Let's vomera

Soooh tired! - sådär brukar de skriva ibland. Vänner och fiender som tror att de blir mer uttrycksfulla på utrikiska. När Kulturkollo för ungar heter Summer camp är det dags att fråga sig vilken kultur det är de ska skolas in i. För redan nu blir det, när de vill skriva något riktigt vackert om bygden där vi bor, Dalarna forever.

Men inget modespråk och ingen stormakt varar för alltid. 

Jag har försökt – REALLY! som folk brukar tillägga som betoning – att bortse från privat språkpurism och politiskt USA-hat. Självklart ska vi låna användbara ord; mejla till exempel. Till och med coacha har jag accepterat, eftersom det trots sin gräsliga stavning täcker in en betydelse som svenskan saknar, något mellan att leda och stödja. Och en sabotör på internet är förstås en hackare. Men hen facerapear inte folk, inte ens fejsrejpar dem, utan attackerar eller våldtar ansiktet eller rollen. 

Nyligen öppnade mitt eget parti en feministblogg som heter Ladiesroom. Det är ett förträffligt initiativ, så jag går gärna in som följare (några säger follower. Oklart varför). Det enda jag inte uppskattar är bloggens namn. Vad är det för fel på Kvinnorummet? Eller kanske damrummet, tjejtoan?

Det var på tjejtoan jag klottrade mina första otympliga enradingar. Senare har jag vid åtskilliga tillfällen gråtit, skrattat eller spytt i damrummet. Det är en upplevelse som delas med flera – hur kan Ladiesroom vara mer intresseväckande?  

År 1977 utkom Marilyn Frenchs bok Kvinnorummet som skildrar olika grader av instängdhet i kvinnolivet. Vid något tillfälle i boken klottras dörrskylten Ladies’ room över med Women’s room. Om det är kvinnor vi är, ska vi väl heta det. French ansåg att benämningen ladies närmast är till för att dölja vilka vi är; ta ifrån oss sexualiteten och göra oss omöjliga för makten.

Åter till nutid. Jag försöker som sagt bortse från privata idiosynkrasier och hålla mig till Språkrådets riktlinjer. Språkrådet är inte purister, utan brukar ange användbarhet och begriplighet som kriterier på hyfsat svenskt språkbruk. Jag har bland annat frågat om det nu är dags att erkänna –s som svensk pluraländelse eftersom det används ideligen och onekligen är begripligt, men Språkrådet ansåg inte det. Plural-s bildar grammatiska problem. Dock tycks attraktionen i ett inlärt språk oemotståndlig.

Det är inte direkt nytt. Det är mer likt 1700-talet. De belästa skikten anpassade sig till den tidens ekonomiska och kulturella hegemoni och parlerade franska så fort de fick en chans. När Gustav III blev skjuten lär han ha sagt: ”Je suis blessé” (jag är sårad) eftersom det var de ord som först kom för honom. Ungefär som man idag skulle kunna säga ”it’s only a scratch” eller ”I ain’t dead yet”, om man prompt vill vara sådan. 

Gamla brev och dagböcker från 1700-talet ger ett pinsamt löjligt (ridicule!) intryck. Det gör dagens blandspråk också. Kom bara ihåg det. Men ur den dåtida språkmeléen (röran) fick vi mängder av idag oundgängliga lånord, och så kommer det naturligtvis att bli också med dagens svengelska. 

Vilka de viktiga lånorden är får vi veta först längre fram. Men är det verkligen en ursäkt för den urbota fånigheten att förtydliga ett svenskt uttryck med ett engelskt ("uppriktigt sagt, jag menar, in earnest")

Det är iallafall inte en ursäkt för att organiserade socialister fjantar efter tidens ekonomiska och kulturella hegemoni. Krossa imperialismen - genom efterapning!

Storm, peace, love, solkighet

Nu stormar det i Borlänge. Peace & Love-festivalen är betydelsefull för den lilla staden. Förra året var det allmän sorg när festivalen ställde in på grund av konkurs, i år var glädjen stor när festivalen återuppstod, därtill i uttalat antirasistisk anda.

Men nu stormar det i Borlänge. Bolaget MittMedia som äger de flesta tidningar i Dalarna ställde in sin sponsring av festivalen eftersom musikgruppen Kartellen spelar. Kartellen uppmanar till våld, som ni vet. Till skillnad från vilken biografthriller som helst, alltså. Vad som då händer är att Peace & Love avbokar Kartellen. Eftersom festivalen är i mycket stort behov av pengar. Eftersom det vore självmord att konka två år i rad.

Stormvindarna i Borlänge blåser upp flera frågor. Några av dem är rentav viktiga:

- Ska våldsmusiker få framträda?

- Ska raptexter bedömas som politiska program?

- Är man för våld om man lyssnar på Kartellen?

- Är man demokratisk om man styr innehållet i folkfestivaler?

- Är Peace & Love fega som avbokar?

- Är profitstyrda media storhetsvansinniga?

- Är det rätt att profiten styr allt?

Det finns en hel del att ventilera på kaféer och arbetsplatser. Andra musiker planerar nu att avboka sig själva i protest.

Risken finns att Peace & Love dör en gång till. Mord eller självmord var frågan.

Läs här i Dalademokraten.

Innan beslutet om avbokning var fattat jämförde Greider med andra artisters hyss.

Och här är en musikgrupp som ifrågasätter sin egen medverkan vid evenemanget.

Det stormar med rätta i Borlänge. Det blev en så förtvivlat solkig historia när det visar sig att Dalarnas tidningar är partner till Rockstad Falun. Där ska ett band spela som tagit tydlig ställning för Israels krigföring genom aggressivt våldsbejakande texter. Detta enligt en källa på Facebook.

Nu fredag kväll kommer AB ut med att avbokningen är ändrad eller kommer att ändras till en bokning. Låt oss hoppas det - och isåfall, grattis till alla som protesterat, annars hade det inte gått!

Nationaldag ja - helgdag av högst oklara skäl

Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion.

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur de debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare och minoriteter 2004.

6-juni-utredningen

När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå.

     Enligt SOU var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men beslutet var fattat och måste genomföras.

Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar antogs tänka och känna. Motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.

     Som exempel på vad gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”.

     Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad svenskarna har utfört för att vara stolta över; det var underförstått.

     Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.

                                                                                                                             

Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för detta fanns inte.

Arbetstid och religion

Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag.

     Huvudutredare var Anita Gradin, socialdemokrat.

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annadag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.

     Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

- - -

På www.nationaldagen.se finns ingen information om utredningen eller beslutsfattandet. Där står bara att dagen sedan år 2005 är arbetsfri helgdag och en massa förslag om hur den kan firas.

Intressanta tider med Hobsbawm - särskilt USA

Eric Hobsbawm, den store marxistiske historikern, dog för ettpar år sedan. Tio år innan gav han ut sin självbiografi; Interesting times.

Den store historikern är inte någon särskilt bra biograf. Efter en lysande början i Alexandria och Wien och på andra förkrigsplatser förlorar han sig i namndroppande från Cambridge och de andra universitet som var hans verkliga hemort.

Men några stycken i boken är lysande, särskilt i slutet när han kommer in på Förenta Staterna. Här några citat, i min översättning:

”Det USAnska imperiet vet inte vad det vill eller kan göra med sin makt och sina gränser. Det hävdar enbart att de som inte är med det är emot det. Detta är problemet med att leva i 'det amerikanska århundradet'.”

”Världen såg bara en ovanligt dramatisk terrorattack med ett högt antal offer och en tillfällig offentlig förödmjukelse av Förenta Staterna - - - Ingen orsak till fara för klotets enda supermakt. 

Washington utropade att elfte september har förändrat allt, och genom att göra det lyckades de verkligen förändra allt. De förklarade att de i själva verket var ensamma beskyddare av en världsordning, liksom de som definierar hoten mot den. Vem som helst som inte accepterade detta var den en potentiell eller verkligen fiende.”

Ett stycke om migration:

”Historien behöver rörlighet och förmågan att överblicka och använda ett stort territorium, det vill säga förmågan att röra sig bortom sina rötter. Därför kan vi inte vara plantor, oförmögna att lämna sin egen jord. Vårt ideal kan inte vara redwood-träden, hur majestätiska de än är, utan flyttfåglarna, hemma i Arktis och tropikerna när de flyger över hela klotet.”  

Det är inte endast historien som behöver migration, Hobsbawm!

Slutligen ett närmast poetiskt citat:

”Det förflutna förblir ett annat land.”

Ett förhållande som jag gång på gång försökt bemästra i lyrik och prosa. 

Kasta skit på vänstern, en gammal hobby

Under valrörelsen gick en våg av protester och manifestationer över landet. Överallt var vänstern var på plats med banderoller, tysta ryggar, skramlande nycklar. Vi var stolta, kände att antirasismen börjar få folkligt genomslag. Tyvärr räckte det inte till i EU-valet, även om det svenska resultatet var bättre än i flera andra europeiska länder. Men Vänsterpartiet gjorde ett högst mediokert val.

Då ska vi förstås ha skit. För allting, gärna.

Enligt Linderborg kommer vänstern att förlora en hel ungdomsgeneration för att vi inte accepterar våld under demonstrationer.

Enligt en del av våra egna ska vi sluta demonstrera för att istället gå in för rejäl klasspolitik i bostadsområdena.

Enligt borgarmedia blåser det vänstervindar som består av två liberalprogressiva partier; Miljöpartiet och Fi.

Efter långt och tålmodigt arbete mot rasism får vi nu stoppat i halsen att det inte var vi som mobilisesrade – det var Fi! Vänsterpartiet satt bara på rumpan och förtalade vandaler, samtidigt som vi rantade runt på torgen och försummade klasskampen.

Vem begriper något av det utom att – vänstern ska ha skit.

Antagligen ska vi vara tacksamma för att Linderborg överhuvudtaget nämner oss. Övriga media gör det ju inte. På valdagen saknades i stort sett bevakning av vårt parti.

Vem begriper något av det utom att – vänstern ska tystas ihjäl.  

Något ligger det i vad Linderborg säger. Inte minst blir det tydligt av den rad internetkamrater som applåderar texten. Ja nu får vi till och med höra att Vänsterpartiet aktivt motarbetat antirasistisk kamp!

En befängd förolämpning. Men det ser ut som att våldsromantiker och mediaputtar är överens åtminstone om värdet av att klämma åt vänstern så de skriker.  

Det är inte något vackert läge vi befinner oss i. Nazisterna ska in i skolor om de så önskar, och vänstern ska inte finnas. Dessvärre är det inte nytt. Men gatuslagsmål som kampmetod har aldrig lyckats! 

Vårt mål är inte att fascisterna ska må sämst när vi går hem från torgmöten. Vårt mål är att så många människor som möjligt vågar stå upp för solidaritet och rättvisa. Vi kom en liten bit på väg. Vem tror på allvar att vi kommer längre genom våld och sabotage?

Metoder är inte verknings- eller meningsfulla bara för att de höjer självkänslan för individualistiska frasradikaler.

Statlig sanktion av nazister i skolan – Sverige 2014

Vi kräver en nazifri skola! En uppmaning som för bara några år sedan skulle ha låtit som ett skämt. Vem skulle ens i en mardröm ha föreställt sig att förespråkare för raskrig och vitt maktövertagande idag kan sprida sina idéer till landets skolbarn? Och att Skolverket i det närmaste uppmuntrar att det sker. 

Det är rektor som beslutar vem som är eller inte är välkommen till en skola. Men det berömda supervalårets hysteriska objektivitetsdebatt har gjort rektorerna osäkra. Om det är opartiskt att Soran Ismail inte får framträda i radio, så är det väl opartiskt att Svenska Motståndsrörelsen får framträda i grundskolan!?

Logik är det inte. Men objektivitet, i Skolverkets tolkning.

I sin tolkning av objektivitetsprincipen har Skolverket gjort det mycket svårt för rektor att säga nej till något som helst politiskt parti. Till exempel säger verket: ”Det anses som objektivt om skolan bjuder in alla partier som är representerade i riksdagen eller i kommunfullmäktige. Även andra partier än de som bjuds in måste få komma till skolan om de vill.”

Vem har hört talas om att man måste få komma, om man vill till en plats där mottagandet hänger på att man får tillåtelse? Som sagt, logik är det inte.

Om nu rektor ändå vill säga nej måste hen kunna redogöra noga för sina skäl. Här räknar Skolverket upp en rad orsaker som rektor inte får ange. Partiets åsikter, den allmänna ordningen eller elevernas motvilja gills inte. Ej heller kan lagstiftningen om förbud mot kränkande behandling och diskriminering användas som skäl. Den lagen är mindre viktig än objektivitetsprincipen.

Skolverket kör frankt över den lokala skolledningen och ser till att dörrarna öppnas för såväl Kalle Anka-partister som nazister.

Vad vi talar om är en ideologi och organisation som är ute efter att sabotera demokratin, gärna med kriminella metoder. För deras skull sätts objektivitetsprincipens ”lika för alla” högre än värdegrundens ”allas lika värde”. 

Detta är vad rasismens normalisering innebär; att nazister tillåts kränka skolbarn med annan etnisk bakgrund än svensk. Därmed kränker de också oss som bevakar och försvarar de demokratiska värdena, värden som skolan ska lära ut. 

Skolverkets vanvettiga tolkning gör demokratin till dörrmatta. Varsågod och torka av kängorna och kom in!
Men ingen vet om de tänker gå ut. 

Se även Aftonbladets ledare

Patriotisk sång

Politik och poesi ser att det är dags för mer poesi här. Det är nu tretton år sedan jag skrev en Patriotisk sång, och den håller än – den borde ha hörts och lästs mycket mer. Varför ska jag hitta på nya texter, när jag redan har sagt vad jag menar.

Några utdrag följer: 

Ur Patriotisk sång*

Vi är i Sverige

nu

är vi i Sverige

sjunger vi sången om Sverige

kan inget annat.

På svenska sjunger vi:

videobutiiken

mobiilservicen

I björkbacken tiger vi,

vitsippor myrstigar, stigande sav

åbrodd vårsådd, ilning av hav

Nere vid macken

står vi i Sverige

på färd någonstans

- - -

Är vi i Sverige?

det tror vi på, Sverige

vår avlånga jordlapp

kan inget annat

och sången om Sverige

är inget annat

än det vi väljer att tro

- - -

Vi är i landet där allt är styrt till allas bästa

också när den fuktgrå militärfilten lagt sig

över redan tysta granskogsbor,

i köande väntande slutsnackad uppsägning

. . .

Vill du läsa hela Patriotisk sång eller annan poesi av Helena Duroj, ta kontakt med denna blogg eller se informationen på min författarsida

* Duroj: Möjligt land, Goliat förlag 2001

Folkmusik för alla

Folkmusikfesten i Stjärnsund, Hedemora kommun i södra Dalarna, firar tioårsjubileum.
På fotot här ovanför har arrangörerna försökt beskriva vad som är så viktigt i den kultur vi håller kär: tradition och mångfald.
Bandet till våra förföräldrars toner och lockrop. Glädjen i de sånger och rytmer vi har lånat från vänner och grannar.
Kultur betyder som bekant odling. Odling av ett enda fält med samma gröda år ut och år in ger ingen god skörd. Skörden uppstår i möten, blandningar, kemiska förändringar, påverkan av energier; allt det som ger växt.
På folkmusikfesten i Stjärnsund har vi förr om åren upplevt kulning vid tjärnen, afrikansk kör i kyrkan, spelfolkstämma i buskarna invid herrgården, barnkarneval på ukulele, frigörande dans med indiska inslag och mycket mer.
Jubileet firas 31 juli till och med 2 augusti. I tradition och mångfald.
Leve kulturen!

Dalarna på väg till val

1Maj, arbetarrörelsens egen helgdag firas i Falun

 Vi är inte till salu - nej nej nej! Dagen är kylig, men det är rekordtidiga 

löv på träden i Geislerska parken

 Daniel Riazat, Dalarnas blivande riksdagsledamot håller tal. 

"Ormens ägg är kläckt" säger han träffande om den växande fascismen i Europa, nu när det händer som vi aldrig trodde skulle hända igen. 

 Ett överraskande inslag var det stora deltagandet från Feministiskt initiativ. Märkligt med tanke på att det är ett parti som kan tänka sig att släppa fram en borgerlig regering. Lokalt är de tydligen vänster, och de uppförde sig fint och försökte sjunga med i Internationalen. 

Så ska det vara på 1Maj - hela spannet från ideologi till logistik!

Socialdemokraternas kant - hur ser den ut?

Dalademokraten är en utmärkt tidning. Ofta. Den bevakar såväl globala som regionala nyheter och har en hyfsad kultursida. Den har också Göran Greider, och lever högt på det. Kanske för högt. Han har inte skrivit den ledare som förstörde valborgsmässoaftonen.

I ledartexten redogörs utförligt och hövligt för två partiers budgetförslag. Det ena partiet är demokratiskt och kan tänkas ingå i ett blivande socialdemokratiskt regeringsunderlag. Det andra partiet är fascistiskt och kan för närvarande inte tänkas ingå i någonting, utom EU-parlamentets bruna grupp. 

Rubriken på ledaren lyder: Utmanare på var sin kant. Grundläggande är tanken är att två udda småpartier utmanar de stora, seriösa regeringsalternativen. Vänsterpartiet är kritiska mot socialdemokratin, och Sverigedemokraterna är allmänt kritiska, i synnerhet mot immigration.

Detta skrivsätt hakar fint i traditionen som borgarklassen skapat under snart hundra år. Socialister och fascister ska utplaceras på varsin kant i en politisk sfär där två stora partier, ett kapital-konservativt och ett mer folkligt konservativt, har hegemonin och formar det som är normalt.

Utanför det normala finns bara utmanare. "Kanten" är det som drar upp normalitetens gräns. 

På den ofräscha kålsuparteorin produceras valmaterial som om den vore ett utslag av kreativt nytänkande.

Märk väl: för skribenten gäller det inte gränsen mellan demokrati och fascism. Hen är fastklamrad vid en ytterst lokal gräns, den som går mellan stora och små partier i en avkrok av Europa, gränsen mellan det som normala européer ska känna igen som normala partier, alltså både S och M, och så resten. 
Längre än så ser ser inte den socialdemokrati som har så mycket att ångra... och det kommer säkert mera.  
En socialdemokratisk tidning med kulturambitioner förmår inte skilja på demokratiska partier och deras motsats. En socialdemokratisk tidnings ledartext föredrar att placera sig i ”mitten” tillsammans med högern.

Det är inte bara historiefientligt, det är smaklöst också.

De kallar det ”utmanare på var sin kant” – men var går kanten? 

Om en socialdemokratisk tidning inte ens kan svara på det, eller än värre svarar fel, vad har vi då att hoppas på?

Imorgon på 1 Maj hoppas vi demokrater och socialister i Sverige, vi som väntar på och kommer att stödja ett regeringsskifte, att Socialdemokratiska Arbetarpartiet kommer att avstå från att sitta i knä på de kapitalkonservativa, och istället placera sig i motsatsställning till fascister.                
Det är där vänstern är. 

Solidariteten synliggjord - men inte vänstern

Röda rummet! Denna sedan Strindberg odödliga alliteration utspelades i onsdags på Abbes pizzeria.

Abbes pizzeria är nog inte odödlig, men ett omtyckt hak vid bruksgatan i Långshyttan – och aldrig har Abbes pizzeria varit så fullsatt som denna kväll. Vi är åtminstone 60 personer som trängs vid långbord för att dricka öl och äta rågbröd med hästkorv.

Tidningen Dalademokraten är arrangör och samtalsledare, och de har bjudit in två av arbetarrörelsens artister.

Stefan Sundström, Jenny Wrangborg, Dalademokraten

Stefan Sundström sjunger sina ironiska visor och blir mest uppskattad för sin lokalpatriotiska Vikmanshyttetrall. Mellan låtarna pratar han lite strunt, fast professionellt. När både personal och publik har misslyckats med att få tyst på dendär ständigt återkommande sabotören som bara vill surra själv hela tiden (för annars har han inte yttrandefrihet och det är som Putin), då klarar Sundström det med ett vänligt men bestämt: ”Försök och ta dig samman nu!” Faktum är att det funkar.

Jenny Wrangborg talar om facklig sammanhållning och läser finstämda stycken från bostadskrisens Stockholm. Märkligt nog går texterna hem i jobbkrisens Långshyttan, fastän fina funkisvillor här reas för halva priset mot en garderob på Södermalm.

I Stockholm jobbar folk häcken av sig utan att ha någon särskild stans att bo. Men när Långshyttans valsverk för specialstål slår igen kommer folk inte att ha så mycket annat för sig än bara att bo. 

Märk väl att verket inte gick med förlust. Det gick bra. Men ökningen av vinsten var inte den förväntade. Aktieägarna kan bli besvikna!

Bättre då att hen som jobbar i verket, hen som lever på orten, hen som handlar på Mathyttan och tar en öl på Abbes och har barnen i skolan, blir besviken.

Förutom pizzaugnens väsande och Wrangborgs klara röst blir det alldeles tyst på Abbes pizzeria.

Stockholms bostäder säljs ut. Jobben i Långshyttan ramlar ner i Tyskland. Sextio personer trängs vid långbord för kultur och solidaritet och lite mänsklig värdighet i vårkvällen.

Kris som kris. När det verkligen gäller, då är du alltid ensam – utom i det röda rummet.

Tack till artisterna! Röda rummet-turnén går också till Smedjebacken och Borlänge. Dalademokraten har tagit ett fint initiativ.

Därför vore det tacksamt om Dalademokraten höll stilen. Om tidningen vill bidra till ett rött rum inte bara här och där på brukens kulturaftnar, utan helst också i sin huvuduppgift; att vara tidning. Dagens ledare  är bra, den tar upp klassföraktet på DN:s kultursidor och konstiga förhållningssätt gentemot de så kallade näthatare som finns mitt ibland oss. Men texten misspryds å det grövsta av den inbitna vanföreställningen att vänstern, den består av ”15 socialdemokratiska ledarsidor, några röda kultursidor och en handfull avlönade vänsterintellektuella”.  OHOJ! – vart tog vi vägen? Vi i vänstern som finns, den vänster som tar kampen mot hat och hot både på nätet och i omvärlden, som skriver visor och dikter för solidaritet, som faktiskt försöker förändra samhället. Vi finns, men vi syns inte. 

Vänstern är ingenting man låtsas om. Inte i DN, vilket är väntat. Och inte ens i Dalademokraten.   

Interiör valsverket. Från Brukets dag 2012

Fula promenader

Många kilometer måste man traska för att försörja sig
och hålla sig frisk och rask. 

Fula promenader blir det dessvärre ofta.  

Ibland kommer man inte ens ur bilen. som här, i ett regnigt Alby.

Den glada fritidsgården är ändå helt acceptabel jämfört med en... 

tja, alltför vanlig promenadväg i Botkyrka

Men låt oss då ta en tripp till Skärholmen! Shopping piggar väl alltid upp -

iallafall nästan alltid

                                   

Men låt oss inte förhäva oss. Också här i Hedemora
kan vi gå fula promenader.

Också i det ljusaste av solsken kan en silo och ett staket
 se ut som ett fångläger.            

Om detta blogginlägg bygger på någon som helst tänkbar förklaring,

står den att finna på ett elskåp i Solna: 

Olika varför-frågor. Och King lever

Ibland får jag frågan hur jag blev antirasist. Vilken besynnerlig fråga – varför skulle jag någonsin ha varit någonting annat? Så urbota gammal är jag inte att jag var med på den tid då det var normalt att vara antisemit i Sverige. Och så pinsamt ung är jag inte att jag är hemma i den tid då det tydligen har blivit normalt att vara rasist.  

Född tio år efter de svartvita fotona från Belsen.

Född i en tid då vi små lekisungar pekade på mörkhyade personer och kallade dem negrer, eftersom de var så ovanliga i förorten. Då hyschades vi ner, eftersom det var fult att peka. Men det var inte fult att säga neger.  

Född medan de svarta i Förenta staterna krävde sina rättigheter. Gick mellanstadiet när Martin Luther King mördades. Klart jag blev antirasist.

Född in i en tid när FN fortfarande hade respekt med sig, när deklarationen om de mänskliga rättigheterna hölls fram som den norm den är och ska vara.

I tonåren läste jag Katarina Taikons böcker – nej, inte Katitzi, så ung är jag inte. Det var boken Zigenerska!, ett stolt och trotsigt utrop. Att bli antirasist var det som låg närmast tillhands.

Inte för att den tiden ska glorifieras. När jag gick lågstadiet fick vi lära oss att tycka synd om alla de fattiga barnen i Afrika som inte fick någon mat, utan att man sa någonting om vem som tagit maten ifrån dem. Vi lärde oss att vi var toppen på evolutionen, uuutvecklingen som det hette. En vacker dag skulle alla de stackars människorna i underutvecklade länder bli precis som vi, vilket antogs vara den bästa tänkbara målsättningen. 

Det var en inskränkt tid. Men det var en tid som uppriktigt försökte vara bättre än vad den var.

Idag lever vi i en tid som borde vara liberal men som går in för att vara betydligt sämre än så. Idag menar somliga att opartiskhet och neutralitet innebär att rasister inte ska motsägas. Idag ska den som skjuter Martin Luther King få berätta om sina motiv i teve och hålla valkampanj på torget och marschera på arbetarrörelsens egen helgdag.

Idag har de anställda på en rad arbetsplatser protesterat mot rasism i allmänhet och mot Sverigedemokraternas besök i synnerhet, och mötts av förbud och förtäckta hot från sina chefer. När det gått för långt måste facket Kommunal försvara sina medlemmar med texten: ”De som har nålar med texten #vårdpersonal mot rasism har helhjärtat stöd. Vi har lagen på vår sida. Om en medlem får en varning eller dylikt för vägran att ta bort knappen så kommer vi från Kommunal att ta detta vidare till förhandling.” Det är bra, Kommunal.

Men sedan när ska det behövas?

När blev jag antirasist? – Vet inte riktigt, det var självfallet.

När blev det en fråga om bristande neutralitet att vara antirasist? – Vet inte, men det måste vi ta reda på. Det är den frågan som är den viktiga.

I vilken kamp är det vi ska föreställa opartiska?

Det handlar om någonting mycket större än den svenska supervalrörelsen. Det handlar om att chefer, media och myndighet förletts att tro att det är finkänsligt opartiskt att ifrågasätta FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den som var, och ska vara, norm. 

Såhär på påskdagen avslutar vi: Martin Luther King lever än idag. 

Smartare än en sjätteklassare?

Häromdagen satt jag på genomgång av de nationella proven i svenska för sexan, med stöd av Skolverkets rättningsmanual. Pedagoger över hela Sverige sitter och gör sådana gemensamma provbedömningar, om deras kommun överhuvudtaget arbetar med kollektiv rättning. Något som borde vara ett minimikrav för en någorlunda likvärdig betygsättning.

Provet går ut på att barnen arbetar med kvalificerade texter och fina illustrationer. Frågorna som ställs går från enkla ordkunskaps- och kontrollfrågor till svårare frågor om tolkningar och att identifiering av mönster. Därutöver ska eleverna producera en berättelse i jagform samt en argumenterande text. Redan här börjar jag fundera över hur många vuxna självförsörjare som skulle få överbetyg på att fabulera eller resonera kring något de inte själva valt.

En konstruerad fallgrop i provet är uppmaningen att ”ge exempel på”. Några elever ger exempel genom att citera texthäftet, andra skriver om med egna ord. För den som ska rätta framstår frågeställningen som oklar – hur skulle eleverna ge sina exempel? De som var ambitiösa och formulerade sig självständigt har vanligen sämre ordval och grammatik än de som valde att citera förlagan.

Sedan har vi uppgiften som går ut på att finna meningar i texturvalet som motsvarar uttrycket ”Vilken cirkus!". Det är alltså en dubbeluppgift: du ska både förstå uttrycket och hitta lämpligt illustrativa textstycken. Eftersom samtliga texter i detta prov berör cirkusvärlden krävs det inte bara abstrakt tänkande utan också förtrogenhet med stående uttryck för att förstå att de meningar som ska väljas ut är de som förmedlar total förvirring. Alltså: ”Jag såg en tiger i bur” är fel, medan ”Folk och djur sprang omkring överallt” är rätt. (Dessa exempel är inte med i provet.) Att hitta rätt mening är kanske inte för mycket begärt av en svenskfödd tolvåring – men provet gäller också för de elever som läser svenska som andraspråk. Vem kan lova att exempelvis ryskspråkiga tonåringar inför årets prov har hunnit uppsnappa att "vilken cirkus" betyder något mer och annat än en konstart av yttersta precision?   

För övrigt – hur många vuxna självförsörjare skulle tänka precis rätt, i den stressituation som ett prov innebär? 

Den uppgift som gör mig mest förbryllad är den som går ut på att barnen ska välja en bild som de tycker passar till två verser ur Wiehes text Lindansaren. Endast en bild är rätt, trots att det uppgiften säger att eleven ska tycka.

Bara under denna eftermiddag finner vi barnet som har valt en bild på akrobater, med motiveringen att bilden visar hur man måste vara mycket vig och kunna göra tricks i luften för att bli lindansare. 

Denna tämligen välformulerade tolvåring får inga poäng på sitt svar, eftersom hen tyckte fel. Hur man nu kan tycka fel i ett demokratiskt land.   
Ställa frågor fel står dock fritt att göra. Och den som betygsätts är den som måste svara.  

Skolverket ansvarar för nationella proven. Barn och pedagoger måste följa regler och instruktioner, och det är inte mer än rimligt eftersom vi har regeringsbeslut på att barn ska betygsättas.  

Men lindansarfrågan får mig att fortsätta mångåriga funderingar över vad alla dessa prov går ut på? Ska barnens svenskspråkliga förmåga skattas - eller deras färdighet i att gissa hur Skolverket tänker? 

Men det slutar inte. Rättningsdiskussionen går in på elevernas textproduktion. Hur stor vikt ska vi lägga vid stavfel, prepositionsfel, tempusblandning? Elever som läser svenska som andraspråk kommer sannolikt att göra prepositionsfel i hela sitt liv. Ska de underkännas på det redan i sexan? Njaäej, så rigida är inte Skolverket. Det finns många vuxna självförsörjare med svenska som modersmål som också gör prepositionsfel utan att drabbas av omedelbar uppsägning. Tydligen tänker Skolverket nyanserat kring dessa frågor, som det så felaktigt kallas långt upp i byråkrattrappan. 

Obarmhärtiga noll poäng får de elever som på sitt sätt kan skriva, men som har missuppfattat ämnet. Det är väl inte mer än rättvist, eftersom det är så det går till vid högre studier? Fastän provet var avsett för tolvåringar.

Kanske syftet är att en del av barnen i sexan ska påbörja sin inskolning i ett akademiskt skrivsätt. Och att en större del av barnen i sexan ska inse att de inte behärskar ett akademiskt skrivsätt. Då fungerar nationella provet som sortering lika väl som tidigare system.  

Lika illa som tidigare förmår provet att urskilja de verkliga begåvningarna; de som vill skriva, kan skriva, och läser till och med bilder efter eget huvud. 

Än en gång!?

Det gick som vi trodde. I och med att Sverigedemokraterna röstades in i Sveriges riksdag höjdes toleransnivån. Till nivåer långt högre än tidigare.
Det gick inte som vi trodde. De borgerliga partierna har inte vänt sig till Sd med samarbetstrevare och har inte övertagit deras politik – inte mer än tidigare.
Man får vara tacksam för det lilla, idag.

I förrgår var det frågan om den svenska invandringspolitiken. Igår handlade det om ”hur mycket invandring Sverige tål”. Idag ska man vara försiktig med att försvara mänskliga rättigheter, eftersom somliga kanske tycker olika, och idag kan överfall på demonstranter med risk för dödlig utgång vändas till att det handlar om diverse extremisters gatubråk. Vad får vi tycka imorgon - och vad blir möjligt att göra?

Den nazistiska aktiviteten har ökat i Sverige. Jag hoppades att det bara var så det tedde sig i och med att den har uppmärksammats mer, men enligt Expos undersökning är det fråga om en reell ökning. Att detta är en risk dels för vår demokrati i stort, dels för enskilda människor, är något som rent ut ifrågasätts i borgerliga media.

Ifrågasättandet går ut på att a/ demonstranterna är väl våldsbenägna vänsterextremister eller b/ det är nog inte nazister utan bara ouppfostrade högerextremister.
Alltså: ungdomskriminalitet. Och den tar, som alltid, borgarklassens föräldrar själva hand om, medan arbetarklassens barn måste tas om hand. Inget nytt där.

Ursäktandet av en uppväckt fascism, en "gyllene gryning" låter som att borgarna inte vill tro det sämsta om någon. Detta skulle vara ett vackert drag om det inte vore så att borgarnas behov av att tro det sämsta om vänstern alltid stör den positivt liberala bilden.

För borgerskapet som helhet är det viktigare att stöta ut ”kommunisterna”, vänsterextremisterna, afa, stenkastarna, än att medge att nazism och fascism idag är mycket farligare.

För 80 år sedan trodde borgarna att de kunde kontrollera Hitler, om han för deras räkning sopade ut kommunisterna. Idag förringar de hotet från extremhögern för nå sitt huvudmål vilket är detsamma - att eliminera extremvänstern och oskadliggöra vänstern.

Vi inom vänstern vill inte kännas vid extremvänstern, lika lite som borgarna vill kännas vid nazisterna. Men stenkastarna finns och vi måste ta ställning till dem, eller snarare emot. Det har vi gjort.

Vänstern kan trots allt bedöma en historisk situation – och det gick som vi trodde. Tyvärr.

NU gäller det för den borgerliga demokratin att anta utmaningen: Ställer den upp på sina egna grundsatser (de mänskliga rättigheterna)?

Eller är det så mycket viktigare att eliminera extremvänstern och smutskasta den demokratiska vänstern att man tillåter fascisterna att breda ut sig?
Än en gång!?

Leve 8 mars!

- Vet ni att det är Internationella kvinnodagen imorgon? frågar en av kvinnorna på mötet när vi sitter och pekar på våra skärmkalendrar.
Någon ser helt frågande ut. Er bloggare tänker: säg inget överlägset nu!

som det var i Rinkeby när chilenska föreningen kom och hämtade oss till 8 Mars-fest och gav bort små blombukettrosetter, när somaliska föreningskvinnorna bjöd på sambosa och bankade med käppen för att understryka sina krav, när det var poesiuppläsning på Tjejjouren och textilutställning på Nadja Taikons kvinnoverksamhet…

Nej, jag säger inget överlägset. En annan kvinna skrattar till: 

- Jodå, jag har tonårsdöttrar, jag vet.

Då vaknar de. Kvinnorna runt bordet har döttrar, och döttrarna gör saker.
En ska läsa upp en uppsats om kvinnorörelsen för sin klass.
En ska sjunga med sin kör på ett 8mars-arrangemang.
En ska dela ut blommor på stan.
En ska dansa bollywood för att visa kvinnlig urkraft.                                           
En har tjatat på sin mamma om att komma ihåg sina rättigheter!

"Vet ni att det är Internationella kvinnodagen idag?" I det sällskapet var jag till typen en relik från Grupp8. Där var jag aldrig med, men irritationen och otåligheten i frågan ligger nära de gamla 8ornas. De yngre kvinnorna, de som har tonårsdöttrar, växte kanske upp i en tid när vi trodde vi vunnit. De blev likgiltiga, kvinnodagen roar dem möjligen lite som jippo betraktat.  

Men tonårsdöttrarna är på. De gör olika saker, men de gör.

Feminismen har sannerligen inte gått för långt. Men den går!

Har feminismen gått för långt? - Skulle inte tro det

När du skriver ”har fe” på google får du upp som förslag:
Har feminismen gått för långt?
Har feminismen spårat ur?
Har feminismen gått för långt Belinda
Har feminismen gått för långt Aftonbladet
Har feminismen kuvat männen
Detta är alltså en stor fråga, eller fem. De kan alla besvaras med nej.

Har feminismen gått för långt – kan feminismen gå för långt? Kan kampen för allas lika värde bli överdriven och jobbig och störande? -Skulle inte tro det, ville jag svara, men har fel. Kampen för allas lika värde är överdriven och jobbig och störande för dem som tycker det är bra som det är, och för dem som får ut något av att fjäska för dem som får ut något av orättvisa.

Och företeelser som är överdrivna och jobbiga och störande är värre än orättvisor, enligt medelmoderata mediamumsande medelklassare.  

De som leker med tanken om den för långt gångna feminismen antyder att det är jämställdhet och jämlikhet som har gått för långt, liksom solidariteten och respekten för människors lika värde. Det har gått för långt! Vi lever ju i ett jordiskt paradis så harmoniskt att det börjar bli tråkigt! Här måste minst en Fritzl och ett smärre världskrig till för att hålla oss vakna!
Nej nej, så menar de inte alls. Den tramsiga tankeleken skyller de på två saker: på idiotiska identitetspolitiska inspel om någon pojke som inte fick leka Tarzan, och på förekomsten av de där som vi inte får kalla för vita kränkta män, för då blir de ännu värre.

Det finns män som blivit förbannade, och de tapetserar inte tevekanalerna med tankelekar. De vräker ur sig kommentarer på nätet och menar ofta vad de säger. Hatet mot feminismen och hotet mot kvinnorna är reellt. Det finns en osynlig skuggarmé av män som inte har annat att ta till än straffknull och olustmord.

Ska ett liberalt borgerligt samhälle rätta sig efter dem?
Historiskt sett brukar det inte gå så bra.  

År 2014 syns vi kvinnor fortfarande endast som kvinnor och bedöms vi endast utifrån vårt kön. Våra behov anses vara för långt gångna, eftersom de ifrågasätter de riktiga människornas makt.

I filmer där vi medverkar har recensenterna kommit på knepet att sätta godkäntstämpel om det är så att vi a) figurerar överhuvudtaget och b) yttrar oss om annat än vårt förhållande till män. Så sällsynta är vi, halva mänskligheten. Och kom ihåg: en kvinnas vittnesmål upphävs av en mans, enligt sharialagarna. Samt enligt aktuella svenska domar i våldtäktsmål.

Hur det sedan ska bli med hela lönen och halva makten – ja, det måste vara något för feminister. Det verkar inte finnas så många andra intresserade.

Hur ska SDU ha det?

Tre verser vi inte visste om Sverigedemokraterna…

Så här skriver ungdomsförbundet på sin fejsboksida:

”Ni vet väl om att SDU har en egen sång, författad av ingen mindre än Jimmie Åkesson? Sjunges med fördel vid högtidliga tillfällen!

Namn: Ungsvensk kampsång, Melodi: Vi går över daggstänkta berg”
Kamrater! Kamrater!
Här kvädes en sång,
för landet och för friheten vi ärvde en gång.
För folket och vår fana,
Hör hur sången den dig mana:
Upp till kamp för vår ungsvenska sak, fallera.

Var ungsvensk! Var ungsvensk!
Det stormar på land,
Nu makten över jorden bringats främmande hand.
Vi vägrar att förslavas
Detta välde skall begravas
Liksom fäder vi går till försvar, fallera.

Se framåt! Se framåt!
Det kommer en tid,
Då segersången ljuder, vi kan leva i frid.
Då landet åter vunnet,
Ondskans röda är försvunnet
Kom, slut upp i vårt stolta förbund, fallera. 

Det är besynnerligt att de besjöng varandra i namn av kamrater. Detta uttryck brukar annars förknippas med socialister, det vill säga ”ondskans röda”. Å andra sidan brukar vi röda inte så ofta ”kväda” sånger, inte heller agera ”liksom våra fäder” vilket beror på hur papporna i sin tid agerade, och inte pekar vi ut folk som onda eller goda heller. Det beror på hur folk agerar, som sagt.

Säg nu gärna att detta är Åkesson som mycket ung. Men vad är då Sverigedemokratisk ungdom ute efter när de publicerar hans omogna verk?

Av texten framgår att man inte duger som enbart svensk, man ska vara ung också.
Att makten över jorden ”bringats” främmande hand är en egendomlig svensk satsbildning, borde ha varit ”överbringats till”, men det är ju svårt med språket ibland.
Att vägra att förslavas är en god idé som ger ett fint eko av den utrikiska hymnen Rule Britannia, men vad det är som ska försvaras mot vilka, det framgår inte riktigt - utom att de verkar vara ute efter just de röda.   

Därmed förmedlar denna sångtext ett tydligare ställningstagande i klasskampen än vi tilltrodde de sverigedemokratiska ungdomarna.

Är det verkligen så att det duger med vilken fascistisk nationalist som helst, oavsett hudfärg och födelseort?
Jag menar: hur ska de ha det?

Att gå över daggstänkta berg är inte så roligt längre, om man ska ha detta i bakhuvudet.
"Sorger har vi inga, våra glada visor klinga"
Kan vi verkligen va' säkra på det - fallera?

Opartiskheten är inte okomplicerad

Opartisk! För bara några dagar sedan var det ett värdeneutralt ord. Plötsligt blev det ett politiskt slagord.

Opartisk! Ta inte ställning! Anpassa dig till rådande norm!

Håll käft! brukar man säga i hårdare samhällen. Här i Sverige räcker det med anpassning.

Att Soran Ismail inte medverkar i radio är diskutabelt. Att chefredaktören på Arbetarbladet inte får göra det är heltokigt. Att anställda får mejl om att ta det lite försiktigt med mänskliga rättigheter är sjukt – se gårdagens inlägg. Men allt sker i namn av den nya opartiskheten.

Det är som om det aldrig skulle ha varit val i Sverige förut. Som om journalister och forskare inte skulle ha räknat eterminuter och trycksvärta för varje politisk inriktning och jämfört dem i slutändan. Om jag minns granskningarna rätt är det ett enda parti som tydligt missgynnats för att sedan lika tydligt gynnas. Det är Sverigedemokraterna. Opartiskheten tycks ha fungerat hjälpligt.

Vi lever i en tid när värdena polariseras, samtidigt som de (flesta) politiska partierna anlägger skyddande likhet. Om nu opartiskhet ska innebära att alla får komma till tals, då ges den minsta och mest udda för mycket uppmärksamhet. Om opartiskhet däremot ska innebära att endast normerade majoritetsåsikter får plats, då har vi plötsligt ingen valrörelse alls i media.

Detta gör opartiskheten komplicerad. Därför ska den ifrågasättas – ty att allt ska ifrågasättas är en av liberalismens goda ståndpunkter. Och vem ska vara liberal idag om inte en socialist bjuder på det?

Nu tar vi en återblick: Hur opartiska förhöll sig public-service-media vid dessa tillfällen:

- När ett debattprogram ställde frågan: Hur mycket invandring tål Sverige?
- När en nyhetskommentator gjorde tydligt att låga skatter är något objektivt bra för alla
- När en politisk kommentator gick in efter en intervju med Ohly och avslöjade vad han egentligen menade
- När feminismen underförstått har gått för långt (fastän vi inte har någon rättvis fördelning av pengar, makt och hushållsarbete)

Det är lätt att ta känslomässig ställning för en individ – och gjorde exempelvis Malena Ernman med operatisk bravur. En annan genial kvinna, Åsa Linderborg, har givit ett otal exempel på public-service-medias ”opartiskhet”, liknande dem jag använde utan källa.

Men det viktigaste är inte personfrågan, och inte hur det var förr. Viktigast är det aktuella samhällsklimatet. 
Hur kunde SR:s kanalchef i Malmö skriva sitt mejl till de anställda?
- Därför att det var möjligt att skriva det.
Vem gjorde det möjligt?
- De okända storheter som målade om opartiskheten i grått.
Vilka är de? Varför finns de?

Senast idag uppmanades jag att inte blogga om detta, eftersom det är riskabelt att utmåla SR som ett vacklande företag i rasisternas klor.

Men Politik och poesi är inte opartisk. Den ifrågasätter.