Uppåt för vänstern

Vad är man? Nörd. Som sitter hel kväll och tittar på 200 andra nördar som hör tre nördar rabbla propositionsordningar. I bästa fall kontrapropositionsvoteringar. Då kallar vi fejsbokanvändare det för lyrik eller orkestrering. En konstart i sin art, hur som helst.

När det är vänsterkongress är det roligt.
Bland de roligaste är, trots dåligt foto, Veronica Ekström, Mats Einarsson, Ali Esbati och Karin Mellegård (inte med i bild) som kongresspresidium.


På lördagen åkte vi ner till Uppsala och kollade läget. Där talade Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg rappt och effektivt om orättvisor och hur vi bekämpar dem.



Sedan fattades en del beslut som jag kommer att återkomma till.
Ibland kändes det som att det går utför, här i Uppsalas fantastiska konserthus...


... men det går uppåt för vänstern!

Tack, Lasse!

Idag bestämde Vänsterpartiets kongress att vi också i fortsättningen ska ha en, inte två, partiledare. Det verkar riktigt, även om den andra lösningen inte hade varit en katastrof den heller. Det är bara så att katastroferna befinner sig i den kapitalism vi lever i, inte i det enda vänsteralternativet i politiken.

På SVT hittade jag citat ur Ohlys avgångstal:
”Det vi ser just nu är de rikas revansch. Det är nolltaxerarna i Skattebetalarnas förening som nu inkasserar år av stöd till borgerligheten. Det är riskkapitalbolagens ägare som nu hämtar ut återbäringen efter att i åratal ha satsat pengar i hemlighet till Moderaternas partikassa. Det är McDonalds som tackar för sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms. Det är de redan rika som nu skrattar hela vägen till banken sedan skattesänkningarna gjort dem ännu mer förmögna. Och på vägen till banken kastar de en femkrona i tiggarens kaffekopp och kräver att deras välgörenhet ska skattebefrias.”
Ohly konstaterade att Sverige under de senaste fem åren har blivit ett mindre solidariskt, mer orättvist land. Högerpolitiken har blivit norm också för miljöpartister och socialdemokrater, vilket är en sorglig utveckling.
”Det är trångt i mitten av svensk politik. Jag tycker att det borde vara trängselavgifter för alla partier som flockas där. Vänsterpartiet ska inte bidra till den trängseln och vi kommer inte att betala den avgiften. Låt oss i stället skärpa och tydliggöra vår socialistiska och feministiska politik.”
I sitt tal liknade Ohly samarbetet om euron vid den sjunkande Titanic, och sa blankt nej till att Sverige går med i europakten som syftar till att hålla länderna kvar på det sjunkande skeppet istället för att underlätta för dem som vill lämna fartyget.

Ohly påminde också om att Vänsterpartiet har förändrats under hans tid som ledare och mår mycket bättre nu än 2004.
Varmt tack till dig, Lasse!

Trender i Europa

Framtidsforskarna på Kairos future har kommit fram till att de närmaste tio åren borde bli en period då politiken radikaliseras. Vid första läsningen låter det bra. Men betänk att radikal kan betyda nästan vad som helst.

Enligt Kairos F ifrågasätts idag många väletablerade institutioner. Kapitalismen och dess finansmarknader är en av dem. Som exempel anges Ockupera-rörelsen underifrån och tidskriften the Economist ovanifrån.

Kapitalismen har slitit sig, och vi är allt fler som inte vill finna oss i dess framfart. Fortfarande låter det bra. Men tankesmedjan misstänker att också demokratin är ifrågasatt, och dessvärre ser det ut att finnas ett samband.
Vissa ekonomer väljer att inte kritisera kapitalismens profitintresse utan istället de demokratiska styrelseskickens svårighet att “hushålla”. Många så kallade vanliga människor ser bara regeringarnas oförmåga att tygla utsugarna. Eftersom de överhuvudtaget inte uppfattar socialism som ett alternativ kan myten om den starke ledaren istället verka lockande.

Som om det inte vore nog menar Kairos F att också mångkulturen “har tappat sin lyskraft”. En viktig invändning här är att den aldrig etablerades. Den var ett test som Europa fann sig nödda och tvungna till under sin demokratiska epok. Nu ifrågasätts det mångkulturella samhället av politiska tungviktare inom hela unionen, för att inte tala om av de rasister som återtagit sin regeringsmedverkan i flera europeiska stater.
Problemet illustrerades i dagens SvD av EU-kommissionären Malmströms svårigheter att få igenom gemensamma regler för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring inom unionen. Malmströms politik är inte min. Men när ett normalliberalt uppdrag hindras av den europeiska rasismen finns all anledning till oro.

Som om inte heller detta vore nog menar Kairos F att det är fler så kallade institutioner som är ifrågasatta: konsten, allemansrätten, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.
Som framtidsanalys bådar det inte gott.

Olikt framtidsforskarna tror jag inte att det är en ny trend. Demokrati och mänskliga rättigheter kännetecknar inte Europas historia utan är ett avbrott i den. Inom tio år kan vi ha återgått till normalläget, vilket riskerar av uppfattas som radikalt av dem som inte lever med sin historia.

Den starka kritiken mot kapitalismen är det enda som finns att sätta tilltro till – men endast om socialismen tar tillbaka sin status av att vara ett alternativ.

Vad blir kvar av ett års läsning?

När jag går igenom 2011 års läsning ser jag att tre svenska böcker heter:
Obsession
Underdog
Alienation is my nation

Den sista titeln ursäktas i och med den är ett citat av en rappare som förekommer i den sociologiska studien. Som för övrigt var intressant – om hiphop som arbetarpojkars självbildningsprojekt.
Men Obsession och Underdog saknar ursäkt för sin svengelska titel, liksom för sin existens. Bonnier med Obsession kom på den roliga idén att skriva en roman precis som ett modereportage, men utfallet blev varken-eller på usel prosa. Flygt med Underdog satsade på att rabbla trivsamheter och ledsamheter från en vardaglig uppväxt i Malmö, och gjorde det väldigt långt och beskäftigt påståeligt.

Två riktigt stora romanförfattare läste jag också. Det var Combüchen och Ekman, vars böcker (Spill och Grand final) har vissa likheter. Båda är skickliga, båda ger återblickar på ett Sverige som inte längre finns och en ungdom som kunde ha varit författarens men inte var det (med avsikten att vi ska tycka det är spännande att inte riktigt veta; kickfaktor noll). Skillnaden är att Combüchen är teknisk ekvilibrist och Ekman har humor.

Två oväntat läsvärda böcker var skrivna av varsin Sjöberg. Den ene var han som skrev Den motvillige monarken, en bok som tidigare figurerat här i bloggen. Den andra var hon som skrev avhandlingen Chatt som umgängesform, om hur unga människor behandlar språket i dess allra kortaste kommunikationsform. Båda aktuella och intressanta.

Hela fyra böcker som behandlar mode läste jag. Glöm bedrövliga Obsession, ty något bättre lyckas Bonnier med de mindre pretentiösa skisserna i Fashionista, även om jag undrar varför ingen av hennes släktingar på förlaget hjälper till med grammatiken. Betydligt mer ödmjuk och mindre förutsägbar är Froman i sin studie Islam, brudar och paljetter, en skildring av livsstil och mode från oväntad vinkel. Bäst av modelitteraturen var Nordiska museets antologi Modemedvetna museer, om klädsel och textilkonst från folkdräkter till idag.

De böcker jag tyckte mest om under år 2011 var som vanligt omläsningar av gammalt. David Copperfield är alltid lika härlig i sin blandning av absurdism och patetik, och Jiménez’ samtal med sin åsna Silver håller väl som bedrägligt naiv naturlyrik.

Nyare politik och poesi på listan var...
- Hackman: Att skjuta en dront, för den som är intresserad av Harriet Löwenhjelm, även om det roligaste är att någon fortfarande skriver om Löwenhjelm trots att den klassiska biografin av Björkman ännu står sig
- Drakulic: Inte en fluga förnär, om krigsförbrytare under kriget i Bosnien
- Czarnecki: Jag är frisk och mår bra, brev från Auschwitz
Drakulic har lyssnat på förbrytarna under rättegångarna i Haag. Czarnecki skrev om det helvete han själv befann sig i. Båda är seriösa, med fullständig koll på situationen.

Fortsatt antirasistisk kamp

Har läst Ohlys nyårslöften.
Gillar dem.

Särskilt idag när vi inte vet om tidskriften Invandrare och minoriteter kommer att få fortsatt stöd för utgivning. I flera decennier har den varit den viktigaste kunskapskällan för oss som arbetar med immigranter och integration.

I senaste numret av IochM läser jag att även Ceifo är på väg att läggas ned. Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer som varit ett paraply för den så kallade IMER-forskningen i Sverige. Orsaken till nedläggningen är otydliga. Det låter som om Stockholms universitet bara tröttnat.

Tröttnandet inträffat i ett lägligt politiskt klimat. Ett klimat när en avgående oppositionsledare måste nyårslova att fortsätta kampen mot rasism – inte för att någon tvivlat på hans avsikter, utan för att det är en kamp som alldeles för få är intresserade av.

Rasisterna är i riksdagen. Forskningen tystas. Det finns inget samband, ännu. Bara en obehaglig synkronicitet.

Ett svårt år är avslutat. Tidningarnas bildreportage visar på den ena katastrofen efter den andra. Politik och poesi välkomnar år 2012!

Arbetskraftsekvationen

Ibland undrar man... Här gör jag mitt yttersta att flytta min kunskap och erfarenhet från Botkyrka till Hedemora. I Botkyrka gör kompetenta människor sitt yttersta för att få jobb. Och mitt kunde de få, om jag finge jobb i Hedemora - en kommun som gör sitt yttersta för att få inflyttare.

Ekvationen borde gå ut med DN:s lösning:


Men vid närmare läsning av lösningen ser vi att det är vårdpersonal som är eftersökta – och himlen bevare Hedemoras pensionärer från att bli vårdade av mig.

Lösningen för oss som vill ha både-och har inte kommit närmare. Vi vill bo och jobba. På en plats som vi faktiskt gillar. Det låter som en modest önskan, men ibland undrar man.

Hedemora är dock att gratulera om de får tag på en Fittja-född sjuksköterska.

Jul i Betlehem

“Korset restes redan i Betlehem. Och krubbans plats är på Golgata.”
Så skrev Dag Hammarskjöld. Det ligger både politik och poesi i det, förutom religion.

Poetiskt vinklat säger det att alla tider är samtidigt och det som hände då, händer nu. När barnet föds höjer Döden taktpinnen och slår in tempot för barnets färd i det brusande flöde som är livet tills Maestro slår av.

Politikens vinkel är tårarna hos mödrarna i Gaza, tårar som inte får räknas om hennes döda barnen kastat sten över gränsen, gränsen som är en mur över vilken de visa inte kan ta sig fram.
Krubban i Betlehem, ett hot. Vilka barn ska få leva idag?

Sett ur religionens vinkel talar citatet om livet och döden som den stora cirkeldansen. När bebin drar sitt första skrik börjar plågan, när askan efter en kropp hamnar i jorden kan nytt liv spira.

Korset restes redan i Betlehem, och krubbans plats är Golgata.
Varje födelse och död är länkar i ringen, i det under vi alla är delar av.

Två snabba

Dagens bästa kvitter:
Carema tar över driften av Nord-Korea!

För övrigt har jag gästbloggat hos Clarté med en kommentar till Ulf Lundells senaste bok Allt är i rörelse. Vilket det inte är i den boken.

Med tvekan godkänt till regeringssajten

Avslöja myter? Eller ge dem extra tyngd? Med all respekt för inriktningen känner jag ändå skepsis inför regeringens hemsida där olika integrationsrelaterade påståenden bemöts.
Till att börja med uppskattar jag inte att sidan söks på www.regeringen.se/tolerans. Varje gång vi använder ordet tolerans bekräftar vi att några sitter hemma med normen och andra håller sig med ovanor som vi kan välja att tolerera.

En smula smidighet och tolerans i vardagslivet skadar aldrig, men rasism är inte en fråga om privata attityder.
Om den frågan har regeringen och jag aldrig varit överens. Det förtar inte att sidans uppsåt är gott och det mesta av innehållet likaså.

Regeringen kallar sin artikel för att bemöta ”nätmyter om invandrare”, men lika mycket handlar myterna om situationen i Sverige, om anpassning eller brist därpå hos såväl minoritets- som majoritetsbefolkning. Och vad regeringen har valt att koncentrera sig på är några av de grövsta myterna. Jag saknar de i vardagskonversationen ofta förekommande ”men barnen måste väl iallafall lära sig svenska först” eller ”tror du vi skulle få göra som vi vill i Saudi-Arabien”.

Fler oemotsagda uppfattningar är Folkpartiets idé om att folk måste mutas med pengar för att lära sig landets umgängesspråk och Moderaternas okänslighet för grymma utvisningar genomförda på Lucia-morgonen.

I en DN-artikel framförs kritik från Bjurwall och Lodenius, som kan de här frågorna. De menar att sajten kan ge fördomarna extra tyngd genom att de bemöts officiellt. Varje gång en myt upprepas - även i god avsikt - riskerar vi att förstärka den. I artikeln påpekas också att frågorna måste drivas från föreningshåll eller av en oberoende aktör, inte av regeringen.

Inte av den regering som la ner Integrationsverket, kan tilläggas. Men Centrum mot rasism finns kvar, och detta är en uppgift för dem - vem synliggör deras verksamhet, utom för att förlöjliga den?

Men okej, Alliansen. Så här strax före jullovet får ni godkänt för ert försök. Men ni kan säkert jobba mer med läxorna!
Vänstepartiets Christina Höj Larsen har ett inlägg mot er inhumana flyktingpolitik. Ta den till er, så kan ni satsa på VG sedan.

Kunden har aldrig rätt

Häromdagen anmärkte jag på ett hotellrum, i tron att jag skulle bli erbjuden ungefär en glass som ersättning. Men istället sa receptionisten att jag hade fel. När jag envisades med att mörker om natten är ett vanligt krav att ställa skrattade hon åt mig: ”Ska tänka på det till nästa gäst!"
Affärsvärlden bygger på individens behov, så nästa gäst intresserar inte mig.
Det är en annan sak i offentlig verksamhet, där kan vi verka för kommande generationers behov. Kunde, iallafall.

Man föds inte till gnällkärring, man blir det. Som ung beklagade jag mig aldrig över dålig service. Arbetarklassen gjorde inte det. Det var något som måste läras in, att säga att man ville ha det man betalat för. När det lönade sig fick man ungefär en glass.

Som ung offentliganställd lärde jag mig något annat också: att vi byråkratiska regelryttare inte skulle läxa upp folk, utan lära av de privata affärsidkarna, de som på praktiskt taget ideell basis slet ihjäl sig med att alltid ge kunden rätt. Förvisso fanns det lärdomar att dra ur det – men trettio år senare måste de ”offentligt ansatta” (som det heter på danska) slicka golven för att på ett artigt sätt krångla sig ur det för allmänheten tydligen kränkande faktum att en tjänst ska levereras i enlighet med politiska beslut.

Under de trettio år som gått märkte jag så småningom att de stackars förtryckta hantverkarna i sitt lidande under statliga regelverk inte längre ville ha mina simpla uppdrag. Snickaren fnös åt mina skåp, rörmokaren skulle hämta en grej i bilen och höll sig borta i tre veckor, målarna krävde att mitt jobbschema skulle läggas om för att göra ett dyrbart besök. Under samma tid lärde sig servicepersonalen att det inte kostar dem något att vara oförskämd.

Ett uselt hotellrum är värt en snorkig kommentar. Det felvända dörrhandtaget slipper jag betala för efter ett halvårs väntan, som om det vore en förmån att få oanvändbara varor gratis.

Kunden har aldrig rätt. Utom när hon vill ta hämnd på de nedskurna tjänsterna inom offentlig verksamhet.
Kunden har knappast rätt att vara kund. Hon är ett råmaterial som håller den privata företagsamheten igång.
Vill hon inte gnälla kan hon väl låta bli att köpa något.

Luciabeslutet

Luciabeslutet fattades år 1989 då socialdemokrater och moderater ingick en uppgörelse om att inskränka flyktingmottagandet som fram till dess varit tämligen generöst och humant.

Lucia 22 år senare kan de fira genom ett grymt avvisande av en barnfamilj i Ånge?
Vill du veta mer om det, läs Kalle Larsson på Flyktingbloggen

Att någonting är i enlighet med lagen betyder inte att man inte får protestera mot det. Polisen kan vägra utföra sådana order.
Och folket i Ånge protesterar.

Är det partiets fel?

Idag kan man läsa en intressant intervju med en av dem som kan bli ledare för Vänsterpartiet; Jonas Sjöstedt. Något urtypiskt i sammanhanget är att tidningen inte kan eller bryr sig om att skriva rätt namn på övriga kandidater. Andersson och Dinamarca klarar de, men sedan ska det vara Hans Linde (inte Jens Holm, även om han också är en hyvens prick).

Sjöstedts politiska ståndpunkter är förträffliga – som denna till exempel: ”Vi går faktiskt igenom en kris för det kapitalistiska systemet. Då måste vi våga vara systemkritiska och föreslå reella maktförändringar där demokratin växer på spekulationens bekostnad. Det är vår själ i politiken.”

Sjöstedt beskrivs ofta som tydlig och rak, den skarpaste politikern av de fyra kandidaterna. Enligt tidningen säger han själv att han är den enda ”som vågar prata i termer av ekonomisk makt och att vi är ett socialistiskt parti” (nej: han är inte den enda). Men han ”tänker inte driva fråga om att förstatliga näringslivet”. Detta kan vålla bekymmer. Inte att han avstår från utspel i utopiska frågor! – det är inte en partiledares uppgift, hen ska arbeta på lång sikt och med förnuft. Bekymren kan uppstå ur de enorma förhoppningar som många kamrater knutit till Sjöstedt. Honom ska vi ha! – och då tänker man sig att han tufft och rakt och skarpt och tydligt och medryckande dra med sig massorna i kampen för socialism...
Men han kommer inte att driva frågan om att förstatliga näringslivet. Han kommer inte att se till att privatskolorna läggs ned. Han kommer inte att införa sex timmars arbetsdag och lika lön för lika arbete. Hur i alla helgons mörker skulle han kunna göra det?

Politik är inte en show, den utspelas i ett sammanhang. Dagens sammanhang är kapitalets hegemoni. Och i slutet av intervjun börjar jag undra hur Sjöstedt tänker om det, om politikens idag mycket trånga villkor. Det är när han får frågan om Vänsterpartiet kan exploatera ett politiskt vakum, och svarar: ”Absolut, det är bara vår egen förmåga som hindrar oss. Men det har den gjort förut.”
Det är inte mycket till förklaring. Att det är partiets fel. Det är framför allt inte den förklaring jag vill höra av någon som eventuellt ska leda sagda parti.

Bortsett från det kan Sjöstedt nog bli bra. Bara ingen förväntar sig att han ska flytta berg eller motsvarande hos svenska folket. Det kunde inte Ohly heller, som också var en bra karl, skicklig politiker och god socialist.
Det är ett försök till lösning som kallas "mera av detsamma".

Intervjun finns här.

Normalläge?

Börjar vi närma oss normalläge igen? I brist på nyheter om islamistisk terrorism återbrukar tidningarna de gamla. Breivik däremot är mentalsjuk medan Sverigedemokraterna är ett ansvarskännande, regeringsstödjande parti.

Den som vantrivs med normalläget rekommenderas att läsa Mustafa Cans artikel.
Den handlar om diagnosen av Breivik och därmed om vårt samhälles sätt att hantera ondska. ”Utøya lär oss att det inte måste finnas en motsättning mellan galenskap och ideologi, att ’galenskapen’ kan vara själva grundförutsättningen för ideologin” - så lyckas Can förklara det komplexa.

Breivik är lika klok som vilken kallt kalkylerande massmördare som helst. Eller omvänt: alla som hyser extrema livsåskådningar och är beredda att dra konsekvenserna av dem ska sjukförklaras. ”Extremister, oavsett politisk färg, religion och etnicitet, lever på sätt och viss i en helt schizofren sinnevärld, men det betyder inte att de per definition måste vara schizofrena” säger Can.

- - -

Roligt påhitt / påhopp från fejsbok: ”Lena Mellin: ’Trots all dynga jag spridit om Håkan Juholt i månader och så fort jag kommit åt, så ligger Alliansen och de rödgröna lika i mätningen. Fan, vad gör jag för FEL?!’

I verklighetens Aftonblaska ägnar sig Mellin åt icke-nyheten att blocken ligger opinionsmässigt lika trots att Socialdemokraterna backar. För att förmedla detta krävs 2400 tecken och lika storslagna ordval som när viktiga saker som klimatkrisen eller schlagertävlingen står på spel: rekordhögt - historiskt lågt - nästan exakt lika många - historiskt mönster - tvekampen - historiskt skifte - genombrott - historiskt låga - krisen - världsbild - historiskt maktskifte - -

Försök till historieskrivning i all ära, men jag tycker jag historieberättandet på fejsan var bättre.

Nya caremor att vänta

Hörde i radionyheterna att det kommer att bli tvång för kommunerna att privatisera sin äldreomsorg. Med hjälp sitt extrema stödparti, Sd, kommer regeringen att genomdriva sin högsta prioritet: privat ägande. Kapitalism - ja! Demokrati - nej!
Lagtvång innebär att det kommunala självstyret sätts ur spel. Det är en del i Alliansens framgångsrika kamp såväl ideologiskt som praktiskt för att sabotera välfärden och berika företagarna. Därför kan det göras utan att kommunmedborgarna tillfrågas, utan att kvaliteten ökar, och utan att några som helst lärdomar dras av Carema-affären.

Kjell Hanseklint har bloggat. Även Hanne Kjöller skriver bra, fast hon har den uppfattningen att Vänsterpartiet inte har sagt någonting. Det tillkommer kanske inte henne som skribent på landets största tidning att hålla så noga reda på sådant?
Vänsterpartiets principiella hållning till vinstdrivande omsorg borde vara klar. Riksdagsledamoten Eva Olofssons uttalande i det aktuella fallet finns här.

Retoriken i antipolitiken

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.

Speldjävulen sitter i landstinget

Spelberoendet är en farsot som går genom landets kommuner och landsting. En av de som sitter värst fast i spelandets träsk är borgarna i Stockholm.

Röda korsets förnämliga vård och rehabilitering av tortyroffer tvingas lägga ned. Inte därför att de sköter sin verksamhet illa - tvärtom. Inte därför att de saknar erfarenhet - 25 år skulle väl räcka. Inte därför att de saknar förtroende - tvärtom, människor från andra länder känner ofta till Röda korset som en human och opartisk organisation.

Röda korsets behandlingscenter i Stockholm läggs ned därför att Alliansen för kapitalism funnit ett billigare lösning. Nu ska ett privat företag utan erfarenhet på området ta över de marknadsandelar som heter traumatiserade och olyckliga människor.
Även Danderyds sjukhus måste göra nedskärningar inom rehabverksamheten när spekulanterna vunnit upphandlingen.

Röda korset kommer att överklaga beslutet, men förhoppningarna är inte stora.
När speldjävulen slår till ryker humanismen, antingen det är gamla mormor eller tortyrskadade flyktingar som drabbas.

Källa: Sändaren

Föraktet på Lundsberg

Pennalism är ett annat ord för mobbning, som bara används när det är fråga om internatskolor. Just nu pågår en utredning om Lundsberg, och att det förekommer våld där likaväl som på andra skolor är inget anmärkningsvärt. Det obehagliga är att barnen bor på skolan så att den som är utsatt är utsatt hela tiden. Ännu mer obehagligt är att en del barn inte vill berätta för sina föräldrar, vilka ofta är gamla lundsbergare som månar om skolans rykte, sina egna festliga minnen och sitt barns image.
Det är aldrig roligt att ses som förlorare, men det måste kännas totalpest när en enig omgivning uteslutande går in för att fostra vinnare. Oavsett vad som hänt i det nu aktuella fallet verkar Lundsberg vara en egendomlig miljö att växa upp i.

Överklassen och de som gärna vill köpa sig in i den har Lundsberg som sitt kontaktcentrum. Där ska barnen träffa Betydelsefulla Personer som de i fortsättningen kommer att möta i bankpalats och styrelserum. Där ska man knådas till deg och bakas i form. Individuella behov har ingen plats, förutom att du kan få välja mellan ridning och segling.

”Skolan har funnits i över 100 år så risken är stor att det bland eleverna finns något som inte passsar in, de blir oftas entledigade enligt skolans regler” skriver en kommentator på nätet.
Elever som inte passa in i skolans form blir - entledigade? Menar han ”relle” som det heter i Guillous roman Ondskan?
Tydligare än så kan inte Lundbergs berömda skolanda uttryckas.

Hur tänker eleverna själva? Så här berättar Expressen: När de yngre eleverna fick tillåtelse att använda köket om kvällen reagerade flera av de äldre med att ”skolan sjunker ner i den kommunala dyn”.

Har vi egentligen en aning om hur mycket överklassen föraktar oss?
Isolerade i sin trånga lilla värld blickar de ut på oss, patrasket. Om det bara inte drabbade barn kunde de gärna för mig få banka skiten ur varandra därinne.

Kom detta ihåg: Du ska inte avundas överklassen, ty de har aldrig fått lära sig något bättre.

Ryck upp er, unga feminister

Seminarium om jämställdhet. Trevligt att få lyssna på forskare på arbetstid och roligt att se engagerade kolleger som förstått genussystemets betydelse. Mindre roligt var det dock att upptäcka att de här unga kvinnorna skaffat sig en helt andra kategoriseringsproblem.
En tyckte det var hopplöst att jobba på en arbetsplats där alla ser ut som hennes mormor.
En undrade vad hon ska ta sig till för att de gamla tanterna ska höra på henne, för männen har man ju med sig på ett annat sätt.
En liten grupp målade upp det formliga skräckscenariot: Hur kommer det att bli när man är 37 och bara går där på jobbet och ingen ser en längre!?

Om horisonten går vid 37 år är man inte så litet begränsad. Jag upplyste småtjejerna om att jag har jobbat i ytterligare nitton år och lever än. För även om ingen ser mig är jag alldeles säker på att någon hör mig.
De skruvade lite generat på sig. Typiskt tanter att bara såga dem sådär.

Att skylta med sin genuskunskap och missa sin åldersfixering är inte bara inskränkt och småelakt utan dessutom kontraproduktivt. Gubbarna har alltid sagt ”vi måste se till att släppa fram de unga tjejerna” - men inte är det för tjejernas skull!
Äldre män har alltid velat ha unga kvinnor omkring sig, dels därför att det är behagligt (eftersom man inte hör dem), dels därför att de är rädda för de unga männen. Det är ju de som är konkurrenterna, som ska ta över.
De äldre kvinnorna sitter där på hönspinnen strax under glastaket, och så enkelt var det inte att ta sig ens dit. Så det är bara att fortsätta...

När jag fick mitt första jobb var också jag besvärad av tyngden hos äldre kolleger, men då för tiden sa vi inte sådant högt. Det stred mot de värden vi höll på, som jämlikhet och solidaritet. Idag har samhällets åldersfixering gått så långt att det ingår i normen att yttra sig negativt om och till äldre personer, som att det visar på verklig självkänsla och framåtanda.

Så ryck upp er, unga feminister. Slåss mot de mönster som fångar oss, istället för de rynkor som fårar oss. Bli 37 år och kom igen!

Riskerna med kapitalism

Kanske borde jag bloggat tidigare om min upprördhet över Carema. Men det verkade så förutsägbart. Eller också var jag inte så upprörd som det förväntades.
Regeringen har sålt välfärden, spelat bort skattepengarna och sänkt skatterna. Precis som de lovat. Företagare använder våra skattepengar som startkapital för att skapa växande vinster och fler företagare. Precis som de lovat.
Upprörda är vi väl varenda dag - inte bara när det går för långt.

När det går för långt träder företaget fram och ber ödmjukt om ursäkt. De har insett att det är fel - på personalens utbildning. De kommer de på idén att satsa mer på kvalitet, den kanske lönar sig bättre? Den största risken i dethär är att ett enskilt bolag sanerar sin verksamhet så att spelet underlättas för de övriga, eftersom det är vad regeringen vill.

Riskkapitalister kallas de här företagarna. Inte därför att de riskerar våra liv och vår hälsa. Inte heller för att de riskerar att bli av med allt och stå på bar backe, för det gör de inte. De kallas så därför att det så länge har varit omodernt att tala om kapitalism att när inget annat begrepp finns att ta till måste det snyggas upp med en förstavelse som antyder mod och dådkraft.

Kapitalister har chansen och tar chansen, det är vad systemet bygger på. De som gillar detta system gillar att vinsten är överordnat intresse, men de kommer ändå och gnäller när de upplever att det gått för långt i det enskilda fallet.
Med borgarnas oförmåga att urskilja strukturer förblir Carema-skandalen ett undantag, inte ett symtom. Eller så kan den ses som en katastrof - för företagets rykte.

Kort efter Kristallnatten

Larsmo skriver i DN om den kritik som finns mot att göra fiktion på Förintelsen. Han menar att det väsentliga i fiktion är att det är bra fiktion, oavsett ämne, och i grund och botten är det nog så. Ändå anser jag att vi författare bör vara mycket stränga mot oss själva innan vi börjar fabla om Förintelsen.

Genren är inte ny, den fick sitt genombrott med teveserien Holocaust. Det otäcka då liksom nu var att få höra av vanliga normalbegåvade personer att historien blev trovärdig först när den fick en intrig om några välspelade huvudpersoners spännande men sorgliga livsöden.
Skrynkliga svartvita foton omsorgsfullt bevarade från plattformar och lägerplatser tycktes platta och oskarpa i jämförelse med Meryl Streeps tårfyllda ögon. Är mänskliga förståndsgåvor så futtiga?

Larsmo hänvisar till den viktiga oenigheten mellan Wiesel och Kertész:
”För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare - -: ’Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.’ Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till - -: att närma oss det som annars knappast går att förstå.”

Om det är så – om! – att vi inte kan närma oss en förståelse genom vittnesbörd utan endast genom litteratur och film, då har de goda verken självfallet ett berättigande.
Men när i stort sett vartenda koncentrationsläger går att googla fram med kartor, historia och foton, när de sista överlevarnas sista berättelser samvetsgrant insamlas för tryckning innan det är för sent, då verkar det väl så beskäftigt, om inte något ännu värre, att sätta sig och hitta på.

Låt oss se på Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Den är alldeles utomordentlig. Ämnet är hanterat med respekt och värdighet, och jag som först var skeptisk blev omvänd när jag läste den. På detta vis tycktes det faktiskt möjligt att behandla Förintelsen skönlitterärt genom återbrukade fakta.

Men sedan gick jag till fakta: Yosef Zelkowicz: In those terrible days, en del av ghettokrönikan. Den var svårsmält. Långsam, fumlig, grå. Inte alls samma flyt som i Sem-Sandbergs roman. Bara elände och grymhet nogsamt redovisat av en alltför trött krönikör.
Det var mycket mödosamt att ta sig igenom den. Den blev liggande i veckor, jag mådde illa av att se boken. Vilket jag menar ger förståelsen – nästan fysiskt.

Att säga till dem som dog i ghettot att de är tråkig läsning är skändligt, och det är i denna skändlighet en del av förståelsen uppstår. Ghettoinvånarna tog sig igenom månader och år av liv utan hopp, medan vi har svårt att ta oss igenom ens reportaget. Då är det rätt att må illa.

Det kommer att skapas fler romaner och filmer om Förintelsen, och de som görs med respekt och konstnärlig integritet, utan spekulation, har givetvis ett värde.
Men glöm inte platsen därborta, där det fortfarande pågår.