Solidariteten synliggjord - men inte vänstern

Röda rummet! Denna sedan Strindberg odödliga alliteration utspelades i onsdags på Abbes pizzeria.

Abbes pizzeria är nog inte odödlig, men ett omtyckt hak vid bruksgatan i Långshyttan – och aldrig har Abbes pizzeria varit så fullsatt som denna kväll. Vi är åtminstone 60 personer som trängs vid långbord för att dricka öl och äta rågbröd med hästkorv.

Tidningen Dalademokraten är arrangör och samtalsledare, och de har bjudit in två av arbetarrörelsens artister.

Stefan Sundström, Jenny Wrangborg, Dalademokraten

Stefan Sundström sjunger sina ironiska visor och blir mest uppskattad för sin lokalpatriotiska Vikmanshyttetrall. Mellan låtarna pratar han lite strunt, fast professionellt. När både personal och publik har misslyckats med att få tyst på dendär ständigt återkommande sabotören som bara vill surra själv hela tiden (för annars har han inte yttrandefrihet och det är som Putin), då klarar Sundström det med ett vänligt men bestämt: ”Försök och ta dig samman nu!” Faktum är att det funkar.

Jenny Wrangborg talar om facklig sammanhållning och läser finstämda stycken från bostadskrisens Stockholm. Märkligt nog går texterna hem i jobbkrisens Långshyttan, fastän fina funkisvillor här reas för halva priset mot en garderob på Södermalm.

I Stockholm jobbar folk häcken av sig utan att ha någon särskild stans att bo. Men när Långshyttans valsverk för specialstål slår igen kommer folk inte att ha så mycket annat för sig än bara att bo. 

Märk väl att verket inte gick med förlust. Det gick bra. Men ökningen av vinsten var inte den förväntade. Aktieägarna kan bli besvikna!

Bättre då att hen som jobbar i verket, hen som lever på orten, hen som handlar på Mathyttan och tar en öl på Abbes och har barnen i skolan, blir besviken.

Förutom pizzaugnens väsande och Wrangborgs klara röst blir det alldeles tyst på Abbes pizzeria.

Stockholms bostäder säljs ut. Jobben i Långshyttan ramlar ner i Tyskland. Sextio personer trängs vid långbord för kultur och solidaritet och lite mänsklig värdighet i vårkvällen.

Kris som kris. När det verkligen gäller, då är du alltid ensam – utom i det röda rummet.

Tack till artisterna! Röda rummet-turnén går också till Smedjebacken och Borlänge. Dalademokraten har tagit ett fint initiativ.

Därför vore det tacksamt om Dalademokraten höll stilen. Om tidningen vill bidra till ett rött rum inte bara här och där på brukens kulturaftnar, utan helst också i sin huvuduppgift; att vara tidning. Dagens ledare  är bra, den tar upp klassföraktet på DN:s kultursidor och konstiga förhållningssätt gentemot de så kallade näthatare som finns mitt ibland oss. Men texten misspryds å det grövsta av den inbitna vanföreställningen att vänstern, den består av ”15 socialdemokratiska ledarsidor, några röda kultursidor och en handfull avlönade vänsterintellektuella”.  OHOJ! – vart tog vi vägen? Vi i vänstern som finns, den vänster som tar kampen mot hat och hot både på nätet och i omvärlden, som skriver visor och dikter för solidaritet, som faktiskt försöker förändra samhället. Vi finns, men vi syns inte. 

Vänstern är ingenting man låtsas om. Inte i DN, vilket är väntat. Och inte ens i Dalademokraten.   

Interiör valsverket. Från Brukets dag 2012

Fula promenader

Många kilometer måste man traska för att försörja sig
och hålla sig frisk och rask. 

Fula promenader blir det dessvärre ofta.  

Ibland kommer man inte ens ur bilen. som här, i ett regnigt Alby.

Den glada fritidsgården är ändå helt acceptabel jämfört med en... 

tja, alltför vanlig promenadväg i Botkyrka

Men låt oss då ta en tripp till Skärholmen! Shopping piggar väl alltid upp -

iallafall nästan alltid

                                   

Men låt oss inte förhäva oss. Också här i Hedemora
kan vi gå fula promenader.

Också i det ljusaste av solsken kan en silo och ett staket
 se ut som ett fångläger.            

Om detta blogginlägg bygger på någon som helst tänkbar förklaring,

står den att finna på ett elskåp i Solna: 

Olika varför-frågor. Och King lever

Ibland får jag frågan hur jag blev antirasist. Vilken besynnerlig fråga – varför skulle jag någonsin ha varit någonting annat? Så urbota gammal är jag inte att jag var med på den tid då det var normalt att vara antisemit i Sverige. Och så pinsamt ung är jag inte att jag är hemma i den tid då det tydligen har blivit normalt att vara rasist.  

Född tio år efter de svartvita fotona från Belsen.

Född i en tid då vi små lekisungar pekade på mörkhyade personer och kallade dem negrer, eftersom de var så ovanliga i förorten. Då hyschades vi ner, eftersom det var fult att peka. Men det var inte fult att säga neger.  

Född medan de svarta i Förenta staterna krävde sina rättigheter. Gick mellanstadiet när Martin Luther King mördades. Klart jag blev antirasist.

Född in i en tid när FN fortfarande hade respekt med sig, när deklarationen om de mänskliga rättigheterna hölls fram som den norm den är och ska vara.

I tonåren läste jag Katarina Taikons böcker – nej, inte Katitzi, så ung är jag inte. Det var boken Zigenerska!, ett stolt och trotsigt utrop. Att bli antirasist var det som låg närmast tillhands.

Inte för att den tiden ska glorifieras. När jag gick lågstadiet fick vi lära oss att tycka synd om alla de fattiga barnen i Afrika som inte fick någon mat, utan att man sa någonting om vem som tagit maten ifrån dem. Vi lärde oss att vi var toppen på evolutionen, uuutvecklingen som det hette. En vacker dag skulle alla de stackars människorna i underutvecklade länder bli precis som vi, vilket antogs vara den bästa tänkbara målsättningen. 

Det var en inskränkt tid. Men det var en tid som uppriktigt försökte vara bättre än vad den var.

Idag lever vi i en tid som borde vara liberal men som går in för att vara betydligt sämre än så. Idag menar somliga att opartiskhet och neutralitet innebär att rasister inte ska motsägas. Idag ska den som skjuter Martin Luther King få berätta om sina motiv i teve och hålla valkampanj på torget och marschera på arbetarrörelsens egen helgdag.

Idag har de anställda på en rad arbetsplatser protesterat mot rasism i allmänhet och mot Sverigedemokraternas besök i synnerhet, och mötts av förbud och förtäckta hot från sina chefer. När det gått för långt måste facket Kommunal försvara sina medlemmar med texten: ”De som har nålar med texten #vårdpersonal mot rasism har helhjärtat stöd. Vi har lagen på vår sida. Om en medlem får en varning eller dylikt för vägran att ta bort knappen så kommer vi från Kommunal att ta detta vidare till förhandling.” Det är bra, Kommunal.

Men sedan när ska det behövas?

När blev jag antirasist? – Vet inte riktigt, det var självfallet.

När blev det en fråga om bristande neutralitet att vara antirasist? – Vet inte, men det måste vi ta reda på. Det är den frågan som är den viktiga.

I vilken kamp är det vi ska föreställa opartiska?

Det handlar om någonting mycket större än den svenska supervalrörelsen. Det handlar om att chefer, media och myndighet förletts att tro att det är finkänsligt opartiskt att ifrågasätta FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den som var, och ska vara, norm. 

Såhär på påskdagen avslutar vi: Martin Luther King lever än idag. 

Smartare än en sjätteklassare?

Häromdagen satt jag på genomgång av de nationella proven i svenska för sexan, med stöd av Skolverkets rättningsmanual. Pedagoger över hela Sverige sitter och gör sådana gemensamma provbedömningar, om deras kommun överhuvudtaget arbetar med kollektiv rättning. Något som borde vara ett minimikrav för en någorlunda likvärdig betygsättning.

Provet går ut på att barnen arbetar med kvalificerade texter och fina illustrationer. Frågorna som ställs går från enkla ordkunskaps- och kontrollfrågor till svårare frågor om tolkningar och att identifiering av mönster. Därutöver ska eleverna producera en berättelse i jagform samt en argumenterande text. Redan här börjar jag fundera över hur många vuxna självförsörjare som skulle få överbetyg på att fabulera eller resonera kring något de inte själva valt.

En konstruerad fallgrop i provet är uppmaningen att ”ge exempel på”. Några elever ger exempel genom att citera texthäftet, andra skriver om med egna ord. För den som ska rätta framstår frågeställningen som oklar – hur skulle eleverna ge sina exempel? De som var ambitiösa och formulerade sig självständigt har vanligen sämre ordval och grammatik än de som valde att citera förlagan.

Sedan har vi uppgiften som går ut på att finna meningar i texturvalet som motsvarar uttrycket ”Vilken cirkus!". Det är alltså en dubbeluppgift: du ska både förstå uttrycket och hitta lämpligt illustrativa textstycken. Eftersom samtliga texter i detta prov berör cirkusvärlden krävs det inte bara abstrakt tänkande utan också förtrogenhet med stående uttryck för att förstå att de meningar som ska väljas ut är de som förmedlar total förvirring. Alltså: ”Jag såg en tiger i bur” är fel, medan ”Folk och djur sprang omkring överallt” är rätt. (Dessa exempel är inte med i provet.) Att hitta rätt mening är kanske inte för mycket begärt av en svenskfödd tolvåring – men provet gäller också för de elever som läser svenska som andraspråk. Vem kan lova att exempelvis ryskspråkiga tonåringar inför årets prov har hunnit uppsnappa att "vilken cirkus" betyder något mer och annat än en konstart av yttersta precision?   

För övrigt – hur många vuxna självförsörjare skulle tänka precis rätt, i den stressituation som ett prov innebär? 

Den uppgift som gör mig mest förbryllad är den som går ut på att barnen ska välja en bild som de tycker passar till två verser ur Wiehes text Lindansaren. Endast en bild är rätt, trots att det uppgiften säger att eleven ska tycka.

Bara under denna eftermiddag finner vi barnet som har valt en bild på akrobater, med motiveringen att bilden visar hur man måste vara mycket vig och kunna göra tricks i luften för att bli lindansare. 

Denna tämligen välformulerade tolvåring får inga poäng på sitt svar, eftersom hen tyckte fel. Hur man nu kan tycka fel i ett demokratiskt land.   
Ställa frågor fel står dock fritt att göra. Och den som betygsätts är den som måste svara.  

Skolverket ansvarar för nationella proven. Barn och pedagoger måste följa regler och instruktioner, och det är inte mer än rimligt eftersom vi har regeringsbeslut på att barn ska betygsättas.  

Men lindansarfrågan får mig att fortsätta mångåriga funderingar över vad alla dessa prov går ut på? Ska barnens svenskspråkliga förmåga skattas - eller deras färdighet i att gissa hur Skolverket tänker? 

Men det slutar inte. Rättningsdiskussionen går in på elevernas textproduktion. Hur stor vikt ska vi lägga vid stavfel, prepositionsfel, tempusblandning? Elever som läser svenska som andraspråk kommer sannolikt att göra prepositionsfel i hela sitt liv. Ska de underkännas på det redan i sexan? Njaäej, så rigida är inte Skolverket. Det finns många vuxna självförsörjare med svenska som modersmål som också gör prepositionsfel utan att drabbas av omedelbar uppsägning. Tydligen tänker Skolverket nyanserat kring dessa frågor, som det så felaktigt kallas långt upp i byråkrattrappan. 

Obarmhärtiga noll poäng får de elever som på sitt sätt kan skriva, men som har missuppfattat ämnet. Det är väl inte mer än rättvist, eftersom det är så det går till vid högre studier? Fastän provet var avsett för tolvåringar.

Kanske syftet är att en del av barnen i sexan ska påbörja sin inskolning i ett akademiskt skrivsätt. Och att en större del av barnen i sexan ska inse att de inte behärskar ett akademiskt skrivsätt. Då fungerar nationella provet som sortering lika väl som tidigare system.  

Lika illa som tidigare förmår provet att urskilja de verkliga begåvningarna; de som vill skriva, kan skriva, och läser till och med bilder efter eget huvud. 

Än en gång!?

Det gick som vi trodde. I och med att Sverigedemokraterna röstades in i Sveriges riksdag höjdes toleransnivån. Till nivåer långt högre än tidigare.
Det gick inte som vi trodde. De borgerliga partierna har inte vänt sig till Sd med samarbetstrevare och har inte övertagit deras politik – inte mer än tidigare.
Man får vara tacksam för det lilla, idag.

I förrgår var det frågan om den svenska invandringspolitiken. Igår handlade det om ”hur mycket invandring Sverige tål”. Idag ska man vara försiktig med att försvara mänskliga rättigheter, eftersom somliga kanske tycker olika, och idag kan överfall på demonstranter med risk för dödlig utgång vändas till att det handlar om diverse extremisters gatubråk. Vad får vi tycka imorgon - och vad blir möjligt att göra?

Den nazistiska aktiviteten har ökat i Sverige. Jag hoppades att det bara var så det tedde sig i och med att den har uppmärksammats mer, men enligt Expos undersökning är det fråga om en reell ökning. Att detta är en risk dels för vår demokrati i stort, dels för enskilda människor, är något som rent ut ifrågasätts i borgerliga media.

Ifrågasättandet går ut på att a/ demonstranterna är väl våldsbenägna vänsterextremister eller b/ det är nog inte nazister utan bara ouppfostrade högerextremister.
Alltså: ungdomskriminalitet. Och den tar, som alltid, borgarklassens föräldrar själva hand om, medan arbetarklassens barn måste tas om hand. Inget nytt där.

Ursäktandet av en uppväckt fascism, en "gyllene gryning" låter som att borgarna inte vill tro det sämsta om någon. Detta skulle vara ett vackert drag om det inte vore så att borgarnas behov av att tro det sämsta om vänstern alltid stör den positivt liberala bilden.

För borgerskapet som helhet är det viktigare att stöta ut ”kommunisterna”, vänsterextremisterna, afa, stenkastarna, än att medge att nazism och fascism idag är mycket farligare.

För 80 år sedan trodde borgarna att de kunde kontrollera Hitler, om han för deras räkning sopade ut kommunisterna. Idag förringar de hotet från extremhögern för nå sitt huvudmål vilket är detsamma - att eliminera extremvänstern och oskadliggöra vänstern.

Vi inom vänstern vill inte kännas vid extremvänstern, lika lite som borgarna vill kännas vid nazisterna. Men stenkastarna finns och vi måste ta ställning till dem, eller snarare emot. Det har vi gjort.

Vänstern kan trots allt bedöma en historisk situation – och det gick som vi trodde. Tyvärr.

NU gäller det för den borgerliga demokratin att anta utmaningen: Ställer den upp på sina egna grundsatser (de mänskliga rättigheterna)?

Eller är det så mycket viktigare att eliminera extremvänstern och smutskasta den demokratiska vänstern att man tillåter fascisterna att breda ut sig?
Än en gång!?

Leve 8 mars!

- Vet ni att det är Internationella kvinnodagen imorgon? frågar en av kvinnorna på mötet när vi sitter och pekar på våra skärmkalendrar.
Någon ser helt frågande ut. Er bloggare tänker: säg inget överlägset nu!

som det var i Rinkeby när chilenska föreningen kom och hämtade oss till 8 Mars-fest och gav bort små blombukettrosetter, när somaliska föreningskvinnorna bjöd på sambosa och bankade med käppen för att understryka sina krav, när det var poesiuppläsning på Tjejjouren och textilutställning på Nadja Taikons kvinnoverksamhet…

Nej, jag säger inget överlägset. En annan kvinna skrattar till: 

- Jodå, jag har tonårsdöttrar, jag vet.

Då vaknar de. Kvinnorna runt bordet har döttrar, och döttrarna gör saker.
En ska läsa upp en uppsats om kvinnorörelsen för sin klass.
En ska sjunga med sin kör på ett 8mars-arrangemang.
En ska dela ut blommor på stan.
En ska dansa bollywood för att visa kvinnlig urkraft.                                           
En har tjatat på sin mamma om att komma ihåg sina rättigheter!

"Vet ni att det är Internationella kvinnodagen idag?" I det sällskapet var jag till typen en relik från Grupp8. Där var jag aldrig med, men irritationen och otåligheten i frågan ligger nära de gamla 8ornas. De yngre kvinnorna, de som har tonårsdöttrar, växte kanske upp i en tid när vi trodde vi vunnit. De blev likgiltiga, kvinnodagen roar dem möjligen lite som jippo betraktat.  

Men tonårsdöttrarna är på. De gör olika saker, men de gör.

Feminismen har sannerligen inte gått för långt. Men den går!

Har feminismen gått för långt? - Skulle inte tro det

När du skriver ”har fe” på google får du upp som förslag:
Har feminismen gått för långt?
Har feminismen spårat ur?
Har feminismen gått för långt Belinda
Har feminismen gått för långt Aftonbladet
Har feminismen kuvat männen
Detta är alltså en stor fråga, eller fem. De kan alla besvaras med nej.

Har feminismen gått för långt – kan feminismen gå för långt? Kan kampen för allas lika värde bli överdriven och jobbig och störande? -Skulle inte tro det, ville jag svara, men har fel. Kampen för allas lika värde är överdriven och jobbig och störande för dem som tycker det är bra som det är, och för dem som får ut något av att fjäska för dem som får ut något av orättvisa.

Och företeelser som är överdrivna och jobbiga och störande är värre än orättvisor, enligt medelmoderata mediamumsande medelklassare.  

De som leker med tanken om den för långt gångna feminismen antyder att det är jämställdhet och jämlikhet som har gått för långt, liksom solidariteten och respekten för människors lika värde. Det har gått för långt! Vi lever ju i ett jordiskt paradis så harmoniskt att det börjar bli tråkigt! Här måste minst en Fritzl och ett smärre världskrig till för att hålla oss vakna!
Nej nej, så menar de inte alls. Den tramsiga tankeleken skyller de på två saker: på idiotiska identitetspolitiska inspel om någon pojke som inte fick leka Tarzan, och på förekomsten av de där som vi inte får kalla för vita kränkta män, för då blir de ännu värre.

Det finns män som blivit förbannade, och de tapetserar inte tevekanalerna med tankelekar. De vräker ur sig kommentarer på nätet och menar ofta vad de säger. Hatet mot feminismen och hotet mot kvinnorna är reellt. Det finns en osynlig skuggarmé av män som inte har annat att ta till än straffknull och olustmord.

Ska ett liberalt borgerligt samhälle rätta sig efter dem?
Historiskt sett brukar det inte gå så bra.  

År 2014 syns vi kvinnor fortfarande endast som kvinnor och bedöms vi endast utifrån vårt kön. Våra behov anses vara för långt gångna, eftersom de ifrågasätter de riktiga människornas makt.

I filmer där vi medverkar har recensenterna kommit på knepet att sätta godkäntstämpel om det är så att vi a) figurerar överhuvudtaget och b) yttrar oss om annat än vårt förhållande till män. Så sällsynta är vi, halva mänskligheten. Och kom ihåg: en kvinnas vittnesmål upphävs av en mans, enligt sharialagarna. Samt enligt aktuella svenska domar i våldtäktsmål.

Hur det sedan ska bli med hela lönen och halva makten – ja, det måste vara något för feminister. Det verkar inte finnas så många andra intresserade.

Hur ska SDU ha det?

Tre verser vi inte visste om Sverigedemokraterna…

Så här skriver ungdomsförbundet på sin fejsboksida:

”Ni vet väl om att SDU har en egen sång, författad av ingen mindre än Jimmie Åkesson? Sjunges med fördel vid högtidliga tillfällen!

Namn: Ungsvensk kampsång, Melodi: Vi går över daggstänkta berg”
Kamrater! Kamrater!
Här kvädes en sång,
för landet och för friheten vi ärvde en gång.
För folket och vår fana,
Hör hur sången den dig mana:
Upp till kamp för vår ungsvenska sak, fallera.

Var ungsvensk! Var ungsvensk!
Det stormar på land,
Nu makten över jorden bringats främmande hand.
Vi vägrar att förslavas
Detta välde skall begravas
Liksom fäder vi går till försvar, fallera.

Se framåt! Se framåt!
Det kommer en tid,
Då segersången ljuder, vi kan leva i frid.
Då landet åter vunnet,
Ondskans röda är försvunnet
Kom, slut upp i vårt stolta förbund, fallera. 

Det är besynnerligt att de besjöng varandra i namn av kamrater. Detta uttryck brukar annars förknippas med socialister, det vill säga ”ondskans röda”. Å andra sidan brukar vi röda inte så ofta ”kväda” sånger, inte heller agera ”liksom våra fäder” vilket beror på hur papporna i sin tid agerade, och inte pekar vi ut folk som onda eller goda heller. Det beror på hur folk agerar, som sagt.

Säg nu gärna att detta är Åkesson som mycket ung. Men vad är då Sverigedemokratisk ungdom ute efter när de publicerar hans omogna verk?

Av texten framgår att man inte duger som enbart svensk, man ska vara ung också.
Att makten över jorden ”bringats” främmande hand är en egendomlig svensk satsbildning, borde ha varit ”överbringats till”, men det är ju svårt med språket ibland.
Att vägra att förslavas är en god idé som ger ett fint eko av den utrikiska hymnen Rule Britannia, men vad det är som ska försvaras mot vilka, det framgår inte riktigt - utom att de verkar vara ute efter just de röda.   

Därmed förmedlar denna sångtext ett tydligare ställningstagande i klasskampen än vi tilltrodde de sverigedemokratiska ungdomarna.

Är det verkligen så att det duger med vilken fascistisk nationalist som helst, oavsett hudfärg och födelseort?
Jag menar: hur ska de ha det?

Att gå över daggstänkta berg är inte så roligt längre, om man ska ha detta i bakhuvudet.
"Sorger har vi inga, våra glada visor klinga"
Kan vi verkligen va' säkra på det - fallera?

Opartiskheten är inte okomplicerad

Opartisk! För bara några dagar sedan var det ett värdeneutralt ord. Plötsligt blev det ett politiskt slagord.

Opartisk! Ta inte ställning! Anpassa dig till rådande norm!

Håll käft! brukar man säga i hårdare samhällen. Här i Sverige räcker det med anpassning.

Att Soran Ismail inte medverkar i radio är diskutabelt. Att chefredaktören på Arbetarbladet inte får göra det är heltokigt. Att anställda får mejl om att ta det lite försiktigt med mänskliga rättigheter är sjukt – se gårdagens inlägg. Men allt sker i namn av den nya opartiskheten.

Det är som om det aldrig skulle ha varit val i Sverige förut. Som om journalister och forskare inte skulle ha räknat eterminuter och trycksvärta för varje politisk inriktning och jämfört dem i slutändan. Om jag minns granskningarna rätt är det ett enda parti som tydligt missgynnats för att sedan lika tydligt gynnas. Det är Sverigedemokraterna. Opartiskheten tycks ha fungerat hjälpligt.

Vi lever i en tid när värdena polariseras, samtidigt som de (flesta) politiska partierna anlägger skyddande likhet. Om nu opartiskhet ska innebära att alla får komma till tals, då ges den minsta och mest udda för mycket uppmärksamhet. Om opartiskhet däremot ska innebära att endast normerade majoritetsåsikter får plats, då har vi plötsligt ingen valrörelse alls i media.

Detta gör opartiskheten komplicerad. Därför ska den ifrågasättas – ty att allt ska ifrågasättas är en av liberalismens goda ståndpunkter. Och vem ska vara liberal idag om inte en socialist bjuder på det?

Nu tar vi en återblick: Hur opartiska förhöll sig public-service-media vid dessa tillfällen:

- När ett debattprogram ställde frågan: Hur mycket invandring tål Sverige?
- När en nyhetskommentator gjorde tydligt att låga skatter är något objektivt bra för alla
- När en politisk kommentator gick in efter en intervju med Ohly och avslöjade vad han egentligen menade
- När feminismen underförstått har gått för långt (fastän vi inte har någon rättvis fördelning av pengar, makt och hushållsarbete)

Det är lätt att ta känslomässig ställning för en individ – och gjorde exempelvis Malena Ernman med operatisk bravur. En annan genial kvinna, Åsa Linderborg, har givit ett otal exempel på public-service-medias ”opartiskhet”, liknande dem jag använde utan källa.

Men det viktigaste är inte personfrågan, och inte hur det var förr. Viktigast är det aktuella samhällsklimatet. 
Hur kunde SR:s kanalchef i Malmö skriva sitt mejl till de anställda?
- Därför att det var möjligt att skriva det.
Vem gjorde det möjligt?
- De okända storheter som målade om opartiskheten i grått.
Vilka är de? Varför finns de?

Senast idag uppmanades jag att inte blogga om detta, eftersom det är riskabelt att utmåla SR som ett vacklande företag i rasisternas klor.

Men Politik och poesi är inte opartisk. Den ifrågasätter.

SJUKT som i sjukdom

Så sjukt. Kanalchefen för SR i Malmö mejlar de anställda följande: ”Tänk alltså två gånger innan ni kommenterar - - - Detta gäller även när det handlar om ’goda’ saker som mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet”.
Så SJUKT. Inte sådär som man numera menar; allmänt tokigt. Nej bokstavligen sjukt som i sjukdom: svagt, klent, lätt motbjudande och antagligen smittsamt.

Kanalchefen för SR i Malmö har tydligen inte förstått public-service-medias värdegrund – ”den värdegrund som Sveriges Radio är satt att försvara” som statsvetaren Bjereld säger.

Kanalchefen förminskar mänskliga rättigheter när hen kallar dem för allmänt ”goda” saker (med citattecken), och framförallt när hen anser att de är utbytbara värden som när som helst kan omförhandlas.
Men: Mänskliga rättigheter är de enda värden som utgör den enda globala sekulära överenskommelse vi mänskligheten har att hålla oss till.
I kanalchefens mejl är mänskliga rättigheter tvärtom de enda värden som  direkt utpekas som nödvändiga för SR-personalen att behandla med eftertanke.
Detta är absurditet på gränsen till nihilism.

Det ska ett vidrigt sjukt klimat till för att den normala mellanchefsrädslan ska ta sig sådana uttryck. Tänk två gånger, tänk tre, så det inte blir fel för någon – men det kan alltid bli fel och blir det oftast. Frågan är för vem det inte får bli fel?

Vem och vad fruktar kanalchefen? Vems ärenden går hen?
Vilket värde är det hen tror sig försvara – i utbyte mot en relativisering av mänskliga rättigheter?

Hur var det förra gången fascismen tog över Europa? På vilka vägar spred sig skräcken då? För den verkar dessvärre vara smittsam.

Jobbbranschen och gudfarsan

Först ut var hamburgerkedjan Max. Arbetsgivaren förklarade i ett brev till de anställda hur de skulle rösta för att få ha jobben kvar. Huvudfrågan var restaurangmomsen. Återinförs den försvinner varenda timmis på köttfärskokerierna!
Så beter man sig inte som chef – men nåja - det är sådant man får vänja sig vid att oseriösa företagare gör.
De trampar över gränserna gentemot de anställda, tar till ett personligt tilltal där inget personligt förhållande finns, rör ihop kollektiva partsfrågor på arbetsmarknaden med individens politiska ställningstagande.
Max har givit ett intryck av att vilja vara seriösa företagare, men missen är avslöjande.  
Eller om det inte var en miss. Då är det avslöjande för samhällsklimatet.

Tvåa ut var Nya Moderaterna i Stockholms läns landsting. Tydligen väljer de att placera sig i kategorin oseriösa företag, åtminstone metoden är den samma: Brev till de anställda, suddiga hot om uppsägningar som följd av en socialdemokratisk valseger.  

Vid dethär laget är media på. När en moderat proffskommunikatör hittar på någonting så korkat har det nästan nyhetsvärde.

Under Max-historien sympatiserade borgarmedia med företaget. De skribenter som överhuvudtaget ägnade saken uppmärksamhet (tvingade till det av sociala media) valde att se det som att vi inom vänstern tyckte att arbetsgivarens åsikter var fel, så att de kunde använda sitt spaltutrymme till att vänsterpolitik är fel. Det är vad de har betalt för. Tråkigt bara att frågan om arbetsgivarens beteende gick dem helt förbi.

Något som också kan vara avslöjande för samhällsklimatet.

När Stockholms-moderaterna gjorde bort sig ruskade borgarmedia flugorna ur pälsen. Dags att tycka att det inte var så särskilt bra! Fegmedia bortförklarade skandalen på kommunikatörssvenska med att det handlade ett hastigt felval - den slarvige moderaten skulle förstås ha använt parti- och inte landstingsloggan. Nu skulle ju de anställda kunna missuppfatta det som ett meddelande från arbetsgivaren.

Vilket det alltså var.
Men i en modig Expressen-ledare demolerades hela tilltaget. Gott så - men fortfarande låg den mesta kritiken i sakfrågan.
Ingen borgerlig skribent ifrågasatte det oanständiga beteendet att gå ut och råda medarbetare hur de ska rösta.
Ett beteende som var oanständigt åtminstone tills i förrgår.

Det som är värst avslöjande för samhällsklimatet är att skandalen inte slog åt rätt håll ens när den blev en skandal.  

Detta handlar inte om att en chef eller informatör blir lite yvig i sin tjänsteutövning. Det handlar om att arbetsgivare tar på sig gudfadersrollen.

 

Detta fula och satiriska och missvisande foto är lånat från fejsbok. Det visar hur vi inom vänstern uppfattar arbetsgivare som vill leka gudfäder.
"Fint jobb du har" - jag tackar, min arbetsgivare. Jag slickar slagträet.
Sedan ska jag gå och rösta i allmänna, hemliga val. Du kan inte hindra mig, även om du försöker.

Vi är inte färdiga med Förintelsen

Högtidlighållande av Förintelsedagen i Jakobs kyrka i Stockholm. Biskog Anders Wejryd påminde oss om att vi alla bär ett ansvar för att det inte ska hända igen – har jag gjort allt jag kan?
Samtidigt sitter bänkgrannar och viskar om oron inför ett attentat. Dagen är öppet annonserad, kyrkan är full av romer. Viktigt att sitta nära dörren, viskar de.
Sverige, senvintern 2014.

Förintelsedagen hålls till minne av den sovjetiska arméns befrielse av Auschwitz. En gigantisk brottsplats som då var tämligen övergiven. Lägerledningen hade sprängt tre krematorier och evakuerat 65000 överlevande fångar till fots, på de så kallade dödsmarscherna. Målet var en död i snön eller i något annat läger i dåvarande Tyska riket. Systrarna Margot och Anne Frank var två av de minderåriga som kämpade sig fram.

Över 20000 romer internerades år 1943 i det så kallade Zigeuner-Familienlager i Auschwitz-Birkenau. Det kan sägas att romerna på ett sätt hade det ”bättre” än andra fångar eftersom de ofta bodde ihop familjevis. Å andra sidan var dödstalen i ”zigenarlägret” högre än i alla andra läger i Auschwitz. Efter det att svält och medicinska experiment gjort sitt tömdes lägret en augustinatt år 1944 då cirka 2900 romska fångar mördades i  gaskamrarna.

Denna fasansfulla natt har gått till historien på mer än ett sätt. Minst två rasistiska stereotyper fick näring av massmordet. Den ena säger att ”zigernarna skrek och grät som barn och klöste som katter, medan judarna bar sitt öde under värdig tystnad”. Den andra säger att ”judarna lät sig ledas till gaskamrarna som djur på väg till slakt, men de stolta zigenarna gjorde motstånd in i det sista”.

Motbjudande.  

Något som borde vara självklart men ändå måste sägas: när tusen och miljoner människor avlivas finns det tusen och miljoner sätt att förhålla sig till nederlag och död.

Något som alls inte är självklart och verkligen måste sägas: Till och med Förintelsen – Holocaust, Shoah, Porraimos – gav upphov till återanvändning av rasistiska stereotyper.

Därför blir vi aldrig färdiga med Förintelsen. 

Befrielsen av Auschwitz skedde den 27 januari 1945. Inte förrän den 15 april samma år kom de allierade fram till lägren i Tyskland, däribland mardrömssynen Bergen-Belsen. Anne Frank och hennes syster hade då varit döda i ungefär en månad.

På minnesdagen hålls en högtid också i FN. Men Fred Taikon kan berätta att romerna inte fått taletid där. Inte ens fem minuter kunde FN ge åt en romsk talare.

Det är lugnt och värdigt i Jakobs kyrka.
Men för några deltagare känns det bättre att sitta nära dörren.
Därför kommer det att dröja länge, innan vi blir färdiga.

 

 

Unken kultursyn och underlig rättsuppfattning

Rättspolitisk talesperson är en titel som förpliktar. Att tolka sitt partis rättsuppfattning, men självklart också att stärka respekten för våra svenska lagar. När SD:s Jomshof säger ”Våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur”, då skadar han den svenska rätt som går ut på att människor inte får förtalas eller diskrimineras.

Det började med ett uttalande på fejsbok, det fortsatte med presstalesmannen Bylund som inte hade sagt det tidningen hört honom säga, och det urartade i Koranen-exegetik. Islamforskaren Hjärpe säger att det är påhitt, en bloggare kan visa att det i Koranen står att en man får utnyttja sina slavinnor sexuellt och sen rullar det på tills konflikten handlar om vem som har rätt eller fel ifråga om vad som står i en gammal bok!

När jag lägger ut länken om Jomshof på twitter får jag höra att jag minsann borde vara lite kritisk mot Hjärpe också. Det vore roligt, om det vore roligt.

SD har en förbryllande förmåga att lyckas vrida varenda diskussion till en sådan som står på dagordningen i fundamentalistiska dårsekter. Utgångspunkten är att människor inte döms efter sina gärningar eller sitt tal, utan efter vad som står i boken och det gäller alla som läst och gillat den.

Att detta är själva grundfelet i deras logik hinner vi aldrig fram till. Antingen för att det är bekvämare för dem att resonera om gamla texter, eller för att de håller sig med en essentialistisk kultursyn och tror att de kommer med något väsentligt.

Men: Religionerna är inte vad som står i boken. Religionerna är sina utövare. Några är kloka, andra inte. Några är progressiva, andra reaktionära. Några är bokstavstroende regelryttare, andra har ett personligt-mystiskt förhållande till det gudomliga. Det finns lika många islamer som det finns muslimer. Detsamma gäller givetvis kristendom och judendom. Religionerna har formats och formas av oss som utövar dem, av påverkan från yttre förhållanden, av tryck och mottryck i samhället. Inom gruppen finns hos kristna eller muslimer eller ateister lika stora olikheter som mellan grupperna. 

Att säga ”våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur” så som Jomshof citeras, är att förolämpa och spotta på varenda muslim som lever sitt eget vardagsliv och vill bli tagen på allvar som människa och medborgare, och därför yttrandet prövas juridiskt som hets mot folkgrupp. Det blir inte mindre allvarligt därför att det sagts av en person med särskilt ansvar för lag och rätt.

I dethär landet – som SD så ofta säger sig värna om – är den enskilda individens rätt inför myndigheter och samhälle helt fundamental. I andra länder kan familjen eller någon annan gruppering ha starkare tyngd, men så är det alltså inte här.

Det innebär att man har rätt att förvänta sig vissa saker:  
- att vi inte sprider rykten om människor baserat på en grupptillhörighet
- att vi inte dömer någon efter hens sällskap eller läsning, utan efter hens handlingar
- att vi inte tillskriver någon egenskaper eller sedvänjor för att någon som liknar hen antas ha dem

Underblåsandet av fördomar är möjligen en del av SD:s kultur, men jag kan inte rimligen påstå att varenda SD-are gör det. Det räcker för tillfället med Jomshof. 

Romanbygge, biografi, politik = litteratur

Även om andra uppdrag tagit tid från bloggandet ger jag den vanliga återblicken på förra årets bokläsning. 

Roman- och omläsning: Mycket John Irving blev det. Enligt kritikerna lät det som att han i sin senaste roman, In one person, äntligen skulle klä av sig och komma fram. Mannen som gjort det till credo att romaner är rena påhitt och inte har något med biografi att göra har sedan 1970-talet uppehållit sig vid återkommande teman såsom könsöverskridande klädsel och sexuella övergrepp mot ungdomar. In one person skildrar ett könsbyte och är på så vis vassare än hans tidigare böcker, men som roman finner jag den rentav mindre personlig än dem som jag läste om under året för att än en gång förtjusas av Irvings underbara sagostil. I den förra romanen Twisted river tjatar en gammal gubbe på huvudpersonen att han inte har nått ända fram med sitt skrivande – och gubben hade rätt. In one person når inte ända fram. Until I find you är hans hittills mest avklädda bok. Och Hotel New Hampshire den bästa, om vi vill ha en inblick i romanens och sagans konst.

Romanbygge och omläsning två: I svärmors lägenhet fann vi hela Fogelströms Stad-svit. Lättlästa, enkla, vackra har dessa böcker hamnat i oförtjänt glömska. De skildrar ettpar arbetarfamiljer i Stockholm under den tiden då staden fortfarande var igenkännlig under sin expansion. De är klassiker.

Romanbygge och ny läsning: Engelsforstrilogin av Strandberg & Bergmark-Elfgren. Apokalypsen är nära, men i övergiven bruksort finns de räddande häxorna mitt i den gymnasieskola som är ondskans plats. Varv på varv i tre oerhört lättflytande volymer jobbar sex till fyra flickor på högvarv (det går åt några i strid med demonerna). Trilogin är det bästa som hänt fantasigenren efter Harry Potter! Författarna visar total solidaritet med sina huvudpersoner också när de är otrevliga, och bruksorten i kris är väl igenkännbar. Om jag också kunde säga älskansvärd - men det tycker inte flickorna heller. Och det är de som gör bygget, hur spännande demonkampen än är. Med plus för bra bipersoner. Mona Månstråle... Positiva Engelsfors... Den som inte läst har mycket kvar.

Romanbygge fyra: Zadie Smiths N W hade jag sett fram emot att läsa eftersom jag tyckte om hennes tidigare böcker. Denna utmålades som både en mogen återkomst och en förnyelse av romankonsten. Tyvärr upptäckte jag att jag föredrog romankonsten på såväl Jane Austens som John Irvings tid. N W fungerar som avstånds- och motståndsskapare. Så fort du tror att du hänger med flyttas fokus. Ingen handling och inga personligheter tillåts existera. För att komma igen om boken läste jag recensioner på nätet och förstod att det är London som är huvudpersonen. Det blev bättre så. Men mitt slutomdöme går ut på att boken är ambitiös och bra. Hoppas några tycker om att läsa den.  

Biografi har länge varit min favoritgenre och det framgår också av fjolårets läsning. Endast en ska nämnas: Jag är Zlatan, skildrad av Lagercrantz. Den som aldrig berörts av någon sport blir påverkad av den skicklige fotbollsspelarens karisma, och denna bok fick mig att studera målskott på youtube. Nu vet jag vad en bicicleta är, vet också en hel del om Zlatan.

Politisk litteratur: Tidigare har jag bloggat om Arnstads Älskade fascism och Tamas De apatiska. Böckerna är nödvändig läsning för oss om vill bekämpa rasism och fascism. Till dem kan läggas Langhorsts Förortshat. Kopplingen är inte så långsökt som det låter. Förorten har idag fått en såväl klass- som rasstämpel, vilket påvisar de snirkliga vägar ideologierna tar sig. Klass, kön eller ”ras” – något finns det alltid att hata.

Under året har också jag kämpat med en roman. Liksom hos Smith saknas handling, och platsen är huvudpersonen. Men jag hoppas att jag låter den fiktiva läsaren komma närmare de personer som befolkar platsen.

Skrivandets mening är att levandegöra, och en plats är en god början. Men en punkt i geografin blir en plats först när den har sina människor. 

Antirasister och antirasister

Efter många år med antirasism blir jag ibland besviken. Inte på rasisterna, de är sig precis likadana, enfalden och illviljan tål inte förändring. Men besviken på andra antirasister som vill så splittring inom denna viktiga rörelse genom att kräva en sorts legitimation för andras engagemang. Du ska använda rätt terminologi (idag handlar det ofta om ett återinförande av begreppet ”ras”) eller tillhöra rätt grupp (som vit ska jag inte låtsas engagera mig) eller använda extrema metoder (våga slåss på gatan).

Men rasismen angriper oss på olika sätt och måste självklart bekämpas på olika sätt. Vetenskaparna beforskar den, drar slutsatser, väcker nya frågor. Politikerna attackerar (från höger eller vänster) strukturerna, förändrar i systemen och levnadsvillkoren. Artister väcker och varnar genom musik, film, satir. Aktivisterna tar debatten på gator och torg inklusive internet. Ideella hjälpare ställer upp personligen och gömmer flyktingar eller ordnar gemensamhetsträffar. Med mera. Och några använder fler än ett sätt.

Ingen ska ifrågasättas för sin solidaritet, såvitt hen inte har begått något allvarligt misstag. Ingen ska misstänkliggöras för sitt deltagande. Tyck gärna att metoden är fel, men tala om metoden då och inte om individens bevekelsegrunder.

Det är för trist med vetenskapare som anklagar alla politiker för att ingenting göra – med politiker som ser ned på artister som inte har gjort rätt analys – med aktivister som hånar vetenskaparna som bara sitter bakom sina skrivbord – och så vidare.
Den enda grupp jag aldrig hört anklaga någon annan, aldrig upphöja sin egen metod till regelbok, det är de ideella hjälparna, hjältarna, de som tänker med hjärtat. Alla kan och vill inte följa deras exempel att offra sin egen tid och bekvämlighet för asylsökandes skull, men alla kan lära sig av deras acceptans av villkoren: Jag gör mitt och jag hoppas och tror att du gör ditt.

Det finns grupper som väljer att organisera sig separatistiskt. Eftersom de har det behovet, gör de rätt. Men det säger inget om hur andra väljer att organisera sig. Några väljer en öppen organisation runt en minsta gemensam nämnare. Det kan fungera, iallafall under en period.

Personligen tror jag inte att någon annan politik än vänsterns kan bidra till rasismens avskaffande. Men liberaler som Miljöpartiet har gjort ett bra jobb för att motverka diskriminering, och det behövs också. Det vore väl oerhört verkningslöst att tjata på dem att bli socialister istället!

Kanske är jag ingen särskilt tolerant eller generös människa. Men jag skulle aldrig ta tid från antirasistisk kamp för att klaga på andra antirasister (eller bara allmänt hyggliga människor) som i mina ögon gör fel! Och om någon startar en kampanj eller ett upprop kan jag vara med eller låta bli. Men jag skulle aldrig tala om för initiativtagaren att hen ska göra en annan kampanj. Den får jag isåfall starta själv. Och var har jag lärt mig dethär?

 

Under år av organisering. Så är det. Och en politisk rörelse mot rasism med anspråk på att åstadkomma förändring, den måste enas om orsaker och åtgärder för att komma vidare. Det är politiken vi ska vara oense om, det är där konflikterna är nödvändiga.

Konst och vetenskap mår bara bättre av de tusen blommornas princip. 

Adamankos lag eller Ta inte skit

Godwins lag, är den bekant? Den går ut på att: "I takt med att en diskussion blir längre, går sannolikheten mot ett för att en jämförelse kommer att göras som involverar nazister eller Hitler.”

Lagen säger "internetdiskussioner", men den har också sin riktighet i verkliga livet, och den har varit mycket användbar för all världens högerextrema. Innan lagen myntades hände det alltför ofta att vi drog snabba paralleller mellan, exempelvis, nazismen och Sd. Gör vi det idag slänger de bara Godwins lag i huvudet på oss och så har vi förlorat diskussionen. På så vis har lagen också varit nyttig för oss, som måste bemöta högerextremisternas argument i sak.

Men själva kallas vi ofta för kommunist, Stalin, Nordkorean, Stasianhängare, antidemokrater och stenkastarvänster. Med mera med mera. Det behövs en motsvarande lag för oss röda demokrater. Min kamrat Adam har sett till att skaffa den!

Den heter Adamankos lag efter ett nätalias, och tanken är att sprida och använda det namnet eftersom det redan har några träffar på Google.

Några råd för att etablera termen:

Varje gång du kallas eller jämförs med Stalin, Nordkorea, Stasi etc etc, säg: Nu har du förlorat, det där var Adamankos lag. Den låter så här: ”I takt med att en (internet)diskussion blir längre, går sannolikheten mot ett för att en jämförelse kommer att göras som involverar kommunismen eller Stalin." Fortsätt sen inte diskussionen. Du har vunnit. De kanske måste börja bemöta dig i sak, rentav.

Du kan berätta om Adamankos lag i en blogg. Ungefär som denhär. Eller hitta ett annat lämpligt sammanhang för att förklara vad den innebär.

Så småningom behöver begreppet placeras en tidning. I en debattartikel eller annan text (i lämpligt sammanhang förstås) i en skrift som har en ansvarig utgivare. Om den står i en tidning kan den föras in i Wikipedia sedan.

Godwins lag - Adamankos lag. Det säkra sättet att vinna eller förlora i en diskussion!

De apatiska kom ikapp mig

När jag mötte Asylstafetten hade de vandrat hela vägen från Malmö till Hallunda, och hade bara en några mil kvar. Biblioteket skyltade  med litteratur som berör asylfrågan, och efter mötet lånade jag De apatiska av Gellert Tomas. Jag hade inte läst den tidigare. Jag tyckte att de som kämpar för asyl var värda att jag åtminstone läser om hur det kan gå till.

De apatiska kom ut år 2009 och innehåller nutidshistoria av det mest otäcka slag. Barn som led av uppgivenhets- och utmattningssyndrom avvisades från Sverige under våldsamma eller förnedrande former, deras föräldrar behandlades som förbrytare. Det började som ett maktmissbruk hos myndigheter och borde ha briserat i en skandal, men spred sig istället genom hela samhället när journalisterna valde att tro på de myter eller lögner som planterades (till exempel att barnen sprang om kring och åt om natten eller var förgiftade av sina desperata föräldrar).

Så småningom trodde en hel naiv allmänhet att det väl måste ligga någonting i det som läkare och regeringens utredare sa.

”Ifall de sjuka fick en fristad invaderas landet av falska flyktingar” trodde dåvarande migrationsministern – ett klumpigt avslöjande av den institutionella rasismen i Sverige. Hur många FN-deklarationer som än undertecknas är det alldeles för många som tror att den bedrägliga omvärlden inte är ute efter annat än att ta sig hit och att människor utifrån är a priori misstänkta. Allt de säger, allt de berättar, allt de genomgått, ska ses i ljuset av att de är potentiella förövare av olovligt intrång.

Detta är myndighetsförtryck i sin rena form. Den ena iskalla tjänsteutföraren efter den andra gör sin plikt, och några är stolta över att göra den snabbt och effektivt. Det pågår en härdningsprocess; man får inte bli plötsligt och godtyckligt svag när man ser det lidande man åstadkommer!

Nazismens brott ska inte i onödan dras fram som jämförelse med de nutida. Men en parallell blir plågsamt tydlig i De apatiska. Det handlar om förhärdandet. Liksom SS-officerarna tyckte synd om sina soldater i Sonder-kommando som måste massmörda i östra Europa (innan förintelselägrens mer effektiva maskineri var färdigställt), likaså tyckte chefer på Migrationsverket och polisen synd om de handläggare som måste bära ut halvdöda barn till flygplatsen och slåss med deras skrikande föräldrar.

Ordergivningen och gränsbevakningen hade blivit viktigare än barns rätt till trygghet och hälsa. Förvrängda värden som blev normala i en onormal myndighetskultur som för att försvara sina metoder måste basera dem på lögner om de asylsökandes allmänna lömskhet.

Det är viktigt att läsa De apatiska, även om vi tror oss ha en viss insikt i frågan. Boken drabbar direkt. Och än idag är det förvrängda värden som styr den svenska asyl- och flyktingpolitiken. Än idag finns det personal i den offentliga sektorn som i första hand utgår ifrån att utlänningarna ljuger.

Överklassen är beklaglig på flera sätt / om Lundsberg

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen.
Att de är ena svin, det kände vi på oss.
Att de har skick och fasoner som fascinerar och imponerar, det visste vi som har en estetisk böjelse för sådant. Men vi trodde att skick och fasoner bottnade i någon sorts bildning och respekt för medmänniskan. Ungefär som hos Jane Austen.

Att överklassen är ena obildade fän, det kände vi på oss.  
Så till exempel fick de för sig att det är ett tecken på bildning att tilltala en enskild människa i plural: ”ni”. Enligt Språkrådet har ”du” varit hövligt tilltal sedan 1960-talet. Men överklassen tror inte på staten, inte på gemensamt fattade beslut, inte på att någon annan än de själva skulle kunna besitta "bildning", ett begrepp som de skyltar med fastän de själva ofta saknar det. På grund av halvbildning och simpel klasskänsla fortsatte de sitt sociala ni-uppror fram till idag när en hel hop unga människor från olika samhällsklasser använder sig av ”ni” därför att de tror att det står för något som är "fint".

Det är ingenting inlärt, bara något de har sugit i sig ovanifrån. Inte från skolan eller kyrkan eller skattemyndigheten eller någon annan till synes överordnad instans. Bara från en barnslig överklass som trofast låtsades leva kvar i ståndssamhället ända tills vi var inne i klassamhället, vilket de trots sin misstro också segrade i.

(Överklassen var emot klassamhället. Omkring förra sekelskiftet trodde de att klassmedvetenheten skulle beröva dem makten. De förstod ingenting ens under sin egen storhetstid!) 

Men varför skriver jag om tilltalsord - de väger ju lättare än ett strykjärn över en pojkrygg.

Men nu ser det ut som att överklassen skulle förlora striden om strykjärnet i rond ett. Deras seger över tilltalsordet kommer att överleva mycket längre. 

Nu lider överklassen, nu far deras barn illa. Nu drabbas även de av myndighetsbeslut, nu upplever också de frustrationen när makthavarna fattar beslut som de inte förstår.

Det måste vara oerhört traumatiskt för dem.
Jag tycker synd om vartenda barn, och jag skulle kunna tycka synd om de vuxna också, om de hade lärt sig vad ordet traumatiskt betyder genom att lyssna på andras berättelser. Men det har de inte. De ser bara till sin fäderneärvda rätt att förtrycka.
Den rätt som hotas genom Lundsbergs temporära stängning.

Dessvärre tror jag inte på att en nedläggning är förestående. Överklassen klarar sig nog ur sin lilla kris också denna gång. När de vrider hårt på kranarna så kommer det nämligen, det där obildade oförnäma som de inte vill låtsas om att de har – pengar, denna fruktbara gödsel som överklassen har så gott om att de vill slippa prata om den. 

Tacka fan för det. Varenda normalbildad person vet att det är pengar det handlar om.

Den lilla segregerade grupp i samhället som väljer att leva i en enklav med sina likatänkande och isolera sig i enlighet med konservativa hedersbegrepp - den gruppen kommer med stöd av sina pengar att fortsätta göra det. Om skolan stänger får barnen plats på en privatskola i Gränna eller för all del på Mars, bara de inte behöver träffa vanliga människor i kommunal skola, eftersom det skulle förstöra deras chanser på träningslägret i Schweiz (källa saknas: bara läst i pressen).
Vad överklassen har förutom pengar är kontakter, och dem skryter de öppet med. Hela deras stolta privatskola gick ut på kontakter, med piska eller utan. Med kontakter kan man styra. Någon som undrar varför Moderaterna inte har yttrat sig i Lundsbergsdebatten?

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen utan att ta till kraftuttryck.

Bara att: de är så pinsamma när de gråter ut i media. Varför lever de inte upp till sin egen roll? De kan, och kommer snart att, placera sina pengar i någon mer vinstgivande pseudoutbildning som ger deras ungar en sorts gymnasiebetyg som kan kvala in dem på det schweiziska träningslägret för makthavare.

Överklassen håller ihop om sina konservativa, aggressiva traditioner och tycker att förtryck är något relativt bra så länge de själva utövar det, så som det brukar vara. För den rätten är de till och med beredda att offra sina egna ungar, och detta är oförlåtligt.   

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen. Inte när den är värre än jag trodde. Inte när inte en enda individ ur denna klass hittills har visat civilkurage nog att säga: Visst, klart att en dålig skola måste stänga!

Den som säger något gör det högst anonymt. Det är beklagligt.

Politik och journalistik, ett omaka par i Franchells bok

Eva Franchell är en sedan länge ansedd journalist på Aftonbladet, och har också arbetat för Anna Lindh. I Partiet (2012) skriver hon, som följt skeendet inifrån, "en olycklig kärlekshistoria” om Socialdemokraterna. 
Franchell väljer att skildra sitt eget liv och den politiska utvecklingen i Sverige parallellt genom tidstypiska nedslag. När berättelsen ser ut att koncentreras till intrigerna i det socialdemokratiska partiet får vi ”extra allt” genom inblickarna i intrigerna på Aftonbladet, eller vad hennes barn tycker, de som tänks vara intressanta eftersom de tillhör nästa generation.

Generation är ett nyckelbegrepp i boken. Franchells politik består av personstrider och rubriker, och dess drivkraft är åldersbetingade preferenser. Med jämna mellanrum spekulerar hon i hur den ena eller andra generationen blivit fostrad och därför kan tänkas reagera, exempelvis: ”Den gamla partilojala generationen som tog med barnen till första maj hade dött ut och nästa struntade i traditionerna.” Politik är lojalitet och tradition. Vi ser inget av politik som intressekonflikt. Riktigt bisarrt blir det när Franchell skriver att barn födda mellan 1982 och 2003 kallas för ”the millennials”. Tjugo års födslar etiketteras slarvigt och larvigt – allt annat lika!?

Intressant blir det när Franchell tillstår att hon framåt 2011 såg sitt eget ansvar för politikens privatisering: ”Jag var en av de journalister som började beskriva politiken som egennytta. - - - Varje gång en budget kom beskrev jag hur den påverkade privatekonomin.” Här känner hon till någonting viktigt, något som kunnat bli ett helt kapitel om hur kapitalet genom sina tankesmedjor vann över media till att göra gemensam sak i att prata personliga plånboksfrågor. Tyvärr stannar det vid en i och för sig värdefull självkritisk reflexion. Senare frågar hon sig vem det är som styr över politiken, väljarna eller möjligtvis marknaden? Då är medias roll glömd igen.

 

Drevet mot Juholt skildras detaljerat, men utan egentliga förklaringar. Det är mycket möjligt att Franchell inte vet – men hon vet tillräckligt för att vara säker på att det inte var en konspiration. ”Det är maktkamp” skriver hon, som om maktkamper inte utspelades via konspirationer. Tidigare har hon konstaterat att det var kvällstidningsjournalister som ”eldade på rosornas krig och vi tyckte att det var riktigt roligt”. Med Juholtaffären var det kanske inte lika kul längre, men: ”Han säljer tidningar, så enkelt är det.”

Ja, nog är medielogiken enkel. Så enkel att den som befinner sig där inte ser annat än media. Efter månadslånga utspel från S och M frågar sig Franchell hur väljarna ska ”kunna ta något enda parti på allvar efter denna höst?” – som om inga andra partier funnes.

Franchell är här fullständigt medielogisk. Det hör till genren att ignorera vänstern, och att inte skriva så mycket om andra småpartier heller.
Journalisterna skiter i intressepolitik och ideologi för att sedan blaserat kunna konstatera att de inte finns genom cirkelbeviset: media har inte skrivit om dem.   

Politik är lika med rubrik: När Franchell får chansen att ställa en tuff fråga till Juholt vill hon veta vilka rubriker han hoppas på efter presskonferensen.

Politik är lika med attribut: När Sjöstedt väljs till V:s partiledare noterar Franchell apropå hans rutiga skjorta att han ”inte /är/ så olik en gammaldags sosse”, och det ser hon som ett tecken på att vänstern går högerut.

Politik är lika med privat: Franchell antar att folk för hundra år sedan hade slutit sig samman i krav på bättre villkor, men ”idag har deras problem blivit individuella”. Tror hon på allvar att det är problemen som ändrat karaktär? och inte skildringen av dem?

Politik är lika med förpackning: I slutet av boken ställs en sorgsen fråga om orsaken till att det går så dåligt för S är ”vår egen rödvinspackade egotripp” eller tidsandan? Nästa fråga lyder: ”Hur ska nästa generation väljare förstå att Socialdemokraterna egentligen är ett parti för fred, jämlikhet och solidaritet?” (bloggens kursivering)
Politik är lika med fult: Franchell vill inte fackas in som vänster eller höger, nej hon är framför allt individualist. Och journalist, en som vet hur man säljer tidningar! Hon fackar in sig själv med besked: Inte höger eller vänster, utan personlig, apolitisk och medial.

Det finns en del som är bra i boken. Skvallret är småkul, feminismen utmärkt. En eloge till det avsnitt i slutet som beskriver hur männen inom S berikat sig på karriären mellan politik och näringsliv sedan de skickat ut kvinnorna för att göra skitjobbet.

Det som är farligt i boken är att den utgör ett försåtligt hot mot allt spirande politiskt intresse. Journalisterna, de kunniga och modiga, hyllas. Men politiken sänks, allt under det att boken låtsas intressera sig för den via rubriker, attribut, förpackning och väljarnas födelseår.

”Hur ska nästa generation väljare förstå... ” Hur ska någon kunna förstå någonting om politik om den inte skildras som en intressekonflikt?

Hur ska någon väljare kunna förknippa S med solidaritet och jämlikhet om de inte förändrar sin politik?

Hur ska vi läsare kunna behålla respekten för journalister, om inte kan urskilja någonting utanför sin egen internlogik?

Den som säljer tidningar och böcker.