Läxfritt - minns någon den valrörelsen? Vänsterpartiet avhånades för ett utbildningspolitiskt förslag som gick ut på att arbete ska göras på arbetsplatsen med handledare på plats. Inte sent på kvällen med en utarbetad mamma som inte kommer ihåg vad aggregationstillstånd betyder och aldrig böjde verbet pouvoir.
Men det gick aldrig hem. Kunskapsfientliga fick vi heta.
Kritiken inom vänstern var nästan lika stark som den utifrån. "Folket" ville ju ha läxor, och folket har rätt även när de har fel eller?
Så läs fem år senare i Sydsvenskan om hur man arbetar i skolan utan läxor. Med målinriktning och omdöme går det mesta att klara av. Barnen lyckas väl och skolan är eftersökt.
Detta hade kunnat ske i en kommunal skola i en vänsterstyrd kommun. Men det gjorde det inte.
De som vill att allting ska vara som det alltid har varit får aldrig något gjort.
Nyhetsfientlighet lär man sig inte mycket på.
- - -
Läs också Stockholmsvänstern: Rädda barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka. Ett led i borgarnas privatiseringsmani som drivs med den sortens envishet som står dumheten så nära.
fredag, oktober 21, 2011
onsdag, oktober 19, 2011
Billström har rätt: Vi måste ta pengar från annat!
Europadomstolen körde över svenska Migrationsverket. Den 91-åriga kvinnan får stanna en tid till, och Europadomstolen kommer att ta upp hennes fall. Flera partier vill ändra lagen så att sådana här inhumana fall inte ska behöva uppstå.
Men moderate ministern Billström är inte intresserad av någon sådan. En ny lag som ger gamla och sjuka utan anhöriga i hemlandet möjlighet till hjälp riskerar nämligen att urholka vinsterna för de allra rikaste.
Nej, så säger inte ministern. Han säger: ”Ska vi ändra lagen måste vi ta pengar från annat.”
Javisst! Det är bara att sätta igång! Problemet är att borgarna endast räknar med det offentliga goda. De har helt enkelt en blind fläck när det gäller att taxera samtliga tillgångar i landet. Det är naturligtvis svårt att genomföra nyttiga förändringar så länge de rika vägrar att stå för sin del, och för spänningens skull spelar bort den gemensamma.
”Man måste våga prata om ekonomin annars lämnar man fältet fritt” säger Billström. Men i denhär intervjun är frågan varför han inte talar om någonting annat än ekonomi?
Politik ska inte bygga på personligt medlidande. Men något så skrämmande opersonligt som migrationsministern var det länge sedan vi hörde.
”Det finns en mängd andra saker som är viktigare för regeringen” avfärdar Billström idén om en lagändring. Jodå, det yttrandet bekräftar sig självt.
Viktigt för regeringen är framför allt att försvara de som har mot dem som inte har.
Att hjälpa folk skulle kosta.
För Billström är det självklart att det är skäl nog, och han låter som om det borde vara självklart för alla andra också; ingen nytta utom egennyttan.
Våga prata om ekonomin. Om ekonomisk demokrati. Om att ta pengar från annat.
Men moderate ministern Billström är inte intresserad av någon sådan. En ny lag som ger gamla och sjuka utan anhöriga i hemlandet möjlighet till hjälp riskerar nämligen att urholka vinsterna för de allra rikaste.
Nej, så säger inte ministern. Han säger: ”Ska vi ändra lagen måste vi ta pengar från annat.”
Javisst! Det är bara att sätta igång! Problemet är att borgarna endast räknar med det offentliga goda. De har helt enkelt en blind fläck när det gäller att taxera samtliga tillgångar i landet. Det är naturligtvis svårt att genomföra nyttiga förändringar så länge de rika vägrar att stå för sin del, och för spänningens skull spelar bort den gemensamma.
”Man måste våga prata om ekonomin annars lämnar man fältet fritt” säger Billström. Men i denhär intervjun är frågan varför han inte talar om någonting annat än ekonomi?
Politik ska inte bygga på personligt medlidande. Men något så skrämmande opersonligt som migrationsministern var det länge sedan vi hörde.
”Det finns en mängd andra saker som är viktigare för regeringen” avfärdar Billström idén om en lagändring. Jodå, det yttrandet bekräftar sig självt.
Viktigt för regeringen är framför allt att försvara de som har mot dem som inte har.
Att hjälpa folk skulle kosta.
För Billström är det självklart att det är skäl nog, och han låter som om det borde vara självklart för alla andra också; ingen nytta utom egennyttan.
Våga prata om ekonomin. Om ekonomisk demokrati. Om att ta pengar från annat.
tisdag, oktober 18, 2011
Vilka politiker? eller Ganna får stanna?
Många är de bloggare som med bestörtning skrivit om det inhumana beslutet att utvisa en sjuk gammal människa till sitt ursprungsland, där hon saknar släktingar.
Innan du läser Kalle Larsson på Flyktingbloggen som ger hela historien, tar vi en nypa mediekritik till:
SvD skriver: ”Till och med 1997 fanns regeln om den så kallade sista länken som hade kunnat räcka för att ge Chyzevska rätt att stanna. Den stadgade att just åldringar utan anhöriga i hemlandet men med släkt i Sverige kunde få uppehållstillstånd. Men regeln plockades bort av politikerna.”
Det är mycket vanligt att man hänvisar impopulära beslut till ”politikerna”, som om de vore en grupp med gemensamma intressen av att göra livet surt för folk. Sällan får vi reda på vilka politiker det är, vilka intressen de försvarar.
Alla partier utom Vänsterpartiet stod bakom deformeringen av pensionerna, talade jag om för en yngling senast idag.
Det är inte "politikerna" som sålt ut välfärden, utan de borgerliga politikerna.
Det aktuella fallet har jag inte faktakollat, men är säker på att Vänsterpartiet inte medverkat till att åldringar utan anhöriga ska slängas ut.
PS: Enligt obekräftad uppgift på Fejsbok har Europadomstolen beviljat inhibition - vilket betyder tillfälligt stoppad utvisning! Vi gläder oss.
Innan du läser Kalle Larsson på Flyktingbloggen som ger hela historien, tar vi en nypa mediekritik till:
SvD skriver: ”Till och med 1997 fanns regeln om den så kallade sista länken som hade kunnat räcka för att ge Chyzevska rätt att stanna. Den stadgade att just åldringar utan anhöriga i hemlandet men med släkt i Sverige kunde få uppehållstillstånd. Men regeln plockades bort av politikerna.”
Det är mycket vanligt att man hänvisar impopulära beslut till ”politikerna”, som om de vore en grupp med gemensamma intressen av att göra livet surt för folk. Sällan får vi reda på vilka politiker det är, vilka intressen de försvarar.
Alla partier utom Vänsterpartiet stod bakom deformeringen av pensionerna, talade jag om för en yngling senast idag.
Det är inte "politikerna" som sålt ut välfärden, utan de borgerliga politikerna.
Det aktuella fallet har jag inte faktakollat, men är säker på att Vänsterpartiet inte medverkat till att åldringar utan anhöriga ska slängas ut.
PS: Enligt obekräftad uppgift på Fejsbok har Europadomstolen beviljat inhibition - vilket betyder tillfälligt stoppad utvisning! Vi gläder oss.
Mediekritik tills jag blir Socker-Conny
I sin egen blogg får man gnälla, och den möjligheten ser Aftonbladets chefredaktör Jan Helin till att ta vara på när han i ett blogginlägg siktar in sig på den ”slentrianmässiga och trötta” mediekritiken.
Mediekritiker, det är vi som finner det problematiskt att media är under total borgerlig dominans, vi som förväntar oss ett gott journalistiskt hantverk i form av grävande och ifrågasättanden, vi som tycker det är ynkligt att kalla det självständig granskning när man tjuter i flock som schakaler.
Vanligen tycker vi också att journalister, om än underbetalda, ska kunna prestera bättre än fritidsbloggare.
Helin har som chefredaktör blivit starkt ifrågasatt för Aftonbladets fläskiga artiklar om Juholt, så nu ägnar han en helsida åt att förklara varför Aftonbladet egentligen har haft rätt hela tiden, och sociala medier haft fel.
Det enda han egentligen medger är att det i mediesvängen kan skapas ”en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen”.
Varje yrkesgrupp har sin jargong. Trött och slentrianmässig är den oftast. Blir den upphetsad låter det som när Socker-Conny jobbar på SL och skriker ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!”
Men i en position där man har förmånen att dagligen få tala till tusentals läsare borde man sålla i jargongen - inte bara tjata med, inte göra bruset självuppfyllande. Om tonläge och innehåll korresponderar kanske läsarna rentav skulle bli engagerade och vilja lära mer, istället för att dästa somna av övermättnad.
I en i övrigt välskriven och vettig ledare konstaterar Katrine Kielos: ”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet.” Men hon har fel. Ty media görs av människor.
Att jämföra media med havet är att indirekt säga att de är en naturkraft, att de är djupa och eviga, att de ska respekteras och beundras, vördas och fruktas - och att de är mycket svåra att påverka utom av ett kärnkraftverk eller en oljetanker.
Risken är att det sista stämmer. Men faktum kvarstår att media görs av människor och att de måste förtjäna respekt. Inte som ohejdbar naturkraft, utan respekten för väl utfört arbete. Det är ju det som vi efterlyst!
Helin menar att journalisternas helt avsiktslösa jargong inte kan skada en tung politiker. Se här Alliansfritt Sverige som samlat en rad epitet om Juholt från såväl media som borgerliga politiker. Ska detta vara ett exempel på jargong utan avsikt så blir jag Socker-Conny!
En genomgång av Helins blogginlägg finns hos Homo politicus
Mediekritiker, det är vi som finner det problematiskt att media är under total borgerlig dominans, vi som förväntar oss ett gott journalistiskt hantverk i form av grävande och ifrågasättanden, vi som tycker det är ynkligt att kalla det självständig granskning när man tjuter i flock som schakaler.
Vanligen tycker vi också att journalister, om än underbetalda, ska kunna prestera bättre än fritidsbloggare.
Helin har som chefredaktör blivit starkt ifrågasatt för Aftonbladets fläskiga artiklar om Juholt, så nu ägnar han en helsida åt att förklara varför Aftonbladet egentligen har haft rätt hela tiden, och sociala medier haft fel.
Det enda han egentligen medger är att det i mediesvängen kan skapas ”en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen”.
Varje yrkesgrupp har sin jargong. Trött och slentrianmässig är den oftast. Blir den upphetsad låter det som när Socker-Conny jobbar på SL och skriker ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!”
Men i en position där man har förmånen att dagligen få tala till tusentals läsare borde man sålla i jargongen - inte bara tjata med, inte göra bruset självuppfyllande. Om tonläge och innehåll korresponderar kanske läsarna rentav skulle bli engagerade och vilja lära mer, istället för att dästa somna av övermättnad.
I en i övrigt välskriven och vettig ledare konstaterar Katrine Kielos: ”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet.” Men hon har fel. Ty media görs av människor.
Att jämföra media med havet är att indirekt säga att de är en naturkraft, att de är djupa och eviga, att de ska respekteras och beundras, vördas och fruktas - och att de är mycket svåra att påverka utom av ett kärnkraftverk eller en oljetanker.
Risken är att det sista stämmer. Men faktum kvarstår att media görs av människor och att de måste förtjäna respekt. Inte som ohejdbar naturkraft, utan respekten för väl utfört arbete. Det är ju det som vi efterlyst!
Helin menar att journalisternas helt avsiktslösa jargong inte kan skada en tung politiker. Se här Alliansfritt Sverige som samlat en rad epitet om Juholt från såväl media som borgerliga politiker. Ska detta vara ett exempel på jargong utan avsikt så blir jag Socker-Conny!
En genomgång av Helins blogginlägg finns hos Homo politicus
fredag, oktober 14, 2011
Vems trovärdighet?
Nu har den bisarra uppgiften om att riksdagen ändrar sina egna regler i början av en skandal tagits upp, om inte på nyhetsplats så i en väl placerad debattartikel. Det är Suhonen som har åtskilligt att säga om de inre striderna i socialdemokratin. Han tar också upp medias besynnerliga spel kring förtroende, där ett avgångskrav i sig blir till argumentet för avgång. Därtill nämner han riksdagsförvaltningens agerande:
”I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ’halva hyran vid samboskap’ formulerades först den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida.”
Media, gör er plikt. En inte längre anonym källa har påtalat ett missförhållande. Gräv där ni står, om det så är upp till halsen i er egen skit!
Sedan träder hen äntligen fram - den hederliga journalisten! Det är dags att återupprätta trovärdigheten, och då snackar vi inte politikernas utan resterna av den mediala.
Henrik Eriksson ställer krav på sina kolleger: ansvarstagande, integritet, källkritik - kanske till och med kvalitet ska efterfrågas. Skallet mot Juholt och fjäsket för hovet har så att säga samma (anti)journalistiska upplägg.
”Anonyma källor är otroligt viktigt för journalistiken och det är därför ännu viktigare att de inte missbrukas för illa underbyggda nyheter eller litas blint på för lättvindigt”, skriver Eriksson, och föreslår till exempel att skribenten ställer den enkla frågan: Vem tjänar på dethär?
Tidningar som inte klarar att uppge rätt ålder på en sommarkatt, som spår väder så det liknar rysk roulett, som proklamerar landssorg när en boll gått åt fel håll och pockar på intresse för ett stackars foster som ockuperat Haga slott - hur vågar de använda ord som trovärdighet och förtroende?
Därför att ingen kan stoppa dem, förstås.
Homo politicus är inne på samma linje: "Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!"
Idag lördag återger SvD vad Juholts advokat har att säga om riksdagsförvaltningens regelverk. Nämligen att det inte alls är klart och tydligt. Att ingenting går att bevisa med stöd av detta. Men ifråga om mysteriet med den manipulerade hemsidan är det tyst.
Fotolasse förklarar hur den kunnige enkelt kan se att reglerna uppdaterades efter hand.
Avlönade journalister kan uppenbarligen inte klara en sådan sak.
Ingen idé att skriva nytt inlägg, inte med det fåtal läsare som Politik och poesi lockar. Bättre att länka till Homo politicus som med skärpa fullföljer ärendet.
”I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ’halva hyran vid samboskap’ formulerades först den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida.”
Media, gör er plikt. En inte längre anonym källa har påtalat ett missförhållande. Gräv där ni står, om det så är upp till halsen i er egen skit!
Sedan träder hen äntligen fram - den hederliga journalisten! Det är dags att återupprätta trovärdigheten, och då snackar vi inte politikernas utan resterna av den mediala.
Henrik Eriksson ställer krav på sina kolleger: ansvarstagande, integritet, källkritik - kanske till och med kvalitet ska efterfrågas. Skallet mot Juholt och fjäsket för hovet har så att säga samma (anti)journalistiska upplägg.
”Anonyma källor är otroligt viktigt för journalistiken och det är därför ännu viktigare att de inte missbrukas för illa underbyggda nyheter eller litas blint på för lättvindigt”, skriver Eriksson, och föreslår till exempel att skribenten ställer den enkla frågan: Vem tjänar på dethär?
Tidningar som inte klarar att uppge rätt ålder på en sommarkatt, som spår väder så det liknar rysk roulett, som proklamerar landssorg när en boll gått åt fel håll och pockar på intresse för ett stackars foster som ockuperat Haga slott - hur vågar de använda ord som trovärdighet och förtroende?
Därför att ingen kan stoppa dem, förstås.
Homo politicus är inne på samma linje: "Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!"
Idag lördag återger SvD vad Juholts advokat har att säga om riksdagsförvaltningens regelverk. Nämligen att det inte alls är klart och tydligt. Att ingenting går att bevisa med stöd av detta. Men ifråga om mysteriet med den manipulerade hemsidan är det tyst.
Fotolasse förklarar hur den kunnige enkelt kan se att reglerna uppdaterades efter hand.
Avlönade journalister kan uppenbarligen inte klara en sådan sak.
Ingen idé att skriva nytt inlägg, inte med det fåtal läsare som Politik och poesi lockar. Bättre att länka till Homo politicus som med skärpa fullföljer ärendet.
torsdag, oktober 13, 2011
Förhäxat uppdrag
Är det tillåtet att vara S-ledare? frågar sig Kajsa Ekis Ekman i en utmärkt text om drevet som psykologisk krigföring. Omoraliska politiker har varit en börda för medborgarna i alla tider - ett helt nytt och mycket mer lömskt problem är de privata mediernas makt över politiken.
För övrigt är frågan inte utredd om vilken grad av omoral Juholt har uppvisat. I ett inlägg på Approximationer får vi reda på att riksdagsförvaltningens information om ”regelverkets tillämpning” ändrades efter det att misstankarna mot Juholt kommit upp! Så sent som i juni i år fanns där inga regler för samboende. Hallå - detta är ett SCOOP!
Kanonerna fortsätter mullra. Lögn och svek, flykt och kris, skriker löpsedlarna. Ingen journalist är modig nog att gräva vidare i uppgiften om den högst situationsbundna regeltolkningen.
Nyheter som inte passar in, får inte komma fram.
Om det sedan visar sig att Juholt skulle vara oskyldig, får han då upprättelse? Nej, enligt medias experter är han rökt i alla händelser. Hans förtroende har fått skador som inte går att reparera.
Att vara ledare inom arbetarrörelsen är som att vara lärare i Defense against the dark arts på Hogwarts. Av hämndlystnad och förstörelselusta är uppgiften förhäxad. Ingen blir kvar.
Så nej, det är inte tillåtet att vara S-ledare.
Men det är tillåtet att tillfoga människor oläkliga skador.
För övrigt är frågan inte utredd om vilken grad av omoral Juholt har uppvisat. I ett inlägg på Approximationer får vi reda på att riksdagsförvaltningens information om ”regelverkets tillämpning” ändrades efter det att misstankarna mot Juholt kommit upp! Så sent som i juni i år fanns där inga regler för samboende. Hallå - detta är ett SCOOP!
Kanonerna fortsätter mullra. Lögn och svek, flykt och kris, skriker löpsedlarna. Ingen journalist är modig nog att gräva vidare i uppgiften om den högst situationsbundna regeltolkningen.
Nyheter som inte passar in, får inte komma fram.
Om det sedan visar sig att Juholt skulle vara oskyldig, får han då upprättelse? Nej, enligt medias experter är han rökt i alla händelser. Hans förtroende har fått skador som inte går att reparera.
Att vara ledare inom arbetarrörelsen är som att vara lärare i Defense against the dark arts på Hogwarts. Av hämndlystnad och förstörelselusta är uppgiften förhäxad. Ingen blir kvar.
Så nej, det är inte tillåtet att vara S-ledare.
Men det är tillåtet att tillfoga människor oläkliga skador.
måndag, oktober 10, 2011
Varning för antipolitik
Greider skriver starkt i Dalademokraten om hur gamarna cirklar över Juholt. Det är inte ett klumpigt försök till ursäkt eller någon lånsökt konspiration. Vi är nog alla överens om att tecknen tyder på att Juholt betett sig fruktansvärt illa, och de som har störst anledning att vara bedrövade är andra socialdemokrater.
Men Greider sätter in agerandet i ett sammanhang. En arbetarrörelse som självgott lät sig smälta samman med eliten tillägnade sig alla dess olater, tills det idag knappast finns någon folkrörelse kvar. Den som en gång var basen och kunde ställa moraliska krav på dem som de givit sitt förtroende.
Juholt tycks ha utnyttjat sin bostad för två personer, varav den ena borde ha betalat halva hyran. Det kan sluta med hans avgång och skapa nya problem för socialdemokratin.
Men media utövar en sorts antipolitik när ena kvällstidningen frågar fem medborgare: ”Tycker du att staten ska betala riksdagsledamöters boende?”
Det tycker de naturligtvis inte. De fick ju inte följdfrågan: ..eller tycker du att endast de rika ska ha möjlighet att ägna sig åt politik och kunna ha en plats i Sveriges riksdag? Tycker du förresten att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är rimlig?
Det finns åtskilliga brännande principer, villkor och strukturer att ifrågasätta, men Greider skriver briljant om den förborgerligade offentligheten, där vi ser på ledare som privatpersoner - om hon lik mig, om jag kan lita på honom?
I och med detta blir förlorarna ”de rörelser som vill omgestalta samhället i mer jämlik riktning, eftersom en sådant projekt förutsätter att man ser längre än till den enskilde individen”, påpekar Greider.
Borgerliga politiker verkar aktivt för att begränsa politikens beslutandesfär. De ser politik om någonting konstlat utanför människan, som ska skyddas ifrån den.
Antipolitiken är till sin natur borgerlig, och media har sedan länge spelat med i detta. Det som en gång kallades granskning och uppkäftighet har idag förtunnats till fjäskande för borgerligheten, vars förespråkare av media upphöjs ”till ett slags experter höjda över politiken” som Greider skriver.
Men Greider sätter in agerandet i ett sammanhang. En arbetarrörelse som självgott lät sig smälta samman med eliten tillägnade sig alla dess olater, tills det idag knappast finns någon folkrörelse kvar. Den som en gång var basen och kunde ställa moraliska krav på dem som de givit sitt förtroende.
Juholt tycks ha utnyttjat sin bostad för två personer, varav den ena borde ha betalat halva hyran. Det kan sluta med hans avgång och skapa nya problem för socialdemokratin.
Men media utövar en sorts antipolitik när ena kvällstidningen frågar fem medborgare: ”Tycker du att staten ska betala riksdagsledamöters boende?”
Det tycker de naturligtvis inte. De fick ju inte följdfrågan: ..eller tycker du att endast de rika ska ha möjlighet att ägna sig åt politik och kunna ha en plats i Sveriges riksdag? Tycker du förresten att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är rimlig?
Det finns åtskilliga brännande principer, villkor och strukturer att ifrågasätta, men Greider skriver briljant om den förborgerligade offentligheten, där vi ser på ledare som privatpersoner - om hon lik mig, om jag kan lita på honom?
I och med detta blir förlorarna ”de rörelser som vill omgestalta samhället i mer jämlik riktning, eftersom en sådant projekt förutsätter att man ser längre än till den enskilde individen”, påpekar Greider.
Borgerliga politiker verkar aktivt för att begränsa politikens beslutandesfär. De ser politik om någonting konstlat utanför människan, som ska skyddas ifrån den.
Antipolitiken är till sin natur borgerlig, och media har sedan länge spelat med i detta. Det som en gång kallades granskning och uppkäftighet har idag förtunnats till fjäskande för borgerligheten, vars förespråkare av media upphöjs ”till ett slags experter höjda över politiken” som Greider skriver.
fredag, oktober 07, 2011
Inte på samma sida
Ohly och Juholt kommer inte att delta i partiledardebatten på söndag. När jag först läste det trodde jag de blivit skogstokiga. Inte medverka i teve – nu? för att Sd deltar?? som om man glömt att de dessvärre är folkvalda.
Men när jag förstod vad problemet var blev jag bara glad över beslutet. Teve planerade att gruppera de politiska partierna med alla utanför Alliansen som “oppositionen”, oavsett politiskt program. Det vill säga, med socialdemokrater, socialister, liberalekologer och rasister på samma sida. Det är så dumt sååå.
Ena dagen hävdar murvlarna att blockpolitiken ska upplösas, oavsett politiska program. Andra dagen hittar de själva på nya block som det passar dem. Numera tydligen: Den-enda-vägen mot osorterade övriga. Mediedramaturgin låter sig inte hejdas av enkla faktum, exempelvis att det idag inte existerar någon enad opposition.
Om teve tycker att S och V är dumma som inte ställer upp som det var planerat så får de tycka det.
Att vi inte sätter dagordningen, det vet vi. Men därför behöver vi inte tvingas följa deras.
Men när jag förstod vad problemet var blev jag bara glad över beslutet. Teve planerade att gruppera de politiska partierna med alla utanför Alliansen som “oppositionen”, oavsett politiskt program. Det vill säga, med socialdemokrater, socialister, liberalekologer och rasister på samma sida. Det är så dumt sååå.
Ena dagen hävdar murvlarna att blockpolitiken ska upplösas, oavsett politiska program. Andra dagen hittar de själva på nya block som det passar dem. Numera tydligen: Den-enda-vägen mot osorterade övriga. Mediedramaturgin låter sig inte hejdas av enkla faktum, exempelvis att det idag inte existerar någon enad opposition.
Om teve tycker att S och V är dumma som inte ställer upp som det var planerat så får de tycka det.
Att vi inte sätter dagordningen, det vet vi. Men därför behöver vi inte tvingas följa deras.
Vinnaren tar allt, eller Med såna vänner behöver S inga fiender
Hur har Sverige förändrats under fem år med Reinfeldt vid makten? frågar SvD, och ger utrymme åt två statsvetare, en på varje sida om blockgränsen enligt vad det påstås.
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.
Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.
Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.
Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.
Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”
Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.
Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.
Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.
Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.
Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.
Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”
Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.
Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...
torsdag, oktober 06, 2011
Rätt Låt Vann
Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.
Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.
Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.
Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.
ur Sanningsbarriären
Tack till dig, Tomas Tranströmer.
Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.
Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.
Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.
ur Sanningsbarriären
onsdag, oktober 05, 2011
Negativismen är underskattad
Det negativa med positivt tänkande eller hur du börjar tycka svartmålning är ett realistiskt alternativ... jag recenserar Barbara Ehrenreichs bok på Clartébloggen
tisdag, oktober 04, 2011
Mediaslask och sorlet från källan
Slaskpressen gör det igen! ”Splittring hotar i Vänsterpartiet, risk för två läger” bla bla bla.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.
Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.
Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.
Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.
Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.
Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.
Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.
måndag, oktober 03, 2011
Enklare jobb...
Stockholmsvänstern har skrivit berömvärt på Newsmill.
Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?
Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”
Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?
Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?
Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”
Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?
fredag, september 30, 2011
Roligt i kyrkan
Miljöpartiet vinner. Och Fredrik såklart. Det är så välbekant att det inte behöver upprepas. Men lite roligt blir det ändå när Kyrkans tidning publicerar sin undersökning av 500 prästers politiska preferenser. Något otippat får Vänsterpartiet 8.2 procent av rösterna!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.
Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.
Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.
Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.
Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.
Jerker Nilsson tackas för tipset!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.
Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.
Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.
Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.
Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.
Jerker Nilsson tackas för tipset!
torsdag, september 29, 2011
Det avlånga landet
På fejsbok pågår just nu en debatt med anledning av en vänsterpartistisk riksdagsledamot som flyger den relativt korta sträckan till sin hemstad för att hinna vara tillsammans med sina barn.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.
Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.
Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.
Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.
Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.
En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.
Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.
Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.
Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.
Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.
En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.
lördag, september 24, 2011
Haga idag
För ett drygt år sedan skrev jag mycket om Hagaparken, hade också en namnlista uppe under namnet Haga ska vara park.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.
Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:
Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.
Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:
Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk. Haga är den sällsynt lyckade föreningen av Gustav III:s personliga vanvett och samtida förskolebarn som äter matsäck i hans Ekotempel. Ska vi se till nutidshistorien så var det här som luggslitna sjuttiotalister firade vår helt egna variant av Bellman-dagen i något mycket likt diktarens egen anda av att upphöja det barnsliga och fåniga till konst och sång.
Hagamystiken är sol och slott, dunkla dungar, enslighet och festivitas, paradis och fattigdom
och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar
och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar
onsdag, september 21, 2011
Lära om att lära
Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?
Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?
Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.
Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.
Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek
Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.
Kunskapen finns. Använd den.
Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.
Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?
Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.
Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.
Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek
Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.
Kunskapen finns. Använd den.
Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.
Adelns kvardröjande makt
Har gästbloggat i Clartébloggen med en recension av Björn af Kleens förträffliga bok Jorden de ärvde.
torsdag, september 15, 2011
Om Gud m. fl. i Storkyrkan
Det hör inte till vanorna hos Politik och poesi att citera moderater.
Möjligen då tokmoderater.
En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.
Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.
Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.
Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.
Möjligen då tokmoderater.
En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.
Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.
Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.
Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.
tisdag, september 06, 2011
Två inlägg i ett
Att de inte skäms. Danska SF, ett så kallat vänsterparti, tar initiativ till samarbete med rasisterna. Även om de ”aldrig kan tycka lika om utlänningspolitiken” som ordföranden Sövndal skriver, tänker han sig att de kan göra gemensam sak i välfärdsfrågor som a-kassa, sjukpenning, barnfattigdom och pensionärernas villkor.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.
Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.
- - -
Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.
Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.
Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.
- - -
Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.
Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)