Bo lyckligt

Visst ar bostaden en rattighet. Och kan gora dig lycklig.

Men denna affisch i sitt sammanhang, utanfor en stor byggplats i Essaouira, Marocko, menar att det ar besittningsratten och det privata agandet som skapar lyckan.

Visst ar mycket olikt. Men en del ar likt sig ocksa.

Mot horisonten

Nu räcker det.

Här får man ingenting uträttat.

Jag drar mot horisonten, till Essaouira. Marockansk fiskestad mellan havet och öknen.

Du kan läsa min väninna Jane med Poesi och politik, så länge.

Marknadsföring eller parlamentarism?

Magnus Ahlkvist påminner om: ”...Miljöpartiets kniv i ryggen på Vänsterpartiet vid förhandlingarna om flyktingamnesti...” Ja det var fina grejer, det! Till och med lokala miljöpartister gick på den, kom och frågade varför V hade svikit. - Nej, det är era språkrör som luras, var svaret.
Men de blev inte särskilt upprörda. Tyckte istället att det var berömvärt att komma ut så fint!
Som att sanningen är det som kommer ut. Inte fakta. Berättelsen viktigare än händelsen. Myten större än verkligheten.
Det är den förvisso ibland. När det gäller Jesus Kristus och så.
Dagens politiker är inte riktigt på den nivån.

För övrigt skriver Ahlkvist bra om regeringsalternativen och Ohlys debattartikel, ”vi arbetar för att inte bara byta regering, utan också byta politik.”

Någon annan som jag nu inte kan hitta skrev att vänsterpartister faktiskt tror att det är styrkeförhållandena partierna emellan efter ett val som avgör regeringsbildningen.
Ja, det systemet kallas parlamentarism. Såvitt jag vet har det ännu inte onödigförklarats.

AB och de populära populisterna

Åsa Beckman i DN gör rättvis reklam för annan Åsa, nämligen Linderborg när hon i Aftonbladet smular sönder ”Bengtzons byk” - det vill säga avslöjar klass- & kulturhatet hos den Marklund vars deckargestalt av någon anledning beskrivs som vänster. Av de ruskiga citaten att döma är den fiktiva deckarn någon sorts vulgär populist.

Bortsett från Linderborg finns inte mycket gott på Aftonbladets kultursida. Varför måste populärkulturen försvaras? undrar Beckman. Ja säg!
Är det verkligen så att den arma massmarknaden, förtryckt av trist opera och kyliga avantgardeuppläsningar, behöver redaktör Magnussons uppställning för att inte förtvina
i denna poetiska värld?

Efter att ha sett Magnussons usla blogg undrar man över såväl kvalitets- som kulturbegreppen. Men låt hoppet spira. Hon har inte uppdaterat sedan bokmässan.

Och AB:s kultursida har iallafall Nina Hemmingsson! Fast hon inte varit med sedan i juli.

Stor i orden...

Skönt att Sahlin fick bakläxa. Det är bara det att ringa runt till
distriktsordförander brukar man göra före, inte efter, ett stort kontroversiellt utspel. I demokratiska partier brukar man till och med ge sig tid att förankra nyheten i distrikten. så jag undrar: hade Sahlin inte ens fattat att det var kontroversiellt?

Skönt med bakläxa, men taktikpoäng ger den inte. Därför ställer man i detta spöklikt lojala parti villigt upp med beskäftiga omformuleringar:
”Det blev inte tydligt. Vi menade bara att vänstern inte är med just nu. Det formulerades olyckligt. Det kan tolkas som att vi stängde dörren.”
Ja tänk precis så kunde det tolkas! Och troligt är väl att Mp fortfarande tolkar det precis så.

”Dåligt och osmart” tycker Ohly, för i hans position måste man vara lite fin i kanten.

Som bloggare kan man uttrycka sig mer oförblommerat. Som här Approximationer angående rikets finanser:

"Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär"

Kärlek, sex, makt, njutning, skitprat

För varje dag blir vi bättre och bättre...
det var visst en psykiskt stärkande träningsmetod från 50-talet. Man skulle säga det varje dag framför spegeln. Eller hela företaget i peppkör.

Att idag sitta på chefsutbildning får mig att sakna något av 50-talet. Framstegsoptimismens metalliska glassmaskin, Doris Days isiga sexualitet. Insatser som inte ockrade på personligheten. Idag ska vi vara emotionellt involverade, vara ”varandras kärleksfulla kritiker”. Det klarar inte jag. Inte det kärleksfulla alltså, men kritiker går bra. När jag blir lärd att...

- Lönen är ett styrmedel.
Då har jag blivit manipulerad tjugo dagar i månaden hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som trodde att lönen var ersättningen för min tid och energi.
- Chefer och politiker behöver mångfald för det ger dem input.
Vilket betyder att ledare är friska vita män, men utlänningar och funktionshindrade behövs för att serva med nya insikter för att bli bättre styrda.
- Storytelling är en ny metod för att stärka ett varumärke.
Verbalt traderad lore har begagnats frekvent sedan grottåldern. Nytt blir det först när man blandar in engelska glosor och kallar en vikingatida kommun för ett varumärke.
- Personalen känner alltid oro vid en omorganisation, men ert uppdrag är att coacha dem till att se möjligheterna. Ni ska ju fixa det tillsammans, som team!
Det sista var kanske ett utslag av storytelling. Eller dreamweaving. Eller bullshit.

Men några av ledarämnena får glassiga ögon av det. Bara möjligheten till makt är lite suktsexigt.
Uniformsbög, kallades det när jag var ung. Eller ”korpralssjukan” hos Svejk – sätt en stjärna i mössan på dem och de svullnar till dubbla storleken.
Fastän beviset på att vi saknar makt är att vi måste sitta här.

Politik med astrologi eller ansvar?

Ännu en promemoria att reta mig på:
Att Ohly och vi andra inte vill lägga ut dörrmattan åt en lillborgerlig tvåpartiregering anser Jonas M (1008) vara ”ett strategiskt misstag – åtminstone om man är angelägen att få en annan regering än en borgerlig”.
Han menar: annan än en rent och uttalat borgerlig.
Han syftar på: vänsterns urgamla gisslanfunktion, det moraliska kravet att göra det minst dåliga för folkflertalet.
Han tror: att någon annan än vi själva har rätt att ockra på det.

Han fortsätter: ”Det kan nu bli så att Lars Ohly petas av sina egna och innan valet ersätts av en vänsterledare som förmår kombinera radikal samhällskritik med moget ansvarstagande.”
Men hur i all världen skulle det kunna bli just så?

Var utom i hans eget horoskop finns tecken på att Vänsterpartiet plötsligt skulle avsätta vår ordförande i raseri över att han inte tackar Sahlin för utfrysningen?
Och även om vi ville – tror han att vi är såna strategiska missfoster att vi i en känslostorm skulle byta partiledare under en förvalskongress?

Vår ordförande och vår långa rad av folkvalda kan bättre än de flesta kombinera kritik och ansvar. Det må verka gåtfullt för somliga, men rent generellt finns inget som hindrar en ansvarsfull kritik av ekonomistiska fixeringar, eller ens av större partier.

I vår lilla stad tar vi till exempel ansvar genom tröttande försök att förhindra socialdemokraternas vidlyftiga skattesänkartävling. Den som de såg behov av såhär i början av en lågkonjunktur.

Me å leka

Häromdagen skrev jag att jag aldrig stört mig så mycket på miljöpartister.
Däremot hör jag till dem som är lindrigt imponerad av socialdemokrater.

När socialdemokraternas maktfullkomliga elit använder mobbning mot en tidigare samarbetspartner kanske de gör det för att få se ett knähundsaktigt ”får vi va me å leka”. Att vi ska agera ”dörrmatta” som Ohly säger, att vi alltså inte ska.
Eller så gör det det för att själva få va me å leka. Med de stora killarna i Europa, de som talar om var den enda vägen är – men inte vart den leder.

Men S’ försvarare skyndar sig alltid att säga att ”vanliga hyggliga socialdemokrater” inte alls är såna. Inte vill de driva privatiseringspolitik med Mp heller!
Nej jag vet. De har anförtrott oss det i åratal. I valstugan eller när fullmäktige tar paus: ”Ååå vad bra att ni finns!”
Hur kan det kännas bra att andra gör det man själv inte vågar?

Någon skrev att Sahlin nu tar steget ut ur arbetarrörelsen. Att hon seriöst avser att lämna stödet från och bördan av LO för att bli en vanlig europeisk mittfältare. Sahlin har förstås rätt till vilka karriärdrömmar som helst, men vad säger den rörelse som S med sådan rörelse brukar appellera till?

De morrar irriterat. Ty lojaliteten inom S är ofattbar, och uppslutningen kring ledningen ett självändamål.
Det måste finnas socialdemokrater med civilkurage, som tänker själva.
Nu är det dags för dem att träda fram.
Vi kommer att vara hyggliga.

Skatter och vallöften

Högre skatter - men lägre avgift till a-kassan och höjda tak i arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Alltså lite större trygghet för dem med lägst lön och osäkrast anställningar. Det är kortversionen av Vänsterpartiets budgetförslag som det presenterades av talespersonen Ulla Andersson.
En annan post är återinförandet av förmögenhetsskatten. En mycket viktig markering att det får vara slut på de rikas ohämmade fräckhet.

Det måste finnas incitament att arbeta, säger Fia Marx. Här är ett sätt att hjälpa dessa människor tillbaka till lönearbete. Det finns säkert uppgifter de kan utföra, även om de inte vill. När jänkarna spelar bort världens finanser måste vi ta ansvar för ekonomin, fortsätter Fia Marx. Bara gammaldags testuggare fortsätter odla drömmen om lågskattesamhället och fattigvården.

Slutligen tvåhundratusen nya offentliga jobb på sikt, fast vi börjar med 11000 under nästa år, och en fond för stöd till byggande av 40000 lägenheter per år. Det är våra vallöften. Vi har inte glömt dem.

Rörelse och bedrövelse

Jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Dels beroende på två duktiga Gustav jag sett i arbete, dels på boken om politikerkultur (Barrling?) som förklarade hur de sätter en dygd i rörigheten. Vet man att så är fallet behöver man ju inte hetsa upp sig.
Därför var omröstningen i EU-frågan en stor besvikelse. Både det låga deltagandet och det trista resultatet. För även om det är sant som borgarmedia skriver, att V nu får monopol på EU-motstånd, är det inget självändamål för oss. Vi hade hellre sett ett brett och kraftfullt motstånd. Vi är nämligen intresserade av politisk rörelse.

En som är nöjd med Mp:s lufsande in i fållan är Promemorian, som kommenterar:
"Dagens mp är inte liktydigt med skäggiga farbröder med stickade västar och plyschbyxor. Partiets väljare tillhör inte längre någon särpräglad skara. De och deras åsikter ligger numera betydligt närmare genomsnittväljaren."
Som sagt, jag har aldrig stört mig så mycket på miljöpartister. Och när jag gör det beror det inte på deras kläder. Jag är nämligen mer intresserad av politisk rörelse än av skyddande likhet.

Tänk dig ett land av genomsnittsväljare. Tänk dig en socialdemokrati som lever upp till värsta karikatyren.

Vem har nytta av en vänster som inte vågar vara vänster? frågar Röda raketer i ett utmärkt inlägg.Jag har svaret: gänget som vill ha trygghet genom tillväxt och värdig vård för alla. På basen av att ”Sverige ska förbli Sverige”.

Förklaringar eller muskler

Första mötet i Vänsterpartiets programkommission. Vi valdes på kongressen i våras, den kongress som också bestämde att partiprogrammet ska skrivas om i lättversion. Nu gör vi vårt bästa att tolka beslutet. Ska vi ha två program, ett lätt och ett svårt? Eller en kort plattform utan förklaringar? Eller välja bort politikområden som plötsligt inte ska vara med? Diskussionen är gammal men oundvikligen engagerande.
Om jag å ena sidan hävdar att man kan läsa allt man vill läsa och göra sitt bästa att förstå det, hävdar andra att man inte vill läsa om man inte förstår..! En av kamraterna säger då något mycket upplysande i sin enkelhet:
- Det är klart att det är svårt att förstå, i det samhälle vi har.

Om ingen annan än vänstern åtar sig att presentera en teori om samhället där klass och kön sorterar och bestämmer vår verklighet och styr en stor del av våra liv – då blir den teorin unik och närmast oförståelig. Eftersom vänsterns samhällssyn skiljer sig från alla andra partiers, måste också våra förslag till förändringar göra det, och de medborgare som blivit itutade att det handlar om att visa beslutsmuskler och späka folket kan inte annat än förvirras: ”Kortare arbetsdag? Men det har inte arbetsgivarna råd med!” Tala om lojalitet...

Visst bör vi använda ett lättillgängligt språk, men faktum kvarstår: ett annorlunda budskap är mycket svårare att förankra än att trampa vatten i huvudfåran. Därför finns det de som undrar: Varför pratar vänstern sådär? Det är väl bara att helt kort stå för vad man tycker!
Som i ”Alla ska med, alla ska välja, nej till flumskola, lägre skatter, vi kan ta ansvar, vi ska påverka inom EU, entreprenörskap är en högre livsform, kvinnor kan också!”
Då är man regeringsduglig. Frågan är om man duger till någotannat.

Triumf och översitteri

S och Mp fryser ut Vänsterpartiet. Det är klart att det bekvämare att regera ifred, men vem säger att det blir så? Lika gärna ger det två splittrade och förvirrade arbetarpartier som byter väljare med varandra och några ensamma gröna som ska försöka klänga in i alliansens famn. Lika gärna ger det en uträknad socialdemokrati och allt starkare högerextremistiska partier. Det kan föralldel också ge ett starkare vänsterparti, men marginaliserat.

Jinge har ett dystert och bra inlägg om saken. Där pekar han också på det rent perfida översitteriet, den triumf det skulle vara att tvinga vänstern ner på knä - vilket är ännu ett skäl att inte låta oss tryckas till, låt vara inte det viktigaste; väljarna ogillar också hennes fasoner. Eller som Jinge säger:
"Mona Sahlin är på väg att fullborda den katastrof som Göran Persson inlett så framgångsrikt"

Hedersrelaterat och barns rätt

I en artikel i Flamman av Hediye Güzel mfl. har debatten om ett hedersrelaterat liv väckts upp på nytt. Inger Stark har skrivit ett svar, och i båda artiklarna efterlyses nya utgångspunkter för analys. Möjligen är de ute efter en intersektionalistisk ansats, vilket jag är helt öppen för men som hittills avslagits i Vänsterpartiets programdiskussioner.
När det gäller ett hedersrelaterat liv kan jag dock inte se det som annat än ett av flera uttryck för det globala patriarkala förtrycket. Om den uppfattningen drar med sig – vilket artikelförfattarna tycks mena – att jag missar väsentliga lösningar, är jag givetvis beredd att ändra mig.

”Att förtrycket tar sig olika uttryck i olika sociala sammanhang är knappast kontroversiellt” skriver Güzel mfl, och jag kunde inte vara mer överens. Men de senaste tio åren har visat att det tydligen är kontroversiellt. Det kan handla om mitt och andra antirasisters avståndstagande från etnicitet och religion som förklaringsmodell. Men också om de män och kvinnor som reagerat personligt på allt som liknar ”talibantal” och som trott att Sverige nått krönet på jämställdhetstrappan. Allt detta till trots har en debatt faktiskt pågått, tvärtemot vad Stark i sitt svar påstår.

En slutsats jag dragit ur den debatten är att politiker och tjänsteutförare måste se hur och i vilka sammanhang det är kollektivet, (kärn)familjen eller individen som agerar. Ett brott – barnmisshandel, hot, frihetsberövande – kan begås med en grupps aktiva påtryckningar, med dess tysta stöd, eller i en privat känslostorm. Detta gör skillnad. Det finns förövare som har hela släkten i ryggen, förövare som litar på kärnfamiljens konsensus att vi-sköter-vårt, och förövare som ensam med barnet ser sig som mot hela världen. Var och en av dem måste stoppas, och det på något olika sätt.
Att finna rätt metod i situationen, det är vad skola, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner har svårt att klara av. Och de slutsatser jag dragit ur mitt yrkesliv landade tidigt på ”lyssna på flickorna!” Vilket i skolan leder till förhandlingar med deras föräldrar. För att behålla förtroendet; den enda atmosfär som kan förändra en människa.
Men när det är fråga om vanvård eller misshandel kopplas socialtjänsten in, och länge levde jag i tron att det är de som har tvångsmedlen. Tills jag lärde mig att även ”soc” måste bygga på föräldrarnas godkännande.
Ty föräldrar äger sina barn. Att ändra på det är nog det mest kontroversiella vi kan ta itu med.


Något utanför detta, en kommentar till Stark som skriver: ”Religiösa skolor är absolut förödande, de måste förbjudas.” Nu är Vänsterpartiet emot alla privatskolor, och hur hårt vi ska driva kravet på en helt sekulariserad grundskola är snarast en taktisk fråga. Jag anser inte att vi ska byta linje till att förbjuda enbart de konfessionella privatskolorna. Det vore att göra religionen till huvudfiende och helt bortse ifrån vår ståndpunkt om offentlig utbildning.

Kontrollens roll

I Haninge kommun förbättras barnens resultat sedan man började med täta kunskapskontroller, meddelar Dagens samhälle (pappersupplagan). Då undrar jag vad Haninge gjorde innan dess?

Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.

Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.

Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn

Inte alls rasist, det bara låter så!

Äntligen fick jag tag i boken Fallet Nogger Black av Oscar Pripp & Magnus Öhlander

Utan att återupprepa en avslutad debatt vill jag ta upp en enda men desto viktigare iakttagelse som författarna gör på s 59:

När debatten om eller snarare mot CMR fördes i tidningar och bloggar deltog såväl etablerade skribenter som uttalat invandrarfientliga krafter. Vad Pripp och Öhlander pekar på är att skillnaden i argumentation inte var särskilt stor. Man gjorde i stort sett samma tolkning av hur CMR handlat och delade uppfattningen om att det finns en ”riktig rasism” och en påhittad. Man instämde med dem som var kritiska mot särskilda rättigheter för marginaliserade, liksom med dem som ansåg att det ”gått för långt” vad gäller hur mycket ”svenskarna” ska tillmötesgå ”invandrarna”. Man ansåg också att svenskarna får stå tillbaka, inte minst genom att kallas rasister då de uttrycker synpunkter om invandrare.

Min kommentar: Den som inte vill bli kallad rasist bör undvika att begagna rasisternas argument.

Mer finns hos Joakim Jakobsson
se även Déjà-vu-debatt från 7 aug

Det är politik, dummer!

Postpolitik, vad är nu det? Politiska beslut som berör posten, skulle man kunna tro. Och faktum är att om vårt samhälle ska karaktäriseras som färdigt med politiken, skulle avvecklingen av bl.a. posten vara ett av symtomen på detta.

Enligt Marie Demker innebär begreppet postpolitik: ”en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader.”
Beskrivningen (från filosofen Zizek) har jag inget att invända mot. Endast mot rubriceringen postpolitik. De ideologiska och ekonomiska makthavare som verkar för att samhället ska avpolitiseras bedriver en i högsta grad politisk kamp, och om det stämmer som Demker säger att många politikområden ”betraktas som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer” så är de på god väg att vinna.
Det ger mindre utrymme för politiska beslut. Men det gör inte samhället mindre politiskt. Dock tycks uppfattningen om det postpolitiska vila på missuppfattningen att politik = partipolitik. Det utesluter varje annat ställningstagande, varje formation, varje rättvisesträvan och varje maktanspråk, eller reducerar dem till privatangelägenheter.

Demker recenserar en bok redigerad av Dahlstedt & Tesfahuney om den så kallade postpolitiska samtiden. En av skribenterna, Mukhtar-Landgren, redovisar slutsatserna att det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till privata entreprenörer. Det har vi inom Vänstern hävdat länge. Det är en politisk maktförskjutning och demokratireducering som innebär, enligt Mukhtar-Landgren, att ”konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare.”

En annan forskare som Demker tar upp, d’Eramo, har uttryckt sig om den samtida offentliga lögnen på detta sätt: Det ter sig som ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”. Han misstänker att postpolitik främst uttrycker en vilja (politisk!) att minska politiken till förmån för marknaden.

Det var det jag själv uttryckte i andra stycket.
Alltså: Så fort någon säger att något inte är politiskt, utgå från att det är det!
Eller: varje meddelande om att motståndet har upphört är falskt.

Med bibehållen fattning i vanvettet

Åsa Linderborg recenserar den nya boken om Ulrike Meinhof och hysterisk bloggare utnämner Linderborg till den nya Meinhof! – man vet aldrig hur fort skuld-genom-sammanblandning dyker upp!

Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).

En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?

Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.

Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.

Fakta, fiktion, blogg och bryderi

Mycket har skrivits om bokmässan. Jag har inte varit där på över tio år, och då som herde åt Rinkeby Kids så att minglandet blev minimalt. Årets mest tilltalande kommentar är Thunbergs kolumn där hon än en gång pekar på den trista stereotypen: Män skriver skönlitteratur, kvinnor bekänner.

”Mansliv mellan pärmar är litteratur” skriver Thunberg, och jag är glad att hon sedan tar Kerstin Thorvall som exempel. Thorvall som inte bara skrev Det mest förbjudna utan gjorde det mest förbjudna: krävde respekt för sina känslor och med all rätt trodde att hennes berättelse hade något att ge till andra.

Den seglivade uppfattningen att mäns känslor är allmängiltiga och objektiva och kvinnors pinsamma och privata slår kanske igenom ännu hårdare idag, när det är så förtvivlat trendigt att skriva något mittemellan fiktion och fakta. Stora starka kritiker får darr på rösten när de upptäcker att man inte kan veta vilket som är vad i nya romanbiografireportage. Men kära nån, vad är det med dem? Postmodernt sysselsättningsunderskott?

”Nog har författare i alla tider använt sitt liv som arbetsmaterial” skriver Thunberg. Ja, livet är vad som ligger närmast till hands. Även om Lagerlöf letade i tidningslägg efter bra uppslag till historier och Proust skrev till gamla bekanta och frågade om hattmodet för tio år sedan kan väl ingen påstå att det är den mixen som gör deras verk intressanta?

För en purist är idealet att inte ens signera sitt verk, som ikonmålarna. Det är inte dit jag syftar. Det finns författare som är mer intressanta än sina böcker (Anaïs Nin) och vice versa (Astrid Lindgren), och en och annan begåvad mixtrare också. För egen del driver jag den kärva skola som menar att konst ska extraheras, destilleras, transponeras. Det är inte nödvändigt att skilja på fakta och fiktion, däremot på arbetsmaterial och produkt. Tack!

Att jag skulle beskåda en marknad där det blivit marknadsföring att blanda in sina vänner och fiender och där könet avgör om metoden ska ses som seriös, det hade jag aldrig tänkt mig.

För en artikel om litteraturmarknad, se senaste www.fokus.se
För en diskussion om bl.a. Bruno K Öijer, se www.estradpoesi.com

Tvång eller kunskap, varken eller?

Jag fick en fråga om läraryrkets status – är den verkligen låg? Tja, det beror på vem som gör bedömningen.

Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.

Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.

Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.

Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.

När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.

Björklund och sju små debattdvärgar

Till utbildningsmajorens beröm brukar sägas att han iallafall har dragit igång en debatt om skolan, en så viktig fråga!

Men det är skillnad på tilldelat talutrymme! Den orättvisan kan man leva med, då det är rimligt att ministern får fler spalttecken än magistern.
Den orättvisa som är olidlig är att folk tycks tro att en som jonglerar med mikrofoner och brer ut sig över helsidorna är han som kom på det först och har mest att säga.

Jag menar: Björklund har inte dragit igång en debatt om skolan. Den har pågått så länge jag kan minnas. Elevfacken har deltagit i den, Metta fackordföranden har deltagit i den, Rossana Dinamarca och jag och KRUT och en massa insändaradjunkter har deltagit i den liksom senaste numret av Socialistisk debatt, plus Skolverket som försöker räta upp den med hjälp av fakta.
Utbildningsmajoren försöker ta över den, med all hjälp han inte behöver.

Finns en del bloggar i ärendet också.