Det är kulturpolitik, dummer!

I en utmärkt artikel om vikten av kulturpolitik skriver Jenny Lindahl om att vi måste kunna se verkligheten som den är: ”Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker”. Med bortförklaringar menar hon till exempel att tanken att det skulle bero på hur dåliga Socialdemokraterna är (vilket de är, och vilket spelar in). Man kan också räkna dit tanken att media skulle ha underblåst fascistiska strömningar (vilket de har, och vilket spelar in). Men den underliggande förklaringen är, skriver Lindahl: ”en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden”.

     Eller, som jag brukar citera en filmtitel: Motståndaren är välorganiserad.

     Eller, som jag citerar mig själv: Folk vill inte ha demokrati och socialism just nu.

Nationalismen har kopplat greppet.

Från 1980talet och framåt gick borgarna och näringslivet i offensiv mot den så kallade 68-vänstern – den korta tid då vänstern besatt privilegiet att formulera problemen. Genom den offensiven satte de sig i stånd att genomdriva nyliberal politik och splittra arbetarrörelse och fack. Strategier som satsa-på-dig-själv och fucka-facket nötte ner solidariteten, och i dess ställe fyllde nationalismen människors behov av samhörighet.

     Folk ser naturligtvis klassklyftan, orättvisorna. Men när kategorin klass gjorts osynlig framträder annat: Hudfärg. Kultur. Religion. Språk.

    

På 90-talet var jag inne på att vi måste förstå och påverka det som rör sig inuti folks huvuden. Socialdemokraterna hade för längesedan lagt ner det projektet (även om de fortfarande var inne på att fixa grejer åt ett alltmer passivt folk). Samtidigt förändrades formulerandet av problem, värdeord och signaler, till en början i takt med nyliberala framgångsdrömmar. När dessa visade sig ohållbara fanns ett tomrum öppet för underliggande nationalistiska eller rasistiska tankemönster.

Lindahl konkretiserar: ”Det krävs att vi börjar förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå.”

     Språket styr tanken. Att arbeta med det som rör sig inuti folks huvuden genom media, konst, bildning och så vidare, är en av dagens viktigaste uppgifter. Och den kan inte längre viftas bort som osaklig idealism.  

"Invandringsfrågan" - vem är det som frågar? eller Diskursförändring på 20 år

En god vän till mig sa nyligen att hen blir räddare och mer olustig, eftersom det inte går en dag av politiskt arbete utan att immigration kopplas samman med våld och brott. Det är som att vårt samhälles problem inte kan granskas utan ett negativt filter som gäller invandring.

     Vännen flyttade till Sverige som helt liten och har därför reell orsak att vara rädd, utöver den rent allmänna olusten över vad som håller på att hända.

När Löfvén på ett visserligen fyrkantigt och förenklat vis (ja, han pratar ju faktiskt så, och ni som skrattar gillade inte den briljante Palme heller!) pekade på hur ojämlikhet och segregation bidrar till kriminalitet blev han dels utskrattad – vilket är illa nog – dels uppläxad för att alla vet ju att han hade fel. Alla vet ju att han försökte skylla på klasskillnader. Trots att alla vet vilket problemet är. Det vill säga: vilka som är problemet.

År -00 gästade jag en konferens i Schweiz för att tala integration. När jag kom in i salen trodde jag att jag kommit till fel möte, eftersom alla bara pratade brottslighet. Detta berättade jag efteråt, och det uppfattades som bister humor. ”Det är ju därför det är så viktigt att du är här! Ni har en helt annan syn i Sverige!”

     Idag är det inte särskilt humor.

     För snart 20 år sedan hade vi en helt annan syn i Sverige. Längre tid tog det inte att ändra diskursen: ”Inte en dag av politiskt arbete går, utan att immigration kopplas samman med våld och brott.”

     Rädsla och olust är en högst adekvat reaktion. Särskilt när exempelvis moderater nu kommer och kräver en sorts avbön; att vi ska förstå hur fel vi hade, eftersom alla numera vet att det var immigrationen som skapade kriminaliteten. Men det är inte verkligheten som har förändrats. Det är hur den beskrivs.

Numera har vi i Sverige något som heter ”invandringsfrågan”, ibland bara ”invandringen”, en rubrik som underförstått anger ett eller flera av följande: kriminalitet, våld, fattigdom, hedersförtryck, kvinnohat, bidragslurendrejeri, islamistisk terror, isolering, svenskhat, kaos.

     Det är påfallande likt hur ”judefrågan” gjordes till samlingsbegrepp i Tyskland. Där fanns aktiva och passiva antisemiter, där fanns fattiga och orättvist behandlade, där fanns ett hårt samhällsklimat av bristande tillit, och där lyckades man på till och med kortare tid än 20 år nöta in ”judefrågan” som något som alla – till och med andra stater – måste ta ställning till. Många intellektuella, många liberaler, många svenskar förstod att ”judefrågan” på något sätt måste lösas.

”Invandringsfrågan” är ett av de mest skrämmande och olustiga begrepp som någonsin figurerat i det politiska samtalet i vårt land.

     Tänk jämlikhet och mänskliga rättigheter istället. Det är de som på något sätt måste lösas.

     Tänk aldrig den slutgiltiga lösningen! När det gäller människor handlar det alltid om utveckling och gradvis förändring.

"En skola som föräldrarna minns" - ett SD-förslag utan kunskapsbas

I en debattartikel skisserar Sverigedemokraterna sin tilltänkta konservativa skola. Nuvarande grundskola kallar de för ”vänsterliberal” vilket i SDs ögon står för allt som är dåligt. Med viss rätt påpekar de att ”lärare och rektorer har i den moderna skolan i praktiken fråntagits reella möjligheter att styra verksamheten”, men ingenstans i artikeln nämns att denna brist på handlingsutrymme i första hand är ekonomisk. Skolor som inte har råd att anställa rätt personal, att bygga ut eller om, att erbjuda eleverna kulturupplevelser eller omvärldsstudier, det är skolor som inte styr sig själva. Ekonomin gör det. Samtidigt som privata skolföretag organiserar för att ta ut vinst. Detta stör inte Sverigedemokraterna.

De tar upp att anmälningar om hot och våld har ökat, och anger – förstås – migration som ett skäl till detta. Istället handlar ökningen dels om brist på specialpedagoger och kuratorer, dels om att Skolinspektionen i flera år legat på skolorna med piska för att få upp korrekt antal anmälningar. Sådant struntade man nämligen i,  i den gamla skola som SD minns. Som straff för särskilt problematiska elever föreslår SD statliga internat, alltså ett återinförande av ungdomsvårdsskolorna (som ofta var en utmärkt introduktion till kriminalitet!) För att av någon orsak också bestraffa de nyanlända ska de separeras från övriga elever tills de kan språket och inte innebär ”en störningsfaktor”. Hur de nu ska lära sig språk och koder utan kontakt med jämnåriga? För övrigt är det få elever som törstar så efter kunskap, som just de nyanlända.

Ännu ett korrektionsmedel är att elever ska tvingas gå om klasser ”om de inte når målen eller missköter sin skolgång”. Som om tvång och utskiljning skulle förbättra deras resultat.

SD vill se ett tydligt regelverk för alla skolor, med studiero, trygghet och lärande som ledord. Är det möjligt att de aldrig hört talas om Skollagen, Läroplanem och kursplanerna? Den senaste versionen antogs 2011, när SD satt i riksdagen, och Skolinspektionen är noga med efterlevnaden.

SD vill ge skolan ”ett normskapande uppdrag”. Det vill säga, Läroplanens första kapitel: Skolans värdegrund och uppdrag. För SD är exempel på goda normer "hur man hälsar på sin lärare, vilket språk man använder eller hur man bemöter varandra” – alltså, skolvardag för alla som vistas där.

På ettpar ställen nämner SD ”klassisk pedagogik” utan förklaring. Hur klassisk då? 

Klassisk, som när de grekiska filosoferna undervisade gossar? Klassisk, som då läraren Caligula plågade sina elever i filmen Hets? Klassisk, som då mina fröknar malde och malde och man inte fick vända blad i boken utan att vara tillsagd?

Nej, SD preciserar inte. De lånar ett knep från förre skolpopulisten major Björklund: det ska vara ”den skola många av oss vuxna minns”.

Inte vet jag om alla vuxna minns sin skola med någon större glädje. Men minnet är bekant. Oavsett om det passar i 2000-talets verklighet eller ej, är det bekanta en trygghet. För föräldrarna.

Men det är barnen som ska undervisas! Så det är bara att ta fram läroplanen, byggd på forskning och beprövad erfarenhet, och använda den. Och se till att skolorna har tillräcklig budget för genomförandet.  

Det är allvar nu - mellan varning och landsflykt

Det är allvar nu.

Jamen det vet vi ju.

Det har varit allvarligt länge, nu.

Men i början var det mera: lägg av, måla inte fan på väggen, det kommer aldrig gå så långt.

Eller så var det: lägg av, ge dem inget utrymme, förstora inte problemen.

Självklart var det också: vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Så nu är det allvar.

Vilket det har varit länge.

När är det rätt läge att varna?

När är det rätt läge att lämna landet?

Vi befinner oss just nu precis där emellan.

Det  var rätt läge att varna igår.

Det gjorde vi. Det hjälpte inte.

Men ännu är det inte dags att lämna landet.

Men det är allvar nu. Det allvar som råder nu betyder att det är dags för de mest utsatta – rasifierade, hbtq-personer, profilerade antirasister, uttalade demokrater inom juridik och media – att börja planera för att eventuellt  kunna lämna landet efter nästa val.

Om fascisterna då tar över.

Varje politisk situation har sitt allvar.

Det allvar som rådde förut gällde varningar, vilka av alltför många togs för negativa spådomar.  

Det allvar som kan råda inom några år gäller yrkesförbud, yttrandeförbud, utvisning eller tvärtom landsflykt.

Det allvar som gäller nu innebär självklart att vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.

Hur många tänker bidra till det?

Hur många tänker slå tillbaka mot fascismen innan den tillåts vinna?

Jag tänker på judarna i Berlin. Hur länge de väntade, hur länge de avstod från att måla fan på väggen, hur länge de stod ut med en allvarlig situation men trodde att läget skulle redas upp. De var inte alls dumma, tvärtom. Många av dem var intellektuella, alla trodde de på förnuftet.

Fascismen är inte förnuftig. Därav situationens allvar.

Hur många tänker vara med om att stoppa den, nu, i situationen mellan varning och landsflykt.

Katastrofläget Karlsson - utdrag ur ett uttalande

Via sociala medier kom citat från Mattias Karlssons tal på Sverigedemokraternas landsdagar. Karlsson har stora vyer, han vill föra kulturkamp på de arenor i samhället där språk och tankar formas, det vill säga media och utbildningssystemet. Från hans sida sett är det rimligt att önska konservativa studentgrupper framgång i kårvalen, det är så en demokrati fungerar. Men någonting i hans storvulna anslag antyder att han ser för sig något mycket större än så.

     Borgerlig hegemoni är inte tillräckligt för Karlsson. Han ser den inte ens. Han tror att det är socialister, anarkister och liberaler som styr. Han avser att vi valet 2022 bryta ”det socialistiska maktmonopolet” – det som inte existerar. Det är inte bara en fanatiker, utan en äkta fantast vi lyssnar till.

I talet är Karlsson rättmätigt stolt över partiets framgångar – men han anser att det går betydligt sämre för ”Sverige, vårt hem”, ja han påstår till och med att läget är katastrofalt.

     Eftersom Sverige ännu inte drabbats av krig, orkaner eller dödlig farsot kan man inte annat än undra vad han menar. Om detta ger Karlsson ingen upplysning, för det är deltagarna på landsdagarna som är hans målgrupp och de förutsätts veta – eller snarare känna – vilken katastrof det gäller, vilken ”katastrofsituation som handlar om att vinna eller försvinna”.

     Mannen menar allvar. Ett av världens rikaste länder där befolkningen finns på topp tio när det gäller hälsa, trygghet och lycka – det är Karlssons katastrofscenario. Med kännedom om SDs politik syftar han på immigrationen. Som vanligt. Han står och gläfser om en minoritet som han ska vinna över fastän de inte ens har hotat honom, hans parti eller hans land.

     Det är deras blotta närvaro som får honom att tro det. Det är en av de saker som kännetecknar en rasist.  

”Vi bär en tusenårig nations och kulturs öde på våra axlar”, sa Karlsson. Det är inte bara bombastiskt och patetiskt, utan också felaktigt. Sverige blev en nation tidigast för 500 år sedan, under Gustav Vasas tämligen hårdhänta konsolidering av riket. Oklart är varför Karlsson drar till just med vikingatiden, eftersom här bodde folk under sten- och bronsålder också – ja, de första kom faktiskt invandrande för cirka tolvtusen år sedan. Fast det var i Skåne, och det blev ju Danmark sedan… eller hur ska vi ha det?

”Vi bär de svenska medborgarnas trygghet och välfärd på våra axlar” sa Karlsson, som känner att bördan är ”tung, men hedrande” och han tror att ”vi kan, vi måste, bära vårt hem och vårt folk säkert i hamn”. Om Karlsson nu har det så tungt på axlarna kunde han ju lättat på bördan genom att låta SD-arna i riksdagen rösta för en enda reform som förbättrar villkoren för vårt hem och vårt folk. Eller rösta mot ett enda förslag som berikar de allra rikaste. Men det har SD inte gjort. De bryr sig inte ett dugg om pensionärer, elever eller patienter. De bryr sig om hudfärg och födelseort, och om det nyligen utnämnda konservativblocket kan hjälpa SD till makten bjuder de gärna på höjd pensionsålder, slopad värnskatt och nerlagd välfärd.

2022 planerar Karlsson att ”göra upp med vanstyre, inkompetens, folkförakt och svenskfientlighet”. För att göra det krävs ”betydelsefulla vänner i utlandet som kan hjälpa oss”. En logisk vurpa. En hotfull sådan. Har du hört detta och fortfarande tror att Sverigedemokraterna bryr sig om hur folk har det - då har du inte hört något.

Nazisterna frias - igen

 Förbud mot nazistiska organisationer? Kanske det, ja. Hetsa inte upp dig, jag kan hela motargumentationen och medger att den i stort sett är giltig. Men ett av argumenten föll just: ”Det är bättre att använda befintlig lagstiftning”

När det gäller Nordiska motståndsrörelsens framfart vid bokmässan i Göteborg för två år sedan påtalade åklagaren att nazistiska kläder, symboler, fanor, sköldar och tal sammantaget utgör hets mot folkgrupp. Många av oss trodde att den lag som gav fällande domar i mitten av 90-talet än en gång skulle visa att den visst inte är så tandlös som befarat. Den som utgör ett hot mot andra människors liv och säkerhet enbart genom att visa sig, ska kunna straffas.

     En skolelev som skriker ”jag ska döda dig”, en lärare som säger ”snart sparkar jag ut dig!” kan straffas om någon drar dem inför rätta. Och varför inte, båda har gjort fel. Brottet är ändå inte jämförbart med en person som tillsammans med sina likasinnade skamlöst klär sig, beter sig och talar så att det innebär dödshot.

Men nazisterna klarade sig. När media glatt utropar att de blivit dömda, så gäller brottet oordning på gatorna och ohörsamhet mot polis. Och varför inte, båda är ju fel. Men de gjorde sig, enligt domstolen, inte skyldiga till hets mot folkgrupp.

Hur långt ska det alltså gå, innan den lagen blir användbar? Vilket beteende vill domaren se, för att fälla förövarna?

Ordningen på gatorna och respekten för polisen är domstolen viktigare än medborgarnas skräck och utsatthet.

Det har hänt något de senaste tjugo åren. Det som var ett brott på 90-talet, ska det idag betraktas som normalt demonstrationsbeteende?

Förbud mot nazistiska organisationer? Kanske det, ja. Även om det blir bara ännu en svag liten lag som nazister enkelt kan kringgå i sina hotmanifestationer.

Det är egentligen inte lagen det är fel på. Det är de som dömer, som inte ser faran.

https://expo.se/nmr-aktivister-bokmassan-frias

Känslor kan nog vara bra på sitt sätt, men...

Många tycker det är bra med politiker som ”visar känslor” och inte alltid uttrycker sig korrekt. Känslor kan väl vara bra – att gråta vid världskatastrofer eller medge att man missat en debatt för att dottern är på sjukhus är helt rimligt oavsett yrkesroll – men att uttrycka sig med ett visst mått av korrekt- och exakthet borde väl vara ett minimikrav för politiker!

Annars får vi dethär känslofjamset som pågått ett tag nu… ”Sverige känns inte svenskt… Jag känner inte igen mig i Sverige… Min känsla är att någonting har gått väldigt väldigt snett i vårt land…”

Ta det från början. Sverige är inte invaderat av främmande makt, så landet är utan tvivel svenskt. Känns det inte så, ta då reda på vad det beror på. 1) Ökat antal skogsbränder, 2) Sociala mediers avtryck IRL, 3) Det går mörkhyade personer på gatorna

Om ditt svar är tre, ta då än en gång reda på vad det beror på. Om mörkhyade personer är den enda förändring du kan iaktta som du uppfattar som osvensk, då är något snett i din uppfattning. Du kanske sneddar lite åt det rasistiska hållet, vem vet.

Om du inte känner igen dig i Sverige, då kanske du är någonstans där du aldrig har varit. Ställ av mig vid raukarna mitt i natten och jag får lätt ångest, hamnar jag i Abisko är den panikartad. Främlingskänslor! Osäker på håll och riktning! Men vänta… vad beror på det på att jag inte känner igen mig? Jo, att jag aldrig har varit där förut! Så om du inte känner igen dig när det går mörkhyade personer på gatorna beror det nog på att upplevelsen är ny för dig, vilket vare sig Sverige eller de mörkhyade kan rå för. Så se till att vänja dig, för migration är ett naturligt fenomen i mänsklighetens historia.

Slutligen: Visst har någonting gått väldigt väldigt snett i vårt land! Välfärden har sålts ut och solidariteten raserats. Detta har pågått sedan 1980-talet under en väldigt medveten och hårt styrd politik från arbetsgivare-näringsliv och högerpolitiker. De har skapat sig ett skattesmitarsamhälle där det arbetande folket bestraffas om de blir sjuka, och där det i allt högre grad accepteras om man skyller dessa illdåd på immigranterna och deras barn.

Någonting har gått väldigt väldigt snett i vårt land, och du har antagligen åkt på värsta blåsningen om du inte ens kan se vilka som förorsakat det.  

Det känns som om det beror på människor med annorlunda hudfärg… Så har många i historien känt det före dig. Det har alltid slutat i katastrof.

Tänk efter en gång till. Vilket Sverige vill du känna igen dig i imorgon? Det med Hylands hörna, eller det med levande människor i?

Reagera nu! Bromölla är bara pilotförsöket

Läget i Tyskland strax före och efter nazisternas maktövertagande skildras föredömligt i Feuchtwangers bok om familjen Oppermann, första delen i den så kallade ”väntsalstrilogin”. Författaren skildrar den långsamma undergången för en grupp människor som inte vet hur det ska gå – vilket författaren inte heller visste när han skrev det!

     Väntsal.

     Eller: Tåget ska strax gå, som min stora bok om Europa heter.

Tågen gick. Vi vet vart de gick. Hur det gick.

Läget i Sverige idag innebär bland annat att det i Bromölla är förbjudet att be till Gud på jobbet. I en liten skitkommun med 13000 invånare beslutar det nationalistiska styret om inskränkningar i religionsutövningen, vilket ges nyhetsuppmärksamhet i hela Sverige. Det kan vi åtminstone vara glada för: det reageras!

Det som skedde i Feuchtwangers epos, det sker nu. Bokens figurer förefaller idag ätt naiva, trots att vi själva just nu står och glor på gradvisa förändringar.

     När flyttas gränsen? När ska vi reagera?

     Berlin var ingen liten skitkommun. Men det som genomförs i svenska småkommunerna är pilotförsök som kan komma att omsättas på riksnivå.

      När ska vi reagera? När det gäller 13000 skåningar, eller när ”vi” drabbas?

Tågen gick, och vi vet hur det gick.

Det började med inskränkningar. Vissa människor får inte göra vissa saker. I Bromölla; bönen. I andra kommuner; skolmaten, modersmålet. Det gäller ju bara vissa… ett fåtal, visst.  

     När ska vi reagera?

I Feuchtwangers Berlin reagerade inte ens de som drabbades. Inte till en början. De trodde att det gällde… ja, ett fåtal. Eller bara dem med sämre klassbakgrund. De med bättre klassbakgrund trodde att det gick att lösa genom individuella förhandlingar, eller genom att vara ekonomiskt lönsam.

     En liten tid gick det också att finna lösningar, för romanpersonerna var det fråga om månader. Då hade de med sämre klassbakgrund redan slagits på gatorna och fängslats.

I dagens Sverige har vi tid på oss att reagera. Det handlar om småkommuner. I flera fall handlar det om beslut som är rent symboliska, beslut som en kommun inte kan fatta. Just därför är det nu vi måste reagera. Innan ett fåtal småkommuner blir en region eller hela landet, innan fascisterna har lärt sig vilka sorteringsmetoder som fungerar bäst. Vi måste reagera på sådant som händer ett fåtal människor, innan det händer dig eller oss.

     Låt oss inte skriva boken om hur naiva vi var.

     Låt oss läsa och skriva om Tåget ska strax gå.

     Låt oss hindra fascisterna, denhär gången.

Borgarnas människoförakt, då som nu

Borgarna har förändrats. Eller om de har sjunkit tillbaka till sitt tidigare tillstånd.

     Under hela mitt politiska engagemang har jag varit trygg i tron att borgarna på sitt sätt menar väl. De har faktiskt trott att låga skatter och generösa bidrag till företagare ger fler arbetstillfällen. De har haft en övertygelse om att en minimal gemensam välfärd och en ständig ovisshet om arbetsvillkoren gör att människor anstränger sig mer och åstadkommer bättre. Deras politik har varit i linje med deras syn på samhällsutveckling.

     Men de har förändrats.

Den 18 december skrev Politik och poesi att borgarna lagt en elak budget. Utöver de stora linjerna (skattesänkningar, nedläggning av progressiva myndigheter och en satsning på sämre klimat) passade man på att med synbart små åtgärder klämma åt unga, arbetande och funktionsvarierade. En demonstration av människoförakt.

     På så sätt har det fortsatt i kommunerna. Snart sagt varje dag går det att läsa om indragna busskort, nedskuren assistans och slutet för kulturverksamhet. I kommuner där Sd är med och styr blir det riktade åtgärder mot immigranter och deras barn.

Vad är det borgarna vill? Hur långt ska det gå? När barnfamiljer vräks och sjuka nekas vård, när ekonomiskt bistånd dras in samtidigt som överklassen skeppar sina pengar utrikes, vad har de uppnått? Ja inte det samhälle som de tidigare skisserade, där fria individer jobbar sig upp och köper massa grejer för pengarna.

     Kanske var den borgerliga visionen endast en parentes. Kanske var den en produkt av den korta vänstervågen, en tid när politiker av varje färg blev tvungen att uttrycka ett minimum av intresse för det arbetande folket.

Under industrialismens framväxt var det självfallet att överklassen struntade i folket, som ju ändå ansågs vara lata, smutsiga och tjyvaktiga. Män skulle slita ut sig, kvinnor skulle föda barn, och barn skulle arbeta. Möjligen kunde dessa massor disciplineras. Fullvärdiga medborgare kunde de aldrig bli. Överskottet räckte ändå inte åt alla, och ett fåtal tog sig den så att säga naturgivna rätten att leva i lyx.

     Kanske har borgarna bara återfallit. Nu när de kan. Nu när de lyckats få ord som solidaritet och gemenskap att framstå som suspekta. Nu när de har ett rasistiskt stödparti som delar upp folket i svarta och vita (vilket är praktiskt, då man vet vilka som är de första att malas ner). Dagens klassförakt ligger inte långt ifrån det som rådde vid förra sekelskiftet, även om överklassen idag inte hånar folk för att de är hungriga och smutsiga, utan för att de är feta och talar fel. Disciplineras måste de i alla händelser; jobba när de är sjuka/simulerar, slås ner av väktare när de åker tunnelbana/är i vägen.

     Ta sedan ett mer modernt fenomen, klimatfientligheten. Liknar den inte det gamla resonemanget om överskottet? Jordens resurser räcker ändå inte åt alla – låt dem som kan köpa sig fria och resten gå under.

Vi står inför en oerhört farlig tid. Låt oss öppna ögon och öron för vad borgarna står i färd att göra. Låt oss organisera för solidaritet och gemenskap – för mänskligheten.

Leve 1 Maj och dess eviga värden

 Landets största 1Maj-tåg är Vänsterpartiet Storstockholm. Det är rimligt, med tanke på att det är Sveriges största kommun och region - och det största partiet i landet regerar visserligen, men går för övrigt knackigt. Uppskattningsvis var vi idag 12000.

     En märkbar skillnad mot tidigare år är att fack- eller yrkesföreningarna inom Vänstern har ökat kraftigt. Det är deltagare med egen banderoll från Transport, Seko, Kommunal, Hamnarbetarna, Handels, Byggnads…

     Inte för att fackklubbar är något nytt inom Vänstern. Men det är nygammalt. Under några år minskade deras aktivitet, och kamrater övergick till politisk aktivitet inom sina kommuner där det finns en grund för parlamentariskt deltagande. Men i och med de förvärrade klassklyftorna ökar också behovet av organisering på facklig bas, och nya fack- eller yrkesklubbar har bildats. Det är välbehövligt och stärkande för den politiska medvetenheten på arbetsplatserna. 

Lärarvänstern på vandring

Även miljö- och klimataktivismen märks tydligare nu än någonsin, eller om det är vi som ser den tydligare. I synnerhet unga, rentav barn, bär sol- & vind-plakat eller ropar hjärtskärande om sin framtid. En förbipasserande frågar om det är här Greta Thunberg är? Jag vet inte ens om hon är vänster. Får senare reda på att hon är i Ludvika för att protestera mot nazisterna. Engagemanget för klimat och demokrati hör ihop!

För övrigt var där inga nyheter i 1Maj-tåget – och varför skulle det vara det, när problemen är de samma, år ut och år in. ”Kampen ska fortsätta, rasismen ska krossas!” ”Inga fascister på våra gator” ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!” ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet!”

För en socialistveteran (med >40 års medlemskap i Vänsterpartiet) är 1Maj en dag av gemenskap och nostalgi. Men inte bara det. Dagen är större än landets största 1Maj-tåg, dagen har sitt eget värde. Arbetarklassens internationella högtidsdag har firats i 130 år och är, liksom andra stora högtider under året, något mer än sina deltagare. Frihet och jämlikhet, solidaritet och rättvisa – i likhet med parollerna är de inte nya, utan lika viktiga för varje år som går. Hur kan man undgå att bli veteran, när det är eviga värden som står på spel, varje år. 

När kristna värderingar görs till slagträ

Ebba Busch-Thor, den jättepopulära partiledaren, sätter tydligen en ära i att spinna på aktuella trender. Nu har hon uppfångat att intresset för ”kristna värderingar” har ökat i samhället, främst hos nationalisterna. Genast är EBT där med en debattartikel om att ”förorten” skulle må bra av en ”kristen grund”.

     Var tar dom allt ifrån.

Till skillnad från EBT utger jag mig inte för att vara förortsexpert. Jag har bara vissa erfarenheter. I förort A levde kristna och muslimer tillsammans i trygghet, skyddade från ett samhälle de uppfattade som onödigt sekulärt eller ateistiskt. I förort B var befolkningen kristen, konservativ, inskränkt, hårt sluten inåt, fördomsfull, negativ till majoritetssamhället. I förort C levde mest irreligiösa människor som aldrig pratade om Gud och möjligen tittade in i kyrkan på 1 advent.

     Att förorterna A och B var fattiga berodde inte på deras värderingar, utan på ett orättvist samhälle. Så var det då, så är det nu.

     EBT tror att människors värderingar gör dem fattiga, ja till och med kulturlösa, och hennes lösning på samhällsproblemen är att på något vis kränga på folk en uppsättning värderingar som hon inte ens bekymrar sig om att specificera.

     Fast det var ju i förort C som folk inte brydde sig om religion!

Låt oss vara överens om att kristna värderingar bygger på:

·        - Allt vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra för dem

·        - Du ska älska Gud av hela ditt hjärta

·        - Du ska älska din nästa som dig själv

Vem tar på sig att med gott samvete gå ut i förorten och predika detta? (Jag menar, det finns ju vanligen en präst på plats i vilken ort som helst.) Och i vilken förort ska det predikas; i den kristna, den muslimska eller den sekulära?

     Och med vilket resultat – att människor slutar vara fattiga?

EBT menar att politiken inte längre handlar om höger och vänster. Hon lallar runt i sin konservativt-nationalistiska lekhage som hon kallar kristen, hon njuter av medvinden från de inskränkta väljare som hon lyckas lura. Hon gör dessutom detta lagom till Påsk!

     Men fattigdomen och ojämlikheten är ingenting annat än ett högerproblem, och de kan bara åtgärdas med vänsterpolitik. Sedan skadar inte lite sjysta värderingar, t ex om allas lika värde. Men värderingar kan vi inte äta.

Jurister som profeter för medborgarnas lag

Tonåringen som misshandlade en tiggare till döds döms för enbart grov misshandel, inte för att mannen dog. Rätten ansåg att ett barn inte förstår att slag och sparkar kan ha dödlig utgång. De anhöriga får inget skadestånd.

     Sannolikt hade domen sett annorlunda ut om den ihjälslagna personen varit en svensk pensionär på promenad runt Lötsjön. Detta är dock en ren spekulation.

Vänsterpartiet ställde idag en fråga till statsrådet Damberg: Kommer det att tas några initiativ för att höja kunskapen inom rättsväsendet om rasism, dess uttryck och konsekvenser?

     Exemplet som valts i frågan är en tingsrättsbedömning om att n-ordet inte är ägnat att utsätta någon för andras missaktning, hänvisande till de värderingar som gäller i dagens samhälle.

När vi vanligt folk ifrågasätter domslut tillbakavisas vi vanligen med att i juridiken tas ingen hänsyn till känslor. Där gäller endast Lagen, säger juristerna, fast förvissade om att vara dess profeter.

     Men det är inte deras lag! Den är vår, folkets. Den är instiftad till vårt skydd av den riksdag vi valt. Så profeterna måste skärpa till sig när de förklarar sina tolkningar för oss, så att vi inte förlorar förtroendet för rättsväsendet. 

     Och faktum är att det existerar ett utrymme för att närma lagen till medborgarna; det är bedömningen om en lag eller ett domslut stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen.

En gång i tiden var det förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att en man våldtog sin hustru. Idag är det inte det, och lagen har gradvis ändrats för att stämma överens med de värderingar som gäller i dagens samhälle.

     De värderingar som, enligt tingsrättsbedömningen ovan, inte anser n-ordet vara missaktande. I vilket samhälle lever den tingsrätten? Vilka medborgare anser de stå för normaliteten?

Spekulerar vi medborgare i en eventuellt rasistiskt färgad värdering när det gäller domen för tiggardråpet, då avfärdas vi med att man uteslutande har följt Lagen. Men den tingsrätt som får för sig att n-ordet har neutrala konnotationer är precis lika spekulativ! Visst följer de lagen, men de tror, de tolkar, de försöker avläsa omgivningen! Och vilken jävla omgivning de tycks vistas i…

Därför är den så väsentlig, frågan om rättsväsendets kunskap om rasism. Ser man inte rasism, då finns den inte.

     Det är i det närmaste hopplöst att få en fällande dom i ett diskrimineringsmål, nyanlända pojkar och män döms oftare och hårdare än infödda och assimilerade svenskar, och detta kanske rentav är förenligt med de värderingar som gäller i dagens samhälle – men samtidigt göds och befruktas då värderingar som inte är alldeles önskvärda.

     Varför är det bra att skärpa lagarna mot våldtäkt, men inte bra att sätta åt utlänningar hårdare i domstol? – Det hänger på värderingar, och vi är sannerligen skyldiga att hålla reda på vilka vi faktiskt har!

Kunskap om lagen är en god sak. Den förstärks om jurister, domare och nämndemän har kunskap om sitt samhälle och om hur vi människor och vår uppfattning om normalitet påverkas av att ingå i detta samhälle. Eftersom rasismen är mjukt nedbäddad i vårt samhälles strukturer är den svår att få syn på. Det krävs att man kan lite utöver lagen. 

     En invändning kan eventuellt vara giltig. Att spekulera kan vara att uppställa en hypotes.

Slutligen, angående domen i tiggardråpet: Ofrivilligt dömdes pojken till livslång idioti, eftersom det nu står skrivet att han inte fattade att den man slår på tillräckligt länge kan dö.

8 Mars på jobbet

Internationella kvinnodagen. Helgdag i Sierra Leone, tämligen okänd på en normalsvensk arbetsplats. 

     Med lila tulpaner, några citat och en enkel fotoutställning försöker vi förhöja stämningen.

     Endast två personer (män) säger, Men varför finns det inte en mansdag?  - Vilket det gör. Lika många (kvinnor) säger, Vilket bra initiativ! - Vilket det kanske är. 

Arbetskamraterna sitter runt bordet, plockar med citaten, jämför med Kanelbullens dag. 

För längesen, i Rinkeby, var det fest och jippo på Chilenska föreningen. 

     Människor är så olika. 

En av bilderna är kvinnan i Gävle som röstades fram som en lämplig representant för kommunen, en av dem som är med på välkomstskylten vid infarten.

     Både skylten och kvinnan angreps snabbt av misogyna nationalister. Gissa varför? Hon bär hijab.

    

Därför behövs 8 mars, idag och alla dagar. Den var ett bra initiativ redan från start.

Lila tulpaner förändrar inte världen, men det blir lite nya infallsvinklar vid fikat.

Hela lönen, halva makten, och vilka klädesplagg vi behagar. Tack.

Sekulär inkvisition

 Du har säkert sett det flera gånger på soc-medier. Ett kristendomstest som sägs användas för att avslöja asylsökande som påstår sig vara kristna. Testet gjordes som debattinlägg, det används inte av Migrationsverket. Men sedan kom vittnesbörd om frågorna. Frågor i olika versioner, de flesta befängda. Migrationsverket medger att de ”i vissa fall” används under intervjuer för att - just det - avslöja asylsökande som falskeligen utger sig för att vara förföljda kristna. 

     Den sekulära inkvisitionen.

De här frågorna fick jag av en pastor som säger att de använts vid intervjuer. Källa går inte att ange, eftersom Migrationsverkets protokoll är, och ska vara, sekretessbelagda.

”Vilka heliga sakrament finns inom kristendomen?

Vad skiljer din inriktning inom kristendomen från de andra?”

Som kristen kan jag inte med säkerhet besvara dessa frågor. Som svensk behöver jag inte heller göra det. Men jag undrar: om du svarar fel, innebär det att du är smygmusse?

”Hur ser man på gemenskap inom kristendomen?”

Barockt. Vi är 2.4 miljarder kristna i världen. Inbillar sig Migrationsverket att vi har samma uppfattning om humanistiska värden?

”Kände du att du hade tillräckligt med kunskap om kristendomen för att döpa dig?”

För det första döper man inte sig själv, man blir döpt. För det andra är dopet inget kunskapsprov. Migrationsverket sållar bort människor. Kyrkan gör det sällan, Jesus aldrig.

”Hur tillber du Gud?”

En oanständigt privat fråga. När inte ens en präst kan – eller vill – avgöra om jag tillber på rätt sätt, hur skulle då Migrationsverket kunna göra det?

”Vem är den heliga anden?”

Inte är det en person, iallafall. Den kan beskrivas som vind eller eld, som bruset i en orgelpipa eller havets dyningar. Är du religiös talar du inte om helig ande i termer av ”vem”.

Migrationsverket kan naturligtvis göra så om de vill, men de ska inte vänta sig svar som de förstår. Och det väntar de sig inte heller, eftersom frågorna är konstruerade för att snärja den tillfrågade.

Migrationsverket är och ska vara en sekulär, neutral myndighet. De ska inte ta ställning i trosfrågor, och förstår dem uppenbarligen inte.

     Kyrkan ska inte ta ställning i samhällsfrågor. Men om nu vårt land befinner sig i den utsatta situationen att våra gränser hotas av ett okontrollerbart antal pseudo-kristna, då kanske en präst – en yrkesutövare med erfarenhet av andlighet och insikt i sådana frågor – skulle avge ett utlåtande. 

     Risken är förstås att hen säger: ”Låt barnen komma till mig”, ty vi är alla barn inför Kristus.

     Riskerna med Migrationsverkets agerande är betydligt värre.

Kulturskymning - Förintelsens minnesdag

Det är Förintelsens minnesdag. Att minnas är nödvändigt.

Såg nyligen om Sophie’s choice. Oscarsbelönad skräpfilm baserad på ganska pervers roman. På 80-talet ansågs den filmen vara ett sätt att hjälpa oss minnas. Idag lyssnar vi till de sista levande överlevande; vårt minne blir stadigare förankrat.

Att minnas är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste också leva med förståelsen att rasism och utrotning är en väl inbäddad tradition i den europeiska kulturen.

Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning

Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen

påhängt kött och artefakter

påklätt hudceller, sensibla

rede redo för kulturen

implantat i revbensburen

Hear hear!

Tillhörig plingplongar elfenben

högt över tandlösa vildar

på gluckande glyckliga ängder

spelas till glädjen Führer Elise

G för galopp, i dur, i dur

Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar

darra gåshud, fjädra g-dur!

Bara barbarer oberörs

Fioliolej, hur

ovetande felar!

Ess stöts i hornet

när jägarna går ut

i skymningen levereras hudarna

prydligt numrerade

Fåna er inte - organisera!

Visst har vi hört alla argument för och emot att låta S & Mp regera på bas av en kapitalistslickande överenskommelse med C & L och med motvilligt medgivande av V.

Visst är argumenten bra! Från båda sidor, alltså.

Visst är det tröttsamt med tvärsäkerheten från dem som har alla de goda argumenten och vet att de inte bara har rätt utan kommer att få rätt när historien skrivs.

Visst är det skönt att inte ha varit med om att fatta dethär beslutet.

Visst är det asigt irriterande att vanliga medborgare i radio och teve ideligen yttrar sig om  hur dumma, barnsliga och ovärdiga de politiker är som inte kan komma överens – som om det funnes någonting att komma överens om i den polariserade politiska miljö vi själva har röstat fram.

Med det valresultat vi hade gick det inte att bilda annat än en svag regering, och från vänsterperspektiv inget annat än en dålig regering. Det är därför milt talat poänglöst att vara missnöjd med att regeringen inte kommer att driva vänsterpolitik. Efter valet var en rättvis politik inte tänkbar.  

     Däremot har vi all anledning att vara missnöjda med att regeringen kommer att driva en politik som ökar orättvisorna i samhället och därmed riskerar stärka nationalism och fascism. Även om man är någorlunda tillfreds med att Sverigedemokraterna inte avgör politikens utformning nu.

     Hur det kommer att bli, det vet vi inte. Men dessvärre tyder det mesta på att fascismen gynnas av båda alternativen: en svag regering som ökar orättvisorna, lika väl som en regering som uttryckligen ger luft åt nationalisternas tolkningar.

     Vi måste stå ut med att leva i en tid när hotet om fascistiska lösningar ligger mycket nära.

Det är bara folkligt motstånd för vänsterpolitik som hjälper. Inte hur proffspolitikerna styr ihop det på regeringsnivå – hur viktigt det än är. Inte hur fritidspolitiker snickrar hyggliga överenskommelser för det lokala bästa – hur nyttigt det än må vara. Utan det är faktiskt ni, alla tvärsäkra argumentatorer och självgoda ring-P1-snackare, det är ni som måste organisera er. För rättvisa och solidaritet.

     Vill ni inte det, så gnäll inte sedan på folk som har energi nog att organisera för gemensamma intressen. Jag har faktiskt större respekt för en moderat som kör sitt ”inflytande för näringslivet” i fullmäktige eller en miljöpartist som bara surrar om stigarna i stadsparken, än för folk som aldrig tagit ett gemensamt ansvar och retar sig på alla som gör det.

Regeringsfrågan är oerhört viktig, men den är temporärt löst. Nu handlar det om vad vi gör själva. Det är bara solidaritet som kan hejda fascismen.

Liberaler för statlig styrning, eller Socialdemokrater vinner på icke-fråga

Inte nog med att socialdemokraterna kan gå med på att leda en borgerlig regering. Nån jävla regering måste vi ju ha, och färre dör i kolera än i pest. Men dålig politik förblir det.

Den eventuella liberala regeringen nöjer sig inte med de stora frågorna som att försämra arbetsrätten och höja hyrorna. Nej de visar sannerligen omsorg om de små, fast på sitt eget vis. De kommer att lagstifta om skolans ordningsregler.

     Något liknande har aldrig hänt.

     Enligt skollag och läroplan är det rektor som fattar beslut som skolans ordningsregler, i samråd med eleverna.

     Att en liberal regering, som inte ens har tillträtt, yttrar sig i detalj angående vardagen på en arbetsplats, är oerhört.

Det finns goda skäl till att elever ska använda mobilen på lektionerna. Det finns goda skäl till att de ska låta bli. Vilket som ska gälla avgörs på plats.

     Ta upp mobilen, ni ska söka industricentra i Asien

     Stäng av mobilen, ingen annan vill höra din love-lista

     Ha translate igång när ni läser texten

     Har du inte hittat Selma Lagerlöf? Men få lite fart på google nu!

     Lägg ner dendär, du skulle vara färdigchattad på rasten!

     Målet med lektionen är…

Enligt läroplanen är det målet med lektionen som ska avgöra vilka metoder och hjälpmedel som ska användas, med läraren som ansvarig för lektionen och rektor som ytterst ansvarig för verksamheten.

Det finns synpunkter på detta, förstås. Från att allting ska utgå från elevernas intressen, till att staten ska styra det centrala innehållet för varje lektion. Men än så länge är det rektor som bestämmer reglerna, i samråd med eleverna. Det fungerar någorlunda. Hittills har iallafall ingen regering fått för sig att rita om rutorna för bollspel på skolgården, sätta upp hårtorkar i omklädningsrummen eller förbjuda glass till skolavslutningen.

Den blivande regeringen kommer att fatta mycket värre beslut än detta. Det mest väsentliga är inte omyndigas möjlighet att utnyttja en kommunikationsdevis – därför levererar jag heller inga sakargument för någondera sidan. Det är nämligen skolans sak att fatta beslut om detta. Den eventuella regeringen har valt ut detta som den symbolfråga det är. De vill verka regeringsdugliga och är berättigat osäkra på sitt underlag, visar därför någon sorts dådkraft genom att sätta in stöten mot ett tankekluster som de utgår från att väljarna uppfattar som hotfullt; bubblan modernitet-ungdom-teknik.

Idag fick jag reda på att det är Socialdemokraternas idé. Liberalernas skyddsande må förlåta, men nog låter förslaget alltigenom präglat av majoren?

     Om denna icke-fråga är vad Socialdemokraterna får igenom när de förhandlar, finns det än större skäl att hysa oro för dethär landet. Och tyvärr en liten ful strimma av förakt för vad socialdemokratin låtit sig barbapapa-omformas till.