Orsak och verkan hos de borgerliga

”Sverige har en humanistisk flyktingpolitik, därför har vi också integrationsproblem”, sa Jan Björklund (Fp) alldeles nyss i nyheterna.
I någon av ordets bemärkelser kan landets flyktingpolitik beskrivas som humanistisk – den lär i vart fall inte vara naturvetenskaplig eller fysiologisk. Men det ord som vanligen används i sammanhanget är human.
Vänstern har i många år krävt en human flyktingpolitik, men det har aldrig slagit igenom.

Den flyktingpolitik som Sverige har idag kan bäst karaktäriseras som EU-anpassad. De mest uppenbara fallen av förföljelse måste släppas in, men om minsta misstag har begåtts ifråga om dina utresehandlingar från den stat där du haft ett hemligt liv, då ska du ut. För att inte tala om dina familjemedlemmar, dem för vilka migrationsminister Billström nu vill höja ribban.

Den flyktingpolitik ett land håller sig med påverkar stämningarna inom landet, den ger signaler om vilka som är främlingar, den antyder måtten för hur vi bör förhålla oss till dem. 

En ogenerös flyktingpolitik visar att landet håller sig med normen att främlingar ska hållas utanför.
En generös flyktingpolitik visar att landet har som norm att ge förföljda människor skydd.

I Sverige utmärks vi av den riskabla situationen att en restriktiv flyktingpolitik utmålas som human, vilket visar att det finns utrymme för åtdragningar. Som Billström sa.

En helt annan fråga är vad eller vem som förorsakar integrationsproblem. Ett samhälle som inte är integrerat, som inte heller vill vara intregrerat, ett samhälle som inte gör någonting för att minska arbetslösheten, förstärka välfärden eller öka det demokratiska deltagandet, ett sådant samhälle är själva integrationsproblemet.

Ett problem som förvärras om folk som bor här sedan tidigare tror att det flyttar hit för många, eller om folk som flyttar hit tror att de inte är välkomna.
Vilket är precis vad Björklunds som vanligt illa underbyggda uttalande i nyheterna bäddar för.

Om det vanliga

En tisdag vid tiotiden

i korridorernas dolska dis

vänder vishetslärarna blad

 

Välavvägda beslut fattas fortsättningsvis

i mandarinernas vana bekräftelse

av varandras malande

om mänsklighetens framtid

 

En disig tisdag ler klockans visare

segt sitt ständiga tio över tio

över beslutsfattare och bladvändare
strängt engagerade i sin egen kompetens
då de upphör att be för människorna, de som utgör
arbetsmaterialet

Tiden slöt sig en tisdag
om klockornas malande innanmäte

och framtiden tonades ut

konformistiskt

Storstad VII: Tillbaka till Malmö

 Få svenska städer har kvar den rustika ruffighet i innerstan som Malmö har - och de reklammålade gavlarna som oftare ses i Danmark eller Tyskland

 Tidig förortsmiljö i Sofielund

 Brutal öststatsarkitektur vid Triangeln

 och det bästa av allt: möjligheten att vinterbada i öppet Öresund, vid Ribersborgs kallbadhus

Storstad VI: Blandade känslor för Uppsala

Uppsala var med som småstad, nu kommer hon igen som storstad. Och Gamla Uppsala behöver inte betyda hedniska högar på ett gärde - det kan också vara kvarblivna förråds- och dasslängor mitt inne i centrum

 De klassiska backarna runt domkyrkan är Pelle Svanlös kvarter

Djäknegatan. Brutala 60-70-talsbyggen som smälldes upp för att ta emot studentanstormningen, då när underklassen fått tillgång till akademierna. Trista rum i trista korridorer på vindpinade fält var allt underklassen behövde. Idag är det ombyggt till lägenheter.

 Nyklassicism runt Vaksala torg, ett av Uppsalas finaste områden

Nya konserthuset, en arkitektonisk upplevelse! Också det i Vaksala

De goda, de onda, de snurriga

Två vänsterpartister har idag lyckats få in en så kallad brännpunktsartikel i SvD, vilket är något av en prestation. De beskriver i sin text näthatets utveckling och funderar över hur företaget Facebook ska förmås att ta sitt ansvar för alla verbala hatbrott som begås på dess sidor.
Samma dag hamnar artikeln på nätforumet Flashback. Vad som där sägs om vänstern ska jag inte gå närmare in på, låt oss stanna vid att de smartare gör om det till en yttrandefrihetsfråga; nu idkar vänstern åsiktsförtryck, som vanligt.
Det vore för dåligt så vore fallet. Men texten handlade om ansvar – yttrandefrihet med ansvar – eftersom frihet utan ansvar barkar iväg vart som helst.

En kommentar var dock värd viss eftertanke: ”... det vanliga kommunistdravlet att förbjuda andra åsikter än de egna och kalla det omtanke. Men vem FAN är avsändaren? Jag hittar ingen förening eller organisation som heter Vänsterpartister, Antirasister och Feminister. Vilka är dessa stolpskott taleshen för egentligen? Glömde de Djurvänner? Varför undertecknar man inte med De Goda direkt?”

Den som skrev detta glömde i hastigheten bort att det verkligen finns en organisation för just vänsterpartister (det finns också flera föreningar för antirasister och minst en för feminister). Men låt gå för osynliggörande.

Pysslingar finns inte för vi är så små
Ett oherrans liv, det vållar vi ändå!

 

Sedan kommer det orimliga skuttet till den sista meningen: ”Varför undertecknar man inte med De Goda direkt?”

Det låter som om den som skrivit detta bar på en underliggande misstro mot sin egen eventuella godhet. Hen verkar ha insett att solidaritet och omtanke visserligen inte regerar världen som den idag ser ut, men att de ändå vanligen åberopas som goda krafter. I den skrivandes skrämt aggressiva magtrakt känns detta ruskigt obehagligt.

Redan som trettonårig kristen pacifist undrade jag över varför varje uttalande MOT krig, mot våld, mot apartheid, mot kärnvapen, och FÖR medmänsklighet och hjälp till fattiga barn – varför denna uppräkning av goda ting omedelbart associerades med kommunism, och detta i synnerhet av folk som hatade kommunism.

Det är ett ologiskt fenomen som tycks leva kvar än idag. Hur kan en Flashback-skrivare tycka att vänsterpartister, antirasister och feminister som kommer med kommunistdravel borde kalla sig De Goda?

Nätforum får de anhängare de ber om, och Flashback är egentligen inget att fästa avseende vid. Utom när man får en så kallad flashback, en återblick.

Är det så att fascisterna vet om att de är De Onda och innerst inne är olyckliga över det, som riddar Kato hos Astrid Lindgren?

Eller är de bara avundsjuka på att den parlamentariska vänstern i borgarnas ögon ändå framstår som legitima motståndare? (ty borgarnas ögon är de ögon som räknas)

I sin utmärkta bok Främling framkastar Marcus Priftis förslaget att rasisterna bär på ett undertryckt dåligt samvete. När jag läste det misstänkte jag honom för att hänge sig åt idealistiska eller individuellla förklaringar. 

Det var hen som kom upp med De Goda på Flashback som för en stund återgav mig tron på att De Onda kanske känner på sig att de har fel.

Kännetecken på dold, offentlig rasism

”Vi är inte rasister” brukar Sverigedemokraterna säga. Och inte bara de. Finns väl ingen som är rasist idag?

Nej, inte om vi tänker oss förintelseläger. Men om vi tänker oss det som faktiskt finns här och nu: vardagens avståndstagande, diskrimineringen från arbete och bostäder, tron på nedärvda och åtskilda kulturer.

Förra veckan hörde jag en forskare som gav oss sju kännetecken på hur den dolda rasismen låter i det offentliga samtalet. Hans exempel var från USA, men genant igenkännbara också i den svenska debatten varifrån jag hämtat exemplen.

#1. Semantiska förskjutningar
t.ex. massinvandring, flyktingström, ”hur många..?”

#2. Projektion
t.ex. att det är immigranterna som vill leva för sig själva och är fientliga mot svenskar

#3. Diminutiver
t.ex. att immigranter är hjälplösa och okunniga och väljer fel särskilt kvinnorna

#4. Osammanhängande retorik
t.ex. sunda förnuftet säger... snart kommer alla att fatta… och byte av samtalsämne

#5. Storyline
t.ex. att vi borde komma över Förintelsen, eller att rasism är ett påhitt från överklassen

#6. Vittnesbörd
t.ex. att man sett immigranter begå brott, eller själv råkat ut för det

#7. Undvikande av hörbar rasism
t.ex. att man bara vill framföra viss kritik mot flyktingpolitiken

Den sista punkten är väl vad det hela går ut på: undvikande av hörbar rasism. Något vi i Sverige är skickliga på. Efter rasistiska incidenter är det lätt att säga: hon var klumpig, han uppförde sig illa, hen visste inte… Hellre vilken anklagelse som helst, än den som den drabbade just upplevt; de dumheter som klumpigheter som stammar ur rasism - kanske omedveten rasism. Eller icke hörbar.

Finns väl ingen som är rasist idag? När svarta barn kommer hem från skolan och gråter, för att de inte orkar med att vara svarta längre.

Dags för rättvisa

Vi har det roligt i småstaden. Idag var det högmässa med tema Star Wars, där lasersvärden hade smitts om till processionsljus. Vi läste en trosbekännelse som, innan vi gick över till det andliga, innehöll följande:

- Jag tror inte på den starkes rätt, på vapnens makt eller att våld kan lösa konflikter

- Jag tror på allas rättigheter, på den utsträckta handen, och på det rätta i att älska sin nästa som sig själv

- Jag tror inte på rikedomens privilegier, på rasåtskillnad, eller på en oförändrad världsordning

- Jag tror på en rättvis resursfördelning, och att alla människor har lika värde, och att en orättvis ordning är en oordning

- Jag tror inte att jag kan bekämpa förtrycken långt borta om jag tål orättvisan här

- Jag tror att rättvisan är en enda, där och här, och att jag inte är fri så länge som en enda människa är ofri

 ”May the force be with you”

Motbeskyllningar är Sd:s enda försvar

Om en person i det politiska parti jag tillhör gör bort sig, blir jag ledsen. Begår hen ett brott, blir jag både ledsen och arg. Men när en högt uppsatt Sd-ledamot gör bort sig finns det gott om skällande knähundar till hans försvar.
Inte ordförande Åkesson. Kort efter att ha gått ut med förmaningar om nolltolerans var han klok nog att fatta vad trovärdigheten hängde på. Åkesson som inte själv slåss, ”bara” skriver artiklar som hetsar mot islam, såg till att göra sig av med Almqvist. Återstår att se vad han gör med Ekeroth.

Men för sympatisörer på internet gäller försvar och motbeskyllningar, nästan vilka som helst. Göteborgsposten citerar ur stödet för Almqvist på fejsbok: ”Väldigt lågt att dra upp något som hände för över 2 år sedan. Vad du än gör låt inte detta påverka dig negativt. Stå på dig!” Hen skulle också kunnat skriva att det är väldigt lågt att förolämpa folk. Men här är det mest synd om Almqvist. Taskigt att åka fast i efterskott, liksom.

Många sverigedemokrater klarar inte av att gå utanför sin bubbla av konspirationer. ”Massmedier kommer att utnyttja detta till max, vänta er kanoner av angrepp!” Oavsett vad som utspelades på filmen ser de påföljden enbart som en långsint och illasinnad medieattack. Oavsett vem som först blev hotad och kränkt är slutklämmen att det är just Sd som alla är emot. Ett fåtal säger också rakt på sak att beteendet inte var något att skämmas för.

Relativisering är en annan defensiv metod: ”Babbe är väl inte värre än att säga svenne”. Ty det går alltid att leta upp någon som har gjort något lika illa, och då är det det andra som ska framhållas: ”Lööf hon får sitta kvar när dom festar upp miljoner av våra skattepengar.”.

Nästa gång jag kör för fort ska jag hänvisa till att det finns folk som kör ännu fortare, och se om det hjälper mig i kontrollen, och inbrottstjuven som står i rätten kan försöka få försvaret att dra upp Lööfs festande. Om många är irriterade på det, håller det väl som ursäkt?

Vilken rättskänsla har man när måttstocken inte är det goda, utan de fel som begås av andra?
Ingen rätt som stöder sig på svensk tradition iallafall.
Ingen annan tradition heller, bland hederliga människor.  

Fler som stöder Almqvist finns på Interasistmen

Storstad V, inland och kust

 Örebro - den stora småstaden i inlandet med imponerande fasader

där vattnet finns vid sjötomter, för de besuttna

 Göteborg - den lilla storstaden vid kusten, ovan trähus i Majorna

 Rejäla innerstadshus sedda från kongresshallen Gothia towers

...och en stämningsbild från Masthugget i november

De förlorade idag

Denna dag är bättre än någon annan dag att rekommendera kuslig höstläsning:
Martin Gelin, Den republikanska högern: republikanernas revolution och USA:s framtid. Med all rätt är denna reportagebok nominerad till Augustpris för årets svenska fackbok.

I boken får vi följa Gelin i spåren härs och tvärs över USA:s kontinent. Här möter vi reaktionärer och rasister, anarkistiska libertarianer, kristna fundamentalister. Alla är de överens om en sak: demokrater och liberaler måste tystas, de hotar nationens storhet.
Boken är lite överlastad och spretig, men spänningen upprätthålls genom de vedervärdigheter som avslöjas. Här finns nästan inga spår av författarens egna ståndpunkter, utan hela skildringen är beskrivande, utom att Gelin ibland påpekar ett faktafel. Den republikanska högern talar för sig själv.

Hur bibehålls och sprids den snedvridna världsbild som går ut på att sjukvårdsreformen är nazism, att foster har rösträtt och att det väldiga USA hotat av undergång om spanskan sprids som samtalsspråk?  
Delvis upprätthålls den genom gott fotarbete, som alla politiska aktivister vet. Men också genom korrupt lobbning på gränsen till utpressning, genom uppköp av mediakanaler som sprider propaganda och låtsas att de är avslöjande nyheter, genom att spela på människors rädsla med en effektiv lögnapparat. Sist men inte minst genom att undergräva demokratin genom att avsiktligt se till att skapa lagar och regler som försvårar röstandet.
Jo jag sa: regler som försvårar röstandet.

Jag önskar Obama lycka till. Det är inte mycket han kan göra, det är inte heller så mycket han vill göra sett ur en socialists synvinkel, men han höll reaktionärerna stången trots deras miljardkampanj.
 
Dessvärre kommer de igen, deras ihärdighet framgår också tydligt i boken. Och det är inte mycket vi kan göra, härifrån andra sidan jorden.
Utom att hjälpas åt att här i Sverige se till att de uppblåsta lögnerna och paranoian hos högerextremisterna aldrig står oemotsagda.

Sd och den svenska historien, kärlek med förhinder

Ännu en titt på Sverigedemokraternas riksdagsmotioner. En som tar oss till nya bottennivåer är 2012/13:K384: Avskaffa 1 Maj


Sd vill inte förstå att Första Maj för hundratusentals människor världen över är en högtidsdag. De skriver ”Till skillnad från våra övriga helgdagar är den inte knuten till en tradition som har omfattats av hela folket, utan endast av en ideologisk och politisk gruppering.”
Den ”ideologiska och politiska gruppering” som i slutet av 1800-talet började demonstrera på 1 maj gjorde det främst för åttatimmars arbetsdag och allmän rösträtt. Man kan med fog tänka sig att ”hela folket” idag är tämligen belåtna med att vi segrade i den kampen.

Sd anser att helgdagar ”bör inte vara kopplade till vissa politiska särintressens historia och till det konfliktskapande och söndrande”. Hur tänker Sd att den tidiga arbetarrörelsen skulle ha gjort? Skulle de för den allmänna enighetens skull ha gått med på att arbeta dygnet runt och att låta ett smalt skikt av överklassmän välja regering?
Det hårt arbetande folk som Sd säger sig värna (sålänge de är är födda i Sverige) utpekas plötsligt som ett särintresse – men vad det handlar om är att minnas dem som gick före oss i kampen för demokrati!

Sverigedemokraterna förnekar sig aldrig när det blir tal om klassamhället. De väljer alltid att glömma de motstridiga intressena mellan fattiga och rika för att tråckla ihop sin krampaktiga idé om den nationella sammanhållningen – en sammanhållning kring värden som alla omöjligtvis kan dela eftersom det handlar om makt. Den enas frihet går ut över den andra.

Som ersättning för Första Maj föreslår Sverigedemokraterna på fullaste allvar statschefens födelsedag eller Engelbrektsdagen. Tanken att jobb och skolor skulle stänga för att kungen fyller år är inget att spilla ord på. Men hur är det med Engelbrektsdagen? Hur många vet ens att det finns en sådan?

Inget ont om Engelbrekt, men han ställde till med en del kaos i dåtida statsapparat och som upprorsledare betraktades han knappast som den helande och enande gestalt som Sd flera hundra år senare gör sig illusioner om.
Men ska vi så långt tillbaka i historien bör vi också plocka lite bland recenta fynd: Om man får tro wiki gick Sverigedemokraterna år 1991 i ett demonstrationståg på Engelbrektsdagen den 27 april. Bland de 150 deltagarna fanns många skinnskallar och uniformerade aktivister från Vitt ariskt motstånd. Bland talarna fanns en veteran från Waffen-SS.

Det är genom rad på rad av omtolkningar, dåligt omdöme, förtigna ställningstaganden och illvilja som Sd snarare skändar än hedrar vår svenska historia.

Storstad IV: Växande Västerås

 Är Västerås en storstad? Den har vuxit snabbt, den har självmedvetande och framåtanda och stora klasskillnader. Ändå är det alltid i det gamla Västerås som vi besökare gärna dröjer...

 

Stadshuset i Västerås, ett kassiskt 60-talssmycke















Men idag är stadens främsta kännetecken: Galleriorna!

Storstad III, blick för Malmö

Malmö, den roligaste av svenska storstäder. Några korsvirkeskvarter är kvar från den danska tiden

medan kvarteren på Väster inte ser ut som någonting annat

 Från övre våningen ser man havet, om man står på ett bord!

 Mitt favorithotell påminner om ett Dakota i miniatyr

 När Malmö går in för arkitektur, gör de det med stil!

Politik och poesi återkommer till denna intima men vassa metropol.

Storstad II

Från den stora storstaden till den lilla. Norrköping var storstad men kom i bakvatten under industrikriserna. Här finns inga bilder på stadens stora sevärdhet, Arbetets museum. Bara några bilder på själva staden...

 som har genuin stenstadscharm.

Spårvagnstrådarna bildar spindelnät över gatorna

 Även en liten storstad kan vara ståtlig.

 Inte riktigt Östermalm, men bra likt

Stadsbibliotekets brutalstil ger ett annat intryck. Men det är snyggt på sitt sätt och fungerar alldeles utmärkt även för en tillfällig besökare!

Sverigedemokraterna mot folkbildning

Det var hos Motargument som jag fann gårdagens exempel på sverigedemokratisk motionsteknik – och i detta sammanhang betyder inte motion att spräcka blindtarmen på vasor och maror, utan att dra fram ett förslag inför riksdagen.

idag ska vi ägna oss åt motion nummer 2012/13;Ke328. Den kommer från Sverigedemokraterna och handlar om folkbildning.

Det verkar vara något som behövs. Folkbildning alltså, inte Sd.

Enligt Sd har folkbildningen sina rötter hos Grundtvig. Visserligen skriver de inte namnet, men om man redan hunnit skaffa sig lite folkbildning ser man Grundtvig rakt igenom beskrivningen av ”den tidens nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell samverkan”.

Grundtvig är i Danmark en odiskutabel storhet, vars remarkabla framgångar i vissa avseenden kan diskuteras. Men i Sverige är han inte särskilt uppmärksammad. När det gäller undervisning har vi hämtat vårt inflytande främst från tyskpråkiga länder och USA. När det gäller folkbildning, frivillig bildning utanför skolan, härstammar den främst från folkliga rörelser: nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Även från kvinnorörelsen och frikyrkan, men kanske i första hand arbetarrörelsen. Folket.

De socialkonservativa nationalistiskt sinnade ville av god vilja och omsorg om nationen dela ut bildningen i lagom doser.

Folket ville ta för sig själva, och skapade studiecirkeln, bildningsförbunden.

Sd:s motion kan vara lånad av Dansk Folkeparti och måttligt modifierad. Det försvarar inte förtigandet av arbetarrörelsens solidariska och upplysta bildningsverksamhet.

Förslagen då? Jo, de går ut på detta...

- Ensidig politisk eller religiös påverkan bör inte kunna uppbära statligt stöd inom ramen för folkbildningen

- Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap
- Allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, bör dras in. Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund

Sverigedemokraterna är bra på att säga vad de inte önskar. Men hur ska en myndighet som beviljar föreningsmedel kunna precisera exakt vilken verksamhet som ensidigt utövar politisk eller religiös påverkan och vilka som avstår från det?  

Hur pekar man ut vilka projekt det är som leder till motsättningar, när välformulerade ansökningar står mot varandra?

Förresten, vad är det för fel på motsättningar, när vi nu har motstridiga intressen?

Den enda konsensus vi kan begära att folk håller sig inom, är lagarna. Är det en annan, för oss andra obekant konsensus som Sverigedemokraterna vill fålla in oss i? 

 

För kännedom: Föreningar som uppmuntrar till lagbrott får inte bidrag idag heller. Det kan föreningar ljuga sig ur. Det behöver kontrolleras. Ju fler inskränkningar som införs, desto mer ökar kontrollen.  Hur går det då med folkets förmåga att bilda sig självt?  

Slutligen har jag alltid undrat över Sverigedemokraternas aversion mot det ”mångkulturalistiska” och vad de är ute efter. Det lär ju inte vara den på fransk terminologi grundade och etniskt blandade Operabaletten. Inte heller den på engelsk terminogi grundade, etniskt blandade fotbollen. Kanske vill de stryka Akropolis blandade basketlag och ungdomsverksamhet, saz-undervisningen i kommunala musikskolan eller möjligheten att läsa Haaretz på biblioteket?

Att lagstifta mot mänskliga motsättningar och skillnader är att lagstifta mot det mänskliga.

Föreställ dig ett sverigedemokratiskt maktövertagande.

Föreställ dig vilka myndigheter som skulle behövas föra att bevaka lagarnas upprätthållande mot kulturavvikare.

Föreställ dig vilka kvasivetenskapliga metoder som skulle tas till för att rensa bort splittrarna och rensa fram de sanna nationella gemenskaperna.

Sverigedemokrat, såklart. En inblick i självutnämnd självklarhet

”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek!” En länge missförstådd, god och vacker rörelse, det är vad Sverigedemokraterna vill vara. Politik och poesi har läst deras kommunikationsplan.

I planen beskrivs ganska många gånger i ganska yviga ordalag hur en sverigedemokrat ska vara - eller synas vara? Det är svårt att veta vilket.
Partitoppen är inte nådig mot de medlemmar som via internet sprider sitt hån och sitt förakt. Sådana tilltag kan få folk att tro att Sverigedemokraterna är arga och missnöjda! När det istället är tvärtom:
”Sverigedemokrater är förtroendeingivande, ansvarsfulla, omtänksamma och värnar gemenskap och likabehandling samt hyser en stark framtidstro.”

Länge har partiet varit den ”lilla idealistiska rörelsen som för döva öron påpekat att kejsaren faktiskt är naken”*, och detta så till den grad att de ”utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld” medan media tiger. Men nu ska de sluta vara martyrer, och detta trots sådana ”grova övergrepp /- - / som uteslutning ur fackförbund”**.
Nu ska de vara ännu mer idealistiska: ”Inte obildade och arga människor som drivs av hat och aggressioner.” Nej, det måste ju vara ruskigt att dra med sig obildade människor i politisk kamp – eller är det ruskigt bara när det märks? Så här ska det vara:
”Sverigedemokrater är engagerade, sakliga, omtänksamma och positiva.”

Det kändes kanske svårt att ge upp det länge lönsamma martyrskapet, men Sd:s ledning verkar ha insett att gnällperspektivet helt enkelt inte stämmer längre. De noterar ”den utveckling som både Sverigedemokraterna och medieklimatet i Sverige har genomgått de senaste åren har inneburit en betydande förändring rörande /--/ våra möjligheter att få komma till tals”.
Det vill säga, just det klimat som vi antirasister varnat för, där gränsen förflyttats och så att bilden av migration som problem börjar bli till norm.

Målgrupperna för Sverigedemokraternas ansvarsfulla, omtänksamma, gemenskapsvärnande budskap är:
- Värdekonservativa arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän
- Kvinnor: ”Vi har mycket att vinna på en ökad politisk bredd, ett lugnt och städat intryck samt en mindre konfrontativ och mer resonerande framtoning”***
- Förstagånsväljare

Du som fortfarande tvivlar, öppna ögonen:
”Det är den mest självklara saken i världen att vara sverigedemokrat”!

På Motargument finns en förträfflig granskning av Sd:s aktuella riksdagsmotioner. Några av deras konkreta förslag är:
- Märkning av skäktat / halalslaktat kött
- Avskaffad jämställdhetsbonus
- Intensifierat arbete mot svenskfientlighet
- Bevara de svenska ortnamnen i fjällvärlden

Självklart kanske, för en snäv och förskrämd skara. Men det mest självklara i världen? Nej, den är tack och lov större än så.


* = Kan någon tala om vad de menar?
** = Sd tror att facken är en sorts myndighet. Det beror inte på obildning förstås, utan på ovilja
*** = Det är väl självklart att vi kvinnor har behov av att det går lugnt och städat till

Storstad I

Nu kommer fotoserien Storstad*...
Den börjar i den största stad vi har, staden av glas och järn - här stenstaden Stockholm

 Birkastans nyklassicism

 Husrader sedda från Karlbergs station

 Markelius ritade kollektivhuset på Kungsholmen. Där har Birgit Cullberg bott.

 

 Östermalm är Stockholms enda verkligt vackra stadsdel -

även om Vasastan bildar fascinerande mönster när man ser den som Karlsson på Taket gjorde, eller som här uppifrån Wennergren center

* Förort och Småstad har körts tidigare i Politik och poesi

Läs Världen!

Läste just ut Therborns Världen, en inledning. Denne sociolog har tagit sig för med att skriva en bok om hela världen och varför vi är de vi är. Utan pretentioner och utan att göra det till stor berättelse ger han en översiktlig bild av världen, dess sex globaliseringsfaser och tre globala omfördelningskrig, av dess familje- och konsumtionsmönster, av levnadsbanans skilda möjligheter.

    De tre världskrigen? Therborn räknar han in kampen om världsherravälde mellan England och Frankrike, vilket pågick av och an mellan 1750 och 1815. Det förklarar mycket. Till exempel att det som vi kallar första världskriget var nästan oundvikligt hundra år senare.

Therborns bok är på ett överraskande vis lättläst och bekväm, till och med bekräftande. Det är en bok som får mig att känna det som att, dethär visste jag väl. Det gjorde jag naturligtvis inte. Men Therborn skriver in läsaren i sitt sociologiska perspektiv - om läsaren har ett vänsterperspektiv.   

”Det är på ett vis orätt att Göran Therborn inte fått samma genomslag som Naomi Klein, Slavoj Zizek, Toni Negri, Michael Hardt och and­ra radikala samhällstänkare” skrev DN 2011 i sin recension. Ja, det är orätt och det beror inte på språket eftersom originalet är skrivet på engelska. Min enda invändning mot Världen, en inledning är en hel del konstiga meningar som kan vara översättningen eller bara slarv. Genomslaget borde ha varit större än att stå på nyhetshyllan i förortsbiblioteken.  

Har du undrat över varför vi blev som vi är och varför vi är där vi är? Är du också trött på drömmande, invidivualistiska, livsstilspräglade förklaringar? Tycker du att det är fascinerande att se världen utbredd framför dig och försöka förstå mönstren och sammanhangen, och brotten i sammanhang? Då rekommenderas Therborns Världen 

Allmän bindgalenskap

Så fort det är tal om romer blir folk bindgalna.
Ja kanske inte folk i allmänhet och framför allt inte allt folk. Men en del  folk blir bindgalna och tror dessutom att det är fritt fram att visa det så fort det handlar om romer.
Dessa bindgalna typer får inte förleda mig att tro att allt folk och folk i allmänhet skulle vara sådana.

Med den inledningen har jag karaktäriserat ungefär vad de bindgalna typerna inte gör: tänker efter. Sållar. Testar tankegången.

De bindgalna presenterar sin fallstudie och drar vidlyftiga slutsatser. Om en rom stulit din bil, om två zigenare varit oförskämda på bensinmacken, om tre romer överfallit en gammal dam och fyra zigenare blåst socialtjänsten, ja då har vi summa tio personer och då vet vi allt om romernas nedärvda skurkskap.
Till de bindgalna hjälper det inte att ställa frågor eller komma med jämförande exempel. De tio som begått brotten ovan kanske var kvinnor, eller trettioåringar, eller bosatta i en mellansvensk ort. Betyder det att alla kvinnor, trettioåringar och mellansvenskar ska svartlistas?
De bindgalna förstår inte frågan. De tycks anse att romer är en kategori för sig som är dömd på förhand.

Självklart hamnar man i lätt chocktillstånd efter en bilstöld. Men kommer en våldtagen kvinna och överreagerar med att alla män är djävlar, då blir det ett djävulens liv om hur våldsamt hon generaliserar, som om det senare våldet vore värre än det förra.

Ty enligt denna logik kan inga män lastas för att några män våldtar. Men alla romer kan lastas för att några romer begår brott.
I de bindgalnas värld, alltså. De som hela tiden återkommer till att de vet hur det är.
När romer berättar om sina liv kallas det offermentalitet och snyfthistorier. Men stackarn som blev av med sin bil är en hejare på logisk slutledning. Tycker bindgalningarna.

Men hejda sig! Inte ska vi belacka alla bindgalna!
Folk som blir bindgalna på utförsäkringar, bostadsspekulation och bortspelade pensionspengar har min största sympati.
Men den tillåtande inställningen till att förakta romer gör mig bindgalen.

Sanna Lundell skriver klokt

Ska konsten eller konstnären ta ställning?

Har sett Lars Vilks i teve. Han som inte tar ställning som konstnär men som kommer med yttranden som är påfallande lika ställningstaganden.

Har läst Sara Lidman, även om det var längesen. Hon som ansåg att en konstnär alltid tar ställning.

Har lyssnat på Mikael Wiehe, tusentals gånger. Han som inte ens kallat sig konstnär såvitt jag minns, men som skrivit en mängd ställningstagande texter till lika många utsökt känslomässiga melodier.
Har läst Gabriela Melinescu. En förträfflig skald som ibland gjorde fascistiska ställningstaganden.
Har sett Rudolf Nurejev. Av biografin att döma en taskig typ, men vilken dansare! Han tog aldrig politisk ställning, han bara flydde från dåvarande Sovjetunionen för att äntligen få dansa det han ville. Det var ett ställningstagande, ett riskfyllt men klokt sådant.

Att göra konst via media är också att göra konst. Men att fly bakom verket och ut på löpsedlarna med budskapet att man vill göra precis som man vill, det är lite mjäkigt. Viss konst klarar sig utan sin skapare, annan konst kräver ett ställningstagande utöver att göra som man vill.

Det vill vi alla. Det är väl ingen konst. 

Chatten om teveprogrammet finns här. Men den handlar inte om konst?!

Hellre muezzi än mobil

Politik och poesi har tidigare bloggat om hur fult det är längs med E4 söder om Stockholm där köplador och industrilandskap avlöser varandra. Som en oas nedanför tunnelbana och motorväg ligger där Fittjas moské, en ljus kvadratisk byggnad med minaret.
I denna kapitalistiska bråte finns det folk som anser att just moskén är det störande inslaget.

Den senaste veckan har media uppmärksammat ett kommunalpolitiskt ärende i Botkyrka. Ett medborgarförslag har lämnats in om att tillåta böneutrop en gång i veckan, till fredagsbönen, och det ser ut som om kommunen kommer att bifalla förslaget efter sedvanlig beredning och bedömning av miljöskäl.

Detta har förorsakat en storm i kommentarsfälten, till exempel efter denna ledartext. Människor är bestörta över att religionsfrihet kan tolkas som friheten att utöva sin religion – det är en missuppfattning som kommer att leda till sharialagar, påstås det med en fullkomligt osannolik koppling, eftersom just sharialagar inte gjort sig kända för sin tolerans mot andras religionsutövning.

Det finns också ett förment historisk argument. Eftersom böneutrop inte tidigare hörts i Sverige, bör de heller inte höras i Sverige. Här ska bara sådant höras som alltid har hörts. Till exempel folk som kvackar i mobil för att överrösta pendeltågens bromsljud. Sådana läten var det gamla bondesverige fyllt av.  

Att kornknarren inte längre hörs i Sverige tycker jag är ett större problem än att en muezzin ropar sina melodiska slingor en gång i veckan. Hellre fler ljud än färre. Fast helst inte mobilsnack, om ni frågar mig. Men med ett liberalt sinnelag inser jag att jag ensam inte kan avgöra den frågan. Jag kan inte avfärda mobilpladdret som orimligt eller okulturellt eller ett svinaktigt övergrepp på vår kultur. Men det kan intoleranta debattörer säga, angående böneutrop.

Det lustiga i nätdebatten är att en myriad av ateister kommit ut ur garderoben. Äntligen vädrar de sitt avståndstagande från all religion. Böneutrop och kyrkklockor borde förbjudas som den vidskepelse de är. I ett modernt samhälle ska alla tycka lika!

Alla ska tycka att det är fel att rensa ut rasistiska serier från biblioteket. Alla ska tycka att det är rätt att rensa ut religiösa ljud ur gatubilden.

Slutligen finns det också en rädsla för att Botkyrkas politikers beslut ska bli prejudikat. Om en moské får ha böneutrop kommer alla att ha det – Sverige kommer att genljuda av muezzi fem gånger om dagen och vips styrs vi av sharialagar också.

Turligt nog ligger det inte till så. Det handlar om kommunalt självstyre, en gammal svensk tradition om någon, om nu somliga orkar fatta den. Varje förfrågan om att höja ljudnivån kommer att prövas i den kommun som det berör. Varje störning av friden på orten kan de boende anmäla och få bedömd av miljönämnd eller motsvarande – utom när det gäller fotbollsmatcher förstås,de står över allt sådant. 
 
Religionsfrihet är en god sak. Demokrati är en ännu större. Lägg medborgarförslag, låt demokratin  arbeta. Eller arbeta med den själv! 

Att gnälla via internet har sin tid, och att vara politiskt aktiv har sin tid, som Predikaren skrev.

Bra av Uppdrag granskning

Ikväll sändes ett intressant Uppdrag Granskning om oron för ett asylboende i lilla småländska Landsbro. Vad är det för oro folk känner?
En svarar: ”Det är vad man har hört.” En annan: ”Det är ju bara att läsa tidningen så ser man.” Vanligaste ryktet är att de stjäl – men senare i programmet visar det sig att ortens ICA inte drabbats av några stölder sedan de asylsökande kom. Rädslan för stölder är dock så stark att någon känner sig tryggare tack vare sin hund, även om hen sen tillägger att ”det finns ju svenskar också som begår inbrott”.  
Också. Jo, det gör det ju.
Att den gruppvåldtäkt som ägt rum i närliggande Mariannelund skrämmer  är inte konstigt. Halva mänskligheten är rädd för våldtäkter.  Vi som inte begår dem, nämligen.
Men enligt polisen avviker inte våldsbrotten på småländska höglandet från trenden under de senaste tre åren på de orter som tagit emot asylsökande.

I programmet hörs också det klassiska yttrandet: ”Man får ju inte yttra sig för då är man rasist, det är ju så.” Människan ifråga har just yttrat sig på bästa sändningstid. Ingen har kallat hen rasist. Hur mycket begär hen?

Och om jag anser att rasism präglar denna ryktesspridningen, ja då får jag helt enkelt säga det. Alla håller inte med mig. Men säger det gör jag.   

En annan klassiker är de motsägande bilderna som ryktena förmedlar. ”Vem ska föda dem, vem betalar för dem?” säger en. ”De kör Mercedes och går omkring med stora buntar av euro i fickorna” säger en annan. Detdär håller bara inte.

Landsbro är en avfolkningsbygd. Att få dit 40-50 personer är ”fruktansvärt” tycker någon. Detta är obegripligt, då det håller skola och butiker igång. 

För övrigt är det hittills 15 asylsökande man talar om.

De lokala politikerna framför i programmet relevant kritik mot Migrationsverket: Det borde ha varit bättre information och bättre skick på huset, de asylsökande borde ha spridits i tomma lägenheter med lekyta, inte i ett nergånget hus (ett hus som dock teveteamet finner acceptabelt och som senare godkänts).

Ett rykte säger att det är en fastighetshaj som tjänar pengar på att hyra ut. Om det skulle vara så, då är det kapitalismens vinstbegär som visar sig, och detta kan de asylsökande inte gärna vara skyldiga till. 

Det var kyrkorna på orten som kallade till informationsmöte, men på den filmade delen av mötet applåderar publiken en tillrest nationalist som varnar för kriminaliteten. Efter mötet frågar teveteamet några deltagare om de är nöjda, men nej, de visste det mesta redan. Vad de ville ha var mer information om ifall det skulle hända någonting.

Denna rädsla är det mest genomgående i de filmade intervjuerna. Om, ifall... 

"Det har gått kanonbra!" Så säger den förut så kritiska kioskägaren efter några månader. En bofast kompletterar: ”De märks inte av mer än någon annan.”

Detta beröm är något tveeggat. Att inte märkas, är det det bästa man kan åstadkomma?

I slutet av programmet får vi reda på att de asylsökande har kommit från krigets Syrien. De har bara gott att säga om folk i Landsbro och tycker att de har blivit väl bemötta, vilket är glädjande.

Vad de vill visa för teveteamet är mobilfilmer från gatustriderna i Syrien där några av dem mist familjemedlemmar.

Miljoner och moral

Regeringen har kastat upp en miljonersatsning i fattiga förortsområden. En något överraskande gest från den regering som aktivt motarbetade Storstadssatsningen, men likväl en önskan om att göra gott. Hur områdena valts ut vet vi inte – på Storstadssatsningens tid fanns det kriterier ifråga om arbetslöshetssiffror, utbildningsnivå, sjuktal med mera. Vilket inflytande invånarna får vet vi inte – på Storstadssatsningens tid var det ett krav för att få använda de statliga medlen.

Två briljanta och förortskunniga skribenter har i SvD givit regeringen en avhyvling. Dels för att satsningen i en förort av Rinkeby-Kistas storlek ger en halv procent på befintlig budget, en halv procent som ska bryta fyrtio års segregering. Dels för att regeringen talar om ett lyft för förorter som deras egen politik utarmat genom nedskärningar och privatiseringar.

En halv plusprocent i budgeten ger dem inte apotek och vårdcentraler tillbaka, den öppnar inga nedlagda skolor och rustar inte upp några privatgallerior som ägarna skiter i.
Som om detta inte vore nog kan man i kommentarsfältet till sagda artikel läsa de mest hårresande hånfulla påhopp på förortsborna.

Någon upplyser om att det bara är att starta företag och undrar varför de inte gör det?

Totalt felinformerad. Här startas företag, och en del av dem lönar sig. Inte alla, det är helt normalt. Så - på vilket sätt lindras den för storföretagarna så lönsamma arbetslösheten av att grannen lyckats få sin lilla importfirma att gå ihop?

Andra påpekar att i miljonprogramsområdena vill ändå ingen bo, så varför kasta bort pengar på dem?

Totalt felinformerad. Folk som bor här trivdes hyfsat, tills närområdet las ned eftersom de boende inte var lönsamma. Folk vill bo, men de kanske inte kan eller vill köpa sitt boende, så som borgarna vill att vi ska vilja.
För övrigt, om den ena regeringen löste bostadsbristen genom att slarvbygga bostäder är det faktiskt rimligt att den andra regeringen stöttar en upprustning, även om de är i full färd med att förvärra bostadsbristen genom en uppskruvad, överhettad marknad.

Det var också någon som skrev att förortsborna själva eldar upp sina skolor så de kan skylla sig själva.

Inte bara felinformerad utan omoralisk – för i vilken känd moral utgörs måttstocken av att: om ett fåtal begår brott måste de många skylla sig själva.   
Möjligen den moral som utgår från ytlig likhet, den som inte ser till gärningen utan till vilket klassmärke eller stigma vi bär. Den moral som självbelåtet hänvisar till Dom - med samma bostadsort. Samma födelseort, utanför Sverige. Samma hudfärg. Samma brytning. Samma låga inkomst.
Samma svikna förhoppningar.

Jag ursäktar inte hen som i hopplöshet sätter eld på sin skola.  

Jag ursäktar inte hen som i småsinthet menar att om detta hänt ska inga andra barn få gå i skola. 

Fler frågor till Vilks

Idag var det chatt med artisten Lars Vilks i Aftonbladet. I en tidigare intervju hade han förklarat att han deltar i den antimuslimska SION-konferensen (i New York 0911) enbart som en del i sitt konstprojekt. En konstnär arbetar med sina verk och tar inte ställning, tycks Vilks mena (mer om det nedan), som om inte verket många gånger vore ett ställningstagande. Picassos Guernica är ett gott exempel.

Medan chatten pågick fick Vilks möjligheten att besvara frågor som: Har du gjort konst om Jesus? Varför gjorde du rondellhundar? Hur känns det att leva under dödshot? Vad är ditt nästa projekt?

Han fick också frågan om vad han menar med att en konstnär inte ska ta ställning. Svaret löd: ” En konstnär skall framför allt presentera ett material och skapa förutsättningarna för det som man brukar säga: jag vill starta en diskussion. Inte att utgå ifrån ett idelogiskt ställningstagande.”
Eller - konstnären som ideologisk nolla i färd med att leva upp till medias ytliga diskussionsuppkast. Föga imponerande.

Faktum är att Vilks också fick fler och svårare frågor. Några som jag känner hade skickat in frågor som:

- Anser du att bara är den extrema högern som har problem att utnyttja sin yttrandefrihet, eller finns det andra grupper som också har svårt att yttra sig?
- På vilket främjar du yttrandefriheten genom att samarbeta med grupper som vill beröva människor deras mänskliga rättigheter och ensidigt dömer ut alla som tillhör den gruppen?
- En del av yttrande friheten är att man säger emot rasistiska åsikter och annat man ej håller med om. Jag anser att det stora yttrandefrihetsproblemet gällande din konst i första hand handlar om att det är för få som säger emot och ifrågasätter dig och din, enligt mig rasistiska, ”konst”. Hur ställer du dig till det?
- Finns det fler i dagens samhälle som har problem med sin yttrandefrihet som du skulle vilja lyfta fram, t ex de över 2 miljoner privatanställda som är berövade sin yttrandefrihet och kan få sparken på stående fot om de anses vara ”illojala” mot företaget?

Dessa svåra men väsentliga frågor visas inte i tidningen och fick inte heller svar. Hur ligger det då till med yttrandefriheten?

Åjo, den klarar sig nog lika väl eller illa som hittills. Yttrandefrihet innebär nämligen inte rättigheten för någon att ständigt komma till tals.

Det är många som borde tänka på det.

För att komplicera det hela läste jag att en konstutställning på Jamtli, Östersunds fantastiska friluftsmuseum, måste ställas in. Först tackade Jamtli nej till Vilks, på grund av hans deltagande i SION-konferensen. Då hoppade de andra konstnärerna av i sympati, eftersom konsten inte ska låta sig styras.

Jag är imponerad av både Jamtli och konstnärerna. Alla har följt sin övertygelse och sin solidaritet, de har gjort rätt. Men följden blev fel: att allmänheten inte får se konst. Vem har rätt lösning på detta?

Många beundrar Vilks förmåga att sticka ut och sätta åt folk. Jag antar att de beundrar Valerie Solanas lika mycket? Aldrig skulle de väl hota en uppläsning av hennes verk, SCUM-manifestet, ett av de mest provocerande konstverk jag känner till.

Alla med på det, eller?