Soooh tired! - sådär brukar de skriva ibland. Vänner och fiender som tror att de blir mer uttrycksfulla
på utrikiska. När Kulturkollo för ungar heter Summer camp är det dags att fråga
sig vilken kultur det är de ska skolas in i. För redan nu blir det, när de vill skriva något
riktigt vackert om bygden där vi bor, Dalarna forever.
Men inget modespråk och ingen stormakt varar för alltid.
Jag har försökt – REALLY! som
folk brukar tillägga som betoning – att bortse från privat språkpurism och
politiskt USA-hat. Självklart ska vi låna användbara ord; mejla till exempel. Till
och med coacha har jag accepterat, eftersom det trots sin gräsliga stavning
täcker in en betydelse som svenskan saknar, något mellan att leda och stödja. Och
en sabotör på internet är förstås en hackare. Men hen facerapear inte folk,
inte ens fejsrejpar dem, utan attackerar eller våldtar ansiktet eller rollen.
Nyligen öppnade mitt eget
parti en feministblogg som heter Ladiesroom. Det är ett förträffligt initiativ,
så jag går gärna in som följare (några säger follower. Oklart varför). Det enda
jag inte uppskattar är bloggens namn. Vad är det för fel på Kvinnorummet? Eller
kanske damrummet, tjejtoan?
Det var på tjejtoan jag
klottrade mina första otympliga enradingar. Senare har jag vid åtskilliga
tillfällen gråtit, skrattat eller spytt i damrummet. Det är en upplevelse som delas
med flera – hur kan Ladiesroom vara mer intresseväckande?
År 1977 utkom Marilyn
Frenchs bok Kvinnorummet som skildrar olika grader av instängdhet i
kvinnolivet. Vid något tillfälle i boken klottras dörrskylten Ladies’ room över
med Women’s room. Om det är kvinnor vi är, ska vi väl heta det. French ansåg
att benämningen ladies närmast är till för att dölja vilka vi är; ta ifrån oss
sexualiteten och göra oss omöjliga för makten.
Åter till nutid. Jag försöker
som sagt bortse från privata idiosynkrasier och hålla mig till Språkrådets
riktlinjer. Språkrådet är inte purister, utan brukar ange användbarhet och begriplighet
som kriterier på hyfsat svenskt språkbruk. Jag har bland annat frågat om det nu
är dags att erkänna –s som svensk pluraländelse eftersom det används ideligen och
onekligen är begripligt, men Språkrådet ansåg inte det. Plural-s bildar
grammatiska problem. Dock tycks attraktionen i ett inlärt språk oemotståndlig.
Det är inte direkt nytt. Det är mer likt 1700-talet. De
belästa skikten anpassade sig till den tidens ekonomiska och kulturella
hegemoni och parlerade franska så fort de fick en chans. När Gustav III blev
skjuten lär han ha sagt: ”Je suis blessé” (jag är sårad) eftersom det var de
ord som först kom för honom. Ungefär som man idag skulle kunna säga ”it’s only
a scratch” eller ”I ain’t dead yet”, om man prompt vill vara sådan.
Gamla brev och dagböcker
från 1700-talet ger ett pinsamt löjligt (ridicule!) intryck. Det gör dagens blandspråk också. Kom bara ihåg det. Men ur den dåtida språkmeléen (röran) fick vi mängder av idag oundgängliga
lånord, och så kommer det naturligtvis att bli också med dagens svengelska.
Vilka de viktiga lånorden är får vi veta först
längre fram. Men är det verkligen en ursäkt för den urbota fånigheten att förtydliga ett svenskt uttryck med ett engelskt ("uppriktigt sagt, jag menar, in earnest")
Det är iallafall inte en ursäkt för att organiserade socialister fjantar efter tidens ekonomiska och kulturella hegemoni. Krossa imperialismen - genom efterapning!
Det är iallafall inte en ursäkt för att organiserade socialister fjantar efter tidens ekonomiska och kulturella hegemoni. Krossa imperialismen - genom efterapning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar