Solidaritet - varje decennium, varje generation

Vera-Zavala beskriver, i sin utmärkta bok Svartskalle, 1990-talet som en tid av positiv politisk aktivism före 9/11. Det gläder mig. Jag minns decenniet som: cementeringen av Reagan-Thatcher-liberalismen, förlusten i EU-folkomröstningen, inbördeskriget i Jugoslavien, folkmordet i Rwanda, Lasermannen. Det som var positivt var hur vi tog emot Bosnien-flyktingarna i bl a Rinkeby. I efterskott kan vi säga att det verkligt positiva var, att det fortfarande fanns förutsättningar för att göra det.

     Men V-Z var ung, både deltagare och ledare i bland annat Attac och Folkkampanjen mot EMU (en folkomröstning som vi på 00-talet faktiskt vann). Naturligtvis var det en period när en annan värld var möjlig för henne och de solidariska i hennes generation.

     Hon minns den som jag minns mitt 1970-tal.

 

Det fyller mig med hopp. Kanske är varje decennium möjligt. Det finns ju alltid en generation unga människor som tror på rättvisa och finner den värd att kämpa för.

     Det fyller mig med missmod. Kanske är varje decennium lika omöjligt. Kanske kommer Attac-arna att se tillbaka och säga, tänk att vi trodde på det! – så som jag säger om 70-talets dröm om hur vi skulle bygga socialismen.

 

Varje årskull har sina drömmar och sin kamp. Varje år föds nya solidariska världsmedborgare. Greta Thunberg är född 2003. För varje hot, en ny motståndsgestalt. För varje decennium, en ny rörelse.

Tegnell i bakgrundsbruset

Har aldrig haft några särskilda synpunkter på Tegnell. Han är väl en hyvens statsepidemiolog som utför sina åligganden. Lite torrolig kan han vara ibland. Men inga synpunkter utöver det, inte förrän nu när jag fått reda på att han i SVT2 Aktuellt, sa att ”invandrare har varit drivande” när det gäller smittspridning av coronavirus.

En stor grupp människor, de som bytt hemland, pekas i ett nyhetsinslag ut som smittspridare. Det är allvarligt. Påminner om 1300-talet, fast då gällde det judarna och pesten.

Man kan alltså inte säga så. Man kan inte göra en grupp (”invandrare”) av summan av alla immigranter och påstå att de förorsakar sjukdomar, inte om man vill förbli i de anständiga humanisternas skara.

 

Nu har jag fått det förklarat för mig att vissa faktorer som ökar smittrisken är vanligt förekommande i gruppen immigranter. Det gäller främst faktorerna trångboddhet och anställning inom vård eller transport.

Varför sa han inte det då.

Har också fått förklarat att det finns vissa genetiska uppsättningar som är mer mottagliga för vissa sjukdomar än andra, men vad gäller corona är detta inte färdigbeforskat ännu. Eftersom vetenskapare brukar vara försiktiga med att sprida lös info om osäkra fenomen väljer jag att tro att Tegnell inte talade om gener, utan om trångboddhet och utsatta yrken.

Varför sa han inte det då.

 

Har aldrig haft några särskilda synpunkter på hur Tegnell sköter sitt jobb. Däremot synpunkter på hur en expertmyndighet uttalar sig om oss som bor i landet. Även om expertisen endast gäller ett ämnesområde (i detta fall folkhälsa, smitta, pandemi) ska myndigheten ha någorlunda koll på företeelser i samhället. De bör känna till att ”invandrare” är ett ifrågasatt begrepp för en heterogen grupp om vilken det faktiskt inte går att uttala sig generellt.

Ändå gjorde Tegnell just det. Inte för att han vill dem illa, bara för att det för honom verkade vara ett rimligt uttalande.

 

Det har kallats ”bakgrundsbruset”, allt detdär som folk säger lite då och då, kanske inte menar så mycket med, eller menar men inte behöver stå för, en dov kör av stereotyper och förgivettaganden som påverkar oss utan att vi märker det. Intellektuella bör backa, lyssna, välja och välja bort, för att i möjligaste mån frigöra sig från detta brus.

Den som säger att ”invandrare” är drivande i smittspridningen är inte nödvändigtvis rasist. Men hen har drunknat i bakgrundsbruset och hör det som det normala. Uttrycker hen det sedan som expert i ett nyhetsprogram ger hen uttryck för den rasism vi alla är nedbäddade i.

 

Folkhälsomyndigheten ska inte vara experter på rasism. Men de bör ha kravet på sig själva att inte underblåsa den!

Det går utmärkt att tala om klass, ekonomi, anställnings- och boendeförhållanden, d v s det som saken gäller. 

Svensk lagomterrorism

När en vit politiker med etniskt svensk bakgrund har bomber hemma i bostaden häktas han för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Samhället är på inget vis nöjd med hans agerande, men sätter inte heller in det i något sammanhang.

Politikerns ledare sa, för mindre än en månad sedan, att Socialdemokraternas förslag till flyktingpolitik ”betyder krig, i riksdagen och i kommande valrörelse. Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek” kvittrade han. nte vilken partiledare som helst, utan ledaren för det snabbast växande partiet i riksdagen, den enda helt lyckade satsningen på högerextremism i svenskI politik.

     Detta är alltså sammanhanget eller bakgrunden till den allmänfarlige politikern. En samhällsuppfattning som bottnar i gammal nazism, en ledare som manar till krig.

Varför har politikern inte häktats för förberedelser till terrordåd? – Det beror enbart på det tredje och sjunde ordet i allra första meningen ovan.

 

De krigshetsande högerextremisterna borde vara nöjda. Visserligen vill de vara talespersoner för nolltolerans mot kriminalitet, trots att förekomsten av brottslighet inom partiet är exceptionellt hög – men de klarar sig ifrån den i våra dagar absolut värsta anklagelsen, den där själva beteckningen gör detsamma som brottet; sprider skräck och hot. Och de klarar sig från terroranklagelse tack vare den svenska rasismen som undantar personer som enkelt identifieras som vit och svensk. Ja, de borde verkligen vara nöjda!

 

Björn Söder, känd företrädare för samma parti, en period vice talman i Sveriges riksdag, ledamot i utrikesutskottet, ifrågasätter på twitter att presidentvalet i USA skulle ha gått rätt till, vidarebefordrar Trumps rykten om falska röster och föreslår omräkning. Detta skapar inte ens lite skum på nyhetsvågorna. Det har blivit den normala mediabilden att Sverigedemokrater bär sig besynnerligt åt, det är inte något att bevaka – inte ens när det gäller en person med så viktigt uppdrag som Sveriges relation till andra länder.

     De borde vara nöjda.

 

Ändå finns inte maken till missnöjda människor. Alla andra partier har fel, alla media gör fel. De klarar sig undan ifrågasättanden och anklagelser till och med när det gäller terror, men utpekar ändå sig själva som offer.

     De vill ha den totala makten. De vill ha den totala kontrollen över befolkningen från utseende till beteende. Därför är de inte nöjda, trots att de lyckats sälja in sin extremism som ”normal” till följsamma journalister och försiktiga åklagare.  

 

Det är ju en svensk extremism. Då måste den vara lagom. Är det så majoritets-Sverige tänker?

     En vanlig snubbe som har bomber i källaren, förbereder allmänfarlig ödeläggelse.

     Terrorn osynlig.

 

Terrorister är helt förknippade med sjalar om huvudet, svarta skägg och gröna flaggor. 

Sverige är rasistiskt. 

Sverigedemokraterna är missnöjda ändå.

Vad ska det bli av allting. Skräcken och kampen mot fascismen

Nej vad ska det bli av allting.

Klimatet – det kan jag inte ens tänka på. Det är katastrofen. Det är döden för alla. Min egen död kan jag nog tänka på. Men inte allas, inte jordklotets.

Fascismen – den måste jag tänka på. Den har jag alltid tänkt på. Den har kopplat greppet.

 

En fantastisk politiker, Herta Fischer, konsertpianist, kulturpersonlighet. Jag visste alltid vem hon är, ty hon var en vän till mormor. Lilla snälla mormor, som viskade ordet ”kommunist”, rädd att grannarna skulle höra och förstå att morfar var kommunist, sönerna, och Herta förstås.

     Idag viskar vi inte ens ordet. Det är oanvändbart, fördömt. Men en gång var det kommunisterna som stod för värmen, solidariteten, modet, den gemensamma kampen, glöden.

     Herta var imposant, överväldigande. Högt uppsatt svart svinrygg, turkos ögonskugga, illrött läppstift, lila dräkt. På pianopallen vid en Brecht-konsert eller i talarstolen i landstinget; Herta syntes.

     Vi sprang på varandra på Odenplan i kön till buss 515 och Herta började tala omedelbart, högröstat på sin klingande brutna tyska. Jag kom från Balettakademien, ”jag älskar balett!” skrek Herta och så talade vi balett en stund. Hon kom från något politiskt möte, jag sa väl något om att hon hade mycket att göra för plötsligt övergick hon till att berätta varför hon var politisk aktivist:

     ”Jag måste. Hela min familj dog i koncentrationslägren. Det finns ingenting kvar. Så blir det när fascisterna får bestämma. Det blir ingenting kvar, inte konsten, inte det mänskliga. Därför måste jag. Det är mycket att göra, självklart finns det mycket att göra. Men jag kan inte låta en enda dag gå utan att kämpa mot fascismen. Jag måste.”

 

Detta är något att bära med sig.

     Det är också morbröderna, mormors kommunistiska söner, dem som hon viskade om, de som inskärpte i mig att ”vi skulle ha suttit där allihop!” när jag frågade om koncentrationslägren.

     På så sätt kopplade fascismen greppet tidigt. Allt sedan jag var tio kan jag inte säga att det gått mer än, säg, en vecka utan att jag tänkt på den

     den institutionaliserade dumheten

     det stadfästa föraktet

     förhärligandet av våldet

     de infantila guldåldersdrömmarna

     det rättfärdigade mördandet

     den industrialiserade döden

 

Nej vad ska det bli av allting.

Hur vi räddar klimatet, om det är möjligt, vet andra bättre än jag. Men hur vi stoppar fascismen, det tror jag nog att jag vet. 

     Humanistiskt tänkande, solidaritet, kristen medmänsklighet.

     Tala om det. Var det.

Den mest ogina asylpolitiken - eller alla mot Vänstern

Under vår och sommar har en parlamentariskt sammansatt migrationskommitté arbetat för att ta fram nya migrationslagar för Sverige. Men arbetet gick inte att slutföra. Partierna är allt för oense. Om vi trodde att det skulle finnas en ”hård” och en ”mjuk” sida i kommittén, tog vi fel. Det fanns en hård sida, och Vänsterpartiet. Det enda parti som vill se en human och värdig asylpolitik där asylrätten respekteras, där ensamkommande unga ges möjligheter, där familjer får leva tillsammans, och där den som får asyl får ett permanent uppehållstillstånd.                    Vänsterpartiet arbetar för rättssäkra bedömningar när människors livsöden avgörs. Det innebär inte, som somliga tror, fri immigration. Nej, det är den internationellt överenskomna asylrätten som Vänstern kämpar för.                                                                                                        Endast Miljöpartiet lutar lite åt vänsterhållet.

 

Moderaterna och Sverigedemokraterna ville se den mest ogina asylpolitik som är möjlig. Centern och Liberalerna velar. Var har vi då Socialdemokraterna?

     De är helt inriktade på en ogin politik som de vill genomföra i samarbete med Moderaterna! Begreppet ”volymmål” som är så opassande när det gäller människor, är något som både Socialdemokraterna och Moderaterna är för, även om de formulerar det olika. Utifrån går det inte att avgöra vilket som är viktigast för S; att försämra för asylsökande eller att få leka med M.

 

Att S försökte stöta bort Vänstern från diskussionerna är inte förvånande, eftersom de tidigare skrivit under på just detta med sina januarikompisar. Men att de också ville hänga av Miljöpartiet, regeringskollegan, är både otrevligt och otaktiskt. Bli inte förvånad om det kommer konstiga utspel från Mp framöver, de borde rimligen vara förbannade.

     En mer rättssäker och human flyktingpolitik skulle kunna skapas om regeringen, C och L, samt Vänstern förhandlar. Det hade inte blivit den bästa, men en möjlig väg. Tyvärr har Socialdemokraterna inte varit intresserade. De vill, än en gång: försämra för asylsökande, leka med M.

 

Människor på flykt behöver leva med sina familjer under någorlunda förutsägbara villkor (ja, vem behöver inte det?) Men den politik som förs idag, den som Socialdemokraterna vill förstärka, förorsakar en känsla av att stå utanför samhället, att vara oönskad, både hos de nyanlända och de infödda fattiga.

     Tillfälliga uppehållstillstånd minskar motivationen för att lära språk och utbilda sig. Lägg till trångboddhet, sämre anställningstrygghet och taskig välfärd p g a oanständiga skattesänkningar, så ser vi ytterligare ökade klassklyftor. Och dessa stora skillnader i livsvillkor leder till misstroende mellan människor och gentemot samhällsfunktionerna.

 

Hur ska Socialdemokraterna förmås återgå till den solidaritet och den ansvarskänsla de en gång visade?

     Du som röstar S – tänk efter vilket samhälle du vill ha, och tala om det för dem.

Vi är många, vi är gamla, stoppa föraktet nu!

Det var i början av pandemin jag hörde och verkligen tog in det; föraktet för gamla.

     Men, just gamla får vi inte längre vara. Föraktet för gamla är så starkt att ordet blivit belastat. Inte får du säga om en medmänniska att hen är gammal!

     I myndighetssammanhang kallas vi äldre. Detta är löjligt, med tanke på att en fyraåring är äldre än en treåring. Men vid pensionen blir man ”äldre” och sedermera ”äldre-äldre” vilket är så löjligt att någon borde behärska sig. Men vad ska en stackars byråkrat göra, när det är så föraktligt att vara gammal att det inte får uttalas.

     Sedan kom nyordet hela vägen från Nya Zeeland: vi är boomers (givetvis engelsk pluraländelse). Betydelsen verkar vara omstridd, men den tycks gå ut på att vi anmärkningsvärt nog lyckas med att samtidigt vara i vägen och omsprungna. Svårt att få ihop detdär, men helt kort: allt som gamla gör är fel, eftersom det är fel att vara gammal.

Det var i början av pandemin jag hörde föraktet tydligt. Det ena vuxna barnet efter det andra trädde fram och skröt om hur de låst in familjens fånar, eller beklagade sig över att sagda fånar tog sig ut iallafall. Eftersom de inte kunde förstå det nya läget!

     Detta beklagliga, men av vuxenbarnen så skickligt hanterade, tillstånd tycktes bottna i att vi människor dagen efter 70-årskalaset genomgår en total personlighetsförändring och inte längre fattar någonting, allra minst om hur man skyddar sig själv eller åtlyder enkla bestämmelser.

Början av pandemin var som en dammöppning. Äntligen var det latenta föraktet accepterat – nu var det ju för allas bästa!

     Efter det har vi på sociala medier kunnat ta del av hur omåttligt lustiga vi gamlingar är när vi famlande försöker ta oss fram i den nutida värld som vuxenbarnen bemästrar till fulländning på misshandlad svengelska.

     Vi tittar på fel teveserier, för vi förstår inte de coola serierna.

     Vi blandar ihop namnen på stora rap-konstnärer.

     Vi är dessutom så gulliga i våra valhänta försök att skriva på messenger eller dela foton.  

     Ett exempel: ”Nu har ni boomers upptäckt att det finns smileys och kan bara inte sluta. Love y'all!”

     Här borde jag lägga en riktigt ful smajlis, för vem vill bli tilltalad sålunda?

Som 65-åring är jag inte riktigt gammal än. Men jag är fullt beredd att ingå i det som politisk kategori, enbart för att påminna om att det inte är någon skam att vara i den.

     Gamlingskap är jobbigt. Att ta sig igenom varje steg på vägen dit och se glad ut ändå, det är värt respekt – inte förakt eller förbarnsligande.

     Och säg nu inte att varje ålder är svår! Att vara barn är ett helvete och att vara ung är förvirrande och att vara gammal är jobbigt, men att vara medelålders är en guldålder. Du som är det står på höjden av dina förmågor! Så se till att använda dem.

Gamla blir alla, utom de som dör (vilket säkert är det svåraste).

Tids nog blir vi gamla också dementa och senila. Det är då vi är värda omsorg.

Vi måste öva oss. Vi måste ordna en solidarisk samhällsplanering.

En tom påsk. En konstig 1 Maj.

     Hittills har vi inte påverkats mycket av corona, vi som lever i glesbygd och kan vara ute. Men smittan och rädslan finns runt om och stämmer ned humöret. Det blev en tom påsk, en konstig 1 Maj.

Varje dag hör vi nyheterna för att följa med i de registrerade dödstalen och uppdatera oss på rekommendationerna, dem som vi i början trodde var rådgivning men som nu framstår som nödvändiga krav. Mer hårdfakta om corona lär vi inte kunna ta till oss helt och fullt förrän efteråt – om det kommer något efteråt.

     Jonas Sjöstedts 1 Maj-tal i webbsändning var alldeles utmärkt. Men det var sångaren Stefan Sundström som yttrade den mening som gjorde starkast intryck: denhär krisen är bra för att öva oss, så vi vet hur vi ska göra nästa gång.

Det har faktiskt stått i nyheterna under rätt lång tid att det kommer svåra pandemier, nya virus, att antibiotikaresistensen ökar… nyheter som jag inte brydde mig så mycket om, då jag trodde det var ett framtidsproblem som medicinvetenskapen skulle lösa.

     Nu bryr jag mig. Framtiden är här. Det kommer fler kriser.

     Nu övar vi oss.

Att äldreboenden och hemtjänst lämnades åt sitt öde på tidigt stadium är en skam, en skam som bottnar i politiska beslut på ännu tidigare stadium. I en verksamhet som haltade fram redan innan, finns inga resurser att ta till. En personalstyrka, delvis outbildad, med osäkra arbetsvillkor och ständig stress, kan inte jobba mer. Vad de behöver är skydd för att hålla sig friska. Det fick de inte.

     De största misstagen detta land har begått var utförsäljningen av äldrevård och apotek, och nedläggningen av beredskapslager. På så vis blir man lätt ett offer för en pandemi.

Så Sverige har mycket att öva på, och många beslut att fatta för att få saker att fungera med skyddsnät också i svåra tider.

     Mitt i pandemin är det skrämmande att ta del av människors efterfrågan på stränga besked, order istället för rekommendationer, starkare kontroll. Som om strängheten i sig vore en del av lösningen. Eller som om det är en tröst, i svåra tider, att höra ledaren tala med befallande stämma.  

     Vi vet ännu inte om fel beslut har fattats i Sverige, eller vilka beslut som var fel och vilka som var rätt. Men en sak vet vi:  

     När vi ska ta ställning till hur Sverige ska fungera i framtiden, är det folket som ska ta ställning. Inte den starke ledaren. Och folket måste vid det laget ha fått klart för sig att det är solidaritet och gemensam samhällsplanering som stabiliserar omsorgsverksamheter och fyller våra förråd.

När utredaren blir känslosam är fan lös

I senaste numret av Expo finns en gedigen artikel om de så kallade ghettolagarna* i Danmark, och om proteströrelsen mot dem. Lagarna ingår i något som kallas ghettoplanen vilken syftar till att beröva människor deras hem, om området uppvisar vissa kritiska karaktäristika. 

     I ghettoplanen fastslås att Danmark måste förbli Danmark, eller bli Danmark igen.

Mer om det kan du läsa i Expo. Utöver den numera tillvanda vreden mot rasism och orättvisa väckte artikeln beklämdhet över hur nationalismen genomgående stöder sig på känslobetingade signaler.

     ”Danmark måste förbli Danmark” – ja vad i helsefyr skulle det annars vara? Om inte danskarna röstar för att gå upp i Grönland. I en demokrati är ju allt möjligt.

     Svammel är ursäktligt från politikeraspiranter. Men ”Danmark måste förbli Danmark” är den högsta myndighetens utredningsprosa.

Första gången jag såg något liknande trodde jag det var en olyckshändelse. Det var i SOUn om att göra nationaldagen till helgdag. Visst ingick hårddata, expertmässiga beräkningar av hur arbetstiden skulle förlängas vid olika alternativ, men själva motivtexten var alltigenom känsloframkallande. Motiveringarna gick ut på att vi inte ”fått” vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning).

     Texten var välsmorda mackor rakt i gapet på Sverigedemokraterna, det var bara det att knappast fanns då. Det var en socialdemokratisk text, och den var ingen olyckshändelse. Nationalism finns inom alla partier.

Idag är vi bekanta med känslosignalerna från alla fascismens schatteringar. Läser du en fackbok om nazismens tidiga framgångar är ett av huvudnumren just detta: hur man omvände människor i hjärtat genom att spela känslosträngarna, istället för att övertyga med sakargument. Nazisterna föraktade fakta lika mycket som alternativhögern idag gör det – och ett av våra demokratiska grannländer utformar sin ”ghettopolitik” med stöd i känslomässiga signaler.

     Nationalismen kan inte leva utan känsla. Nationalismen kan inte hantera fakta.

     Också demokrater har svalt betet. De rapar inte ens.      

* Alla politiker tycker inte att ghetto är ett bra ord. Detta är de måna om att framhålla. Att ordet kan uppfattas som olämpligt.

Den värld vi haft, och den värld vi har

”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer” sa väninnan.

Den värld vi haft kanske inte har funnits på länge?

Oron. Inte i första hand för att själv bli smittad, även om det vore obehagligt. Men oron för ett samhälle som inte kan hantera sina medborgare med utsåld sjukvård och nerlagda beredskapslager. Oron för att pengarna vi skulle ha till ålderdomen smälter bort i en börskrasch som i slutändan sväljer också våra magra pensioner. Oron för ett samhälle vars medborgare inte längre kan försörja sig. Oron för en värld där vi inte längre kan röra oss.

Oron för en värld där flyktingarna på Lesbos kommer att ha dött och ingen vet vart nästa flyktinggrupp ska ta vägen, om vi ens tar oss tid att tala om dem.

Den allra värsta oron i denhär pandemin – hittills – är, utöver detta och alla jävla tänkbara nya virus, att vi ser ett omåttligt behov av auktoritärt beteende. Det är som att det inte spelar någon roll om en lösning är medicinskt motiverad eller inte, bara den är sträng och sätter folk på plats!

     I ett land får du inte cykla. Men hur sprider du smitta på cykel? Går inte att hostande hänga över folk från en cykelsadel!  

     På andra ställen får folk inte gå ut alls. Som om du bleve friskare av att sitta inomhus. Det var på digerdödens tid detta var allmän visshet.  

     Och gränserna stängs. Fastän smittan redan finns inne i så gott som varje land.

    

Detta är den värld vi redan har, en värld där drakoniska lösningar för många framstår som de tryggaste. När försvann den, pionjär- och upprorsandan?

     Den värld vi redan har är också den där vi flera gånger om dagen måste påminna om respekten för sakkunskapen, i dethär fallet Folkhälsomyndigheten. Där vi måste slå ifrån oss femtielva högljudda tyckare för att vaska fram underbyggd expertis. När försvann den, tilltron till kunskap?

Det är viktigt nu, att inte dra partipolitiska växlar på situationen. Om detta är vi alla överens. Men nog kan vi ödmjukt konstatera att det främst är de högerextrema som föraktar myndighet och kunskap? Kanske därför att de redan gjorde det tidigare, kanske därför att de är de enda som har något att vinna på en misstro gränsande till kaos.  

     De högerextrema spelar en allt större roll i den värld vi redan har.

”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer.”

Visst var vi för omedvetna, för sans-souci! Vi slängde soporna i sjön, vi konsumerade antibiotika i samma mängd som småprylar tillverkade av små barnfingrar, vi utrotade människor i industriell skala och bad om ursäkt för det, vi sålde ut en fungerande välfärdsstat.

     Vi såg ut att, efter tragedin, ha besegrat hiv-aids. Då var vi väl osårbara?

     Idag är vi bara osäkra, och allt som står i denhär texten kan behöva ändras om några dagar.

EUs murar och 2015 års solidaritet

Låt mig påminna om situationen 2015: Massor av asylsökande lyckades ta sig till Sverige, där en stor mängd volontärer hjälpte till med värme, filtar, vila, mat, sällskap, stöd. Sovplatser ordnades i människors hem, i kyrkor och föreningslokaler, improviserade soppkök stod för måltiderna. Kommunernas tjänsteutförare låg i selen med tolv timmars arbetsdag för att få fram ordnat boende och undervisning. Det fungerade hyggligt, för att vara en nödsituation. När volontärer och kommuner inte längre orkade bad man staten om hjälp (det gällde bl a lättnader i skollag och bygglag, för att kunna medge provisoriska lokaler). Regeringen sa, vi ska tänka på det.

     Sedan gick den ut och stängde gränserna.

Fem år senare ser jag plötsligt taggen Aldrig mer 2015!

     Det året var traumatiskt. I synnerhet för flyktingarna, men också för alla de frivilliga som såg sina bemödanden om ett humant mottagande trampas på av S-Mp-regeringen.

     De som nu använder taggen hade också ett jobbigt år. De fick se två saker: flyktingar i behov av deras hjälp, och solidariska människor som var beredda att ge den.

     Eftersom dessa småskurna personer inte vill uppleva något liknande igen, vill de hålla flyktingarna på så långt avstånd som möjligt. Helst utanför taggtråd eller i rangliga båtar. Envisas kräken, kan man skjuta på dem.

     Utanför grekiska kusten attackeras barn och vuxna i EU:s namn. Dödsstraff är brottet för den som i sitt elände närmar sig Unionens murar.

    

Svenska högerpolitiker hundratals mil därifrån drar på sig uniformen och poserar gränsvakter. Deras media underminerar asylrätten genom att med viss konsekvens kalla de flyende för ”migranter”. Avgrundshögerns svans bidrar med att misstänkliggöra och håna precis alla: asylsökande, deras hjälpare, myndigheterna… och så vidare ända till hälsovårdspersonal som också är skyldiga till något, oklart vad.

Och vad gör den S-liberala regeringen? De vill inte tillbaka till 2015! Vilket vore förklarligt om de syftade på den skuld de bär på efter sitt svek i flyktingfrågan för fem år sedan – men det är inte det de menar. De menar detsamma som högern, detsamma som kapitalets nationalistiska union.

      Murar ska byggas och försvaras med vapen.

En idealistiskt lagd person skulle tro att denhär kontinenten fått nog av murar, av taggtråd, av läger, av åtskiljning och utestängning. Men det är tvärtom. Europa är byggt på utestängning och kommer att fortsätta med det.

     Det varnade jag för redan vid den svenska folkomröstningen om EU, det skrev jag om i min bok om Europa. Men det var inte så intressant.

     Minnet är kort, i år kortare än någonsin; börjar med en flyktingkatastrof för fem år sedan. Och istället för att förebygga fler sådana, är man överens om att dendär gången då vi handlade solidariskt, den ska aldrig upprepas.

Kreativ tankeflykt via SAS

Om du undrar; mejlet som gick till Sveriges Radio (se förra blogginlägget) fick aldrig något svar från SR.

     En obetydlighetens skala: Förr var jag bara så obetydlig att mina texter inte ”fick plats” på DNs eller Aftonbladets debattsidor. Nu är jag så obetydlig att jag inte får svar av en offentlig aktör.

     I min påfallande obetydlighet överväger jag än en gång att skrota bloggen (som ju bara är ett 1990talsfenomen!) och övergå till milslånga fejsbokinlägg istället. Som den betydande personen Ebba Busch Thor, partiledare för ett om inte betydande så besynnerligt parti.

I likhet med nätets trollsvans har EBT hetsat upp sig över en reklamfilm från SAS. I filmen belyses det historiska, sociologiska och kulturella faktum att utveckling och framsteg sker genom utbyte; att låna och spinna vidare. Elementärt!

     Men EBT tolkar fakta helt annorlunda. För henne innebär de en ”destruktiv självnedvärdering”, ett hyllande av ”ingenting”.

     Flertusenårig mänsklig utveckling är för henne ingenting – eftersom den inte är unik och vår. En tanke som sannerligen är destruktiv.

     EBT likställer i kreativ tankeflykt denna reklamfilm med budskap från politiska ledare, vilka antas skapa rädsla hos många medborgare. De här medborgarna skulle alltså inte vara rädda för att bli arbetslösa, gamla, sjuka, ensamma eller klimatdrabbade, utan de är rädda för att de ”måste försaka sitt hem om fler ska kunna bli en del av det”.

Kreativ tankeflykt! Svamlet har inte mycket med SAS reklamfilm att göra, inte mycket med dagsaktuell politik; arbetsförmedling, värlfärdsmiljarder och bostadsbrist. Men det är lik förbannat genomtänkt, det visas av gensvaret i sociala medier när småtrollen kryper fram.

     EBT säger – äntligen – det ingen annan vågar säga!

     Men vad var det nu hon sa?

     Att utvecklingen inte är värd kattskit om vi inte får vara ensamma om den.

Snacka om destruktiv nedvärdering av mänskligheten. Den har tagit sig igenom istider, torkkatastrofer, vulkanutbrott, översvämningar, världskrig. Den har utnyttjats och svultit, dött i epidemier och krig, men på något sätt ändå lyckats utbyta varor och idéer för att långsamt och med svåra bakslag trots allt förbättra sin situation.

     Men om det inte var bara vi, så intresserar det inte en nationalist.

     Och det som intresserar EBT, det är att locka till sig nationalister.

SR skyddar dem som vill kontrollera dem

Detta brev är sänt till Sveriges Radio:

Något ytterst märkligt inträffade under Ekots lördagsintervju. Den inbjudne gästen är Jonas Sjöstedt, en varmt uppskattad men inom kort avgående ledare för Vänsterpartiet. När han talar om ”de blåbruna partierna” blir han rättad av intervjuaren: Så säger vi inte här på Sveriges radio*.

     Sjöstedt uppträder fortsatt belevat, vilket han egentligen inte har någon anledning till, och förklarar kort att vi i Vänsterpartiet ”kallar en spade för en spade”. Intervjun kan fortsätta.

     Det som inträffat är alltså att Sveriges Radio bjuder in en gäst för en intervju, och tar sig för att avbryta och rätta gästen när det som yttrats inte passar sig, enligt en hittills obekant uppförandekodex för massmediet.

SR ska vara saklig, opartisk och neutral. Detta innebär inte att envar som står framför en mik i SRs lokaler måste underkasta sig er godtyckliga tolkning av hur opartiskhet fungerar.

     Det innebär inte heller att man rättar sina gäster, vilket är så ouppfostrat att Sven Jerring rodnar i sin himmel.

Vi har hört den förut: ”nu är ju inte SD här och kan försvara sig”. Däremot fick vi inte höra att Greta Thunberg inte var där och kunde försvara sig, när teves egen personal partiskt tillskrev henne uppfattningar.

    

Vi har hört den här också: ”Public service är vänstervridet”. Det var någorlunda sakligt riktigt, förr i tiden. Det vill säga under några år på 70-talet när vänstern hade det berömda problemformuleringsprivilegiet under en kort, intensiv och viktig tid.

     Att borgarna inte oemotsagda ägde kommunikationskanalerna gjorde dem så förvirrade och upprörda att ryktet om vänstervridningen ännu lever, fyrtio år senare. Det som är nytt är att ni inom public service har börjat rätta er efter det.

En objektiv undersökning av media har visat att de ger en svag övervikt för borgerlig politik och problemskrivning. När en sådan granskning inte slår igenom ens hos de granskade är det alarmerande! Falska nyheter och ryktesspridning har skadat bedömningsförmågan till och med hos SR och SVT, eftersom ni ängsligt rättar er efter myt hellre än fakta.

     Om kritik av de blåbruna, det av Åkesson utnämnda konservativa blocket, alltid hejdas av påflugna reportrar, då bidrar ni själva till den omdaning av public service som i synnerhet Sverigedemokraterna vill ha.  

Märk väl: ni har all rätt i världen att avgöra vad ni själva säger hos er i Sveriges radio. Det är inte regeringen och inte Sjöstedt som fått för sig att lägga ner opassande radiokanaler och redigera era inlägg så de passar regimen.

     De som vill göra det, är dem som ni för närvarande stöttar.

  

* Har inte hört detta själv, citat via Twitter

2019 års läsefrukter

Här kommer sedvanlig årsbetraktelse över några lästa böcker. 

Två sociologiska reportage:

Nation i ombildning är en textsamling redigerad av Ålund-Schierup-Neergaard. I den belyses spänningen mellan högerpolitik och frivilligaktörer; kommer fascismen att segra, eller kan vi erövra ett jämlikt samhälle? Boken är klart läsvärd trots en bitvis snårig akademiprosa. Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru är lika läsvärd. Här är en författare som poetiskt och religiöst färgat skriver om vilka individer och kroppar som räknas och vilka som inte får höra till.

Årets omläsning:

Colette, den enastående franska beskrivaren och beröraren. Ett gäng böcker lästes i retur, från den tidiga uppkäftiga Claudine till den vemodiga Break of Day (i brist på svenska översättningar måste den som inte behärskar avancerad franska läsa Colette på engelska; fånigt men enda möjligheten). Colette är i sina natur- eller matlagningsmässiga ögonblick sinnligt konkret, medan personskildringen med åren blir allt mer diffus. Colette kan mycket väl vara en slags blomma eller katt.

Två böcker som utspelas strax före Förintelsen:

Lion Feuchtwangers Oppermans och Hanna Kralls Hjärterkung skildrar en folkgrupp i trångmål. I Feuchtwangers Berlin vägrar judarna förstå vad som håller på att hända; med bara en liten inskränkning till kanske det ska gå att reda sig? I Kralls Warszawa är vi redan i ett ghetto där människor i chock försöker hitta vilka utvägar som helst. Krall gjorde det. Hon var ett undantag.

Tre politisk-historiska verk efter Förintelsen:

Barbro Eberan skriver som alltid insiktsfullt i Hur kunde det ske, myt och motmyt. Hur förändrades synen på nazismens brott över tid och ur olika ideologiska vinklar? När ser vi kollektiv skuld eller kollektiv skam, och hur påverkar de dem som växer upp? En högst konkret förklaring ges i Peter Longerichs Hur Förintelsen planlades, en bok om Wannseekonferensen. För den som har grundkunskapen ger boken en utmärkt komplettering. Här framgår vilka som var där och vad som sas.

     En motpol finner vi i Henrik Arnstad, som i Hatade demokrati gör ett storartat försök att definiera demokratin som ideologi, dess historia och dess ömtålighet; läsning som bildningsresa.

Två svenska romaner:

Trots att Sara Stridsberg skriver beundransvärt väl, vackert och sammanhållet, kan jag inte engagera mig i Kärlekens Antarktis, en tragedi där huvudpersonen är död vid romanens början och inte verkar ha haft någon pregnant karaktär* ens när hon levde. Allt är grått, känslolöst och viljelöst. Trots sorgen, tomt. Vill någon veta mer om styckmord rekommenderas Catrine och rättvisan av Hanna Olsson.

     Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, känslig och melankolisk skildring av familjelivet inifrån. Banala nutidsmarkörer är ymnigt förekommande, vilket å andra sidan stämmer väl in på huvudpersonens karaktär*. Återstår att se om tjugo år om boken är en dagslända eller tidsskildring.

Två avslöjande reportage som avslutade året:

Joakim Medins Thailandssvenskarna och Matilda Gustafssons Klubben sammantagna visar upp patriarkatet från arbetargrabbar till akademinobless, skildrar patriarkatet som patetik, senkolonial praktik, furstespegel eller bara kräkmedel. Läs dem gärna! Men inte i följd.

* Här tydliggörs hur ordet karaktär (som är något vi bär inom oss) på svenska inte är synonymt med orden huvudperson, figur, gestalt eller roll (som är personer i litterära eller filmiska verk)

Det är kulturpolitik, dummer!

I en utmärkt artikel om vikten av kulturpolitik skriver Jenny Lindahl om att vi måste kunna se verkligheten som den är: ”Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker”. Med bortförklaringar menar hon till exempel att tanken att det skulle bero på hur dåliga Socialdemokraterna är (vilket de är, och vilket spelar in). Man kan också räkna dit tanken att media skulle ha underblåst fascistiska strömningar (vilket de har, och vilket spelar in). Men den underliggande förklaringen är, skriver Lindahl: ”en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden”.

     Eller, som jag brukar citera en filmtitel: Motståndaren är välorganiserad.

     Eller, som jag citerar mig själv: Folk vill inte ha demokrati och socialism just nu.

Nationalismen har kopplat greppet.

Från 1980talet och framåt gick borgarna och näringslivet i offensiv mot den så kallade 68-vänstern – den korta tid då vänstern besatt privilegiet att formulera problemen. Genom den offensiven satte de sig i stånd att genomdriva nyliberal politik och splittra arbetarrörelse och fack. Strategier som satsa-på-dig-själv och fucka-facket nötte ner solidariteten, och i dess ställe fyllde nationalismen människors behov av samhörighet.

     Folk ser naturligtvis klassklyftan, orättvisorna. Men när kategorin klass gjorts osynlig framträder annat: Hudfärg. Kultur. Religion. Språk.

    

På 90-talet var jag inne på att vi måste förstå och påverka det som rör sig inuti folks huvuden. Socialdemokraterna hade för längesedan lagt ner det projektet (även om de fortfarande var inne på att fixa grejer åt ett alltmer passivt folk). Samtidigt förändrades formulerandet av problem, värdeord och signaler, till en början i takt med nyliberala framgångsdrömmar. När dessa visade sig ohållbara fanns ett tomrum öppet för underliggande nationalistiska eller rasistiska tankemönster.

Lindahl konkretiserar: ”Det krävs att vi börjar förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå.”

     Språket styr tanken. Att arbeta med det som rör sig inuti folks huvuden genom media, konst, bildning och så vidare, är en av dagens viktigaste uppgifter. Och den kan inte längre viftas bort som osaklig idealism.  

"Invandringsfrågan" - vem är det som frågar? eller Diskursförändring på 20 år

En god vän till mig sa nyligen att hen blir räddare och mer olustig, eftersom det inte går en dag av politiskt arbete utan att immigration kopplas samman med våld och brott. Det är som att vårt samhälles problem inte kan granskas utan ett negativt filter som gäller invandring.

     Vännen flyttade till Sverige som helt liten och har därför reell orsak att vara rädd, utöver den rent allmänna olusten över vad som håller på att hända.

När Löfvén på ett visserligen fyrkantigt och förenklat vis (ja, han pratar ju faktiskt så, och ni som skrattar gillade inte den briljante Palme heller!) pekade på hur ojämlikhet och segregation bidrar till kriminalitet blev han dels utskrattad – vilket är illa nog – dels uppläxad för att alla vet ju att han hade fel. Alla vet ju att han försökte skylla på klasskillnader. Trots att alla vet vilket problemet är. Det vill säga: vilka som är problemet.

År -00 gästade jag en konferens i Schweiz för att tala integration. När jag kom in i salen trodde jag att jag kommit till fel möte, eftersom alla bara pratade brottslighet. Detta berättade jag efteråt, och det uppfattades som bister humor. ”Det är ju därför det är så viktigt att du är här! Ni har en helt annan syn i Sverige!”

     Idag är det inte särskilt humor.

     För snart 20 år sedan hade vi en helt annan syn i Sverige. Längre tid tog det inte att ändra diskursen: ”Inte en dag av politiskt arbete går, utan att immigration kopplas samman med våld och brott.”

     Rädsla och olust är en högst adekvat reaktion. Särskilt när exempelvis moderater nu kommer och kräver en sorts avbön; att vi ska förstå hur fel vi hade, eftersom alla numera vet att det var immigrationen som skapade kriminaliteten. Men det är inte verkligheten som har förändrats. Det är hur den beskrivs.

Numera har vi i Sverige något som heter ”invandringsfrågan”, ibland bara ”invandringen”, en rubrik som underförstått anger ett eller flera av följande: kriminalitet, våld, fattigdom, hedersförtryck, kvinnohat, bidragslurendrejeri, islamistisk terror, isolering, svenskhat, kaos.

     Det är påfallande likt hur ”judefrågan” gjordes till samlingsbegrepp i Tyskland. Där fanns aktiva och passiva antisemiter, där fanns fattiga och orättvist behandlade, där fanns ett hårt samhällsklimat av bristande tillit, och där lyckades man på till och med kortare tid än 20 år nöta in ”judefrågan” som något som alla – till och med andra stater – måste ta ställning till. Många intellektuella, många liberaler, många svenskar förstod att ”judefrågan” på något sätt måste lösas.

”Invandringsfrågan” är ett av de mest skrämmande och olustiga begrepp som någonsin figurerat i det politiska samtalet i vårt land.

     Tänk jämlikhet och mänskliga rättigheter istället. Det är de som på något sätt måste lösas.

     Tänk aldrig den slutgiltiga lösningen! När det gäller människor handlar det alltid om utveckling och gradvis förändring.

"En skola som föräldrarna minns" - ett SD-förslag utan kunskapsbas

I en debattartikel skisserar Sverigedemokraterna sin tilltänkta konservativa skola. Nuvarande grundskola kallar de för ”vänsterliberal” vilket i SDs ögon står för allt som är dåligt. Med viss rätt påpekar de att ”lärare och rektorer har i den moderna skolan i praktiken fråntagits reella möjligheter att styra verksamheten”, men ingenstans i artikeln nämns att denna brist på handlingsutrymme i första hand är ekonomisk. Skolor som inte har råd att anställa rätt personal, att bygga ut eller om, att erbjuda eleverna kulturupplevelser eller omvärldsstudier, det är skolor som inte styr sig själva. Ekonomin gör det. Samtidigt som privata skolföretag organiserar för att ta ut vinst. Detta stör inte Sverigedemokraterna.

De tar upp att anmälningar om hot och våld har ökat, och anger – förstås – migration som ett skäl till detta. Istället handlar ökningen dels om brist på specialpedagoger och kuratorer, dels om att Skolinspektionen i flera år legat på skolorna med piska för att få upp korrekt antal anmälningar. Sådant struntade man nämligen i,  i den gamla skola som SD minns. Som straff för särskilt problematiska elever föreslår SD statliga internat, alltså ett återinförande av ungdomsvårdsskolorna (som ofta var en utmärkt introduktion till kriminalitet!) För att av någon orsak också bestraffa de nyanlända ska de separeras från övriga elever tills de kan språket och inte innebär ”en störningsfaktor”. Hur de nu ska lära sig språk och koder utan kontakt med jämnåriga? För övrigt är det få elever som törstar så efter kunskap, som just de nyanlända.

Ännu ett korrektionsmedel är att elever ska tvingas gå om klasser ”om de inte når målen eller missköter sin skolgång”. Som om tvång och utskiljning skulle förbättra deras resultat.

SD vill se ett tydligt regelverk för alla skolor, med studiero, trygghet och lärande som ledord. Är det möjligt att de aldrig hört talas om Skollagen, Läroplanem och kursplanerna? Den senaste versionen antogs 2011, när SD satt i riksdagen, och Skolinspektionen är noga med efterlevnaden.

SD vill ge skolan ”ett normskapande uppdrag”. Det vill säga, Läroplanens första kapitel: Skolans värdegrund och uppdrag. För SD är exempel på goda normer "hur man hälsar på sin lärare, vilket språk man använder eller hur man bemöter varandra” – alltså, skolvardag för alla som vistas där.

På ettpar ställen nämner SD ”klassisk pedagogik” utan förklaring. Hur klassisk då? 

Klassisk, som när de grekiska filosoferna undervisade gossar? Klassisk, som då läraren Caligula plågade sina elever i filmen Hets? Klassisk, som då mina fröknar malde och malde och man inte fick vända blad i boken utan att vara tillsagd?

Nej, SD preciserar inte. De lånar ett knep från förre skolpopulisten major Björklund: det ska vara ”den skola många av oss vuxna minns”.

Inte vet jag om alla vuxna minns sin skola med någon större glädje. Men minnet är bekant. Oavsett om det passar i 2000-talets verklighet eller ej, är det bekanta en trygghet. För föräldrarna.

Men det är barnen som ska undervisas! Så det är bara att ta fram läroplanen, byggd på forskning och beprövad erfarenhet, och använda den. Och se till att skolorna har tillräcklig budget för genomförandet.  

Det är allvar nu - mellan varning och landsflykt

Det är allvar nu.

Jamen det vet vi ju.

Det har varit allvarligt länge, nu.

Men i början var det mera: lägg av, måla inte fan på väggen, det kommer aldrig gå så långt.

Eller så var det: lägg av, ge dem inget utrymme, förstora inte problemen.

Självklart var det också: vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Så nu är det allvar.

Vilket det har varit länge.

När är det rätt läge att varna?

När är det rätt läge att lämna landet?

Vi befinner oss just nu precis där emellan.

Det  var rätt läge att varna igår.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Men ännu är det inte dags att lämna landet.

Men det är allvar nu. Det allvar som råder nu betyder att det är dags för de mest utsatta – rasifierade, hbtq-personer, profilerade antirasister, uttalade demokrater inom juridik och media – att börja planera för att eventuellt  kunna lämna landet efter nästa val.

Om fascisterna då tar över.

Varje politisk situation har sitt allvar.

Det allvar som rådde förut gällde varningar, vilka av alltför många togs för negativa spådomar.  

Det allvar som kan råda inom några år gäller yrkesförbud, yttrandeförbud, utvisning eller tvärtom landsflykt.

Det allvar som gäller nu innebär självklart att vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Hur många tänker bidra till det?

Hur många tänker slå tillbaka mot fascismen innan den tillåts vinna?

Jag tänker på judarna i Berlin. Hur länge de väntade, hur länge de avstod från att måla fan på väggen, hur länge de stod ut med en allvarlig situation men trodde att läget skulle redas upp. De var inte alls dumma, tvärtom. Många av dem var intellektuella, alla trodde de på förnuftet.

Fascismen är inte förnuftig. Därav situationens allvar.

Hur många tänker vara med om att stoppa den, nu, i situationen mellan varning och landsflykt.

Katastrofläget Karlsson - utdrag ur ett uttalande

Via sociala medier kom citat från Mattias Karlssons tal på Sverigedemokraternas landsdagar. Karlsson har stora vyer, han vill föra kulturkamp på de arenor i samhället där språk och tankar formas, det vill säga media och utbildningssystemet. Från hans sida sett är det rimligt att önska konservativa studentgrupper framgång i kårvalen, det är så en demokrati fungerar. Men någonting i hans storvulna anslag antyder att han ser för sig något mycket större än så.

     Borgerlig hegemoni är inte tillräckligt för Karlsson. Han ser den inte ens. Han tror att det är socialister, anarkister och liberaler som styr. Han avser att vi valet 2022 bryta ”det socialistiska maktmonopolet” – det som inte existerar. Det är inte bara en fanatiker, utan en äkta fantast vi lyssnar till.

I talet är Karlsson rättmätigt stolt över partiets framgångar – men han anser att det går betydligt sämre för ”Sverige, vårt hem”, ja han påstår till och med att läget är katastrofalt.

     Eftersom Sverige ännu inte drabbats av krig, orkaner eller dödlig farsot kan man inte annat än undra vad han menar. Om detta ger Karlsson ingen upplysning, för det är deltagarna på landsdagarna som är hans målgrupp och de förutsätts veta – eller snarare känna – vilken katastrof det gäller, vilken ”katastrofsituation som handlar om att vinna eller försvinna”.

     Mannen menar allvar. Ett av världens rikaste länder där befolkningen finns på topp tio när det gäller hälsa, trygghet och lycka – det är Karlssons katastrofscenario. Med kännedom om SDs politik syftar han på immigrationen. Som vanligt. Han står och gläfser om en minoritet som han ska vinna över fastän de inte ens har hotat honom, hans parti eller hans land.

     Det är deras blotta närvaro som får honom att tro det. Det är en av de saker som kännetecknar en rasist.  

”Vi bär en tusenårig nations och kulturs öde på våra axlar”, sa Karlsson. Det är inte bara bombastiskt och patetiskt, utan också felaktigt. Sverige blev en nation tidigast för 500 år sedan, under Gustav Vasas tämligen hårdhänta konsolidering av riket. Oklart är varför Karlsson drar till just med vikingatiden, eftersom här bodde folk under sten- och bronsålder också – ja, de första kom faktiskt invandrande för cirka tolvtusen år sedan. Fast det var i Skåne, och det blev ju Danmark sedan… eller hur ska vi ha det?

”Vi bär de svenska medborgarnas trygghet och välfärd på våra axlar” sa Karlsson, som känner att bördan är ”tung, men hedrande” och han tror att ”vi kan, vi måste, bära vårt hem och vårt folk säkert i hamn”. Om Karlsson nu har det så tungt på axlarna kunde han ju lättat på bördan genom att låta SD-arna i riksdagen rösta för en enda reform som förbättrar villkoren för vårt hem och vårt folk. Eller rösta mot ett enda förslag som berikar de allra rikaste. Men det har SD inte gjort. De bryr sig inte ett dugg om pensionärer, elever eller patienter. De bryr sig om hudfärg och födelseort, och om det nyligen utnämnda konservativblocket kan hjälpa SD till makten bjuder de gärna på höjd pensionsålder, slopad värnskatt och nerlagd välfärd.

2022 planerar Karlsson att ”göra upp med vanstyre, inkompetens, folkförakt och svenskfientlighet”. För att göra det krävs ”betydelsefulla vänner i utlandet som kan hjälpa oss”. En logisk vurpa. En hotfull sådan. Har du hört detta och fortfarande tror att Sverigedemokraterna bryr sig om hur folk har det - då har du inte hört något.