Det sägs ibland att vi lever i en tid av växande rasism. Jag har alltid varit tveksam till det påståendet. Jag tror snarare att politiska beslut bekräftar den underliggande rasism som alltid har funnits.
Detta visar sig när den ena demokratin efter den andra i Europa har stora politiska partier som anpassar sin dagordning efter de rasistiska extremistpartierna. Ett skäl till detta är tron att det på något vis skulle hejda dem - ett skakande exempel på det finns i ett inlägg i Flyktingbloggen.
Ett annat skäl antas vara att man vill ta tillbaka de egna väljarna - och vill de ha en rasistisk politik må man väl föra en sådan, då... Det är inte bara cyniskt och maktgalet, det är korkat också.
I en artikel i DN redovisas forskning som visar på tydliga statistiska samband mellan en hårdare attityd från de etablerade partierna och ökat stöd för extrempartier. Särskilt tydligt är sambandet mellan hur Socialdemokraterna och övriga rödgröna agerar, och ökat stöd för Sverigedemokraterna.
Forskarna frågar sig, inte utan en anstrykning av torr humor, varför de etablerade partierna blir mer restriktiva till immigration trots att de själva förlorar på det?
Flyktingbloggen: ”Det räcker inte med att bekämpa rasistiska åsikter och partier. Det är en ännu viktigare uppgift att verka för att de etablerade partierna inte övertar de främlingsfientligas människo- och samhällssyn.”
Vänsterpartisterna Christina Höj Larsen och Jacob Johnson skriver i Upsala Nya tidning att vi måste bekämpa EU:s flyktingmur.
onsdag, mars 30, 2011
måndag, mars 28, 2011
Libyen och alternativen, II
Ingreppet och angreppen i Libyen är en svår fråga, skrev jag igår. Men andra är tvärsäkra, det gäller allt från borgare som vill vara med och bomba till delar av vänstern för vilka det är oacceptabelt att lägga sig i av maskerad oljetörst. Här kommer en krönika av Guillou som benar ut frågan, utan att för den skull förenkla den. FN-resolutionen är rätt - men vad blir det sedan? Är målet ett demokratiskt Libyen, och hur åstadkommer libyerna ett sådant? Eller är målet säkrad export? Mitt i funderingarna över detta väcker så Guillou en ny fråga, en på lite längre politisk sikt mycket viktigare: För vilka araber gäller det att de ska skyddas från övergrepp? Palestinierna på Gaza-remsan har inte märkt mycket av den stora världens energiska lust att ställa allt till rätta.
lördag, mars 26, 2011
Libyen och alternativen
Först verkade en FN-intervention klok.
Sedan verkade en NATO-ledd intervention mindre klok.
Sedan läste jag Flamman och allting klarnade.
Det vill säga, jag förstod att frågan är komplicerad och att flera utgångspunkter är möjligt. Framför allt: var finns alternativen till bomber?
Aron Etzlers ledare finns här
Sedan verkade en NATO-ledd intervention mindre klok.
Sedan läste jag Flamman och allting klarnade.
Det vill säga, jag förstod att frågan är komplicerad och att flera utgångspunkter är möjligt. Framför allt: var finns alternativen till bomber?
Aron Etzlers ledare finns här
Blommor, bin och Beskow
Nyligen hörde jag en pedagog säga att förskolor med sjyst genusprofil inte kan använda Elsa Beskows böcker. Store far och blida mor, käcka gossar och flinka flickor gör berättelserna outhärdliga.
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.
Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.
Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.
Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.
Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.
Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån
Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.
Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.
Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.
Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.
Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.
Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.
Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån
Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.
Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet
fredag, mars 25, 2011
Antirasism, integration, jämlikhet
Ordföranden i Ungdom mot Rasism skrev en utmärkt artikel om riktningen i svensk integrationspolitik, och fastslog som en viktig princip att det är rasismen som är problemet, inte immigranten – att vi måste benämna det faktiska problemet.
Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.
Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…
Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.
Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.
Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.
Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…
Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.
Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.
torsdag, mars 24, 2011
Som tejp
Deltog i en workshop, eller verkstad.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.
Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.
Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.
Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.
Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.
Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.
Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.
Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.
Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.
söndag, mars 20, 2011
Som det ska vara
Husby kyrka i södra Dalarna har återinvigt sin nya gamla kyrkorgel.
Byggd på 1700-talet, tyst sedan 1930-talet, nu restaurerad rör för rör med en stor del statliga skattemedel och en liten del frivilliga insamlingar.
Precis som det ska vara med kulturella artefakter, alltså.
Söndagens förbön var för människorna i Japan och demokratin i Nord-Afrika. Kollekten var för kyrkans antirasistiska arbete.
Precis som det ska vara, alltså.
Bach, Rohmann och psalmer spelades med magnifikt ljud.
Precis som det ska vara, med andra ord.
fredag, mars 18, 2011
Den lilla staden, den långa vintern
Den lilla staden skottade som hjältar eller djävlar
den lilla staden gjorde slut på det mesta av skattepengarna
skottade sig vidare
Den lilla staden plogade både kommunalt och privat
den lilla staden skaffade sig framkomliga gator och gångvägar
vita, hårdpackade
Den lilla staden hade god budgetkontroll
den lilla staden satte streck i debatten när vårfloden porlade i parken
transporterna flöt, bokstavligen
Den lilla staden sa sig att det inte kan snöa länge till
den lilla staden satte sig på tvärs vid nästa sena snöstorm
- slipp då, klimatjävel
Under Den långa vintern
minns Den lilla staden på prärien
Laura Ingalls
de insnöade tågen
och pionjärernas motvilja mot skatter
Hellre grävde de fram mattransporten i april
men här
betalar vi väl hellre
skatt?
- - -
Har du inte läst min artikel om skola i förort? Gör det här!
den lilla staden gjorde slut på det mesta av skattepengarna
skottade sig vidare
Den lilla staden plogade både kommunalt och privat
den lilla staden skaffade sig framkomliga gator och gångvägar
vita, hårdpackade
Den lilla staden hade god budgetkontroll
den lilla staden satte streck i debatten när vårfloden porlade i parken
transporterna flöt, bokstavligen
Den lilla staden sa sig att det inte kan snöa länge till
den lilla staden satte sig på tvärs vid nästa sena snöstorm
- slipp då, klimatjävel
Under Den långa vintern
minns Den lilla staden på prärien
Laura Ingalls
de insnöade tågen
och pionjärernas motvilja mot skatter
Hellre grävde de fram mattransporten i april
men här
betalar vi väl hellre
skatt?
- - -
Har du inte läst min artikel om skola i förort? Gör det här!
torsdag, mars 17, 2011
Ohlys tal om demokrati & ägande
Imorse drog Ohly på i riksdagsdebatten och visade vad vi har honom till – vi som alltid har trott på honom som partiledare, inte minst när det haglat från höger. Han talade för gemensamt ägande – för demokrati, jämlikhet och en god miljö.
I sitt inlägg fastslog Ohly att den borgerliga regeringen hellre slår sönder en fungerande verksamhet, som apoteket eller bilprovningen, än att låta den vara gemensamt ägd. De borgerliga hatar gemensamt ägande, därför att det vidgar demokratin. Gemensamt ägande gör det ”möjligt att använda en del av ägandet till politiskt beslutsfattande. Vi har kunnat använda ägandet för att skapa mer rättvisa villkor mellan regioner, för att skapa ekologisk omställning, för att skapa jämlikhet mellan människor och klasser, och det tycker ni inte om. Ni vill att marknaden ska styra. - - Det betyder att privata vinster sätts före samhällsnyttan, för när man väl har sålt ut kan inte samhällsnyttan vara ett perspektiv som används vid driften av företag.”
Avreglering och marknadsstyrning minskar det demokratiska inflytandet. Det innebär att rösträtten blir lite mindre värd, eller som Ohly säger: ”På marknaden har vi inte en röst per medborgare eller en röst per person. På marknaden har vi en röst per krona som vi äger i aktier. Den som äger mycket har makt, den som inte äger något har ingen makt. Det är motsatsen till demokrati.”
Först när vi äger gemensamt kan vi använda demokratin.
Och om demokrati brukar HD säga såhär:
Demokrati är en av de få saker som blir större, ju fler som använder den.
Utförsäljningar av fler statliga bolag stoppades i riksdagen. Kanske inte enbart tack vare Ohly, men glädjande nog!
I sitt inlägg fastslog Ohly att den borgerliga regeringen hellre slår sönder en fungerande verksamhet, som apoteket eller bilprovningen, än att låta den vara gemensamt ägd. De borgerliga hatar gemensamt ägande, därför att det vidgar demokratin. Gemensamt ägande gör det ”möjligt att använda en del av ägandet till politiskt beslutsfattande. Vi har kunnat använda ägandet för att skapa mer rättvisa villkor mellan regioner, för att skapa ekologisk omställning, för att skapa jämlikhet mellan människor och klasser, och det tycker ni inte om. Ni vill att marknaden ska styra. - - Det betyder att privata vinster sätts före samhällsnyttan, för när man väl har sålt ut kan inte samhällsnyttan vara ett perspektiv som används vid driften av företag.”
Avreglering och marknadsstyrning minskar det demokratiska inflytandet. Det innebär att rösträtten blir lite mindre värd, eller som Ohly säger: ”På marknaden har vi inte en röst per medborgare eller en röst per person. På marknaden har vi en röst per krona som vi äger i aktier. Den som äger mycket har makt, den som inte äger något har ingen makt. Det är motsatsen till demokrati.”
Först när vi äger gemensamt kan vi använda demokratin.
Och om demokrati brukar HD säga såhär:
Demokrati är en av de få saker som blir större, ju fler som använder den.
Utförsäljningar av fler statliga bolag stoppades i riksdagen. Kanske inte enbart tack vare Ohly, men glädjande nog!
onsdag, mars 16, 2011
Aldrig aldrig aldrig, aldrig ger vi upp!
Egentligen bloggar jag idag på Sveriges resurser om förortens skola.Men det händer en del annat:
Grodperspektiv bloggar om härdsmältan i den svenska debatten.
Ministrarna Olofsson och Carlgren skriver på Centerns hemsida om hur säkert det är med kärnkraft. Åtminstone i Sverige.
"Säkerheten kommer alltid främst när det gäller svensk kärnkraft och ingen skall behöva tvivla på detta."
Sånt blaj presterar idag det en gång gröna parti som en gång var kärnkraftsmotståndare. Skamlöst ynkligt!
Lovar Centern också att Sverige alltid kommer att slippa ifrån orkaner med långvariga strömavbrott, och att det aldrig mer ska blåsa från Tjernobyl?
IDAG onsdag 16 mars klockan 18 är det manifestationer mot kärnkraft över hela Sverige. Stockholmarna samlas som vanligt på Sergels torg. Laholm och Härnösand har också kommit igång. Den som inte hinner göra ett större arrangemang kan ta med sig vännerna ut på torget och sprida budskapet!
Solmärken finns att ladda ner från nätet, och flygblad finns på hemsidan för Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.
Aldrig ger vi upp! Länge leve livet!
måndag, mars 14, 2011
Sannolikheten smakar aska idag
Den ohyggliga situationen i Japan lämnar smak av aska i munnen.
Minns du Harrisburg -79? Tjernobyl -86? Fukushima -11?
Haveriet i Harrisburg påverkade den svenska kärnkraftsdebatten inför folkomröstningen. Men den gången var de radioaktiva utsläppen ringa.
Efter Tjernobyl-katastrofen slog den stora skräcken till. Då hade vårt land redan valt denna ytterst riskabla väg.
Och om en härdsmälta inträffar i Fukushima - vad säger vi då?
I en faktarik artikel påpekas att åtskilliga kärnkraftverk världen över ligger i jordbävningszoner. Tyvärr - sannolikheten för radioaktiva katastrofer ökar drastiskt när orkaner och flodvågor blir vanligare på grund av den klimatförsämring som vi människor redan bidragit till.
Väsentlig kritik och viktiga frågor finns hos Approximationer och Lena Sommestad.
”Det är nästan säkert att det inte kommer att hända i Harrisburg igen, iallafall inte samtidigt som förra gången.”
Tage Danielssons klassiska monolog om Sannolikheten finns här
- - -
Att fortsätta bre ut sig på temat vad-var-det-jag-sa ligger inte för Politik och poesi. Men Guillou gör det mästerligt, och denna gång har han något mycket viktigt att säga om terroristdomen mot folk som inte var terrorister.
Minns du Harrisburg -79? Tjernobyl -86? Fukushima -11?
Haveriet i Harrisburg påverkade den svenska kärnkraftsdebatten inför folkomröstningen. Men den gången var de radioaktiva utsläppen ringa.
Efter Tjernobyl-katastrofen slog den stora skräcken till. Då hade vårt land redan valt denna ytterst riskabla väg.
Och om en härdsmälta inträffar i Fukushima - vad säger vi då?
I en faktarik artikel påpekas att åtskilliga kärnkraftverk världen över ligger i jordbävningszoner. Tyvärr - sannolikheten för radioaktiva katastrofer ökar drastiskt när orkaner och flodvågor blir vanligare på grund av den klimatförsämring som vi människor redan bidragit till.
Väsentlig kritik och viktiga frågor finns hos Approximationer och Lena Sommestad.
”Det är nästan säkert att det inte kommer att hända i Harrisburg igen, iallafall inte samtidigt som förra gången.”
Tage Danielssons klassiska monolog om Sannolikheten finns här
- - -
Att fortsätta bre ut sig på temat vad-var-det-jag-sa ligger inte för Politik och poesi. Men Guillou gör det mästerligt, och denna gång har han något mycket viktigt att säga om terroristdomen mot folk som inte var terrorister.
fredag, mars 11, 2011
Borgerskapets låtsade bekymmer
Juholt. Jaha. En karl. Men en mustasch, alltid något.
DN:s ledarskribent låtsas bekymra sig över att Socialdemokraterna inte lärt av Moderaterna hur man vinner storstadsväljare. Varför nu huvudstaden skulle styras av två likadana, jämnstora partier? Om Juholts tänkbara vänsterinriktning skriver hen att det är ”drömmar som dessbättre delas av allt färre väljare”. Det läget borde få borgarna att jubla, så varför gnäller de nu då?
De inte kan frigöra sig från den obehagliga oron att ett tydligt konfliktperspektiv och en förhoppning om rättvisa skulle kunna väcka folket igen.
Folkpartiets Lotta Edholm låtsas bekymrad över att Sd i riksdagen säger att de ska stödja Vänsterpartiets motion om att utreda det fria skolvalet. Borgarna önskar förstås att vi alla inspireras av Miljöpartiet till att ge vårt stöd åt regeringspolitiken. Det vore ju enklare så.
Men att ta politiskt ansvar innebär inte att rösta för en politik man inte tror på. Det innebär att lägga kloka förslag. Om Sd gillar något av dem är det förvånande, men betyder inte att förslaget med automatik är dåligt - för om vi tror att Sd gör en bättre analys av en insats än vi själva, då har vi inte i politiken att göra längre.
Rasisterna äter antagligen tomater också. Tomater blir inte äckliga för det.
Vad fria skolvalet handlar om? Forskaren Anders Trumberg har funnit att reformen skapat stora etniska och socioekonomiska skillnader mellan skolorna och ökar segregationsspiralen. Fast Folkpartiet tror att det är ungefär tvärtom på ett lite annat sätt sett...
DN:s ledarskribent låtsas bekymra sig över att Socialdemokraterna inte lärt av Moderaterna hur man vinner storstadsväljare. Varför nu huvudstaden skulle styras av två likadana, jämnstora partier? Om Juholts tänkbara vänsterinriktning skriver hen att det är ”drömmar som dessbättre delas av allt färre väljare”. Det läget borde få borgarna att jubla, så varför gnäller de nu då?
De inte kan frigöra sig från den obehagliga oron att ett tydligt konfliktperspektiv och en förhoppning om rättvisa skulle kunna väcka folket igen.
Folkpartiets Lotta Edholm låtsas bekymrad över att Sd i riksdagen säger att de ska stödja Vänsterpartiets motion om att utreda det fria skolvalet. Borgarna önskar förstås att vi alla inspireras av Miljöpartiet till att ge vårt stöd åt regeringspolitiken. Det vore ju enklare så.
Men att ta politiskt ansvar innebär inte att rösta för en politik man inte tror på. Det innebär att lägga kloka förslag. Om Sd gillar något av dem är det förvånande, men betyder inte att förslaget med automatik är dåligt - för om vi tror att Sd gör en bättre analys av en insats än vi själva, då har vi inte i politiken att göra längre.
Rasisterna äter antagligen tomater också. Tomater blir inte äckliga för det.
Vad fria skolvalet handlar om? Forskaren Anders Trumberg har funnit att reformen skapat stora etniska och socioekonomiska skillnader mellan skolorna och ökar segregationsspiralen. Fast Folkpartiet tror att det är ungefär tvärtom på ett lite annat sätt sett...
tisdag, mars 08, 2011
Leve feminismen
Idag bloggar jag på Stockholmvänstern, i likhet med en lång rad artiklar dagen till ära.
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!
måndag, mars 07, 2011
Förbereder 8 mars
Förbereder 8 mars genom att ta fram poesi om att vara kvinna, att läsa imorgon kväll på klubb Utböling på gamla bio Tellus i Hägersten.
Förbereder 8 mars genom ett samtal med några tonårsflickor som närmast med självklarhet konstaterar att pojkarna inte respekterar dem och inte bryr sig om någonting av allt det som flickorna tycker är viktigt.
Förbereder 8 mars i mötet med en kvinna som säger: Självförtroende, var skulle vi fått det ifrån? Vi är ju uppfostrade att inte ha något!
Förbereder 8 mars genom att rekommendera Stockholmsvänstern, som imorgon kommer att införa en rad blogginlägg med feministiskt tema, bland annat ett om genus i pedagogiken av mig.
"Jag tänker sätta eld på ganska små hus nu
medelstora fastigheter kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning"
Förbereder 8 mars genom ett samtal med några tonårsflickor som närmast med självklarhet konstaterar att pojkarna inte respekterar dem och inte bryr sig om någonting av allt det som flickorna tycker är viktigt.
Förbereder 8 mars i mötet med en kvinna som säger: Självförtroende, var skulle vi fått det ifrån? Vi är ju uppfostrade att inte ha något!
Förbereder 8 mars genom att rekommendera Stockholmsvänstern, som imorgon kommer att införa en rad blogginlägg med feministiskt tema, bland annat ett om genus i pedagogiken av mig.
"Jag tänker sätta eld på ganska små hus nu
medelstora fastigheter kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning"
fredag, mars 04, 2011
HELA TIDEN
Min senaste bok, Hela tiden, innehåller en parad från 1970-talet, och dialogen Den återvunna tiden, växelsång för ateister.
Finns att köpa här.
Den finns också till utlåning på Umeås, Uppsalas och Lunds universitetsbibliotek, liksom på Stockholms och Hedemoras stadsbibliotek.
Eller går att inhandla på www.bokus.com om du söker på Duroj.
Mina tidigare böcker är:
Rinkebysvit
Möjligt land
Manifestation
De går att söka för utlåning på de flesta bibliotek.
Finns att köpa här.
Den finns också till utlåning på Umeås, Uppsalas och Lunds universitetsbibliotek, liksom på Stockholms och Hedemoras stadsbibliotek.
Eller går att inhandla på www.bokus.com om du söker på Duroj.
Mina tidigare böcker är:
Rinkebysvit
Möjligt land
Manifestation
De går att söka för utlåning på de flesta bibliotek.
Vänsterns åtgärder och Högerns överenskommelse
Lars Ohly ger Vänsterpartiets syn på flyktingpolitiken i Aftonbladet. I yttersta korthet är åtgärderna:
- Massavvisningarna av människor till land i krig måste stoppas
- Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska avskaffas
- Bestämmelserna om kvinnors och HBT-ares asylskäl ska förbättras
- Rätten till vård ska gälla alla, fullt ut
- De papperslösa som lever varaktigt i Sverige bör få uppehållstillstånd
- Rättssäkerheten i asylprocessen måste stärkas, med höjd kvalitet på Migrationsverkets utredningar och länderinformation
Observera: detta är INTE den överenskommelse som Alliansen och Miljöpartiet just enats om. Den som, enligt morgontidningen, går ut på att Mp har räddat de asylsökande genom att konstfärdigt dra med sig hela borgerskapet och lämna Sd i isskåpet.
Men som så ofta är nyhetsbevakare lika med nyhetsmakare; de skriver det som gör en story.
I själva verket är Sd jättenöjda, och de har all anledning. Genom att etablerade partier ständigt hänvisar till dem har de fått en politiskt central position som vida överstiger deras röstandel. Än värre är att Sd:s möjlighet att skaffa sig fler röster nästa gång växer när den tidigare rödgröna sidan försvagas genom Mp:s sidbyte i det som förut var en av deras starkaste frågor.
Nåja. Hur var det nu med flyktingpolitiken? Läs Ohly ovan. Om du inte gillar vänsterpolitik, läs då partipolitiskt obundna Flyktingbloggen! Här ger politiker från olika partier samt oberoende sakkunniga sin syn på överenskommelsen.
- Massavvisningarna av människor till land i krig måste stoppas
- Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska avskaffas
- Bestämmelserna om kvinnors och HBT-ares asylskäl ska förbättras
- Rätten till vård ska gälla alla, fullt ut
- De papperslösa som lever varaktigt i Sverige bör få uppehållstillstånd
- Rättssäkerheten i asylprocessen måste stärkas, med höjd kvalitet på Migrationsverkets utredningar och länderinformation
Observera: detta är INTE den överenskommelse som Alliansen och Miljöpartiet just enats om. Den som, enligt morgontidningen, går ut på att Mp har räddat de asylsökande genom att konstfärdigt dra med sig hela borgerskapet och lämna Sd i isskåpet.
Men som så ofta är nyhetsbevakare lika med nyhetsmakare; de skriver det som gör en story.
I själva verket är Sd jättenöjda, och de har all anledning. Genom att etablerade partier ständigt hänvisar till dem har de fått en politiskt central position som vida överstiger deras röstandel. Än värre är att Sd:s möjlighet att skaffa sig fler röster nästa gång växer när den tidigare rödgröna sidan försvagas genom Mp:s sidbyte i det som förut var en av deras starkaste frågor.
Nåja. Hur var det nu med flyktingpolitiken? Läs Ohly ovan. Om du inte gillar vänsterpolitik, läs då partipolitiskt obundna Flyktingbloggen! Här ger politiker från olika partier samt oberoende sakkunniga sin syn på överenskommelsen.
Bloggresurser
I en månad har den funnits nu, Sveriges resurser, en artikel- och debattsida för integrationspolitik. Sidan är politiskt oberoende. Den gynnas av näringslivet men ser verkligen ut att vara öppen för alla. Ja, så öppen att också Sverigedemokraterna har skrivit där, vilket verkar lite egendomligt med tanke på deras politik för att beröva Sverige resurser.
Men bakom denna länk finns en artikel av Lars Ohly där han beskriver en antirasistisk politik som en politik för solidaritet och rättvisa. ”Det handlar om att ge unga trygga jobb, bygga nya bostäder med rimlig hyra, satsa på mötesplatser för unga och satsa på sjukvård och äldreomsorg”.
Och här en artikel av Nora Weintraub, chefredaktören för den utmärkta tidskriften Invandrare och minoriteter. Hon skriver en mycket fin text om att hamna i ”mellanförskap” - att vara född i Sverige och ha levt hela ditt liv här men ändå inte betraktas som en fullvärdig del av samhället. Att diskrimineringen är något som går i arv, erfar immigranternas barn.
Men jag blir förvånad när Weintraub säger att samtliga riksdagspartier ”valde att kollra bort korten” före valet när de tillfrågades om vad de vill göra för att minska skillnaderna mellan människor.
Oerhört förvånad blir jag om en vänsterföreträdare har försökt kollra bort några kort, istället för att svara med vår antirasistiska politik!? Oavsett om journalisten gillar den politiken eller - troligen - inte.
Ska man från ena sidan anklagas för att gå och inbilla sig strukturell rasism i tid och otid ska man från den andra sidan inte behöva anklagas för att kollra bort några larviga kort.
Här, slutligen, en rak redogörelse från ordförande i Ungdom mot rasism, som bland annat skriver: ”Hotet mot en fungerande integrationspolitik stavas inte svårigheter med ’avvikande kulturella inslag’. Det stavas rasism, diskriminering och maktobalanser. När människors fri- och rättigheter inskränks försvåras också möjligheten till en ömsesidig integrationsprocess. Då skapas orättvisor, både vad gäller möjlighet till liv på lika villkor, men också den uppfattade eller reella möjligheten till makt och inflytande.”
Hans anklagelse mot samtliga politiska partier är mer rättvis. Den går ut på att ingen lyckades prestera en trovärdig världsbild i antirasistisk riktning.
Själva världsbilden är vi nog fler som har, eller hur, Ungdom mot Rasism?
Men vi måste få folk att tro oss, också. Eller hur?
Men bakom denna länk finns en artikel av Lars Ohly där han beskriver en antirasistisk politik som en politik för solidaritet och rättvisa. ”Det handlar om att ge unga trygga jobb, bygga nya bostäder med rimlig hyra, satsa på mötesplatser för unga och satsa på sjukvård och äldreomsorg”.
Och här en artikel av Nora Weintraub, chefredaktören för den utmärkta tidskriften Invandrare och minoriteter. Hon skriver en mycket fin text om att hamna i ”mellanförskap” - att vara född i Sverige och ha levt hela ditt liv här men ändå inte betraktas som en fullvärdig del av samhället. Att diskrimineringen är något som går i arv, erfar immigranternas barn.
Men jag blir förvånad när Weintraub säger att samtliga riksdagspartier ”valde att kollra bort korten” före valet när de tillfrågades om vad de vill göra för att minska skillnaderna mellan människor.
Oerhört förvånad blir jag om en vänsterföreträdare har försökt kollra bort några kort, istället för att svara med vår antirasistiska politik!? Oavsett om journalisten gillar den politiken eller - troligen - inte.
Ska man från ena sidan anklagas för att gå och inbilla sig strukturell rasism i tid och otid ska man från den andra sidan inte behöva anklagas för att kollra bort några larviga kort.
Här, slutligen, en rak redogörelse från ordförande i Ungdom mot rasism, som bland annat skriver: ”Hotet mot en fungerande integrationspolitik stavas inte svårigheter med ’avvikande kulturella inslag’. Det stavas rasism, diskriminering och maktobalanser. När människors fri- och rättigheter inskränks försvåras också möjligheten till en ömsesidig integrationsprocess. Då skapas orättvisor, både vad gäller möjlighet till liv på lika villkor, men också den uppfattade eller reella möjligheten till makt och inflytande.”
Hans anklagelse mot samtliga politiska partier är mer rättvis. Den går ut på att ingen lyckades prestera en trovärdig världsbild i antirasistisk riktning.
Själva världsbilden är vi nog fler som har, eller hur, Ungdom mot Rasism?
Men vi måste få folk att tro oss, också. Eller hur?
torsdag, mars 03, 2011
Läs Kommunalarbetaren
Valet -06 gick Vänsterpartiet i kampanj för 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Det hade varit väl om vår politik fått genomslag. Idag är nämligen välfärdsjobben färre än år 1990, visar Kommunalarbetaren.
Befolkningen i arbetsför ålder har vuxit med en halv miljon människor på tjugo år. Människor som kan arbeta, och som behöver förskolor, skolor, sjukvård, transporter och så vidare. Under samma tid har arbetslösheten femdubblats, och en tredjedel av jobbtappet ligger inom vård, skola och omsorg.
Det tillkommer jobb inom den privata sektorn - den privatanarkistiskt vinstdrivna. En del av dem ersätter säkert de välfärdstjänster som sålts eller givits bort från den offentliga sektorn - den gemensamma, påverkansbara. Men de privata arbetstillfällena utgör inte mer än cirka hälften av alla de jobb som skurits bort.
Hur klarar vi oss då?
Fråga den borgerliga regeringen.
Befolkningen i arbetsför ålder har vuxit med en halv miljon människor på tjugo år. Människor som kan arbeta, och som behöver förskolor, skolor, sjukvård, transporter och så vidare. Under samma tid har arbetslösheten femdubblats, och en tredjedel av jobbtappet ligger inom vård, skola och omsorg.
Det tillkommer jobb inom den privata sektorn - den privatanarkistiskt vinstdrivna. En del av dem ersätter säkert de välfärdstjänster som sålts eller givits bort från den offentliga sektorn - den gemensamma, påverkansbara. Men de privata arbetstillfällena utgör inte mer än cirka hälften av alla de jobb som skurits bort.
Hur klarar vi oss då?
Fråga den borgerliga regeringen.
onsdag, mars 02, 2011
Varje påstående att vi inte ska oroa oss är falskt!
Enligt en undersökning är svenskarna näst efter kineserna världens mest oroliga folk. Detta resultat förklarar Wennström i SvD med politisk indoktrinering. Svenskarna har varit ”under tummen på politiken” och därigenom förlorat ”något väsentligt beträffande oberoende och integritet”, så att vi mår ”överdrivet” dåligt för saker som av politikerna pekats ut för oss som viktiga.
Ett makalöst påstående: Sverige som diktatur.
Ändå utmålar Wennström naivt Sverige som ”världens saftveranda”. Vi som bor här är i trygghet från snart sagt allting. Eller skulle vara, om inte de diktatoriska politikerna skrämt oss till beroende.
Om några år kommer jag att vara helt beroende av min pension. Nyligen fick jag besked om vad jag får, och efter att ha arbetat heltid sedan jag fyllde 22 kom det som en spark i ansiktet. Orolig, det var en underdrift.
För många fler hänger tryggheten i tillvaron på att ryggen, tänderna eller bilen håller ett litet tag till, och skolflickorna pluggar sig till ångest och skärsår för att försöka bygga upp sitt framtida oberoende. Så är läget på saftverandan, detta vanliga skitland i EU.
För se, det hjälper inte att pensionärerna i Libyen har det mycket sämre, eller att tandläkarräkningarna på Kuba är försumbara därför att folk ändå inte har några tänder, eller att ett missat prov innebär reell suicidrisk för ungdomar i Japan.
Att någon har det sämre är inte en orsak till att må bättre.
Den sentensen är obegriplig i en borgerlig filosofi.
Enligt undersökningen är det miljöförstöring och klimatförändringar som är den största källan till oro för svenskarna. Än en gång obegripligt för skribenten, eftersom de ännu inte drabbat vårt land! Han tycks mena att vi bör strunta i varningarna och nöja oss med att tågen står stilla medan vi slipper förolyckas i orkaner.
Att bara se till sig själv är inte detsamma som integritet.
Ännu en svårsmält sentens för de borgerliga.
Svenskarnas oro för den globala miljön kan ha att göra med att vi är, eller iallafall varit, ett ivrigt tidningsläsande folk med intresse för friluftsliv. Den personliga oron kan bottna i förvirringen som uppstår när vi i forcerat tempo utsätts för den ena försämringen efter den andra, samtidigt som borgarnas media propagerar att vi har det så bra att vi inte själva begriper det.
Det är inte politiker i allmänhet som tvingar oss att tycka saker. Det är borgerliga politiker som tvingar oss att leva fattigt. Och det är deras uppdragsgivare som får journlisterna att jamsa med.
Ett makalöst påstående: Sverige som diktatur.
Ändå utmålar Wennström naivt Sverige som ”världens saftveranda”. Vi som bor här är i trygghet från snart sagt allting. Eller skulle vara, om inte de diktatoriska politikerna skrämt oss till beroende.
Om några år kommer jag att vara helt beroende av min pension. Nyligen fick jag besked om vad jag får, och efter att ha arbetat heltid sedan jag fyllde 22 kom det som en spark i ansiktet. Orolig, det var en underdrift.
För många fler hänger tryggheten i tillvaron på att ryggen, tänderna eller bilen håller ett litet tag till, och skolflickorna pluggar sig till ångest och skärsår för att försöka bygga upp sitt framtida oberoende. Så är läget på saftverandan, detta vanliga skitland i EU.
För se, det hjälper inte att pensionärerna i Libyen har det mycket sämre, eller att tandläkarräkningarna på Kuba är försumbara därför att folk ändå inte har några tänder, eller att ett missat prov innebär reell suicidrisk för ungdomar i Japan.
Att någon har det sämre är inte en orsak till att må bättre.
Den sentensen är obegriplig i en borgerlig filosofi.
Enligt undersökningen är det miljöförstöring och klimatförändringar som är den största källan till oro för svenskarna. Än en gång obegripligt för skribenten, eftersom de ännu inte drabbat vårt land! Han tycks mena att vi bör strunta i varningarna och nöja oss med att tågen står stilla medan vi slipper förolyckas i orkaner.
Att bara se till sig själv är inte detsamma som integritet.
Ännu en svårsmält sentens för de borgerliga.
Svenskarnas oro för den globala miljön kan ha att göra med att vi är, eller iallafall varit, ett ivrigt tidningsläsande folk med intresse för friluftsliv. Den personliga oron kan bottna i förvirringen som uppstår när vi i forcerat tempo utsätts för den ena försämringen efter den andra, samtidigt som borgarnas media propagerar att vi har det så bra att vi inte själva begriper det.
Det är inte politiker i allmänhet som tvingar oss att tycka saker. Det är borgerliga politiker som tvingar oss att leva fattigt. Och det är deras uppdragsgivare som får journlisterna att jamsa med.
måndag, februari 28, 2011
Viljans triumf
Tillbringade nästan två timmar framför Triumph des Willens, Riefenstahls berömda propagandafilm från nazisternas partidagar år 1934.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?
Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.
Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.
Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.
Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.
Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?
Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.
Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.
Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.
Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.
Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)