Det våras för Grupp 8

Grupp 8 jubilerar. I fyrtio år har den svenska feminismen kunnat göra avstamp i denna beundransvärda, bespottade grupp. Företeelser som idag är självklara, som aborträtten, smärtfri förlossning, gratis förskola och rätten att själv beskattas fanns inte år 1968. Inte heller kvinnojourer att söka skydd på för misshandlade hustrur som betraktades som medskyldiga till ”familjeproblemet”. Grupp 8 var en viktig del av rörelsen för dessa reformer, och jubiléet firas på ABF-huset i Stockholm måndag 28 april kl 18.

När Vänsterpartiet för drygt tio år sedan skulle skriva in feminismen i partiprogrammet fanns det förskräckta kritiker som ville undvika att blandas ihop med ”grupp 8-kärringar”. Dessa vanligen utåtriktade och verbala kvinnor hade oförtjänt kommit att utmålas som grinfior klädda i disktrasor. Men en ung man gick upp i talarstolen och sa att han ÄLSKAR grupp-8-kärringar (tack vare de landvinningar som underlättat hans barndom) vilket skapade närmast sensation, och vi glamourfeminister satt längst bak och hade bara roligt åt den bisarra idén att vi skulle vara tråkiga och fula.

En insidesskildring av kampåren finns i Gunilla Thorgrens bok Grupp 8 och jag. Boken är lite seg och en aning kokett, men det närmaste vi idag kan komma för att få veta hur det verkligen var. Det är värt att minnas!

Möt feministvåren på ABF Stockholm!

Världens huvudstad

I en understreckare skriver Kåreland om Paris som världens huvudstad... på 1800-talet. Jag har med beklagande upptäckt att dagens Paris har blivit konformt eu-utslätat – men visst hängde väl metropolen med en bra bit in på 1900-talet? Brassaïs Paris, och Nin&Millers, var fortfarande ett kulturens hjärta.

Men Kåreland skriver (med utgångspunkt i en bok av Munier) om staden som romanhjälte, och gör det alldeles utmärkt. Här ligger tyngdpunkten på de stora författarna – inte på bildkonstnärerna vars betydelse vanligen brukar poängteras, utan på romanförfattare som Balzac och Zola som gav huvudrollen åt staden och dess förändringar.

Som både centrum och brytpunkt finns Haussmanns brutala omdaning då Paris’ medeltida gränder ersattes med grands boulevards. Detta är särskilt värt att uppmärksamma idag när Paris’ särprägel i stort sett är 1800-talets arkitektur. Enstaka kattpissgränder har glömts kvar som något både historiskt och exotiskt, men stadens omisskänneliga skönhet vilar på en genomtänkt estetik – och jag bara önskar att vi en dag kan säga detsamma om Stockholms cityomvandling hundra år senare.

Kåreland-Munier nämner de stora upproren, rörelserna av fattiga och rika mellan stadsdelarna, transporterna och kommersen. Ändå finns givetvis mycket sociologiskt stoff att addera. Exposén slutar vid förra sekelskiftet, därför nämns inte turismen som i Paris kanske haft större identitetsbekräftande betydelse än någon annanstans.

”Ingen annan stad kom under 1900-talet att ersätta Paris” säger Munier. Jo, Paris, invänder jag, och sedan New York.
”Ingen annan stad någonsin har haft denna status som världshuvudstad.” Jo, Rom hade det vid förrförra millennieskiftet.

Stadsutveckling, stadskultur. Samverkan av ekonomi-konst-makt-drömmar.
Visst är det fascinerande.

Fråga folket!

I en debattartikel på SVT-opinion skriver min bloggkamrat Hanna en hel del kloka saker. Det handlar om Lissabonfördraget, eller förslaget till grundlag för EU.

Fråga folket! Två orsaker till att bland annat det franska folket röstade nej var risken för maktöverföring samt osäkerhet om arbetsmarknadens villkor. Ännu en orsak var att konstitutionen befäster att marknadsliberalismens fria rörlighet för varor och tjänster går före sociala hänsyn.
Vad svenskarna tycker vet vi inte, för vi har inte fått rösta alls, och kommer inte att få göra det heller om vi inte ser till att säga ifrån.

Vill du ha grundlagsfäst högerpolitik? Eller, för den delen, grundlagsfäst vänsterpolitik om någon skulle få för sig att föreslå det?

Vänsterpartiet har just avslutat sin kampanj med videohälsningar, men du kan ta del av dem här. Bloggar om Fråga folket finns här. Desssutom är Fråga folket en intressegrupp på fejsboken.

Mörklagt på DN

Jag tänkte först inte kommentera mörkläggningsdraperiet på DN debatt. Andra kan siffror bättre än jag. Men jag blev något bragt ur fattningen av att läsa: ”Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.” Man kan spekulera i motiv, humör och anda hos den som skriver så. Men än mer undra över motivet för publicering.

Och än en gång, varför komma dragande med ”politiskt korrekt” när din motståndare eventuellt är korrekt, heltenkelt.

Giftgrodan skriver om när en chef inom socialtjänsten sa: ”vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick”, vilket han kallar eftergivet och förstående – istället för att anmäla chefen för diskriminering. Han återger också hur en ansvarig för tevenyheterna sa ”det ska vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven” – ett rasistiskt anstruket offertänkande som giftgrodan kallar för att mörka verkligheten. Hans uppfattning om en väl belyst verklighet tycks vara att invandrare skildras som förövare istället för offer.

Poängen i hans svada är att journalistkollegerna är fega som inte läser Migrationsverkets statistik. Den som visar, exempelvis, att åtta av tio får uppehållstillstånd av annat än flyktingskäl. Det är sannerligen ingenting att vara stolt över att asyllagstiftningen ser ut såsom den gör, så att du helst ska ha med dig dödsattesten för att bevisa ett hot.

Att få stanna av humanitära skäl är inte att smita in, utan ett slags tröstpris efter lång och hård behandling.

Låt oss avsluta eländet med ett rågarv åt en kommentar i bloggosfären:
”Det mörkläggs så in i helvete det vet alla om”

Med samma logik vågar jag påstå att osynliga änglar skyddar vårt förnuft, och vi är så förnuftiga att vi inte ser dem...

Satir och smicker

Jag gillar faktiskt Gudmundsons ledare om Vänsterpartiet. Efter en seg pressträff när endast den förbaskade fildelningen väckte intresse har Gudmundson kokat ihop en rätt uppspelt satir. Inget fantasilöst tjafs om avlägsna diktaturer utan en fin karikatyr på hur vi inom vänstern försöker förhålla oss till förtryckarsystemen - utan fyrkantsmarxism och utan intersektionalism, och då är det inte så enkelt.
Gudmundson föreställer sig hur vi yrvaket upptäcker det ena problemet efter det andra och ”präntar ned några paragrafer” att addera till de föregående. Visserligen var det längesedan vi slutade ”värna kvinnor, barn, djur och andra svaga grupper”, men misstanken att vi av ren utmattning skulle landa i sådana formuleringar finns kvar.

Gudmundson tror sig också ha upptäckt att kärnan i partiet är benhårt socialistisk. Det hoppas jag min själ! - tills vidare tar vi det som en komplimang.

Kvalitetsutbildning kostar

En utredning om dansarutbildningen har tillsatts av utbildningsdepartementet. Kvaliteten på Riddarfjärdsskolan är för låg, dansarna håller inte internationell standard. Chefen för baletten på Operan, Madeleine Onne, vill vanligen inte anställa avgångseleverna.
En förklaring till detta är att alla som studerar på skolan faktiskt inte har den talang eller tekniska skicklighet som krävs. När det inte finns tillräckligt många kvalificerade sökande måste fyller man på i leden med mindre kvalificerade.

Björklunds kommentar är att man måste gallra fler. Så urbota symptomatiskt.
Briljansen hos dem som går kvar förstärks inte av att några måste sluta! Det handlar rimligen om att in färre. Driva en liten skola med ett fåtal platser för dem som har en så god underbyggnad att de kan tänkas platsa i eliten. Men en gymnasiebudget går inte ihop med så små klasser och många pedagoger.

Å ena sidan kanske en internationellt högklassig dansarutbildning inte behövs? Kungliga baletten kan rekrytera utomlands och avgångseleverna kan söka jobb i mindre kompanier världen över. Å andra sidan ligger en stor del av ett balettkompanis karaktär i att man har en bra lokalt förankrad utbildning. Därför kan en utredning vara på sin plats - om den granskar det pengsystem som leder till industritänkande och massproduktion.

Stort lyft, eller tungt

Betygsliknande tester stort lyft för nioåringar – så lyder rubriken på en S- & M-gemensam artikel om fördelarna med att testa barn. Innehållet är sedan inte lika ruskigt barnafrämmande som det låter, utan går i stort sett ut på att pedagogerna i Haninge inte kunde vare sig bedöma barnens kunskaper eller göra något åt dem utan skriftliga prov, varför ledningen såg till att skaffa sådana.

Det är ett betyg på hur undervisningen bedrivits, om inte annat. Proven är ett sätt att mäta skolans och lärarnas insatser, säger artikeln, och det ligger mycket i det. Så varför inte göra något åt det. Testa personalen!

Rubrik: Regelbunden yrkesprövning stort lyft för fyrtiosjuåringar!

Nu orkar jag inte med er mer. Har jobbat med att implementera allians-reformen med betygsliknande omdömen på små barn. Häpp!

Förbryllad av myggor

Har tillbringat några frustrerande timmar med Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Förstod aldrig vem som var vem.

Vad är det författaren vill? Djärvt, ja i en viss bemärkelse är det djärvt att ge röst åt en så osympatisk, ointressant jag-person som har samma namn, yrke och utseende som författaren själv; en inverterad narcissism. Men varför, om det inte är den meningslösa, grandiosa gesten som lockar?

Ändå förefaller Lundgren övertygad om att hon driver en idé, att boken har ett syfte. Hon upprepar att hennes slutsatser är ”politiska” – men bara i så måtto att det privata är politiskt, för att krossa patriarkatet innebär för Lundgren att ropa skällsord åt varje karl som betett sig otrevligt, och med vänster menar hon kvinnoföraktande mediamänniskor som lever biodynamiskt. Hon är inte i närheten av politik.

En subjektivt kåserande skildring av en indignerad flanör skulle föralldel också gå an. Men inte när boken är tradigt och inskränkt skriven med futiliteterna staplade. Meningen ”Avskedsmiddag med Tomas” får gå som helt stycke. En längre dialogtext handlar om att jaget fick ett sms med fel nummer. Inget man vill veta mer om.

Men kom till sak! Hur är det med bokens höjdpunkt - skvallret? Jo det var skoj bitvis. Men som existensberättigande för utgivning är det för tunt.

Mer om Myggor och tigrar

Fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet

I läroplanen beskrivs kunskapens fyra former: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. När jag runt 1994 arbetade med implementation, som det heter, det vill säga när jag förklarade för personalen hur vi skulle arbeta,använde jag liknelsen kunskapens hus. Huset vilar på fyra pelare: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. Om en pelare brister, lutar huset oroväckande. Jag hade också en liten förstukvist som hette förförståelse, en portnyckel som kanske var läskunnighet, och perspektivfönster utåt som kunde öppnas vid behov: historiskt perspektiv, ekologiskt perspektiv, osv.

På seminariet i förra veckan fick jag träffa Ingrid Carlgren, under 90-talet rektor för Lärarhögskolan och läroplansutredare. Det var hon som kom på benämningen för de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. (Nu begagnar jag repetitionens metodik!) Sammanfattningen är utomordentlig. Ingen del går att kringgå utan att kunskapsbygget rasar. När jag gav min uppskattning till Carlgren för detta sätt att beskriva kunskap, en beskrivning som jag använt i femton år, konstaterade hon lite förbryllat att javisst var det väl bra, men så konstigt att det aldrig slog igenom.

Javisst är det väl konstigt. Sedan 1994 har läroplanen systematiskt undergrävts genom förtal. De som ville sabotera grundskolan har jobbat med monoman ihärdighet på att skaffa sig monopol på något de kallar kunskap. Utan att kunna göra annat än hänvisa till hur det ”var förr”, utan intresse för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.

Kamrater politiker och kolleger pedagoger, hjälps åt att återupprätta en skola för bildning medan tid är!

Han har rätt

Bästa formulering om Forum för levande historia kommer från Ola Larsmo:
”- - - en klumpighet från alliansregeringens sida /var/ när man plötsligt förändrade /uppdraget/ från att uppmärksamma brott mot mänskligheten till ideologikritik. I det ursprungliga direktivet från 2001 står nämligen att ’forumets uppdrag skall vara att främja arbete med, diskussion om och reflexion över demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i samtiden utifrån historiska perspektiv med utgångspunkt i Förintelsen’. Där stod ingenting om vilka ideologier man skulle vara emot - utan vilka värden som skulle försvaras.”

Nödvändigt villkor, tillräckligt villkor, brukar man säga i filosofin. Det vill säga, nu räcker det med snack.

Ideologi & akademi

Även jag har läst historikeruppropet och står på deras sida. Med viss bestörtning har jag också tagit del av diverse bloggkolleger som omedelbart tar uppropet som ett tecken på att universiteten blivit diktaturkramare och att kommunister gillar folkmord.

Hur dum får man va. Hur fel kan man läsa. Hur trött vill jag bli.

Bara ett (1) påpekande: På flera ställen läste jag att ”ingen” var kritisk mot Forum när de upplyste om nazismen. Detta är fel. Vänsterpartiet krävde på tidigt stadium dess nedläggning, med motivet att staten inte ska bedriva historieforskning eller opinionsbildning.

Jag var emot det kravet då, men har svängt. Ett institut av denna typ blandar ihop ideologi och akademi och bidrar till att snedvrida debatten, hur goda avsikterna än var. Istället borde universiteten få tillräckliga medel för den så kallade tredje uppgiften (utåtriktat arbete), så att de förmår ta hand om folkupplysningen.

Kunskapsarbete

Centrum för marxistiska studier och ABF anordnade skoldebatt med två forskare i pedagogik och två vänsterpolitiker, en S och en V. Med tanke dels på den enorma respons som skolfrågor alltid väcker, dels på den vedertagna uppfattningen att vänstern struntar i dem, var det konstigt att deltagarna inte var fler.

Det stod snart klart att det finns betydande skillnader mellan olika syn på kunskap och olika syn på lärande, men också en skillnad i hur hög grad man vill betona kunskapen respektive lärandet. Skillnaderna behöver inte vara ideologiska på en höger-vänsterskala. Ändå har kunskap blivit ett intrikat ideologiskt inflätat begrepp, sa forskaren Ingrid Carlgren, som efterlyste en nedtoning av metodfrågorna och problematisering av kunskapsbegreppet. Kunskap kan inte vara detsamma i alla tider och situationer.

Forskaren Lennar Grosin påpekade att det bevisade sambandet mellan lågutbildade föräldrar och skolmisslyckande på inget vis uttrycker ett orsak-verkan-förhållande. Den orsak forskarna isolerat ligger i förväntningarna. Som också teveserien 9A visade kan höga förväntningar ge helt nya förutsättningar.

Detta sagt, låter det egendomligt i mina öron att stå och tala om allt som arbetarbarnen inte klarar, allt de måste kompenseras för. Ständigt detta bristtänkande. Invandrarbarn saknar språk, arbetarbarn saknar hyfs, flickor saknar penis.

Höga förväntningar kan ge det vi behöver: Fakta, förståelse, färdighet, förtrogenhet.
"Kunskap, insikt, frigörelse" skrev min ungdoms guru Paolo Freire.
"Kunskap, bildning, arbete" ligger närmare den mer bekante Celestin Freinet.
Vi kommer ingenvart förutan det.

Välkommen till alla vi gillar

Århundradets immigrationsreform är på väg. Åtminstone om man får tro Alliansen, uppbackad av de gröna lustigkurrarna som tycks tro att det handlar om gränslöshet. Härmed öppnas för fri rörlighet, arbetskraftsinvandring och mindre regler!

Låter som om vi öppnat upp för fri bosättning, allra minst. Som om vi struntade i krångliga asylregler och sa välkommen! Så som det skulle kunna vara i den bästa av världar, men inte i denhär.

Så var det inte heller ett särdeles gränslöst förslag. Det handlar bara om att ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra."

”En rädsla för konkurrens från utländsk arbetskraft har stått i vägen för öppnare regler” säger Billström&Valtersson i artikeln. Tänk att så fort man inte är överens med näringslivet ska man bli beskylld för att vara rädd!

När det handlar om utsugning av utlänningar och pressade löner skulle det finnas anledning att vara rädd, om man inte vore så förbannad. Men i dethär fallet verkar det mer vara en fråga om import av min polares polare, ett efterliknande av den kanadensiska brain-drain-modellen, eller helt enkelt det att - ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra”. Inte arbetsförmedlingen!

Frågan är om det är så rasande många som absolut vill dra iväg och jobba i Sverige, av alla ställen. De som redan är här, däremot, skulle gärna ta sin chans.

Ett stort steg framåt

Så skrev vi ett partiprogram... iallafall stora stycken av ett, när vi besvarade vänstermedlemmarnas förslag under orgier av automatkaffe medan den första vårhelgen förflöt oss förutan.

Av allt vi diskuterade men inte gjorde kan jag nämna...
- att stryka patriarkatet så vi är av med det
- att principiellt fastslå vilka djur som är söta
- att avfärda socialismen som en detaljfråga
eller
- att värna det sista vilda beståndet av frigående programkommissionärer

För flera år sedan funderade vi på arbetsnamn till nuvarande partiprogram. Ett av våra mer ödmjuka förslag var: ”Ett stort steg framåt är bra, men ett litet steg bakåt är inte dåligt det heller!” I den diskussionen fick jag min politiska inställning beskriven som:
- Det är hon som vill säga till arbetarklassen att skärpa sig!

Ja - och då kan ett partiprogram vara till viss hjälp.

Hej alla du

Hej alla du -
så sa Robert Broberg på 70-talet. Det var jönsigt, vilket ingick i hans roll. Det kommer för mig ibland, eftersom jag allt oftare blit tilltalad med ”ni” av tjänstvilliga ungdomar i butiker eller per telefon. De små liven tror att det är extra artigt. Men sedan snart fyrtio år är korrekt tilltal på svenska ”du”. Den som vill bjuda på extra vänlighet får lägga det i tonfallet.
Teoretiskt sett vore det finaste av allt att säga ”ers majestät” eller ”O Gud”. Men det är inte korrekt, och därmed löjligt överallt utom i sitt sammanhang. Detsamma gäller tilltalet ”ni”, när det inte avser flera personer.
Jag betvivlar inte att barnen hyser goda avsikter. Arg blir jag inte förrän de säger att det är svårt att veta vilket uttryck som är det riktiga. Hur kan det vara svårt? Vem har fått dem att tro det? Mormor på Östermalm? som förstås är språkvårdare till professionen?
Nä sluta jönsa. Nu genast.
Hej då alla ni.

Socialistisk skoldebatt

Senaste numret av Socialistisk debatt (som numreras 3-4/07) är tjockt och läsvärt. Inte enbart därför att jag har skrivit i det förstås, utan därför att det handlar om rätten till kunskap och därmed lyfter en fråga som många anser att vänstern har misslyckats med.
Det behövs, som baksidestexten säger, kunskap för att diskutera kunskap.

Ett citat ur förordet: ”Bildningsdebatten rör sig mellan två poler: nyttorationalitet och värderationalitet. - - - En skola som inte är till konkret nytta för samhälle och individ förlorar sitt syfte, men det gör också en skola som inte ser till de större bildningsvärdena.”

När hörde du senast en borgare lyfta frågor om skolans syfte, om bildningsvärden? Skribenterna som kommer till tals i den socialistiska debatten är inte överens - då vore det ingen debatt. Men vi vägrar att nyttja slagträt antingen-eller. Bildning handlar om att se fler saker samtidigt och sålunda skaffa sig ett omdöme. Till exempel genom att tillvarata det bästa hos stora pedagoger i historien, såsom Piaget eller Vygotskij.

De borgerliga anses ha monopol på skolfrågan, eller till och med på kunskap. Men när hörde du dem senast anföra skolforskning, vare sig historisk eller modern, som stöd för sina krav? När ville de lägga tyngdpunkten på det kompetenta barnet, den sociala lärandesituationen, eller för den delen Barnkonventionen?
Nej, de talar om hur de tror att det var förr. Eller om vad alla tycker. Eller vad de flesta föräldrar vill ha. Sammanfattningsvis, om hur de tror att de flesta föräldrar hade det förr. Säga vad man vill, men välunderbyggt kan det inte kallas. Och vänstern har inte heller varit på offensiven utan ofta ställt upp på den socialdemokratiska kompensatoriska skolan. Det är lite av den skadan som Socialistisk debatt nu försöker reparera.

Lösnummer ska finnas att köpa hos www.redplanet.se

Om dom inte håller med, är det inte kunskap!

Ska aldrig mer berömma SvD, för nu går dom in för att reta mig! Dagens brännpunktare är en uppvisning i kunskapsförakt från moderatpolitikern Naess. Han bemöter Scherp, docent i pedagogik, genom att först och främst ifrågasätta om det verkligen är forskning Scherp håller på med (”gör anspråk på att...” eller ”utövarna må kalla det vetenskap...”). Sen påpekar Naess att det är svårt att mäta och utvärdera Scherps forskningsresultat (vilket verkligen ingen har förväntat sig att Naess ska behöva göra). Slutligen klämmer han till med att den som inte delar Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser (vilket får mig att undra hur Naess förhåller sig till relativitetsteorin?)
De goda ledstjärnorna för Naess är sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet. (Ja, vi hör ju hur långt han kommit med ödmjukheten.) Dessa tre vill han applicera på – utvärdering av forskningsresultat!
I sin iver att försvara alliansens skolpolitik har Naess avskaffat forskningen utan att märka det själv. Med såna vänner behöver Björklund inte sina fiender.

Dumskallar i bäverdammen

Sahlin har aldrig varit roligare än när hon sa: Maud Olofsson, dendär bäverkvinnan som gnager sig igenom vartenda trygghetssystem vi har!
Flamman citerar Olofsson: ”Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag.”
Jo, det kan verka fel att överklassen sätter in den lilla struntsumman i Puppes egna fonder, medan andra familjer knappast kan bekosta gummistövlar åt My och Sumeya för pengarna. Det kan verka rätt att snåla in på bidraget till Puppes kommande förmögenhet – men känns det lika rättvist och rättmätigt att se Mys och Sumeyas mammor tävla i fattigdom för att se vem som ska få gummistövelbidraget?

Bävern bor torrt och fint i sitt bo, men dess ut- och ingång ligger långt under ytan, och när man väl börjar gnaga i trygghetssystemen finns det liksom ingen botten. En som inte funderade särskilt var en vanlig borgerlig person i en insändarspalt, som ville ha igen något av det hon betalar i skatt. Hon drog säkrare slutsatser än sin minister, vilket för övrigt inte kan vara så svårt.

Efter att ha umgåtts med dumskallar en hel dag tar jag med nöje in SvD:s Gudmundson i samlingen. Han tycker det är urlöjligt att Ohly medverkar i teveprogram, och urvidrigt att Ohlys dotter är politiskt aktiv. Det senare förmörkar Gudmundsons sinne så till den grad att han landar i Kuba och Nordkorea ”där ju revolutionerna permanentats i socialistiska arvsmonarkier”. Föreställ dig hur småsintheterna skulle lyda om Ohly sturigt vägrade tevetjosan medan dottern snöade in på nån dekadent spybar?

Bara en sak, Gudmundson: Det går inte att permanenta den socialistiska revolutionen i Sverige. Inte därför att permanent är ett typiskt icke-revolutionärt ord, utan därför att den aldrig har ägt rum.
I dethär landet har vi en bäverdamm. Förhoppningsvis temporärt.

Mera Mao

Ett förtydligande angående gårdagens inlägg:
Det var faktiskt inte en uppväxt i den erlanderska erans version av parlamentarism som gjorde mig till demokrat. Den hade så när kunnat göra mig till antidemokrat. Alla förändringar skulle malas genom alla karlars kvarnar. Kvinnliga förebilder var bimbo eller bombnedslag, verkliga kvinnor var morsor. USA-dyrkan gränsade till fanatism i kalla krigets efterföljd, och det inhemska konfliktundvikandet uppfattade jag bara som förljugenhet.
Det var när uppväxten i denna påstådda konsensus punkterades av maoistiska upprop, som jag så småningom blev demokrat. Inte lamt instämmande, utan aktivt övertygat. Folket skapar självt sin historia.

Maoismen var fel. Ändå lyckades den påverka mig rätt. Men jag bara väntar på att bli tillfrågad om jag fortfarande förespråkar massmord...

Liten, röd, folklig och ofanatisk

SvD, tidningen som bara blir mer kvalitetsjournalistisk ju mer Adelsohn låter sig irriteras, har givit stort utrymme åt Kina och maoismen. Tre personer får förklara varför de en gång lät sig inspireras av ordförandens tänkande, och efteråt följer ett utdrag ur Arvidssons bok om den maoistiska väckelsen hos rebellerna. Det senare är intressant som uddapsykologi men knappast politiskt viktigt idag.
I en av intervjuerna konstaterar Bergcrantz att det är för mycket snack om -68 och Kårhusockupationen. Hon och hennes kamrater höll på med så mycket annat frivilligarbete. Det var insamlingar, facklig kamp och dagiskamp, studiecirklar och solidaritetsrörelse.
Men det är inte många som är intresserade av sånt. Utrensarsekter är både mer spännande och mer förutsägbara än det som faktiskt borde vara politiskt riktigt idag.

Under 70-talets första år traskade jag runt med Maos lilla röda i skolväskan. ”Det är rätt att göra uppror, Revolutionen är ingen tebjudning, Låt hundra blommor blomma, Massorna äger en skaparkraft som inte känner några gränser” är citat som ännu står sig. Och så denhär: ”Slå inte människor och svär inte åt dem. Övertyga dem med argument. Om de inte är överens med dig, övertyga dem en gång till.”
Det var många gånger som jag väntade med att sätta eld på håret därför att någon tröstade mig med påminnelsen: ”Övertyga dem en gång till.” Frasen lär ska ha dolt indoktrineringslägren – men det visste ju inte jag, som läste den lilla Röda som överlevnadshandbok. Ordföranden var en god pedagog, och senare, på lärarhögskolan, turades vi om att stryka för i väl begagnade ex av Edgar Snows Kina-skildringar. Våra lärdomar från kulturrevolutionen blev: att ifrågasätta allt, att alltid vara konstruktiv, att aldrig vara rädd för folket.
När jag idag hänvisar till folkviljan är det både för att jag är demokrat och för att jag en gång var maoist. Insikten om mördandet kom senare, en ledsam omvärdering av ordföranden och Kinas nutidshistoria, men inte av slutsatserna som sådana. Eftersom: "Folket och folket allena är den drivande kraften som gör världshistorien”.

Morian har bloggat om Mao och trosvissheten. Hans slutsats är att fanatism är farligt. Det har han alldeles rätt i.