Det är allvar nu - mellan varning och landsflykt

Det är allvar nu.

Jamen det vet vi ju.

Det har varit allvarligt länge, nu.

Men i början var det mera: lägg av, måla inte fan på väggen, det kommer aldrig gå så långt.

Eller så var det: lägg av, ge dem inget utrymme, förstora inte problemen.

Självklart var det också: vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Så nu är det allvar.

Vilket det har varit länge.

När är det rätt läge att varna?

När är det rätt läge att lämna landet?

Vi befinner oss just nu precis där emellan.

Det  var rätt läge att varna igår.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Men ännu är det inte dags att lämna landet.

Men det är allvar nu. Det allvar som råder nu betyder att det är dags för de mest utsatta – rasifierade, hbtq-personer, profilerade antirasister, uttalade demokrater inom juridik och media – att börja planera för att eventuellt  kunna lämna landet efter nästa val.

Om fascisterna då tar över.

Varje politisk situation har sitt allvar.

Det allvar som rådde förut gällde varningar, vilka av alltför många togs för negativa spådomar.  

Det allvar som kan råda inom några år gäller yrkesförbud, yttrandeförbud, utvisning eller tvärtom landsflykt.

Det allvar som gäller nu innebär självklart att vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Hur många tänker bidra till det?

Hur många tänker slå tillbaka mot fascismen innan den tillåts vinna?

Jag tänker på judarna i Berlin. Hur länge de väntade, hur länge de avstod från att måla fan på väggen, hur länge de stod ut med en allvarlig situation men trodde att läget skulle redas upp. De var inte alls dumma, tvärtom. Många av dem var intellektuella, alla trodde de på förnuftet.

Fascismen är inte förnuftig. Därav situationens allvar.

Hur många tänker vara med om att stoppa den, nu, i situationen mellan varning och landsflykt.