Det är kulturpolitik, dummer!

I en utmärkt artikel om vikten av kulturpolitik skriver Jenny Lindahl om att vi måste kunna se verkligheten som den är: ”Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker”. Med bortförklaringar menar hon till exempel att tanken att det skulle bero på hur dåliga Socialdemokraterna är (vilket de är, och vilket spelar in). Man kan också räkna dit tanken att media skulle ha underblåst fascistiska strömningar (vilket de har, och vilket spelar in). Men den underliggande förklaringen är, skriver Lindahl: ”en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden”.

     Eller, som jag brukar citera en filmtitel: Motståndaren är välorganiserad.

     Eller, som jag citerar mig själv: Folk vill inte ha demokrati och socialism just nu.

Nationalismen har kopplat greppet.

Från 1980talet och framåt gick borgarna och näringslivet i offensiv mot den så kallade 68-vänstern – den korta tid då vänstern besatt privilegiet att formulera problemen. Genom den offensiven satte de sig i stånd att genomdriva nyliberal politik och splittra arbetarrörelse och fack. Strategier som satsa-på-dig-själv och fucka-facket nötte ner solidariteten, och i dess ställe fyllde nationalismen människors behov av samhörighet.

     Folk ser naturligtvis klassklyftan, orättvisorna. Men när kategorin klass gjorts osynlig framträder annat: Hudfärg. Kultur. Religion. Språk.

    

På 90-talet var jag inne på att vi måste förstå och påverka det som rör sig inuti folks huvuden. Socialdemokraterna hade för längesedan lagt ner det projektet (även om de fortfarande var inne på att fixa grejer åt ett alltmer passivt folk). Samtidigt förändrades formulerandet av problem, värdeord och signaler, till en början i takt med nyliberala framgångsdrömmar. När dessa visade sig ohållbara fanns ett tomrum öppet för underliggande nationalistiska eller rasistiska tankemönster.

Lindahl konkretiserar: ”Det krävs att vi börjar förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå.”

     Språket styr tanken. Att arbeta med det som rör sig inuti folks huvuden genom media, konst, bildning och så vidare, är en av dagens viktigaste uppgifter. Och den kan inte längre viftas bort som osaklig idealism.