måndag, maj 04, 2020

Vi måste öva oss. Vi måste ordna en solidarisk samhällsplanering.


En tom påsk. En konstig 1 Maj.
     Hittills har vi inte påverkats mycket av corona, vi som lever i glesbygd och kan vara ute. Men smittan och rädslan finns runt om och stämmer ned humöret. Det blev en tom påsk, en konstig 1 Maj.

Varje dag hör vi nyheterna för att följa med i de registrerade dödstalen och uppdatera oss på rekommendationerna, dem som vi i början trodde var rådgivning men som nu framstår som nödvändiga krav. Mer hårdfakta om corona lär vi inte kunna ta till oss helt och fullt förrän efteråt – om det kommer något efteråt.
     Jonas Sjöstedts 1 Maj-tal i webbsändning var alldeles utmärkt. Men det var sångaren Stefan Sundström som yttrade den mening som gjorde starkast intryck: denhär krisen är bra för att öva oss, så vi vet hur vi ska göra nästa gång.

Det har faktiskt stått i nyheterna under rätt lång tid att det kommer svåra pandemier, nya virus, att antibiotikaresistensen ökar… nyheter som jag inte brydde mig så mycket om, då jag trodde det var ett framtidsproblem som medicinvetenskapen skulle lösa.
     Nu bryr jag mig. Framtiden är här. Det kommer fler kriser.
     Nu övar vi oss.

Att äldreboenden och hemtjänst lämnades åt sitt öde på tidigt stadium är en skam, en skam som bottnar i politiska beslut på ännu tidigare stadium. I en verksamhet som haltade fram redan innan, finns inga resurser att ta till. En personalstyrka, delvis outbildad, med osäkra arbetsvillkor och ständig stress, kan inte jobba mer. Vad de behöver är skydd för att hålla sig friska. Det fick de inte.
     De största misstagen detta land har begått var utförsäljningen av äldrevård och apotek, och nedläggningen av beredskapslager. På så vis blir man lätt ett offer för en pandemi.

Så Sverige har mycket att öva på, och många beslut att fatta för att få saker att fungera med skyddsnät också i svåra tider.
     Mitt i pandemin är det skrämmande att ta del av människors efterfrågan på stränga besked, order istället för rekommendationer, starkare kontroll. Som om strängheten i sig vore en del av lösningen. Eller som om det är en tröst, i svåra tider, att höra ledaren tala med befallande stämma.  
     Vi vet ännu inte om fel beslut har fattats i Sverige, eller vilka beslut som var fel och vilka som var rätt. Men en sak vet vi:  
     När vi ska ta ställning till hur Sverige ska fungera i framtiden, är det folket som ska ta ställning. Inte den starke ledaren. Och folket måste vid det laget ha fått klart för sig att det är solidaritet och gemensam samhällsplanering som stabiliserar omsorgsverksamheter och fyller våra förråd.

Inga kommentarer: