Haga idag

För ett drygt år sedan skrev jag mycket om Hagaparken, hade också en namnlista uppe under namnet Haga ska vara park.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.

Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:

Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk.

Haga är den sällsynt lyckade föreningen av Gustav III:s personliga vanvett och samtida förskolebarn som äter matsäck i hans Ekotempel. Ska vi se till nutidshistorien så var det här som luggslitna sjuttiotalister firade vår helt egna variant av Bellman-dagen i något mycket likt diktarens egen anda av att upphöja det barnsliga och fåniga till konst och sång.

Hagamystiken är sol och slott, dunkla dungar, enslighet och festivitas, paradis och fattigdom

och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar

Lära om att lära

Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?

Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?

Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.

Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.

Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek

Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.

Kunskapen finns. Använd den.

Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.

Adelns kvardröjande makt

Har gästbloggat i Clartébloggen med en recension av Björn af Kleens förträffliga bok Jorden de ärvde.

Om Gud m. fl. i Storkyrkan

Det hör inte till vanorna hos Politik och poesi att citera moderater.
Möjligen då tokmoderater.

En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.

Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.

Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.

Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.

Två inlägg i ett

Att de inte skäms. Danska SF, ett så kallat vänsterparti, tar initiativ till samarbete med rasisterna. Även om de ”aldrig kan tycka lika om utlänningspolitiken” som ordföranden Sövndal skriver, tänker han sig att de kan göra gemensam sak i välfärdsfrågor som a-kassa, sjukpenning, barnfattigdom och pensionärernas villkor.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.

Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.

- - -

Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.

Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.

Skola mot rasism

“Vi ska inte anpassa oss till rasisternas världsbild” skriver Lars Ohly och presenterar ett program i fem punkter för hur skolan kan arbeta mot rasism och högerextremism. Det återges här, något kortat. Hela artikeln får du läsa själv.

1. Bryt segregationen – investera i en likvärdig skola
Nedskärningarna i skolan måste stoppas. Skattepengar ska inte användas till vinster för riskkapitalbolag. Slopa det fria skolvalet och systemet med skolpeng, varje barn ska i första hand gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Kommunerna ska ta hänsyn till boendesegregationen när skolornas upptagningsområden fastställs. En likvärdig skola innebär att alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska ges samma möjligheter att uppnå målen.

2. Utveckla skoldemokrati och elevinflytande
Vi vill öka elevers inflytande över sin arbetsmiljö och över utbildningens inriktning. En demokratiserad skola är nödvändig eftersom eleverna har rätt till reellt inflytande men också för att stärka de demokratiska värderingarna i samhället i stort. Genom en tidig delaktighet kan rasism och högerextremism förebyggas. Den borgerliga regeringen har halverat samhällskunskapen på yrkesprogrammen på gymnasiet. Vi menar att alla elever ska ges likvärdiga förutsättningar till delaktighet och till högre studier.

3. Stöd antirasistiska skolgrupper
Ung Vänster har tagit fram en handledning till elever som vill starta antirasistiskia grupper. Det kan handla om att elever samlas för att stödja kamrater som utsätts för trakasserier, att de tillsammans ställer krav på skolans likabehandlingsarbete* eller ordnar filmkvällar och debatter. Arbetet ska organiseras av eleverna själva, men stödjas och uppmuntras från skolan genom att lokaler och andra resurser erbjuds. Elever som engagerar sig ska också ges möjlighet att ta igen missade lektioner.

4. Obligatorisk utbildning om rasismens historia
Allt för ofta framställs rasism som ett problem hos enskilda personer istället för det samhällsproblem som det är. Därför är det viktigt att undervisningen tar upp rasismens och antirasismens historia. Vi vill att Skolverket ges i uppdrag att göra en översyn av kursplanerna i grund- och gymnasieskolan i syfte att integrera kunskaper om rasism och diskriminering ur såväl ett historiskt som sociologiskt perspektiv. Vi vill se en obligatorisk utbildning för såväl lärare och skolledare som elever.


5. Stärk den mångkulturella skolan
Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter. Vi vill därför stärka den mångkulturella inriktningen av skolan. Vi vill ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet. Vi vill också se fler lärare och skolledare med utländsk bakgrund. Flerspråkighet ska vara en merit.


* Alla skolor är enligt lagen skyldiga att upprätta likabehandlingsplaner mot kränkande behandling. Hur detta fungerar ser mycket olika ut skolorna emellan. Vi vill därför att kunskaper om rasism och kränkande behandling ska bli en obligatorisk del i lärarutbildning, fortbildning och rektorsutbildning.

Kommunist betyder...

Det gamla k-ordet dyker upp igen så fort Vänsterpartiet ska välja ny ordförande. Gamla debatter återbrukas. Betyder kommunist att slakta präster och bönder, eller betyder det drömmen om ett klasslöst samhälle?
Det beror på vem som bestämmer betydelser, förstås. Idag är ordet kommunist omöjligt.

Om jag blir den sista kommunisten ska jag åtminstone berätta vad det betyder. För mig. Inte för media eller allmänna opinionen.
Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång i en familjebeskrivning om “kommunistisk värme”. Han var katolik. Men den kommunistiska värmen hade han fått uppleva.
Den värme som min mormor kände när hon blivit änka, och makens kamrater ändå kom och hämtade henne på valdagen för att äta soppa i partilokalen. “Där hör man till” sa mormor.

När jag gick i lågstadiet sa min rara, söta fröken att amerikanerna försöker rädda världen, medan Sovjet bara vill roffa åt sig mer och mer land. Morfar fick ett astmaanfall när jag berättade det.
USA hade just gått in i Vietnamkriget och jag gick i grundskola med neutral läroplan i ett demokratiskt land.
Det var så som morfar skrek i sin andnöd: de fick lura dumma ungar att tro på vilka vanvettigheter som helst.

Jag har den djupaste respekt och sympati för de medmänniskor som i hela sitt liv varit rädda för kommunisterna. Det vill säga, rädsla för dem som kallade sig kommunister och därmed begick både människorättsbrott och ett brott mot sina efterkommande eftersom de gjorde ordet till ett omöjligt k-ord.

I mitt hela mitt liv har jag varit rädd för nazisterna. Det var morfar och hans söner som berättade för mig, kanske för tidigt. De pekade på foton från koncentrationslägren och sa: Där skulle vi ha suttit, allihop!
Om nazisterna tagit över skulle familjen ha varit utraderad. Allihop: kommunister, fackföreningskämpar, människorättsförespråkare och socialdemokrater.

När jag var i tonåren satt jag lite i läger. Nåja, bara ett konfirmationsläger som jag trodde skulle bli kristet och trevligt. Men prästen sa att om vi hörde talas om några pacifister eller kommunister skulle vi meddela honom. Då skulle han se till att de blev omhändertagna på rätt sätt.
Detdär var ju bara gubbskryt, men de andra flickorna uppfattade att de fick frispel. De hade redan hört att jag var kommunist, så sedan gick det inte att sova tryggt en enda natt i prästgården. Ungarna krävde att jag skulle ge dem alla mina fickpengar för att dela lika, de körde in fingrarna i mina barnsliga bröst och stal min dagbok för att skråla högläsning. Överklassens döttrar kunde inte se att de gjorde något fel. Jag var ju en sådan som skulle omhändertas på rätt sätt.

Att vara kommunist betyder att drömma om det klasslösa samhället. Men det har jag aldrig ansett vara ett särskilt tungt skäl för egen del.
Till ganska nyligen betydde att vara kommunist att känna värmen i en tillhörighet som alla kan få del av. Men nu finns det så få kvar, så det skälet väger allt lättare.
Fortfarande betyder att vara kommunist att vara fritt byte för dem som inte kan se att de gör något fel. Och att vara en sådan som kan bli dödad av nazister. Det skälet är tungt, och aktuellt.
Ty jag har inte hört att de bett om ursäkt?

Landet utanför

Det inlägg om glesbygd som tidigare aviserades för Politik och poesi är nu färdigt och finns att läsa i Clartébloggen. Inlägget bygger på boken Landet utanför av Kristina Mattsson.

Tveksam Expressen-effekt

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar i Expressen! När det sker är det apropå Elsa Beskow, vilket är hedrande.
Orsaken är att boulevardbladet har en artikelserie om Beskow, och i ett dess avsnitt hade de googlat fram att Politik och poesi (110326) kritiserade Beskow ur genussynpunkt (och hyllade henne som beklagligt undervärderad akvarellist, men det var det ingen som märkte).
Att den patriarkala Tomtebobarnen bör förses med egen text till bilderna var något som Expressen citerade, och feministätaren Pär Ström reagerade förstås. I kommentarsfältet till hans blogg görs jag sedan till totalitär censurvän.

Ström har rätt i att jag anser många av Beskows berättelser svårsmälta ur genussynpunkt. Vad han missat är att jag finner Beskow storartad som konstnär. Inget barn bör missunnas att få gå in i hennes bilder, så jag föreslog att förskolepersonal eller föräldrar använder sin fantasi och berättar själva till bilderna.
Somliga har uppfattat detta som att förgripa sig på en oskattbar ikon. Hattstugan tycks ha upphöjts till katekes. Men det jag föreslår är ett samma kulturella medskapande som att sätta mustascher på Mona-Lisa, att vissla Beethovens sjua eller byta ut rimmen i en visa till sina egna barns namn. Kultur är något vi gör tillsammans.

Ett stycke i min text var: “Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.”
Nu i efterskott förstår jag att det för läsare som är obekanta med Politk och poesi kan låta hur totalitärt som helst. Den förtydligande versionen lyder:
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, är det naturligtvis konst, som överhuvudtaget inte ska bedömas med moraliska mått. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, blir det onekligen svårare att svara eftersom båda är så viktiga. Jag tvekar om att ta ställning för den rena estetiken, om den ens existerar, på bekostnad av nödvändiga tankeverktyg.

Medveten läsart och aktivt medskapande - inte låtsas som att vissa verk står över samhället och skaffat sig status av oberörbarhet.

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar ens i Expressen, så när det sker blir jag lite stolt över spridningen. Sedan ser jag att det alls inte var någon hedervärd referens till Politik och poesi. Det är bara ett citat från mig som vänsterrepresentant, utan länk till bloggen.
Det tycker jag är bra snålt. Lite censuriskt, nästan.

Kulturberikare

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. Att göra sig rik på kultur är närmast omöjligt för andra än Astrid Lindgren eller Anneli Alhanko. Att uppleva sig som rik tack vare kultur är så självklart att vilken graffitiartist som helst kan instämma. Att vara en som berikar kulturen genom att sprida ord eller bilder är något vi bara kan hoppas på, vi som producerar på egen bekostnad.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”

Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren

---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka

Var vi än bor i landet

Ett inlägg om glesbygdsutveckling är på gång. Innan det blir färdigt kan du ta del av Vänsterpartiets Ulla Andersson: "Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket."

Mer om detta i Fria

Europas skam

Det går att säga hur många gånger som helst. Europa har ingen lång demokratisk tradition. Rasismen är en del av de europeiska strukturerna. Rasisterna har framgång i val därför att folk helt enkelt håller med om vad de säger.

Om detta har Lisa Bjurwald skrivit Europas skam; en utmärkt reportagebok där hon metodiskt går igenom situationen i Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Genom intervjuer med både forskare och högerextrema politiker söker hon förklaringar till att nazister mobiliserar, fascister vinner val, våldsamma antimuslimska rörelser växer fram och romer förföljs - för att bara ge några exempel på den bristande respekten för mänskliga rättigheter på den kontinent som skamlöst skryter med sin höga civilisationsgrad.

”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens frammarsch i Europa på allvar krävdes nu /efter valet 2010/ experter på snabba lösningar. Det får mig att undra om problemet verkligen sjunkit in. Jag tror inte det,” skriver Bjurwald, och påpekar att vi måste se sanningen: ”Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt i bland oss.”

En tragiskt paradoxal orsak till den allmänna blindheten kan faktiskt vara Förintelsen. ”Denna katastrof för mänskligheten har satt reaktionsribban onaturligt högt” skriver Bjurwald. Det är på grund av dess fasor som överklassnazisterna inte känns igen. Med utrotningsbilder i huvudet har det i Sverige blivit ett värre brott att säga att någon är rasist, än att vara det.
De Onda måste vara några andra!

Se sanningen. Europa har ingen lång demokratisk tradition, och rasismen är en del av våra euorpeiska strukturer.

Barnkonventionen och traditionella familjer

Det finns barn i Sverige som föds in i en djupt patriarkal tradition. Religiösa sedvänjor, en konservativ familjs krav och förväntningar, klanens tidigare erfarenheter och uråldriga historiska ritualer styr barnens liv redan i fosterstadiet.
Det är barn som inte får välja sin framtid eller sin utbildning, och som kommer att ha mycket svårt att fritt välja sin livspartner. Varje del av barnets liv - arbete, fritid och umgänge - planeras av föräldrarna med familjens ära för ögonen.

Ett sådant barn lär nu vara på väg i familjen Bernadotte. Barnet förväntas få sina första uppdrag redan vid fyra års ålder, men ska tränas långt innan, bland annat med återkommande uppvisningar inför massmedia. Om detta säger kungahusets devote tjänare Herman Lindqvist: ”Allt är normalt.”
I varje annan familj vore det ett fall för barnombudsmannen.

Monarkin är inte för barnets bästa! Läs Barnkonventionen!

För övrigt säger Lindqvist att barnet är ”preparerat”. Undrar vilket medel de använde då?

Skämtet överlever, men sedan då?

Vad händer? skriver Göran Rosenberg på sin blogg. Det som händer är att hans sista text i DN kommer i september. Sedan kommer han att publicera sig själv, samt i danska Information och norska Klassekampen.

Jädrar i det! Inte för att det är så uppseendeväckande att klipska skribenter publicerar sig själva, vem gör inte det? Men att Rosenberg, som jag för länge sedan utnämnde till min favoritliberal, inte längre platsar på DN, det säger mer om DN än om någonting annat.
Och om en trång, vrång och trångsynt mediavärld.

Rosenbergs blivande arena är två nordiska vänstertidningar, och vad säger det? Att Rosenberg inte längre är liberal? eller att vänstern är de enda kvarvarande liberalerna? Märk väl att jag avser liberal i intellektuell och inte ekonomisk mening.

Visst var det roligt när man någon enstaka gång kunde öppna morgontidningen och läsa någonting klokt. Som en bekant på fejan skrev om DN: “Nu är det bara Rocky kvar.” Undrar när Berglin åker ut från SvD?
Eller är det en historisk logik i att klokheten endast kan överleva i skämtets form?

Rekommenderas: Rosenbergs bok Det förlorade landet, om Israels utveckling, och i viss mån även om Rosenbergs; från kibbutz-idealist till seriös regimkritiker.

upprepning upprepning

Jag har sagt det förr 1: Amerika är stort. Det är till och med två: norra och södra. Därför är det inte ”amerikanerna” som ställt till med kris i världsekonomin. Det är usa:nerna, eller ännu hellre Förenta staternas regering. Kanadensarna och mexikanerna är för tillfället oskyldiga, även om de är amerikaner.

Jag har sagt det förr 2: Göran Rosenberg är otroligt bra. Denna text om det tragiskt onödiga i världsekonomins kris är briljant (även om han säger ”amerikanerna”). Hans beskrivning av ”verklighetsföraktets potentiella förstörelsekraft” är skrämmande trovärdig.

Jag har sagt det förr 3: USA:s storhetsvansinne kommer att störta oss i fördärvet och EU:s hyckleri bär åt samma håll.
Rosenberg formulerar sig snyggare.

- - -
Ett annat lästips är Fotolasses inlägg om murar

Före och efter Ohly finns en kvinna

Flera gånger har jag fått frågan vem jag vill se som vänsterns partiledare efter Ohly. En inte helt enkel fråga.
Lättare att besvara är vem jag ville se före Ohly. Det var nämligen just han, det. Valet var planerat, önskat och välförankrat, och han motsvarade våra förväntningar. Tuff debattör, van organisatör, ansvarsfull partibyggare. Han gör ett utomordentligt arbete.

Nu diskuteras, inför kongressen, om ett delat ledarskap vore att föredra. Som princip har jag inget emot det. Ett vältrimmat radarpar kan nå långt. Men det hänger på att det står ett vältrimmat radarpar och väntar i kulissen.
Att göra organisationsförändringar som en desperat eller kosmetisk åtgärd tror jag inte alls på, och argumentet att det skulle vara bra för kvinnor är felaktigt och inget annat. Varför är det bra för en kvinna att dela med sig till en man? Gör vi någonsin annat?

Vänsterpartiet har en verkligt stark och klok kvinna i den högsta ledningen; vår partisekreterare Anki Ahlsten. Henne har media inte varit särskilt intresserade av. När jag får frågan "var är alla duktiga kvinnor?" och då ger partisekreteraren som exempel, är folk ofta helt ovetande om hennes existens. Så var det inte när Lönnroth, eller för den delen Ohly innehade samma uppgift.
Vad är det då som säger att media skulle ge utrymme åt en kvinnlig dubbelpartiledare, om den andra halvan är en redan känd man?

Men idag hade glädjande nog SvD nästan en helsida med Ahlsten. Hennes uppfattning om partiledarvalet är att det är dags för en kvinna nu. De förra ledarna som hette -man men inte var det - Schyman, Hoffman, Burman - får inte bli en parentes.
Som så ofta, har vår partisekreterare alldeles rätt!

Lätt-nassar gör inte avbön (uppdaterad)

Gubben Sommerlath var bara litegrann nazist, sägs det. När han övertog judisk egendom var det i själva verket en god gärning för att hjälpa de förföljda ut ur Tredje Riket. Var det någon som trodde att Silvia Bernadottes egen utredning skulle visa på någonting annat?

Än en gång det triviala avslöjandet av en nazist som verkligen inte gick och spred ZyklonB omkring sig - så den svenska och tyska överklassen kan dra en lättnadens suck. De var ju bara hyggliga lätt-nassar allihop!
De drömde bara lite om ordning och reda under en stark man som fick tyst på kommunister. De myste bara lite åt rågblond styrka och fnyste bara lite åt mörklockig degeneration. De njöt bara pyttelite av att vara övermänniskor med fädernearv och mödrahjärta, i enlighet med den nationalistiska läroplanen.
Vad beträffar de antisemitiska skämtteckningarna i pressen så såg de dem helt enkelt inte. Skämten var så utnötta att de knappast märktes, några Engström-figurer mer eller mindre...

Den rumsrena överklassnazismen var inbäddad i västerländsk tid och kultur. Den kom naturligt, en klassisk tidlös modell. Idag förmår hyggligt folk knappast urskilja den, eftersom det inte står KZ stämplat på den.
Överklassnazisterna har aldrig avkrävts några ursäkter eller avböner, de har aldrig behövt kräla i stoftet och spotta på sin farfar, de får inte samma fråga varje dag om de verkligen tagit avstånd från industriell utrotning. Varenda en har kommit undan med att le och säga, vi menade inte så och förresten var det så länge sedan och isåfall bara lite...

En sak de tycks ha menat var iallafall att få tyst på kommunister. För det ser ju ut att ha lyckats.

Men här tar Arnstad fram vissa ekonomiska fakta ur den hemlagade utredningen. Så var det med filantropin i det Sommerlathska övertagandet av judiska företag!
För övrigt har den karln inte någonting med vårt land att göra. Ta istället familjen Bernadotte som representerade Sverige utåt under världskrigets båda faser - medan de hyste starka nazistiska preferenser. Som så många andra i den svenska adeln, företagsvärlden och pressen. Det passar dem förstås att komma dragande med en brasiliansk svärfar istället!

"Counter Jihad"

Innehållsrikt i SvD idag: Alcalá skriver om det gränslösa hatet och om hur sverigedemokrater har varit med om att utforma en hårdare kampstrategi – ja, även det upprensade och ansiktslyfta Sd vi fått möta de senaste tre åren har haft representanter från den så kallade Counter Jihad med som “framstående experter” på sina partikongresser.

Vet man sedan inte vad Counter Jihad är finns en återblickande understreckare på sidan efter. Här ger Archer bakgrunden till islamofobin som rörelse och de förvirrade idéer den bygger på. Märk väl att kommentarsfältet till artikeln har stängts av på grund av den råa tonen i inläggen.

Det är på olika Counter Jihad-bloggar som Breivik hämtat sina idéer, eller fått dem bekräftade. Inte samma människor, men samma rörelse som erbjuder experter till ett svenskt riksdagsparti.

Ännu en återblick finns i Aftonbladet hos Tamas, som visar parallellerna mellan Lasermannen och Breivik, deras samband med majoritetssamhället. Ett samhälle som vägrar att inse att “en ensam galning” återbrukar gammalt gods.
“Skjut för att döda!” – så skanderade sverigedemokrater på gatorna för bara nio år sedan.

Den ovan refererade artikeln av Archer slutar tyvärr med hans förvissning om att det är progressiv politik som gjort Europa till vad det är idag. Det är väl ungefär vad de högerextrema rasisterna säger, de som äcklas av kultur, möten och öppenhet och avböjer förnuftsargument.
Det är kolonialism, utplundring och bortstötning som gjort Europa till vad det är idag.
Hatmord är ingen nyhet. Men de har kommit så nära att vi blivit rädda.

Kunskap och skolpolitik

Idag bloggar jag på Clartébloggen om kunskap och skolpolitik:
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7624&Itemid=51

Esbati överlevde

Läs intervjun med Ali Esbati. Kanske betyder den mest om man känner honom och hör tonfallen från kamraten som överlevde. Men i sin korthet är intervjun ett viktigt vänsterns vittnesbörd från högerns terrormord på Utöya.
“Detta är ett politiskt attentat som måste förstås i en politisk kontext” säger Esbati.
Till skillnad från en medial eller skapad kontext, den där vi så ofta vistas.

Om Breiviks manifest säger Esbati: “Det han har skrivit är åsikter som är vanliga i den samtida debatten”.
Ja. Tyvärr är de inte särskilt ovanliga.
Så läs och lär