Larsmo skriver om “språkspel”. Hur, enligt Wittgenstein ett litet antal begrepp börjar användas på ett särskilt sätt inom en grupp, tills det är lagkänslan som ger orden deras mening.
Extremhögern använder språkspelet för att exempelvis sätta samman migration med ord som mass- och -strömmar, och Larsmo varnar med rätta för att sådana betydelseförskjutningar kan forma det offentliga samtalet.
Men språkspelet används av alla, inklusive av dem som har makten. Skickliga språkspelare har bestämt att det är förfärligt att vara kommunist, och till sitt förfogande har de staber av tjänstemän som sätter samman ersättning med bidrag med beroende med fusk...
“Språket banar väg för massmord” varnar Larsmo. Det är tveksamt om språket verkligen har denna tungt aggressiva funktion. Men språket styr tanken, och det måste vi vara medvetna om – sedan är frågan om vi ska bli skickliga språkspelare eller avstå från den manipulativa retoriken.
En annan varning från Larsmo: “På nittiotalet ville vi inte benämna det rasistiskt” – han menar våld, demonstrationer och mord. Observera här det lågmälda bruket av “vi”, vilket också är ett slags språkspel. Finns gruppen “alla vi” som var lika skygglappade? Nej Larsmo, vi var ganska många som kunde urskilja rasism även på 90-talet. Det gjorde vi på konferenser i billiga skolmatsalar och i upprörda brev till våra politiska företrädare, men några medspelare i vårt språkspel fick vi inte!
Frågan är om vi ens idag har medspelare i tillräcklig utsträckning. Fortfarande avråds vi från att kalla sverigedemokrater för rasister då de bara är obildade och förvirrade, och att säga rasist till någon har blivit en anklagelse – mot den som säger det, alltså, som anklagas för att hindra en förstående debatt och stänga folk ute.
Hur förstående hjälper det att vara? Slutar en rasist då???
En annan intressant artikel kommer från Lööw som väl beskriver risken med fanatiker av alla de slag. En av de som kommenterar Lööw skriver att vi inte kan ha en “multikultur bestående av sekulariserade kristna nordbor och muslimer oavsett hur sekulariserade. I vart fall inte förrän vi skapat en gemensam värdegrund att stå på. Vilket vi endast får om vi tar bort islam.”
Apropå fanatiker och hur de använder språket. Här i ett försök att korpa åt sig hela värdegrunden och peka ut en motståndare.
Men den gemensamma värdegrunden finns. Den heter FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Använd den!
Läs också Eva-Britt Svensson, V, som har lite koll på läget i Europol
lördag, juli 30, 2011
fredag, juli 29, 2011
Brunblått, farmor och civilisationen
Här följer några utdrag ur vilken brunblåblogg som helst:
“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.
“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?
“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:
“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?
Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.
Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.
Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.
“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.
“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?
“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:
“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?
Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.
Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.
Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.
onsdag, juli 27, 2011
Nyhetsvärdering
Eftersom alla i hela mediasvängen för närvarande tycker ungefär som Politik och poesi, vilar min uppgift. Du kan läsa Esbati istället.
Eftersom denna uppkoppling saknar all effektivitet kan jag inte länka till Hammargren som också skriver bra: “När terroristen heter Anders, är blond och kristen, förväntar sig ingen att kyrkliga ledare i Skandinavien ska ta offentligt avstånd från hans hatideoogi och illgärningar.”
Men i kommentarer på webben ser jag att det är självklart, eftersom alla vet att kyrkan inte står för sådant!
När självmordsbilen exploderade i Stockholm gick heta linjen till åtminstone tre muslimska företrädare. Sedan stod det på nyhetsplats att de tar avstånd.
Det är detdär med kontexten, igen. Den kontext vi vuxit upp med och inandas; det är en självklarhet att kristendomen ogillar mord, det är en nyhet att islam gör det.
Ännu en ouppkopplad kommentar: SvD:s förstasida visar med ett stort foto att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Inuti papperstidningen fanns en ambitiös artikel om hur besvärligt det lilla högerextrema partiet bör ha det nu efter ett högerextremt massmord. Men Åkesson tror inte att det blir så besvärligt.
Jag skulle inte heller oroa mig i hans situation. När man bemöts med en seriös, välgrundad kritisk granskning har man som litet och illa uppskattat parti inte mycket att gnälla om.
Eftersom denna uppkoppling saknar all effektivitet kan jag inte länka till Hammargren som också skriver bra: “När terroristen heter Anders, är blond och kristen, förväntar sig ingen att kyrkliga ledare i Skandinavien ska ta offentligt avstånd från hans hatideoogi och illgärningar.”
Men i kommentarer på webben ser jag att det är självklart, eftersom alla vet att kyrkan inte står för sådant!
När självmordsbilen exploderade i Stockholm gick heta linjen till åtminstone tre muslimska företrädare. Sedan stod det på nyhetsplats att de tar avstånd.
Det är detdär med kontexten, igen. Den kontext vi vuxit upp med och inandas; det är en självklarhet att kristendomen ogillar mord, det är en nyhet att islam gör det.
Ännu en ouppkopplad kommentar: SvD:s förstasida visar med ett stort foto att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Inuti papperstidningen fanns en ambitiös artikel om hur besvärligt det lilla högerextrema partiet bör ha det nu efter ett högerextremt massmord. Men Åkesson tror inte att det blir så besvärligt.
Jag skulle inte heller oroa mig i hans situation. När man bemöts med en seriös, välgrundad kritisk granskning har man som litet och illa uppskattat parti inte mycket att gnälla om.
lördag, juli 23, 2011
Rannsakan II
I dagens nyhetssändning får forskaren Helene Lööw frågan om det finns länder som är vaccinerade mot extremism? Hon skakar bara lugnt på huvudet och säger: Så är det inte.
Hon påminner om att Norge och Sverige har olika historia, att Norge var ockuperade av nazi-Tyskland och därför hade en motståndsrörelse, och att norska nazister efter krigsslutet flydde hit och fick skydd hos likasinnade. Detta är värt att komma ihåg.
Det är också värt att komma ihåg att vit makt-rörelsen idag har kontakter över nationsgränserna, och att sådana kontakter mellan Norge och Sverige har funnits under hela efterkrigstiden. Det är forskning som Lööws som borde hjälpt oss att se hur varaktig förbindelsen bakåt är.
Logiskt men förrädiskt är reporterns försök att få det att låta som om myndigheternas kontroll borde vara starkare. Svaret från Lööw är ett kyligt konstaterande: Det går aldrig att förutse vad en enskild individ kan tänkas göra.
Detta är inte bara värt att komma ihåg, det är också något vi måste leva med.
Enligt Lööw är litteraturen är viktig för att sprida den högerextrema och ofta rasistiska världsbilden. Dessa litterära förebilder kommer vanligen från USA och bygger på att författaren förpackar sitt budskap i romanform så att det undgår åtal, även om det är en terroristhandbok som skildrar attacker som den i Norge och ger recept på bombtillverkning.
Men vi kan idag ingenting säga om den individuella motivbilden, inskärper Lööw.
Vi måste vänta. Nyheterna ger en halvtimmes extra sändning vilket behövs för att vi ska få väga våra känslor mot möjliga ståndpunkter, men därigenom får vi inget mer veta. Där är det polisarbete, inte våra känslor, som avgör.
Ett bra citat från socialdemokraten Urban Ahlin: “Han sköt in sig på det vackraste i vår demokrati, ungdomars politiska engagemang.”
Just det gör brottet ännu svårare att uthärda. En vanlig kommentar är att reaktionerna blir starkare i och med att dådet begåtts i Norge, ett land som ligger så nära oss och är oss så likt. Gärna skulle jag säga NEJ – så är det inte alls; varje katastrof är lika viktig.
Men låt oss rannsaka än en gång:
Ett politskt ungdomsläger är en härlig tillställning, djupt igenkännlig. Det stämmer att det gör reaktionen starkare. Jag erkänner att jag inte engagerar mig lika djupt i varje annan attack mot församlingsfrihet och gemenskap.
Alla betyder alla. Det är ett huvudbudskap hos Politik och poesi.
Men det är svårt att lära sig.
Hon påminner om att Norge och Sverige har olika historia, att Norge var ockuperade av nazi-Tyskland och därför hade en motståndsrörelse, och att norska nazister efter krigsslutet flydde hit och fick skydd hos likasinnade. Detta är värt att komma ihåg.
Det är också värt att komma ihåg att vit makt-rörelsen idag har kontakter över nationsgränserna, och att sådana kontakter mellan Norge och Sverige har funnits under hela efterkrigstiden. Det är forskning som Lööws som borde hjälpt oss att se hur varaktig förbindelsen bakåt är.
Logiskt men förrädiskt är reporterns försök att få det att låta som om myndigheternas kontroll borde vara starkare. Svaret från Lööw är ett kyligt konstaterande: Det går aldrig att förutse vad en enskild individ kan tänkas göra.
Detta är inte bara värt att komma ihåg, det är också något vi måste leva med.
Enligt Lööw är litteraturen är viktig för att sprida den högerextrema och ofta rasistiska världsbilden. Dessa litterära förebilder kommer vanligen från USA och bygger på att författaren förpackar sitt budskap i romanform så att det undgår åtal, även om det är en terroristhandbok som skildrar attacker som den i Norge och ger recept på bombtillverkning.
Men vi kan idag ingenting säga om den individuella motivbilden, inskärper Lööw.
Vi måste vänta. Nyheterna ger en halvtimmes extra sändning vilket behövs för att vi ska få väga våra känslor mot möjliga ståndpunkter, men därigenom får vi inget mer veta. Där är det polisarbete, inte våra känslor, som avgör.
Ett bra citat från socialdemokraten Urban Ahlin: “Han sköt in sig på det vackraste i vår demokrati, ungdomars politiska engagemang.”
Just det gör brottet ännu svårare att uthärda. En vanlig kommentar är att reaktionerna blir starkare i och med att dådet begåtts i Norge, ett land som ligger så nära oss och är oss så likt. Gärna skulle jag säga NEJ – så är det inte alls; varje katastrof är lika viktig.
Men låt oss rannsaka än en gång:
Ett politskt ungdomsläger är en härlig tillställning, djupt igenkännlig. Det stämmer att det gör reaktionen starkare. Jag erkänner att jag inte engagerar mig lika djupt i varje annan attack mot församlingsfrihet och gemenskap.
Alla betyder alla. Det är ett huvudbudskap hos Politik och poesi.
Men det är svårt att lära sig.
Rannsakan
Till den sorg, den vrede och det fastklibbande obehag som vållas av massmorden i Oslo kommer en tredje känsla: eftertanke, rannsakan.
“Vi bör rannsaka oss själva”, säger terrorexperten Ranstorp i nyheterna, och menar då de terrorexperter som misstog sig och tidigt spekulerade i en islamistisk aktion. Men han urskuldar kåren med att de “bara uttalar sig om en existerande kontext”.
Igår kväll tyckte jag nyheterna höll en återhållen ton, men säkert har förhastade kommentarer kommit efter det. Då kan jag inte anklaga terrorexperter eller journalister, för min första tanke var också: Men vad har Norge gjort?, jo det är krigen då, de är ju med i NATO och agerar i Afghanistan, Libyen, Irak, så det kanske handlar om det...
Det var inte en slutsats, inte ens en misstanke. Det var bara den allra första idé som dök upp efter frågan “varför”?
Någon som heter Ascher skriver på Facebook att det enligt Europol begicks 1770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av dem hade 90 procent högerorienterade kopplingar och inte ens en halv procent islamistiska kopplingar.
Nu verkar den misstänkte vara en högerextremist med god vapentillgång. En som ogillar socialdemokrater och mångkultur. En sådan som ser ut att kunna passa in i Europols statistik.
Varför är då den alla första idé som dyker upp även i en antirasists hjärna att det handlar om bestraffning av norsk krigföring?
Därför att Europols siffror aldrig sjunkit in och sedimenterats till kunskap.
Därför att det finns, som Ranstorp säger, en “existerande kontext”. Problemet med den är att det är en skapad kontext som inte bottnar i fakta. Kontexten heter mediavärldsbild eller allmänna opinionen, de som puffar fram den allra första idé som dyker upp.
Därför är det ta mig fan förbjudet att ens på skämt triumfera över den misstänktes bakgrund eller att antyda något liknande att ropa “äntligen” (som någon i Sd gjorde efter Lucia-attacken i Stockholm). Att krafsa politiska poäng ur askan efter ett massmord är oacceptabelt.
Den skapade kontexten lever vi i allihop.
Den stämmer till eftertanke och rannsakan.
“Vi bör rannsaka oss själva”, säger terrorexperten Ranstorp i nyheterna, och menar då de terrorexperter som misstog sig och tidigt spekulerade i en islamistisk aktion. Men han urskuldar kåren med att de “bara uttalar sig om en existerande kontext”.
Igår kväll tyckte jag nyheterna höll en återhållen ton, men säkert har förhastade kommentarer kommit efter det. Då kan jag inte anklaga terrorexperter eller journalister, för min första tanke var också: Men vad har Norge gjort?, jo det är krigen då, de är ju med i NATO och agerar i Afghanistan, Libyen, Irak, så det kanske handlar om det...
Det var inte en slutsats, inte ens en misstanke. Det var bara den allra första idé som dök upp efter frågan “varför”?
Någon som heter Ascher skriver på Facebook att det enligt Europol begicks 1770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av dem hade 90 procent högerorienterade kopplingar och inte ens en halv procent islamistiska kopplingar.
Nu verkar den misstänkte vara en högerextremist med god vapentillgång. En som ogillar socialdemokrater och mångkultur. En sådan som ser ut att kunna passa in i Europols statistik.
Varför är då den alla första idé som dyker upp även i en antirasists hjärna att det handlar om bestraffning av norsk krigföring?
Därför att Europols siffror aldrig sjunkit in och sedimenterats till kunskap.
Därför att det finns, som Ranstorp säger, en “existerande kontext”. Problemet med den är att det är en skapad kontext som inte bottnar i fakta. Kontexten heter mediavärldsbild eller allmänna opinionen, de som puffar fram den allra första idé som dyker upp.
Därför är det ta mig fan förbjudet att ens på skämt triumfera över den misstänktes bakgrund eller att antyda något liknande att ropa “äntligen” (som någon i Sd gjorde efter Lucia-attacken i Stockholm). Att krafsa politiska poäng ur askan efter ett massmord är oacceptabelt.
Den skapade kontexten lever vi i allihop.
Den stämmer till eftertanke och rannsakan.
måndag, juli 18, 2011
Frihetskamp och en liten båt...
När frihetsflottan låg i Atens hamn var tidningarnas ledarsidor fulla av tvärsäkra påståenden. Att ingen blockad rådde i Gaza, till exempel. Eller att deltagarna i Ship to Gaza var illa maskerade våldsverkare ute för att ge sin stöd åt en terroroganisation. Nyheter från flottan eller för den delen från Gaza var svåra att få.
Idag ser det bättre ut, åtminstone på nyhetsplats. På ett brett uppslag skildras hur unga palestinier kämpar för demokrati, trötta på Hamas och frustrerade av sin isolering. De lyckade demonstrationerna i Tunisien och Egypten har självklart inspirerat.
Idag skriver tidningen: ”Israels blockad har gjort att samhällsutvecklingen har gått i stå. Efter förra årets Ship to Gaza-konvoj infördes vissa lättnader i blockaden.”
Vi vet. Skulle det vara så svårt att kläcka ur sig det för två veckor sedan?
Men av flottan finns en liten båt kvar. Den beräknas nå Gazaremsan imorgon, om de alls kommer fram. Med på båten är personer från Frankrike, artisten Dror Feiler från Sverige och en journalist från den israeliska tidningen Haaretz, och båten sägs symbolisera ”den internationella solidaritetsrörelsens fasta beslutsamhet att bryta blockaden mot Gaza och ge sitt stöd till de 1,6 miljon palestinier som sitter fängslade där sedan 2007”.
Politik och poesi känner sig mer berörd av detta än av någon sorts brons.
Som på beställning fann jag en länk hos Esbati om palestinska minderåriga som kastat sten och ställs inför israelisk militärdomstol. Men varför skulle svenska media bry sig om vad en israelisk människorättsorganisation säger.
En dag senare: Den franska båten bordades och deltagarna har förts till Israel.
Se http://www.dn.se/nyheter/varlden/gazabat-omringad-av-israeler
Idag ser det bättre ut, åtminstone på nyhetsplats. På ett brett uppslag skildras hur unga palestinier kämpar för demokrati, trötta på Hamas och frustrerade av sin isolering. De lyckade demonstrationerna i Tunisien och Egypten har självklart inspirerat.
Idag skriver tidningen: ”Israels blockad har gjort att samhällsutvecklingen har gått i stå. Efter förra årets Ship to Gaza-konvoj infördes vissa lättnader i blockaden.”
Vi vet. Skulle det vara så svårt att kläcka ur sig det för två veckor sedan?
Men av flottan finns en liten båt kvar. Den beräknas nå Gazaremsan imorgon, om de alls kommer fram. Med på båten är personer från Frankrike, artisten Dror Feiler från Sverige och en journalist från den israeliska tidningen Haaretz, och båten sägs symbolisera ”den internationella solidaritetsrörelsens fasta beslutsamhet att bryta blockaden mot Gaza och ge sitt stöd till de 1,6 miljon palestinier som sitter fängslade där sedan 2007”.
Politik och poesi känner sig mer berörd av detta än av någon sorts brons.
Som på beställning fann jag en länk hos Esbati om palestinska minderåriga som kastat sten och ställs inför israelisk militärdomstol. Men varför skulle svenska media bry sig om vad en israelisk människorättsorganisation säger.
En dag senare: Den franska båten bordades och deltagarna har förts till Israel.
Se http://www.dn.se/nyheter/varlden/gazabat-omringad-av-israeler
lördag, juli 16, 2011
Sjömiljö
Insjön mellan tre byar, som den såg ut på 1940-talet enligt Wikström. Gyllengula hässjor följde åsarnas sluttning och gårdarna grupperade sig runt sjön så som de alltid har gjort. Alltid? Trakten kan ha varit bebodd på järnåldern, men det äldsta nedskrivna namnet Rörie härstammar från 1500-talet. Rörie är en beskrivning av sjöns rikedom på rö, det vill säga vass. Gårdarna och byarna i Rörie ligger kvar, men idag kan vi inte längre se ån mellan sjöarna, och nästa generation kommer knappast att se sjön. Foto nedan, med Skogsholmen, är taget så pass högt uppifrån åsen att strandslyet går att redigera bort.
Det finns inte mycket att göra åt förbuskningen. Folket i Rörie kan inte återgå till småskaligt jordbruk med rågskörd och djurfoder tillräckligt för att föda en familj - av det krassa skälet att det inte föder en halv familj ens. Därför kommer markerna att växa igen.
Från början eftersträvade EU detta. Var och en ska göra det mest lönsamma, och Sverige är som gjort för gran - så gör gran då! Det blir exportvinster i utbyte mot att alla måste titta på gran. Överallt.
Men numera har miljörörelsen förmått unionen att betala för hjälplig avröjning av gammal hagmark, en konstgjord andning som tacksamt mottages.
Nästa bild är ute på slättlandet med dess avsnörda små sjöar utan avrinning. Med sjön syftar jag på den mycket smala blå linjen i mitten. Igenväxningen är ett faktum, här vass. I Röriebygden lär det bli skog som tar över.
Från början eftersträvade EU detta. Var och en ska göra det mest lönsamma, och Sverige är som gjort för gran - så gör gran då! Det blir exportvinster i utbyte mot att alla måste titta på gran. Överallt.
Men numera har miljörörelsen förmått unionen att betala för hjälplig avröjning av gammal hagmark, en konstgjord andning som tacksamt mottages.
Nästa bild är ute på slättlandet med dess avsnörda små sjöar utan avrinning. Med sjön syftar jag på den mycket smala blå linjen i mitten. Igenväxningen är ett faktum, här vass. I Röriebygden lär det bli skog som tar över.
Det är därför jag önskar vi kunde sätta de så kallade patrioterna på att röja sly. Efter någon månad med trimmer och röjsåg bland mygg och snokar kommer de att få en mer realistisk uppfattning om vad detta land kräver för att bli älskansvärt.
Mer lagliga förslag är:
1) Sommarjobb. Istället för att tömma papperskorgar i kommunhuset eller kratta välskötta kyrkogårdar kan skolungdomarna röja upp gamla järnvägsbankar så att bybor och vandrare ser bäckar, forsar, strömmar, kvarnhjul, dammar.
2a) Lättnader i strandskyddet. Låt föralldel höginkomsttagarna bygga! Hellre ser jag lagom stora små hus på utsökt bearbetade strandtomter, än en ogenomtränglig vägg av snår.
2a) Lättnader i strandskyddet. Låt föralldel höginkomsttagarna bygga! Hellre ser jag lagom stora små hus på utsökt bearbetade strandtomter, än en ogenomtränglig vägg av snår.
2b) Kommunen kan mycket väl behålla servitutet för allemansrätt på en gångstig vid vattenbrynet.
onsdag, juli 13, 2011
Recension hos Clarté
Idag gästbloggar jag på Clartébloggen, det är en recension av Bengt Ericsons bok om överklassen
tisdag, juli 12, 2011
Paljetter och politik på Pride
Har du för dig att Pride-festivalen är ett cityfierat Almedalen där vi än en gång ska övertygas om politikernas välvilja – eller ser du den som skränande paljettklädd aggressivitet? Hamnade du på ett sjabbigt ölskvättigt raggparty, eller på de supernormala parens schlagermys?
I resten av världen är homosexuellas liv inte särskilt mysigt. Därför är det glädjande att Stockholm Pride i år vänder blickarna utåt och än en gång visar på nödvändigheten av en politisk homorörelse, en internationell sådan.
Alla de sorternas Pride kan man råka ut för. Man kan också ha hur roligt som helst, eller faktiskt försöka prestera en politisk eller konstnärlig ståndpunkt.
I resten av världen är homosexuellas liv inte särskilt mysigt. Därför är det glädjande att Stockholm Pride i år vänder blickarna utåt och än en gång visar på nödvändigheten av en politisk homorörelse, en internationell sådan.
I år kommer deltagare från elva afrikanska länder till Pride, och den 5 augusti är det solidaritetsfestival! En viktig fråga är förtrycket av homosexuella i många länder. En annan solidaritetsfråga är att svenska Migrationsverket nekar hbt-flyktingar asyl och skickar dem tillbaka till länder där de riskerar att dödas.
Mer om detta kan du läsa i Svd
Pride i år är viktigare än någonsin! Allt om evenemanget finns här
fredag, juli 08, 2011
Flottan seglar inte
Vänsterns Kalle Larsson (varför kandiderar inte han till partiledare när alla andra gör det?) blir intervjuad i Internationalen om stilleståndet för Ship to Gaza. Som de flesta nu förstått har frihetsflottan hindrats från att gå till sjöss, och Larsson kommenterar: “Det är skamligt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.”
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.
Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.
Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”
Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.
Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.
Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”
Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.
torsdag, juli 07, 2011
Grandiosa Maud
Råkade gå in på SVT forum*, och se där stod Maud Olofsson och hytte med näven. Hon sa: Tänk om alla våra entreprenörer var våra hjältar, vilken skillnad det skulle bli!
Joodå. Frågan är om det är den skillnad vi vill ha.
Tänk om alla våra poeter vore hjältar, vilken skillnad det skulle bli.
Alla som orkar med att leva är hjältar. De som hjälper andra att leva är mera hjältar.
Sedan blir Olofsson arg på klimatutsläppen. Hennes trumfkort är dock att hon och Alliansen bygger ut kollektivtrafiken. Så tråkigt att ingen har märkt att det är det de gör! Vi tyckte precis att de givit bort den till spekulanter.
För att lösa problemen med klimatet måste vi kroka arm med näringslivet, säger Olofsson. Det finns tusentals entreprenörer som har lösningen. De tänker inte på annat än hur saker kan göras smartare.
Är hon säker på att de verkligen menar ekologiskt när de tänker sådär smart? Jadå, enligt Olofsson är det bara för entreprenörerna att leda så får vi se om politikerna vågar följa i rätt riktning.
Tydligare har det aldrig sagts: Företagarna kräver och politikerna ska foga sig.
Demokrati enligt Centerpartiet.
Vet ni att bioenergin är större än olja som energikälla här i Sverige? frågar Olofsson entusiastiskt. Äntligen en intressant punkt! Det hade jag nämligen ingen aning om. Det är svårt att få reda på sådana glädjande fakta så länge oljebolagen styr världen. Och politikerna fogar sig, förstås.
Olofsson slår sig för bröstet i och med att hon är den som har förklarat för svenska folket att det är våra pengar som regeringen förvaltar.
Nu får hon väl ta och ge sig. Eftersom vi levt i någon sorts folkhem är svenska folket fullt införstådda med den saken - det är därför en del av dem inte vill betala skatt, ty de anser det vara deras pengar. En större del av folket tycker skatt är helt okej, så länge våra pengar används till allas bästa. Det är denna goda princip som Alliansen gjort sitt bästa att hamra sönder. Jag förnekar inte att Olofsson har del i denna diskutabla insats.
Sedan talar hon om C som en fortsatt blåslampa i miljöpolitiken**. Milda makter!
“Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!”
Så sa centern under folkkampanjen mot kärnkraft. Just när jag ger upp totalt och zappar in några geparder istället ska mänskan citera Fälldin. Jag lovar att det inte är den ramsan.
När Ohly är i underläge håller han ett lysande tal, och media skickar fram hans utmanare som ett koppel huggorm.
När Olofsson är i underläge visar hon en grandiost narcissistisk självsäkerhet, och den enda som hänger henne i knävecken är Politik och poesi.
* Det tryckta talet är annorlunda. Och mitt bloggverktyg har slutat länka: http://svt.se/2.22620/1.2475724/maud_olofsson_-_almedalstal_den_7_juli_2011
** Största miljöinsatsen är Carlgrens famösa skinnjacka. Den är skitsnygg, jag har sett den.
Joodå. Frågan är om det är den skillnad vi vill ha.
Tänk om alla våra poeter vore hjältar, vilken skillnad det skulle bli.
Alla som orkar med att leva är hjältar. De som hjälper andra att leva är mera hjältar.
Sedan blir Olofsson arg på klimatutsläppen. Hennes trumfkort är dock att hon och Alliansen bygger ut kollektivtrafiken. Så tråkigt att ingen har märkt att det är det de gör! Vi tyckte precis att de givit bort den till spekulanter.
För att lösa problemen med klimatet måste vi kroka arm med näringslivet, säger Olofsson. Det finns tusentals entreprenörer som har lösningen. De tänker inte på annat än hur saker kan göras smartare.
Är hon säker på att de verkligen menar ekologiskt när de tänker sådär smart? Jadå, enligt Olofsson är det bara för entreprenörerna att leda så får vi se om politikerna vågar följa i rätt riktning.
Tydligare har det aldrig sagts: Företagarna kräver och politikerna ska foga sig.
Demokrati enligt Centerpartiet.
Vet ni att bioenergin är större än olja som energikälla här i Sverige? frågar Olofsson entusiastiskt. Äntligen en intressant punkt! Det hade jag nämligen ingen aning om. Det är svårt att få reda på sådana glädjande fakta så länge oljebolagen styr världen. Och politikerna fogar sig, förstås.
Olofsson slår sig för bröstet i och med att hon är den som har förklarat för svenska folket att det är våra pengar som regeringen förvaltar.
Nu får hon väl ta och ge sig. Eftersom vi levt i någon sorts folkhem är svenska folket fullt införstådda med den saken - det är därför en del av dem inte vill betala skatt, ty de anser det vara deras pengar. En större del av folket tycker skatt är helt okej, så länge våra pengar används till allas bästa. Det är denna goda princip som Alliansen gjort sitt bästa att hamra sönder. Jag förnekar inte att Olofsson har del i denna diskutabla insats.
Sedan talar hon om C som en fortsatt blåslampa i miljöpolitiken**. Milda makter!
“Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!”
Så sa centern under folkkampanjen mot kärnkraft. Just när jag ger upp totalt och zappar in några geparder istället ska mänskan citera Fälldin. Jag lovar att det inte är den ramsan.
När Ohly är i underläge håller han ett lysande tal, och media skickar fram hans utmanare som ett koppel huggorm.
När Olofsson är i underläge visar hon en grandiost narcissistisk självsäkerhet, och den enda som hänger henne i knävecken är Politik och poesi.
* Det tryckta talet är annorlunda. Och mitt bloggverktyg har slutat länka: http://svt.se/2.22620/1.2475724/maud_olofsson_-_almedalstal_den_7_juli_2011
** Största miljöinsatsen är Carlgrens famösa skinnjacka. Den är skitsnygg, jag har sett den.
tisdag, juli 05, 2011
Gaza ensamma
FN, EUSA och Ryssland ger ordet om att frihetsflottan inte ska få lämna Grekland. Att FN på detta vis ställer upp för Israels blockad är tragiskt. Palestinierna blir ensamma mot världen.
För övrigt ger det ett förfärligt dåligt intryck att se FN räknas upp som en av flera jämbördiga aktörer - men den aktuella ståndpunkten bidrar onekligen till att reducera den en gång stolta föreningen.
Aftonbladet kommenterar klokt om inskränkningen i den fria opinionsbildningen, men lägger hela skulden på Grekland. Skulder har landet förvisso gott om - och det är väl ett skäl för dem att åtlyda påtryckningarna.
Hur kan blockaden av Gaza räcka ända hit? frågar man sig uppgivet, oroligt, sorgset. Så står det också i Jonas Hassen Khemiris brev; politik och poesi direkt från hamnen
För övrigt ger det ett förfärligt dåligt intryck att se FN räknas upp som en av flera jämbördiga aktörer - men den aktuella ståndpunkten bidrar onekligen till att reducera den en gång stolta föreningen.
Aftonbladet kommenterar klokt om inskränkningen i den fria opinionsbildningen, men lägger hela skulden på Grekland. Skulder har landet förvisso gott om - och det är väl ett skäl för dem att åtlyda påtryckningarna.
Hur kan blockaden av Gaza räcka ända hit? frågar man sig uppgivet, oroligt, sorgset. Så står det också i Jonas Hassen Khemiris brev; politik och poesi direkt från hamnen
Det var en Ohly, en Reinfeldt och en Bellman
Glädjande att läsa Lars Ohlys och Ulla Anderssons artikel idag. Vad de i korthet föreslår är:
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar
Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.
Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.
Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.
Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.
Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar
Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.
Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.
Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.
Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.
Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.
lördag, juli 02, 2011
HD:s text i Flamman
Denna relativt interna Vänsterparti-text finns i veckans nummer av Flammans pappersupplaga:
Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.
Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?
Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?
När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.
Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.
Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?
Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?
När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.
fredag, juli 01, 2011
Tillmälen - en personlig redovisning
I senaste inlägget länkade jag till Linderborg, som i sin kolumn gav exempel på de sextrakasserier en uppkäftig kvinna riskerar att utsättas för. Tack och lov har jag inte drabbats av det, har (på gott och ont) inte Linderborgs spridning. Men hennes text gav inspirationen att sammanfatta vad mina kommentatorer brukar säga – väl att märka att kommentarer med rasistiskt innehåll inte publiceras.
Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.
Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.
Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.
Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.
Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.
Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.
Könet som vapen
Män kan inte våldtas. Bortsett från det drar det ihop sig till en attack mot Mustafa Can nu.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.
Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.
Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.
Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.
* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.
Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.
Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.
Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.
* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.
torsdag, juni 30, 2011
Gratisätarna
Ekonomen Stefan de Vylder ger idag en förträfflig pedagogisk beskrivning av det ohemula projektet ekonomisk och monetär union - eller hur de stora skinnar de små. ”EMU är en klubb med fel medlemmar och inkompetent styrelse”. Den skapar och underblåser kriser, och under kriserna riskerar vår kontinent att sjunka tillbaka i hatisk nationalism.
Kapitalismens enda och allt överskuggande mål är företagarnas vinster. EU:s mål är en stabil kapitalism. Alltså måste bankerna till varje pris få tillbaka de pengar som lättsinnigt lånats ut. De arbetande folkens välfärd är av noll och ingen betydelse.
På europeiska ryms den lilla välfärden inom den så kallade sociala dimensionen, som i stort sett går ut på att folk måste vara tillräckligt friska och nöjda för att fortsätta arbeta.
Freden, som EU-förespråkarna gärna tutade om i början, är inte heller intressant i sig, bara som smörjmedel för goda affärer. De självutnämnda fredsanhängarna deltar gärna i USA-ledda krig, om börsen gillar det.
Idag återstår för grekerna ”endast en kapplöpning nedåt: en obönhörlig försämring av löner och välfärd” skriver de Vylder. Imorgon står andra länder på tur.
Därför är det ironiskt att se hur ledarsidan mittemot artikeln fortsätter mobbningen med både slitna och aktuella klichéer som att grekerna är vana vid ”manna från himlen” men att det nu är slut med ”gratisluncher”.
Gratisätarna finner inte hos olivodlare och hamnsjåare som knappast hinner gå undan i skuggan med dagsransonen av fetaost och tomater, utan i den ekonomisk-politiska eliten i Europas city. Lobbning är där en accepterad metod för politisk påverkan, och innebär att en beslutsfattare kan äta sig mätt hos Shell och Nestlé så länge hen nickar och lyssnar till deras behov.
Behov som intet har att göra med bra barnomsorg, billiga kollektivförbindelser eller näringsriktig skollunch, det lovar jag.
Läs även Jonas Sjöstedt: Beslutet om krispaketet applåderas av EU:s makthavare, de som ”slipper vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan”.
Kapitalismens enda och allt överskuggande mål är företagarnas vinster. EU:s mål är en stabil kapitalism. Alltså måste bankerna till varje pris få tillbaka de pengar som lättsinnigt lånats ut. De arbetande folkens välfärd är av noll och ingen betydelse.
På europeiska ryms den lilla välfärden inom den så kallade sociala dimensionen, som i stort sett går ut på att folk måste vara tillräckligt friska och nöjda för att fortsätta arbeta.
Freden, som EU-förespråkarna gärna tutade om i början, är inte heller intressant i sig, bara som smörjmedel för goda affärer. De självutnämnda fredsanhängarna deltar gärna i USA-ledda krig, om börsen gillar det.
Idag återstår för grekerna ”endast en kapplöpning nedåt: en obönhörlig försämring av löner och välfärd” skriver de Vylder. Imorgon står andra länder på tur.
Därför är det ironiskt att se hur ledarsidan mittemot artikeln fortsätter mobbningen med både slitna och aktuella klichéer som att grekerna är vana vid ”manna från himlen” men att det nu är slut med ”gratisluncher”.
Gratisätarna finner inte hos olivodlare och hamnsjåare som knappast hinner gå undan i skuggan med dagsransonen av fetaost och tomater, utan i den ekonomisk-politiska eliten i Europas city. Lobbning är där en accepterad metod för politisk påverkan, och innebär att en beslutsfattare kan äta sig mätt hos Shell och Nestlé så länge hen nickar och lyssnar till deras behov.
Behov som intet har att göra med bra barnomsorg, billiga kollektivförbindelser eller näringsriktig skollunch, det lovar jag.
Läs även Jonas Sjöstedt: Beslutet om krispaketet applåderas av EU:s makthavare, de som ”slipper vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan”.
onsdag, juni 29, 2011
Skepp till Gaza - bryt blockaden
Märkligt hur olika uppfattningar det finns om livet i Gaza. Enligt SvD förekommer knappast någon blockad, där är bara brist på byggmateriel och mediciner. Botemedlet är att Hamas erkänner staten Israel och vips blir livet lite lättare!
Jo, ett erkännande vore nog bra. Men måste vi erkänna staten Israels rätt att bete sig hur som helst?
Visst gjorde det ett besynnerligt intryck att köra frihetsflottan i repris. När en metod är prövad och saboterad borde man väl försöka en annan? Sedan har jag förstått att när syftet är att bryta en blockad och få världen att uppmärksamma dem som drabbats av den, då är stora båtar det bästa sättet. Förutsatt att båtarna kan lägga till och lasta av.
Nu verkar som om staten Israel planerar att göra om allting. Metoden militärt överfall är också prövad, men de tycks anse att den fungerade. Provokationen i dagens läge är att de "tror" att det finns personer som tänker använda våld med på båtarna.
En annan som tror är Israels ambassadör. Som skicklig tankeläsare påstår han att ”inga reella humanitära bevekelsegrunder” finns hos resenärerna. Som att de av rent egenintresse och bara för att jävlas sitter i krisens Aten och gör ickevåldsövningar.
Ambassadören menar vidare att Ship-to-Gaza-rörelsen är extremistisk och ofattbart enögd.
Så som i en spegel, så att säga.
Jag tänkte citera fler dumheter, men avstår när jag likt kungen vände blad och fann den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery som den 11 juni skrev om sorg, inkompetenta ledare och historia. Läs detta!
Avnery kan dethär. Han har varit med. Han ser det inte i affekt eller i en spegel, utan som en dyster kedja av felaktiga beslut.
Följ Johannes Anyurus blogg från skeppet!
Jo, ett erkännande vore nog bra. Men måste vi erkänna staten Israels rätt att bete sig hur som helst?
Visst gjorde det ett besynnerligt intryck att köra frihetsflottan i repris. När en metod är prövad och saboterad borde man väl försöka en annan? Sedan har jag förstått att när syftet är att bryta en blockad och få världen att uppmärksamma dem som drabbats av den, då är stora båtar det bästa sättet. Förutsatt att båtarna kan lägga till och lasta av.
Nu verkar som om staten Israel planerar att göra om allting. Metoden militärt överfall är också prövad, men de tycks anse att den fungerade. Provokationen i dagens läge är att de "tror" att det finns personer som tänker använda våld med på båtarna.
En annan som tror är Israels ambassadör. Som skicklig tankeläsare påstår han att ”inga reella humanitära bevekelsegrunder” finns hos resenärerna. Som att de av rent egenintresse och bara för att jävlas sitter i krisens Aten och gör ickevåldsövningar.
Ambassadören menar vidare att Ship-to-Gaza-rörelsen är extremistisk och ofattbart enögd.
Så som i en spegel, så att säga.
Jag tänkte citera fler dumheter, men avstår när jag likt kungen vände blad och fann den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery som den 11 juni skrev om sorg, inkompetenta ledare och historia. Läs detta!
Avnery kan dethär. Han har varit med. Han ser det inte i affekt eller i en spegel, utan som en dyster kedja av felaktiga beslut.
Följ Johannes Anyurus blogg från skeppet!
söndag, juni 26, 2011
Om midsommaren
Om sommaren sköna när marken hon glädsvid Dala två älvarna vida
Från Tunaå strand åt Gagnefmäns näs
hur fagert att ro och att rida
Gud glädje och styrke det folk som där bo
Så äro belägne till vatten och land
de skönaste dalar i Svea
Besöke den orten helst vilken som kan
då får du erfara långt mera
Gud glädje och styrke det folk som där bo
vid älvom, på berg och i dalom
Gud glädje och styrke det folk som där bovid älvom på berg och i dalom
Så äro belägne till vatten och land
de skönaste dalar i Svea
Besöke den orten helst vilken som kan
då får du erfara långt mera
Gud glädje och styrke det folk som där bo
vid älvom, på berg och i dalom
text: prosten Walerius, 1600-tal
foto: HD, 2010-tal
måndag, juni 20, 2011
Nej till EMU, tacka folket!
Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver om Greklands kris - läsvärt! Det fullständigt självklara, att bankerna måste vara med och betala, ifrågasätts på de flesta håll inom EU. Det arbetande folket används som buffert för att rädda finanserna. Helt i enlighet med kapitalistisk logik: vinsten är företagarnas och bankernas, förlusten är medborgarnas.
Det var den härvan av kasinospel och spekulation som Svenskt näringsliv och alla partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ville lura in svenska folket i - EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Det finns inte en politiker idag som beklagar att folket röstade nej år 2003.
Ändå gjorde de det till en omröstning om det enklaste: om Sverige skulle införa euro som valuta. Avsikten var att folk då skulle lockas av att slippa växla pengar. Vänsterpartiet ville att omröstningen uttryckligen skulle gälla Sveriges medlemskap i EMU, en betydligt större fråga än färgen på sedlarna. Medlemskapet innebär att Riksbanken förlorar sin självständighet och att bestämda regler införs vilka beslut ett land får fatta om sin egen ekonomiska politik. De stora partierna trodde inte att medborgarna skulle klara av så komplicerade frågor. Idag kan de tacka oss.
EU- och EMU-anpassningen har visserligen gått långt i Sverige. Men utan en rest av ekonomisk självständighet skulle vi bara ha varit ännu ett litet krisdrabbat land i unionens utkant... och för dem går det inte så bra. Det berömda samarbetsprojektet är för stora länder, stora företagare.
Det var den härvan av kasinospel och spekulation som Svenskt näringsliv och alla partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ville lura in svenska folket i - EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Det finns inte en politiker idag som beklagar att folket röstade nej år 2003.
Ändå gjorde de det till en omröstning om det enklaste: om Sverige skulle införa euro som valuta. Avsikten var att folk då skulle lockas av att slippa växla pengar. Vänsterpartiet ville att omröstningen uttryckligen skulle gälla Sveriges medlemskap i EMU, en betydligt större fråga än färgen på sedlarna. Medlemskapet innebär att Riksbanken förlorar sin självständighet och att bestämda regler införs vilka beslut ett land får fatta om sin egen ekonomiska politik. De stora partierna trodde inte att medborgarna skulle klara av så komplicerade frågor. Idag kan de tacka oss.
EU- och EMU-anpassningen har visserligen gått långt i Sverige. Men utan en rest av ekonomisk självständighet skulle vi bara ha varit ännu ett litet krisdrabbat land i unionens utkant... och för dem går det inte så bra. Det berömda samarbetsprojektet är för stora länder, stora företagare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)