Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.
Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.
Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.
Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.
ur Sanningsbarriären
torsdag, oktober 06, 2011
onsdag, oktober 05, 2011
Negativismen är underskattad
Det negativa med positivt tänkande eller hur du börjar tycka svartmålning är ett realistiskt alternativ... jag recenserar Barbara Ehrenreichs bok på Clartébloggen
tisdag, oktober 04, 2011
Mediaslask och sorlet från källan
Slaskpressen gör det igen! ”Splittring hotar i Vänsterpartiet, risk för två läger” bla bla bla.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.
Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.
Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.
Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.
Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.
Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.
Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.
måndag, oktober 03, 2011
Enklare jobb...
Stockholmsvänstern har skrivit berömvärt på Newsmill.
Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?
Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”
Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?
Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?
Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”
Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?
fredag, september 30, 2011
Roligt i kyrkan
Miljöpartiet vinner. Och Fredrik såklart. Det är så välbekant att det inte behöver upprepas. Men lite roligt blir det ändå när Kyrkans tidning publicerar sin undersökning av 500 prästers politiska preferenser. Något otippat får Vänsterpartiet 8.2 procent av rösterna!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.
Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.
Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.
Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.
Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.
Jerker Nilsson tackas för tipset!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.
Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.
Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.
Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.
Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.
Jerker Nilsson tackas för tipset!
torsdag, september 29, 2011
Det avlånga landet
På fejsbok pågår just nu en debatt med anledning av en vänsterpartistisk riksdagsledamot som flyger den relativt korta sträckan till sin hemstad för att hinna vara tillsammans med sina barn.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.
Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.
Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.
Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.
Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.
En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.
Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.
Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.
Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.
Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.
En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.
lördag, september 24, 2011
Haga idag
För ett drygt år sedan skrev jag mycket om Hagaparken, hade också en namnlista uppe under namnet Haga ska vara park.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.
Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:
Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.
Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:
Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk. Haga är den sällsynt lyckade föreningen av Gustav III:s personliga vanvett och samtida förskolebarn som äter matsäck i hans Ekotempel. Ska vi se till nutidshistorien så var det här som luggslitna sjuttiotalister firade vår helt egna variant av Bellman-dagen i något mycket likt diktarens egen anda av att upphöja det barnsliga och fåniga till konst och sång.
Hagamystiken är sol och slott, dunkla dungar, enslighet och festivitas, paradis och fattigdom
och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar
och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar
onsdag, september 21, 2011
Lära om att lära
Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?
Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?
Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.
Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.
Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek
Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.
Kunskapen finns. Använd den.
Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.
Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?
Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.
Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.
Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek
Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.
Kunskapen finns. Använd den.
Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.
Adelns kvardröjande makt
Har gästbloggat i Clartébloggen med en recension av Björn af Kleens förträffliga bok Jorden de ärvde.
torsdag, september 15, 2011
Om Gud m. fl. i Storkyrkan
Det hör inte till vanorna hos Politik och poesi att citera moderater.
Möjligen då tokmoderater.
En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.
Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.
Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.
Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.
Möjligen då tokmoderater.
En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.
Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.
Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.
Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.
tisdag, september 06, 2011
Två inlägg i ett
Att de inte skäms. Danska SF, ett så kallat vänsterparti, tar initiativ till samarbete med rasisterna. Även om de ”aldrig kan tycka lika om utlänningspolitiken” som ordföranden Sövndal skriver, tänker han sig att de kan göra gemensam sak i välfärdsfrågor som a-kassa, sjukpenning, barnfattigdom och pensionärernas villkor.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.
Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.
- - -
Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.
Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.
Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.
- - -
Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.
Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.
lördag, september 03, 2011
Skola mot rasism
“Vi ska inte anpassa oss till rasisternas världsbild” skriver Lars Ohly och presenterar ett program i fem punkter för hur skolan kan arbeta mot rasism och högerextremism. Det återges här, något kortat. Hela artikeln får du läsa själv.
1. Bryt segregationen – investera i en likvärdig skola
Nedskärningarna i skolan måste stoppas. Skattepengar ska inte användas till vinster för riskkapitalbolag. Slopa det fria skolvalet och systemet med skolpeng, varje barn ska i första hand gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Kommunerna ska ta hänsyn till boendesegregationen när skolornas upptagningsområden fastställs. En likvärdig skola innebär att alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska ges samma möjligheter att uppnå målen.
2. Utveckla skoldemokrati och elevinflytande
Vi vill öka elevers inflytande över sin arbetsmiljö och över utbildningens inriktning. En demokratiserad skola är nödvändig eftersom eleverna har rätt till reellt inflytande men också för att stärka de demokratiska värderingarna i samhället i stort. Genom en tidig delaktighet kan rasism och högerextremism förebyggas. Den borgerliga regeringen har halverat samhällskunskapen på yrkesprogrammen på gymnasiet. Vi menar att alla elever ska ges likvärdiga förutsättningar till delaktighet och till högre studier.
3. Stöd antirasistiska skolgrupper
Ung Vänster har tagit fram en handledning till elever som vill starta antirasistiskia grupper. Det kan handla om att elever samlas för att stödja kamrater som utsätts för trakasserier, att de tillsammans ställer krav på skolans likabehandlingsarbete* eller ordnar filmkvällar och debatter. Arbetet ska organiseras av eleverna själva, men stödjas och uppmuntras från skolan genom att lokaler och andra resurser erbjuds. Elever som engagerar sig ska också ges möjlighet att ta igen missade lektioner.
4. Obligatorisk utbildning om rasismens historia
Allt för ofta framställs rasism som ett problem hos enskilda personer istället för det samhällsproblem som det är. Därför är det viktigt att undervisningen tar upp rasismens och antirasismens historia. Vi vill att Skolverket ges i uppdrag att göra en översyn av kursplanerna i grund- och gymnasieskolan i syfte att integrera kunskaper om rasism och diskriminering ur såväl ett historiskt som sociologiskt perspektiv. Vi vill se en obligatorisk utbildning för såväl lärare och skolledare som elever.
5. Stärk den mångkulturella skolan
Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter. Vi vill därför stärka den mångkulturella inriktningen av skolan. Vi vill ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet. Vi vill också se fler lärare och skolledare med utländsk bakgrund. Flerspråkighet ska vara en merit.
* Alla skolor är enligt lagen skyldiga att upprätta likabehandlingsplaner mot kränkande behandling. Hur detta fungerar ser mycket olika ut skolorna emellan. Vi vill därför att kunskaper om rasism och kränkande behandling ska bli en obligatorisk del i lärarutbildning, fortbildning och rektorsutbildning.
1. Bryt segregationen – investera i en likvärdig skola
Nedskärningarna i skolan måste stoppas. Skattepengar ska inte användas till vinster för riskkapitalbolag. Slopa det fria skolvalet och systemet med skolpeng, varje barn ska i första hand gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Kommunerna ska ta hänsyn till boendesegregationen när skolornas upptagningsområden fastställs. En likvärdig skola innebär att alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska ges samma möjligheter att uppnå målen.
2. Utveckla skoldemokrati och elevinflytande
Vi vill öka elevers inflytande över sin arbetsmiljö och över utbildningens inriktning. En demokratiserad skola är nödvändig eftersom eleverna har rätt till reellt inflytande men också för att stärka de demokratiska värderingarna i samhället i stort. Genom en tidig delaktighet kan rasism och högerextremism förebyggas. Den borgerliga regeringen har halverat samhällskunskapen på yrkesprogrammen på gymnasiet. Vi menar att alla elever ska ges likvärdiga förutsättningar till delaktighet och till högre studier.
3. Stöd antirasistiska skolgrupper
Ung Vänster har tagit fram en handledning till elever som vill starta antirasistiskia grupper. Det kan handla om att elever samlas för att stödja kamrater som utsätts för trakasserier, att de tillsammans ställer krav på skolans likabehandlingsarbete* eller ordnar filmkvällar och debatter. Arbetet ska organiseras av eleverna själva, men stödjas och uppmuntras från skolan genom att lokaler och andra resurser erbjuds. Elever som engagerar sig ska också ges möjlighet att ta igen missade lektioner.
4. Obligatorisk utbildning om rasismens historia
Allt för ofta framställs rasism som ett problem hos enskilda personer istället för det samhällsproblem som det är. Därför är det viktigt att undervisningen tar upp rasismens och antirasismens historia. Vi vill att Skolverket ges i uppdrag att göra en översyn av kursplanerna i grund- och gymnasieskolan i syfte att integrera kunskaper om rasism och diskriminering ur såväl ett historiskt som sociologiskt perspektiv. Vi vill se en obligatorisk utbildning för såväl lärare och skolledare som elever.
5. Stärk den mångkulturella skolan
Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter. Vi vill därför stärka den mångkulturella inriktningen av skolan. Vi vill ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet. Vi vill också se fler lärare och skolledare med utländsk bakgrund. Flerspråkighet ska vara en merit.
* Alla skolor är enligt lagen skyldiga att upprätta likabehandlingsplaner mot kränkande behandling. Hur detta fungerar ser mycket olika ut skolorna emellan. Vi vill därför att kunskaper om rasism och kränkande behandling ska bli en obligatorisk del i lärarutbildning, fortbildning och rektorsutbildning.
onsdag, augusti 31, 2011
Kommunist betyder...
Det gamla k-ordet dyker upp igen så fort Vänsterpartiet ska välja ny ordförande. Gamla debatter återbrukas. Betyder kommunist att slakta präster och bönder, eller betyder det drömmen om ett klasslöst samhälle?
Det beror på vem som bestämmer betydelser, förstås. Idag är ordet kommunist omöjligt.
Om jag blir den sista kommunisten ska jag åtminstone berätta vad det betyder. För mig. Inte för media eller allmänna opinionen.
Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång i en familjebeskrivning om “kommunistisk värme”. Han var katolik. Men den kommunistiska värmen hade han fått uppleva.
Den värme som min mormor kände när hon blivit änka, och makens kamrater ändå kom och hämtade henne på valdagen för att äta soppa i partilokalen. “Där hör man till” sa mormor.
När jag gick i lågstadiet sa min rara, söta fröken att amerikanerna försöker rädda världen, medan Sovjet bara vill roffa åt sig mer och mer land. Morfar fick ett astmaanfall när jag berättade det.
USA hade just gått in i Vietnamkriget och jag gick i grundskola med neutral läroplan i ett demokratiskt land.
Det var så som morfar skrek i sin andnöd: de fick lura dumma ungar att tro på vilka vanvettigheter som helst.
Jag har den djupaste respekt och sympati för de medmänniskor som i hela sitt liv varit rädda för kommunisterna. Det vill säga, rädsla för dem som kallade sig kommunister och därmed begick både människorättsbrott och ett brott mot sina efterkommande eftersom de gjorde ordet till ett omöjligt k-ord.
I mitt hela mitt liv har jag varit rädd för nazisterna. Det var morfar och hans söner som berättade för mig, kanske för tidigt. De pekade på foton från koncentrationslägren och sa: Där skulle vi ha suttit, allihop!
Om nazisterna tagit över skulle familjen ha varit utraderad. Allihop: kommunister, fackföreningskämpar, människorättsförespråkare och socialdemokrater.
När jag var i tonåren satt jag lite i läger. Nåja, bara ett konfirmationsläger som jag trodde skulle bli kristet och trevligt. Men prästen sa att om vi hörde talas om några pacifister eller kommunister skulle vi meddela honom. Då skulle han se till att de blev omhändertagna på rätt sätt.
Detdär var ju bara gubbskryt, men de andra flickorna uppfattade att de fick frispel. De hade redan hört att jag var kommunist, så sedan gick det inte att sova tryggt en enda natt i prästgården. Ungarna krävde att jag skulle ge dem alla mina fickpengar för att dela lika, de körde in fingrarna i mina barnsliga bröst och stal min dagbok för att skråla högläsning. Överklassens döttrar kunde inte se att de gjorde något fel. Jag var ju en sådan som skulle omhändertas på rätt sätt.
Att vara kommunist betyder att drömma om det klasslösa samhället. Men det har jag aldrig ansett vara ett särskilt tungt skäl för egen del.
Till ganska nyligen betydde att vara kommunist att känna värmen i en tillhörighet som alla kan få del av. Men nu finns det så få kvar, så det skälet väger allt lättare.
Fortfarande betyder att vara kommunist att vara fritt byte för dem som inte kan se att de gör något fel. Och att vara en sådan som kan bli dödad av nazister. Det skälet är tungt, och aktuellt.
Ty jag har inte hört att de bett om ursäkt?
Det beror på vem som bestämmer betydelser, förstås. Idag är ordet kommunist omöjligt.
Om jag blir den sista kommunisten ska jag åtminstone berätta vad det betyder. För mig. Inte för media eller allmänna opinionen.
Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång i en familjebeskrivning om “kommunistisk värme”. Han var katolik. Men den kommunistiska värmen hade han fått uppleva.
Den värme som min mormor kände när hon blivit änka, och makens kamrater ändå kom och hämtade henne på valdagen för att äta soppa i partilokalen. “Där hör man till” sa mormor.
När jag gick i lågstadiet sa min rara, söta fröken att amerikanerna försöker rädda världen, medan Sovjet bara vill roffa åt sig mer och mer land. Morfar fick ett astmaanfall när jag berättade det.
USA hade just gått in i Vietnamkriget och jag gick i grundskola med neutral läroplan i ett demokratiskt land.
Det var så som morfar skrek i sin andnöd: de fick lura dumma ungar att tro på vilka vanvettigheter som helst.
Jag har den djupaste respekt och sympati för de medmänniskor som i hela sitt liv varit rädda för kommunisterna. Det vill säga, rädsla för dem som kallade sig kommunister och därmed begick både människorättsbrott och ett brott mot sina efterkommande eftersom de gjorde ordet till ett omöjligt k-ord.
I mitt hela mitt liv har jag varit rädd för nazisterna. Det var morfar och hans söner som berättade för mig, kanske för tidigt. De pekade på foton från koncentrationslägren och sa: Där skulle vi ha suttit, allihop!
Om nazisterna tagit över skulle familjen ha varit utraderad. Allihop: kommunister, fackföreningskämpar, människorättsförespråkare och socialdemokrater.
När jag var i tonåren satt jag lite i läger. Nåja, bara ett konfirmationsläger som jag trodde skulle bli kristet och trevligt. Men prästen sa att om vi hörde talas om några pacifister eller kommunister skulle vi meddela honom. Då skulle han se till att de blev omhändertagna på rätt sätt.
Detdär var ju bara gubbskryt, men de andra flickorna uppfattade att de fick frispel. De hade redan hört att jag var kommunist, så sedan gick det inte att sova tryggt en enda natt i prästgården. Ungarna krävde att jag skulle ge dem alla mina fickpengar för att dela lika, de körde in fingrarna i mina barnsliga bröst och stal min dagbok för att skråla högläsning. Överklassens döttrar kunde inte se att de gjorde något fel. Jag var ju en sådan som skulle omhändertas på rätt sätt.
Att vara kommunist betyder att drömma om det klasslösa samhället. Men det har jag aldrig ansett vara ett särskilt tungt skäl för egen del.
Till ganska nyligen betydde att vara kommunist att känna värmen i en tillhörighet som alla kan få del av. Men nu finns det så få kvar, så det skälet väger allt lättare.
Fortfarande betyder att vara kommunist att vara fritt byte för dem som inte kan se att de gör något fel. Och att vara en sådan som kan bli dödad av nazister. Det skälet är tungt, och aktuellt.
Ty jag har inte hört att de bett om ursäkt?
tisdag, augusti 23, 2011
Landet utanför
Det inlägg om glesbygd som tidigare aviserades för Politik och poesi är nu färdigt och finns att läsa i Clartébloggen. Inlägget bygger på boken Landet utanför av Kristina Mattsson.
måndag, augusti 22, 2011
Tveksam Expressen-effekt
Det är inte var dag Politik och poesi hamnar i Expressen! När det sker är det apropå Elsa Beskow, vilket är hedrande.
Orsaken är att boulevardbladet har en artikelserie om Beskow, och i ett dess avsnitt hade de googlat fram att Politik och poesi (110326) kritiserade Beskow ur genussynpunkt (och hyllade henne som beklagligt undervärderad akvarellist, men det var det ingen som märkte).
Att den patriarkala Tomtebobarnen bör förses med egen text till bilderna var något som Expressen citerade, och feministätaren Pär Ström reagerade förstås. I kommentarsfältet till hans blogg görs jag sedan till totalitär censurvän.
Ström har rätt i att jag anser många av Beskows berättelser svårsmälta ur genussynpunkt. Vad han missat är att jag finner Beskow storartad som konstnär. Inget barn bör missunnas att få gå in i hennes bilder, så jag föreslog att förskolepersonal eller föräldrar använder sin fantasi och berättar själva till bilderna.
Somliga har uppfattat detta som att förgripa sig på en oskattbar ikon. Hattstugan tycks ha upphöjts till katekes. Men det jag föreslår är ett samma kulturella medskapande som att sätta mustascher på Mona-Lisa, att vissla Beethovens sjua eller byta ut rimmen i en visa till sina egna barns namn. Kultur är något vi gör tillsammans.
Ett stycke i min text var: “Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.”
Nu i efterskott förstår jag att det för läsare som är obekanta med Politk och poesi kan låta hur totalitärt som helst. Den förtydligande versionen lyder:
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, är det naturligtvis konst, som överhuvudtaget inte ska bedömas med moraliska mått. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, blir det onekligen svårare att svara eftersom båda är så viktiga. Jag tvekar om att ta ställning för den rena estetiken, om den ens existerar, på bekostnad av nödvändiga tankeverktyg.
Medveten läsart och aktivt medskapande - inte låtsas som att vissa verk står över samhället och skaffat sig status av oberörbarhet.
Det är inte var dag Politik och poesi hamnar ens i Expressen, så när det sker blir jag lite stolt över spridningen. Sedan ser jag att det alls inte var någon hedervärd referens till Politik och poesi. Det är bara ett citat från mig som vänsterrepresentant, utan länk till bloggen.
Det tycker jag är bra snålt. Lite censuriskt, nästan.
Orsaken är att boulevardbladet har en artikelserie om Beskow, och i ett dess avsnitt hade de googlat fram att Politik och poesi (110326) kritiserade Beskow ur genussynpunkt (och hyllade henne som beklagligt undervärderad akvarellist, men det var det ingen som märkte).
Att den patriarkala Tomtebobarnen bör förses med egen text till bilderna var något som Expressen citerade, och feministätaren Pär Ström reagerade förstås. I kommentarsfältet till hans blogg görs jag sedan till totalitär censurvän.
Ström har rätt i att jag anser många av Beskows berättelser svårsmälta ur genussynpunkt. Vad han missat är att jag finner Beskow storartad som konstnär. Inget barn bör missunnas att få gå in i hennes bilder, så jag föreslog att förskolepersonal eller föräldrar använder sin fantasi och berättar själva till bilderna.
Somliga har uppfattat detta som att förgripa sig på en oskattbar ikon. Hattstugan tycks ha upphöjts till katekes. Men det jag föreslår är ett samma kulturella medskapande som att sätta mustascher på Mona-Lisa, att vissla Beethovens sjua eller byta ut rimmen i en visa till sina egna barns namn. Kultur är något vi gör tillsammans.
Ett stycke i min text var: “Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.”
Nu i efterskott förstår jag att det för läsare som är obekanta med Politk och poesi kan låta hur totalitärt som helst. Den förtydligande versionen lyder:
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, är det naturligtvis konst, som överhuvudtaget inte ska bedömas med moraliska mått. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, blir det onekligen svårare att svara eftersom båda är så viktiga. Jag tvekar om att ta ställning för den rena estetiken, om den ens existerar, på bekostnad av nödvändiga tankeverktyg.
Medveten läsart och aktivt medskapande - inte låtsas som att vissa verk står över samhället och skaffat sig status av oberörbarhet.
Det är inte var dag Politik och poesi hamnar ens i Expressen, så när det sker blir jag lite stolt över spridningen. Sedan ser jag att det alls inte var någon hedervärd referens till Politik och poesi. Det är bara ett citat från mig som vänsterrepresentant, utan länk till bloggen.
Det tycker jag är bra snålt. Lite censuriskt, nästan.
lördag, augusti 20, 2011
Kulturberikare
Kulturberikare är ett besynnerligt ord. Att göra sig rik på kultur är närmast omöjligt för andra än Astrid Lindgren eller Anneli Alhanko. Att uppleva sig som rik tack vare kultur är så självklart att vilken graffitiartist som helst kan instämma. Att vara en som berikar kulturen genom att sprida ord eller bilder är något vi bara kan hoppas på, vi som producerar på egen bekostnad.
Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”
Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.
Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren
---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka
Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”
Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.
Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren
---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka
Var vi än bor i landet
Ett inlägg om glesbygdsutveckling är på gång. Innan det blir färdigt kan du ta del av Vänsterpartiets Ulla Andersson: "Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket."
Mer om detta i Fria
Mer om detta i Fria
fredag, augusti 19, 2011
Europas skam
Det går att säga hur många gånger som helst. Europa har ingen lång demokratisk tradition. Rasismen är en del av de europeiska strukturerna. Rasisterna har framgång i val därför att folk helt enkelt håller med om vad de säger.
Om detta har Lisa Bjurwald skrivit Europas skam; en utmärkt reportagebok där hon metodiskt går igenom situationen i Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Genom intervjuer med både forskare och högerextrema politiker söker hon förklaringar till att nazister mobiliserar, fascister vinner val, våldsamma antimuslimska rörelser växer fram och romer förföljs - för att bara ge några exempel på den bristande respekten för mänskliga rättigheter på den kontinent som skamlöst skryter med sin höga civilisationsgrad.
”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens frammarsch i Europa på allvar krävdes nu /efter valet 2010/ experter på snabba lösningar. Det får mig att undra om problemet verkligen sjunkit in. Jag tror inte det,” skriver Bjurwald, och påpekar att vi måste se sanningen: ”Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt i bland oss.”
En tragiskt paradoxal orsak till den allmänna blindheten kan faktiskt vara Förintelsen. ”Denna katastrof för mänskligheten har satt reaktionsribban onaturligt högt” skriver Bjurwald. Det är på grund av dess fasor som överklassnazisterna inte känns igen. Med utrotningsbilder i huvudet har det i Sverige blivit ett värre brott att säga att någon är rasist, än att vara det.
De Onda måste vara några andra!
Se sanningen. Europa har ingen lång demokratisk tradition, och rasismen är en del av våra euorpeiska strukturer.
Om detta har Lisa Bjurwald skrivit Europas skam; en utmärkt reportagebok där hon metodiskt går igenom situationen i Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Genom intervjuer med både forskare och högerextrema politiker söker hon förklaringar till att nazister mobiliserar, fascister vinner val, våldsamma antimuslimska rörelser växer fram och romer förföljs - för att bara ge några exempel på den bristande respekten för mänskliga rättigheter på den kontinent som skamlöst skryter med sin höga civilisationsgrad.
”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens frammarsch i Europa på allvar krävdes nu /efter valet 2010/ experter på snabba lösningar. Det får mig att undra om problemet verkligen sjunkit in. Jag tror inte det,” skriver Bjurwald, och påpekar att vi måste se sanningen: ”Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt i bland oss.”
En tragiskt paradoxal orsak till den allmänna blindheten kan faktiskt vara Förintelsen. ”Denna katastrof för mänskligheten har satt reaktionsribban onaturligt högt” skriver Bjurwald. Det är på grund av dess fasor som överklassnazisterna inte känns igen. Med utrotningsbilder i huvudet har det i Sverige blivit ett värre brott att säga att någon är rasist, än att vara det.
De Onda måste vara några andra!
Se sanningen. Europa har ingen lång demokratisk tradition, och rasismen är en del av våra euorpeiska strukturer.
torsdag, augusti 18, 2011
Barnkonventionen och traditionella familjer
Det finns barn i Sverige som föds in i en djupt patriarkal tradition. Religiösa sedvänjor, en konservativ familjs krav och förväntningar, klanens tidigare erfarenheter och uråldriga historiska ritualer styr barnens liv redan i fosterstadiet.
Det är barn som inte får välja sin framtid eller sin utbildning, och som kommer att ha mycket svårt att fritt välja sin livspartner. Varje del av barnets liv - arbete, fritid och umgänge - planeras av föräldrarna med familjens ära för ögonen.
Ett sådant barn lär nu vara på väg i familjen Bernadotte. Barnet förväntas få sina första uppdrag redan vid fyra års ålder, men ska tränas långt innan, bland annat med återkommande uppvisningar inför massmedia. Om detta säger kungahusets devote tjänare Herman Lindqvist: ”Allt är normalt.”
I varje annan familj vore det ett fall för barnombudsmannen.
Monarkin är inte för barnets bästa! Läs Barnkonventionen!
För övrigt säger Lindqvist att barnet är ”preparerat”. Undrar vilket medel de använde då?
Det är barn som inte får välja sin framtid eller sin utbildning, och som kommer att ha mycket svårt att fritt välja sin livspartner. Varje del av barnets liv - arbete, fritid och umgänge - planeras av föräldrarna med familjens ära för ögonen.
Ett sådant barn lär nu vara på väg i familjen Bernadotte. Barnet förväntas få sina första uppdrag redan vid fyra års ålder, men ska tränas långt innan, bland annat med återkommande uppvisningar inför massmedia. Om detta säger kungahusets devote tjänare Herman Lindqvist: ”Allt är normalt.”
I varje annan familj vore det ett fall för barnombudsmannen.
Monarkin är inte för barnets bästa! Läs Barnkonventionen!
För övrigt säger Lindqvist att barnet är ”preparerat”. Undrar vilket medel de använde då?
onsdag, augusti 17, 2011
Skämtet överlever, men sedan då?
Vad händer? skriver Göran Rosenberg på sin blogg. Det som händer är att hans sista text i DN kommer i september. Sedan kommer han att publicera sig själv, samt i danska Information och norska Klassekampen.
Jädrar i det! Inte för att det är så uppseendeväckande att klipska skribenter publicerar sig själva, vem gör inte det? Men att Rosenberg, som jag för länge sedan utnämnde till min favoritliberal, inte längre platsar på DN, det säger mer om DN än om någonting annat.
Och om en trång, vrång och trångsynt mediavärld.
Rosenbergs blivande arena är två nordiska vänstertidningar, och vad säger det? Att Rosenberg inte längre är liberal? eller att vänstern är de enda kvarvarande liberalerna? Märk väl att jag avser liberal i intellektuell och inte ekonomisk mening.
Visst var det roligt när man någon enstaka gång kunde öppna morgontidningen och läsa någonting klokt. Som en bekant på fejan skrev om DN: “Nu är det bara Rocky kvar.” Undrar när Berglin åker ut från SvD?
Eller är det en historisk logik i att klokheten endast kan överleva i skämtets form?
Rekommenderas: Rosenbergs bok Det förlorade landet, om Israels utveckling, och i viss mån även om Rosenbergs; från kibbutz-idealist till seriös regimkritiker.
Jädrar i det! Inte för att det är så uppseendeväckande att klipska skribenter publicerar sig själva, vem gör inte det? Men att Rosenberg, som jag för länge sedan utnämnde till min favoritliberal, inte längre platsar på DN, det säger mer om DN än om någonting annat.
Och om en trång, vrång och trångsynt mediavärld.
Rosenbergs blivande arena är två nordiska vänstertidningar, och vad säger det? Att Rosenberg inte längre är liberal? eller att vänstern är de enda kvarvarande liberalerna? Märk väl att jag avser liberal i intellektuell och inte ekonomisk mening.
Visst var det roligt när man någon enstaka gång kunde öppna morgontidningen och läsa någonting klokt. Som en bekant på fejan skrev om DN: “Nu är det bara Rocky kvar.” Undrar när Berglin åker ut från SvD?
Eller är det en historisk logik i att klokheten endast kan överleva i skämtets form?
Rekommenderas: Rosenbergs bok Det förlorade landet, om Israels utveckling, och i viss mån även om Rosenbergs; från kibbutz-idealist till seriös regimkritiker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)