2019 års läsefrukter

Här kommer sedvanlig årsbetraktelse över några lästa böcker. 

Två sociologiska reportage:

Nation i ombildning är en textsamling redigerad av Ålund-Schierup-Neergaard. I den belyses spänningen mellan högerpolitik och frivilligaktörer; kommer fascismen att segra, eller kan vi erövra ett jämlikt samhälle? Boken är klart läsvärd trots en bitvis snårig akademiprosa. Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru är lika läsvärd. Här är en författare som poetiskt och religiöst färgat skriver om vilka individer och kroppar som räknas och vilka som inte får höra till.

Årets omläsning:

Colette, den enastående franska beskrivaren och beröraren. Ett gäng böcker lästes i retur, från den tidiga uppkäftiga Claudine till den vemodiga Break of Day (i brist på svenska översättningar måste den som inte behärskar avancerad franska läsa Colette på engelska; fånigt men enda möjligheten). Colette är i sina natur- eller matlagningsmässiga ögonblick sinnligt konkret, medan personskildringen med åren blir allt mer diffus. Colette kan mycket väl vara en slags blomma eller katt.

Två böcker som utspelas strax före Förintelsen:

Lion Feuchtwangers Oppermans och Hanna Kralls Hjärterkung skildrar en folkgrupp i trångmål. I Feuchtwangers Berlin vägrar judarna förstå vad som håller på att hända; med bara en liten inskränkning till kanske det ska gå att reda sig? I Kralls Warszawa är vi redan i ett ghetto där människor i chock försöker hitta vilka utvägar som helst. Krall gjorde det. Hon var ett undantag.

Tre politisk-historiska verk efter Förintelsen:

Barbro Eberan skriver som alltid insiktsfullt i Hur kunde det ske, myt och motmyt. Hur förändrades synen på nazismens brott över tid och ur olika ideologiska vinklar? När ser vi kollektiv skuld eller kollektiv skam, och hur påverkar de dem som växer upp? En högst konkret förklaring ges i Peter Longerichs Hur Förintelsen planlades, en bok om Wannseekonferensen. För den som har grundkunskapen ger boken en utmärkt komplettering. Här framgår vilka som var där och vad som sas.

     En motpol finner vi i Henrik Arnstad, som i Hatade demokrati gör ett storartat försök att definiera demokratin som ideologi, dess historia och dess ömtålighet; läsning som bildningsresa.

Två svenska romaner:

Trots att Sara Stridsberg skriver beundransvärt väl, vackert och sammanhållet, kan jag inte engagera mig i Kärlekens Antarktis, en tragedi där huvudpersonen är död vid romanens början och inte verkar ha haft någon pregnant karaktär* ens när hon levde. Allt är grått, känslolöst och viljelöst. Trots sorgen, tomt. Vill någon veta mer om styckmord rekommenderas Catrine och rättvisan av Hanna Olsson.

     Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, känslig och melankolisk skildring av familjelivet inifrån. Banala nutidsmarkörer är ymnigt förekommande, vilket å andra sidan stämmer väl in på huvudpersonens karaktär*. Återstår att se om tjugo år om boken är en dagslända eller tidsskildring.

Två avslöjande reportage som avslutade året:

Joakim Medins Thailandssvenskarna och Matilda Gustafssons Klubben sammantagna visar upp patriarkatet från arbetargrabbar till akademinobless, skildrar patriarkatet som patetik, senkolonial praktik, furstespegel eller bara kräkmedel. Läs dem gärna! Men inte i följd.

* Här tydliggörs hur ordet karaktär (som är något vi bär inom oss) på svenska inte är synonymt med orden huvudperson, figur, gestalt eller roll (som är personer i litterära eller filmiska verk)