Läser Östbergs bok om Olof Palme, När vinden vände. En inte särskilt inspirerande men korrekt och konkret återgivning av de ekonomiska och ideologiska omvälvningarna i svensk politik under åren 1969-86.
Att Palme inte var någon stor hjälte kom inte som någon häpnadsväckande upptäckt. Men det kom som en besvikelse att han knappast ens framstår som en exceptionell begåvning. Jo, han var snabb i uppfattningen och repliken. Han hade god beläsenhet och förbannat bra klassbakgrund. För övrigt läste han av tidsandan och gav uttryck för den, eller fann i den exempel för sin egen uppfattning. Utom när det gällde de alternativa rörelserna som blomstrade likt hundra blommor vid denna tid. Dem förstod han sig inte på alls.
Vid olika tidpunkter och auditorier förmedlade Palme vitt skilda uppfattningar om bland annat marknad och klasskamp, och när han konfronterades med att han tidigare tyckt helt annorlunda, blev han bara arg.
Det är rimligt att formulera sig på annat sätt till Fidel Castro än till Curt Nicolin. En argumentationens överdängare ska tåla ett ifrågasättande och ge ett klipskt svar. Men Palme stod inte ut med försök till avslöjanden, han kände sig förorättad och utnyttjade sin självsäkerhet till att istället få den andre att framstå som dum.
Inga stora teoretiska eller ideologiska ståndpunkter kom från Palmes penna eller tunga, endast fyndiga formuleringar om vad han och socialdemokratin skulle göra, snart, när det blev möjligt, bara de fick vara ifred för besvärande demokratiska strömningar. De stora reformerna är inte heller hans verk utan snickrades till av skickliga medarbetare, ofta i kompromiss med borgerligheten.
Sådana politiker behövs också. Men något tecken på genialitet är det inte.
Det är roligt att mötas av Palmes bild på kaféer i grekiska byar. Det är inte roligt att på nytt få belägg för den lobotomerande fanatismen inom hans rörelse. Som inbiten socialdemokrat trodde Palme att ”partivän” var en merit eller till och med ett frikort.
Det är min själ inte särskilt intelligent.
fredag, maj 22, 2009
torsdag, maj 21, 2009
Klasskamp som lyckats, klänningar som inte finns, och en hotad park
Under min livstid har jag varit med om åtminstone en historisk omvälvning i det fördolda: borgarnas återtagande av herraväldet över ideologin. Jag funderar ofta över när det egentligen skedde, ty det var tidigare än vi trodde, och i Östbergs bok om Palme (som jag senare ska återkomma till) hittar jag årtalen.
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.
Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.
*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.
Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.
*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv
onsdag, maj 20, 2009
Välkommen till världen igen!
Visst är hon söt, den lilla! Lemurfossilet menar jag förstås. Lilla Ida.Jag bryr mig just nu inte om att hon hårdlanseras med väl förberedd hemsida och att vetenskapare och journalister världen över tävlar i att hitta på krokiga liknelser (från Noaks ark till asteroidnedslag!?)
Det graciösa fossilet är så oerhört intagande. Särskilt som Ida bara var ett litet barn, eller valp, i alla händelser en minderårig lemur.
Darwin verkar förresten behöva ett senkommet handtag, så – välkommen till världen igen så ska vi sjunga Lilla Idas sommarvisa för dig.
(Bild: Sam Peach Copyright Atlantic Productions Ltd)
Darwin verkar förresten behöva ett senkommet handtag, så – välkommen till världen igen så ska vi sjunga Lilla Idas sommarvisa för dig.
(Bild: Sam Peach Copyright Atlantic Productions Ltd)
Tillbaka till nutiden? Hör Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson om lobbyisternas makt i EU
tisdag, maj 19, 2009
Jag kan väl inte vara lika jämlik som vem som helst
”Oppositionen tror att elitklasser leder till ökade klyftor” noterar en notis i morgontidningen.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.
Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.
Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.
För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.
Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.
Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.
Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.
För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.
Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.
måndag, maj 18, 2009
Obildat återtåg
Jag visste att de inte skulle ge sig. Utbildningsmajoren har ofta sagt att skolan var bättre förr, och nu står det klart: vi ska tillbaka till folkskole- och realskolesystemet. En basutbildning för den strävsamma majoriteten, en utgallring till högre studier för de få. Redan under barnaåren.
Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.
Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.
Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.
Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?
Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten
Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.
Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.
Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.
Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?
Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten
söndag, maj 17, 2009
Bevara Haga eller Mer Hysteri
Vi är många som uppskattar vårens vandringar i Hagaparken. Med överklassens självklara rätt att ta plats i världen säger Victoria Bernadotte att hon ”uppskattar regeringens generösa erbjudande” om en bostad där.
Det är som bekant lätt att vara generös när det går ut över tredje person.
Reinfeldt, totalt tondöv för folkliga önskemål därborta i sitt tråkiga Täby, tror att la Bernadottes inflyttning kommer att bli som att ha hagasessorna där igen och ge ”en ny tid och ny känsla för Haga”. Men de småsessor han drömmer om var 1940-tal! Familjen flyttade in till Stockholms slott när Carl-Gustaf var helt liten. Reinfeldts nya tid, ska det vara en retur till urklippsbilderna i krigsårens Allers?
Någon känsla för Haga har han tydligen aldrig haft. Då skulle han vara mer rädd om vårlökarna, höstlöven och fjärilarna.
I samma webbklipp snabbtillfrågades några flanörer som kände sig helt lugna. De trodde säkert att man kommer att kunna röra sig i parken även framöver.
När det gäller andra stadsplaneärenden blir folk upprörda ner på kvadratmeternivå och ringer kommunen om ett träd ska fällas, en gata enkelriktas, ett skolannex flyttas. Men så fort det är kungligheter inblandade är det som att all oro och alla konflikter upphör. Då är det trosvisst. Det blir nog bra, som i sagan. Och etablissemanget fortsätter berätta sagor för oss.
I SvD:s kulturdel skriver man att ”Sverige är på väg mot bröllopshysteri” och låter sex designers testrita brudklänningar åt Victoria.
Ja visst ska det väl gå att skapa lite hysteri om man börjar piska upp känslorna ett år i förväg. Men varför är det självklart att de ska ges rojalistiskt utlopp?
I väntan på en konsekvensbeskrivning från politikerna efterlyser jag ett kulturreportage om den ökade statliga övervakning som blir nödvändig i medborgarnas nationalstadspark!
Det är som bekant lätt att vara generös när det går ut över tredje person.
Reinfeldt, totalt tondöv för folkliga önskemål därborta i sitt tråkiga Täby, tror att la Bernadottes inflyttning kommer att bli som att ha hagasessorna där igen och ge ”en ny tid och ny känsla för Haga”. Men de småsessor han drömmer om var 1940-tal! Familjen flyttade in till Stockholms slott när Carl-Gustaf var helt liten. Reinfeldts nya tid, ska det vara en retur till urklippsbilderna i krigsårens Allers?
Någon känsla för Haga har han tydligen aldrig haft. Då skulle han vara mer rädd om vårlökarna, höstlöven och fjärilarna.
I samma webbklipp snabbtillfrågades några flanörer som kände sig helt lugna. De trodde säkert att man kommer att kunna röra sig i parken även framöver.
När det gäller andra stadsplaneärenden blir folk upprörda ner på kvadratmeternivå och ringer kommunen om ett träd ska fällas, en gata enkelriktas, ett skolannex flyttas. Men så fort det är kungligheter inblandade är det som att all oro och alla konflikter upphör. Då är det trosvisst. Det blir nog bra, som i sagan. Och etablissemanget fortsätter berätta sagor för oss.
I SvD:s kulturdel skriver man att ”Sverige är på väg mot bröllopshysteri” och låter sex designers testrita brudklänningar åt Victoria.
Ja visst ska det väl gå att skapa lite hysteri om man börjar piska upp känslorna ett år i förväg. Men varför är det självklart att de ska ges rojalistiskt utlopp?
I väntan på en konsekvensbeskrivning från politikerna efterlyser jag ett kulturreportage om den ökade statliga övervakning som blir nödvändig i medborgarnas nationalstadspark!
lördag, maj 16, 2009
Hegemoni and English
Läs Ann Charlott Altstadts ledare i Flamman om makten över media! Journalister och politiker bestämmer gemensamt via ledarsidorna vad som är verklighet och politiskt möjligt. Inte genom mötesbeslut, utan genom språket, definitionsrätten. Det behövs inga konspirationsteorier för förklara varför det ser ut som det gör, det räcker med ”ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar” det som ska ingå i huvudfåran.
Verkligt fyndigt beskriver Altstadt hur Göran Persson hade en kort smekmånad med media när han planerade att dra med sig oss medborgare in i valutaunionen. Sedan fortsätter hon: ”Vi vet alla vad som hände när Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig.”
Och sedan: ”Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist”.
Hegemoni är ett svårt men viktigt ord.
Det finns även oviktiga ord. Länge har jag irriterats av oskicket att slänga in engelska i stället för svenska när man saknar ord eller vill verka häftig och med sin tid eller skryter med sina internationella kontakter; en verkligt trist förening av slarv, omedvetenhet och mjäääk. Imponerades därför idag (som många gånger förr) av Olle Josephson i SvD:s språkspalt (ännu bara på papper).
Josephson kommer att JO-anmäla regeringen om de inte kan fixa en svensk mejladress sedan nya språklagen antagits i sommar. I tio år har olika regeringar övervägt sin adress ”ministry”. Snart föreskriver språklagen att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Kom igen nu era fän och språktesta er själva!
Verkligt fyndigt beskriver Altstadt hur Göran Persson hade en kort smekmånad med media när han planerade att dra med sig oss medborgare in i valutaunionen. Sedan fortsätter hon: ”Vi vet alla vad som hände när Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig.”
Och sedan: ”Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist”.
Hegemoni är ett svårt men viktigt ord.
Det finns även oviktiga ord. Länge har jag irriterats av oskicket att slänga in engelska i stället för svenska när man saknar ord eller vill verka häftig och med sin tid eller skryter med sina internationella kontakter; en verkligt trist förening av slarv, omedvetenhet och mjäääk. Imponerades därför idag (som många gånger förr) av Olle Josephson i SvD:s språkspalt (ännu bara på papper).
Josephson kommer att JO-anmäla regeringen om de inte kan fixa en svensk mejladress sedan nya språklagen antagits i sommar. I tio år har olika regeringar övervägt sin adress ”ministry”. Snart föreskriver språklagen att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Kom igen nu era fän och språktesta er själva!
fredag, maj 15, 2009
För Sverige i nutiden
NUTIDSTEST V. 20: Vilket landskap är Carl Philip hertig av?
Är landets största dagstidning alldeles säkra på att detta är ett nutids-test?
Landskapen har övergått i län, adelsprivilegierna har avskaffats av en demokratisk riksdag, familjen Bernadotte försöker trots sitt udda yrke leva upp till
Är landets största dagstidning alldeles säkra på att detta är ett nutids-test?
Landskapen har övergått i län, adelsprivilegierna har avskaffats av en demokratisk riksdag, familjen Bernadotte försöker trots sitt udda yrke leva upp till
den norm för fyrkantig högborgerlighet som de tror är ”vanliga människor”.
Men barnen får fortfarande som dopgåva en adelstitel
och ett landskap som de ska vara särskilt snälla mot.
Att komma ihåg vem som fick vilket
tycker seriös press är relevant för undersåtarna.
Jag har inga belägg för det, men är tämligen säker på
Jag har inga belägg för det, men är tämligen säker på
att även DN haft gnällpysande ledare om bristen på kunskap i skolan.
Flera nutidstest behövs verkligen.
Flera nutidstest behövs verkligen.
torsdag, maj 14, 2009
Så funkar det
Ser i Sydsvenskan att migrationsministern reser omkring och propagerar för mottagandet av kvotflyktingar. Det är hyggligt av honom, eftersom EU:s hantering av flyktingfrågorna snarare handlar om att ta emot så få som möjligt. Men att driva på när det gäller kvoterade flyktingar löper stor risk att landa i det kanadensiska systemet om ”nyttiga” flyktingar. Mottagaren går inte på skyddsbehov utan väljer ut tandläkare, datortekniker och atomfysiker och kan sedan stoltsera med världens bästa immigrantpolitik där alla får jobb.
Det är bara det att en doktorslegitimation inte är ett asylskäl.
Artikeln ger en bra bild av motviljan mot att ta emot nödlidande som finns inom EU. ”I höstas gav EU-länderna ett löfte till FN: att gemensamt under 2009 ta emot tiotusen irakiska flyktingar från Syrien och Jordanien. En droppe i havet, med tanke på att Jordanien och Syrien har över en miljon irakiska flyktingar. Men under vintern ändrade sig EU. Hälften kunde vara nog: femtusen irakiska kvotflyktingar. Så blir det nu. Tyskland tar 2500 av dem. Sverige tar 900. De flesta EU-länder tar inga kvotflyktingar alls.”
Jag brukar inte citera Hökmark, men väljer att göra det när moderaternas EU-parlamentariker säger: Alla vill ha gemensamma regler inom EU. Ända tills de får det.
Tja. Så funkar det. Det var inte solidariteten som var främsta pelaren inom EU, eller hur?
Det är bara det att en doktorslegitimation inte är ett asylskäl.
Artikeln ger en bra bild av motviljan mot att ta emot nödlidande som finns inom EU. ”I höstas gav EU-länderna ett löfte till FN: att gemensamt under 2009 ta emot tiotusen irakiska flyktingar från Syrien och Jordanien. En droppe i havet, med tanke på att Jordanien och Syrien har över en miljon irakiska flyktingar. Men under vintern ändrade sig EU. Hälften kunde vara nog: femtusen irakiska kvotflyktingar. Så blir det nu. Tyskland tar 2500 av dem. Sverige tar 900. De flesta EU-länder tar inga kvotflyktingar alls.”
Jag brukar inte citera Hökmark, men väljer att göra det när moderaternas EU-parlamentariker säger: Alla vill ha gemensamma regler inom EU. Ända tills de får det.
Tja. Så funkar det. Det var inte solidariteten som var främsta pelaren inom EU, eller hur?
onsdag, maj 13, 2009
Media mal på
”När mediedrevet kom till konstfack” rubricerar SvD sin repetitiva artikel om Odells konstnärliga frispel. Tydligen har tidningen inte klart för sig att vad vi läsare menar med mediedrev, det är när journalisterna gör det till sin profession att ta sinnesfrid, heder och ära av en offentlig person genom att gegga fram pinsamma fakta och ställa frågor som inte går att besvara.
Vi kallar det inte mediedrev när en skock journalister står på samma ställe, stirrar på samma sak och ställer samma frågor till en person som framhålls på bekostnad av ett verk eller en produkt. Det senare fenomenet brukar faktiskt passera som journalistik, även om många läsare finner den pinsamt utslätad och osjälvständig.
En som försöker arbeta journalistiskt, det är Odell själv! En recensent funderar över verkets ansvällning och menar att det utspelar sig på ”metanivå”. Skildringen ”Okänd kvinna” innehåller nu dokumentära delar av förberedelsefas, genomförande, reaktioner vid avslöjandet och synpunkter från utomstående.
Vad säger detta? Att vi tagit oss några decennier bakåt i tiden och på nytt befinner oss i en fas när konsten ska bestå av polemiska referat? Rapport från en skurhink, rapport från gruvan, rapport från psyket?
Nej, jag tror inte det handlar om den ädla socialrealismen, utan bara om dokufiktion - nu på ”metanivå”. En konstnär skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt och vad andra tycker om det. Media skildrar en konstnär som skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt. Konstnären samlar material ur media som blir en del av konstprojektets utveckling. Media skriver om vilken roll media spelar för detta konstprojekt och visar att också andra media har tagit sig till verket för att titta på konstnären. Med andra ord, det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det... är konst? Möjligen. Journalistik? Möjligen.
Men är det roligt, fascinerande, bevekande?
Även DN tror att det är ”mediedrev” att göra en konststuderande till kulturkändis. Men de ägnar också Odells verk en seriös recension som verkligen problematiserar denna typ av konst: ”Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter, men heller ingen dokumentation som bevisar det”.
Sedan när ska konstnärer leda sitt verk i bevis? Jo, om de övergått till journalistik och debatt. Recensenten underkänner Odell som undersökande journalist, men rekommenderar den otäcka lilla filmen från Västerbron, liksom SvD tog intryck av scenen med spännbältet.
Odell ser alltså ut att ha lyckats med att i film ge ett starkt konstnärligt uttryck.
Varför då detta symbiotiska förhållande till media och pseudovärld?
Vi kallar det inte mediedrev när en skock journalister står på samma ställe, stirrar på samma sak och ställer samma frågor till en person som framhålls på bekostnad av ett verk eller en produkt. Det senare fenomenet brukar faktiskt passera som journalistik, även om många läsare finner den pinsamt utslätad och osjälvständig.
En som försöker arbeta journalistiskt, det är Odell själv! En recensent funderar över verkets ansvällning och menar att det utspelar sig på ”metanivå”. Skildringen ”Okänd kvinna” innehåller nu dokumentära delar av förberedelsefas, genomförande, reaktioner vid avslöjandet och synpunkter från utomstående.
Vad säger detta? Att vi tagit oss några decennier bakåt i tiden och på nytt befinner oss i en fas när konsten ska bestå av polemiska referat? Rapport från en skurhink, rapport från gruvan, rapport från psyket?
Nej, jag tror inte det handlar om den ädla socialrealismen, utan bara om dokufiktion - nu på ”metanivå”. En konstnär skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt och vad andra tycker om det. Media skildrar en konstnär som skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt. Konstnären samlar material ur media som blir en del av konstprojektets utveckling. Media skriver om vilken roll media spelar för detta konstprojekt och visar att också andra media har tagit sig till verket för att titta på konstnären. Med andra ord, det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det... är konst? Möjligen. Journalistik? Möjligen.
Men är det roligt, fascinerande, bevekande?
Även DN tror att det är ”mediedrev” att göra en konststuderande till kulturkändis. Men de ägnar också Odells verk en seriös recension som verkligen problematiserar denna typ av konst: ”Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter, men heller ingen dokumentation som bevisar det”.
Sedan när ska konstnärer leda sitt verk i bevis? Jo, om de övergått till journalistik och debatt. Recensenten underkänner Odell som undersökande journalist, men rekommenderar den otäcka lilla filmen från Västerbron, liksom SvD tog intryck av scenen med spännbältet.
Odell ser alltså ut att ha lyckats med att i film ge ett starkt konstnärligt uttryck.
Varför då detta symbiotiska förhållande till media och pseudovärld?
tisdag, maj 12, 2009
Invandrare och minoriteter
April månads nummer av Invandrare och Minoriteter var fyllt av ovanligt mycket intressant läsning. Föreningar, demokrati och ideellt arbete är löst sammanhållet tema för artiklar där du bland annat finner...
- Aje Carlbom som skildrar islamisk aktivism både när den erbjuder gemenskap och utveckling och när (ibland som en del av wahhabitisk mission) innebär ett religiös renhet och avståndstagande från samhället
- Magnus Dahlstedt som beskriver den omedvetna monopolisering av demokratin som sker i svenska folkrörelser: ”Så länge ’svenskar’ anser sig kunna demokrati bättre än alla andra kommer inte ’invandrare’ att bli delaktiga på lika villkor.”
- Aleksandra Ålund som skriver om mångetniska ungdomsföreningar mot utanförskap
- Minst tre artiklar som tar upp olika frivilliginsatser och hur ett gott engagemang kan bidra till oönskad uppdelning om den offentliga sektorn blir till för majoritetssamhället och immigranterna ger service åt varandra.
Masoud Kamalis artikel ”Integration och makt” betraktar jag som central för förståelsen av inkluderingstankarna i de övriga. Här ger Kamali en utmärkt genomlysning av samhällsforskningens olika vinklingar på integration och dess förutsättningar; den stående frågan om hur social sammanhållning skapas? Sociologer har åtminstone sedan 1800-talet bearbetat frågan med stöd av - i olika grad - fenomen som marknad eller konflikt.
Viktigast i Kamalis text är att han problematiserar majoritetens hegemoniska föreställningar om samhället och dess bestående ordning. ”Detta - - ’kollektiva medvetande’ har genom historiens gång använts för att bevara de rådande socio-ekonomiska orättvisorna - - - och föreställningar om ’de andra’ som mindervärdiga - - - är en del av detta ’kollektiva medvetande’ i många europeiska länder.”
Petros Gougoulakis' artikel skiljer sig från de övriga genom att den handlar om utbildning, det vill säga SFX, vilket står för SFI med yrkesinriktning. För några år sedan var jag själv genom ett samverkansprojekt med om att dra igång Svenska för företagare. Jag försökte även med Svenska för jurister, vilket var för komplicerat, och Svenska för pedagoger som tiden inte var mogen för. Så mycket roligare då att det senare är i full funktion idag, liksom Svenska för hantverkare, för vårdpersonal eller ingenjörer.
Framgångsfaktorn inom SFX är att deltagarna ingår i ett meningsfullt sammanhang där deras tidigare kunskap respekteras och de nya språkkunskaperna utgår från kända begrepp. Det är en effektiv svenskutbildning som ger resultat, och som inte ska förväxlas med den”lätt-SFI” som borgarna föreslagit, där man på kortast möjliga tid ska slå in fackuttrycken så att man blir nyttig för majoritetssamhället.
Gougoulakis konstaterar att SFX ger mest till deltagarna när den omfattar arbetslivspraktik och helst även provanställning efteråt, för: ”En hägrande/garanterad sysselsättning är vida överlägsen andra belöningar av bonustyp.”
SFI-bonusen är ett infantiliserande belöningsförsök från Alliansen. De högutbildade som snabbt klarar SFI-kurserna ska få pengar för det. Istället för ett icke-diskriminerande anställningsförfarande. De lågutbildade ska luras att lära sig något med hopp om lite pengar. Se detta är borgerlig utbildningssyn.
Nåja, det sista står inte i I&M. Men det borde det göra.
- Aje Carlbom som skildrar islamisk aktivism både när den erbjuder gemenskap och utveckling och när (ibland som en del av wahhabitisk mission) innebär ett religiös renhet och avståndstagande från samhället
- Magnus Dahlstedt som beskriver den omedvetna monopolisering av demokratin som sker i svenska folkrörelser: ”Så länge ’svenskar’ anser sig kunna demokrati bättre än alla andra kommer inte ’invandrare’ att bli delaktiga på lika villkor.”
- Aleksandra Ålund som skriver om mångetniska ungdomsföreningar mot utanförskap
- Minst tre artiklar som tar upp olika frivilliginsatser och hur ett gott engagemang kan bidra till oönskad uppdelning om den offentliga sektorn blir till för majoritetssamhället och immigranterna ger service åt varandra.
Masoud Kamalis artikel ”Integration och makt” betraktar jag som central för förståelsen av inkluderingstankarna i de övriga. Här ger Kamali en utmärkt genomlysning av samhällsforskningens olika vinklingar på integration och dess förutsättningar; den stående frågan om hur social sammanhållning skapas? Sociologer har åtminstone sedan 1800-talet bearbetat frågan med stöd av - i olika grad - fenomen som marknad eller konflikt.
Viktigast i Kamalis text är att han problematiserar majoritetens hegemoniska föreställningar om samhället och dess bestående ordning. ”Detta - - ’kollektiva medvetande’ har genom historiens gång använts för att bevara de rådande socio-ekonomiska orättvisorna - - - och föreställningar om ’de andra’ som mindervärdiga - - - är en del av detta ’kollektiva medvetande’ i många europeiska länder.”
Petros Gougoulakis' artikel skiljer sig från de övriga genom att den handlar om utbildning, det vill säga SFX, vilket står för SFI med yrkesinriktning. För några år sedan var jag själv genom ett samverkansprojekt med om att dra igång Svenska för företagare. Jag försökte även med Svenska för jurister, vilket var för komplicerat, och Svenska för pedagoger som tiden inte var mogen för. Så mycket roligare då att det senare är i full funktion idag, liksom Svenska för hantverkare, för vårdpersonal eller ingenjörer.
Framgångsfaktorn inom SFX är att deltagarna ingår i ett meningsfullt sammanhang där deras tidigare kunskap respekteras och de nya språkkunskaperna utgår från kända begrepp. Det är en effektiv svenskutbildning som ger resultat, och som inte ska förväxlas med den”lätt-SFI” som borgarna föreslagit, där man på kortast möjliga tid ska slå in fackuttrycken så att man blir nyttig för majoritetssamhället.
Gougoulakis konstaterar att SFX ger mest till deltagarna när den omfattar arbetslivspraktik och helst även provanställning efteråt, för: ”En hägrande/garanterad sysselsättning är vida överlägsen andra belöningar av bonustyp.”
SFI-bonusen är ett infantiliserande belöningsförsök från Alliansen. De högutbildade som snabbt klarar SFI-kurserna ska få pengar för det. Istället för ett icke-diskriminerande anställningsförfarande. De lågutbildade ska luras att lära sig något med hopp om lite pengar. Se detta är borgerlig utbildningssyn.
Nåja, det sista står inte i I&M. Men det borde det göra.
måndag, maj 11, 2009
Bevara Hagaparken - BILFRI
”Här finns bostad åt monarken - vi behåller Hagaparken!”
Ungefär så läten en spontan talkör när 1 Maj-demonstrationen ringlade förbi Slottet.
Jag vet inte hur och när Victoria Bernadotte planerar att flytta in och har ännu mindre hört talas om någon konsekvensbeskrivning för parkens del. En levande prinsessa inom kommungränsen verkar överglänsa alla andra hänsyn.
Någon jämförde med Drottningholm, Victorias barndomshem, och påpekade att där går det bra att röra sig i trädgården utan stängsel och övervakning. Det stämmer att på Drottingholm är endast själva slottsbyggnaden avskiljd. Gränserna dras med fula plastband och förbudsskyltar och bevakas av uniformerade vakter på både sjö- och parksida. Men Drottningholm är en trädgård i fransk barock, inte avsedd för annat än ett stillsamt spatserande fram och tillbaka på grusgångarna. Vilket alltså är fullt möjligt att göra fullt synlig från slottet eller av vakten.
Haga är istället av typen ”engelsk park”, anlagd i en rokokostil av slingrande stigar och små överraskningar bland buskagen. I Haga kan man ströva, leka, klättra, gömma sig, och området är närmast hopplöst att övervaka.
Haga slott har ett gallerstaket mot själva parken. Där är det bara att sätta ut vaktposteringarna. Men hur blir det med strandpromenaden? Får vi fortsätta gå längs Brunnsviken som ligger bara något hundratal meter från slottstrappan?
En annan fråga är trafiken. Haga är självklart bilfritt, med en stor (och dyr!) parkering vid infarten. Endast transporter till Koppartälten, växthusen och Fjärilsmuséet får köra in genom Haga norra grindar.
Tänker det unga paret Bernadotte alltså gå ut och ställla sig vid hållplatsen för buss 515 varje morgon? Får de ens göra det även om de skulle vilja? Jag befarar att de och deras stab kommer att köra bil, i värsta fall så mycket att Hagas stigar måste förstärkas för trafiken.
Många är frågorna. Bland annat har Vänsterpartiet Solna lämnat en fråga till fullmäktige om de anser att tillgången till Hagaparken ska begränsas.
Ungefär så läten en spontan talkör när 1 Maj-demonstrationen ringlade förbi Slottet.
Jag vet inte hur och när Victoria Bernadotte planerar att flytta in och har ännu mindre hört talas om någon konsekvensbeskrivning för parkens del. En levande prinsessa inom kommungränsen verkar överglänsa alla andra hänsyn.
Någon jämförde med Drottningholm, Victorias barndomshem, och påpekade att där går det bra att röra sig i trädgården utan stängsel och övervakning. Det stämmer att på Drottingholm är endast själva slottsbyggnaden avskiljd. Gränserna dras med fula plastband och förbudsskyltar och bevakas av uniformerade vakter på både sjö- och parksida. Men Drottningholm är en trädgård i fransk barock, inte avsedd för annat än ett stillsamt spatserande fram och tillbaka på grusgångarna. Vilket alltså är fullt möjligt att göra fullt synlig från slottet eller av vakten.
Haga är istället av typen ”engelsk park”, anlagd i en rokokostil av slingrande stigar och små överraskningar bland buskagen. I Haga kan man ströva, leka, klättra, gömma sig, och området är närmast hopplöst att övervaka.
Haga slott har ett gallerstaket mot själva parken. Där är det bara att sätta ut vaktposteringarna. Men hur blir det med strandpromenaden? Får vi fortsätta gå längs Brunnsviken som ligger bara något hundratal meter från slottstrappan?
En annan fråga är trafiken. Haga är självklart bilfritt, med en stor (och dyr!) parkering vid infarten. Endast transporter till Koppartälten, växthusen och Fjärilsmuséet får köra in genom Haga norra grindar.
Tänker det unga paret Bernadotte alltså gå ut och ställla sig vid hållplatsen för buss 515 varje morgon? Får de ens göra det även om de skulle vilja? Jag befarar att de och deras stab kommer att köra bil, i värsta fall så mycket att Hagas stigar måste förstärkas för trafiken.
Många är frågorna. Bland annat har Vänsterpartiet Solna lämnat en fråga till fullmäktige om de anser att tillgången till Hagaparken ska begränsas.
söndag, maj 10, 2009
Vi kommunister och våra bisarra idéer
Mer om sexköpslagen… läs Ida Gabrielsson på Politikerbloggen. Ta också del av mängden kommentarer som visar hur oerhört viktigt det är för somliga män att rättfärdiga könshandeln.
I några av kommentarerna har avsändaren för sig att motvilja mot människohandel är en sällsynt kommunistisk avart bland dem som är ute efter att hindra folks hederliga knegande.
Därför länkar jag också till en klok folkpartist i samma ärende som Gabrielsson. Särskilt gillar jag hennes internationella koppling, som när hon skriver:
”Den europeiska sexindustrin lider helt enkelt av rekryteringsproblem. En konsekvens är att de flesta prostituerade kommer från fattiga länder utanför unionen.”
I några av kommentarerna har avsändaren för sig att motvilja mot människohandel är en sällsynt kommunistisk avart bland dem som är ute efter att hindra folks hederliga knegande.
Därför länkar jag också till en klok folkpartist i samma ärende som Gabrielsson. Särskilt gillar jag hennes internationella koppling, som när hon skriver:
”Den europeiska sexindustrin lider helt enkelt av rekryteringsproblem. En konsekvens är att de flesta prostituerade kommer från fattiga länder utanför unionen.”
lördag, maj 09, 2009
Längtan till liv, rent tekniskt
Skrock och magiskt tänkande är så långt från teknik och vetenskap man kan komma, visst? Hur kommer det sig då att tekniska manicklar uppträder synnerligen magiskt, om de också inte har börjat tänka riktigt än?
Att datorn uppdaterar sig själv tack vare en filigranteknik som arbetar medan jag sover har jag börjat vänja mig vid.
Att virusprogrammet NORTON (svartlista, pestflagg) besnattar mitt kreditkort utan att ens finnas i burken beror antagligen på den mänskliga faktorn, i detta fall girigheten.
Att tre cd-spelare efter varandra får samma fel beror antagligen på familjens personliga magnetfält -synnerligen starka just i hallen, samma plats där bredbandet dog ut, även om det senare kan skyllas på att jag på den tiden försökte använda NORTON (Som ovan).
Men att andra elektronikpryttlar fortplantar sig i skänklådan, det går utanpå allt annat. Lådan är den där vi lägger bruksanvisningar, uttjänta mobiler, möjliga sim-kort och sladdar och batterier utan närmare specificerat bruk. Mitt nya vetenskapliga rön är att dessa korsbefruktas och föder nya grejer!
a/ En cd som bl.a. innehåller youtube-anvisningen till min kamera. Jag svär att den inte var med när jag köpte kameran. Den uppstod i skänklådan när jag surade över att inte kunna ladda över filmsnuttarna till datorn.
b/ En obegagnad, oanvänd mobil. Ingen har sett den förr. Ingen vet vems den är. Men för sin tillblivelse åt den upp min gamla guldfärgade mobil från -03, som inte längre finns i lådan. Det verkar som att några batterier gått åt för att ge liv åt cd-skivan också.
Humanisterna får säga vad de vill. Men Gud och andlighet är något mycket lättbegripligt och handfast i motsats till den mystiska nyckfulla materian.
Att datorn uppdaterar sig själv tack vare en filigranteknik som arbetar medan jag sover har jag börjat vänja mig vid.
Att virusprogrammet NORTON (svartlista, pestflagg) besnattar mitt kreditkort utan att ens finnas i burken beror antagligen på den mänskliga faktorn, i detta fall girigheten.
Att tre cd-spelare efter varandra får samma fel beror antagligen på familjens personliga magnetfält -synnerligen starka just i hallen, samma plats där bredbandet dog ut, även om det senare kan skyllas på att jag på den tiden försökte använda NORTON (Som ovan).
Men att andra elektronikpryttlar fortplantar sig i skänklådan, det går utanpå allt annat. Lådan är den där vi lägger bruksanvisningar, uttjänta mobiler, möjliga sim-kort och sladdar och batterier utan närmare specificerat bruk. Mitt nya vetenskapliga rön är att dessa korsbefruktas och föder nya grejer!
a/ En cd som bl.a. innehåller youtube-anvisningen till min kamera. Jag svär att den inte var med när jag köpte kameran. Den uppstod i skänklådan när jag surade över att inte kunna ladda över filmsnuttarna till datorn.
b/ En obegagnad, oanvänd mobil. Ingen har sett den förr. Ingen vet vems den är. Men för sin tillblivelse åt den upp min gamla guldfärgade mobil från -03, som inte längre finns i lådan. Det verkar som att några batterier gått åt för att ge liv åt cd-skivan också.
Humanisterna får säga vad de vill. Men Gud och andlighet är något mycket lättbegripligt och handfast i motsats till den mystiska nyckfulla materian.
fredag, maj 08, 2009
Vi som älskar internet
Vi som älskar internet... så inleds ett upprop på Fejan. Ja, några av oss gör verkligen det. På bara drygt tio år har internet blivit en självklar intellektuell och kreativ frihet. Min första uppkoppling omkring -94 var till en tidning i San Francisco. I svart-vitt rullades inskannade artiklar över skärmen. Inte för att jag hade nåt intresse av en tidning i San Francisco. Men det gick! Sedan löpte faktasökandet från akademier som su och sh parallellt med tramsiga chatter och klubbar för Pratchett-fans – tills jag publicerade diktsamlingar och behövde en hemsida, en sajt som idag är tämligen avliden nu i interaktivitetens tid.
Ändå tror jag att datorerna befinner sig på samma nivå som cykeln på 1700-talet: den var gott och väl uppfunnen och tillverkad, det var bara kedjan som saknades.
Jag vill att de som behärskar hantverket får tid på sig att uppfinna kedjan. Både maskinpark och kombinationsmöjligheter. Det får de säkert också, så länge det är lönsamt. Men när det gäller internet hotas användarna av stora försämringar om EU, borgarna och storföretagen får sin vilja igenom.
Upphovsrätten är oerhört viktig för kulturskaparna. Men upphovsrättslagen kan ändras så att vanlig fildelning blir tillåten, och kulturpolitiken kan ändras så att fler kan leva på film, böcker eller musik. Varför inte digitala bibliotek med en generös ersättning liknande den på vanliga bibliotek? Upphovsrättsorganisationerna ska inte få gå in i rollen som både polis och åklagare.
Bevakningen av medborgarna tar sig allt mer groteska former. Innan kapitalisterna ställde till med storkrig hade vi i Europa passfrihet fram till 1914. Men om vi idag vill röra på oss rent fysiskt krävs identifiering och visering (via fingeravtryck i värsta fall) och en omstuvning av minsta hudkräm i packningen. Och om vi i framtiden reser virtuellt är risken stor att staten bevakar våra stigar över nätet.
Internet skapas kontinuerligt av människor för människor. Där ska yttrandefrihet råda. Vi som använder nätet vill inte köpa oss in på småbitar av det som redan tillhör oss. Det pågår nu förhandlingar om internets framtid som kommer att angå oss allihop... iallafall oss som älskar internet.
Läs mer på Vänsterpartiet, vi som ställer upp i EU-valet med en modern, öppen, kulturvänlig nätpolitik.
Ändå tror jag att datorerna befinner sig på samma nivå som cykeln på 1700-talet: den var gott och väl uppfunnen och tillverkad, det var bara kedjan som saknades.
Jag vill att de som behärskar hantverket får tid på sig att uppfinna kedjan. Både maskinpark och kombinationsmöjligheter. Det får de säkert också, så länge det är lönsamt. Men när det gäller internet hotas användarna av stora försämringar om EU, borgarna och storföretagen får sin vilja igenom.
Upphovsrätten är oerhört viktig för kulturskaparna. Men upphovsrättslagen kan ändras så att vanlig fildelning blir tillåten, och kulturpolitiken kan ändras så att fler kan leva på film, böcker eller musik. Varför inte digitala bibliotek med en generös ersättning liknande den på vanliga bibliotek? Upphovsrättsorganisationerna ska inte få gå in i rollen som både polis och åklagare.
Bevakningen av medborgarna tar sig allt mer groteska former. Innan kapitalisterna ställde till med storkrig hade vi i Europa passfrihet fram till 1914. Men om vi idag vill röra på oss rent fysiskt krävs identifiering och visering (via fingeravtryck i värsta fall) och en omstuvning av minsta hudkräm i packningen. Och om vi i framtiden reser virtuellt är risken stor att staten bevakar våra stigar över nätet.
Internet skapas kontinuerligt av människor för människor. Där ska yttrandefrihet råda. Vi som använder nätet vill inte köpa oss in på småbitar av det som redan tillhör oss. Det pågår nu förhandlingar om internets framtid som kommer att angå oss allihop... iallafall oss som älskar internet.
Läs mer på Vänsterpartiet, vi som ställer upp i EU-valet med en modern, öppen, kulturvänlig nätpolitik.
torsdag, maj 07, 2009
Subi dura a rudibus
Rubriken är latin och betyder ungefär: ”Utstå ohyfsad behandling av okultiverade knölar”. Ett uttryck som alltför ofta är användbart.
Men apropå gårdagen: Sabuni är numera också frustrerad och öppnar för kvotering av kvinnor i styrelser. En lagstiftning som verkar fungera finns i Norge.
Intresserad av EU-valet 7 juni? Läs Hanna Löfqvists chatt med Aftonbladets läsare. Inte intresserad? Läs den iallafall.
Mycket vasst och kritiskt skrivs om nedskärningarna i skolan. Det är bra. Ingen kan vara mer frustrerad än den som tar sitt uppdrag på allvar men inte ges förutsättningar att genomföra det. Men SvD:s ledarkommentar är småsint "Satsar kommunerna sina skolbudgetar på löner till skickliga lärare eller på byggnader och byråkrati?”
Den som sitter i en möglig barack, inte har råd att skaffa datorer åt ungarna, och måste lägga dyr skolledartid på att diskutera städning och brandskydd skulle sannerligen vilja satsa på både hus och administration! Men det finns ingenting att satsa. Det var liksom det som var haken. Självklart ska personalen ha betalt. Och lunchen ska på bordet. Det blir inte mycket mer sen. Hur vågar någon ens antyda att vi slarvar undan pengar och struntar i kunskap?
En rubrik på ledarsidan lyder: ”Efterlängtat klargörande från HD”. Härligt, tänkte jag som trodde de menade min blogg! - men det var Högsta domstolen de tänkte på igen.
Men apropå gårdagen: Sabuni är numera också frustrerad och öppnar för kvotering av kvinnor i styrelser. En lagstiftning som verkar fungera finns i Norge.
Intresserad av EU-valet 7 juni? Läs Hanna Löfqvists chatt med Aftonbladets läsare. Inte intresserad? Läs den iallafall.
Mycket vasst och kritiskt skrivs om nedskärningarna i skolan. Det är bra. Ingen kan vara mer frustrerad än den som tar sitt uppdrag på allvar men inte ges förutsättningar att genomföra det. Men SvD:s ledarkommentar är småsint "Satsar kommunerna sina skolbudgetar på löner till skickliga lärare eller på byggnader och byråkrati?”
Den som sitter i en möglig barack, inte har råd att skaffa datorer åt ungarna, och måste lägga dyr skolledartid på att diskutera städning och brandskydd skulle sannerligen vilja satsa på både hus och administration! Men det finns ingenting att satsa. Det var liksom det som var haken. Självklart ska personalen ha betalt. Och lunchen ska på bordet. Det blir inte mycket mer sen. Hur vågar någon ens antyda att vi slarvar undan pengar och struntar i kunskap?
En rubrik på ledarsidan lyder: ”Efterlängtat klargörande från HD”. Härligt, tänkte jag som trodde de menade min blogg! - men det var Högsta domstolen de tänkte på igen.
onsdag, maj 06, 2009
Företagsfeminism
Näringslivet hatar lagstiftning (som ofta kallas ”tvångsåtgärder” när det gäller företag och ”hårdare tag” när det gäller folk) och har lovat att sund självreglering och chanser för de dugliga var allt som behövdes för att fler kvinnor skulle ta plats i bolagsstyrelserna.
Men de fortsätter att välja in män.
Män väljer män. Inte av elakhet, utan för att män ser mäns kompetens bättre. Som om detta inte vore illa nog, tenderar även kvinnor att också se mäns kompetens bättre. Vi är tränade i det.
Trött på mitt vanliga feministgnäll? Jamen läs Svenska Dagbladets näringslivsdel då!
I kommentaren låter det nästan som om Margareta Winbergs återkomst vore efterlängtad! – eftersom nuvarande jämställdhetsminister Sabuni är ”mer angelägen om att få en jämnare könsfördelning bland förskollärare”. Som ni vet handlar den branschen dels om det offentliga som bara mår bra av lite tvång, dels om att rekrytera män, vilket tydligen är sexigare. Åtminstone enklare att se hela drösen av kompetenta, kantänka.
”När jag var 30 var jag övertygad om att det här skulle lösa sig av sig själv. Nu är jag 62 år och tvingas tyvärr konstatera att i stort sett har inget hänt. Jag tror kvotering är det enda sättet att ta tillvara kvinnors kompetens och erfarenhet fullt ut” säger en styrelseledamot för Fortum och Finansinspektionen.
Av 165 läsare tycker 25% (i SvD:s omröstning) att det är dags för kvotering. Resten tycker det inte. Undrar vilken princip de stöder sig på denhär gången? Beprövad erfarenhet kan det inte vara.
Men de fortsätter att välja in män.
Män väljer män. Inte av elakhet, utan för att män ser mäns kompetens bättre. Som om detta inte vore illa nog, tenderar även kvinnor att också se mäns kompetens bättre. Vi är tränade i det.
Trött på mitt vanliga feministgnäll? Jamen läs Svenska Dagbladets näringslivsdel då!
I kommentaren låter det nästan som om Margareta Winbergs återkomst vore efterlängtad! – eftersom nuvarande jämställdhetsminister Sabuni är ”mer angelägen om att få en jämnare könsfördelning bland förskollärare”. Som ni vet handlar den branschen dels om det offentliga som bara mår bra av lite tvång, dels om att rekrytera män, vilket tydligen är sexigare. Åtminstone enklare att se hela drösen av kompetenta, kantänka.
”När jag var 30 var jag övertygad om att det här skulle lösa sig av sig själv. Nu är jag 62 år och tvingas tyvärr konstatera att i stort sett har inget hänt. Jag tror kvotering är det enda sättet att ta tillvara kvinnors kompetens och erfarenhet fullt ut” säger en styrelseledamot för Fortum och Finansinspektionen.
Av 165 läsare tycker 25% (i SvD:s omröstning) att det är dags för kvotering. Resten tycker det inte. Undrar vilken princip de stöder sig på denhär gången? Beprövad erfarenhet kan det inte vara.
tisdag, maj 05, 2009
Tecken, historia
Historien stannar stundom upp. Ibland går den vidare, ekar och kastar skuggor över framtiden.
Det kan vara genom mycket små tecken. En kvarlämnad runa på en pelare i Bysans. En anteckning i marginalen i någon annans bok. Ett upphittat skrynkligt papper.
Ruiner och monument har sitt värde. Men det är skrivtecken som förenar det minimala och privata med det oförgängliga.
En av mina mest värdefulla minnessaker är ett brev från Miep Gies, en av de goda hjälpare som i över två år höll familjen Frank vid liv på en vind i ett av Amsterdams kanalhus. Jag skrev till henne för att höra mig för om acceptans angående ettpar texter där jag refererat till familjen Frank, och Miep Gies svarade vänligt och personligt, gav än en gång mycket mer än hon fick.
Vid sådana ögonblick stannar historien. Tågen slutar gå, rökarna skingras.
Papperslappen på bilden* är skriven av koncentrationslägerfångar medan de slavade med att förstärka ett skyddsrum åt SS. Flaskan med lappen hittades helt nyligen i en källarvägg.
En av undertecknarna överlevde och tog sig efter kriget till Sverige, hans dotter bor här än. ”En röst från det förflutna” säger hon om det värdefulla fyndet.
Vid sådana ögonblick går historien vidare in i nuet.
Ett sista eko - antagligen.
Flaskpost går genom sten. Röster bär genom murbruk.
Vi var här, så lyder texten i korthet:
”Koncentrationslägret i Auschwitz 20.IX.44, skyddsrum, byggt av fångarna nr. 121313 Jankowiak Bronislaw från Poznan, 130208 Dubla Stanislaw från Laskowice, 131491 Jasik Jan från Radom, 145664 Sobczak Waclaw från Konin, 151090 Czekalski Karol från Lodz, 157582 Bialobrzeski Waldemar från Ostroleka, A 12063 Veissid Albert från Lyon (France). Alla mellan 18 och 20 år.”
Är detta politik eller poesi?
Vilken dödlig skulle våga dra gränsen?
Jag lovar – de är fortfarande här.
---
* fotot lånat av DN
Det kan vara genom mycket små tecken. En kvarlämnad runa på en pelare i Bysans. En anteckning i marginalen i någon annans bok. Ett upphittat skrynkligt papper.
Ruiner och monument har sitt värde. Men det är skrivtecken som förenar det minimala och privata med det oförgängliga.
En av mina mest värdefulla minnessaker är ett brev från Miep Gies, en av de goda hjälpare som i över två år höll familjen Frank vid liv på en vind i ett av Amsterdams kanalhus. Jag skrev till henne för att höra mig för om acceptans angående ettpar texter där jag refererat till familjen Frank, och Miep Gies svarade vänligt och personligt, gav än en gång mycket mer än hon fick.
Vid sådana ögonblick stannar historien. Tågen slutar gå, rökarna skingras.
Papperslappen på bilden* är skriven av koncentrationslägerfångar medan de slavade med att förstärka ett skyddsrum åt SS. Flaskan med lappen hittades helt nyligen i en källarvägg.
En av undertecknarna överlevde och tog sig efter kriget till Sverige, hans dotter bor här än. ”En röst från det förflutna” säger hon om det värdefulla fyndet.
Vid sådana ögonblick går historien vidare in i nuet.
Ett sista eko - antagligen.
Flaskpost går genom sten. Röster bär genom murbruk.
Vi var här, så lyder texten i korthet:
”Koncentrationslägret i Auschwitz 20.IX.44, skyddsrum, byggt av fångarna nr. 121313 Jankowiak Bronislaw från Poznan, 130208 Dubla Stanislaw från Laskowice, 131491 Jasik Jan från Radom, 145664 Sobczak Waclaw från Konin, 151090 Czekalski Karol från Lodz, 157582 Bialobrzeski Waldemar från Ostroleka, A 12063 Veissid Albert från Lyon (France). Alla mellan 18 och 20 år.”
Är detta politik eller poesi?
Vilken dödlig skulle våga dra gränsen?
Jag lovar – de är fortfarande här.
---
* fotot lånat av DN
måndag, maj 04, 2009
Stor efterfrågan på fortkörning
Efterfrågan på att köpa sex är fortfarande stor, visar en snabbundersökning som Expressen redovisar. Därmed skulle det vara sagt att sexköpslagen är helt förfelad. Man frågar sig hur de kom fram till den slutsatsen?
Torskarnas behov av att att köpa kvinnokött är segdraget och svårt att bearbeta. Lagen har endast påverkat gatuprostitutionen, men kan inte avskräcka från den osynliga nätkommersen.
En avsikt med lagen är också att den sätter normen: Att göra affärer med kroppar är oacceptabelt. Men allt för många män tar inte lagen på allvar, och det kan eventuellt hänga ihop med att den redan från början ifrågasatts och förlöjligats.
”Det är olagligt att köra bil för fort också” konstaterar en man i artikeln. Javisst - och om jag kör för fort vet jag ändå vilken normen är och förstår varför jag bestraffas. Fartgränserna är ytterst sällan mål för förlöjligande, och aldrig har jag sett ett tidningsreportage med innehållet: ”Stort intresse för att köra fort i Sverige! Nu ska trafiklagstiftningen göras om, för det är stor efterfrågan på att dundra fram i 160!”
Frågan om prostitutionen är så viktig att den till och med har fått några borgare att värna den fackliga anslutningen. Häpp!
Se även Stockholmsvänstern
- - -
Tack i efterskott till Dagen för en bra kommentar angående bröst och politik!
Torskarnas behov av att att köpa kvinnokött är segdraget och svårt att bearbeta. Lagen har endast påverkat gatuprostitutionen, men kan inte avskräcka från den osynliga nätkommersen.
En avsikt med lagen är också att den sätter normen: Att göra affärer med kroppar är oacceptabelt. Men allt för många män tar inte lagen på allvar, och det kan eventuellt hänga ihop med att den redan från början ifrågasatts och förlöjligats.
”Det är olagligt att köra bil för fort också” konstaterar en man i artikeln. Javisst - och om jag kör för fort vet jag ändå vilken normen är och förstår varför jag bestraffas. Fartgränserna är ytterst sällan mål för förlöjligande, och aldrig har jag sett ett tidningsreportage med innehållet: ”Stort intresse för att köra fort i Sverige! Nu ska trafiklagstiftningen göras om, för det är stor efterfrågan på att dundra fram i 160!”
Frågan om prostitutionen är så viktig att den till och med har fått några borgare att värna den fackliga anslutningen. Häpp!
Se även Stockholmsvänstern
- - -
Tack i efterskott till Dagen för en bra kommentar angående bröst och politik!
söndag, maj 03, 2009
Var helst inte kvinna och vänster!
Media sköter inte rapporteringen från 1 Maj har jag hört. Enligt en bekant var Sydsvenskans största Malmö-nyhet att en sköldpadda jagade en and i kanalen! Ett spännande liv de lever därnere i södern…
Själv retade jag upp mig på sena nyheterna i någon av kanalerna. De hade visserligen hela tre 1 Maj-inslag, men det lät såhär:
Ett: Vanja klarade sig dåligt. Folk ropade bu och Vanja blev störd. Vanja hade påtagligt svårt att klara upp situationen. Vanja är inte medietränad. Vanja är inte cool. Vanja är i gungning.
Två: Mona fick det också jobbigt. Mona har det inte lätt nu. Men Mona har humor. Mona är medietränad. Mona klarade faktiskt av sitt möte lite bättre än Vanja. Mona pratade också om S’ politik.
Tre: S’ politik är oekonomisk och ogenomförbar, förklarar en expert i studion. Han har verkligen satt sig in i dethär. Han talar klokt, saklig och eftertänksamt. Ingen ropar bu eller stör honom på annat sätt.
Vill du veta mer och bättre om 1 Maj, läs Hanna Löfqvists tal. Eller Esbati. Ska det rapporteras får man göra det själv!
Vill du veta mer om vedervärdigt debattklimat finns ett osmakligt påhopp på Hanna i DN, signerat Malin Siwe. Hon gillar inte vänsterpolitik och blev förstås besviken på att vi har ett så roligt valmaterial, och det får henne att sänka sig till nivån att gnälla på klädsel och utseende.
Slutligen, angående svininfluensa, frågade en reporter: ”Kommer många att dö?”
Käre läsare! En av de saker vi kan vara fullkomligt säkra på i denna ofullkomliga värld, det är att många kommer att dö. De som undgår det är en försumbar minoritet.
Själv retade jag upp mig på sena nyheterna i någon av kanalerna. De hade visserligen hela tre 1 Maj-inslag, men det lät såhär:
Ett: Vanja klarade sig dåligt. Folk ropade bu och Vanja blev störd. Vanja hade påtagligt svårt att klara upp situationen. Vanja är inte medietränad. Vanja är inte cool. Vanja är i gungning.
Två: Mona fick det också jobbigt. Mona har det inte lätt nu. Men Mona har humor. Mona är medietränad. Mona klarade faktiskt av sitt möte lite bättre än Vanja. Mona pratade också om S’ politik.
Tre: S’ politik är oekonomisk och ogenomförbar, förklarar en expert i studion. Han har verkligen satt sig in i dethär. Han talar klokt, saklig och eftertänksamt. Ingen ropar bu eller stör honom på annat sätt.
Vill du veta mer och bättre om 1 Maj, läs Hanna Löfqvists tal. Eller Esbati. Ska det rapporteras får man göra det själv!
Vill du veta mer om vedervärdigt debattklimat finns ett osmakligt påhopp på Hanna i DN, signerat Malin Siwe. Hon gillar inte vänsterpolitik och blev förstås besviken på att vi har ett så roligt valmaterial, och det får henne att sänka sig till nivån att gnälla på klädsel och utseende.
Slutligen, angående svininfluensa, frågade en reporter: ”Kommer många att dö?”
Käre läsare! En av de saker vi kan vara fullkomligt säkra på i denna ofullkomliga värld, det är att många kommer att dö. De som undgår det är en försumbar minoritet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)