Solidariteten synliggjord - men inte vänstern

Röda rummet! Denna sedan Strindberg odödliga alliteration utspelades i onsdags på Abbes pizzeria.

Abbes pizzeria är nog inte odödlig, men ett omtyckt hak vid bruksgatan i Långshyttan – och aldrig har Abbes pizzeria varit så fullsatt som denna kväll. Vi är åtminstone 60 personer som trängs vid långbord för att dricka öl och äta rågbröd med hästkorv.

Tidningen Dalademokraten är arrangör och samtalsledare, och de har bjudit in två av arbetarrörelsens artister.

Stefan Sundström, Jenny Wrangborg, Dalademokraten

Stefan Sundström sjunger sina ironiska visor och blir mest uppskattad för sin lokalpatriotiska Vikmanshyttetrall. Mellan låtarna pratar han lite strunt, fast professionellt. När både personal och publik har misslyckats med att få tyst på dendär ständigt återkommande sabotören som bara vill surra själv hela tiden (för annars har han inte yttrandefrihet och det är som Putin), då klarar Sundström det med ett vänligt men bestämt: ”Försök och ta dig samman nu!” Faktum är att det funkar.

Jenny Wrangborg talar om facklig sammanhållning och läser finstämda stycken från bostadskrisens Stockholm. Märkligt nog går texterna hem i jobbkrisens Långshyttan, fastän fina funkisvillor här reas för halva priset mot en garderob på Södermalm.

I Stockholm jobbar folk häcken av sig utan att ha någon särskild stans att bo. Men när Långshyttans valsverk för specialstål slår igen kommer folk inte att ha så mycket annat för sig än bara att bo. 

Märk väl att verket inte gick med förlust. Det gick bra. Men ökningen av vinsten var inte den förväntade. Aktieägarna kan bli besvikna!

Bättre då att hen som jobbar i verket, hen som lever på orten, hen som handlar på Mathyttan och tar en öl på Abbes och har barnen i skolan, blir besviken.

Förutom pizzaugnens väsande och Wrangborgs klara röst blir det alldeles tyst på Abbes pizzeria.

Stockholms bostäder säljs ut. Jobben i Långshyttan ramlar ner i Tyskland. Sextio personer trängs vid långbord för kultur och solidaritet och lite mänsklig värdighet i vårkvällen.

Kris som kris. När det verkligen gäller, då är du alltid ensam – utom i det röda rummet.

Tack till artisterna! Röda rummet-turnén går också till Smedjebacken och Borlänge. Dalademokraten har tagit ett fint initiativ.

Därför vore det tacksamt om Dalademokraten höll stilen. Om tidningen vill bidra till ett rött rum inte bara här och där på brukens kulturaftnar, utan helst också i sin huvuduppgift; att vara tidning. Dagens ledare  är bra, den tar upp klassföraktet på DN:s kultursidor och konstiga förhållningssätt gentemot de så kallade näthatare som finns mitt ibland oss. Men texten misspryds å det grövsta av den inbitna vanföreställningen att vänstern, den består av ”15 socialdemokratiska ledarsidor, några röda kultursidor och en handfull avlönade vänsterintellektuella”.  OHOJ! – vart tog vi vägen? Vi i vänstern som finns, den vänster som tar kampen mot hat och hot både på nätet och i omvärlden, som skriver visor och dikter för solidaritet, som faktiskt försöker förändra samhället. Vi finns, men vi syns inte. 

Vänstern är ingenting man låtsas om. Inte i DN, vilket är väntat. Och inte ens i Dalademokraten.   

Interiör valsverket. Från Brukets dag 2012