I veckan var det allsång mot rasism på det utomordentliga utvärdshuset i Sundbyberg; Gröna Stugan. Det var förstås Vänsterpartiet som samlat på sig artister som Billey Shamrock och Syster Sol och talare som Kalle Larsson och Ida Gabrielsson. Själv bidrog jag med att läsa antirasistisk poesi.
Larsson påminde oss om att det viktigaste inte är om Sverigedemokraterna lyckas ta sig in i parlamentet, hur tragiskt detta än skulle vara. Det viktigaste är att de övriga partierna inte lägger förslag som går Sd till mötes.
Högerextremister och rasister har inte vunnit ett enda val i Europa, även om den förda politiken kan se ut som om de hade det. Det är alltid andra partier, konservativa och liberala men även socialdemokrater, som stöder sig på rasisterna eller tar upp deras förslag som sina egna, om än i modifierad form.
När Folkpartiet kräver burkaförbud i skolan tar Sverigedemokraterna ut svängarna och kräver burkaförbud på allmän plats. Istället för sakfråga (rätten till sin klädsel) förvandlas det till en gradfråga: hur mycket kan förbjudas?
När Sverigedemokraterna vill ha totalt invandringsstopp till Sverige blir det lättare för lokalpolitiker att tala om stoppat mottagande i den egna kommunen. Återigen, det blir en gradfråga.
När det alltid finns någon som är värre flyttas gränsen för en inhuman politk.
Sverigedemokraterna försöker ta väljare från alla partier – utom från ett, sa Larsson. När det gäller Vänsterpartiet har de gett upp! Det ska vi vara stolta över!
Politik och poesi har ofta påtalat det institutionaliserade kunskapsföraktet hos Folkpartiet. Den som vill veta mer om det kan läsa Flamman.
De rödgröna har presenterat sitt förslag till en ny human asylpolitik. Om detta bloggar Esbati.
lördag, september 04, 2010
fredag, september 03, 2010
Stalinisterna, Sahlin och sanningen
Förtalet av Sahlin har länge varit osmakligt. När gubbarna i det egna partiet sviker är det en närmast obegriplig grymhet. Förstå mig nu rätt: hårda tag ingår i politiken, i synnerhet i dess topp. Men det Socialdemokratiska partiet har länge varit känt för en total lojalitet både utåt och inåt.
Vänsterpartiet, som stundom anklagats för stalinism, har den antiauktoritära vanan att avfärda vår partistyrelse med en handviftning. Tvärtom är det inom S där storkamraterna med käck uppsyn alltid följt sin ledning, hur mycket de än våndas över den.
Jag undrar verkligen vad trojkan Persson-Rosengren-Feldt fick ut av att bryta den gamla traditionen. Nej, jag tror inte de är mutade av Maudan, utan jag undrar hur det kändes i det ögonblick de fick för sig att just nu, när deras eget parti riskerar att förlora ett val och när Sverige (som de eventuellt bryr sig om) riskerar en ny alliansperiod (som vi antagligen dör av eftersom vi inte har blivit friska än) – att de nu tyckte det var givet läge att kasta skit på partiordföranden. Och detta inte på kongressen, inte på VU-möten, inte i medlemspressen - utan offentligt, mitt i brinnande valrörelse.
Det är det jag menar med grymhet, jag som trodde att ingen lojalitet övergick den inom sosseriet.
Jag hade fel. Den inom patriarkatet slår allt.
Ingvar Carlsson var aldrig någon lysande politiker, men på sin tid beskrevs han som en närvarande ledare och god interndemokrat. Detta har han än en gång visat genom att ge Sahlin sitt stöd när det behövs.
- - -
Mediebevakningen av valrörelsen är överlag sämre än någonsin. Ta bara sånhär skit. Vad Aftonbladets lögndetektor i första hand säger är: Politiker ljuger ofta, de ska misstänkliggöras och avslöjas, och se det är just vad vi pålitliga media gör!
Som om någon någonsin inbillat sig att A-bladet sitter inne med någon form av sanning*.
Tycker jag då inte att det är viktigt att både Reinfeldt och Sahlin LJÖG (=misstog sig) ifråga om lärartäthet?
Alldeles riktigt. Det är inte viktigt. A-bladets futtiga scoop är att lärartätheten förändras endast marginellt, något som det tämligen enkelt går att ta reda på genom Skolverkets statistikdatabas.
Du ska inte rösta på den politiker vars sekreterare är mest fingerfärdig på att pyssla i databaser. Du ska rösta på den politiker som driver den bästa politiken och står för den bästa ideologin. Och vad som är bäst avgör inte någon jävla boulevardblaska, det avgör du själv.
Det avgör du utgående från din klassbakgrund, din solidaritet, dina förhoppningar, dina intressen på kort och lång sikt. Dina drömmar, om du så vill. Ditt liv i verkligheten, om du så vill.
Var och en (jag menar Kd och Aftonbladet) som försöker vrida intresset bort från politiken i en valrörelse, tar ställning mot den demokrati som innebär att du själv är i stånd att bilda dig en uppfattning och stå för den.
- - -
* Utom Att sova gör dig sjuk, Sjukdom stoppar kronprinsessan, Kronprinsessan i tårar, Tårar över Zlatan, Zlatan tar över Allsången, Allsången satsar på sex, Sexbomb över Hiroshima, med mera dylikt
Vänsterpartiet, som stundom anklagats för stalinism, har den antiauktoritära vanan att avfärda vår partistyrelse med en handviftning. Tvärtom är det inom S där storkamraterna med käck uppsyn alltid följt sin ledning, hur mycket de än våndas över den.
Jag undrar verkligen vad trojkan Persson-Rosengren-Feldt fick ut av att bryta den gamla traditionen. Nej, jag tror inte de är mutade av Maudan, utan jag undrar hur det kändes i det ögonblick de fick för sig att just nu, när deras eget parti riskerar att förlora ett val och när Sverige (som de eventuellt bryr sig om) riskerar en ny alliansperiod (som vi antagligen dör av eftersom vi inte har blivit friska än) – att de nu tyckte det var givet läge att kasta skit på partiordföranden. Och detta inte på kongressen, inte på VU-möten, inte i medlemspressen - utan offentligt, mitt i brinnande valrörelse.
Det är det jag menar med grymhet, jag som trodde att ingen lojalitet övergick den inom sosseriet.
Jag hade fel. Den inom patriarkatet slår allt.
Ingvar Carlsson var aldrig någon lysande politiker, men på sin tid beskrevs han som en närvarande ledare och god interndemokrat. Detta har han än en gång visat genom att ge Sahlin sitt stöd när det behövs.
- - -
Mediebevakningen av valrörelsen är överlag sämre än någonsin. Ta bara sånhär skit. Vad Aftonbladets lögndetektor i första hand säger är: Politiker ljuger ofta, de ska misstänkliggöras och avslöjas, och se det är just vad vi pålitliga media gör!
Som om någon någonsin inbillat sig att A-bladet sitter inne med någon form av sanning*.
Tycker jag då inte att det är viktigt att både Reinfeldt och Sahlin LJÖG (=misstog sig) ifråga om lärartäthet?
Alldeles riktigt. Det är inte viktigt. A-bladets futtiga scoop är att lärartätheten förändras endast marginellt, något som det tämligen enkelt går att ta reda på genom Skolverkets statistikdatabas.
Du ska inte rösta på den politiker vars sekreterare är mest fingerfärdig på att pyssla i databaser. Du ska rösta på den politiker som driver den bästa politiken och står för den bästa ideologin. Och vad som är bäst avgör inte någon jävla boulevardblaska, det avgör du själv.
Det avgör du utgående från din klassbakgrund, din solidaritet, dina förhoppningar, dina intressen på kort och lång sikt. Dina drömmar, om du så vill. Ditt liv i verkligheten, om du så vill.
Var och en (jag menar Kd och Aftonbladet) som försöker vrida intresset bort från politiken i en valrörelse, tar ställning mot den demokrati som innebär att du själv är i stånd att bilda dig en uppfattning och stå för den.
- - -
* Utom Att sova gör dig sjuk, Sjukdom stoppar kronprinsessan, Kronprinsessan i tårar, Tårar över Zlatan, Zlatan tar över Allsången, Allsången satsar på sex, Sexbomb över Hiroshima, med mera dylikt
tisdag, augusti 31, 2010
Gäst. Möjligen hos verkligheten
Istället för att blogga tog jag sommarens sista simtur.
För den som saknar Politik och poesi: idag gästbloggar jag på Stockholmsvänstern!
För den som saknar Politik och poesi: idag gästbloggar jag på Stockholmsvänstern!
söndag, augusti 29, 2010
Vi med oss och dom med andra
Solna Sverige Europa
Världen Vintergatan Universum
skrev vi utanpå våra skolböcker
medan vi lärde oss
att bli vi med oss
och dom med andra
Kanske hörde vi att Gud råmade
utifrån universum
under det att vintern föll över gatan
där ett i snöfallet modstulet barn undrade
över exilen och ensamheten.
Efteråt kan vi unna oss att undra
vem som stal modet från barnet?
Lilla skolflicka, tilllhörig
fingerben villigt plitande
hemma Sverige Europa
blyertssudd på blåa linjer
förlinjerade av Faber & Krupp
vilket var ett av namnen på dem som
eldade förbjudna judar
Strax innan det uppfanns,
det militärindustriella komplexet
en beteckning som redan idag inte får finnas
Idag
när vår vita överlevnad hotas
av en fruktansvärd burka
som köper bröd och meloner, som söker in på KomVux
Sant är åtminstone
att människan vandrar allena
åtminstone i Hallunda centrum
Men Vintergatan saknar centrum.
Stenen spyddes av Europas urfar.
Tjurblodsdottern med vingpenna
gravar arvet, knackar mening ur vår benbörd
När vintern faller över världsmedborgarna
undrar hon modstulet
Vilken sorg som är störst?
Den sorg, som endast delas
med utrotningshotade
och en överlevande
i de europeiska erövrarnas värld
den vita vintervärlden
Världen Vintergatan Universum
skrev vi utanpå våra skolböcker
medan vi lärde oss
att bli vi med oss
och dom med andra
Kanske hörde vi att Gud råmade
utifrån universum
under det att vintern föll över gatan
där ett i snöfallet modstulet barn undrade
över exilen och ensamheten.
Efteråt kan vi unna oss att undra
vem som stal modet från barnet?
Lilla skolflicka, tilllhörig
fingerben villigt plitande
hemma Sverige Europa
blyertssudd på blåa linjer
förlinjerade av Faber & Krupp
vilket var ett av namnen på dem som
eldade förbjudna judar
Strax innan det uppfanns,
det militärindustriella komplexet
en beteckning som redan idag inte får finnas
Idag
när vår vita överlevnad hotas
av en fruktansvärd burka
som köper bröd och meloner, som söker in på KomVux
Sant är åtminstone
att människan vandrar allena
åtminstone i Hallunda centrum
Men Vintergatan saknar centrum.
Stenen spyddes av Europas urfar.
Tjurblodsdottern med vingpenna
gravar arvet, knackar mening ur vår benbörd
När vintern faller över världsmedborgarna
undrar hon modstulet
Vilken sorg som är störst?
Den sorg, som endast delas
med utrotningshotade
och en överlevande
i de europeiska erövrarnas värld
den vita vintervärlden
torsdag, augusti 26, 2010
Fattigdomen är kravet
Hörde ettpar minuter Sahlin i teve. Bra minuter.* Hon är tuff, den tjejen. Utfrågarna tjatade om arbetslöshetsersättningen, om den inte borde vara lite lägre för att tvinga folk att söka jobb, och Sahlin sa, ungefär som jag minns det:
"Människor är inte så förfärligt olika. Det kan inte vara så att alla vi som har jobb och klarar oss bra stimuleras av mera pengar medan alla de andra måste stimuleras av mindre pengar!"
Nej, så kan det inte vara. Det är någorlunda riktigt att vi som tjänar hyfsat lever på hoppet om nästa individuella förhandling - men det är falsk matematik och galen psykologi att tro att den som tjänar ballonger och bonus har råd att göra bort sig i hopp om fallskärm medan den som inte tjänar någonting känner sig stimulerad av mindre än ingenting.
Men utfrågaren fortsatte: Måste man inte ställa krav?
Då borde Sahlin ha svarat, men gjorde inte: Jo absolut. Du, jag eller vem som helst borde testa att dra oss fram med två barn på lägsta a-kassa.
Det är fattigdom som är själva kravet.
De fattiga måste klara sig och sina barn. De rika måste dela med sig.
Men idag ser det ut som om Alliansen skulle klara hem ett val till på illusionen att de fattiga är Dom Andra och att Dom Andra är ointressanta.
Största lockelsen inom Alliansen är Reinfeldt, mannen som faktiskt aldrig gör någonting fel. Utmanaren Sahlin är en tuff tjej, och det har aldrig varit någon vinnande egenskap.
- - -
Mer om Dom Andra:
På ett möte med diverse kommunrepresentanter hörde jag att: ”Etnisk representativitet bland personalen har vi inte kollat upp. Det kostar för mycket att köpa den statistiken, och så har det väl inte hänt så mycket sen sist heller.”
Häpp! Bordet runt kunde vita och tämligen välavlönade personer konstatera att mångfald och antidiskriminering är för dyrt. Och antagligen misslyckas…
Mer om Sahlin:
Tänk så roligt det vore att få en statsminister som två gånger i samma radioprogram har sagt ”jag tycker Helena Duroj har rätt”. Det hände under en integrationsdebatt för jag vet inte hur många år sedan. Men tänka sig hur fint hon fick till det!
- - -
* Sahlin sa också en del som inte var riktigt lika bra, det finns återgivet i länken. Villkoren som gäller i den fria sociala bloggosfären är att om jag inte länkar till gam-media anses jag inte skriva något intressant. Gäller exempelvis Skogspoesi
"Människor är inte så förfärligt olika. Det kan inte vara så att alla vi som har jobb och klarar oss bra stimuleras av mera pengar medan alla de andra måste stimuleras av mindre pengar!"
Nej, så kan det inte vara. Det är någorlunda riktigt att vi som tjänar hyfsat lever på hoppet om nästa individuella förhandling - men det är falsk matematik och galen psykologi att tro att den som tjänar ballonger och bonus har råd att göra bort sig i hopp om fallskärm medan den som inte tjänar någonting känner sig stimulerad av mindre än ingenting.
Men utfrågaren fortsatte: Måste man inte ställa krav?
Då borde Sahlin ha svarat, men gjorde inte: Jo absolut. Du, jag eller vem som helst borde testa att dra oss fram med två barn på lägsta a-kassa.
Det är fattigdom som är själva kravet.
De fattiga måste klara sig och sina barn. De rika måste dela med sig.
Men idag ser det ut som om Alliansen skulle klara hem ett val till på illusionen att de fattiga är Dom Andra och att Dom Andra är ointressanta.
Största lockelsen inom Alliansen är Reinfeldt, mannen som faktiskt aldrig gör någonting fel. Utmanaren Sahlin är en tuff tjej, och det har aldrig varit någon vinnande egenskap.
- - -
Mer om Dom Andra:
På ett möte med diverse kommunrepresentanter hörde jag att: ”Etnisk representativitet bland personalen har vi inte kollat upp. Det kostar för mycket att köpa den statistiken, och så har det väl inte hänt så mycket sen sist heller.”
Häpp! Bordet runt kunde vita och tämligen välavlönade personer konstatera att mångfald och antidiskriminering är för dyrt. Och antagligen misslyckas…
Mer om Sahlin:
Tänk så roligt det vore att få en statsminister som två gånger i samma radioprogram har sagt ”jag tycker Helena Duroj har rätt”. Det hände under en integrationsdebatt för jag vet inte hur många år sedan. Men tänka sig hur fint hon fick till det!
- - -
* Sahlin sa också en del som inte var riktigt lika bra, det finns återgivet i länken. Villkoren som gäller i den fria sociala bloggosfären är att om jag inte länkar till gam-media anses jag inte skriva något intressant. Gäller exempelvis Skogspoesi
tisdag, augusti 24, 2010
Utopisk kommunist
”Vi kan inte fortsätta skattesänkarracet. Välfärd måste få kosta,” sa Lars Ohly. Han sa också att ja till betyg i år 7 är ett offer för vårt goda rödgröna samarbete. Något som verkar klokt och orevolutionärt, eller hur.
Dock är det denne man som avhånas, avslöjas och avfärdas som kommunist. Vilket han är, var eller har varit. Men inte ens ledarskribenter kan väl tro att en man som säljer ut betygen i år 7 redan under valrörelsen kommer att inrätta Nya Stasi så fort han klämmer ner baken på en ministertaburett?
Därför bör någon annan än ledarskribenter tala om kommunism. Så det blir väl jag då, jag som åtminstone är kommunist, tillika emot betyg (dock har dessa tu ting intet med varandra att göra). Jag fick i förra veckan mig påpekat att om man förnekar terrorn i Sovjetunionen gör man samma sak som den som förnekar Förintelsen.
Instämmer i påpekandet, förutom en petig kommentar: Det finns hela organisationer av fläckvis historisk beläsenhet som jobbar febrilt för att finna tecken på att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum, men det finns ingen organisation och mycket få individer som seriöst ifrågasätter brott mot mänskligheten i raden av misslyckade socialistiska stater. Själva förnekandet är lika fel, men där organisationer är farliga är ensamma stollar just bara - stollar. (Om man nu har ett förtroende för kraften i människors organisering. Vilket man har, som kommunist.)
Varför fick jag överhuvudtaget påpekandet? Inte hade jag förnekat förtryck och terror, inte någonstans. Men jag hade använt ordet kommunism i positiv bemärkelse. Det tycker jag är försvarbart eftersom kommunism betyder A/ ett klasslöst samhälle, egendomsrättens upphävande, statens bortvittrande, och fördelning efter behov.
Alltså en samhällsform som ingen någonsin har sett; en utopi.
Men språket är en konvention och verkligheten ofta en fråga om majoritetsförhållanden. Därför betyder kommunism B/ förakt för oliktänkande, despotisk terror, arbetsläger och utsvältning av föreställda ”klass”fiender.
Ingen av betydelserna är fel. Men det uppstår långsökta översättningsproblem mellan dem.
Faktiskt är det ungefär som med ett annat ord av diskutabel status i vårt språk: FITTA.
Fitta betyder A/ fuktig strandäng, eller B/ det kvinnliga könsorganet.
I båda fallen gäller att de som använder betydelse B, den nuvarande gängse, klarar sig utan förvåning eller harmsna blickar. Men den som är kommunist i ordets gamla betydelse A, den är lika tokig som den som går ut och betraktar dimman över fittan en augustinatt.
Betrakta dimman vill jag ofta, men då kallar jag inte strandäng för fitta.
Kommunist vill jag också vara, i den äldre wikipediska betydelsen, och jag fortsätter att använda ordet åtminstone på min födelsedag.
Kampen om ordet fitta som våt strandäng lär inte ha varit särdeles politisk och om det någonsin fördes strider om ordet så är de glömda sedan medeltid.
Maktkampen om ordet kommunism som utopi må vara över, men den är inte helt glömd. Inte så länge ordet har kraft som anklagelse och existerar som utopi.
- - -
Sjöstedt skriver ideologiskt om det politiska klimatet i svensk ekonomisk debatt ”när Konjunkturinstitutet är diskussionens vänsterytter”.
Dock är det denne man som avhånas, avslöjas och avfärdas som kommunist. Vilket han är, var eller har varit. Men inte ens ledarskribenter kan väl tro att en man som säljer ut betygen i år 7 redan under valrörelsen kommer att inrätta Nya Stasi så fort han klämmer ner baken på en ministertaburett?
Därför bör någon annan än ledarskribenter tala om kommunism. Så det blir väl jag då, jag som åtminstone är kommunist, tillika emot betyg (dock har dessa tu ting intet med varandra att göra). Jag fick i förra veckan mig påpekat att om man förnekar terrorn i Sovjetunionen gör man samma sak som den som förnekar Förintelsen.
Instämmer i påpekandet, förutom en petig kommentar: Det finns hela organisationer av fläckvis historisk beläsenhet som jobbar febrilt för att finna tecken på att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum, men det finns ingen organisation och mycket få individer som seriöst ifrågasätter brott mot mänskligheten i raden av misslyckade socialistiska stater. Själva förnekandet är lika fel, men där organisationer är farliga är ensamma stollar just bara - stollar. (Om man nu har ett förtroende för kraften i människors organisering. Vilket man har, som kommunist.)
Varför fick jag överhuvudtaget påpekandet? Inte hade jag förnekat förtryck och terror, inte någonstans. Men jag hade använt ordet kommunism i positiv bemärkelse. Det tycker jag är försvarbart eftersom kommunism betyder A/ ett klasslöst samhälle, egendomsrättens upphävande, statens bortvittrande, och fördelning efter behov.
Alltså en samhällsform som ingen någonsin har sett; en utopi.
Men språket är en konvention och verkligheten ofta en fråga om majoritetsförhållanden. Därför betyder kommunism B/ förakt för oliktänkande, despotisk terror, arbetsläger och utsvältning av föreställda ”klass”fiender.
Ingen av betydelserna är fel. Men det uppstår långsökta översättningsproblem mellan dem.
Faktiskt är det ungefär som med ett annat ord av diskutabel status i vårt språk: FITTA.
Fitta betyder A/ fuktig strandäng, eller B/ det kvinnliga könsorganet.
I båda fallen gäller att de som använder betydelse B, den nuvarande gängse, klarar sig utan förvåning eller harmsna blickar. Men den som är kommunist i ordets gamla betydelse A, den är lika tokig som den som går ut och betraktar dimman över fittan en augustinatt.
Betrakta dimman vill jag ofta, men då kallar jag inte strandäng för fitta.
Kommunist vill jag också vara, i den äldre wikipediska betydelsen, och jag fortsätter att använda ordet åtminstone på min födelsedag.
Kampen om ordet fitta som våt strandäng lär inte ha varit särdeles politisk och om det någonsin fördes strider om ordet så är de glömda sedan medeltid.
Maktkampen om ordet kommunism som utopi må vara över, men den är inte helt glömd. Inte så länge ordet har kraft som anklagelse och existerar som utopi.
- - -
Sjöstedt skriver ideologiskt om det politiska klimatet i svensk ekonomisk debatt ”när Konjunkturinstitutet är diskussionens vänsterytter”.
lördag, augusti 21, 2010
Betyg och kunskap och borgare
Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus slagit pekpinnen i katedern igen!
Det är ju så de tycker det ska vara i skolan. Pekpinnar, katedrar, inga mössor utom dumstrut och inga sånadär interaktiva skrivtavlor som bara tar upp utrymme från skamvrån.
Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus beslutat att barn som inte når upp till kunskapsmålen inte heller ska få godkänt betyg! – Vaa? Kan man vinna kommunalvalet på att bekräfta att man följer kursplanerna och håller på betygskriterierna i de fall där det går att kolla?
Beslutet bottnar i att 12 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna inte deltar i vissa ämnen såsom idrott eller religion. Eller uteblir från moment av ämnen, såsom sex- & samlevnad. Detta kan vara ett fall av hedersproblematik och bör lämpligen åtgärdas, enligt Stockholms borgare genom att skuffa bort barnen från gymnasieskolan. (Som jämförelse: när överklassens ohängda avkomma ligger hemma på soffan och röker hasch är det ett fall av drogproblematik som också bör åtgärdas, men det har aldrig nämnvärt påverkat betygssättningen.)
Faktum är att den som inte kan simma inte kan få eller ska få ett godkänt betyg i idrott. Simkunnighet är ett solklart kriterium, och när föräldrar begär befrielse för sitt barn ska de få lika solklart besked om detta.
Lyssnar vi sen lite närmare på de borgerliga i Stockholm så handlar det inte heller om att sätta betyg, utan om att utdela dem: ”Om en elev är frånvarande från ett moment som ingår i kursplanen får han eller hon inget betyg i ämnet som helhet” - ett resonemang som knappast kan vara lagligt.
Betyg ska inte sättas på närvaro, utan på kunskap och måluppfyllelse. Den som har haft vattkoppor ska också ha en chans att visa om hen trots det lärt sig ekvationslösning och gitarrackord på eget bevåg.
Detta påpekar Skolverket, mycket riktigt men en smula mjäkigt: ”Varje enskilt fall ska bedömas av lärare och rektor”.
Ja. Det är liksom det som är betygssättning. Att för varje individ bedöma vad hen kan.
Men betygen har alltid varit ett korrektionsmedel. I dethär fallet vill borgarna använda dem för att straffa barnet när föräldrarna gjort val som skolan anser är felaktiga.
Den som nu tillskriver Politik och poesi vanföreställningen att ”invandrarflickor får hållas hemma från skolan av hänsyn till föräldrarnas kultur” får IG i svenska på grund av bristande läskunnighet.
Vad Politik och poesi tycker är att:
- alla barn ska kunna simma, och i övrigt delta i skolverksamheten
- alla föräldrar ska få rätt information om vad deras valfrihet kan komma att kosta
- betyg är skit, men de ska åtminstone användas på rätt sätt
- - -
Läs De rödgröna i Vita huset om nazister på Uppsalas gator en nästan vanlig dag...
Läs om rasismen mot romer i EU-länder som Frankrike och Sverige
Det är ju så de tycker det ska vara i skolan. Pekpinnar, katedrar, inga mössor utom dumstrut och inga sånadär interaktiva skrivtavlor som bara tar upp utrymme från skamvrån.
Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus beslutat att barn som inte når upp till kunskapsmålen inte heller ska få godkänt betyg! – Vaa? Kan man vinna kommunalvalet på att bekräfta att man följer kursplanerna och håller på betygskriterierna i de fall där det går att kolla?
Beslutet bottnar i att 12 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna inte deltar i vissa ämnen såsom idrott eller religion. Eller uteblir från moment av ämnen, såsom sex- & samlevnad. Detta kan vara ett fall av hedersproblematik och bör lämpligen åtgärdas, enligt Stockholms borgare genom att skuffa bort barnen från gymnasieskolan. (Som jämförelse: när överklassens ohängda avkomma ligger hemma på soffan och röker hasch är det ett fall av drogproblematik som också bör åtgärdas, men det har aldrig nämnvärt påverkat betygssättningen.)
Faktum är att den som inte kan simma inte kan få eller ska få ett godkänt betyg i idrott. Simkunnighet är ett solklart kriterium, och när föräldrar begär befrielse för sitt barn ska de få lika solklart besked om detta.
Lyssnar vi sen lite närmare på de borgerliga i Stockholm så handlar det inte heller om att sätta betyg, utan om att utdela dem: ”Om en elev är frånvarande från ett moment som ingår i kursplanen får han eller hon inget betyg i ämnet som helhet” - ett resonemang som knappast kan vara lagligt.
Betyg ska inte sättas på närvaro, utan på kunskap och måluppfyllelse. Den som har haft vattkoppor ska också ha en chans att visa om hen trots det lärt sig ekvationslösning och gitarrackord på eget bevåg.
Detta påpekar Skolverket, mycket riktigt men en smula mjäkigt: ”Varje enskilt fall ska bedömas av lärare och rektor”.
Ja. Det är liksom det som är betygssättning. Att för varje individ bedöma vad hen kan.
Men betygen har alltid varit ett korrektionsmedel. I dethär fallet vill borgarna använda dem för att straffa barnet när föräldrarna gjort val som skolan anser är felaktiga.
Den som nu tillskriver Politik och poesi vanföreställningen att ”invandrarflickor får hållas hemma från skolan av hänsyn till föräldrarnas kultur” får IG i svenska på grund av bristande läskunnighet.
Vad Politik och poesi tycker är att:
- alla barn ska kunna simma, och i övrigt delta i skolverksamheten
- alla föräldrar ska få rätt information om vad deras valfrihet kan komma att kosta
- betyg är skit, men de ska åtminstone användas på rätt sätt
- - -
Läs De rödgröna i Vita huset om nazister på Uppsalas gator en nästan vanlig dag...
Läs om rasismen mot romer i EU-länder som Frankrike och Sverige
tisdag, augusti 17, 2010
Nyp där det känns!
Det måste gå att sätta åt dom på nåt sätt. Nyp åt där det känns. Ekonomin, familjelivet. Där är vi människor som känsligast.
Så verkar integrationsminister Sabuni ha resonerat när hon kläckte ur sig förslaget om försämrad föräldraförsäkring för utlandsfödda och fler lågbetalda jobb.
Med dessa medel ska utlänningarna tvingas till integration i fattigdoms-Sverige.
Eller jämställdhets-Sverige, så som Sabuni på oklara grunder ser det.
”Det är extremt viktigt att vi är lite okonventionella” flaggar Sabuni för sina förslag. Så hejig man kan vara, då! Fräscht, fräckt och frimodigt!
Men... vad är det för okonventionellt med att hålla människor utstötta i fattigdom?
Förtryck är väl det vanligaste som finns. Möjligen näst dumhet.
Som okonventionell extremist föredrar jag arbete, demokrati och välfärd. För alla.
Kalle Larsson uttalar sig.
Pelaseyed skriver.
Så verkar integrationsminister Sabuni ha resonerat när hon kläckte ur sig förslaget om försämrad föräldraförsäkring för utlandsfödda och fler lågbetalda jobb.
Med dessa medel ska utlänningarna tvingas till integration i fattigdoms-Sverige.
Eller jämställdhets-Sverige, så som Sabuni på oklara grunder ser det.
”Det är extremt viktigt att vi är lite okonventionella” flaggar Sabuni för sina förslag. Så hejig man kan vara, då! Fräscht, fräckt och frimodigt!
Men... vad är det för okonventionellt med att hålla människor utstötta i fattigdom?
Förtryck är väl det vanligaste som finns. Möjligen näst dumhet.
Som okonventionell extremist föredrar jag arbete, demokrati och välfärd. För alla.
Kalle Larsson uttalar sig.
Pelaseyed skriver.
lördag, augusti 14, 2010
Skogspoesi
Kylskåpspoesi känner väl alla till? De små magnetbitarna med ord som kan kombineras till bisarra och i bästa fall poetiska raderIdag bjöds det Skogspoesi i Stjärnsund, som en del av konstutställningen på Grabbudden.
Genialiskt, eller hur?
Släng ut massor av brädlappar med ord. Sen parar besökarna ihop dem, på udden med utsikt över sjön.
såhär kan det bli
Mellan björkarna finns hängmattor där du kan se ut över Grycken.
I björkstammarna finns speglar där träden fått ögon.
Det finns björkar som är dockor och häxor,
vakande och talande.
Det går att göra poesi i vilken skogsdunge eller stad som helst.
Låt oss börja tillverka ordlappar!
torsdag, augusti 12, 2010
Förort och glesbygd
Hur ska förorterna kunna utvecklas när arbetstillfällena flyttar därifrån och servicen urholkas? De borgerliga jamar om utanförskap som ska lösas genom fritt val och mer marknad. Men situationen är jämförbar med den i vissa glesbygdsområden. Det är en ond cirkel där ortsborna kämpar för skolans eller butikens överlevnad. Vad har de att välja på? Marknaden har sprungit förbi dem.
I Rinkeby försvann 450 jobb när stadsdelsförvaltning, försäkringskassa och andra offentliga arbetsplatser. Ungdomar och unga vuxna i stadsdelen har skrivit ett brev till politikerna om vad de behöver och hur de vill vara med och lösa problemen.
En den av lösningen har vänstern i Stockholm, som vill att de förortscentrum som sålts till utländska ägare ska köpas tillbaka till kommunalt värdskap och förvaltning. Bara då blir det möjligt med ett gemensamt arbete för områdets bästa.
Ett bra förortscentrum ska vara en knutpunkt för möten, handel, kultur, företagande, politik och information, allt på samma ställe. Marknaden ensam kan inte åstadkomma detta. Människorna måste vara med.
- - -
Diskussionen om vinstdrivande privatskolor fortsätter. "Stöld från eleverna" säger Vänsterpartiet, vi som anser att skattepengar som går till företagsvinster är ett pinsamt tydligt exempel på bidragsberoende. När borgarna genomdrev sin så kallade friskolereform i början av 1990-talet var det många som trodde att den skulle bli räddningen för små glesbygdsskolor där föräldrarna går in och tar över. Fortfarande är Fp inne på att personalen "inte ska förbjudas" att driva skola, som om det vore något hanterbart, småskaligt vi talar om. Men det är börsnoterade koncerner utan någon som helst insyn. Och det riskvilliga kapitalet, det är dina och mina pengar.
I Rinkeby försvann 450 jobb när stadsdelsförvaltning, försäkringskassa och andra offentliga arbetsplatser. Ungdomar och unga vuxna i stadsdelen har skrivit ett brev till politikerna om vad de behöver och hur de vill vara med och lösa problemen.
En den av lösningen har vänstern i Stockholm, som vill att de förortscentrum som sålts till utländska ägare ska köpas tillbaka till kommunalt värdskap och förvaltning. Bara då blir det möjligt med ett gemensamt arbete för områdets bästa.
Ett bra förortscentrum ska vara en knutpunkt för möten, handel, kultur, företagande, politik och information, allt på samma ställe. Marknaden ensam kan inte åstadkomma detta. Människorna måste vara med.
- - -
Diskussionen om vinstdrivande privatskolor fortsätter. "Stöld från eleverna" säger Vänsterpartiet, vi som anser att skattepengar som går till företagsvinster är ett pinsamt tydligt exempel på bidragsberoende. När borgarna genomdrev sin så kallade friskolereform i början av 1990-talet var det många som trodde att den skulle bli räddningen för små glesbygdsskolor där föräldrarna går in och tar över. Fortfarande är Fp inne på att personalen "inte ska förbjudas" att driva skola, som om det vore något hanterbart, småskaligt vi talar om. Men det är börsnoterade koncerner utan någon som helst insyn. Och det riskvilliga kapitalet, det är dina och mina pengar.
tisdag, augusti 10, 2010
Kultur utan ursprungsbeteckning
En av kommentatorerna här på Politik och poesi har frågat om en grek skulle säga att det inte finns grekisk kultur? Politik och poesi svarar: Den xero = Jag vet inte. Mipos, ochi = Kanske inte. Ti me niazi = Spela roll.
Behovet av att jämföra med andra påminner om den statliga utredning som låg bakom att nationaldagen helgdagförklarades i Sverige. Som ett tungt skäl angav utredningen att nationaldagen firas i Norge och Frankrike. Alltså kan svensk lagstiftning bottna i barnsligheter som att ”alla andra får”. Likaså kan bloggkommentatorer.
En viktigare fråga var den om det finns någon svensk kultur och varför jag isåfall förnekar den? Vilket jag aldrighar gjort. Beteckningen ”svensk kultur” är en utmärkt förkortning när vi vill skilja hambon från valsen eller chorizon från falukorven. Men att något är kortfattat betyder inte att det är exakt, snarare motsatsen. Man kan ju också räkna takter eller notera ingredienser.
För oss kulturintresserade är nationsstämpeln inte så viktig. Den drar med sig så många vetenskapsgrenar; historia, statskunskap, etnologi och lingvistik.
Julgranen lär ska vara en tysk tradition, ändå känns det djupt traditionellt att klä en kinesisk plastgran med glitterägg som tillverkats efter förlaga av en fransman som jobbade för tsar-Ryssland och säljs i en USA-inspirerad butik i Stockholm.
Midsommarstången är en tradition som jag värdesätter ännu högre, och den anses vara germansk eller kanske keltisk. Hur kan detta vara viktigt? När det viktiga är att kransarna blir bundna, varje år.
Vem kan ta patent på blomsterprakt, hembygd och sommarmystik?
Men nu var det svensk kultur som var frågan. Ja, men vilken? var motfrågan.
Arbetarkultur? Barnkultur? Politik och poesi har hela listan:
- massmediakulturens evinnerliga kolumnistkultur, eller kvarvarande kommunistkultur
- finkultur, folkkultur, fulkultur, kul kultur
- hockeykultur, hemslöjdskultur, gaykultur
- stekarkultur, matkultur eller fatburskultur*
Politik och Poesi efterfrågar vilken av alla kulturer i Sverige det är som efterfrågas?
Vilken av dem är mest eller bäst svensk kultur? Är det när brukskyrkan öppnar för körverkstad med Bolingo från Kongo, eller när kyrkoherden håller allmän förbön för de hotade asylsökande kosovoalbanerna på bruket?
Kultur kan stå för något allmänt och vardagligt, som att se på Allsång eller Sopranos, äta feta- eller herrgårdsost. Det som är kulturellt betingat är i vilket rum teven står och var vi äter ost, vilket alla människor världen över väljer att göra i någon sorts sällskapsrum, inte på toa.
Kultur kan vara uråldrig. Då går dess mönster stenåldrigt igen på skålar och skedar från Sahara till Ukraina. Den älskade kurbitsen från dalmålningarna finns på skåpdörrar och kistor i Turkiet, Holland och Hälsingland.
Det är de fruktbara, älskansvärda mönstren som vi väljer att spara, arbeta vidare med.
Fruktansvärda mönster går att välja bort.
Kultur skapar inte människor, allra minst männskor av en viss typ. Bödlarna i de värsta dödsläger som industrialismen skådat lyssnade på Beethoven.
Det säger ingenting om Beethoven. Det säger oss att kultur inte skapar människor.
Det är människor som skapar kultur, var vi än är. Eftersom vi är människor kan vi inte låta bli.
Eftersom vi är människor står det oss fritt att skapa en kultur som andra tar till sig, lever med, lever mot, avstår ifrån eller älskar.
Har någon förstått svaret på frågan: Finns det någon svensk kultur? Javisst, den också!
*= Fatburen är Nordiska muséets kulturhistoriska mötesplats
Behovet av att jämföra med andra påminner om den statliga utredning som låg bakom att nationaldagen helgdagförklarades i Sverige. Som ett tungt skäl angav utredningen att nationaldagen firas i Norge och Frankrike. Alltså kan svensk lagstiftning bottna i barnsligheter som att ”alla andra får”. Likaså kan bloggkommentatorer.
En viktigare fråga var den om det finns någon svensk kultur och varför jag isåfall förnekar den? Vilket jag aldrighar gjort. Beteckningen ”svensk kultur” är en utmärkt förkortning när vi vill skilja hambon från valsen eller chorizon från falukorven. Men att något är kortfattat betyder inte att det är exakt, snarare motsatsen. Man kan ju också räkna takter eller notera ingredienser.
För oss kulturintresserade är nationsstämpeln inte så viktig. Den drar med sig så många vetenskapsgrenar; historia, statskunskap, etnologi och lingvistik.
Julgranen lär ska vara en tysk tradition, ändå känns det djupt traditionellt att klä en kinesisk plastgran med glitterägg som tillverkats efter förlaga av en fransman som jobbade för tsar-Ryssland och säljs i en USA-inspirerad butik i Stockholm.
Midsommarstången är en tradition som jag värdesätter ännu högre, och den anses vara germansk eller kanske keltisk. Hur kan detta vara viktigt? När det viktiga är att kransarna blir bundna, varje år.
Vem kan ta patent på blomsterprakt, hembygd och sommarmystik?
Men nu var det svensk kultur som var frågan. Ja, men vilken? var motfrågan.
Arbetarkultur? Barnkultur? Politik och poesi har hela listan:
- massmediakulturens evinnerliga kolumnistkultur, eller kvarvarande kommunistkultur
- finkultur, folkkultur, fulkultur, kul kultur
- hockeykultur, hemslöjdskultur, gaykultur
- stekarkultur, matkultur eller fatburskultur*
Politik och Poesi efterfrågar vilken av alla kulturer i Sverige det är som efterfrågas?
Vilken av dem är mest eller bäst svensk kultur? Är det när brukskyrkan öppnar för körverkstad med Bolingo från Kongo, eller när kyrkoherden håller allmän förbön för de hotade asylsökande kosovoalbanerna på bruket?
Kultur kan stå för något allmänt och vardagligt, som att se på Allsång eller Sopranos, äta feta- eller herrgårdsost. Det som är kulturellt betingat är i vilket rum teven står och var vi äter ost, vilket alla människor världen över väljer att göra i någon sorts sällskapsrum, inte på toa.
Kultur kan vara uråldrig. Då går dess mönster stenåldrigt igen på skålar och skedar från Sahara till Ukraina. Den älskade kurbitsen från dalmålningarna finns på skåpdörrar och kistor i Turkiet, Holland och Hälsingland.
Det är de fruktbara, älskansvärda mönstren som vi väljer att spara, arbeta vidare med.
Fruktansvärda mönster går att välja bort.
Kultur skapar inte människor, allra minst männskor av en viss typ. Bödlarna i de värsta dödsläger som industrialismen skådat lyssnade på Beethoven.
Det säger ingenting om Beethoven. Det säger oss att kultur inte skapar människor.
Det är människor som skapar kultur, var vi än är. Eftersom vi är människor kan vi inte låta bli.
Eftersom vi är människor står det oss fritt att skapa en kultur som andra tar till sig, lever med, lever mot, avstår ifrån eller älskar.
Har någon förstått svaret på frågan: Finns det någon svensk kultur? Javisst, den också!
*= Fatburen är Nordiska muséets kulturhistoriska mötesplats
söndag, augusti 08, 2010
Populär nationalist talar ut
Det förekommer att Sverigedemokraterna utpekas som ”avslöjade”. Som när Jimmyponken får helsidesutrymme för att vräka ur sig fördomar om muslimer, eller när någon ex-medlem berättar om kusliga upplevelser i nassarnas närhet. Det vill säga, sådant som vi redan visste. Om vi kunde läsa.
Men lördagens dubbelsidiga porträtt av Sverigedemokraternas ordförande var verkligen avslöjande. På flera plan. Om vi, alltså, kan läsa.
Det viktigaste för Sd är svenskhetens bevarande. Ändå kan de inte yttra två konkreta meningar om vad svenskhet kan sägas vara. Jimmyponken försöker med att ”vi svenskar är kollektivistiskt lagda, lagandan är utpräglad.” Detta svammel borde vara avslöjande i sig, ty vem talar han om?
Malmö FF? – nej, han ogillar utländska spelarköp. Vänsterpartiet? – nej, han ogillar ju socialister. Svenskarna? – jaså, dom. Och vilka är vi nu då - enligt Sd:s självdefinition?
Sin väg in i Sd på 90-talet beskriver Jimmy Åkesson sålunda: ”Det blev väldigt populärt att vara nationalist. Det gick bra i fotbolls-VM och alla viftade med flaggor. Det påverkade.”
Detta är i viss mån avslöjande för idrottsvärlden, vars nationalism inte alls är så oskyldig som den vill verka. Men det värsta, det riktigt otäcka är insikten om att det då, på 90-talet, fanns ungdomar för vilka Lasermannens mord och mordförsök var utlöpare av deras egen ”populära” huvudfåra.
1990-talet var när ordningspolisen i Stockholm inte kunde garantera säkerheten för en busslast rinkebybarn och frågade vilken färg det var på barnen.
Åkesson kan ha rätt i detta: han tillhör rasismens normala, icke-mordiska gren.
Så långt allt gott och väl, kunde man då få för sig. Mannen är inskränkt, men det skadar väl ingen annan?
Fast nu är vi inne på avslöjanden. Och enligt denna brett upplagda intervju medger Jimmyponken att ”en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige”.
Slutpratat.
Den som kan tänka sig att göra om dem som inte passar, den vill överhuvudtaget inte förstå att alla betyder alla.
Det som börjar med att göra om, slutar med att göra av med.
Men lördagens dubbelsidiga porträtt av Sverigedemokraternas ordförande var verkligen avslöjande. På flera plan. Om vi, alltså, kan läsa.
Det viktigaste för Sd är svenskhetens bevarande. Ändå kan de inte yttra två konkreta meningar om vad svenskhet kan sägas vara. Jimmyponken försöker med att ”vi svenskar är kollektivistiskt lagda, lagandan är utpräglad.” Detta svammel borde vara avslöjande i sig, ty vem talar han om?
Malmö FF? – nej, han ogillar utländska spelarköp. Vänsterpartiet? – nej, han ogillar ju socialister. Svenskarna? – jaså, dom. Och vilka är vi nu då - enligt Sd:s självdefinition?
Sin väg in i Sd på 90-talet beskriver Jimmy Åkesson sålunda: ”Det blev väldigt populärt att vara nationalist. Det gick bra i fotbolls-VM och alla viftade med flaggor. Det påverkade.”
Detta är i viss mån avslöjande för idrottsvärlden, vars nationalism inte alls är så oskyldig som den vill verka. Men det värsta, det riktigt otäcka är insikten om att det då, på 90-talet, fanns ungdomar för vilka Lasermannens mord och mordförsök var utlöpare av deras egen ”populära” huvudfåra.
1990-talet var när ordningspolisen i Stockholm inte kunde garantera säkerheten för en busslast rinkebybarn och frågade vilken färg det var på barnen.
Åkesson kan ha rätt i detta: han tillhör rasismens normala, icke-mordiska gren.
Så långt allt gott och väl, kunde man då få för sig. Mannen är inskränkt, men det skadar väl ingen annan?
Fast nu är vi inne på avslöjanden. Och enligt denna brett upplagda intervju medger Jimmyponken att ”en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige”.
Slutpratat.
Den som kan tänka sig att göra om dem som inte passar, den vill överhuvudtaget inte förstå att alla betyder alla.
Det som börjar med att göra om, slutar med att göra av med.
lördag, augusti 07, 2010
Häleri, eller Mössor och sjalar
Den svenska grundskolan hör till den mest riskutsatta i världen. Men det rör sig inte om huliganer i keps och lärarinnor i burka. Det är kapitalet det handlar om.
Skola är ett ”glödhett” område att investera i, och skolföretagen gör stora vinster på privatskolorna som nu öppnar kedjevis som vilka butiker som helst. Med den viktiga skillnaden att de inte befinner sig på en marknad utan ingår i ett gigantiskt... kalla det bidragsunderstöd eller omfördelning av egendom eller statsunderstött häleri.
Utbildning är inte en marknad därför att
1) stat och kommun betalar per barn till skolföretaget och tryggar därmed vinsten med medborgarnas skattepengar
2) offentligt ägda skolor får inte planera sin ekonomi och spara pengar för nyinvesteringar nästa år, så som företagare kan göra
3) barn och föräldrar som inte är nöjda med kunskapen de köpt kan inte lämna tillbaka den och byta den mot en ny modell som fungerar.
Trots att kunskap inte är en vara och trots att utbildning inte är en marknad finns artikeln om den glödheta privatskolenischen införd i näringslivsbilagan.
På nyhetsplats är det helt andra skolfrågor som får utrymme.
Mössor och sjalar...
Storstad skriver såhär: "Komvux är inte någon särskilt sexig politisk fråga. Komvux är oglamoröst, småtrist, kommunalbyråkratiskt och föga upphetsande. För att väcka politisk uppmärksamhet är det oändligt mycket tacksammare att göra utspel kring icke-frågor som burka i skolan. Eller kräva att skolk ska föras in i betyget, hur nu det skulle förändra någonting. De verkligt viktiga politiska frågorna försvinner så lätt i skymundan."
Resten av Storstads/Marikas inlägg är också mycket läsvärt!
Skola är ett ”glödhett” område att investera i, och skolföretagen gör stora vinster på privatskolorna som nu öppnar kedjevis som vilka butiker som helst. Med den viktiga skillnaden att de inte befinner sig på en marknad utan ingår i ett gigantiskt... kalla det bidragsunderstöd eller omfördelning av egendom eller statsunderstött häleri.
Utbildning är inte en marknad därför att
1) stat och kommun betalar per barn till skolföretaget och tryggar därmed vinsten med medborgarnas skattepengar
2) offentligt ägda skolor får inte planera sin ekonomi och spara pengar för nyinvesteringar nästa år, så som företagare kan göra
3) barn och föräldrar som inte är nöjda med kunskapen de köpt kan inte lämna tillbaka den och byta den mot en ny modell som fungerar.
Trots att kunskap inte är en vara och trots att utbildning inte är en marknad finns artikeln om den glödheta privatskolenischen införd i näringslivsbilagan.
På nyhetsplats är det helt andra skolfrågor som får utrymme.
Mössor och sjalar...
Storstad skriver såhär: "Komvux är inte någon särskilt sexig politisk fråga. Komvux är oglamoröst, småtrist, kommunalbyråkratiskt och föga upphetsande. För att väcka politisk uppmärksamhet är det oändligt mycket tacksammare att göra utspel kring icke-frågor som burka i skolan. Eller kräva att skolk ska föras in i betyget, hur nu det skulle förändra någonting. De verkligt viktiga politiska frågorna försvinner så lätt i skymundan."
Resten av Storstads/Marikas inlägg är också mycket läsvärt!
torsdag, augusti 05, 2010
Björklunds ideologiska kamp
Major Björklunds väl genomtänkta mediautspel om burka/niqab-förbud i skolan vinner inget gehör hos vare sig liberaler eller skolfolk.
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.
Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.
Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.
Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.
Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.
Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.
Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.
Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.
Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.
Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.
Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?
tisdag, augusti 03, 2010
Svensk kultur, kom an!
När Folkpartiet har fel vill de inte ändra sig, utan föredrar att ha mera fel. Den statligt godkända litteraturlistan de föreslog till förra valet fick de inget gehör för. Därför föreslår de nu att alla kulturinstitutioner ska upprätta listor på vilka verk som är särskilt viktiga att känna till i det svenska kulturarvet.Fullständigt kulturfrämmande. Konst och kultur består inte av en mängd element som ska läras in eller nosas på eller bockas av. Styrkan och glädjen är att inom konsten och kulturen finns någonting för var och en, och att verken betyder olika saker för olika personer. I bästa fall finner just du vad du behöver för din utveckling.
För min del älskar jag att köra runt mellan den ena hembygdsgården efter den andra och fotografera knuttimring och dörrmålning. Med svenskt kulturarv upp till öronen är jag just då inte ett dugg intresserad av att sjunga Taube, lyssna på ABBA, läsa Kerstin Ekman eller tova en vante. Men den som sitter försjunken i detta behöver inte alls gå med mig på hembygdsgården. Och vem har då fel? (utom Fp)
Tänk dig att komma till ett museum där en beskäftig folkpartist sticker en lapp i handen på dig för att upplysa om vilka verk som är de viktigaste. Inom det svenska kulturarvet.
Så du kan passera Guernica om de har en Zorn...
Nej, håll muséerna öppna och gratis istället. Utöka biblioteken till mediatek och se till att kulturskolan har goda villkor i alla kommuner.
Sen ska dom dom få se på kultur! Eller - är borgarna rädda för den också?
söndag, augusti 01, 2010
Marknaden i förorten
Om du är intresserad av skolor, valfrihet, marknad, demokrati och integration kan du läsa Nihad Bunars bok När marknaden kom till förorten.
Bunar är bekant i sociologikretsar för ett gediget forskningsarbete om, i första hand, flerspråkiga förorter skolorna i dem. I denna tämligen lättillgängliga volym redovisar han hur de liberala reformer som underlättat skolbyten samtidigt har spelat på statustrappan mellan rika och fattiga områden, mellan så kallad svenskhet och så kallad mångkultur.
Det viktigaste som framkommer ur Bunars intervjuer är att skolbyten bort från skolor i exempelvis Rosengård och Rinkeby inte beror på att pedagogiken är dålig eller ens att lokalerna är illa utrustade. Barnen och deras föräldrar trivs med kamrater och personal, men de vet att skolan har dåligt rykte och att det går att komma närmare den svenska medelklassen i skolor som inte är utpekade.
För att tala med Bourdieu handlar det om ett ”symboliskt kapital”. Inte om den bästa undervisningen, utan om den undervisning som ”alla vet” (eller ”diskursivt”) är den bästa.
I de utpekade skolorna finns en uppgivenhet som Bunar varnar för. Samtidigt som han varnar för kortsiktiga profileringsprojekt enbart i syfte att ragga kunder. Vad kan man då göra? – Mer resurser och (rätt) kommunikation med föräldrarna, föreslår Bunar. I nästa steg, skolsamarbete mellan enheter med olika status.
Det första beslutar inte skolan om. Det andra måste skolan klara, och många skolor försöker, med varierande framgång. Det tredje, samarbetet – vill jag inte uppgivet påstå är omöjligt, men det förutsätter en annan metapolitik. Alltså, inte att belöna varje skola för sig, utan att medge existensen av kooperativ eller konsortier. Då är vi redan på väg bort från marknaden, den som Bunar träffande kallar en kvasimarknad.
Har Bunar i något avseende fel? Ja - han kallar fristående skolor för friskolor.
- - -
Detta inlägg var nummer 1100 på Politik och poesi. Jag började i valrörelsen till förra valet. Ack ja - som det kan bli, som det kan gå
Bunar är bekant i sociologikretsar för ett gediget forskningsarbete om, i första hand, flerspråkiga förorter skolorna i dem. I denna tämligen lättillgängliga volym redovisar han hur de liberala reformer som underlättat skolbyten samtidigt har spelat på statustrappan mellan rika och fattiga områden, mellan så kallad svenskhet och så kallad mångkultur.
Det viktigaste som framkommer ur Bunars intervjuer är att skolbyten bort från skolor i exempelvis Rosengård och Rinkeby inte beror på att pedagogiken är dålig eller ens att lokalerna är illa utrustade. Barnen och deras föräldrar trivs med kamrater och personal, men de vet att skolan har dåligt rykte och att det går att komma närmare den svenska medelklassen i skolor som inte är utpekade.
För att tala med Bourdieu handlar det om ett ”symboliskt kapital”. Inte om den bästa undervisningen, utan om den undervisning som ”alla vet” (eller ”diskursivt”) är den bästa.
I de utpekade skolorna finns en uppgivenhet som Bunar varnar för. Samtidigt som han varnar för kortsiktiga profileringsprojekt enbart i syfte att ragga kunder. Vad kan man då göra? – Mer resurser och (rätt) kommunikation med föräldrarna, föreslår Bunar. I nästa steg, skolsamarbete mellan enheter med olika status.
Det första beslutar inte skolan om. Det andra måste skolan klara, och många skolor försöker, med varierande framgång. Det tredje, samarbetet – vill jag inte uppgivet påstå är omöjligt, men det förutsätter en annan metapolitik. Alltså, inte att belöna varje skola för sig, utan att medge existensen av kooperativ eller konsortier. Då är vi redan på väg bort från marknaden, den som Bunar träffande kallar en kvasimarknad.
Har Bunar i något avseende fel? Ja - han kallar fristående skolor för friskolor.
- - -
Detta inlägg var nummer 1100 på Politik och poesi. Jag började i valrörelsen till förra valet. Ack ja - som det kan bli, som det kan gå
lördag, juli 31, 2010
Styrs unionen av extremister?
"En extrem och oförsvarbar exkludering av romer från alla delar av samhället. "
Så oförblommerat uttrycker sig Delegationen för romska frågor, ledd av Fp-aren Maria Leissner, när de lämnar sitt betänkande till Fp-aren vi fått på halsen som integrationsminister. Den senare har tillsammans med Fp-aren till EU-minister sänt ett brev till EU-kommissionen med krav på en handlingsplan mot rasism; i detta fall antiziganism.
Inte en dag för tidigt. Snarare hundra år för sent. Det är bara att hoppas att de liberala kollegerna inom unionen behagar reagera. Med tanke på Sarkozys vedervärdiga agerande i Frankrike den senaste veckan, ser det mörkt ut.
Men Delegationen för romska frågor ser ut att ha gjort ett gott arbete.
En som i likhet med mig är misstänksam mot liberalernas framfart i Europa är Pelaseyed. Ta itu med Folkpartiet först!
Medan Alliansfritt Sverige tar itu med förljugenheten hos alliansbröderna i M
Så oförblommerat uttrycker sig Delegationen för romska frågor, ledd av Fp-aren Maria Leissner, när de lämnar sitt betänkande till Fp-aren vi fått på halsen som integrationsminister. Den senare har tillsammans med Fp-aren till EU-minister sänt ett brev till EU-kommissionen med krav på en handlingsplan mot rasism; i detta fall antiziganism.
Inte en dag för tidigt. Snarare hundra år för sent. Det är bara att hoppas att de liberala kollegerna inom unionen behagar reagera. Med tanke på Sarkozys vedervärdiga agerande i Frankrike den senaste veckan, ser det mörkt ut.
Men Delegationen för romska frågor ser ut att ha gjort ett gott arbete.
En som i likhet med mig är misstänksam mot liberalernas framfart i Europa är Pelaseyed. Ta itu med Folkpartiet först!
Medan Alliansfritt Sverige tar itu med förljugenheten hos alliansbröderna i M
tisdag, juli 27, 2010
Inuti vårt land
Längre inåt landet heter platserna Fjäkelmyra och Räfstylla.
Inte heller där är alla människor lyckliga.
Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.
Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.
Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?
Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.
Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.
Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?
"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."
Inte heller där är alla människor lyckliga.
Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.
Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.
Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?
Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.
Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.
Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?
"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."
måndag, juli 26, 2010
Heja Dalkurd!
Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”
Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.
Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!
När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”
Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.
Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!
När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…
fredag, juli 23, 2010
Mångfald är verkligen verkligt x 2
Sveriges enda konfessionella parti har tagit patent på ”verklighetens folk”. Därför att de ”vill använda det igen”.
Ursäkta mig, men jag tänker också använda det igen. Jag har inte använt det så ofta förut för jag tycker det är ganska dumt, men vem vet, kanske går det att fylla med innehåll om jag från och med nu använder det massor med gånger och samtidigt testar gränserna för upphovsrätten.
Verklighetens folk kular över tjärnen i augusti.
Verklighetens folk dricker enbart champagne om morgnarna.
Verklighetens folk använder Uppenbarelseboken som reseguide.
Verklighetens folk skickar en huggormsunge i treotub till sitt barnbarn.
De är alldeles verkliga. Jag känner dem väl.
Jag känner också verklighetens folk som inte vågar tala med sin chef, verklighetens folk som satsar allt på att katten ska föröka sig, verklighetens folk som lever upp till sina egna principer, verklighetens folk som vill förinta syrener och verklighetens folk som botar sjuka med vinoffer och örter på elden.
Mer avlägsna bekanta men väl så verkliga är verklighetens folk som ljuger om sitt barns häleriverksamhet, verklighetens folk som håller gravsättning av skalbaggar i gläntor, verklighetens folk som äter smör och biff som dietmat, verklighetens folk som bär döskalletatueringar på rumpan, och verklighetens folk som seglar över Atlanten och sätter av ungen i Portugal för att hon ska få känna jord under fötterna.
Jag vet också att de finns, verklighetens folk som hamrar ihjäl folk i sovrummet, verklighetens folk som låser in döttrar i källaren, verklighetens folk som tycker grannarna borde tåla några upphetsade pitbullar. Verklighetens folk som offrar all sin tid för att skydda ett barn från den svenska polisen eller offrar ena njuren för någon de knappast träffat, de finns också.
Verklighetens folk bor överallt, till exempel på platser som heter Mekrossla, Kvavtjärn och Fuskås.
Det finns också verkligt folk som absolut inte kan fås att avstå från att patentera trivialitet.
Mänsklighet är mångfald. Alla finns, det kan du ge dig den på.
Det värsta är att KD i denna värld av mångfald också måste få finnas.
Men roliga är de inte, de förbannade normalitetshetsarna.
Även Alliansfritt Sverige är på.
- - -
Vi fortsätter lite till:
Vår dessvärre alldeles verkliga integrationsminister gör ett verkligt utspel när hon verkligen tar avstånd från etniska enklaver och “identitetspolitk” riktad till etniska grupper. Denna politik finns det hittills ingen verklig politker som har förespråkat, och Sabuni förefaller vagt medveten om detta. Så vad är hon ute efter?
Förmodligen är hon ute efter verklighetens folk. De som använder föreningsfriheten till att organisera sig för sina intressen och som får föreningsbidrag för det, eftersom de inte har råd med de privata donationer med vilka folk som befinner sig några trappsteg uppåt i verkligheten gynnar varandra.
Kollektiv kamp oavsett på vilken grund är en styggelse för borgerligheten (bortsett från verklig klasskamp utövad av den lilla del av verklighetens folk som håller sig dold i bolagsstyrelser). Verkliga borgare anser att verklighetes folk var och en för sig får ta itu med sina personliga (obs! icke strukturella) bekymmer. Vilket också är en form av ”identitetspolitik” och värre ändå, helt osolidariskt.
Men som sagt. Verklighetens folk beter sig verkligen på tusan så många vis.
Min verkliga kamrat Marita Engström har också en del verkliga poänger
Ursäkta mig, men jag tänker också använda det igen. Jag har inte använt det så ofta förut för jag tycker det är ganska dumt, men vem vet, kanske går det att fylla med innehåll om jag från och med nu använder det massor med gånger och samtidigt testar gränserna för upphovsrätten.
Verklighetens folk kular över tjärnen i augusti.
Verklighetens folk dricker enbart champagne om morgnarna.
Verklighetens folk använder Uppenbarelseboken som reseguide.
Verklighetens folk skickar en huggormsunge i treotub till sitt barnbarn.
De är alldeles verkliga. Jag känner dem väl.
Jag känner också verklighetens folk som inte vågar tala med sin chef, verklighetens folk som satsar allt på att katten ska föröka sig, verklighetens folk som lever upp till sina egna principer, verklighetens folk som vill förinta syrener och verklighetens folk som botar sjuka med vinoffer och örter på elden.
Mer avlägsna bekanta men väl så verkliga är verklighetens folk som ljuger om sitt barns häleriverksamhet, verklighetens folk som håller gravsättning av skalbaggar i gläntor, verklighetens folk som äter smör och biff som dietmat, verklighetens folk som bär döskalletatueringar på rumpan, och verklighetens folk som seglar över Atlanten och sätter av ungen i Portugal för att hon ska få känna jord under fötterna.
Jag vet också att de finns, verklighetens folk som hamrar ihjäl folk i sovrummet, verklighetens folk som låser in döttrar i källaren, verklighetens folk som tycker grannarna borde tåla några upphetsade pitbullar. Verklighetens folk som offrar all sin tid för att skydda ett barn från den svenska polisen eller offrar ena njuren för någon de knappast träffat, de finns också.
Verklighetens folk bor överallt, till exempel på platser som heter Mekrossla, Kvavtjärn och Fuskås.
Det finns också verkligt folk som absolut inte kan fås att avstå från att patentera trivialitet.
Mänsklighet är mångfald. Alla finns, det kan du ge dig den på.
Det värsta är att KD i denna värld av mångfald också måste få finnas.
Men roliga är de inte, de förbannade normalitetshetsarna.
Även Alliansfritt Sverige är på.
- - -
Vi fortsätter lite till:
Vår dessvärre alldeles verkliga integrationsminister gör ett verkligt utspel när hon verkligen tar avstånd från etniska enklaver och “identitetspolitk” riktad till etniska grupper. Denna politik finns det hittills ingen verklig politker som har förespråkat, och Sabuni förefaller vagt medveten om detta. Så vad är hon ute efter?
Förmodligen är hon ute efter verklighetens folk. De som använder föreningsfriheten till att organisera sig för sina intressen och som får föreningsbidrag för det, eftersom de inte har råd med de privata donationer med vilka folk som befinner sig några trappsteg uppåt i verkligheten gynnar varandra.
Kollektiv kamp oavsett på vilken grund är en styggelse för borgerligheten (bortsett från verklig klasskamp utövad av den lilla del av verklighetens folk som håller sig dold i bolagsstyrelser). Verkliga borgare anser att verklighetes folk var och en för sig får ta itu med sina personliga (obs! icke strukturella) bekymmer. Vilket också är en form av ”identitetspolitik” och värre ändå, helt osolidariskt.
Men som sagt. Verklighetens folk beter sig verkligen på tusan så många vis.
Min verkliga kamrat Marita Engström har också en del verkliga poänger
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)