Ibland får jag frågan hur jag blev antirasist. Vilken besynnerlig fråga
– varför skulle jag någonsin ha varit någonting annat? Så urbota gammal är jag
inte att jag var med på den tid då det var normalt att vara antisemit i
Sverige. Och så pinsamt ung är jag inte att jag är hemma i den tid då det
tydligen har blivit normalt att vara rasist.
Född tio år efter de svartvita fotona från Belsen.
Född i en tid då vi små lekisungar pekade på mörkhyade personer och
kallade dem negrer, eftersom de var så ovanliga i förorten. Då hyschades vi
ner, eftersom det var fult att peka. Men det var inte fult att säga neger.
Född medan de svarta i Förenta staterna krävde sina rättigheter. Gick
mellanstadiet när Martin Luther King mördades. Klart jag blev antirasist.
Född in i en tid när FN fortfarande hade respekt med sig, när
deklarationen om de mänskliga rättigheterna hölls fram som den norm den är och
ska vara.
I tonåren läste jag Katarina Taikons böcker – nej, inte
Katitzi, så ung är jag inte. Det var boken Zigenerska!, ett stolt och trotsigt
utrop. Att bli antirasist var det som låg närmast tillhands.
Inte för att den tiden ska glorifieras. När jag gick lågstadiet fick vi
lära oss att tycka synd om alla de fattiga barnen i Afrika som inte fick någon
mat, utan att man sa någonting om vem som tagit maten ifrån dem. Vi lärde oss
att vi var toppen på evolutionen, uuutvecklingen som det hette. En vacker dag
skulle alla de stackars människorna i underutvecklade länder bli precis som vi, vilket antogs vara den bästa tänkbara målsättningen.
Det var en inskränkt tid. Men det var en tid som uppriktigt försökte vara
bättre än vad den var.
Idag lever vi i en tid som borde vara liberal men som går in för att vara
betydligt sämre än så. Idag menar somliga att opartiskhet och neutralitet
innebär att rasister inte ska motsägas. Idag ska den som skjuter Martin Luther
King få berätta om sina motiv i teve och hålla valkampanj på torget och marschera på arbetarrörelsens egen helgdag.
Idag har de anställda på en rad arbetsplatser protesterat mot rasism i
allmänhet och mot Sverigedemokraternas besök i synnerhet, och mötts av förbud
och förtäckta hot från sina chefer. När det gått för långt måste facket Kommunal
försvara sina medlemmar med texten: ”De som har nålar med texten #vårdpersonal
mot rasism har helhjärtat stöd. Vi har lagen på vår sida. Om en medlem får en
varning eller dylikt för vägran att ta bort knappen så kommer vi från Kommunal
att ta detta vidare till förhandling.” Det är bra, Kommunal.
Men sedan när ska det behövas?
När blev jag antirasist? – Vet inte riktigt, det var självfallet.
När blev det en fråga om bristande
neutralitet att vara antirasist? – Vet inte, men det måste vi ta reda på. Det
är den frågan som är den viktiga.
I vilken kamp är det vi ska
föreställa opartiska?
Det handlar om någonting mycket större än den svenska supervalrörelsen.
Det handlar om att chefer, media och myndighet förletts att tro att det är
finkänsligt opartiskt att ifrågasätta FN:s deklaration om mänskliga
rättigheter. Den som var, och ska vara, norm.
Såhär på påskdagen avslutar vi: Martin Luther King lever än idag.
1 kommentar:
Bra skrivet. Fler borde kunna mer historia.
Skicka en kommentar