Allt du vill ha kan du få

Ser du på Kalle Anka på julafton, eller hatar du det repetitiva eländet? Nordiska muséet har just nu en förfrågan om hur vi minns programmet, om det spelar någon roll för oss, om det påverkat jultraditionerna. Det ingår i en större undersökning om nya traditioner där även Nobelfesten, Vasaloppet och Melodifestivalen ingår. Vem som vill kan gå in och svara och få en gratisbiljett för besväret.

När jag var liten tog det flera år för oss barn att få Disney-traditionen att slå igenom. Äldre släktingar morrade över att vår familjefest eller midvinterblot skulle styras av en nordamerikansk seriefigur. Hos oss, bland konstnärer och kommunister, var det närmast en subversiv handling att se tecknad film.

Kanske är det därför jag än idag är djupt fascinerad av hur disneytecknarna lyckas koreografera bilderna till sammansatta musikalnummer. Liksom av den sagostämning som de bästa filmerna bevarar.

Bild: Allt du vill ha kan du få, HD-98

Eartha, Bella, AFA, Jonsson och Astrid

Helgen är slut.
Gaza är utsatt och hotat och påven saknar omdöme.
Lite tråkigt är det även att Eartha Kitt är död.

Enbart roligt är det att ta del av Blondinbellas utbrott på Karl-Bertil Jonsson, som hon bland mycket annat kallar för AFA-typ. Där har hon fel, för AFA bara tar. Däremot har hon och barnets fader rätt i att ungen är någon sorts naturkommunist eller prekristen.

Sådär var det när jag var ung också. Så fort man osjälviskt gjorde något för andra eller talade om fred på jorden var det någon som misstänksamt undrade om man var kommunist.
Jag fick tidigt klart för mig att det var något fint att vara.
Men som bellan går på kan man tro att det är fint att vara AFA också. Det vore illa.

Om du inte gör något viktigare rekommenderar jag DN:s kulturtest. De har ett helt gäng om tåg och färger och Nobel... och ett riktigt bra ett om Astrid Lindgren!

Jesus gratuleras!

Den som inte tycker om julen kan alltid göra en god gärning istället, kristlig eller okristlig. Jag tänker på de alternativa jularna för 40 år sedan då ungdomliga aktivister inbjöd hemlösa ”gubbar” (så sa man då) till stillsamt firande. Det var imponerande – än mer så idag, när det kanske enbart förekommer inom kyrkan?

En gång försökte jag avstå från firande. Det var -72, under julbombningarna över Hanoi/Vietnam.
Men det gick inte att avstå i en familj, ty julen är kärnfamiljens högtid.

Några bekanta brukar lätt medelklassneurotiskt bjuda in andra goda vänner sent på julafton. Där samlas medelåldringar i desperat behov av att supa loss när de har gaggat med föräldrar och syskon hela dagen och återupplivat den uråldriga vissheten att ingen kan komma åt en som ens egen familj. De kallar julträffen för ”uppsamlingsläger för traumatiserade barn”.

Visst är julen krävande. Men än så länge har jag familj och går in för att fira med glädje och inlevelse. Det är ändå Jesus’ födelsedag.
Det blev så enkelt en gång – när jag skulle förklara julen för muslimska och hinduiska barn i Rinkeby.
”Klart han ska få sina födelsedagspresenter!” sa barnen när jag hade pratat tillräckligt.

Ja. Det är klart han ska få. Sånt begriper minsta barn.
Varje god gärning, kristlig eller okristlig, är Jesus’ födelsedagspresent.
Om du inte tror mig, se Röd Press.

Adventskalender

Svart är natten
svart är tomten
tipp tapp
Glögg med rakí
torgfryst mandarin
nötskinka, julbörek
saffransrisgrynsgröt

Varning! i kyrkan
tipp tapp
stör ej
Det är Döda Svenskar
Under Stenarna

Baby Jesus är
på biblioteket
Änglastege
Under palmen Meryam
syriansk keramik
Bibelblandning
Han ska få sina födelsedagspresenter
signe honom
välsigne oss
bevare mej väl

Svart är natten
högst är granen
i fönstren Tusen och ett juleljus
röd blip gul blink grön
i takt till Stilla stilla natt
glatt i glas
zigenarkristall

Länge Leve Eviva Lucia
Miss Latin America
Maria Dolores Sol y Sombra Santiago de Chile et Cetera Etcetera
exotisk lingonkrans ett minne för livet
för hon ska
flytta
hem igen

ur Rinkebysvit -98

Skit, dass, bajs

Fick tag i ett magasin för damer. Fick syn på en artikel om hur vi kvinnor ska förstå män. Där fanns också listan: vad män uppskattar hos kvinnor. Högst prioriterat var att vi klär oss och för oss kvinnligt. Vår berömda omsorg kom med på sluttampen. Resten gick ut på att vi ska behaga männen genom att låta bli att gråta, inte kräva bekräftelse, och tala rakt och rejält som karlar utan inlindat känslosnack. Tramset var hoptotat av en ”livscoach” som ger fantastiska kurser i relationskunskap till storföretagare som betalar bra för att få bli vardagshjältar, detta enligt hans hemsida som talar om att han är jättebäst.

Varje gång jag befinner mig i den avskyvärda situationen att ligga på alla fyra och gno på de märkligaste fläckar under och bakom rörkrökningen i mitt badrum tänker jag på ”dassdoktorn”. Det var 1985 som Gudrun Linn disputerade på städandet av badrum. En av hennes slutsatser var, föga överraskande, att miljön inte är ergonomiskt utformad. Jag vill minnas att hon också kom med några förslag, till exempel den väggfasta toalett som man idag installerat på många hotell.
Linns avhandling kom till skillnad från många andra att slås upp stort i tidningarna. Som exempel på kvinnors löjliga ämnesval, alltså. Hon utpekades som dassdoktor, och bajshumorn nådde nya bottnar när Linns forskning skulle avfärdas.

De här två sakerna har förstås inte alls med varandra att göra. Inte det ringaste!
Men när jag krälar i skiten och svär som en flåbuse är det dassdoktorn som ger mig hopp om en avlägsen framtid. Inte livscoachen.

Lucia i drag

Det var som jag trodde, inget vållar sånt uppseende som genuskritik. Därför tar jag en till:

Det var en gång en kille i västra Sverige som ville bli Lucia. Ända sedan 1960-talet har humoristiska pojkvaskrar givit sig in på detta tilltag, men utan att lyckas, ty det enda de ville var att få mer uppmärksamhet. Dock verkade denne västkustyngling tämligen seriös. Hans önskan var att få stå och läsa vers iklädd vit skrud med stearin i hårbotten. Varvid ett herrans rabalder utbröt.
Detta är inte så besynnerligt, eftersom fallet föll i kategorin Det Oväntade.
(Privat fråga: Vilket är mest oväntat: att en kille vill vara Lucia, eller att han är seriös?)

Under rabaldret såg jag kommentaren: ”Nästa gång kräver dom väl att tomten ska vara kvinna också!”, från någon som inte märkt att kvinnor har tomtat – dragit på lösskägg och övat basrösten – så länge seden funnits.
”Tomtens” klädsel och röst är traditionellt manlig, och en kvinna kan mycket väl åta sig rollen.
”Lucias” klädsel och röst är traditionellt kvinnlig, och om en pojke tycker att rollen verkar fin sammankallas formliga extrakollegier… harre javvlar!

Kvinna i byxor och lösskägg är norm. Söt man i klänning är brott.
Så upprätthålls genusmönstren i helg och söcken. De mönster som några tror att vi tillfälligtvis valt själva, som andra tror att vi är underkastade av stränga biologiska lagar.
Somliga tror bådadera, bara för att säkra att genusteoristerna har fel!

Varning, kan innehålla genusteori!

Det började med att Kd i vår lilla stad förlöjligar kommunens jämställdhetspris. Förskolorna som planerar sin utrustning och sin dialog så att både flickor och pojkar får utrymme ska inte belönas, utan hånas för att de tror att pedagogiska insatser kan spela roll.

Sedan kom debattartikeln om förvirrade genusvetare av en lika förvirrad matematiker. ”Olika roller är inget problem om de värderas lika”, skriver hon. Men de värderas ju inte lika! - så hon har i det närmaste onödigförklarat sin egen artikel.
Hon tror dessutom att ”rollerna” är genetiskt, biologiskt betingade och rentav en överlevnadsfråga. Vilken tur för doktor Bergkvist att universitetet är en alltigenom jämställd och rättvis arbetsplats så att hon aldrig behöver uppleva kukens roll i meritvärderingen.

Bergkvist lyckas formulera två intressanta frågor: hur vi kan vara säkra på att skogen är en könsneutral lekplats, och om inte shorts på flickor innebär att manlig klädsel blir normgivande. Jag skulle vara fullt beredd att diskutera dem om inte hennes text präglades av nedlåtande bombasmer som ”pådyvla, indoktrineringsanstalt, basunera ut, bannlysa, vanvettiga teorier, pekpinnar...” En nivå jag vägrar vistas på.

Det är märkligt hur genusteori ideligen väcker upp ett sådant ursinne. Som om endast giftmord vore gott nog åt oss som kommer med genusteoretiska påpekanden, i stil med följande:
Få saker är så utmanande som att ifrågasätta de könsroller som människor älskar att tro att de valt alldeles själva.

Se där ytterligare något för Pär ”mansförtryck” Ström att hänga upp sig på!

Skitår

Tolv personer till Bagdad ena dagen, 42 till Ulan Bator den andra. Och det är bara början! År 2009 har av regeringen utropats till återtagandets år. Det ska bli bättre fart på avvisningarna av asylsökande via specialchartrade plan. Migrationsverket vill inte säga hur långa avvisningslistorna är. Men trots allt färre asylsökande ligger prognoserna på personer som ska avvisas på mellan tjugo- och trettiotusen de närmaste åren. Polisen har beordrats att göra omprioriteringar så att avvisningarna kan genomföras, och Migrationsverket är beredda på kritik eftersom många av fallen är ”hjärtslitande” enligt chefen Dan Eliasson.

Migrationsverket har redan fått kritik. Bland annat av Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, som ifrågasätter:
”Innebär detta att polisen nu ska jaga gömda barn i skolor och på sjukhus istället för att utreda misshandel och inbrott? Det är bedrövligt att regeringen prioriterar människojakt istället för att göra något åt bristerna i asylprocessen.”

2009 blir ett tungt år för många människor, säger Migrationsverkets chef Dan Eliasson.
Skitår, som Totto Littorin säger.

Tjajkovskij på nya äventyr

Strålande idé!
Operabalettens Nötknäpparen direktsänds till 25 Folkets hus-biografer i Sverige och Norge. Har folkkultur, finkultur och it-kultur någonsin samsats bättre?

Har du något vagt minne av denna balett som en kuriös historia om en nötknäppare som egentligen är en prins och en liten flicka som vill bli godisfé? Glöm det. Koreografen Pär Isberg har transponerat hela verket till Elsa Beskows värld. Det är Petters & Lottas jul där vi kliver rakt in i illustrationerna.

Jag har sett versioner med mer ren dans (Spoerli, som också har en fin freudiansk vinkling) men ingen bättre lämpad att direktsända som biofilm i juletid.

Få se om kultursuccén från Sundsvall upprepas. Där samlades folk och såg på storbildsopera i hembygdsgårdar. Ännu en strålande idé...

Fotot är taget av Carl Thorborg och lånat från Operans hemsida

De tunga kanonerna

Hela listan! 100 viktiga böcker - är kanon klar?

Nej, listan som dykt upp är resultatet av ett gäng vetenskapare i väst-Europa som skulle hjälpa sina kolleger i öst med information om betydelsefull efterkrigslitteratur.

Så kasta dig inte över listan i hopp om att finna Nins dagböcker eller Hundra år av ensamhet! De viktiga böckerna är humaniora, idébärande böcker som påverkat politiker och samhällsutvecklare. Den enda roman jag ser är Pasternaks gamla Doktor Zjivago, och lite senare Solsjenitsyn.

Det kan vara symptomatiskt på flera sätt. Listan var en signal från väst till öst, och då överträffas förstås det mesta av Pasternaks poetisk-idealistiska kritik av ryska revolutionens bistra verklighet, och Solsjenitsyns fruktansvärda anklagelse mot de sovjetiska fånglägren.
Men dessa två romaner ger också en signal om att Ryssland är ett av de få länderna i Europa där litteraturen har tillåtits spela en samhällelig roll. Där har man fängslat de intellektuella istället för att förlöjliga och tiga ihjäl dem.

Som alltid vid listor häpnar man över vissa nummer. CG Jungs Mitt liv har jag själv haft stor glädje av, men att den var en av efterkrigstidens viktigaste idéskrifter gick mig förbi. Däremot lyfter jag gärna på hatten för Foucault och Simone de Beauvoir!

I synnerhet den senare är viktig i sammanhanget. Att tillhöra det andra könet och som en av fyra kvala in på hundralistan är en bedrift. Att göra det med en bok som tar upp just detta fenomen, är enastående.

Se även Thentes bokblogg

Vi undrar alla

”Vi undrar alla” vilken ministerpost Ohly kommer att få, enligt borgerliga journalisten Maria Abrahamsson som suttit i tevesoffa och funderat istället för att göra nåt vettigt nu till jul. Tacksamt noterar jag att hon betraktar de rödgröna som givna segrare redan nu!
Läs mer om Abrahamssons funderingar här

Bloggkamraten Anna Hövenmark uppmärksammar de socialdemokrater som är missnöjda med det rödgröna alternativet, eftersom ”vänsten inte har ändrat åsikt”. Var villkoret för samarbete att hela vänsterpartiet ska bli sossar? Hur tänker då de socialdemokrater som får höra samma invändning från borgarjournalisterna - att de är samma gamla sossar som förut...

Såklart. Det är på dem som folk har röstat i tusen år ungefär. Även om valvetarna tror att folk egentligen vill ha sossar som är än mer som förut, inte mindre.
Det är moderaterna som vinner väljare med det för dem nya angreppssättet att låta mer som sossar var förr…

Sen finns det i ett träsk runt mitten några självgoda lågpannor som tror att politiken blir bäst när alla tycker lika.
Vi undrar alla när vi kan köra en påle genom den idén.

Demokratins självmål, snutar och häxor

”Varje steg en nazist tar på gatan hotar demokrati och frihet. Det är alltså inte så att demokratin bevisar sin demokratiskhet genom att tillåta marscherna. Tvärtom: den låter sig delvis avskaffas av dem. Nazistmarscherna i sig själva minskar demokratin och friheten, men inte genom budskapet utan genom formen: marschen.”
Detta skriver Erik Rune från sitt kafébord.

Han citerar också Linderborg igen, det finns mycket att ta av i den artikeln: ”Polisen hade sagt att de inte tänkte stoppa oss, men heller inte skydda oss om nåt skulle hända”. Detdär är förbryllande. Om antirasisterna hade tillstånd att stå tyst med skyltar, är det polisens uppgift att skydda dem, liksom den beskyddar nazimarschen. Om de inte hade tillstånd är det ändå ålagt polisen att förebygga brott. Att säga ”nehej, det tänker vi inte alls det!” är nonchalant åsidosättande av tjänsteplikten.

Nyss nämnde Erik Rune gör politiskt etablissemang, media och polis till häxtrion ur Macbeth. Mycket tilltalande. Och mycket glädjande att nazisternas marsch i Salem får färre deltagare för varje år, enl Expo.

Om Lucia och revolution

I dessa rödgröna tider har majoriteten i vår lilla stad enats om en och samma blogg! Inte det mest revolutionära du någonsin sett, men syftet är att öka dialogen med medborgarna som inte heller är de mest revolutionära, tro mig.
Senaste blogginlägg handlar om kommunens budget, de moderata lögnerna om äldreomsorgen samt om moderna lösningar för en modern stad; en stad för alla, trygg och grön...
Vilket påminner om senaste valrörelse när alla partier ombads lämna en enrading till kommunkartan. Partierna frågade inte varandra utan profilerade oss instinktivt: ”tryggare” sa S, ”hållbart” sa Mp och ”rättvist” sa V. En konsultfirma hade inte kunnat göra det bättre.
Nu har vi rödgröna kommit överens om (ja, iallafall försökt) att fortsätta bygga en trygg, hållbar och rättvis stad. Varhelst den än ligger.

Kommentar till Lucia:
En underbar högtid med körsång för ljus i mörker, som mest underbar i skolan där vi har kämpat i veckor för att få de små liven att stå tysta och sjunga, så att säga.
Vanligen är skolan stängd under högtiderna. Förut kunde vi använda nationaldagen till prisutdelning och flagghissning, men sedan nationalisterna tog över har barnen ledigt.
Lucia är oslagbart skolans största högtid, den som inte går ut på att skolan slutar eller börjar utan firas därför att man är där, och står upp och sjunger, och visar att vi kan!

Kommentar till gårdagens blogg:
Linderborg uttryckte viss beundran för dem som vågar slåss mot fascismen. Det kan jag hålla med om, men endast i det avseendet att jag är så rädd för fysiskt våld att jag inte vågar slåss mot någon alls. Jag vill samtidigt skänka respekt till alla som inte slåss fastän vi är rasande – som ”ändå inte mördar” som Bodil Malmsten uttryckt det.
Att ursinningt sitta på händerna tills naglarna växer in i skinkorna – att istället välja rätt ord vid rätt tillfälle och låta tegelstenen falla ner på fötterna - är kanske det som kallas för revolutionärt tålamod.

Tåg till Salem eller mot natt och dimma

Våld mot kulturhusidealister, antirasister och vänsterns barn är ingenting att skriva om.Det förstår vi om vi läser Åsa Linderborg i Aftonbladet: ”Det som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl.”

Linderborg skildrar händelserna i Salem förra helgen. En skildring som inte överensstämmer med övriga medias, däremot med privatpersoners redogörelser bloggledes och muntligt.
Nassarna skulle marschera klockan fem. Antirasisterna omhändertogs redan tidigt på eftermiddagen, satt i förvar i låsta pendeltågsvagnar utan toalett. Dagen efter rapporterade tidningarna att närmare 200 vänsteraktivister hade gripits, ty storartade gripanden är lätt exekverade för den som vet var den ska leta. Till exempel på ett tåg destinerat till en ort där demonstrationstillstånd har utfärdats.

Mediabilden av demonstrationerna (en som gick under polisbeskydd, en som stoppades av polis innan den börjat) är att det finns två lika starka motståndare: högerns rasister och vänsterns antirasister.
Hur står högern ut med den bilden av sig själva, eller av sin svans? Inom vänstern fördömer vi svarthuvade stenkastare eller försöker förstå vad som driver dem. Men för högern är det bekvämt att allt som stör den liberala världsbilden ska tigas ihjäl, därför är de tillfreds med myten att det är två väldefinierade vanarter som förstör för vanligt folk. ”Vanligt” som då betyder opolitiska idioter som kollar på idol-lotto och håller käften.
Hur står de så kallade vanliga ut med den bilden av sig själva?

Läs Linderborg! Som historiker ser hon parallellerna till den tyska situationen – vilket kan betyda gatuslagsmål under 1930-talet eller det statliga våldet under 1970-talet. Och vad de, respektive, ledde till.

Personligen vill jag aldrig mer höra talas om några som stängs in på tåg. Aldrig, aldrig mer.

Årets internationalist

Årets svensk – årets internationalist!
Ett djupt känt grattis till Anita Dorazio!

I åratal har hon varit eldsjäl för flyktingar och asylsökande i Sverige. Gömt, hjälpt, stöttat – och organiserat. Hon har varit en drivkraft i FARR, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd, och startat den första vårdmottagningen för så kallade papperslösa.

Jag har träffat Dorazio i antirasistiska sammanhang och är en varm beundrare av hennes hängivna arbete. I det lilla kontorskrypinet för Fristadsfonden (en fond instiftad av Vänsterpartiet till stöd för asylsökande) har jag sett henne kvällar och helger, ständigt upptagen av det ena angelägna fallet efter det andra, vanligen rasande på myndigheternas blindhet.
Jag hoppas att en utmärkelse i någon mån uppväger den likgiltighet hon ofta tyckte sig möta hos alla oss andra.

”Det är en skam att 20-30 000 gömda flyktingar lever under sämre förhållanden än våra husdjur” säger Dorazio i SvD.

En lika stor skam för den europeiska unionen är att ansökan om asyl inom EU idag inte i något avseende motsvarar förhoppningarna. Eftersom beviljad asyl medför en viss rättslig status har den låg prioritet bland europeiska potentater. En asylansökan leder i många länder till en ändlös väntan i något som mest liknar internering. Idag är det faktiskt möjligt att leva bättre som papperslös illegal arbetare, iallafall innan du blir sjuk.
Varje EU-land behöver en Dorazio. Tyvärr.
Anita, du är årets europé!

Hur ledare leder

Folkpartiet anser att skolledningen måste få mer tid till pedagogiskt ledarskap. Det har de förbanne mig alldeles rätt i! De vill därför ”avbyråkratisera” skolan – även om verksamheten skulle tjäna på en smula mer byråkrati.

På de flesta inrättningar är det brukligt att man bokar tid för att få möta ledningen. I skolan stolpar man rakt in och kräver att genast bli hörd. När Fp talar om att säkra det administrativa stödet är de på rätt spår. Skolan behöver exempelvis sekreterare, receptionist, IT-ansvarig, fastighetsskötare, ekonom... alltså en byråkratisering som skulle frigöra pedagogtid. Men det kräver förstås att skolan har råd att anställa mer än ett minimiantal pedagoger.

Sen har folkpartisterna för sig att de kommunala skolplanerna ska avskaffas. Det skulle ta ifrån lokala politiker möjligheten att profilera kommunens inriktining, utan att något vinns för skolledningen. Slutligen vill de avskaffa den kvalitetsredovisningen – just den som är ett pedagogiskt verktyg! ”Ett omfattande och tidsödande arbete” kallar Fp den årliga genomlysningen av verksamheten. Ja fattas bara! Att granska och värdera årets insatser kan inte göras lättvindigt.

Som vanligt pratar Fp skola utan att veta riktigt hur det egentligen går till.
Låt skolledare slippa syssla med brandsyn, sockerhalt i livsmedel och administration av föräldrarnas datorkonton! Uppföljning och kvalitetshöjning däremot är ledaruppgifter av direkt betydelse för det pedagogiska innehållet.

Lämna tillbaka!

Har läst en rad bloggar som med uppriktig sorg beklagar att vänstern käftat sig in i det möjliga regeringssamarbetet. Det är förståeligt – ingen tror att detta blir enkelt. Det kanske inte ens blir bra. Men om vi inte försöker slänger vi bort hundra år av kamp.

Luttrat kan man ju kalla det kamp för att få försöka.

En gång i tiden satt jag på partistyrelsemöten med kamrater som påstod att vänstern inte ”vågade” regera. Svaret var oföränderligt JO, det är därför vi ställer upp i val.
Men det går inte att vänta på egen majoritet (som förresten inte heller skulle vara enkel), det har ju till och med maktförblindade socialdemokrater börjat inse.

”Medelklasskossan kräva bl a dessa populära ting: skattesänkningar, privata ’alternativ’, medelklassnära tjänster, sänkt skatt på alkohol och bensin” skriver Pastey, men det är tvärtom: Medelklassen har inte krävt ett skit av allt detdär!
Viljan att betala skatt är så god att moderaterna gråter när de läser opinionsundersökningar. Vad medelklassen (och alla andra också) kräver är att få något för sina pengar, och idag är det bara vänstern som ger oss in på att styra det dithän.

Privata alternativ var inte efterfrågade innan de fanns. Det stod inte någon inskränkt medelklass i kö för att få sätta barnen i privatskola innan ett nyliberalt etablissemang talade om för dem att detta skulle vara ett obestämbart ”bättre” sätt att få valuta för skattekronan. Det är ideologisk kamp, det.
"En kamp som vi för med flygande blad medan någon står och kastar tryckpressar på oss" som jag skrev i en pre-digital tidsålder.

Folkviljan har inte bett om medelklassnära tjänster, men den har faktiskt inte bett om demokrati och socialism heller. Den har bara bett att få något tillbaka.

Bara jag inte blir tvångsgift med en ledare...

Oppositionens utmaning tycks vara tillräcklig för att få fram något bedagat gallsprängt hos borgerskapets pennfäktare:

”Lika lika lite som unga kunde avgöra vem de ville gifta sig med i gamla tider fick Sahlin och mp-språkrören bestämma själva. - - - Det handlar om ett arrangerat äktenskap framtvingat av partiernas ’förmyndare’”.

Detta enligt Brors i DN. Mannen som trivs bäst i ett system där ledarna får bygga lego ostörda. Mannen som anser intern förankring vara lika föråldrad och förkastlig som tvångsäktenskap, och som kallar medlemmar för förmyndare.
Eller möjligen mannen som inte tänker mer på vad han skriver än att demokrati kan växlas in i ett bon mot.

Julafton utan vanmakt

Ha! Regeringsalternativet är klart, nu återstår bara bergskedjor av arbete. Videon med partiledarna ger anledning till lite undran... Sahlin tycker det känns spännande. Hon känner att det blir energi och go. Verkligen spännande, känner hon. Eriksson-Wetterstrand för sin del hoppas på förslag som blickar in i framtiden, på grön politik och investeringar. Medan Ohly tveklöst punktar ned sina prioriteringar: utveckla välfärden, och bryta kvinnors underordning liksom segrationen.
Om endast av tre partiledare väljer att tala politik kan grupparbetet komma att bli besvärligt. Men hon har rätt, Sahlin. Spännande är det förstås.

Ett citat från tejpen: ”Den enda makt som ökat bland vanligt folk är vanmakten” (Lars Ohly)

Sen finns en oro bland partikamrater och bloggare att vänstern ska kompromissa bort hela socialismen. Det tror jag nu inte, men är väl medveten om hur svårt det är att fastslå smärtgränsen - att veta exakt när det är dags att lämna över till de borgerliga för en ännu värre politik. Av samarbete i vår lilla stad har jag också lärt hur svårt det är för väljare, journalister och tjänsteutförare att skilja på partiprogram och regeringsdeklaration - eller vad vi vill göra och vad vi kan göra.

Men låt oss skjuta upp svårigheterna! Vi har haft en bra EU-konferens, och Fredrich Legnemark skriver: ”Idag är det julafton!”

Gärna kultur, tack

Sverigedemokrater kräver i flera kommuner att få fram ”bokslut över mångkulturen”. Som exempel på vad som ska räknas in är enligt deras tidning Sd-kuriren ”krogbeskjutningar, trafikolyckor, vård av HIV-sjuka, kamp mot vägglöss” och disco-branden i Göteborg! *
Vägglöss! Hör du nassegrymtet?

Kostnaden för flyktingmottagning går vanligen att utläsa ur budgeten. Men att räkna ut kostanden för ”mångkultur” är lika absurt som att beräkna kostnaden för till exempel… barn.

Jag är inte särskilt förtjust i ordet mångkultur som kan betyda v-f-s-helst. Som när den marockanske kameldrivaren mötte sin kollega ledandes turister på sandscoter och de hälsade med: ”Salaam alaykum, comment ca va?”
Som exempel på kostnadsfri mångkultur och språkutveckling.

EU-politikern Eva-Britt Svensson beskrev idag ett helt annat möte, med italienska poliser: ”Att höra dem prata om romer var som att förflyttas till Tyskland på 30-talet. "
Som exempel på påkostande subkultur.

* källa Expo