Välfärd och vänster

I diskussionen om vänsterns blivande partiprogram förra helgen frågade någon om vår syn på medelklassen: om välbetalda arbetare upplever sig själva som medelklass blir väl klassanalysen meningslös?
Tvärtom. Inte om den kombineras med frågan om makt & medvetande.

Men Lotta Gröning lanserade ”skit i medelklassen” som politiskt projekt. Hon menade att medelklassen ”har allt”, och att vänstern ska jobba för dem som har det sämst. Det må låta tilltalande. Men allt som är tilltalande är inte rätt.

Generell välfärd innebär att medeklassen får återbäring på skatterna de blir avkrävda. Andra system leder till skattevägran och privat lösningar för somliga, och godtyckligt frivilliga bidrag åt resten. Att satsa på dem som inget har betyder att hämta in pengar från dem som har. Inte i inskramlingsbössor, utan offentligt och demokratiskt.

På varje möte kommer deltagare som passar på tillfället att vädra sin upprördhet över samhällets olycksbarn. Det kan nog behövas. Men tyvärr är det inte så enkelt att indignation automatiskt ger den bästa politiken.

Citatiskt

Jag ägnar mig åt isar. Metalliskt gråblå, silvervita. Bloggar därför via citat:

”Birgitta Olsson, Fp, sa att man måste vara ’glasklar’ i fråga om demokrati och diktatur. Vi tyckte att det var en intressant formulering” skriver Röda raketer i ett utmärkt inlägg.
Detta var en underdrift! Formuleringen är faktiskt idiotisk och plattitydisk. Ingen politiker idag har några som helst svårigheter i att ta glasklar eller klockren ställning för demokrati mot diktatur. När glaset börjar klirra och det darras på manschetterna, det är när vi ska reda ut vilken sorts demokrati. Hur mycket ska den utvidgas? Ska den omfatta ekonomin? Ska man prestera för att få del av den? (som en del liberaler bloggledes antytt i fråga om rösträtten).
Pompösa självklarheter är del av proffspolitikernas facksnack. Bevare oss!

Sedan tack till Ali (som tackar Tobbe W) för länken: Friherrinnan Linnéa Transchiöld, bosatt på Östermalm, med en blogg där hon på ett självfallet kåserande och humoristiskt vis beskriver de vardagsproblem vi alla delar. Oh la la!

Urban lyrik

Paradigmskifte
I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk

Skifta bild
Skifta paradigm
Genomlysta regnbågsdiagram för guldåldern
zoner av koner, vektorer i sektorer
tårtbitar interiört och initierat bestrålade

Skifta till eliminationsprocessen
ingångna fördrag bekräftar uppsagda avtal
brutna regelverk, bild utan ram

Tabellernas pilspetsar siktar mot den

oändliga oavhängighetsförklaringen
i de metastaserande provrörsbarnens

återhållsamma dramaturgi

Eskalerande urvalskriterier
något är det alltid som ska elimineras
genom brödraskapens glädjekalkyler för global maximalism

Skriften på väggen
Den mekaniska nödvändigheten av procentuell exklusion
medger seriemord, sektorsvis
fjärran all nöd


ur Möjligt Land, -01

Lilla globala Stockholm

Den globala staden* av Ulf Stahre var en oväntad och varmt välkommen läsupplevelse. Antagligen är den inspirerad av Mike Davies’ epokgörande Los Angeles-bok, fast inte lika häftig – eftersom Stockholm tack och lov inte är fullt så häftigt som metropolen därborta.

Stahre visar på gemensamma drag i de internationella storstädernas utveckling, en spiral av segregering, gentrifiering och polarisering. Är du intresserad av galleriornas genomslag? av vagnborgarna i Berlin? eller mer allmänt av Platsens Betydelse? Då finner du något i denna bok. Är du intresserad Stockholms nedrivning och uppbyggnad finner du massor; en angelägen nutidshistoria på stadsdels- och folkrörelsenivå.
Här får vi perspektiv på Klarakvarter, almar och reclaim-fester. Här ser vi likheterna mellan storpolitikernas fallokratiska glassbyggen, och skillnaderna mellan byalag, lobbygrupper och autonoma aktivister.

Gillar du Stockholm kan du fördjupa er relation. Medan jag som ogillar stan fick ett sammanhang där den platsar.
Varning! Om du avskyr 08-or i allmänhet riskerar du att du får viss sympati genom denna bok.


*Den globala staden är publicerad av Atlas akademi/Agora och säljs på Bokus

Otroligt queer

Tänkte skriva nåt om Zaremba och det queera. Avstod sedan jag läst briljanta Brink. Gör det du också. Eftersom de reaktioner jag hört från så kallat vanligt folk är extremt närsynta och apolitiska.
”Nu måste man visst vara sådär queer för att få ett jobb överhuvudtaget. – Och vi som inte är sådär queera och intellektuella då vi får väl hålla mun i fortsättningen då. – Ja nu gäller det att veta vad man säger annars kanske någon blir kränkt för att hon inte får heta Pelle eller nånting. – Nä men gud, är man tillräckligt queer ifall jag heter Pelle!? – AAAhahahahah!”

Detta är typiskt otillfället att säga: Hörni, jag är faktiskt så queer att det inte ens märks.
Ty de skulle inte ha trott mig.

Därför tar jag mig friheten att ifrågasätta om de lättkränkta verkligen är kränkta. Kanhända är det trötta de är.

På tiden

Det var på tiden – Fidel Castros avgång, alltså. Att vara kommunist betyder på intet vis att man vill att samme försvagade och intolerante kommunist ska styra oavbrutet och halvsekelvis.

Under interregnum och i väntan på fria val är det på tiden att säga något om kommunismen. DN:s ledare skriver: ”Kommunismen prövades verkligen, i halva världen, och visade sig givetvis oförmögen att leverera vare sig välstånd eller frihet.” Men på annan plats i bladet läser man att ”Fidel Castros regim har lyckats väl när det gäller utbildning och hälsa. Analfabetismen har utrotats och medellivslängd och spädbarnsdödlighet är på nivåer jämförbara med betydligt rikare länder” - en betydelsefull del i mänskligt välstånd, kan man tänka sig.

Men låt oss anta att ledarcitatet stämmer, att både välstånd och frihet uteblev. Då är det ordet ”givetvis” som sticker ut. Utgången var given? Alla visste hur det skulle gå? Var det DN:s journalister som hade facit i hand, eller världskapitalismen?
Lika gärna kunde jag skriva: Socialismen prövades visserligen i stora delar av världen, men visade sig trots allt oförmögen till det gemensamma byggandet av välstånd och frihet.

Kommunismen däremot... har vi ännu inte prövat. Ett samhälle utan klasser där var och en fritt kan växa. Det vore på tiden att komma ett enda steg närmare.

Foto HD: Malecon, Habana

Etablissemang och islamofobi

Ännu en vass artikel av Andreas Malm om islamofobi. Jag är särskilt nöjd med det stycke som pekar på att islamofobin framför allt verkar som ett medel för att bekräfta och befästa Europa. Under tidigare århundraden var det nidbilden av juden som utgjorde ett hot mot nationen – kunde den enskilde medborgaren verkligen vara både tysk och jude? Nu är det rädslan för en hel civilisation som tänks ta över institutioner och sedvänja från Siracusa till Kiruna. Det självutnämnda upplysningens och humanismens Europa vilar på så bräckliga benbitar att det kräver en fiende för att hjälpligt hålla ihop fasaden.
Därför, skriver Malm, marscherar islamofobin i takt med tiden. Och därför kan prominenta EU-politiker skylta med sin illvilja.
"Medan den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll i och med överskridandet av nationalstaten växer islamofobin snabbt fram som det definierade tillståndet för det nya Europa, skriver Bunzl” skriver Malm. Ja, och varför inte definierande?

Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.

Det var en gröning, en röding och programmet

Storstockholms vänsterpartister hade årskonferens i den förträffliga lilla staden Sundbybergs förträffliga kulturcentrum i Hallonbergen. Bitvis var det förträffligt trevligt, det tyckte iallafall partiledaren Lars Ohly och partisekreteraren Anki Ahlsten.


Efter konferensen presenterade Lisa Rasmussen och jag förslaget till nytt partiprogram. Opponent var Aftonbladets Lotta Gröning, och det blev en ganska gemytlig tillställning. Gröning verkade inte så intresserad av vårt blivande program utan ville hellre fördöma orättvisorna i samhället, vilket vi kunde instämma i. Hon var också kritisk till Göran Persson, vilket inte heller var särskilt provocerande. Allra minst för oss sundbybergare som under hela valrörelsen betraktade honom som vårt största problem. Grönings kritik av V gick ut på att vi är alltför parlamentariska och inte tillräckligt har kritiserat den offentliga sektorn. Vi har inte haft tid! är ett lamt men dock försvar.

En väsentlig fråga som Gröning väckte är den om politikerns roll: att styra tjänsteutförare och lyssna till medborgarna, inom eller utom budgetramar och lagstiftning. Detta kan man diskutera länge, och varje folkvald bör göra det med sin spegelbild varje morgon. Men det är mera en etisk än en programmatisk fråga.

På nationaldagen inleds Vänsterpartiets kongress. Programdebatten kommer att dra igång långt dessförinnan.

Folkflertal och individinflytande

Jag fick en rapport om senaste årets riksdagsarbete författad av tre vänsterledamöter. I rapporten kom Mats Einarsson med upplysningen att det övergripande målet för politikområdet Demokrati ändrades i regeringens budgetproposition.
Tidigare hette det ”Folkstyrelsen ska värnas och fördjupas”.
Borgerligheten föredrar: ”En levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras”.

Regeringen avstår alltså ifrån folkstyrelsen som mål, till förmån för individuellt inflytande som är en helt annan sak. Inte en dålig sak precis – men det beror på hur inflytandet utövas. Folkstyrelse, att flertalet bestämmer, är förskräckande för borgerligheten då de ser risken för det de brukar kalla majoritetens tyranni över minoriteten. Medan de däremot tycks anse att riskerna i individens inflytande över tusentals andra individer förhoppningsvis löser sig med respekt för mänskliga rättigheter.

Uppsatser i statsvetenskap kunde skrivas om detta. Jag bara undrar: är det någon mer som har reagerat när målet för den svenska demokratin ändras i en budgetpropp utan att, så att säga, demokratin själv är tillfrågad?

Individ och organisation

Man kan, som flera bloggare idag, debattera om rasism är mera höger eller mera vänster. Om man finner det meningsfullt. Om man däremot betraktar rasismen som en inbäddad struktur i samhället blir det inte fullt så viktigt att partipolitisera den.

Men en som skrivit bra är Svensson. Han skiljer på människorna och rörelsen: ”Att det finns individer i vänstern som bär på fördomar om invandare är självklart. - - Att det funnits antisemitiska/rasistiska strömningar inom vänstern är ingenting jag förnekar. - - Men det är också sant att det var vänstern som i första hand gjorde motstånd mot nazismen.”

Eller, som jag tror det var Sven Lindqvist som konstaterade: Förespråkare för rashygien fanns i alla partier. Men ett organiserat motstånd fanns endast inom vänstern. (Ja: det betyder att enskilda individer mot rashygien fanns inom högern.)

Allt sammantaget kan vänstern vara "mindre rasistisk än högern" som Svensson säger. Den uppfattningen stöder han bland annat på en rapport om ungdomars attityder, där intolerans sätts i relation partipreferenser. Den finns att hämta på Forum för levande historia.

Extremt mainstream

Tack för utmärkt artikel av Andreas Malm om islamofobi och högerextremism, tvillingarna som ger näring åt varandra.
Ny Demokrati var en politisk dagslända, gick att skratta bort, förlöjliga som Greven och Betjänten... men låt oss inte ens försöka göra detsamma med Sverigedemokraterna. Så dumma är de inte, att de inte kan lära av andras misstag. Vi kan utpeka deom som flata, ignoranta eller bara ovana i fullmäktige, men de kommer inte att väljas bort av denna oväsentliga orsak.
Miljöpartiet var inte heller några strategiska florettmästare när de gjorde entré, och talarstolsrutinen är i själva verket oväsentlig.

Det som betyder något är att Sverigedemokraterna är ett fullkomligt normalt högerextremistiskt europeiskt parti. De vill skaffa sig makt för att omskapa samhället enligt en reaktionär ordning, och som argument för sin rasism använder de islamskräcken som (nästintill) rumsrent argument.

Vad menar jag med fullkomligt normalt europeiskt? Har jag inte xtusen gånger fått höra att VI här i den europeiska unionen ALLA kämpar för samma HUMANISTISKA ideal?
Bortsett från att ”Vi måste noga se till att moskékupoler inte byggs högre än kyrktorn” och ”Det finns för många muslimer i Europa”.
Citaten är inte från Jimmie Åkesson. Enligt den ovan länkade artikeln är det två av EU:s starkaste företrädare som talat; Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. De må ha sina brister, men några provinsiella hafspellar är de inte.
Om extremismen har blivit huvudfåra, eller om rasismen alltid har flutit med i huvudfåran, finns det platt intet att skratta åt i politiken.

Bidragsberoende kapitalism

Du har väl sett kritiken att företag numera lägger ut servicen på kunden. "Här kan du boka din resa själv – det är bara din tid som går åt..."
Nu har jag upptäckt företagen som till och med lägger ut tillverkningen på kunden. "Här har du ett superfräscht digitalt system – när du klickat dig fram rapporterar du felen till oss..."

När hela kommuner går och köper hela system och planerar in hela utbildningsdagar för hela enheter, då blir det i slutet förbannat dyrt. Kommunalt avlönade sitter noterar fel åt företagarna så att de kan få åtminstone det uppgraderade systemet att fungera bättre. Skattebetalarna pytsar alltså in företagsstöd, utan att ha en aning om det.

Eller bidrag som det heter numera så fort nån jävel utan patent får ett handtag.

Föreställ dig att bilar såldes på samma premisser. "Här har du en extra eco super drive – säg till när du kör in i väggen... "

Det finns inget system som överträffar kapitalismen när det gäller att ta fram bra varor.
Det finns inget system som överträffar kapitalismen när det gäller att ta fram dåliga varor.
Det finns heltenkelt inget system som överträffar kapitalismen när det gäller att ta fram varor. På någons bekostnad.

Sängkammarögon

Fokus fick äntligen till det! Men då var det tack vare jättesexiga Katrine Kielos, förstås.
Mina försök att psykoanalysera svenska folkets förhållande till sina härskare i mamma-pappa-barn-relationer har hittills spruckit. Kielos satte däremot fingret rätt på den erogena punkten: ”Stackars Fredrik! Det är alltid svårt att inleda förhållanden med folk som fortfarande är upphängda på sina ex.”

En annan underbar mening: ”Folket ville känna sig sett.”
Jag tror det är alldeles riktigt. Jag tror att Reinfeldts sängkammarögon var alldeles oemotståndliga för ett trött och glåmigt, medelåldels folk. Liksom hans vapendragare, den sagolike plastfarsan som garanterade snällare ungar till varje morsa och fröken!

Det är bara en sak som inte stämmer i förförelsekonsterna. Alliansen anklagade folket för hypkondri, fusk och lättja. Men folket uppfattade av någon anledning att det var riktat mot någon annan. Att alla dom andra skulle åka dit.

Detta är det mest förföriskt förfärliga i hela det borgerliga moral-moraset.

Feministmingel

Feministiskt forum i Stockholm såg första dagen ut att arta sig till succé! Redan vid öppningsdags klockan tio strömmade hundra pers genom portarna i ABFs funkisbunker på Sveavägen. En kvinna på väg till kinesiska tolkmötet blev så nyfiken att hon kanske skulle titta ner på lunchen, sa hon.

Jag lyssnade till Katarina Lindahl från RFSU, om kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa världen över. Kvinnors orätt, snarare. Bland kvinnor i fertil ålder (i ett geografiskt område jag glömt) är våld en lika vanlig dödsorsak som cancer och dubbelt så vanlig som trafikolyckor och malaria. Apropå trafikolyckor är det i Indien lag på att föraren av de vanliga motorcyklarna ska bära hjälm. De lika vanliga bakpå-passagerarna behöver inte, och gissa vem som kör... Under en ganska dyster framställning nötte Lindahl in i oss kvinnans position som ägodel och handelsvara, samtidigt som vi tycks vara närmast värdelösa.

Det var trångt och mingligt i korridorerna, det fanns gott om godis på bokborden. Jag hörde Gudrun Schyman säga till en kvinna att det var skönt att komma bort från rampljuset och inte ständigt granskas. Om det var så bråttom med den saken hade hon kunnat lämna tillbaka vänsterns riksdagsmandat före valet -06 istället för att blåsa det i ett nytt partiprojekt.

Bland söndagens seminarier kommer bland annat queerpedagogik, feministiskt självförsvar, och presentation av Respektguiden av Varken hora eller kuvad. Hela programmet här!

Är du i Stockholm, ta sista chansen att besöka Feministiskt forum i ABF-huset på Sveavägen.

Förhindra familjer ett rimligt krav

Alliansregeringen kommer att kräva ordnad försörjning av den som vill leva samman med sin familj.
Nej nej! Det innebär inte hinder att ingå äktenskap för två infödda arbetslösa svenskar! Det gäller bara för den som flyttat hit och har sin livskamrat i ett annat land. Det är då det gäller.
Ett nytt språk tar du lättigt in medan du skickar uppmuntrande sms till frugan. Sen entreprenerar du dig till en födkrok som om ingen diskriminering existerade. Om maken fortfarande lever när du har flyttat in i acceptabel boendestandard på en plats där det inte finns för många av såna som dig, då kan ni kanske återuppta samlivet.

Tobias Billström (migrationsminister, M) säger: "Det är rimligt att ställa krav på att den som vill att anhöriga ska komma till Sverige först ordnar ett arbete och en bostad som familjen kan bo i. "
Men rimlighet är beroende av position och situation. Låt vara att det är rimligt för Billström att ställa krav. Det säger inte att kraven är rimliga.

Peter Eriksson (Mp) säger: "I valrörelser säger sig regeringen vilja satsa på familjen, men det verkar bara gälla svenska medborgare, inte de familjer som flyr från förföljelse och förtryck."

Fredrik Reinfeldt (statsminister, M) säger: "Det multikulturella Sverige fungerar bättre om trångboddhet och bidragsberoende minskas."
Vilket j-la Sverige som helst fungerar bättre med ett självförsörjande folk i rymliga bostäder. Det skamliga är att Reinfeldt som högste ansvarig inte tänker göra något åt den saken. Han utsoursar den helt enkelt till de individuella immigranterna.

Kalle Larsson (V) säger: "Detta en av de mest allvarliga inskränkningar av flyktingars mänskliga rättigheter som skett på många år. Det finns ingenting som tyder på att det skulle bli lättare för folk att få ett jobb och en rimlig bostad bara för att de förhindras att träffa sina närmaste."

Vad säger då kärnfamiljskramarna Kd? Jo, från början tyckte de att det viktigaste är att hålla ihop familjen. Sen ändrade de sig till att det viktigaste är att hålla ihop Alliansen.

Och vad säger folkets röst? Jo, läsaromröstningen i Expressen visade fredag förmiddag 91 mot 8 till förmån för regeringen.
Så nu har Alliansen äntligen lyckats lansera något som går hem brett.

Krav och liv

Regeringen presenterar krav för anhöriginvandring.
Kalle Larsson citerar Petter Larsson:
”Den som inte arbetar ska inte få träffa sin barn. Snacka om incitament. Man kanske skulle göra det samma med svenskar, ta familjen som gisslan? Men på vilket sätt blir det lättare för folk att få jobb och bostad för att de inte får träffa sina närmaste? Risken är ju tvärtom stor att människor som ofta redan lever i en pressad situation helt bryts ned.”

Larssons har rätt. Alliansen har fel. Och jag har för mycket att göra.
Eftersom jag arbetar i skolan hinner jag inte gå upp till kamp mot betygen. Intyg däremot!
Skriva intyg om usel bostad och svår psykisk press för barn som inte kommer att få något betyg alls därför att de inte förmår koncentrera sig på en läsebok där LISA BOR I OLAS HUS därför att barnens pappa inte bor i barnens hus eftersom han är kvar därborta i landet där pappor dör.

DÅ, just precis då, ska väl vi som är vi äntligen börja ställa krav på dom, eller hur.
OLA HAR ETT HUS. LISA BOR I OLAS HUS. OLA SER LISA. LISA LER.

Är detta vad arbetsskygga alliansföräldrar kallar för livspussel?

Varför icke en stafningsreform tillika?

Nu är det kört. Bokstavsbetygen återinförs i grundskolan med gamla tiders flitmoral i ryggen. Utbildningsmajoren kommenterar: ”Det ska löna sig att vara flitig i skolan.” Med det menar han att ådagalagd flit ska ge bättre betyg. Men vad är det som betygen ska mäta: kunskap, färdighet eller arbetsinsats?
Flitpremien möjliggörs genom fler betygssteg. ”Rättvisare” tror Björklund. Men betyg ska faktiskt inte vara rättvisa. Däremot ska de vara rättvisande i förhållande till sitt syfte.

Med dagens betyg och de kriterier som är knutna till dem har vi under en kort period levt med ett av de mera rättvisande betygssystemen. En enorm möda lades ned på att formulera kriterierna, och de studerande hade en god chans att få veta vad som förväntades av dem. Jag antar att hela detta jobb nu måste göras om igen för att motsvara nya nivåer. Eller ska vi gå tillbaka till det rena godtycket och belönandet av goda egenskaper?
Ren krage och gudsfruktan kanske inte är så intressanta idag, men social kompetens är det tvivelsutan. Liksom flit! – och inte nödvändigtvis vad fliten resulterar i.

Toppbetyget A blir ”vassare” än MVG, säger Björklund, som tydligen redan har ställt upp de nya kriterierna. Eller tycker han att för lite krävs för ett MVG? Låt honom testa i fysik eller franska, då. Eller menar han att om så många som idag lyckas prestera MVG syns det inte att skolan är så kass som han påstår?
Nåja, den saken ska han råda bot på genom lägstbetyget F som står för inte godkänt* och innebär att den obligatoriska skolan fortsättningsvis tillåts att ge upp ifråga om tolvåringar. Eftersom betygen ska sättas från skolår 6.

Vi hade kunnat avskaffa grundskolebetygen och avkräva skolväsendet att varje barn ska klara av ett minst godkänt resultat. Om denna lösning är för intellektuellt krävande för dem som vill nåla fast kunskapen i bokstäver och siffror, hade vi kunnat bearbeta dagens betygssystem och dess verkställare för att åstadkomma större genomskinlighet och minskat godtycke.
Men alliansarna väljer att stämpla barnen istället. Så nu är det kört.


* I Aftonbladet används genomgående ”godkänd”, vilket beskriver den studerande, istället för ”godkänt” som står för resultatet. Där står också ”icke” istället för inte vilket står för 1800talets normer.

PSYOP

Intressant understreckare (kommer förmodligen i www.svd.se imorgon) om knepen att nå fiendens hjärta och hjärna – om "psyop", den psykologiska krigföringens olika grepp och missgrepp under 1900-talet.
Frågan väcks på nytt: vad är viktigast, bilden eller verkligheten? och finns det en annan verklighet än bildens?

Det går lätt att också dra paralleller till fredstid. Masskommunikationens avsikt är att påverka. Därför är det varken konspirationsteoretiskt eller ett utslag av elitism att då och då påpeka att medias bilder och språk påverkar folkets bilder och språk. De vore helt enkelt ena skräpmedia om de inte klarade av en sån basal sak!

Sämst i artikeln är slutet, där författaren låtsas att varje krig skulle ha kunnat vara en informationsoperation. I sitt sammanhang kan det möjligen fungera som skämtsam slutknorr, men med tanke på hur förintelseförnekarna väljer att betrakta historiska urkunder som falsarier och martyrier är det inte särskilt lustigt.

Frankrikes jaså

Det kloka franska folket är inte kloka. Var det inte alldeles nyss som de satte unionsivrarna på plats genom att rösta nej till det överstatliga fördraget? Nu låter de parlamentet rösta igenom det nya förslaget utan reaktioner. Frågan om det medborgerligas karaktär i Europa är abstrakt i jämförelse med bankkris och prisökningar.

Med en träffsäker formulering skriver SvD att nej-sidan aldrig hämtade sig från segern. Nej – eller var oförmögna att använda den. Socialistpartiet måste vara handlingsförlamade eftersom de tar en grundlagsändring med ett jaså. Som om intet och ingenting vore viktigare än att lämpa sin kandidat över tröskeln på Elyséepalatset.
Det är ingen fruktbar politisk inställning. Men tyvärr kanhända en som väljarna delar.

Tidningen Libération skriver: ”Än en gång ger EU-anhängarna intryck av en sluten elit. Det trista intrycket blir att de är rädda för folket”. Mais oui.
Då är den redaktören ändå anhängare av fördraget! Men en som vill ha acceptans bland folket – inte apati. Denna hedervärda inställning bara understryker nödvändigheten av en folkomröstning i Sverige.

Klipp med utblick

Läs en fin intervju med Sven Lindqvist i SvD. En deltagande intellektuell fortfarande i arbete med att frilägga de brott mot mänskligheten som kommit att ingå i västerländsk normalitet. Inledningen till Utrota varenda jävel är beklagligt hållbar ännu efter femton år:
”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är ­modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Vilka slutsatser? Till exempel - med citat ur artikeln:
- De som utrotar alla som inte passar in i den rasistiska idealvärlden visar en gränslös uppfinningsrikedom.
- ...segermakternas historieskrivning, förmågan att dölja sanningen om vad vi demokratiska européer förmår göra

Mer läsning i LO-tidningen där Josefin Brink skriver om arbetsrätten inom europeiska unionen. Bortsett från att hon har rätt och bortsett från att hon skickligt balanserar på gränsen till vad-var-det-vi-sa, är det roligt att se en av våra mer färgstarka företrädare i LO-organet.