Sly-sverige

Ännu en hälsning till Rostsverige, den fina fotobloggen. Det är det gamla bondesamhället jag är mest fascinerad av, en livsform som var sig i stort sett lik 1850-1950 och sedan raskt omorganiserades. Inget att sörja över när det gäller osäker inkomst och tredubbelt kvinnoarbete. Men det är sorgligt om de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna, träslotten, rasar ihop på grund av vanvård. Och en stor fara om de öppna markerna, vårt lands främsta skönhetsvärden, växer igen.

Här levde en grisuppfödare

Förresten har jag svårt att lägga ut bilder i den ordning jag vill. Det är blogspot som styr. Kan du bättre tar jag gärna emot goda råd!

Tveksamt, men kolla!

Kollar av Fattigbloggen. En journalist lever på socialbidragsnorm en månad och bloggar om det. Perversitet eller wallrafferi? Hon har fått mycket kritik för att blogga om sig själv istället för att göra ett grundligt undersökande reportage. Vilket det ligger något i. När journalisten blir huvudpersonen är det något snett med journalistiken (liksom med litteraturen – jag är dötrött på dokufiktion).
Å andra sidan blir bloggen läst av fler än ett aldrig så genomarbetat socialreportage. Människor som är fattiga betydligt längre tid än en månad går in och kommenterar med levda berättelser. Bloggaren skriver inte enbart om sig själv utan granskar också förhållandena, ringer runt och kollar regler, så som den sedan länge utstötta kanske inte orkar eller har råd till.
Tveksamt uppslag hyfsat utfört, är mitt vacklande omdöme. Läs själv.

Värdefullt uppslag snyggt utfört - det är mitt omdöme om Rostsverige, likväl med viss tveksamhet. Denna rasande vackra och melankoliska fotoblogg skildrar det nedlagda avlagda Sverige, det obehövda industrisamhället, de obrukbara bruken, det avlidna folkhemmet…
Där, vid Folkhemmet, är det jag blir tveksam. Inte som dåtida politiskt projekt, men som nutida längtansobjekt. Som sådant går det att utnyttja av såväl apolitiska drömmare som handlingsförlamade sossar och inskränkta nationalister.
Folkhemmets styrka var att det reellt förbättrade för flertalet. Dess svaghet var att det baserades på likhet, och att vi ännu inte sett en jämlikhet för olikhet.
Men denna rent politiska invändning gäller inte poesin - den minskar inte värdet i fotona, som är underbara. Produktivkrafternas utveckling är inget att bråka om, det viktiga är att bilderna är kvar!

Slutligen, om du är orolig för att du gått och blivit kulturkonservativ - läs Croneman, som skriver om hur film, böcker, musik och mode självklart påverkar oss. Men... ”Om man däremot vågar påstå att tv eller spel, påverkar unga människor, då är man tokig.” Mannen har förvandlat tevekrönikan till miniessä!

AP som i apejävel eller apart

Aparta värderingar breder ut sig, anser Malmö-moderaten Roslund. Han har i Malmö fullmäktige lyft frågan om ”smygtoleransen” som breder ut sig i kommunen, och visar därmed att han själv står för en av de aparta värderingarna - den som säger att det ”jag tycker mig ha sett” väger tyngre än komplexa resonemang.

Nä håll i mej, som man sa när jag var barn. Då för tiden var tolerans ett fint ord. Ingenting att smyga med, utan något vi förortsungar skulle bibringas så att vi inte såg ner på negrerna där de bodde i sina små hyddor. Jag har ofta anledning att ifrågasätta tolerans, ty när den anläggs är maktperspektivet redan klart: Vi definierar, vi är generösa, vi tolererar… dom.

Men i Malmö smygs det med toleransen i de kommunala korridorerna. Som tjyvrökare på muggen huttlar tjänsteutförarna inom socialtjänsten, mutade lurade och itutade. Det finns familjer som ”tar med sig barn som sitter och bölar och skriker och en tjänsteman blir utsatt för ett oerhört tryck. Någon fick en fördel på ett totalt otillbörligt sätt” säger Roslund, och menar alltså att den rättssäkra handläggningen är hotad.
Detta är inget som han vill berätta mer om för Sydsvenskan, vilket åtminstone är klokt, för innan han talar ut i media bör han vända sig till polisen, JO, länsstyrelsens tillsynsavdelning, eller åtminstone stadsdelsdirektören. Men Roslund gör inget av detta. Hans ärende är inte att ställa tillrätta utan att ställa till med politisk show, därför väljer han att ställa en enkel fråga i fullmäktige, en fråga som hans moderata partigrupp ställer upp bakom.
Frågan lyder: ”Kommer du att vidtaga åtgärder för att nämnder, styrelser och förvaltningar i sin myndighetsutövning stoppar den smygtolerans gentemot aparta värderingar, normer och synsätt som breder ut sig?”

Det är inte vad jag kallar en enkel fråga. Det är vad Astrid Lindgren kallade har-du-slutat-dricka-konjak-om-morgnarna, eftersom frågan faktiskt inte kan besvaras med ja-nej. Den kan bara besvaras med motfrågor:
Vad är smygtolerans?
Om så, finns den?
Vilka är de aparta värderingarna?
Om så, breder de ut sig?
Hur vet du det?
och så vidare, men motfrågor anses ofint i fullmäktige, det är därför man alltid åker dit på konjak-frågorna.

”I ett försök att visa så stor respekt som möjligt står man inte upp för svenska värderingar,” säger Roslund. Fler motfrågor: Hur vet han det? Vilka värderingar syftar han på?

Och hur länge ska vi tolerera det: uppgjorda frågeställningar, osaklig argumentation, aparta värderingar… och att ställas till svars för det som ingen vet om det har hänt.
Till skillnad från all skit som verkligen händer folk.

Se även Esbati

Vi har hela listan!

Viktigaste valfrågorna? Enligt en opinionsundersökning är väljarna mest intresserade av arbetsmarknadsfrågan, följt av miljö och klimat, som är den verkliga uppstickaren från förra valet. Någon ögonöppnare måste vi ha fått, för frågan har ökat sitt intresse från en sjätteplats.

På tredjeplatsen kommer, inte helt oväntat, sjukvård-utbildning-skola tätt följt av äldreomsorgen. Vilket visar att "skola-vård-omsorg" inte var den utnötta slogan som somliga trodde, utan var och är högst vitala välfärdsfrågor.
Därefter rankas frågor om ekonomi/tillväxt, barnomsorg, familjepolitik, pensionärerna och på tionde plats energifrågor, så får vi miljön än en gång.

Såväl skatter som migration saknas bland de för väljarna mest intressanta frågorna. Någon kanske saknar "kvinnofrågorna", men jag vill påstå att varenda fråga hör dit med viss övervikt för välfärdsfrågorna - alltså, om politiken utformas med feministisk inriktning.

Liv och litteratur

En god nyhet: Tamer-institutet som (med stöd av Diakonia) verkar för spridning av böcker till palestinska barn har fått Astrid Lindgren-priset!
På Rinkeby bokmässa mötte jag en gång Tamer-representanter. Sakligt och övertygande talade de för varje barns rätt till fantasi och upplevelser, till sitt inre rum. Idag, flera år senare, är situationen i Gaza så svår att böckerna dessutom får en terapeutisk effekt. För dem som får tag i dem.
Bilderna på söndersmulade bibliotek är tydliga, hånfulla.
Hur ordet blev till grus.
Många palestinska barn kan inte fortsätta sitt skolarbete, eftersom förpackningar med nya skolböcker inte släpps igenom de israeliska vägspärrarna. Moraliskt föredömlig krigföring, eller kulturmord?

Men den som säger att böcker inte är det viktigaste i krig har förstås rätt! Jag kände en gång en pojke som under belägringen av Sarajevo låg i en skrubb under källartrappan och läste Huckleberry Finn i ficklampsljus. Boken höll honom vid liv. Men det säger sig självt att ungen inte haft någon glädje av boken om han saknat lyse och en granattålig skrubb!

Litteratur kommer aldrig att stå överst på listan med det viktigaste. Livräddning kommer före. Men så länge vi lever är litteraturen viktig.


Ännu en välförtjänt belöning:
”Stoppa nazismen – aktivt ickevåld” får hundra tusen kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister. Föreningen (SNAIV) är de aktivister som i gula västar är tyst närvarande vid nazi-arrangemang i Storstockholm. Utan att provocera eller använda våld uttrycker de civilkurage och gott demokratiskt omdöme. Pengarna ska användas för att bygga upp ett rikstäckande nätverk för föreningen som hittills bara finns i Stockholm.

Ännu mer litteratur:
Du som vill ha ren estetik - se Magnus Berghs understreckare om fåglarna hos Proust. Otroligt vackert och genomtänkt, till och med lite roligt, om ett helt udda ämne. Med andra ord fullständigt onödigt - om det inte varit till så stor glädje.

Se klart i mörkret

En timme för jorden – släck lyset på lördag kväll. Världsnaturfonden kom med idén, och syftet är inte i första hand att spara energi i en timme, utan att visa beslutsfattarna att vi har förstått nödvändigheten av att rädda jorden och klimatet.

Låt oss se jorden i sitt naturliga mörker och visa att vi är många som bryr oss. Fast jag blir orolig att vi är ganska få, med tanke på alla griniga kommentarer som dykt upp i tidningarna. Det enda de indignerade bakåtsträvarna uttrycker är politikergnäll, lättja och ovilja att ta ställning, som om det vore barnsligt att bry sig och riktigt karlaktigt att göra som man alltid har gjort.

Som motvikt mot dessa trista typer, läs Laxrom som tar ställning med besked och flyttar från kommunen istället för att finna sig i dess negativa beslut om Earth hour!

Mikael Gustafsson, en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet, skriver mer om klimathotet.

Mera EU: Rösta om vem som har rätt i valutafrågan, vänsterns Hanna Löfqvist eller Fp?

En tröja. Och moral, önskningar, sanning...

Flera bloggare har redan återgivit bilden från Haaretz. Men i sin osmaklighet (som Anna skriver) måste den helt enkelt spridas. Hela tidningsartikeln är för övrigt läsvärd.
Vinklingen mot den israeliska arméns högtstående moral förstår jag inte alls. För den som ligger underst betyder angriparens förhållande till abstrakta regelsystem mycket lite. Moralen är viktig i förhållande till världssamfundet, men den bygger inte upp mitt förstörda hus.

Och det är inte om arméns moral det illa beryktade fotot vittnar. Tröjans mordiska budskap är inte en logo utan har tagits fram av omdömeslöst fotfolk. Detta säger mer om den förråande miljön i ett stridande förband.

DN ger utrymme för att Amnesty, som respekterad fristående organisation, berättar om de krigsbrott de bevittnat i Gaza. Sen har vi Fred-i-Mellanösterns publicering av en brittisk artikel som berättar om friska lyckliga Gaza-bor som tröttnat på att inför media tvingas ljuga om sina skador när de i själva verket bara är tacksamma mot den israeliska armén som alltid varnat civilbefolkningen innan de precisionsbombat Hamas’ baser.
Denna besynnerliga enskildhet ska föreställa en motvikt till Amnestyrapporten! - eftersom Amnesty enligt bloggaren ”dansar efter Hamas’ pipa”...
Det tycks inte vara någon övre gräns för hur starkt önskningarna kan styra verklighetsuppfattningen.

Fråga förorten

De som bor i förorten stängs ute från politiken, och den som åker dit en gång för att skaka hand har inte fattat någonting. Det säger Kalle Larsson, och det handlar om Vänsterpartiets projekt Fråga förorten! som går genom Hjällbo, Rosengård och Rinkeby.
Arbetsmarknad, bostäder och det så kallade utanförskapet är frågor som diskuteras. Inte i första hand i termer av att riva sin hembygd dock, som Sabuni föreslår…
(…eller för att leva upp till mitt partis motto om rättvisa: som hon faktiskt inte föreslår. Sabuni efterlyser en omfattande upprustning som kan innebära rivningar av svårt åtgångna fastigheter. Det är DN:s rubriksättare som inte kan slita sig från tanken att husen ska rivas över folk som vuxit upp i dem. Dock tror Sabuni att ingen hittills har talat om den fysiska miljöns betydelse! – när det istället var där Storstadssatsningen började. I ett försök att få planerarna sluta prata planteringar och balkonger utan börja tänka på arbete, hälsa, bildning och demokrati.)

Åter till förorten. Fråga åtminstone! Medborgarnas berättelser blir till belysande exempel eller konkreta förslag, men resultatet – det beror likafullt på utgången i nästa val. Vad förortsborna uttrycker rent konkret är behovet av fler lägenheter som folk har råd att bo i.
Det är dock inte nödvändigt att lägenheterna ligger just i Hjällbo, Rosengård och Rinkeby. Vänsterpartiet har länge föreslagit att hyresrätter ska byggas i städernas rikare områden.
Fråga förorten är ett bra projekt. Men inte enkelt. Som Kalle Larsson säger: ”Det svåraste nu är inte att få människor att tycka, utan att få dem att tro på en förändring.”

- - -

Rörelsen

Det satsades miljoner
Hit kom det femton tusen
Envar med egen längtan

Den fria republiken
vårt torg, akademian
det blev vad ingen ville

fast alla ville veta
hur knogarna nött
hur knegarna dött

då, när vi var med.

Nu kännetecknar torget
att inte blir det här
där säckar står i högar
humanresursen säckar.

För kanske ska de komma
en dag från Vita Bergen
men inte härifrån.

Att längtan vore allas
det önskade vi gärna
trots rumslig raslig skillnad

Den rörelsen ger rosor
åt gummorna på torget
de röstar! leve ledan!

En karneval – och sedan?
vår rörelse, den pågick redan
medan

ur Revolutionstorget, Manifestation -04

Socialistisk debatt med kulturkritik

Senaste numret av Socialistisk debatt ("Kultur/kritik" som du köper här) är ett kulturnummer som väl fångar kulturens mångfald, spretighet och nödvändighet. Bravo – både politik och poesi! Tidskriften rymmer en introduktion till Terry Eagleton, en brittisk marxistisk kulturteoretiker, vars essä Vägen till postmodernismen väcker många idéer och stundom även motsägelselusta. Bland övriga skribenter finner vi
- Åsa Linderborg som ställer den snälle elefanten Babar till svars som ärkekolonialist
- Lotta Lagercrantz som berättar om sin konst, skulpturer av armlösa mäktiga män
- Mia Sand som knyter ihop Hollywoods filmproduktion med den usa:nska krigsindustrin, och samtidigt lyckas göra ett inlägg i den märkliga frågan om dokufiktion
- Anita Persson som låter Aino Trosell berätta om ett tufft försök av arbetarförfattarna att genom en lästurné ta det tillbaka
- Gunilla Palmstierna-Weiss som skriver tänkvärt inlägg om konstnären som en skapare och spridare av arbete - arbetstillfällen - åt andra

Slutligen är vi inne på det kulturprogrammatiska området. En svidande kritik av Alliansens kulturutredning får vi av Lars Göran Karlsson, med intressanta jämförelser med kulturpolitiken av år 1975, och Ann Mari Engel berättar om förslaget till nytt kulturprogram för Vänsterpartiet (finns också en insändare i Flamman, dock ej på nätet.)

René Vázquez Díaz efterlyser intellektuell frispråkighet, här ett citat: ”Vad tiger man om idag? Våra dagars globaliserade kapitalism kräver en ny påtvingad entydighet. Den som skapar sprickor i entydigheten försvinner ur de stora indoktrinerande organens spalter. Entydighetens viktigaste uppgift är att dölja sambandet mellan vår livsstil som ’frossande herrefolk’ och världens konflikter, terrorismen inkluderad.”

Efter det förstår jag inte varför Ekdahls jävla tradiga stycke om "den lilla djävla kulturen" ska ta upp sån jävla plats i en i övrigt jävla bra tidskrift?

Gratulationer till vårdagjämningen och Nouruz!

Skojiga trosor

Tänk jag missade hela tingalinget. Satt framför teven, såg något fjomp med hoppande babuschkor, brydde mig inte, fattade inte, programinslaget var alldeles för komplicerat, jag var tvungen att läsa om det i efterskott.
I Tobias lilla värld sluter jag mig till att det var var späckat med schabloner, och via DN gissar jag att ryska ambassaden, ovan vid yttrandefrihet, har överreagerat en smula. ”En drift med den svenska publikens fördomar om Ryssland” föreslår Jinge, vilket är mycket möjligt, men hur kan man veta vem som är måltavla när pilen är så trubbig?
Andra bloggare skriver att det är bättre att göra motsatir - förvisso! - men om någon ännu minns vitskriget mellan Sverige och Norge så började det helkul och slutade bajsplatt. Humor är inte enkelt.
Jag ser också argumentet att vi driver med svenska landskap och nordiska grannländer så detta är precis samma sak. Är det?
Svepande sägs det att man måste kunna skämta om allt. Måste man?

Länge trodde jag att gränsen för det möjliga var att skämta om Auschwitz, men faktum är att det faktiskt skämtades även då och där, när det pågick, och för några år sedan publicerades ett seriealbum som visade att det gick att förena Förintelse-skämt med kvalitet. Dock avråder jag bestämt ifrån det i mellanmänskliga samtal med obekanta, ty gränsen finns.
De flesta av oss avstår också från att skämta om negrer, judar, muslimer och zigenare. Men känner på oss att det är fritt fram att driva med göteborgare, norrmän och jänkare.
En fin humoristisk film heter Masjävlar, medan fotbollslaget som ligger i botten på vår skola kallas arabjävlar. Ett nollåtta-skämt går bättre hem än ett lapp-skämt, och det är mindre smaklöst att göra sig lustig över män än över kvinnor.
Det är nämligen maktrelationen det handlar om. Att garva uppåt! Medan stereotypdart mot den som redan är i underläge är mer än förlöjligande, nära förföljelse.

Därför är det faktiskt svårt att avgöra vad som är roligt ifråga om Ryssland - ett land som varken är nära eller fjärran, varken stormakt eller stackare.
Sen finns det underhållning som tydligen är förenande över nations- och språkgränser. Och dit hör tydligen att visa trosorna!?

Elit men inte övermänska

Nu föreslår en utredning en ny svensk dansarutbildning på elitnivå, något som uppenbarligen är nödvändigt om Sverige alls ska vara självförsörjande med dansare i framtiden och kunna hålla balettkompanier i världsklass.

Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.

Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.

I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.

Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.

Ingen tid, ingen vård, men flera val!

Tidsbrist ger ett ovärdigt liv, konstaterar Aftonbladet. Det kan vara riktigt ur fler aspekter, men just här handlar det om den äldrevård vi valt i Stockholm. Det vill säga: en majoritet av stockholmarna har valt Moderaterna & co som valt att sänka skatten och sälja ut, så att stadens gamla får välja mellan olika tjänsteföretag som i sin tur väljer olika varianter att korta tiden med brukarna så det blir lönsamt. Mervärde för somliga, ovärdigt för andra.

Hur är det med sjukvården? Nyligen fick hushållen Vårdguiden i brevlådan, en informationstidning från landstinget. Förgäves tittar jag efter presentationer av länets sjukhus, olika specialistmottagningar eller patientföreningar. Men förgäves. Ty i Moderaternas krympande landsting botar du dig själv. Tidningen svämmar över av självhjälpstips: hur du ska sitta för att slippa värk, konsten att dricka lagom, hur du slipper överdriven svettning, samt goda råd till de gamla för att inte gå och drutta omkull...
Mitt i detta hurtiga egenfix kommer några ”nyheter”: närakuterna Farsta och Södermalm har stängt, ungdomsmottagningarna i söderort har slagits ihop - detta är vad som syns bäst bland spalterna med mystiska små vårdföretag som ändrat telefonnummer.
För att avsluta riktigt råttigt cyniskt kommer en artikel som heter ”VAR NÖJD - med allt som livet ger. Skratta och ha kul. Det gör dig friskare och förlänger ditt liv med upp till sju år.” Sedan när vi självbelåtna skojfriska stockholmare trots allt måste lämna in, märk väl sju år senare, så heter det ”sjukhus bra, men hemma bäst” - alltså, hur du dör lugnt och stilla hemma hos dig.
Det är så tryggt, skriver de. Och med Moderaternas sjukvård kanske det stämmer.

Vårdval, privatisering, skattesänkning. En oöverskådlig vårdmarknad och ett landsting som ser som sin uppgift att komma med storebrorsiga förmaningar.
”Att vara tacksam, optimistisk och förlåtande är ett vinnande koncept,” står det i VAR NÖJD-artikeln. Jajamensan!
Hör här, väljare, det är dig det hänger på. Din förmåga att intala dig tacksamhet, optimism och ett förlåtande sinne är faktiskt avgörande för att de moderata styresmännen ska vinna ett val till!

PS: Den riktiga vårdguiden finns kvar på www.vardguiden.se, vilket är bra men inte riktigt fyller kraven på tillgänglighet

Femtioårig vagabond i rosa

Barbies 50-årsdag förflöt i veckan. Jag firar den med en inte fullt femtio år gammal historia:
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.

Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.

Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.

Två bra

En riktigt härlig vad-var-det-jag-sa-upplevelse fick jag i denna tevekrönika. Björklund är inte intresserad av kunskap och vill inte ta den till sig. Han vill bara prata om den för andras räkning.

Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...

Personligt!

Att jag anklagas för antisemitism är inte lika allvarligt som att hela vänstern anklagas - utom för mig.
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.

En av artikelns undertecknare, Johan Lönnroth, har jag känt i åratal, så jag tar kontakt och frågar efter hans motivering. Han är inne på alternativ B, det vill säga: han tror på antisemitiska strömningar som jag är med om att ”härbärgera”. Men han har inte läst min blogg utan ”bara skrev under artikeln” utan att kolla, och för detta framför han en ursäkt. En annan undertecknare, Alex Bengtsson, är jag bekant med och försöker få kontakt med. Tre meningar hinner vi växla: han ”tror inte” jag är antisemit, jag frågar varför han då skrivit under en förolämpande artikel, han ber att få ringa upp senare. Men har inte gjort det.
Övriga undertecknare är personer med vilka jag aldrig haft något att göra. Jag tror inte att de känner till mina böcker, artiklar eller ens Politik och poesi. Kanske hittade de bara ett hittills oprövat vänsternamn att dra i smutsen. En ful, destruktiv lek.

Den som vill piffa upp det politiska klimatet med skällsord kan kalla mig kommunist, till exempel. Ett fult ord, som jag har försvarat här i bloggen.
De kan också säga: rektorsjävel, poetkärring, snobb, baletthoppa, svennen som tror hon är boss, eller arrogant feministfitta – allt detta har jag hört i mina dagar, och allt har något med verkligheten att göra.
Sedan har vi rasisterna som skrivit att jag är en dubbelidiotisk nolla som med mitt farliga mångkulturtjafs vill dra vårt land i fördärvet, och till och med då kan jag se att det inte är en fråga om elakhet utan en för dem rimlig tolkning av vad jag säger och gör.
Nåväl, vad och vem jag är saknar större intresse (utom för mig). För gänget i Sydsvenskan kan vilken socialist som helst utgöra villebråd, eftersom syftet är att komma åt Vänsterpartiet.

Den som tror att bästa sättet att bedriva antirasistiskt arbete är att krossa vänstern, den ska förstås jobba på det.
Den som tror det går att göra bättre insatser för ett samhälle där alla betyder alla, ska NU GENAST sätta igång med dem.
Med pluspoäng om det är lite konstruktivt.

Se även Antismetism hos Esbati

Finns olika slags jävlar...

Apropå gårdagens vettlösa anklagelse länkar jag till en Expressen-ledare som med sinne för sans och proportion skriver om absurda överdrifter.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?


Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:

Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.

Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”

Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.

Konsten att vara konstruktiv

Jag blev tillfrågad om att delta i en debatt om ”antisemitismfrågan”, och kanske hade gjort det om mina arbetstider medgivit det. Motiv till inbjudan var att jag, enligt en debattartikel i Sydsvenskan, skulle ha skrivit här på bloggen att SKMA-kommitténs tidigare debattartikel var mindre konstruktiv läsning.

Noggrann med korrekta citat vill jag påpeka att det jag skrev (0213) var att en nyutkommen bok om hur man argumenterar mot Sverigedemokrater var ”mer konstruktiv läsning”. Det håller jag fast vid. SKMA tar upp en aspekt av rasismen, medan jag anser att rasismen måste betraktas och motarbetas som sammanhängande struktur. Den handlar inte om vissa människor på en viss plats i ett visst land, utan om koloniala strukturer av över-underordning. Att påvisa och motverka dem finner jag mycket konstruktivt.
Det är därför jag i tal och skrift har verkat mot rasism i åratal, bland annat med utgångspunkt i Förintelsen. Och det är därför jag med stor smärta ser att den senaste debattartikeln (av ”tolv vänsterprofiler”) påstår följande om den vänster jag tillhör: ”Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.”

Har de inget annat att använda politiken till än att förolämpa kamrater?

- - -

En liberal som tänker i flera steg är Rosenberg som hade en klarsynt kolumn i DN. Här finns en kort karaktäristik av vad som gör Förintelsen specifik (den industriella organisationen) och allmängiltig (människans förmåga att avhumanisera människor), och ett djupt beklagande av hur Förintelsen, till och med Förintelsen, kan trivialiseras och utnyttjas för propagandistiska effekter. Av olika sidor i en konflikt.

Citat: ”Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.”

Orättvisa och envishet

Somliga ger sig aldrig. Nu kommer ett lagförslag som ger privatskolorna rätten att överklaga om de tycker sig behöva större tilldelning av den kommunala budgeten. Det får inte vara orättvist! Att konkurrensutsättningen i sig innebär en orättvisa mot kommunen bekymrar inte borgarna, ej heller förskingringen av skattemedel. Det enda som är intressant är att fastslå att det allmänna måste gagna det privata.

Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.



Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.


* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"

Entreprenör tog pengarna från barnen

I Stockholm går närmare 20% av grundskoleeleverna i privatskola. Det är dubbelt så mycket som i de flesta andra länder, och Finland som ofta får beröm för sina goda resultat har endast 2% av barnen i privata skolor. En annan skillnad är att privatskolorna i Sverige får drivas med vinst. Det är alltså bara en liten del idéburna kooperativ vi talar om, och en stor del utbildningsföretag som gör affärer med barns kunskaper och färdigheter. Så är det inte i våra nordiska grannländer, inte i Nederländerna med sina många konfessionella privatskolor - nej inte ens i USA.

I Farsta riskerar den enda kvarvarande kommunala skolan att läggas ned. Om nu det är möjligt - jag tror lagen säger att det måste finnas minst en skola som är beredd att ta emot barn som flyttar in från utlandet, barn med funktionsnedsättningar av olika slag liksom barn med stora sociala problem, en skola som håller sig med skolhälsovård och bibliotek. En sådan skola, med få men behövande barn och hyfsad service, blir förstås mycket dyr i drift, så det går att förutse underskott i resultaten både vad beträffar budget kunskaper.

Resultatet av denna sensationellt långt drivna privatisering är bland annat
- Förvärrad segregation
- Ekonomiska underskott, som i sin tur ger upphov till ständiga slitningar mellan skolledning och politiker
- Bristande långsiktighet, stora svårigheter att planera organisation och kvalitetsinsatser
- Skattebetalarnas (och barnens) pengar läggs på reklambroschyrer
- Anpasslighet eller rent fjäsk gentemot brukare och överordnade
- Risk för maskande med resultatsiffror och kvalitetsredovisningar
- Barn som förlorar vännerna i grannskapet och måste ställa om sig till nya regler och rutiner, vilket inte är skadligt i sig men tar energi från studierna

Denhär skiten har borgarna med stöd av Miljöpartiet drivit igenom för att kommunerna till varje pris måste ha ett gott företagarklimat - och priset är våra skattemedel och barnens kunskap och trygghet.

Män som hatar kvinnor

Först såg jag Män som hatar kvinnor. Med tanke på hur kritisk jag är mot böckerna var det inget större fel på filmen. Den s.k. samhällskritiken är om möjligt än mer utsuddad. Att ogilla våldtäkt, tortyr och förnedring är mer normal än radikalt.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.

Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.