Brevledes fick jag reda på att flyktingar som kommer hit med goda ekonomiska tillgångar inte har här att göra. Är väl inte tillräckligt synd om dem, antagligen. Andra brevskrivare har uttryckt ståndpunkten att flyktingar som inte kan klara sig ekonomiskt inte har här att göra.
Sammanfattningsvis: de har inte här att göra.
Upplysningsvis, å andra sidan:
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte av din ekonomiska ställning.
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte heller av Sveriges arbetsmarknadsläge.
Asylskäl och anhörigskap är just skäl. De kan föranleda att du får bosätta dig i landet.
Utan asylskäl eller anhörigskap har man inte så mycket här att göra, annat är turista, om man har pengar. Eller plugga på stipendium, om man inte har det.
söndag, januari 06, 2008
lördag, januari 05, 2008
Krig eller kaffe?
Två sympatiska personer i SvD vill idag ha slut på ”könskriget”. Det som av outgrundliga orsaker feministerna anses ha dragit igång! – inte Pär Ström.
Den ena är Gunnila Masreliez Steen som menar att de flesta anser det är självklart med lika lön oavsett kön. Säkert. Men när det är så fruktansvärt svårt att genomföra detta självklara, måste man fundera över andra metoder än att bjuda till och hjälpas åt. Men till skillnad från Pär ser och förhåller sig GMS till könsmaktperspektivet. Det vill säga, hon avvisar det. Tråkigt, men hederligt. Därmed bidrar hon faktiskt till att definiera oenigheten: Antingen tror vi på ett gemensamt bekymmer som lätt kan rättas till, eller på att kvinnor är strukturellt underordnade män; strukturellt som innebär precis det GMS skriver: handlingar utövas inte medvetet.
Jag menar, varför dra upp konspirationsteori, när man kan ta ställningn till patriarkatsteori.
Den andre är Inti Chavez Perez. Han är feminist, och det är bra att han får komma till tals. Men han tror det handlar om mäns personliga fobier, och menar att de ska få chansen att upptäcka att feminister egentligen är ganska trevliga. Han föreslår besök på ”feministkafé”, vad tusan det nu kan vara. Det blir lite livsstilspryl av det.
Trevlig har jag varit alldeles för länge. Och jag går på vilka djävulens kaféer som helst.
Den ena är Gunnila Masreliez Steen som menar att de flesta anser det är självklart med lika lön oavsett kön. Säkert. Men när det är så fruktansvärt svårt att genomföra detta självklara, måste man fundera över andra metoder än att bjuda till och hjälpas åt. Men till skillnad från Pär ser och förhåller sig GMS till könsmaktperspektivet. Det vill säga, hon avvisar det. Tråkigt, men hederligt. Därmed bidrar hon faktiskt till att definiera oenigheten: Antingen tror vi på ett gemensamt bekymmer som lätt kan rättas till, eller på att kvinnor är strukturellt underordnade män; strukturellt som innebär precis det GMS skriver: handlingar utövas inte medvetet.
Jag menar, varför dra upp konspirationsteori, när man kan ta ställningn till patriarkatsteori.
Den andre är Inti Chavez Perez. Han är feminist, och det är bra att han får komma till tals. Men han tror det handlar om mäns personliga fobier, och menar att de ska få chansen att upptäcka att feminister egentligen är ganska trevliga. Han föreslår besök på ”feministkafé”, vad tusan det nu kan vara. Det blir lite livsstilspryl av det.
Trevlig har jag varit alldeles för länge. Och jag går på vilka djävulens kaféer som helst.
torsdag, januari 03, 2008
Hem. Igen.
Hem till byn, Sveriges längsta teveserie. Fick låna den i julklapp av syrran. Första säsongen är precis som jag minns den, jag som inte följt serien framåt i historien, inte har sett den alls sedan 1970-talet.Vi har blivit bortskämda med ett högre tempo sedan dess. Är inte längre vana vid att lyssna på västsvensk dialekt hos tre personer som står och glor på en grind. Men detta krav på aktion och scenväxling är inte en svaghet hos serien, utan hos oss själva.
Hem till byn, första säsongen, är ett utsökt stycke svensk historia. Jag minns kommentarerna då för tiden, hur släkten hemma i min by reagerade. Nja, sa de. Det där var väl inte helt korrekt. Harven där var ute lite för tidigt. Sådär ska man ju inte handskas med ett betsel. Och lantbruksnämnden sa väl inte precis så, utan mera liksom si.
Serien måste alltså ha varit osedvanligt adekvat. Eftersom den fick i det närmaste godkänt även även av dem som visste vad den handlade om.
Nedläggningen av familjejordbruken ser jag med starkt svårmod. Men Hem till byn kan jag se med en känsla av genomliden kris. 70-talets totala utförsbacke planade ut någon gång tjugo år senare. Idag finns det byar som har funnit en bärighet. Med deltidsjordbruk och biffkor, småföretagande och pendeljobb går det någorlunda ihop. Skolor och butiker kan hållas öppna och bussen både kommer och går.
Det finns byar där invånarantalet ökar. Inte till 1930-talets nivå, men där finns fler barn än för trettio år sedan. Det kan möjligtvis bero på rationaliseringen av jordbruket. Det kan förmodligen bero på behovet av en annan livsmiljö än förorten. Och jag är faktiskt säker på att det beror på datorerna.
onsdag, januari 02, 2008
Läs om Kuvade Pär!
Prova själv. Fråga hundra män du känner: ”Kuvas du av statlig feminism?”, och de kommer att svara:
- Nej
- Ingen jävel kuvar mej
- Vadå statlig feminism?
Men Pär Ström vet bättre. Enligt honom är patriarkatet är en vrångbild förstärkt av oseriösa forskare och följsamma media, varpå han exemplifierar mansförtrycket i flera punkter.
. En av dem är att mödrar lättare än fäder får vårdnaden om barnen – vilket bottnar i den biologism som hänvisar kvinnor till moderskap och omvårdnad, som i detta fall går ut över fäderna.
. En annan är att kvinnor mammograferas medan män inte pappograferas – vilket är ett resultat uppnått i kamp. Killarna får väl ena sig och kämpa för något viktigt istället för att bli hysteriska när allt inte står serverat på operationsbordet!
. En tredje är att ”allt fler* män” har blivit förbigångna i karriären av mindre kvalificerade kvinnor – vilket är tråkigt för den det drabbar, men vem orkar tycka synd om dem efter en världshistoria präglad av karlars inkompetens?
Denhär Pär föreställer sig en från början rimlig och rättvis värld där missbelåtna kvinnor tillskansat sig orättmätiga fördelar. På den grundvalen kan han tala vackert för humanismen och förespråka könsneutralitet.
Men allt sedan husagan förbjöds och rösträtten infördes har vi provat den humana könsneutraliteten. Ändå är vi icke-statliga feminister inte tillfreds. Det kan förstås bero på vår allmänna gnällighet och vår oförmåga att förstå såna som Pär. Det kan också bero på den forskningsstatistik ifråga om löner, makt och hälsa som Pär viftar bort i grandios intellektuell nonchalans.
* Jag formligen njuter när uttryck som ”allt fler” och ”många tycker” används som argument. De ger TYNGD. T.ex.som i meningen: Allt fler räknar idag med Helena Duroj på en viktig post inom FN.
- Nej
- Ingen jävel kuvar mej
- Vadå statlig feminism?
Men Pär Ström vet bättre. Enligt honom är patriarkatet är en vrångbild förstärkt av oseriösa forskare och följsamma media, varpå han exemplifierar mansförtrycket i flera punkter.
. En av dem är att mödrar lättare än fäder får vårdnaden om barnen – vilket bottnar i den biologism som hänvisar kvinnor till moderskap och omvårdnad, som i detta fall går ut över fäderna.
. En annan är att kvinnor mammograferas medan män inte pappograferas – vilket är ett resultat uppnått i kamp. Killarna får väl ena sig och kämpa för något viktigt istället för att bli hysteriska när allt inte står serverat på operationsbordet!
. En tredje är att ”allt fler* män” har blivit förbigångna i karriären av mindre kvalificerade kvinnor – vilket är tråkigt för den det drabbar, men vem orkar tycka synd om dem efter en världshistoria präglad av karlars inkompetens?
Denhär Pär föreställer sig en från början rimlig och rättvis värld där missbelåtna kvinnor tillskansat sig orättmätiga fördelar. På den grundvalen kan han tala vackert för humanismen och förespråka könsneutralitet.
Men allt sedan husagan förbjöds och rösträtten infördes har vi provat den humana könsneutraliteten. Ändå är vi icke-statliga feminister inte tillfreds. Det kan förstås bero på vår allmänna gnällighet och vår oförmåga att förstå såna som Pär. Det kan också bero på den forskningsstatistik ifråga om löner, makt och hälsa som Pär viftar bort i grandios intellektuell nonchalans.
* Jag formligen njuter när uttryck som ”allt fler” och ”många tycker” används som argument. De ger TYNGD. T.ex.som i meningen: Allt fler räknar idag med Helena Duroj på en viktig post inom FN.
tisdag, januari 01, 2008
Från opera till absurditet
Såg Zarah på Folkoperan. Die Leander själv var inte där, men det var sista föreställningen av den nyskrivna operan av Nilsson & Fellbom. Ganska bra. Inga höjdpunkter, ett jämnt musikaliskt flöde. Historieskrivningen rimlig, personporträtten av varierande trovärdighet. Vid sortin – publikens, alltså – hörde jag en äldre herre kommentera till sitt sällskap: ”Men det var väldigt mycket politik med, tycker jag.”
Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?
Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.
Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.
Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.
Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?
Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.
Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.
Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.
måndag, december 31, 2007
Förbittrat eller förbättrat år
Noterar dystert att jag i år knappast känner till en enda av alla ”årets...” som tidningarna listar. Störst, värst och knäppast – men jag har inte hört talas om det. Eller kanske hört, men inte noterat. Tyckte väl inte det var nåt. Om det är viktigt att hänga med, kan jag lika gärna hänga mig.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.
Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.
Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.
Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?
Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.
Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.
Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.
Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?
Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.
söndag, december 30, 2007
Välformulerat i förrfjol
Fortsätter tema Åsa Linderborg med ett flera år gammalt citat. Jag tror det var Aftonbladet -05. Hon beskriver sin skörd av vedervärdiga kränkbrev, resonerar om att det inte handlar om henne personligen utan om bestraffningen av kvinnor... och:
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
lördag, december 29, 2007
Minne av klassen
Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.
Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)
Etiketter:
arbetarklass,
litteratur,
Åsa Linderborg
fredag, december 28, 2007
Ondska eller organisation
Många gånger under många år har jag svarat på S Norbergs stolligheter angående vänsterpolitik.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
torsdag, december 27, 2007
onsdag, december 26, 2007
Stjärnan i det blå
Veckan före jul gick en kulturdokumentär om Walt Disney i teve. För första gången skildrades inte Disney som världens rikaste tecknare, mannen som med en ynka smula av talang lyckades köpa sig en hel fabrik för att sentimentalisera folksagor och hjärntvätta världens barn med kapitalisthalleluja. Nej, denna film grävde i källorna efter påverkan, och fann den i europeisk konst.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
söndag, december 23, 2007
Kulturkommunist, igen
forts från förra inlägget
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
lördag, december 22, 2007
Kulturkamp, igen
Med stort intresse har jag följt Sundgrens och Hammarlunds diskussion om kulturpolitiken i Flamman. Inte bara följt faktiskt, jag skrev två blogginlägg här och här, och sa egentligen det mesta då. Men eftersom debatten är herrarnas antar jag att det är dem jag ska förhålla mig till. Så, helt kort: Hammarlund har mera rätt.
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
fredag, december 21, 2007
Respekt!
Ny bok på Nixon förlag: Respektguiden, redigerad av Amineh Kakabaveh och Maria Ekholm, översatt från franskan av Monica de Hagar.Det är Varken hora eller kuvad som låter oss ta del av handfasta råd till flickor och pojkar som kämpar för sitt individuella liv, utan att styras av familjen och bindas av traditionen. Respekt skildras som en ömsesidighet. Den som inte respekterar andra, är inte värd respekt.
Boken är enkel, tilltalet direkt. Tanken är att unga människor ska få en vägvisare som omedelbart går att följa – det finns lagar till ditt skydd, det finns hjälp att få. Res
Det är inte en teoretisk bok som går i polemik om hur förtrycket uppstod. Den stöder sig på feministiska och sociala förklaringsmodeller snarare än antirasistska, men den tar inte ställning till ”det kulturellas” eventuella betydelse. Detta tycker jag är en fördel. Boken har en tydlig målgrupp. Men jag hade trott att den dessutom skulle rikta sig till socionomer, skolsköterskor, pedagoger och andra som träffar flickorna i vardagen men är osäkra på tilltalet. Det gör den knappast. Iallafall inte i handledarform med samtalsnycklar eller värderingsövningar. Det är ungdomarna som står i centrum, och det genomgående rådet till dem är: ”tala om det, våga tala om det!”
Utmärkt! - men jag undrar fortfarande hur vi stöder den flicka som verkligen försökte tala men som inte fick någon hjälp. Hon som bara utsattes för starkare kontroll tills hon drog slutsatsen att det är meningslöst, eller att det lilla jag har betyder mer än de stora riskerna.
Det bestående minnet av boken är rösterna av ungdomarna själva som klippts in som citat. Modiga, rädda, anpassade eller upproriska. Var och en har sin historia. Var och en är på ett alldeles eget trappsteg i livet. Det finns inget recept, utom kanske det som i boken blir lite tjatigt: Tala om det. Våga tala om det.
Respektguiden på Nixon förlag (bokrecensioner)
torsdag, december 20, 2007
Sagoskadad
Vilken mardröm – Svenskt näringslivs julsagor. Ett så jolligt pseudo-infantilt tilltal får mig att längta efter det strängt avskalade språkbruket under aztekernas människooffer.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
onsdag, december 19, 2007
Text är otrendigt
En trevlig kille skriver vers om sig själv, ges ut i bokform och belönas med recension i SvD. Detta är en prestation, även om recensionen inte är odelat positiv och knappast kan vara det att döma av de trivialrara utdragen. ”Viss charm” blir omdömet. Så frågan är varför denhär boken överhuvudtaget har givits ut. Eller recenseras. Inte ens kopiös charm brukar räcka så långt.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
tisdag, december 18, 2007
Kulturarv, kult och varför inte lite kunskap?
Tänkte väl det. Att utbildningsmajoren skulle rycka fram för att bevara minnet av de gamla klosterskolorna. Debatten om skolavslutning i kyrkan kallas av Björklund såväl intensiv som infekterad, vilket var att ta i. Men kanske den kan bli det! Jag skrev ett hövligt inlägg i förra veckan, men det var innan Björklund hänvisat till ”rasisterna” som rörelse och att de ”redan tycker att invandringen leder till att vi måste ge upp vårt kulturarv”.
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
söndag, december 16, 2007
Skuldbördan
I en utmärkt understreckare berättar Merete Mazzarella om den brittiske sociologen Les Back, som i en ny bok försöker ge röst åt dem som tystas ner, för att ”ta sig bakom dimridan av högljudd och förenklad masskommunikation”. Om Back lyckas belysa de globala villkoren underifrån vet jag inte. Men en ryslig händelse måste förmedlas:
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
lördag, december 15, 2007
Ess dur eller ciss moll beroende på procenten?
Man borde ha vant sig. Men rubriken Stora lönelyft för Stockholms chefer sticker mycket riktigt i ögonen, precis som underrubriken påpekar.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
fredag, december 14, 2007
Var gjorde jag av järnröret?
Ibland är kommentarerna bättre än inlägget och måste spridas. Nisse Sandqvist tipsade om feministsatirikern Nina Hemmingsson, som ritar i Aftonbladet. En njutbar skörd finner du här.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


