Nationell katastrof i Södertälje

SvD:s bilaga Dagens Samhälle har i pappersupplagan 3/08 en intressant artikel om Nationaldemokraternas vågmästarroll i Södertälje. De handlar utgående från sin agenda, men situationen ser ut att tråcklas ihop genom att alla övriga partier gjort en uppgörelse om att alltid göra uppgörelser Nd förutan.
De oroväckande signalerna kommer inte från nationalisterna, utan från demokraterna.

Miljöpartisten känner sig för osäker för att delta i debatter, hon tycker nationaldemokraten är duktig och vet inte hur han ska bemötas. Pensionärspartiet kan tänka sig ett samarbete lite längre fram och uppmuntrar nationaldemokraterna när de får vara med och rösta om budgeten (vid ett tillfälle när uppgörelsen om uppgörelser sprack pga en ren glappkäft).
Socialdemokraten Anders Lago ser positiva sidor hos nationaldemokraterna, för han anser precis som de att ”invandringen ska spridas över landet”. Utöver detta, som är gott i teorin men inte har fungerat sedan Hela-Sverige-strategin havererade på 90-talet, kommer Lago också dragandes med att nationaldemokraterna ”vill ha rena, trygga gator och bra åldringsvård” och därför inte kan avfärdas.
Raljant kan det sägas att Lago i politiskt djupsinne endast avfärdar de partier som vill ha smutsiga otrygga gator och dålig åldringsvård. Seriöst kan det sägas att kommunalrådet drabbades av en omdömets härdsmälta.

En annan socialdemokrat kallar nationaldemokraternas förslag rasistiska. Men han uppmanas av en tredje socialdemokrat, nämligen fullmäktiges ordförande, att lämna talarstolen. I efterhand gör ordförande självkritik och menar att även nationaldemokraten borde ha tillrättavisats, men hennes ojämna fördelning av förebråelser är mindre intressant än att hon tycks höra ”rasistisk” som ett allmänt skällsord som inte hör hemma i en fullmäktigeförsamling. Däremot hör hon inte när ett förslag faktiskt är rasistiskt – i detta fall ett ifrågasättande av flyktingbarnens rätt till barnomsorg.

Rasisterna är halvt rentvådda då de vill ha rena gator. Men benämnandet av den gamla inhumana europeiska rasismen uppfattas som vulgär pajkastning.
Vad i helvete är det då vi ska diskutera?

Hellre slum än trams

Skolan ska lära ut hur samhället styrs. Men det är svårt, eftersom det uppfattas som så fullständigt ointressant. Från min egen ungdom minns jag hur vi skrynklade ihop öronen så fort pedagogen som ville vara aktuell viftade med landstingskatalogen. Då hade jag ändå något som kunde liknas vid ett samhällsintresse. Det vill säga, jag hörde på när yngre och skäggigare vikarier berättade om Vietnam.

Det måste finnas något angeläget. Lära dig hur du ska ringa akuten är inte intressant innan du blöder. Den brasilianske frigörelsepedagogen Paulo Freire inledde sina alfabetiseringsprojekt bland vuxna med ordet favela = slum. Han använde stavelsemetoden och lät deltagarna komma på flera ord med fa, ve och la. Det mesta handlade om fattigdom, smuts och förtryck. De utstötta lärde sig läsa när de insåg att något viktigt kan gömma sig bakom tecknen.

I grundskolan handlar det om att inte dölja intressekonflikter. Vår tradition är att låtsas att allting blir bra om bara alla bjuder till, plus en liten uppstickartradition hos de adjunkter som raljerar om politikernas påhitt. Inget av det utmanar lusten till förändring eller åtminstone påverkan.
Detta kan vara en dold läroplan. Men då kan vi inte gnälla på alla väljare som inte vet nånting om nånting.

Förresten, varför angick Vietnam oss förortsungar?
Det var drakdödarsagan.Pilten och jätten.
Den går att hitta igen, utan populistiskt trams om den lilla människan mot politikerna...

Fatta!

Enligt Sören Holmbergs utredning kan knappt hälften av de tillfrågade svara på frågan vilka som regerar. Detta är ett stort problem, så jag förstår inte det skadeglada i vissa mediala reaktioner: Nu fick de allt något att tänka på! Den främsta oberoende skildraren av det politiska livet i Sverige är media. Fick de något att tänka på?

Det jag fick att tänka på var när jag föreläste om ”Så styrs Sverige” på lätt svenska för SFI-studerande. Då upptäckte jag stora bildningsbehov även hos svenskfödda. Till exempel, skillnaden mellan riksdag och regering. Mellan vald och anställd. Eller mellan heltids- och fritidspolitiker! Allmänheten tror att limousinerna står på rad så fort du fått en ersättarplats i fritidsnämnden.
Vem är det som har satt i dem det?

För att inte tala om hur många människor som faktiskt tror att de politiska partierna säger samma sak. Även bland akademiker har jag mött uppfattningen att politikerna är omöjliga att skilja åt, samtidigt som de borde lyssna in fakta, sluta käbbla och ena sig för landets bästa.
Vem är det som har satt i dem det?

Holmbergs utredning är oroväckande men inte ofattbar. Så vad bör göras?
- Politiken: Klarspråk och ansvarstagande, tydlig ideologi och konsekvens
- Media: Sakliga skildringar av intressemotsättningar och förändringar
- Utbildningen: Utmaningar och lust att lära

EU större än Sverige!

Passa på att läsa Sven Eric Liedman om EU:s riktlinjer för medlemsstaternas utbildning - för jag är säker på att begrepp som nyckelkompetens och ”KSA” (knowledge, skills, attitude) snart kommer att färga också den svenska debatten.
Eller möjligtvis inte? Kanhända laborerar utbildningspolitikerna lite högre upp i unionen med en något vidare kunskapsuppfattning än ursvenske Björklunds nostalgiska dröm om det gamla realläroverket.

EU håller sig med åtta nyckelkompetenser, ”ett pensum så det förslår för ett livslångt lärande” skriver Liedman. Sedan görs för varje kompetens en indelning i KSA; på svenska kunskap, färdigheter och attittyder.
Jag hyser en viss medborgerlig skepsis mot att mäta attityder, och föredrar på det stora hela de kunskapens fyra pelare som finns i Lpo-94: fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men någon objektivt korrekt indelning finns inte. Eftersom det är kunskap vi talar om, och kunskapandets process saknar det facit som den svenska borgerliga regeringen längtar efter. Hur förhåller de sig då till sina EU-kollegers genomtänkta program?

Liedman är i huvudsak kritisk till EU:s dokument. ”Lära att lära blir mest en fråga om studieteknik. Denna profanering är helt i överensstämmelse med den dominerande andan i detta aktstycke”, konstaterar han. Han beklagar även frånvaron av handens kunskap, och problematiserar den så kallade sociala kompetensen. De utbildningspolitiker vi valt, eller drabbats av, skulle nog bara bli förvirrade av resonemang på denna nivå. Något som kanske även föresvävar Liedman tdå han avslutar:

”(I) de ännu gällande styrdokumenten för den svenska skolan, Lpo 94 och Lpf 92, - - finns ett sammanhållet kunskapsbegrepp, ja till och med en föreställning om bildningens betydelse. - - Men i skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?”

Hon förstår nog inte

Satte på teven och ramlade rakt in i någon sorts journalistisk konspiration. Fyra människor stod runt ett bord och diskuterade ingående Sahlins av- och tillsättningar av medarbetare. I en ton som om detta vore a) en ödesfråga för vårt land och b) något de begriper långt mer av än någon annan.
Persson bytte ministrar som man byter skjorta och fick omdömet bufflig ledarstil. Men nu handlar det inte ens om ministrar – vi har en annan regering! Ändå ska Sahlins handlingar granskas och värderas.

”Hon förstår nog inte själv vad det här innebär. Hon kanske var arg. Eller kände sig hotad. Men vad ska detta betyda för hennes regeringsduglighet... Eller ser hon inte att det inte alls spelar nån roll?... Ja det får vi allvarligt fundera över.”
Ja må de fundera. Om de bara gjorde det tyst! Men kanske de inte själva förstår, vad dethär innebär. Inte ser att deras småttiga åsikter inte alls spelar någon roll.

Några rader på Förintelsedagen

Massutrotningen av människor kan, som sociologen Zygmunt Bauman menar, vara den yttersta konsekvensen av logik och rationalism.
Den kan också vara förnuftets gräns. Brottet på tidslinjen.
Jag tror att båda förståelseformerna är nödvändiga. Eftersom Förintelsen inte är möjlig att helt och fullt begripa, bör vi använda varje periskopisk skärva av insikt.

I Jerusalem år 1998 var det en sten som sjönk rakt igenom mitt förnuft.

Den klagande muren

Tusen år sedan begravningen av gudarna
världen lämnad åt mäninskan
sten staplad på sten

Tusentals kommer från de längtande länderna
böner piper i sprickorna
sköra ben söker sten

En sten
är hämtad från helvetet
En sak är kvar,
ental, stensak
från Treblinka

Gudarna är borta.

Muren är för alla.

Klagan är för himlen.

stenen
är
för
sig

(ur Manifestation)

Förintelsen och romerna

Förintelsen och romerna heter en utställning som öppnade på Etnografiska museet i Stockholm i torsdags. En rad romska organisationer har arbetat för att ta hit den internationella utställningen. I synnerhet Fred Taikon (mer om honom här), redaktör för tidskriften E Romani Glinda, har gjort en stor insats.

I talen på vernissagen hörde vi flera gånger: “Tänk att inte bli erkänd ens som offer”... Än idag vet vi inte hur många romer som mördades under Förintelsen – var det en halv miljon, eller tre-fyra gånger så många?
Det glädjande med utställningen är att den romska minoriteten och alla dess människoöden får ta plats. Det sorgliga är att förföljelserna fortsätter än idag, över hela det Europa som har så svårt att hantera sin historia.

Många romer har också haft svårt att hantera fasan. Ordet för Förintelsen är Porraimos, uppslukandet. Det ohyggliga mörkret, det man inte talar om.
Ett barn av polsk härkomst berättade allvarligt för mig om den tiden när Djävulen gick på jorden och åt upp hans förfäder.
De romer som med all rätt misstrott myndigheterna fick det svårare med orsakskedjor och anklagelseakter. Några ursäkter i efterskott kom dem heller inte till del.

Långt efter det att minnesmärken motvilligt har satts upp ligger Hitlers stulna guld kvar i bankernas källare. Skylten ”ej för zigenare” förekommer ännu på butiksdörrarna i mellan-Europa. I norra Europa håller vi oss till fullbelagda hotell och badhus. I kontinentens östra delar är läget katastrofalt med fattigdom och fördrivning – samt att nynazister kan mörda romer på gatan, utan att förbipasserande vågar reagera.

Det är av dessa orsaker som utställningen är viktig, utan att tillföra något nytt i sak. Den visas gratis på Etnografiska. Jag hoppas att många besökare och studerande hittar dit, för den behövs. Det visar ett trivialt apropå i ett inslag i teveprogrammet På spåret. Där kunde de tävlande inte med vare sig lock eller lotsning svara på frågan om Sveriges fem minoritetsspråk. Det språk som de totalt glömde bort var... romani.

Tjunie kronor är inte kattskit precis

Läs hur vänstern i Stockholms stadshus beräknar alliansens vinnare och förlorare.
Tusenlappen till ensamstående föräldrar blev till 29 kronor, medan miljonärerna lättigt knorvar åt sig av skattesänkningarna.
Eftersom största låginkomstgruppen är kvinnor går det lätt att konstatera att kvinnor fått mindre än män.
Kom igen alliansen, försök överraska mig!

Eller förklara åtminstone varför det är en bra idé med avgift för besök på barnakuten?

Blir’e nå kul da?

Jo, Feministiskt forum ser ut att bli kul.

Var? Funkisbunkern! (ABF-huset i Stockholm)
När? 9-10 februari

Vad? Dussintals seminarier, diskussion, propaganda och kultur.
Om vad? Jämställdhet och feminism i olika delar av världen från Finland till Palestina.

Av vem? Exempelvis Katarina Lindahl, Gudrun Schyman, Stefan Carlén, Tiina Rosenberg, Yvonne Hirdman, Maud Eduards... plus feministiskt självförsvar med Ung Vänster och Phiel-Fridungers dokumentär om lesbiska män i Johannesburg Sydafrika.

Med vem? Unga, gamla och medelåldriga feminister av kvinnligt, manligt eller mellan-kön med bi- hetero- homo- preferenser. Ifrågasättare, kontaktsökare, politiker, slipstenar, hustomtar, kelgrisar och varför-inte-typer. Samt en och annan anti-feminist, det kan ju också vara roligt.

Mer då?
Hela programmet hämtas på olika platser i Stockholm: ABF-huset Sveavägen 4, RFSL Sveavägen 59, Vänsterpartiet Kungsgatan 84, Ung Vänster Gamla Lundagatan 2, Hallongrottan, Bergsundsgatan 25

Men nu ä jag int 08!

Utan laddar istället ner programmet på http://www.feministisktforumsthlm.se/

Vi kanske ses?

Entydigt kan vara enfaldigt

Får tag i departementspromemorian "En individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen" från Utbildningsdepartementet. Till och med myndighetstexten vanpryds av illa underbyggda påståenden, till exempel "den information som ges upplevs ofta som otydlig" eller "många föräldrar uttrycker att de vill ha information om..." När undersöktes detta? Hur många föräldrar? Vilken upplevelse? Jag betvivlar inte att det kan vara riktigt, jag efterlyser bakgrunden.

"Det är naturligt att informationens anpassas till betygssystemets steg ju högre upp i årskurserna eleverna kommer". Men är det nu så att barnens kunskapande ska utvärderas med början i vad de bäst behöver? eller från vad några vuxna känner som bekvämt och naturligt? Vad de känner och upplever är ofantligt ointressant!
Det är barnen som ska ha omdömena. Men promemorian är i likhet med borgerlig skolpolitik överlag hopkommen utan hänvisning till barnens bästa. Det är ju deras jäktade föräldrar som röstar, och dem kan man uppenbarligen inte belasta med några mer krävande kognitiva operationer.

Genomgående i betygsdiskussionen är formuleringar som denna: "... göra informationen tydligare genom en mer betygsliknande utformning". Här sammanfattas elegant en synen på information somg år ut på att den inte behöver vara gedigen, bara den är effektiv. Inga resonemang med pro & con, utan en enkel symbol; 3 eller G eller + eller BA. Detta är pinsamt symptomatiskt för den kunskapssyn de borgerliga idag har antagit. Möjligen var de bättre förr. Innan de skulle anpassa sig till sin egen inskränkta uppfattning om arbetarväljarna.

Världens bästa Cullberg

Ännu en jubilar – Birgit Cullberg. Länge Sveriges enda stora koreograf, tillika med eget balettkompani. Hon som kände sig som flickan utanför; känslig, artistisk, passionerad. Hon som en gång avhånades som så kallad sandalpadda av de tåtrippande ballerinorna, men långt senare bjöds in för storartade huskoreografier på Kungliga teatern. Hon som förnyade den nordiska danskonsten, uppfann tevebaletten, fick en premiärdansör och en världskoreograf till söner och tidigt insåg den dramatiska kapaciteten hos Alhanko.

Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.

Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.

Forntid åt föräldrar eller bildning åt barn?

Vad det verkar enkelt att skriva ledare i SvD. Merit Wager presterar idag en helspalt generaliseringar och passivformer om vad ”man” har gjort och vad som ”anses” om barn och betyg, utan att ens närma sig motståndarens argument. Ogenerat blandar hon ihop begreppen förväntningar, krav, press och uppmuntran till en enda värdefull fostran som ”av någon outgrundlig anledning” förvägrats svenska barn. De som nu ska lyckliggöras med betygsliknande omdömen.

Jag anser att vi pedagoger måste anstränga oss bättre att nå fram, att utvecklingssamtalen måste dokumenteras, och att barnen ska vara delaktiga och ansvariga vid utarbetandet av hur målen ska nås. Det jag nu sagt skulle kunna få skriftliga omdömen som resultat, även om jag är generellt kritisk mot standardiserade formulär när det gäller bildning och utveckling. Jag ser också problem när det gäller risken för godtycke, och svårigheten att hålla en rågång mellan kunskaper och egenskaper.

De problemen finns redan inbakade i betygssystemet. Mindre med dagens system än tidigare, men dock. Det är en av nackdelarna med betyg. Flera nackdelar är att de inte mäter vad de avser att mäta, att de styr den undervisning som pedagoger och studerande ska planera, och att de i sin trubbighet säger mycket lite om lärandeprocessen.

I Finland har betygsskalan varit densamma i över hundra år, säger Wager uppskattande. Då känner föräldrarna känner igen sig och förstår, eftersom de själva och även deras föräldrar hade samma system.
Men finns det något annat samhällsområde där någon på allvar kan framhålla att det är en värdefull service att konservera farfars vanor och ovanor?

I Sverige är vi många som vill se en smula utveckling inom skolväsendet åtminstone sådär vart hundrade år. Föräldrarna orkar säkert hänga med på det. Men bara om lärandet och tänkandet lyfts fram, på bekostnad av reaktionärt flum.

Väntrummet

Väntrummet

det minsta finns i djupet

under luckan i

sinnenas adventskalender

du draggar förgäves när

isarna ligger snöblött över

minnenas murmelsömn

vid nyårets nymåne

andas insjön en aning

Då är du i väntrummet

ur Manifestation -04

Viktorianskt frisinne mot värdekonservativa

Merete Mazzarella skriver nästan alltid klokt och välformulerat, denna gång i ”Mer än bara väninnor*” om hur ”etiketter som hetero- och homosexualitet kommer till korta för att beskriva de intima relationer kvinnor emellan som var vanliga i det viktorianska England.” Det viktorianska England märk väl, när kvinnoben inte fick synas, och -kön inte anas. Att få reda på om dåtidens kvinnor älskade med varandra är i det närmaste omöjligt. Och hur viktigt, när det står utom allt tvivel att de älskade varandra.

Mazzarella beskriver svärmisk vänskap, livslånga partnerskap, flört och dramer. Många av kvinnorna var gifta och hade barn, vilket inte hejdar känslosam utlevelse via brev eller besök. Sällan har det queera framställts så hedersamt vardagligt! De etiketter vi envisas att avkräva varandra verkar bara petimäteraktigt löjliga.

Mazzarella avslutar: ”...högaktuell med tanke på dagens diskusison om samkönade äktenskap och de farhågor som fortfarande finns att de ska utgöra ett mot allt vad familjeliv heter”.
Kristdemokrater – är det för djärvt för er att gå i lära hos viktorianerna?

* recension av Sharon Marcus: Between women: Friendship, desire and marriage in Victorian England

Badkultur..?

Två kommentarer till senaste Flamman:
Per Sundgren får avsluta kulturdebatten. Han är besviken över att arbetarklassen inte deltar i det offentligt finansierade kulturlivet och menar därför att vi måste tänka ”nytt”. Se till kulturens innehåll – det låter skrämmande, men Sundgren menar snarare mottagarna; att vi ”i högre grad såg alla medborgare som skapare av både kultur och kulturpolitik”. Jaha – och även som mottagare av kulturstöd? eller ska medborgarna rösta om vem som ska få det? Nej nej nej. Jag har bloggat om detta flera gånger och börjar känna mig tjatig vid dethär laget: Stöd går till verksamhet som behöver det. Inte till verksamhet som flest gillar.

Sedan var det Ann-Charlott Altstadt om barbröstat badande. Vi delar i allt väsentligt uppfattning, och jag är särskilt förtjust i meningen: ”Därför måste kommersiella intressen låtsas som om man bryter tabun på löpande band, samtidigt som man istället ständigt rekonstruerar förbuden.” Här blir det tydligt att varje uppvisning och nakenchock bara höjer hindren för oss andra, vi som inte är ute efter att klä av oss och visa upp oss utan bara vill slänga oss i sjön! För Altstadt blev det så svårt att hon har klätt på sig igen, vilket var trist att höra.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassas, inte tänkande människor som ska ge sig. Krinolinernas tid är förbi. Här ska badas!

Monster- eller butlerpolitik

Sjukpenningen föll från 80% till 77.6% på två år, medan kravet ökar på den sjuka. Nu ska hon hitta ett jobb som hon klarar av. Det innebär att den som är långtidssjukskriven kan tvingas lämna sin anställning för att ta ett annat jobb var och vad som helst. Det i sin tur är en urholkning av LAS. Det menar bl.a. SKTF.

Hör ni hundspannet gläfsa: Bra! Klart man hellre jobbar! Den som fuskar är en klenis, den som är klen fuskar! Låt dom jobba, jobba, jobba, jobbajobba, jobbbbbb... Den som faktiskt kan tänka sig att vara långtidssjuk från sin kvalificerade anställning hellre än visstidsanställd vfsh (va-fan-som-helst) betraktas som en myglande latmaja, och detta trots att hon har gjort rätt för sig, vilket är ännu ett favorituttryck hos dem som själva gärna slarvar med skatter och avgifter.
Klart du hellre jobbbbbbar sa direktörn, veckla ut fallskärmen.

Men var finns de, alla de där jobben som sjuka människor ska utföra? ”Jobb på sin nivå, jobb man klarar av” som alliansarna säger. Vem erbjuder dessa lämpliga anställningar?

Jag blir ibland uppringd av förhoppningsfulla arbetssökande eller –förmedlare som undrar: Behöver ni inte någon som kokar kaffe? Som dammar av datorerna eller skottar snö eller reparerar personalens bilar eller... JOOO! För min del behöver jag en privat butler! Men vår samhällsekonomi bygger inte på en uppsjö av udda reservjobb där man kan träna sig fram, prova på och ta en dag i taget. Varje personalbudget är så slimmad att bara de friskaste kan komma ifråga, så brutalt är det inrättat.

Först nedrustades den offentliga sektorn. Vi blev av med det tunna skyddsnätet, det skikt som utmålades som en dammsamlande byråkrati där folk fyllde papperskorgarna bara för att tömma dem igen. Sedan kommer Allians för Kapitalism och säger att sjuka människor ska börja vända papper ”på sin nivå”. Var då? Har ett näringsliv med frispel nu återskapat alla de udda jobben? – har de rentav tänkt betala för att få dem utförda?

Nehej. Glöm det. Tja, det skulle väl vara friska människors butlerbehov då. Men det vill dessa monster på höjden av sin fräckhet att staten går in och skattefinansierar.

Trevligt och skattebefriat

Från överklassboken jag recenserade igår har jag hämtat några generaliseringar:

¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?

¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)

Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...

¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”

Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.

Maning för Mana!

Danstidningen fick tidskriftsstöd. Liksom Ord & Bild. Bra!
Men - stoppat stöd till Mana? Strypning av uppkäftig antirasistisk tidskrift som kan vara en populär ingång i postkoloniala studier, varför det?
Därför att innehållet ogillas, förstås.

Jag hittade det hos Esbati, här.
Föreningen Sveriges kulturtidskrifter har fattat vartåt det bär hän och skriver här.
Läs också Manas eget inlägg i Sydsvenskan, här.
Är det definitionen på tryckfrihet inom en demokrati? Att man får skriva alla de saker som på förhand godkänts som demokratiska?

Svinga gaffeln med överklassen!

Överklass, skulle det vara nåt att skriva om det? skulle min morfar ha sagt. Visst är det! Men Susanna Popova gör det inte. I hennes intervjubok ”Överklass” (recension här) återges sagespersonernas yttranden utan kommentarer från den journalist hon ska föreställa vara. Vilket är tacknämligt med tanke på det naiva förordet.

I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.

Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...

Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.

Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!

När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.

Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!

Val eller flytt

Vårdvalet drar igång i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting. Enkelt skulle det kunna betyda att jag får vård där jag befinner mig, till exempel på en vårdcentral nära arbetsplatsen. Men alliansen gör aldrig någonting för att förenkla för medborgarna.

”Med vårdvalsreformen är det fritt fram för privata vård-givare som blivit auktoriserade av landstinget att öppna mottagning”. Syftet är alltså att få fler företag att konkurrera med varandra – om oss. Ersättningen till vårdgivarna kommer att betingas enbart av antalet patienter. Alltså: det är slut med extramedlen till vårdcentraler i socialt utsatta områden.
Just de vårdcentraler som har intensiv besöksfrekvens av utslitna människor som inte riktigt vet vad det är för fel, och vars besök tar dubbelt så lång tid om de inte kan språket. Just de vårdcentraler som hittills kunnat satsa på förebyggande och uppsökande arbete.

Vårdvalet är därför inte ett val för dig och mig. Det är borgarnas val att flytta vården från de fattiga till de rika. Detta understryks av att husläkarmottagningarna kommer att bli ”mycket ojämnt fördelade över länet. Av totalt 37 mottagningar som aviserat att de ska öppna under 2008 ligger mer än var tredje i innerstan.”

De största omställningarna inför reformen har varit igång en tid. Personal har sagts upp, av dem är en majoritet undersköterskor; ”något fler från Hallunda, Fittja, Tensta, Rinkeby och Jordbro, som haft de största omställningarna”. En verksamhetschef i Botkyrka konstaterar: ”Vi har den sjukaste befolkningen, men får en 30-procentig minskning i ersättning från landstinget.”

En pensionerad läkare i Danderyd och medicine doktor i socialmedicin ”kallar reformen ett hastverk och tycker att politikerna blandar ihop begreppen vårdbehov med vårdefterfrågan.” Väl formulerat! Men politiker är inte en homogen kast. Blanda inte ihop höger- & vänsterpolitik.

Alla citat ur SvD!