Juholt. Jaha. En karl. Men en mustasch, alltid något.
DN:s ledarskribent låtsas bekymra sig över att Socialdemokraterna inte lärt av Moderaterna hur man vinner storstadsväljare. Varför nu huvudstaden skulle styras av två likadana, jämnstora partier? Om Juholts tänkbara vänsterinriktning skriver hen att det är ”drömmar som dessbättre delas av allt färre väljare”. Det läget borde få borgarna att jubla, så varför gnäller de nu då?
De inte kan frigöra sig från den obehagliga oron att ett tydligt konfliktperspektiv och en förhoppning om rättvisa skulle kunna väcka folket igen.
Folkpartiets Lotta Edholm låtsas bekymrad över att Sd i riksdagen säger att de ska stödja Vänsterpartiets motion om att utreda det fria skolvalet. Borgarna önskar förstås att vi alla inspireras av Miljöpartiet till att ge vårt stöd åt regeringspolitiken. Det vore ju enklare så.
Men att ta politiskt ansvar innebär inte att rösta för en politik man inte tror på. Det innebär att lägga kloka förslag. Om Sd gillar något av dem är det förvånande, men betyder inte att förslaget med automatik är dåligt - för om vi tror att Sd gör en bättre analys av en insats än vi själva, då har vi inte i politiken att göra längre.
Rasisterna äter antagligen tomater också. Tomater blir inte äckliga för det.
Vad fria skolvalet handlar om? Forskaren Anders Trumberg har funnit att reformen skapat stora etniska och socioekonomiska skillnader mellan skolorna och ökar segregationsspiralen. Fast Folkpartiet tror att det är ungefär tvärtom på ett lite annat sätt sett...
fredag, mars 11, 2011
tisdag, mars 08, 2011
Leve feminismen
Idag bloggar jag på Stockholmvänstern, i likhet med en lång rad artiklar dagen till ära.
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!
måndag, mars 07, 2011
Förbereder 8 mars
Förbereder 8 mars genom att ta fram poesi om att vara kvinna, att läsa imorgon kväll på klubb Utböling på gamla bio Tellus i Hägersten.
Förbereder 8 mars genom ett samtal med några tonårsflickor som närmast med självklarhet konstaterar att pojkarna inte respekterar dem och inte bryr sig om någonting av allt det som flickorna tycker är viktigt.
Förbereder 8 mars i mötet med en kvinna som säger: Självförtroende, var skulle vi fått det ifrån? Vi är ju uppfostrade att inte ha något!
Förbereder 8 mars genom att rekommendera Stockholmsvänstern, som imorgon kommer att införa en rad blogginlägg med feministiskt tema, bland annat ett om genus i pedagogiken av mig.
"Jag tänker sätta eld på ganska små hus nu
medelstora fastigheter kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning"
Förbereder 8 mars genom ett samtal med några tonårsflickor som närmast med självklarhet konstaterar att pojkarna inte respekterar dem och inte bryr sig om någonting av allt det som flickorna tycker är viktigt.
Förbereder 8 mars i mötet med en kvinna som säger: Självförtroende, var skulle vi fått det ifrån? Vi är ju uppfostrade att inte ha något!
Förbereder 8 mars genom att rekommendera Stockholmsvänstern, som imorgon kommer att införa en rad blogginlägg med feministiskt tema, bland annat ett om genus i pedagogiken av mig.
"Jag tänker sätta eld på ganska små hus nu
medelstora fastigheter kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning"
fredag, mars 04, 2011
HELA TIDEN
Min senaste bok, Hela tiden, innehåller en parad från 1970-talet, och dialogen Den återvunna tiden, växelsång för ateister.
Finns att köpa här.
Den finns också till utlåning på Umeås, Uppsalas och Lunds universitetsbibliotek, liksom på Stockholms och Hedemoras stadsbibliotek.
Eller går att inhandla på www.bokus.com om du söker på Duroj.
Mina tidigare böcker är:
Rinkebysvit
Möjligt land
Manifestation
De går att söka för utlåning på de flesta bibliotek.
Finns att köpa här.
Den finns också till utlåning på Umeås, Uppsalas och Lunds universitetsbibliotek, liksom på Stockholms och Hedemoras stadsbibliotek.
Eller går att inhandla på www.bokus.com om du söker på Duroj.
Mina tidigare böcker är:
Rinkebysvit
Möjligt land
Manifestation
De går att söka för utlåning på de flesta bibliotek.
Vänsterns åtgärder och Högerns överenskommelse
Lars Ohly ger Vänsterpartiets syn på flyktingpolitiken i Aftonbladet. I yttersta korthet är åtgärderna:
- Massavvisningarna av människor till land i krig måste stoppas
- Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska avskaffas
- Bestämmelserna om kvinnors och HBT-ares asylskäl ska förbättras
- Rätten till vård ska gälla alla, fullt ut
- De papperslösa som lever varaktigt i Sverige bör få uppehållstillstånd
- Rättssäkerheten i asylprocessen måste stärkas, med höjd kvalitet på Migrationsverkets utredningar och länderinformation
Observera: detta är INTE den överenskommelse som Alliansen och Miljöpartiet just enats om. Den som, enligt morgontidningen, går ut på att Mp har räddat de asylsökande genom att konstfärdigt dra med sig hela borgerskapet och lämna Sd i isskåpet.
Men som så ofta är nyhetsbevakare lika med nyhetsmakare; de skriver det som gör en story.
I själva verket är Sd jättenöjda, och de har all anledning. Genom att etablerade partier ständigt hänvisar till dem har de fått en politiskt central position som vida överstiger deras röstandel. Än värre är att Sd:s möjlighet att skaffa sig fler röster nästa gång växer när den tidigare rödgröna sidan försvagas genom Mp:s sidbyte i det som förut var en av deras starkaste frågor.
Nåja. Hur var det nu med flyktingpolitiken? Läs Ohly ovan. Om du inte gillar vänsterpolitik, läs då partipolitiskt obundna Flyktingbloggen! Här ger politiker från olika partier samt oberoende sakkunniga sin syn på överenskommelsen.
- Massavvisningarna av människor till land i krig måste stoppas
- Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska avskaffas
- Bestämmelserna om kvinnors och HBT-ares asylskäl ska förbättras
- Rätten till vård ska gälla alla, fullt ut
- De papperslösa som lever varaktigt i Sverige bör få uppehållstillstånd
- Rättssäkerheten i asylprocessen måste stärkas, med höjd kvalitet på Migrationsverkets utredningar och länderinformation
Observera: detta är INTE den överenskommelse som Alliansen och Miljöpartiet just enats om. Den som, enligt morgontidningen, går ut på att Mp har räddat de asylsökande genom att konstfärdigt dra med sig hela borgerskapet och lämna Sd i isskåpet.
Men som så ofta är nyhetsbevakare lika med nyhetsmakare; de skriver det som gör en story.
I själva verket är Sd jättenöjda, och de har all anledning. Genom att etablerade partier ständigt hänvisar till dem har de fått en politiskt central position som vida överstiger deras röstandel. Än värre är att Sd:s möjlighet att skaffa sig fler röster nästa gång växer när den tidigare rödgröna sidan försvagas genom Mp:s sidbyte i det som förut var en av deras starkaste frågor.
Nåja. Hur var det nu med flyktingpolitiken? Läs Ohly ovan. Om du inte gillar vänsterpolitik, läs då partipolitiskt obundna Flyktingbloggen! Här ger politiker från olika partier samt oberoende sakkunniga sin syn på överenskommelsen.
Bloggresurser
I en månad har den funnits nu, Sveriges resurser, en artikel- och debattsida för integrationspolitik. Sidan är politiskt oberoende. Den gynnas av näringslivet men ser verkligen ut att vara öppen för alla. Ja, så öppen att också Sverigedemokraterna har skrivit där, vilket verkar lite egendomligt med tanke på deras politik för att beröva Sverige resurser.
Men bakom denna länk finns en artikel av Lars Ohly där han beskriver en antirasistisk politik som en politik för solidaritet och rättvisa. ”Det handlar om att ge unga trygga jobb, bygga nya bostäder med rimlig hyra, satsa på mötesplatser för unga och satsa på sjukvård och äldreomsorg”.
Och här en artikel av Nora Weintraub, chefredaktören för den utmärkta tidskriften Invandrare och minoriteter. Hon skriver en mycket fin text om att hamna i ”mellanförskap” - att vara född i Sverige och ha levt hela ditt liv här men ändå inte betraktas som en fullvärdig del av samhället. Att diskrimineringen är något som går i arv, erfar immigranternas barn.
Men jag blir förvånad när Weintraub säger att samtliga riksdagspartier ”valde att kollra bort korten” före valet när de tillfrågades om vad de vill göra för att minska skillnaderna mellan människor.
Oerhört förvånad blir jag om en vänsterföreträdare har försökt kollra bort några kort, istället för att svara med vår antirasistiska politik!? Oavsett om journalisten gillar den politiken eller - troligen - inte.
Ska man från ena sidan anklagas för att gå och inbilla sig strukturell rasism i tid och otid ska man från den andra sidan inte behöva anklagas för att kollra bort några larviga kort.
Här, slutligen, en rak redogörelse från ordförande i Ungdom mot rasism, som bland annat skriver: ”Hotet mot en fungerande integrationspolitik stavas inte svårigheter med ’avvikande kulturella inslag’. Det stavas rasism, diskriminering och maktobalanser. När människors fri- och rättigheter inskränks försvåras också möjligheten till en ömsesidig integrationsprocess. Då skapas orättvisor, både vad gäller möjlighet till liv på lika villkor, men också den uppfattade eller reella möjligheten till makt och inflytande.”
Hans anklagelse mot samtliga politiska partier är mer rättvis. Den går ut på att ingen lyckades prestera en trovärdig världsbild i antirasistisk riktning.
Själva världsbilden är vi nog fler som har, eller hur, Ungdom mot Rasism?
Men vi måste få folk att tro oss, också. Eller hur?
Men bakom denna länk finns en artikel av Lars Ohly där han beskriver en antirasistisk politik som en politik för solidaritet och rättvisa. ”Det handlar om att ge unga trygga jobb, bygga nya bostäder med rimlig hyra, satsa på mötesplatser för unga och satsa på sjukvård och äldreomsorg”.
Och här en artikel av Nora Weintraub, chefredaktören för den utmärkta tidskriften Invandrare och minoriteter. Hon skriver en mycket fin text om att hamna i ”mellanförskap” - att vara född i Sverige och ha levt hela ditt liv här men ändå inte betraktas som en fullvärdig del av samhället. Att diskrimineringen är något som går i arv, erfar immigranternas barn.
Men jag blir förvånad när Weintraub säger att samtliga riksdagspartier ”valde att kollra bort korten” före valet när de tillfrågades om vad de vill göra för att minska skillnaderna mellan människor.
Oerhört förvånad blir jag om en vänsterföreträdare har försökt kollra bort några kort, istället för att svara med vår antirasistiska politik!? Oavsett om journalisten gillar den politiken eller - troligen - inte.
Ska man från ena sidan anklagas för att gå och inbilla sig strukturell rasism i tid och otid ska man från den andra sidan inte behöva anklagas för att kollra bort några larviga kort.
Här, slutligen, en rak redogörelse från ordförande i Ungdom mot rasism, som bland annat skriver: ”Hotet mot en fungerande integrationspolitik stavas inte svårigheter med ’avvikande kulturella inslag’. Det stavas rasism, diskriminering och maktobalanser. När människors fri- och rättigheter inskränks försvåras också möjligheten till en ömsesidig integrationsprocess. Då skapas orättvisor, både vad gäller möjlighet till liv på lika villkor, men också den uppfattade eller reella möjligheten till makt och inflytande.”
Hans anklagelse mot samtliga politiska partier är mer rättvis. Den går ut på att ingen lyckades prestera en trovärdig världsbild i antirasistisk riktning.
Själva världsbilden är vi nog fler som har, eller hur, Ungdom mot Rasism?
Men vi måste få folk att tro oss, också. Eller hur?
torsdag, mars 03, 2011
Läs Kommunalarbetaren
Valet -06 gick Vänsterpartiet i kampanj för 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Det hade varit väl om vår politik fått genomslag. Idag är nämligen välfärdsjobben färre än år 1990, visar Kommunalarbetaren.
Befolkningen i arbetsför ålder har vuxit med en halv miljon människor på tjugo år. Människor som kan arbeta, och som behöver förskolor, skolor, sjukvård, transporter och så vidare. Under samma tid har arbetslösheten femdubblats, och en tredjedel av jobbtappet ligger inom vård, skola och omsorg.
Det tillkommer jobb inom den privata sektorn - den privatanarkistiskt vinstdrivna. En del av dem ersätter säkert de välfärdstjänster som sålts eller givits bort från den offentliga sektorn - den gemensamma, påverkansbara. Men de privata arbetstillfällena utgör inte mer än cirka hälften av alla de jobb som skurits bort.
Hur klarar vi oss då?
Fråga den borgerliga regeringen.
Befolkningen i arbetsför ålder har vuxit med en halv miljon människor på tjugo år. Människor som kan arbeta, och som behöver förskolor, skolor, sjukvård, transporter och så vidare. Under samma tid har arbetslösheten femdubblats, och en tredjedel av jobbtappet ligger inom vård, skola och omsorg.
Det tillkommer jobb inom den privata sektorn - den privatanarkistiskt vinstdrivna. En del av dem ersätter säkert de välfärdstjänster som sålts eller givits bort från den offentliga sektorn - den gemensamma, påverkansbara. Men de privata arbetstillfällena utgör inte mer än cirka hälften av alla de jobb som skurits bort.
Hur klarar vi oss då?
Fråga den borgerliga regeringen.
onsdag, mars 02, 2011
Varje påstående att vi inte ska oroa oss är falskt!
Enligt en undersökning är svenskarna näst efter kineserna världens mest oroliga folk. Detta resultat förklarar Wennström i SvD med politisk indoktrinering. Svenskarna har varit ”under tummen på politiken” och därigenom förlorat ”något väsentligt beträffande oberoende och integritet”, så att vi mår ”överdrivet” dåligt för saker som av politikerna pekats ut för oss som viktiga.
Ett makalöst påstående: Sverige som diktatur.
Ändå utmålar Wennström naivt Sverige som ”världens saftveranda”. Vi som bor här är i trygghet från snart sagt allting. Eller skulle vara, om inte de diktatoriska politikerna skrämt oss till beroende.
Om några år kommer jag att vara helt beroende av min pension. Nyligen fick jag besked om vad jag får, och efter att ha arbetat heltid sedan jag fyllde 22 kom det som en spark i ansiktet. Orolig, det var en underdrift.
För många fler hänger tryggheten i tillvaron på att ryggen, tänderna eller bilen håller ett litet tag till, och skolflickorna pluggar sig till ångest och skärsår för att försöka bygga upp sitt framtida oberoende. Så är läget på saftverandan, detta vanliga skitland i EU.
För se, det hjälper inte att pensionärerna i Libyen har det mycket sämre, eller att tandläkarräkningarna på Kuba är försumbara därför att folk ändå inte har några tänder, eller att ett missat prov innebär reell suicidrisk för ungdomar i Japan.
Att någon har det sämre är inte en orsak till att må bättre.
Den sentensen är obegriplig i en borgerlig filosofi.
Enligt undersökningen är det miljöförstöring och klimatförändringar som är den största källan till oro för svenskarna. Än en gång obegripligt för skribenten, eftersom de ännu inte drabbat vårt land! Han tycks mena att vi bör strunta i varningarna och nöja oss med att tågen står stilla medan vi slipper förolyckas i orkaner.
Att bara se till sig själv är inte detsamma som integritet.
Ännu en svårsmält sentens för de borgerliga.
Svenskarnas oro för den globala miljön kan ha att göra med att vi är, eller iallafall varit, ett ivrigt tidningsläsande folk med intresse för friluftsliv. Den personliga oron kan bottna i förvirringen som uppstår när vi i forcerat tempo utsätts för den ena försämringen efter den andra, samtidigt som borgarnas media propagerar att vi har det så bra att vi inte själva begriper det.
Det är inte politiker i allmänhet som tvingar oss att tycka saker. Det är borgerliga politiker som tvingar oss att leva fattigt. Och det är deras uppdragsgivare som får journlisterna att jamsa med.
Ett makalöst påstående: Sverige som diktatur.
Ändå utmålar Wennström naivt Sverige som ”världens saftveranda”. Vi som bor här är i trygghet från snart sagt allting. Eller skulle vara, om inte de diktatoriska politikerna skrämt oss till beroende.
Om några år kommer jag att vara helt beroende av min pension. Nyligen fick jag besked om vad jag får, och efter att ha arbetat heltid sedan jag fyllde 22 kom det som en spark i ansiktet. Orolig, det var en underdrift.
För många fler hänger tryggheten i tillvaron på att ryggen, tänderna eller bilen håller ett litet tag till, och skolflickorna pluggar sig till ångest och skärsår för att försöka bygga upp sitt framtida oberoende. Så är läget på saftverandan, detta vanliga skitland i EU.
För se, det hjälper inte att pensionärerna i Libyen har det mycket sämre, eller att tandläkarräkningarna på Kuba är försumbara därför att folk ändå inte har några tänder, eller att ett missat prov innebär reell suicidrisk för ungdomar i Japan.
Att någon har det sämre är inte en orsak till att må bättre.
Den sentensen är obegriplig i en borgerlig filosofi.
Enligt undersökningen är det miljöförstöring och klimatförändringar som är den största källan till oro för svenskarna. Än en gång obegripligt för skribenten, eftersom de ännu inte drabbat vårt land! Han tycks mena att vi bör strunta i varningarna och nöja oss med att tågen står stilla medan vi slipper förolyckas i orkaner.
Att bara se till sig själv är inte detsamma som integritet.
Ännu en svårsmält sentens för de borgerliga.
Svenskarnas oro för den globala miljön kan ha att göra med att vi är, eller iallafall varit, ett ivrigt tidningsläsande folk med intresse för friluftsliv. Den personliga oron kan bottna i förvirringen som uppstår när vi i forcerat tempo utsätts för den ena försämringen efter den andra, samtidigt som borgarnas media propagerar att vi har det så bra att vi inte själva begriper det.
Det är inte politiker i allmänhet som tvingar oss att tycka saker. Det är borgerliga politiker som tvingar oss att leva fattigt. Och det är deras uppdragsgivare som får journlisterna att jamsa med.
måndag, februari 28, 2011
Viljans triumf
Tillbringade nästan två timmar framför Triumph des Willens, Riefenstahls berömda propagandafilm från nazisternas partidagar år 1934.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?
Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.
Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.
Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.
Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.
Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?
Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.
Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.
Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.
Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.
Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.
lördag, februari 26, 2011
läsning
tunna fina linjer följer jag över kartan och ansiktettunna fina linjer
över kartan
genom ansiktet
tunna fina linjer i handflatan
rottrådarna under ogräsen
krackeleringarna i putsväggen
spetsgardinens skugga över golvet
bergens runor och flyttfåglarnas notskrift
lövverk i rosettfönster mot himlen
i vilken europeisk stad som helst
världen läsbar
och jag broderade mig in
röda gränser, blå floder
vägnät, transportnät
järnvägarnas silverspår
omspännande latituder
tunna fina linjer
kartor
ansikten
fredag, februari 25, 2011
Vilket var ämnet för dagen?
En dåre kan fråga mer än sju visa kan svara... står det i skriften, oklart vilken.
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”
Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?
Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.
Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.
Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.
Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!
Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”
Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?
Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.
Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.
Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.
Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!
Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern
torsdag, februari 24, 2011
Särintressen borta och hemma
Diktatorn i Libyen mördar befolkningen framför tevekamerornas ögon. Hans tal kan i sin illvilja och förvirring endast liknas vid Adolf Hitlers.
Carl Bildt vill uppnå sans och balans i landet, och det är vi nog i ett längre perspektiv överens om. Frågan är på vems bekostnad det ska ske? Svaret kan egentligen bara vara ett - ändå måste vi vänta på det.
På SvD:s ledarsida noterar jag en försmädlig kommentar om stöd Ghadaffi har haft från bland andra Fidel Castro. Det framgår inte lika tydligt att att en stor del av stabiliseringsbehovet finns hos EU-stater som gjort sig beroende av diktaturens olja.
Bortsett från olja finns andra sätt för kolonialmakterna att låta sig betjänas av tyrannen. Enligt DN lovade EU bort 50 milj € för bekämpning av illegal invandring i Libyen, eftersom flyende afrikaner därifrån ofta vill fortsätta till Europa. För att förhindra detta är åtminstone några av unionens förmenta demokratiern beredda att förhandla med Ghadaffi.
Vad gör det om folk dör. Bara de inte lever - här.
”Att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut” skriver DN försynt.
Att det som pågår är ”ett obehagligt sätt att kväsa uppror”, kontaterar Alltid rött, alltid rätt
Och här en allvarligt kritisk debattartikel i flyktingfrågan av vänsterns Hans Linde
- - -
Den kristna högern eller Poirier-Martinsson har ifrågasatt den statliga neutraliteten i UR:s sexualupplysningsfilm och menar att den låter ”särintressen” som RFSU och RFSL komma till tals. Ursäkta, med vari består det neutrala i att inte tala om sex? Det är ett ämne som majoriteten människor är ivrigt engagerade i.
UR:s film bygger delvis på frågor ungdomar själva ställer, frågor som bottnar i de bilder av sex som de dagligen möter.Men ”ungdomarna ska inte endast acceptera olika sexuella läggningar och preferenser, utan se att det faktiskt är helt naturligt” skriver Ida Legnemark.
Människor är olika. Den som går och surar över den saken odlar ett bisarrt särintresse.
Carl Bildt vill uppnå sans och balans i landet, och det är vi nog i ett längre perspektiv överens om. Frågan är på vems bekostnad det ska ske? Svaret kan egentligen bara vara ett - ändå måste vi vänta på det.
På SvD:s ledarsida noterar jag en försmädlig kommentar om stöd Ghadaffi har haft från bland andra Fidel Castro. Det framgår inte lika tydligt att att en stor del av stabiliseringsbehovet finns hos EU-stater som gjort sig beroende av diktaturens olja.
Bortsett från olja finns andra sätt för kolonialmakterna att låta sig betjänas av tyrannen. Enligt DN lovade EU bort 50 milj € för bekämpning av illegal invandring i Libyen, eftersom flyende afrikaner därifrån ofta vill fortsätta till Europa. För att förhindra detta är åtminstone några av unionens förmenta demokratiern beredda att förhandla med Ghadaffi.
Vad gör det om folk dör. Bara de inte lever - här.
”Att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut” skriver DN försynt.
Att det som pågår är ”ett obehagligt sätt att kväsa uppror”, kontaterar Alltid rött, alltid rätt
Och här en allvarligt kritisk debattartikel i flyktingfrågan av vänsterns Hans Linde
- - -
Den kristna högern eller Poirier-Martinsson har ifrågasatt den statliga neutraliteten i UR:s sexualupplysningsfilm och menar att den låter ”särintressen” som RFSU och RFSL komma till tals. Ursäkta, med vari består det neutrala i att inte tala om sex? Det är ett ämne som majoriteten människor är ivrigt engagerade i.
UR:s film bygger delvis på frågor ungdomar själva ställer, frågor som bottnar i de bilder av sex som de dagligen möter.Men ”ungdomarna ska inte endast acceptera olika sexuella läggningar och preferenser, utan se att det faktiskt är helt naturligt” skriver Ida Legnemark.
Människor är olika. Den som går och surar över den saken odlar ett bisarrt särintresse.
måndag, februari 21, 2011
Undervisning som kultur
På newsmill finns en artikel av Lena Sommestad om att skolan var bättre förr. Det finns flera poänger i artikeln, men jag önskar att socialdemokratin och borgarna kunde lägga ned sin uppenbara skenkonflikt om vems fel det är att barnen misslyckas.
Skolverket konstaterade år 2010 att det är decentralisering, segregation, differentiering, individualisering som är bakomliggande orsaker.
Alltså, politiska resultat som samtliga tidigare regeringar är medskyldiga till.
En fråga som Sommestad lyfter är varför det är så svårt att genomdriva varaktiga förbättringar? En orsak kan vi läsa oss till i Stigler & Hieberts bok The Teaching Gap. Där påpekas att undervisning är ett kulturellt fenomen – det vill säga att det lärs in, generation efter generation. Boken jämför undervisningspraxis i USA, Tyskland och Japan, och av allt det som forskarna kommit underfund med är jag mest imponerad av det till synes självklara: Vem lär oss att undervisa? Våra lärare.
Efter tolv år i skolan har du sett professionella utövare undervisa dagligen, timme efter timme. Tre år på lärarhögskola förmår inte av-lära det som vi sedan lekis tar för självklart. Inte om lärarhögskolan försöker vara progressiv som på min tid, eller om den laborerar med lärstrategier som idag.
Svårigheten att förändra undervisningen ligger i att vi redan vet hur den ska se ut.
I Teaching gaps beskrivs undervisning som ett system inom vilket vi förväntar oss att vissa saker ska inträffa, vissa saker sägas, en viss typ av kommunikation ska råda. När utbildningspolitikerna beslutar om förändringar i systemet väljer de (på förhoppningsvis goda grunder) ut de delar som bör bytas ut. Vanligen gör lärarna precis detta. De förändrar en detalj och ser till att nyheten passar in i helheten. Vad vi än gör i närheten av en kateder så ser vi till att utforma det för att inte rubba den rådande undervisningskulturen. Vid nästa insats för förändring utbrister pedagogerna det klassiska: de är förändringströtta! Undra på det, att de inte än en gång orkar inkorporera en detalj i ett system som fungerar endast därför att det alltid har fungerat.
Men det är inte förändring de är trötta på, det är anpassning.
Jag är säker på att Vänsterpartiet har, eller iallafall har haft, en kunskapssyn som överträffar den borgerliga och som är tydligare än den socialdemokratiska. Men jag är inte alls säker på att det är kunskapssynen som förändrar skolan.
Det kanske är kunskap som gör det. Medvetenhet om vad det faktiskt är vi gör i den och hur det kunde göras annorlunda.
- - -
Enligt Politometern har Politik och poesi ökat några steg i inflytande bland vänsterbloggarna, och bland över 1400 politiska bloggar befinner den sig på plats 221. Alltid något!
Skolverket konstaterade år 2010 att det är decentralisering, segregation, differentiering, individualisering som är bakomliggande orsaker.
Alltså, politiska resultat som samtliga tidigare regeringar är medskyldiga till.
En fråga som Sommestad lyfter är varför det är så svårt att genomdriva varaktiga förbättringar? En orsak kan vi läsa oss till i Stigler & Hieberts bok The Teaching Gap. Där påpekas att undervisning är ett kulturellt fenomen – det vill säga att det lärs in, generation efter generation. Boken jämför undervisningspraxis i USA, Tyskland och Japan, och av allt det som forskarna kommit underfund med är jag mest imponerad av det till synes självklara: Vem lär oss att undervisa? Våra lärare.
Efter tolv år i skolan har du sett professionella utövare undervisa dagligen, timme efter timme. Tre år på lärarhögskola förmår inte av-lära det som vi sedan lekis tar för självklart. Inte om lärarhögskolan försöker vara progressiv som på min tid, eller om den laborerar med lärstrategier som idag.
Svårigheten att förändra undervisningen ligger i att vi redan vet hur den ska se ut.
I Teaching gaps beskrivs undervisning som ett system inom vilket vi förväntar oss att vissa saker ska inträffa, vissa saker sägas, en viss typ av kommunikation ska råda. När utbildningspolitikerna beslutar om förändringar i systemet väljer de (på förhoppningsvis goda grunder) ut de delar som bör bytas ut. Vanligen gör lärarna precis detta. De förändrar en detalj och ser till att nyheten passar in i helheten. Vad vi än gör i närheten av en kateder så ser vi till att utforma det för att inte rubba den rådande undervisningskulturen. Vid nästa insats för förändring utbrister pedagogerna det klassiska: de är förändringströtta! Undra på det, att de inte än en gång orkar inkorporera en detalj i ett system som fungerar endast därför att det alltid har fungerat.
Men det är inte förändring de är trötta på, det är anpassning.
Jag är säker på att Vänsterpartiet har, eller iallafall har haft, en kunskapssyn som överträffar den borgerliga och som är tydligare än den socialdemokratiska. Men jag är inte alls säker på att det är kunskapssynen som förändrar skolan.
Det kanske är kunskap som gör det. Medvetenhet om vad det faktiskt är vi gör i den och hur det kunde göras annorlunda.
- - -
Enligt Politometern har Politik och poesi ökat några steg i inflytande bland vänsterbloggarna, och bland över 1400 politiska bloggar befinner den sig på plats 221. Alltid något!
lördag, februari 19, 2011
Matte = tänka; inte.
Svenska ungdomar är sämst i hela världen i matematik. Nåja, de befinner sig iallafall strax under det europeiska genomsnittet. Det är givetvis illa, det gör det svårare att få fram kompetenta ingenjörer i vårt land. Därför satsas det stort, statligt och kommunalt, på att förbättra situationen. Så långt är jag med.
Men varför är det så viktigt att kunna matematik? Jovisst, vi måste kunna räkna. Men att kunna räkna är inte vad matematiker menar med matematik. Under det att mattesatsningarna pågår står det allt mer i rapporterna om att tänka matematik, tala matematik. Matematik är ett språk, är kommunikation och konstruktion, en annan dimension omistlig i våra liv… Det är där jag börjar snea. Har jag levt i 55 år på att räkna halvbra ska ingen komma och påstå att det för överlevnaden är nödvändigt att tänka matematik.
Låt oss fastslå att det är viktigt att tänka. Och att det är skräp med en skola som inte låter barnen göra det.
Ta historieämnet. Jag har hört en bedrövlig massa lärare undervisa i historia som om den saknade betydelse. Med epoker som rubriker framställs djupgående samhällsförändringar och dramatiska äventyr, allt utklätt i lustiga paltor och med inlevelse i hur synd det var om barnen, med en historiesyn på skvaller- eller mytologisk nivå.
Hur ska vårt samhälle överleva med människor som har noll koll på sin forntid, samtid och framtid? Hur ska morgondagens sociologer, ideologer och en massa andra –loger kunna bygga samhälle utan förklaringsmodeller?
Jag tvivlar på att bristen avhjälps genom att tänka matematik, även om det säkert är roligt, och det roliga är just vad de nyfrälsta framhåller: ”I skolan var matte så svårt men nu har jag börjat tänka och då blev det så roligt, och det ska alla andra också göra!”
Men matematik är inte att tänka, utan ett sätt att tänka.
Receptet för grundskolan var under en kort, förmörkad period att satsa på kärnämnena. Barnen skulle träna svenska, matematik och engelska. Med betoning på träna – alltså färdighetsträning, inte att tänka. Nu har utbildarna förstått att tre ämnen inte räcker, så nu är det naturvetenskapen och entreprenörskapet som ska ha statligt stöd för att utvecklas. Undra på att jag är bekymrad över samhällsvetenskaperna. Här föreligger någon sorts maktkamp, och den är mycket viktigare än att matematiker och naturvetare snott pokalen från humanisterna i en snävt akademisk match med aningslösa icke-intellektuella pedagoger som bollkallar.
Kan det vara så att det är någonting som barnen inte ska tänka på, medan de tänker matematik?
Finns det förhållanden som barnen inte ska undra över, medan de utmanas av förhållandena mellan storheter, abstrakt problemformulering och geometrisk konstruktion?
Så långt bekymret; enbart full i skratt blir jag när de nyligen aha-skådande matematikerna berättar om att en hel värld ligger förborgad i likhetstecknet och att de allra flesta inte har förstått det!
Grattis till att skapa magi av jobbet. Själv funderar jag hellre över bruket av semikolon.
Men varför är det så viktigt att kunna matematik? Jovisst, vi måste kunna räkna. Men att kunna räkna är inte vad matematiker menar med matematik. Under det att mattesatsningarna pågår står det allt mer i rapporterna om att tänka matematik, tala matematik. Matematik är ett språk, är kommunikation och konstruktion, en annan dimension omistlig i våra liv… Det är där jag börjar snea. Har jag levt i 55 år på att räkna halvbra ska ingen komma och påstå att det för överlevnaden är nödvändigt att tänka matematik.
Låt oss fastslå att det är viktigt att tänka. Och att det är skräp med en skola som inte låter barnen göra det.
Ta historieämnet. Jag har hört en bedrövlig massa lärare undervisa i historia som om den saknade betydelse. Med epoker som rubriker framställs djupgående samhällsförändringar och dramatiska äventyr, allt utklätt i lustiga paltor och med inlevelse i hur synd det var om barnen, med en historiesyn på skvaller- eller mytologisk nivå.
Hur ska vårt samhälle överleva med människor som har noll koll på sin forntid, samtid och framtid? Hur ska morgondagens sociologer, ideologer och en massa andra –loger kunna bygga samhälle utan förklaringsmodeller?
Jag tvivlar på att bristen avhjälps genom att tänka matematik, även om det säkert är roligt, och det roliga är just vad de nyfrälsta framhåller: ”I skolan var matte så svårt men nu har jag börjat tänka och då blev det så roligt, och det ska alla andra också göra!”
Men matematik är inte att tänka, utan ett sätt att tänka.
Receptet för grundskolan var under en kort, förmörkad period att satsa på kärnämnena. Barnen skulle träna svenska, matematik och engelska. Med betoning på träna – alltså färdighetsträning, inte att tänka. Nu har utbildarna förstått att tre ämnen inte räcker, så nu är det naturvetenskapen och entreprenörskapet som ska ha statligt stöd för att utvecklas. Undra på att jag är bekymrad över samhällsvetenskaperna. Här föreligger någon sorts maktkamp, och den är mycket viktigare än att matematiker och naturvetare snott pokalen från humanisterna i en snävt akademisk match med aningslösa icke-intellektuella pedagoger som bollkallar.
Kan det vara så att det är någonting som barnen inte ska tänka på, medan de tänker matematik?
Finns det förhållanden som barnen inte ska undra över, medan de utmanas av förhållandena mellan storheter, abstrakt problemformulering och geometrisk konstruktion?
Så långt bekymret; enbart full i skratt blir jag när de nyligen aha-skådande matematikerna berättar om att en hel värld ligger förborgad i likhetstecknet och att de allra flesta inte har förstått det!
Grattis till att skapa magi av jobbet. Själv funderar jag hellre över bruket av semikolon.
tisdag, februari 15, 2011
Vänstern ställer Billström till svars, media gör det inte
Det har varit tyst ett bra tag nu, eller hur? De två minstrarna B&B som avlöjades av wikileaks, var blev det av drevet mot dem? Om de har sagt det som påstås - köpslagit om en ambassad med den svenska rasismen i potten - borde nyheten räcka längre än att den ene står och hummar som en trasig väckarklocka och den andre inte säger bä. Nyheten borde till och med räcka längre än Sahlins fruktansvärda, vedervärdiga, människofientliga, livsfarliga, motbjudande och oerhört odemokratiska chokladinköp som vi nu lidit av i så många år.
Nej nej. Knähundspressen tiger snällt i kopplet till den medelstore hunden och hans valp. Ändå är asylfrågan, till skillnad från chokladbiten, inte slut än.
I Alliansens Sverige skickas asylsökande tillbaka till så allvarlig förföljelse att de riskerar livet. Därför ställer Vänsterpartiet migrationsminister Billström till svars i riksdagen. Debatten kommer den 1 mars.
Vänsterpartiets flyktingpolitiska talesperson Christina Höj Larsen påpekar att svenska myndigheter inte följer förpliktelserna i Europakonventionen. För ett år sedan fastslog Europadomstolen att människor som säger att de utsatts för tortyr måste få en utredning. Om utredningen visar att de verkligen har torterats är Migrationsverket skyldiga att bevisa att de inte kommer att torteras på nytt, om de återvänder. Vad tänker regeringen göra för att se till att Europadomstolens bestämmelser följs?
Fler som vill veta hur regeringen tänker är, eller var iallafall, Miljöpartiet som anmält B&B inför konstitutionsutskottet. Anmälan går ut på att KU ska granska: ”om regeringens hantering av ambassadens öppnande i Bagdad skett i form av ’byteshandel’ med den irakiska regeringen och om återtagandeavtalet /är/ förenligt med - - asylrätten, då Irak tydligt talat om att de inte klarar av att skydda de hemvändande.”
Påminnelse 1/ detta är vad ministrarna antas ha sagt:
"Utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare"
De flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom "blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper".
De nämnde också ”flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik."
Påminnelse 2/ det är med sådana herrar som Miljöpartiet nu ska förhandla om flyktingpolitiken!
Miljöpartiets politiska helomvändning fick en medial axelryckning. Journalisterna som tuggat halvårsvis om hur sossarna bävar för fastighetsskatten och Kd skiftar dagsform om vårdnadsbidraget låter det bli förunderligt tyst.
Det har det varit ett bra tag nu
- - -
Mer moderatpolitik hos Homopoliticus
Nej nej. Knähundspressen tiger snällt i kopplet till den medelstore hunden och hans valp. Ändå är asylfrågan, till skillnad från chokladbiten, inte slut än.
I Alliansens Sverige skickas asylsökande tillbaka till så allvarlig förföljelse att de riskerar livet. Därför ställer Vänsterpartiet migrationsminister Billström till svars i riksdagen. Debatten kommer den 1 mars.
Vänsterpartiets flyktingpolitiska talesperson Christina Höj Larsen påpekar att svenska myndigheter inte följer förpliktelserna i Europakonventionen. För ett år sedan fastslog Europadomstolen att människor som säger att de utsatts för tortyr måste få en utredning. Om utredningen visar att de verkligen har torterats är Migrationsverket skyldiga att bevisa att de inte kommer att torteras på nytt, om de återvänder. Vad tänker regeringen göra för att se till att Europadomstolens bestämmelser följs?
Fler som vill veta hur regeringen tänker är, eller var iallafall, Miljöpartiet som anmält B&B inför konstitutionsutskottet. Anmälan går ut på att KU ska granska: ”om regeringens hantering av ambassadens öppnande i Bagdad skett i form av ’byteshandel’ med den irakiska regeringen och om återtagandeavtalet /är/ förenligt med - - asylrätten, då Irak tydligt talat om att de inte klarar av att skydda de hemvändande.”
Påminnelse 1/ detta är vad ministrarna antas ha sagt:
"Utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare"
De flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom "blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper".
De nämnde också ”flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik."
Påminnelse 2/ det är med sådana herrar som Miljöpartiet nu ska förhandla om flyktingpolitiken!
Miljöpartiets politiska helomvändning fick en medial axelryckning. Journalisterna som tuggat halvårsvis om hur sossarna bävar för fastighetsskatten och Kd skiftar dagsform om vårdnadsbidraget låter det bli förunderligt tyst.
Det har det varit ett bra tag nu
- - -
Mer moderatpolitik hos Homopoliticus
söndag, februari 13, 2011
Vi måste stå ut med människor
Idag bloggar jag inte hemma hos Politik och poesi, utan har en krönika införd hos Overklighetens folk, en tämligen ny rödgrön blogg med kulturfokus.
Under rubriken Vi måste stå ut med människor skriver jag om den obehagliga läsningen av Sverigedemokraternas kulturprogram.
Varsågod!
Under rubriken Vi måste stå ut med människor skriver jag om den obehagliga läsningen av Sverigedemokraternas kulturprogram.
Varsågod!
fredag, februari 11, 2011
Gratulerar, Tahrir-torget!
Mubarrak har avgått!
Folkets envisa och oerhört kompetenta demonstrationer har lyckats, och till dem går våra varmaste gratulationer. Att militären tar över – temporärt – och att det ska vara ett steg mot demokrati verkar egendomligt. Men inte mer egendomligt än att det har hänt förut, att det är möjligt. Nejlikrevolutionen i Portugal är ett exempel. Varför inte ett till?
Mubarrak har avgått, nu är det klart!
Demokrati blir aldrig klart. I Egypten är det förhoppningsvis början.
Svensson är också orolig.
Fotot föreställer inte Tahrir-torget. Det är Stockholms central i eftermiddags där ett tyst, sammanbitet folk ännu har inte slängt ut högerpolitikerna i snösvängen.
- - -
Inte för att jag har tillgång till länken. Men det låter trovärdigt. Enligt Allasmutsigadetaljer har utrikesminister Bildt sagt att revolutionen i Egypten strider mot konstitutionen. Vilket i sin tur också låter trovärdigt, ty det är just vad revolutioner brukar strida mot.
En revolution innebär att väldigt många människor vill byta konstitution nu och tillkämpar sig en möjlighet att göra det.
Politik och poesi påstår inte att paradiset stundar i det stora land där uråldriga pyramider och mastaba passeras längs med floden. Gratulerar! är allt vi sagt. Gratulerar till att ha börjat. Detsamma kunde Bildt ha klämt ur sig om han ville befinna sig på grundläggande demokratinivå.
Det finns fler stater där demokrati strider mot konstitutionen. En del av dessa stater ska "väst" bomba ner till en nivå så grundläggande att inga val finns... i alla bemärkelser. I Egypten tog folket självt hand om den saken och står nu och vacklar på möjligheternas gräns.
Vad är värst, tio eusanska hundar eller de gamla gräshopssvärmarna?
Kan vi nu inte stöda dessa människor i deras kamp mot fel konstitution?
Folkets envisa och oerhört kompetenta demonstrationer har lyckats, och till dem går våra varmaste gratulationer. Att militären tar över – temporärt – och att det ska vara ett steg mot demokrati verkar egendomligt. Men inte mer egendomligt än att det har hänt förut, att det är möjligt. Nejlikrevolutionen i Portugal är ett exempel. Varför inte ett till?
Mubarrak har avgått, nu är det klart!
Demokrati blir aldrig klart. I Egypten är det förhoppningsvis början.
Svensson är också orolig.
Fotot föreställer inte Tahrir-torget. Det är Stockholms central i eftermiddags där ett tyst, sammanbitet folk ännu har inte slängt ut högerpolitikerna i snösvängen.- - -
Inte för att jag har tillgång till länken. Men det låter trovärdigt. Enligt Allasmutsigadetaljer har utrikesminister Bildt sagt att revolutionen i Egypten strider mot konstitutionen. Vilket i sin tur också låter trovärdigt, ty det är just vad revolutioner brukar strida mot.
En revolution innebär att väldigt många människor vill byta konstitution nu och tillkämpar sig en möjlighet att göra det.
Politik och poesi påstår inte att paradiset stundar i det stora land där uråldriga pyramider och mastaba passeras längs med floden. Gratulerar! är allt vi sagt. Gratulerar till att ha börjat. Detsamma kunde Bildt ha klämt ur sig om han ville befinna sig på grundläggande demokratinivå.
Det finns fler stater där demokrati strider mot konstitutionen. En del av dessa stater ska "väst" bomba ner till en nivå så grundläggande att inga val finns... i alla bemärkelser. I Egypten tog folket självt hand om den saken och står nu och vacklar på möjligheternas gräns.
Vad är värst, tio eusanska hundar eller de gamla gräshopssvärmarna?
Kan vi nu inte stöda dessa människor i deras kamp mot fel konstitution?
torsdag, februari 10, 2011
Konflikten finns allt kvar!
Socialdemokraterna är inte roliga för tillfället. Inte heller har de det för roligt. En riktigt rolig prisse är däremot SvD:s ledarskribent som jämför S med ett ”industriminnesmärke i världsklass”.
Industriminnen blir allt vanligare delar av turism- och upplevelsenäringen. Hela Ruhrområdet är fullt av dem; stängda fabriker som förutom att ge en historisk bild av näringslivet under 1900-talet också fungerar som regionalmuseum eller konsthall. Men SvD avfärdar exempelvis det världsarvsklassade Engelsbergs bruk i Västmanland med att det ”knappast bidrar till dagens välfärd mer än som utflyktsmål”.
Det är inget ovanligt att borgare är immuna mot kulturverksamhet. Och den enda historia som intresserar dem är väl deras egen. Landsbygden tycks de inte heller bry sig om, när de inte ser sambandet mellan lokal turism och välfärdsvinster.
Men vad har detta med socialdemokratin att göra? I slutet av texten räknas de liksom industriminnena ut som överspelade, ett minne blott. Kanske har de ”med startklart maskineri om bara samhället slungades åter till industrialismens gryning”, men idag behöver vi dem inte - vad vi behöver är att ifrågasätta om ”den gamla konfliktlinjen längre är relevant”.
Det var förstås dit vi skulle komma. Kapitalismen har segrat, historien är slut. Men det räcker med att än en gång hänvisa till LO-ekonomernas rapport om de ökade inkomstklyftorna för att gamla konfliktlinjer ska framstå som plågsamt tydligt uppdragna.
Om sedan socialdemokratin har lust eller förmåga att gå in i den konflikten, det är en helt annan fråga.
Industriminnen blir allt vanligare delar av turism- och upplevelsenäringen. Hela Ruhrområdet är fullt av dem; stängda fabriker som förutom att ge en historisk bild av näringslivet under 1900-talet också fungerar som regionalmuseum eller konsthall. Men SvD avfärdar exempelvis det världsarvsklassade Engelsbergs bruk i Västmanland med att det ”knappast bidrar till dagens välfärd mer än som utflyktsmål”.
Det är inget ovanligt att borgare är immuna mot kulturverksamhet. Och den enda historia som intresserar dem är väl deras egen. Landsbygden tycks de inte heller bry sig om, när de inte ser sambandet mellan lokal turism och välfärdsvinster.
Men vad har detta med socialdemokratin att göra? I slutet av texten räknas de liksom industriminnena ut som överspelade, ett minne blott. Kanske har de ”med startklart maskineri om bara samhället slungades åter till industrialismens gryning”, men idag behöver vi dem inte - vad vi behöver är att ifrågasätta om ”den gamla konfliktlinjen längre är relevant”.
Det var förstås dit vi skulle komma. Kapitalismen har segrat, historien är slut. Men det räcker med att än en gång hänvisa till LO-ekonomernas rapport om de ökade inkomstklyftorna för att gamla konfliktlinjer ska framstå som plågsamt tydligt uppdragna.
Om sedan socialdemokratin har lust eller förmåga att gå in i den konflikten, det är en helt annan fråga.
måndag, februari 07, 2011
Alltid mer, aldrig nog
Inkomstklyftorna ökar. De rika berikar sig på de fattigas bekostnad. LO-ekonomernas rapport sammanfattas här, och Lundby-Wedin frågar sig ”varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar?”
Underskatta aldrig överklassens dumhet. De tycker inte de har någonting att lära. De tycker det är rätt att de får mer, därför att de alltid har fått det.
Om den rika eliten delas upp i näringsliv, demokratiska makthavare och byråkrater visar det skillnader även mellan dem, och att inkomstklyftan är som störst inom näringslivet. Något att tänka på för dem som går och tror att en ordförandeplats i kulturnämnden skulle ge lättförtjänt storkova.
Hur har det blivit såhär? LO-ekonomerna pekar på en rad Allians-reformer som ger mest åt dem som redan har: borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt och regressiv fastighetsbeskattning.
De nämner också ändrade styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, där de arbetande har motats eller mutats till att genom lojalitet hoppas på individuella fördelar. Även normerna i samhället har förändrats, menar författarna av LO-rapporten.
Eliten har lyckats få allt fler människor att tro att det är rimligt att bli utnyttjad, och sin egen roll har de dolt så väl att den som inte gillar det lätt skyller på fel orsaker.
”Alltid mer, aldrig nog” är namnet på rapporten. Kom ihåg det.
De rika kommer inte att dela med sig för att vi tålmodigt finner oss.
Ett riktigt bra inlägg på Ingenting växer i månsken
Högre vinster åt aktieägarna, sämre service och handel i förorterna, läs Ung Vänster om hur borgarna genbart genom dåliga affärer lyckas vrida till segregationsspiralen i Stockholm!
Underskatta aldrig överklassens dumhet. De tycker inte de har någonting att lära. De tycker det är rätt att de får mer, därför att de alltid har fått det.
Om den rika eliten delas upp i näringsliv, demokratiska makthavare och byråkrater visar det skillnader även mellan dem, och att inkomstklyftan är som störst inom näringslivet. Något att tänka på för dem som går och tror att en ordförandeplats i kulturnämnden skulle ge lättförtjänt storkova.
Hur har det blivit såhär? LO-ekonomerna pekar på en rad Allians-reformer som ger mest åt dem som redan har: borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt och regressiv fastighetsbeskattning.
De nämner också ändrade styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, där de arbetande har motats eller mutats till att genom lojalitet hoppas på individuella fördelar. Även normerna i samhället har förändrats, menar författarna av LO-rapporten.
Eliten har lyckats få allt fler människor att tro att det är rimligt att bli utnyttjad, och sin egen roll har de dolt så väl att den som inte gillar det lätt skyller på fel orsaker.
”Alltid mer, aldrig nog” är namnet på rapporten. Kom ihåg det.
De rika kommer inte att dela med sig för att vi tålmodigt finner oss.
Ett riktigt bra inlägg på Ingenting växer i månsken
Högre vinster åt aktieägarna, sämre service och handel i förorterna, läs Ung Vänster om hur borgarna genbart genom dåliga affärer lyckas vrida till segregationsspiralen i Stockholm!
lördag, februari 05, 2011
I döda skådespelares sällskap
För att hylla Lena Nyman såg vi om Släpp fångarne loss, en ljuvligt naivistisk komedi om kriminalitet. När den gjordes 1975 var det som då kallades fångvård ett debattämne av en hetta som idag är svår att föreställa sig. Det handlade om hur rehabilitering är möjlig – inte om att fälla och döma fler. Även om jag idag anser att fler kanske måste fällas och dömas beklagar jag att frågan om rehabilitering är i det närmaste död. Liksom hela 70-talet, och dessutom Lena Nyman, Tage Danielsson, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård som alla medverkar i filmen.
Första gången jag såg Nyman var när hon agerade Hedvig i Vildanden på gamla Stadsteatern i Stockholm, -72 tror jag det var, ty det var när jag ännu var en entusiastisk teaterelev. Senaste gången jag såg henne medan hon ännu levde var i Svenska Ord-filmen Sopor, där hon agerar den treåriga men utomordentligt tidigt utvecklade prinsessan Victoria.
1982 hade jag glädjen att se Fröken Fleggmans mustasch, en Svenska Ord-produktion som dessvärre aldrig tevefilmades och inte går att få uppleva på nytt. Nyman gjorde hembiträdet som var galen liksom föreställningen i övrigt.
Eftersom jag har sett mer av Nyman på film än på scenen väljer jag som hennes bästa roll Mamman i Colin Nutley-komedin Sånt är livet från -96. Filmen är inte märkvärdig men smårolig, och i den rollen får lilla Lena Nyman vara överdriven, stor i käften, supig, vulgär, sexig, rolig och sentimental. Hon vampar sig in på Grand hotel, hon sitter hemma och väntar på sin oförbätterligt förlupne make (Sven-Bertil Taube), hon generar och saboterar dotterns (Helena Bergström) tillvaro, och hon visar kärlek och skaffar sig acceptans ända nedifrån golvet.
Men det framträdande jag älskar mest är Nymans hesa insjungning av Bodil Malmstens texter på cd:n Bloss som sedan 1997 har följt min familj.
Ta ett bloss för moster Lilli
en Lucky strike, ett stort glas rött
och dansa för Lucky Lilli
som gått nånstans
och dött
Nyman hade KOL. Ett bloss till kan inte längre skada henne.
Första gången jag såg Nyman var när hon agerade Hedvig i Vildanden på gamla Stadsteatern i Stockholm, -72 tror jag det var, ty det var när jag ännu var en entusiastisk teaterelev. Senaste gången jag såg henne medan hon ännu levde var i Svenska Ord-filmen Sopor, där hon agerar den treåriga men utomordentligt tidigt utvecklade prinsessan Victoria.
1982 hade jag glädjen att se Fröken Fleggmans mustasch, en Svenska Ord-produktion som dessvärre aldrig tevefilmades och inte går att få uppleva på nytt. Nyman gjorde hembiträdet som var galen liksom föreställningen i övrigt.
Eftersom jag har sett mer av Nyman på film än på scenen väljer jag som hennes bästa roll Mamman i Colin Nutley-komedin Sånt är livet från -96. Filmen är inte märkvärdig men smårolig, och i den rollen får lilla Lena Nyman vara överdriven, stor i käften, supig, vulgär, sexig, rolig och sentimental. Hon vampar sig in på Grand hotel, hon sitter hemma och väntar på sin oförbätterligt förlupne make (Sven-Bertil Taube), hon generar och saboterar dotterns (Helena Bergström) tillvaro, och hon visar kärlek och skaffar sig acceptans ända nedifrån golvet.
Men det framträdande jag älskar mest är Nymans hesa insjungning av Bodil Malmstens texter på cd:n Bloss som sedan 1997 har följt min familj.
Ta ett bloss för moster Lilli
en Lucky strike, ett stort glas rött
och dansa för Lucky Lilli
som gått nånstans
och dött
Nyman hade KOL. Ett bloss till kan inte längre skada henne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)