Det svenska missnöjet är en bok som redovisar en intervjuundersökning av Johanna Lindell och Lisa Pelling, i vilken människor i några av Sveriges utsatta områden får lufta sin missnöjdhet. I boken kopplas resultatet till SOM-undersökningar liksom till franska och tyska studier.
Boken är lättläst och effektiv! Mycket i
den känns igen från vad vi tidigare vet eller tror oss veta om förhållandet
stad-land, fattigdom och maktlöshet. Att många av dessa människor väljer
Sverigedemokraterna är också bekant.
Det som förvånar i de åsikter som kommer
fram är att de missnöjda ser olika problem i sin egen vardag, och i riket som
helhet. Deras egna problem är sjukvården, ekonomin, och oro över klimatet. Men
problemet på riksnivå uppfattas som för stor invandring. De missnöjda har ingen
svårighet att identifiera ojämlikhet och en urholkad välfärd som akuta hot,
men de har accepterat Sverigedemokraternas förklaring att det är invandringen
som orsakar dessa problem. Ingen ser skattesänkningar och privatiseringar som en
orsak – ingen uppfattar den ekonomiska makten som ett hot. De menar att invandrarna har
”fått” pengarna som skulle gått till välfärden, ty de stora rikedomarna syns överhuvudtaget
inte.
Det förefaller också som att de intervjuade inte alls
kan förstå politiken som en kamp mellan olika intressen. Respondenterna ser politiker som
någon sorts förvaltare som ska sköta samhället till allas bästa, och de blir irriterade när politikerna inte kan eller vill samarbeta och komma överens. Att politikerna
avsiktligt vill gynna helt olika grupper har gått dem förbi! Det är gåtfullt att en sådan självklarhet inte har gått in, när rent trams har slagit igenom. Så t ex finns det de som tror att regeringen aktivt gör reklam i utlandet för att locka
hit fler immigranter som ska "ta" välfärdspengar.
Arbetarrörelsen har misslyckats
fullständigt med att förklara politiken som en intressekonflikt, det är
uppenbart. Näringslivets kampanj för företagande, individualism och vinst, som
påbörjades redan på 1980-talet, hade framgång – men kanske inte fullt ut. Troligen var högerns ideal ett samhälle där varje människa kämpar för sig själv utan fack
och krångel i drömmen om att bli mångmiljonär på sitt företag. Men de missnöjda i denna
undersökning har inga stora drömmar, ingen tillit till att det ska bli bättre.
De är oroliga för hälsa och ekonomi och har bara ett håll att sparka mot:
nedåt. På Reinfeldts tid sparkade man på de så kallade fuskarna, idag på
immigranterna och deras barn. Det är både orättvist och sorgligt.
I bokens avslutning hänvisar författarna
till en SOM-undersökning som visat att ”den största skillnaden i inställning
till utvecklingen finns mellan olika ideologiska grupper: de som säger sig
stå till höger är mycket mer missnöjda med utvecklingen än de som står till
vänster”. Detta är uppochnervända världen! Högern som fått genomslag för sin
politik och sina idéer klagar ändå, medan Vänstern som förlorat både ekonomiska
och idémässigt har ändå fördragsamhet med samhällsutvecklingen.
Möjligen är det snarare tillit än förnöjsamhet
som ligger bakom detta förbryllande resultat för Vänsterns del. Att vi inte är
nöjda syns i vår politik. Och den klassiska högern har väl aldrig varit nöjd,
den vill alltid ha mer. Den nationalistiska högern ser endast ett problem;
människor med utländsk härkomst. Vänstern har fortfarande tillit till de
politiska systemen, till kampen och möjligheten att förändra.
De missnöjda fattiga, de lurade, de hyser
ingen tillit alls. Tror de verkligen att ”Jimmie” och hans medskurkar ska
hjälpa dem, eller ser de bara fram emot att han ska sätta dit någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar