Kontext i repris

Instämmer med bloggkollegan Sic itur as astra om bristen på variation i bloggosfären. Vi är beroende av gammelmedia för att få nyheter, och av varandra för att bli lästa och diskuterade.
Jag belyste detta i Gamarna och kontexten (0221) men frågan föll givetvis på sin anonymitet. Att skriva om udda ämnen går bra – Politk och poesi vore inte sin andra halva om den inte också innehöll dikter, foton och kulturanteckningar – men det går inte att bli läst på så vis, och att ha läsare är själva poängen med en blogg.
Ironiskt nog får man göra som de stora förlagen: låta inläggen i huvudfåran skapa utrymme för ett smalare annorlundaskap.

Sic itur föreslår att vi ska skriva om viktiga saker som hyressättning, och gärna för mig, men då är jag en av dem som inte orkar läsa!
Så olika är vi. Det borde synas och märkas i bloggarna.

Ateism ingen succéprodukt

Gårdagens understreckare innehöll en kritik av ateismen som visserligen var felaktig med ändå intressant. I artikeln framförs att ateismen har förlorat i styrka på grund av att postmodernismen avvisade dualismen som grund för tänkandet. Skribenten missar alla ateistiska marxister som skiter i postmodernism därför att de är ointagligt övertygade om att det finns en enda verklig verklighet och att den är materiell.
Om ateismen förlorar i styrka, som artikeln säger, tror jag snarare det är den allmänna sekulariseringen som får ateismen att framstå som överdriven och högljudd.

Jag vet inte om Jöran Fagerlund är ateist, men han skriver en rolig, elak påskbetraktelse om Jesus’ pr-trick, om hans och hans fars iscensättning och lansering av succéprodukten kristendom. Särskilt beklagar Fagerlund den tragiska Judas-rollen, funderar över varför mannen måste offras och vänder på rollerna – anser att det var Jesus som svek.

Fantastiskt hur den berättelsen ger stoff att fundera och psykologisera över i alla tider! Därför håller jag inte med Fagerlund om att påskhelgen borde bytas mot 8 mars. De verkligt stora berättelserna finns det all anledning att fira!

Romani Glinda

Idag den 8 april är romernas internationella högtidsdag. Gratulerar!
För att erinra romernas villkor lånar jag en strof av Bengt O Björklund, en scen från Rumänien ur en dikt om någon av de alltför vanliga deportationerna.
Hela dikten finns att läsa i Romani Glinda

Under natten packade romerna
allt de hade i vagnarna
och när den svala solen steg
gav de sig av.
Resan var långoch vintern var på väg.
Allt fler vagnar slöt sig till följet.
Glåpord och slag följde dem
hela den långa vägen.”
Tigani”, ropade folket,
”ge er iväg!”


Föreningen È Romani Glinda kommer under år 2009 att arbeta med ett jämställdhetsprojekt för att stärka den romska kvinnans roll i samhället. All framgång önskas!

Kunskap är bra, okunskap har makten

Strax före påsklovet gick jag runt i klasserna för att ta upp några incidenter med barnen så vi skulle få det utrett före påsk. Men jag kom inte ens till tals. Gick inte att viska i de klassrummen! Tvåorna lästestades, treorna gjorde nationella prov, fyrorna hade prov om granskogen.
Kravlös flumskola? Björklund borde skämmas!

”Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka, det gäller särskilt flickorna. Men regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder, vilket medför att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap.”
Så skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Barnens rätt i samhället

Och Slutstadium skriver: "Inget av de borgerliga förslagen har någon som helst bäring i forskarvärlden, i synnerhet inte vurmandet för tidigare och fler betyg” .

En av mina kommentatorer skrev nyligen att skolpersonalen dagligen och utan att reagera mordhotas av eleverna. Under tiden rantar jag i korridorerna för att bringa reda i några stulna glaskulor och en gråtande albansk åttaåring...

Att ta reda på saker är ett förnuftigt förhållningssätt. Även för vuxna.

Grovkalibrig nationalism

Radioprogrammet Kalibers upptäckter av hur Sverigedemokraterna låter när de är för sig själva har förskräckt många. Men vad är det som kommer som en sådan överraskning?

Sammanfattningen av Sverigedemokraternas politik är oerhört tydlig. Det handlar om nationalism, vars fullständigt grundläggande betydelse fastslås redan på första raden där Sd konstaterar att deras politik ”bygger på ett nationellt ansvarstagande”.
Trots det är de långt ifrån nöjda med hur vårt land fungerar idag. De ifrågasätter vårt styrelseskick som de kallar ”skendemokrati”, och beskriver det som ”ett sjukt samhälle, därför att medborgarna inte trivs”.
Receptet är nationalistisk politik och en stärkt nationalkänsla, som också hör samman med förespråkandet av ”moralisk upprustning”.

Första gången Sverigedemokraterna kommer in på migrationsfrågan är när det handlar om skatter: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar”. Men det ojämförligt längsta textstycket heter Invandringen, och den beskrivs omedelbart som ett ”monumentalt misslyckande” (vilket av någon anledning endast sverigedemokrater ”vågar säga öppet”). Misslyckandet tycks bestå i människors möten, i blandningen och nyheterna, ty Sd drömmer om ”ett befolkningsmässigt homogent samhälle” utan ”kulturellt främmande enklaver”. Av den anledningen bör ”många invandrare återvända till sina hemländer”.
Bland de problem som införts i Sverige via invandring nämns gängvåld och - rasism! Därför medger Sd endast begränsad immigration som inte tillför några olikheter, så att de som flyttar hit lätt ska ”assimileras”.

Mycket viktigt för en sverigedemokrat är ”rätten till en nationell identitet”. Den går ut på att alla människor ska känna att de ”tillhör ett folk”.

Det räcker med en internetuppkoppling för att ta del att detta djupt reaktionära svammel med sina drömmar om enhet, sundhet och ordning.
Dolda miken behöver man inte förrän man vill veta om de sjunger äckliga fyllevisor också.

Söndag i Solna

Svartgula halsdukar överallt. Ett gäng vällde ut ur pendeltåget och vrålade att de ska ”bränna hela stan och våldta era barn”, en fin ögonblicksbild av den gemenskap som uppstår inom idrotten. Det var nämligen någon sorts match på gång. Somliga av halsdukarna såg lite folklivsfestliga ut föralldel. En annan ville puffa ut mig ur bankomatkön för att jag inte var AIK-klädd.

Roligare var det hos Olle-Olsson-Hagalund, den folkkäre konstnären vars bostad står kvar som museum tillsammans med ettpar andra bevarade stugor från det gamla Hagalund. Målningar, foton och atmosfär.

När den gamla kåkstan revs och mastodonthusen ”Blåkulla” byggdes i skarven 60-70-tal var det ett satans liv, och genom teatergruppen blev jag en liten del av proteströrelsen. Idag kan jag inte avgöra om de gamla trähusen hade gått att sanera eller ej. Däremot är det lätt att se att miljonprogramshusen är tämligen charmlösa. Men se bilden längst ned av Solna stadshus – vem hade väntat sig estetiskt uttryck därifrån?

Idag är Blåkulla ett välfungerande bostadsområde och det som retar mig är att höra ytligt kulturintresserade borgare voja sig över rivningarna. De jämför gamla Hagalunds småmysighet med förortens storskalighet och glömmer en enda viktig sak: att samma slags människor bodde här då som nu. De fattiga, arbetarna, de arbetslösa.
Idag har Tensta-Rinkeby och kanske även Blåkulla dåligt rykte. När jag gick i första klass i Råsunda skola varnade fröken oss för att besöka Hagalund: det bodde bara dåliga människor där. När det gick upp för mig att ettpar av mina klasskamrater hörde dit kröp jag under bänklocket av reflekterad skam: hur kunde min snälla fröken prata så!

De välbeställda konstälskarna intresserade sig inte ett piss för gamla Hagalunds tuberkulos, vägglöss och rostiga pumpar, och det är därför som dagens borgerskap måste gå på utställning för att få beundra det som de kallar gammaldags solidaritet. Fortfarande vägrar de att visa en aning modern solidaritet med de stressade immigrantbarn som utanför de blanka fasaderna står och skriker på sina mödrar.
Ett område kan räddas på flera sätt. För gamla Hagalund gäller, liksom för Rostsverige, att bilderna är kvar,

Vänster eller våld?

I ett mejl fick jag mig beskrivet hur ”vänsterns våld” avslöjar vilket samhälle vi kommer att få om vänstern får inflytande i en framtida regering. Avsändaren anser att ”vänsterns härjningar” när det gäller ”våld, oförmåga till demokratiskt sinnelag och allmän brist på vanligt hyfs” ger en handfast insikt.

Är de svarthuvade demonstrationsförstörarna vänster… tja, de kallar sig så och den rätten kan jag inte ta ifrån dem även om jag gärna ville. Men någon rätt till huliganbeteende har de inte och har aldrig haft. Inte heller har de någon möjlighet till regeringsinflytande.
Däremot har det demokratiska, socialistiska Vänsterpartiet åtminstone skuggan av en chans till det genom allmänna val.

Vänsterpartister ägnar sin fritid åt att förhandla i parlamentariska församlingar eller gå ut och fråga förorten. Det människor har att invända emot oss är faktiskt helt enkelt – att vi är socialister. Detta må man vara kritisk mot, men kan väl argumentera med lite hyfs ändå?

Jag ogillar att tävla i värst-utsatt-grenen, men vill du läsa om våld mot vänstern, se Linderborg.

Mer läsning för pengarna

Det finns en missuppfattning att vänsterpartister står för något i stil med ”likalön”. Att alla ska få lika mycket i kronor. Det stämmer inte. Vi protesterar mot orättvisor - oskälig vinst på andras arbete - men har inget emot att den som har ett hårt, svårt arbete betalas för det. Makthavare med stort ansvar bör ha en respektingivande lön, och människor med urtråkiga eller smutsiga jobb ska åtminstone få rejält betalt för att utföra dem.

Vi är också emot osakliga skillnader, antingen de beror på kön eller på att klättrare tagit sig upp i en sfär där pengars värde inte syns bland fantasibeloppen. Lars Ohly skriver om det i en debattartikel, bland annat detta: ”Riksdagsledamöter och ministrar tjänar på tok för mycket. Därför har Vänsterpartiet flera gånger föreslagit att arvodena ska sänkas. Tyvärr får vi inte med oss de andra partierna. Vi har föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas till 41 000 kronor per månad. Det är inte direkt någon svältlön, men skulle ändå betyda en lönesänkning med 13 500 kronor i månaden.” Han nämner också att EU-parlamentarikerna har ett månadsarvode på 85000, för att inte tala om de pensioner som fd kommissionärer (som t.ex. Margot Wallström) har rätt att kvittera ut. Arbetsfritt.

Fler låtsaspengar skriver Alla-smutsiga-detaljer om. Miljarders med dollar ska rädda världen. Visst är krislindring bra, men rättvisa vore bättre.

Riktiga pengar, dem vi inte har, och hur lågkonjunkturen slår mot kommuner och vardag skriver Josefin Brink om.
I ett annat inlägg skriver hon om EU-parlamentsvalet:
”Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står för just det.”
Ett sådant parti, och en sådan person, är Vänsterpartiets Hanna Löfqvist som här skriver om hur hon vill ha samarbetet i Europa år 2019.

Välkommen!

Nu är de på väg!
Det är rekordår för tranor vid Hornborgasjön. Sedan fortsätter de sin färd uppöver landet.

I vår by har vi ett bofast par.

Om vintern går de tysta och frusna på strandängarna och och söker överbliven säd och potatis.
Om våren utbryter den stora upphetsningen när inflyttarna tutande sveper över landet.
Om sommaren kan du gå ut om morgonen och höra vingbruset,

se rakt upp i fjäderdräkten när de flyger mellan sjöarna.
Om hösten hörs de sista melankoliska trumpetstötarna när de drar tillbaka söderut.

Välkommen, dansanta dramatiska fåglar!

Se även Egon Frid

bild: Fotoakuten

Via ombud...

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg presenterar en rapport om den bristande respekt som barn upplever i samhället. Ledarskribenterna är inte med på det, ifrågasätter bland annat om ”respekt” betyder samma sak för en tolvåring och en fyrtiotvååring.
Hur så? Om inte, finns det då en korrekt vuxentolkning som barnen först ska lära sig - eller kan tolvåringen vänta sig att få respekt som just den människa hon är?
Den som stått i kö på busshållplatsen med sin skolklass och sett hur föraren av praktiskt taget tom buss väljer att köra förbi, känner lättare igen sig i BO:s rapport.

En annan som förvånats över ledarkommentarerna är en moderat landstingspolitiker som påpekar att det i Örebro inte är en partiskiljande fråga att se till barns rättigheter.

Barn kan både göra och ha fel - men barndomen får aldrig ses som ett bristtillstånd.

- - -

Den som är asylsökande löper stor risk att företrädas av en ”fuskadvokat” som inte är godkänd i Sverige, påpekas i en SvD-artikel. En del av juristerna samarbetar till och med med nätverk som tjänar pengar på asylsökande. Migrationsverket är i vissa fall med och utser dessa tvivelaktiga jurister varav en del bara är oskickliga, andra rent bedrägliga.
Vänsterpartiet har länge krävt att Migrationsverket inte ska utse ombud för asylsökande eftersom de i praktiken utser sin motpart. Ur V:s motion (som alla partier utom Mp röstade ner):
”Den asylsökande befinner sig i ett sådant underläge att han/hon tvingas acceptera också undermåliga insatser. Advokater står under Advokatsamfundets disciplinära tillsyn. Någon sådan kontroll finns inte beträffande de juristfirmor som Migrationsverket tycks anlita i ökande grad."

Tristess en arbetsmiljörisk

Försökte säga det omkring år 1997. Undersysselsatt och understimulerad personal är slöseri med mänskliga resurser och demoraliserande för den anställda det berör. Om man är tvungen att slita till sig arbetsuppgifter och snålt bevara dem för sig själv för att hålla sig igång om dagarna har organisationen utomordentligt stora brister.

Tio år senare kom två schweiziska forskare på att det kallas bored-out, eller att vara uttråkad. Nu har DN-ekonomi kommit på detsamma. Tänk det visste jag hela tiden, att det är dötråkigt att arbeta med rutinuppgifter utan utmaningar. Men tack för diagnosen!
Stressforskardocenten kallar det en spela-död-reaktion, men tvärtom: en spela-levande-reaktion är mer vad det liknar.

Försöka se intresserad ut, försöka se aktiv ut, låtsas som om cheferna kommer med något nytt när de bekräftar sig själva, serva dem med några upplysta meningar i en rapport... det som kräver mest tid och möda är att jaga rätt på chefen för underskriften.

”Många reagerar med passivitet om de hamnar i utanförskap, men också om man fastnar i yrkeslivet och inte känner att man kan gå vidare” säger stressforskaren. Det finns en annan reaktion också, den av upprepad, meningslös aktivitet, som apor i bur.
Sega ut uppgifterna i det oändliga, svara inte på mejl genast, läs korrektur några gånger extra.

Många slits ut av motstridiga krav, kort om tid och bristande självtillit. Men man kan också bli sjuk av uttråkning.
Vet inte om det är till någon hjälp att forskarna äntligen kommit på det.

Malmö mitt i världen

Malmömoderaten Roslund väckte uppmärksamhet med sina aparta värderingar i veckan. Nu har jag lyssnat på stunden för enkla frågor i Malmö fullmäktige och fått höra honom i full aktion.

Kommunalrådet Reepalu (S) var oerhört tydlig: Människors värderingar är en privatsak, och begäret att kontrollera värderingar och synsätt urartar i rena stalinismen. Det är människors handlingar som ska granskas, och om nu personalen inom socialtjänsten har begått fel måste det givetvis utredas.
Roslund låtsades som om han inte hört utan tog om från början: Vi påverkas alla aav mångkulturen, det gör myndighetsutövarna också, det leder till att de blir mer toleranta, det blir en ”glidning” tills de börjar ge efter för påtryckningar och sviker skattebetalarna.
- Detta är en allvarlig anklagelse som måste lagföras, svarade Reepalu, och bad Roslund exemplifiera vilka oegentligheter han känner till men tiger om.
Roslund kom istället med det obetalbara argumentet: Taxichaufförerna vet minsann hur stämningen är, lyssna på dem!
(Häpp! Skrota byråkratin, pensionera utredarna, stöd småföretagarna, åk taxi och lär!)
Förnumstigt nickande, med myndigt vevande handflata, bedyrade Roslund att ”alla märker hur det är men förnekar det, och här står Reepalu och säger att allting är så bra”.
Närmast uppgiven sa Reepalu: - Nej, jag sa att felaktigheter ska lagföras!

Roslund var också bekymrad över mediebilden av Malmö, syftande på Sydsvenskans exempelsamling från usa:nska media. Röda Malmö har argumenterat emot den.

En helt annan fullmäktigefråga kom från en folkpartist som vill att skolor och fritidsgårdar ska få rätt att förbjuda barn att tala andra modersmål än svenska, för att garantera att de inte kränker varandra!
Sådana språkförbud bidrar absolut inte till en bättre bild av Malmö. Och har faktiskt inte använts i vårt land sedan den rikssvenska fascistregimen i Tornedalen föll.

Sly-sverige

Ännu en hälsning till Rostsverige, den fina fotobloggen. Det är det gamla bondesamhället jag är mest fascinerad av, en livsform som var sig i stort sett lik 1850-1950 och sedan raskt omorganiserades. Inget att sörja över när det gäller osäker inkomst och tredubbelt kvinnoarbete. Men det är sorgligt om de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna, träslotten, rasar ihop på grund av vanvård. Och en stor fara om de öppna markerna, vårt lands främsta skönhetsvärden, växer igen.

Här levde en grisuppfödare

Förresten har jag svårt att lägga ut bilder i den ordning jag vill. Det är blogspot som styr. Kan du bättre tar jag gärna emot goda råd!

Tveksamt, men kolla!

Kollar av Fattigbloggen. En journalist lever på socialbidragsnorm en månad och bloggar om det. Perversitet eller wallrafferi? Hon har fått mycket kritik för att blogga om sig själv istället för att göra ett grundligt undersökande reportage. Vilket det ligger något i. När journalisten blir huvudpersonen är det något snett med journalistiken (liksom med litteraturen – jag är dötrött på dokufiktion).
Å andra sidan blir bloggen läst av fler än ett aldrig så genomarbetat socialreportage. Människor som är fattiga betydligt längre tid än en månad går in och kommenterar med levda berättelser. Bloggaren skriver inte enbart om sig själv utan granskar också förhållandena, ringer runt och kollar regler, så som den sedan länge utstötta kanske inte orkar eller har råd till.
Tveksamt uppslag hyfsat utfört, är mitt vacklande omdöme. Läs själv.

Värdefullt uppslag snyggt utfört - det är mitt omdöme om Rostsverige, likväl med viss tveksamhet. Denna rasande vackra och melankoliska fotoblogg skildrar det nedlagda avlagda Sverige, det obehövda industrisamhället, de obrukbara bruken, det avlidna folkhemmet…
Där, vid Folkhemmet, är det jag blir tveksam. Inte som dåtida politiskt projekt, men som nutida längtansobjekt. Som sådant går det att utnyttja av såväl apolitiska drömmare som handlingsförlamade sossar och inskränkta nationalister.
Folkhemmets styrka var att det reellt förbättrade för flertalet. Dess svaghet var att det baserades på likhet, och att vi ännu inte sett en jämlikhet för olikhet.
Men denna rent politiska invändning gäller inte poesin - den minskar inte värdet i fotona, som är underbara. Produktivkrafternas utveckling är inget att bråka om, det viktiga är att bilderna är kvar!

Slutligen, om du är orolig för att du gått och blivit kulturkonservativ - läs Croneman, som skriver om hur film, böcker, musik och mode självklart påverkar oss. Men... ”Om man däremot vågar påstå att tv eller spel, påverkar unga människor, då är man tokig.” Mannen har förvandlat tevekrönikan till miniessä!

AP som i apejävel eller apart

Aparta värderingar breder ut sig, anser Malmö-moderaten Roslund. Han har i Malmö fullmäktige lyft frågan om ”smygtoleransen” som breder ut sig i kommunen, och visar därmed att han själv står för en av de aparta värderingarna - den som säger att det ”jag tycker mig ha sett” väger tyngre än komplexa resonemang.

Nä håll i mej, som man sa när jag var barn. Då för tiden var tolerans ett fint ord. Ingenting att smyga med, utan något vi förortsungar skulle bibringas så att vi inte såg ner på negrerna där de bodde i sina små hyddor. Jag har ofta anledning att ifrågasätta tolerans, ty när den anläggs är maktperspektivet redan klart: Vi definierar, vi är generösa, vi tolererar… dom.

Men i Malmö smygs det med toleransen i de kommunala korridorerna. Som tjyvrökare på muggen huttlar tjänsteutförarna inom socialtjänsten, mutade lurade och itutade. Det finns familjer som ”tar med sig barn som sitter och bölar och skriker och en tjänsteman blir utsatt för ett oerhört tryck. Någon fick en fördel på ett totalt otillbörligt sätt” säger Roslund, och menar alltså att den rättssäkra handläggningen är hotad.
Detta är inget som han vill berätta mer om för Sydsvenskan, vilket åtminstone är klokt, för innan han talar ut i media bör han vända sig till polisen, JO, länsstyrelsens tillsynsavdelning, eller åtminstone stadsdelsdirektören. Men Roslund gör inget av detta. Hans ärende är inte att ställa tillrätta utan att ställa till med politisk show, därför väljer han att ställa en enkel fråga i fullmäktige, en fråga som hans moderata partigrupp ställer upp bakom.
Frågan lyder: ”Kommer du att vidtaga åtgärder för att nämnder, styrelser och förvaltningar i sin myndighetsutövning stoppar den smygtolerans gentemot aparta värderingar, normer och synsätt som breder ut sig?”

Det är inte vad jag kallar en enkel fråga. Det är vad Astrid Lindgren kallade har-du-slutat-dricka-konjak-om-morgnarna, eftersom frågan faktiskt inte kan besvaras med ja-nej. Den kan bara besvaras med motfrågor:
Vad är smygtolerans?
Om så, finns den?
Vilka är de aparta värderingarna?
Om så, breder de ut sig?
Hur vet du det?
och så vidare, men motfrågor anses ofint i fullmäktige, det är därför man alltid åker dit på konjak-frågorna.

”I ett försök att visa så stor respekt som möjligt står man inte upp för svenska värderingar,” säger Roslund. Fler motfrågor: Hur vet han det? Vilka värderingar syftar han på?

Och hur länge ska vi tolerera det: uppgjorda frågeställningar, osaklig argumentation, aparta värderingar… och att ställas till svars för det som ingen vet om det har hänt.
Till skillnad från all skit som verkligen händer folk.

Se även Esbati

Vi har hela listan!

Viktigaste valfrågorna? Enligt en opinionsundersökning är väljarna mest intresserade av arbetsmarknadsfrågan, följt av miljö och klimat, som är den verkliga uppstickaren från förra valet. Någon ögonöppnare måste vi ha fått, för frågan har ökat sitt intresse från en sjätteplats.

På tredjeplatsen kommer, inte helt oväntat, sjukvård-utbildning-skola tätt följt av äldreomsorgen. Vilket visar att "skola-vård-omsorg" inte var den utnötta slogan som somliga trodde, utan var och är högst vitala välfärdsfrågor.
Därefter rankas frågor om ekonomi/tillväxt, barnomsorg, familjepolitik, pensionärerna och på tionde plats energifrågor, så får vi miljön än en gång.

Såväl skatter som migration saknas bland de för väljarna mest intressanta frågorna. Någon kanske saknar "kvinnofrågorna", men jag vill påstå att varenda fråga hör dit med viss övervikt för välfärdsfrågorna - alltså, om politiken utformas med feministisk inriktning.

Liv och litteratur

En god nyhet: Tamer-institutet som (med stöd av Diakonia) verkar för spridning av böcker till palestinska barn har fått Astrid Lindgren-priset!
På Rinkeby bokmässa mötte jag en gång Tamer-representanter. Sakligt och övertygande talade de för varje barns rätt till fantasi och upplevelser, till sitt inre rum. Idag, flera år senare, är situationen i Gaza så svår att böckerna dessutom får en terapeutisk effekt. För dem som får tag i dem.
Bilderna på söndersmulade bibliotek är tydliga, hånfulla.
Hur ordet blev till grus.
Många palestinska barn kan inte fortsätta sitt skolarbete, eftersom förpackningar med nya skolböcker inte släpps igenom de israeliska vägspärrarna. Moraliskt föredömlig krigföring, eller kulturmord?

Men den som säger att böcker inte är det viktigaste i krig har förstås rätt! Jag kände en gång en pojke som under belägringen av Sarajevo låg i en skrubb under källartrappan och läste Huckleberry Finn i ficklampsljus. Boken höll honom vid liv. Men det säger sig självt att ungen inte haft någon glädje av boken om han saknat lyse och en granattålig skrubb!

Litteratur kommer aldrig att stå överst på listan med det viktigaste. Livräddning kommer före. Men så länge vi lever är litteraturen viktig.


Ännu en välförtjänt belöning:
”Stoppa nazismen – aktivt ickevåld” får hundra tusen kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister. Föreningen (SNAIV) är de aktivister som i gula västar är tyst närvarande vid nazi-arrangemang i Storstockholm. Utan att provocera eller använda våld uttrycker de civilkurage och gott demokratiskt omdöme. Pengarna ska användas för att bygga upp ett rikstäckande nätverk för föreningen som hittills bara finns i Stockholm.

Ännu mer litteratur:
Du som vill ha ren estetik - se Magnus Berghs understreckare om fåglarna hos Proust. Otroligt vackert och genomtänkt, till och med lite roligt, om ett helt udda ämne. Med andra ord fullständigt onödigt - om det inte varit till så stor glädje.

Se klart i mörkret

En timme för jorden – släck lyset på lördag kväll. Världsnaturfonden kom med idén, och syftet är inte i första hand att spara energi i en timme, utan att visa beslutsfattarna att vi har förstått nödvändigheten av att rädda jorden och klimatet.

Låt oss se jorden i sitt naturliga mörker och visa att vi är många som bryr oss. Fast jag blir orolig att vi är ganska få, med tanke på alla griniga kommentarer som dykt upp i tidningarna. Det enda de indignerade bakåtsträvarna uttrycker är politikergnäll, lättja och ovilja att ta ställning, som om det vore barnsligt att bry sig och riktigt karlaktigt att göra som man alltid har gjort.

Som motvikt mot dessa trista typer, läs Laxrom som tar ställning med besked och flyttar från kommunen istället för att finna sig i dess negativa beslut om Earth hour!

Mikael Gustafsson, en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet, skriver mer om klimathotet.

Mera EU: Rösta om vem som har rätt i valutafrågan, vänsterns Hanna Löfqvist eller Fp?

En tröja. Och moral, önskningar, sanning...

Flera bloggare har redan återgivit bilden från Haaretz. Men i sin osmaklighet (som Anna skriver) måste den helt enkelt spridas. Hela tidningsartikeln är för övrigt läsvärd.
Vinklingen mot den israeliska arméns högtstående moral förstår jag inte alls. För den som ligger underst betyder angriparens förhållande till abstrakta regelsystem mycket lite. Moralen är viktig i förhållande till världssamfundet, men den bygger inte upp mitt förstörda hus.

Och det är inte om arméns moral det illa beryktade fotot vittnar. Tröjans mordiska budskap är inte en logo utan har tagits fram av omdömeslöst fotfolk. Detta säger mer om den förråande miljön i ett stridande förband.

DN ger utrymme för att Amnesty, som respekterad fristående organisation, berättar om de krigsbrott de bevittnat i Gaza. Sen har vi Fred-i-Mellanösterns publicering av en brittisk artikel som berättar om friska lyckliga Gaza-bor som tröttnat på att inför media tvingas ljuga om sina skador när de i själva verket bara är tacksamma mot den israeliska armén som alltid varnat civilbefolkningen innan de precisionsbombat Hamas’ baser.
Denna besynnerliga enskildhet ska föreställa en motvikt till Amnestyrapporten! - eftersom Amnesty enligt bloggaren ”dansar efter Hamas’ pipa”...
Det tycks inte vara någon övre gräns för hur starkt önskningarna kan styra verklighetsuppfattningen.

Fråga förorten

De som bor i förorten stängs ute från politiken, och den som åker dit en gång för att skaka hand har inte fattat någonting. Det säger Kalle Larsson, och det handlar om Vänsterpartiets projekt Fråga förorten! som går genom Hjällbo, Rosengård och Rinkeby.
Arbetsmarknad, bostäder och det så kallade utanförskapet är frågor som diskuteras. Inte i första hand i termer av att riva sin hembygd dock, som Sabuni föreslår…
(…eller för att leva upp till mitt partis motto om rättvisa: som hon faktiskt inte föreslår. Sabuni efterlyser en omfattande upprustning som kan innebära rivningar av svårt åtgångna fastigheter. Det är DN:s rubriksättare som inte kan slita sig från tanken att husen ska rivas över folk som vuxit upp i dem. Dock tror Sabuni att ingen hittills har talat om den fysiska miljöns betydelse! – när det istället var där Storstadssatsningen började. I ett försök att få planerarna sluta prata planteringar och balkonger utan börja tänka på arbete, hälsa, bildning och demokrati.)

Åter till förorten. Fråga åtminstone! Medborgarnas berättelser blir till belysande exempel eller konkreta förslag, men resultatet – det beror likafullt på utgången i nästa val. Vad förortsborna uttrycker rent konkret är behovet av fler lägenheter som folk har råd att bo i.
Det är dock inte nödvändigt att lägenheterna ligger just i Hjällbo, Rosengård och Rinkeby. Vänsterpartiet har länge föreslagit att hyresrätter ska byggas i städernas rikare områden.
Fråga förorten är ett bra projekt. Men inte enkelt. Som Kalle Larsson säger: ”Det svåraste nu är inte att få människor att tycka, utan att få dem att tro på en förändring.”

- - -

Rörelsen

Det satsades miljoner
Hit kom det femton tusen
Envar med egen längtan

Den fria republiken
vårt torg, akademian
det blev vad ingen ville

fast alla ville veta
hur knogarna nött
hur knegarna dött

då, när vi var med.

Nu kännetecknar torget
att inte blir det här
där säckar står i högar
humanresursen säckar.

För kanske ska de komma
en dag från Vita Bergen
men inte härifrån.

Att längtan vore allas
det önskade vi gärna
trots rumslig raslig skillnad

Den rörelsen ger rosor
åt gummorna på torget
de röstar! leve ledan!

En karneval – och sedan?
vår rörelse, den pågick redan
medan

ur Revolutionstorget, Manifestation -04