Noterar dystert att jag i år knappast känner till en enda av alla ”årets...” som tidningarna listar. Störst, värst och knäppast – men jag har inte hört talas om det. Eller kanske hört, men inte noterat. Tyckte väl inte det var nåt. Om det är viktigt att hänga med, kan jag lika gärna hänga mig.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.
Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.
Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.
Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?
Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.
måndag, december 31, 2007
söndag, december 30, 2007
Välformulerat i förrfjol
Fortsätter tema Åsa Linderborg med ett flera år gammalt citat. Jag tror det var Aftonbladet -05. Hon beskriver sin skörd av vedervärdiga kränkbrev, resonerar om att det inte handlar om henne personligen utan om bestraffningen av kvinnor... och:
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
lördag, december 29, 2007
Minne av klassen
Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.
Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)
fredag, december 28, 2007
Ondska eller organisation
Många gånger under många år har jag svarat på S Norbergs stolligheter angående vänsterpolitik.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
torsdag, december 27, 2007
Revolution
Gråmulen mellandag, mellanläge
– men Revolutionen har kommit till Vasastan!
Hmm... det kan vara tomten som lagt av sina arbetskläder, uppgivet resignerad inför dem som har allt.
Men vi tror hellre på revolution än på resignation, visst?
onsdag, december 26, 2007
Stjärnan i det blå
Veckan före jul gick en kulturdokumentär om Walt Disney i teve. För första gången skildrades inte Disney som världens rikaste tecknare, mannen som med en ynka smula av talang lyckades köpa sig en hel fabrik för att sentimentalisera folksagor och hjärntvätta världens barn med kapitalisthalleluja. Nej, denna film grävde i källorna efter påverkan, och fann den i europeisk konst.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
söndag, december 23, 2007
Kulturkommunist, igen
forts från förra inlägget
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
lördag, december 22, 2007
Kulturkamp, igen
Med stort intresse har jag följt Sundgrens och Hammarlunds diskussion om kulturpolitiken i Flamman. Inte bara följt faktiskt, jag skrev två blogginlägg här och här, och sa egentligen det mesta då. Men eftersom debatten är herrarnas antar jag att det är dem jag ska förhålla mig till. Så, helt kort: Hammarlund har mera rätt.
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
fredag, december 21, 2007
Respekt!
Ny bok på Nixon förlag: Respektguiden, redigerad av Amineh Kakabaveh och Maria Ekholm, översatt från franskan av Monica de Hagar.Det är Varken hora eller kuvad som låter oss ta del av handfasta råd till flickor och pojkar som kämpar för sitt individuella liv, utan att styras av familjen och bindas av traditionen. Respekt skildras som en ömsesidighet. Den som inte respekterar andra, är inte värd respekt.
Boken är enkel, tilltalet direkt. Tanken är att unga människor ska få en vägvisare som omedelbart går att följa – det finns lagar till ditt skydd, det finns hjälp att få. Res
Det är inte en teoretisk bok som går i polemik om hur förtrycket uppstod. Den stöder sig på feministiska och sociala förklaringsmodeller snarare än antirasistska, men den tar inte ställning till ”det kulturellas” eventuella betydelse. Detta tycker jag är en fördel. Boken har en tydlig målgrupp. Men jag hade trott att den dessutom skulle rikta sig till socionomer, skolsköterskor, pedagoger och andra som träffar flickorna i vardagen men är osäkra på tilltalet. Det gör den knappast. Iallafall inte i handledarform med samtalsnycklar eller värderingsövningar. Det är ungdomarna som står i centrum, och det genomgående rådet till dem är: ”tala om det, våga tala om det!”
Utmärkt! - men jag undrar fortfarande hur vi stöder den flicka som verkligen försökte tala men som inte fick någon hjälp. Hon som bara utsattes för starkare kontroll tills hon drog slutsatsen att det är meningslöst, eller att det lilla jag har betyder mer än de stora riskerna.
Det bestående minnet av boken är rösterna av ungdomarna själva som klippts in som citat. Modiga, rädda, anpassade eller upproriska. Var och en har sin historia. Var och en är på ett alldeles eget trappsteg i livet. Det finns inget recept, utom kanske det som i boken blir lite tjatigt: Tala om det. Våga tala om det.
Respektguiden på Nixon förlag (bokrecensioner)
torsdag, december 20, 2007
Sagoskadad
Vilken mardröm – Svenskt näringslivs julsagor. Ett så jolligt pseudo-infantilt tilltal får mig att längta efter det strängt avskalade språkbruket under aztekernas människooffer.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
onsdag, december 19, 2007
Text är otrendigt
En trevlig kille skriver vers om sig själv, ges ut i bokform och belönas med recension i SvD. Detta är en prestation, även om recensionen inte är odelat positiv och knappast kan vara det att döma av de trivialrara utdragen. ”Viss charm” blir omdömet. Så frågan är varför denhär boken överhuvudtaget har givits ut. Eller recenseras. Inte ens kopiös charm brukar räcka så långt.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
tisdag, december 18, 2007
Kulturarv, kult och varför inte lite kunskap?
Tänkte väl det. Att utbildningsmajoren skulle rycka fram för att bevara minnet av de gamla klosterskolorna. Debatten om skolavslutning i kyrkan kallas av Björklund såväl intensiv som infekterad, vilket var att ta i. Men kanske den kan bli det! Jag skrev ett hövligt inlägg i förra veckan, men det var innan Björklund hänvisat till ”rasisterna” som rörelse och att de ”redan tycker att invandringen leder till att vi måste ge upp vårt kulturarv”.
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
söndag, december 16, 2007
Skuldbördan
I en utmärkt understreckare berättar Merete Mazzarella om den brittiske sociologen Les Back, som i en ny bok försöker ge röst åt dem som tystas ner, för att ”ta sig bakom dimridan av högljudd och förenklad masskommunikation”. Om Back lyckas belysa de globala villkoren underifrån vet jag inte. Men en ryslig händelse måste förmedlas:
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
lördag, december 15, 2007
Ess dur eller ciss moll beroende på procenten?
Man borde ha vant sig. Men rubriken Stora lönelyft för Stockholms chefer sticker mycket riktigt i ögonen, precis som underrubriken påpekar.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
fredag, december 14, 2007
Var gjorde jag av järnröret?
Ibland är kommentarerna bättre än inlägget och måste spridas. Nisse Sandqvist tipsade om feministsatirikern Nina Hemmingsson, som ritar i Aftonbladet. En njutbar skörd finner du här.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Med ett schyst järnrör*
Humor kan man inte recensera. Man har den, eller har en annan sort, eller har den i värsta fall icke. I dessa de mörkaste av tider kan jag ändå inte avhålla mig från lite gratisreklam för dessa de svartaste av humrar:
- Socker-Conny av Joakim Pirinen. Den skitigaste fulaste och elakaste tabubrytaren härifrån till kloakerna. ”Ni simulerar hår på tungan!” vore något för Försäkringskassans läkare, och ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!” drömmen för varje försvarslös offentliganställd. Conny är så kvinno- och blattefientlig så vi tamefan känner oss inverterat hemma.
- Många nollor av Robert Nyberg. Boklig sammanfattning av offentliga sektorns riddare, Kommunals favoritpoet, valrörelsens vykortsmästare. ”A-kassan är till för den som vill unna sig en liten guldkant på arbetslöshetstillvaron” var en ny guldkant för mig, andra rader kan man utantill. Men det glädjande är själva erinran om att någon sett oss när vi säger hej-&-hå här på kapitalismens bakgård.
- Jan Berglin, stornäsornas upphov med strippar i SvD och ett flertal album. Mannen som vet allt om medelåldern, och resten vet hans fru. Man kan ju inte bjuda hem faster till jul, hon går bara omkring och säger Vad Härligt, Vad Härligt hela tiden... Inse hur litet steget är mellan att vara stadgad och tappa greppet, känn på det jävliga i att vara från Gävle och tämligen jämnstruken, osedd femtiotalist.
- Jan Stenmark upptäckte jag på en utställning på Kulturhuset, hittade sedan de märkliga collagen i bokform. Han klistrar vardagsplatta repliker i sextiotalets veckotidningsbilder och resultatet blir en ny grym värld... eller en möjligen bekräftelsen för bakfulla poeter. Omöjlig att citera utan bilder, men här är ett approximativ, fotot på en hysteriskt uppskruvad kille som knyter slipsen med bildtexten: Vem som helst hade kunnat se att jag var utom mig av ångest. Men jag var inte vem som helst.
Å detta liv och dess bakdelar! Men är det bara män som är roliga? Nej jag gillar Ackebo och Hon-djuret också. Har dock inga gratiscitat redo.
*kan man slå hela världen med häpnad. Enligt Pirinen
- Socker-Conny av Joakim Pirinen. Den skitigaste fulaste och elakaste tabubrytaren härifrån till kloakerna. ”Ni simulerar hår på tungan!” vore något för Försäkringskassans läkare, och ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!” drömmen för varje försvarslös offentliganställd. Conny är så kvinno- och blattefientlig så vi tamefan känner oss inverterat hemma.
- Många nollor av Robert Nyberg. Boklig sammanfattning av offentliga sektorns riddare, Kommunals favoritpoet, valrörelsens vykortsmästare. ”A-kassan är till för den som vill unna sig en liten guldkant på arbetslöshetstillvaron” var en ny guldkant för mig, andra rader kan man utantill. Men det glädjande är själva erinran om att någon sett oss när vi säger hej-&-hå här på kapitalismens bakgård.
- Jan Berglin, stornäsornas upphov med strippar i SvD och ett flertal album. Mannen som vet allt om medelåldern, och resten vet hans fru. Man kan ju inte bjuda hem faster till jul, hon går bara omkring och säger Vad Härligt, Vad Härligt hela tiden... Inse hur litet steget är mellan att vara stadgad och tappa greppet, känn på det jävliga i att vara från Gävle och tämligen jämnstruken, osedd femtiotalist.
- Jan Stenmark upptäckte jag på en utställning på Kulturhuset, hittade sedan de märkliga collagen i bokform. Han klistrar vardagsplatta repliker i sextiotalets veckotidningsbilder och resultatet blir en ny grym värld... eller en möjligen bekräftelsen för bakfulla poeter. Omöjlig att citera utan bilder, men här är ett approximativ, fotot på en hysteriskt uppskruvad kille som knyter slipsen med bildtexten: Vem som helst hade kunnat se att jag var utom mig av ångest. Men jag var inte vem som helst.
Å detta liv och dess bakdelar! Men är det bara män som är roliga? Nej jag gillar Ackebo och Hon-djuret också. Har dock inga gratiscitat redo.
*kan man slå hela världen med häpnad. Enligt Pirinen
torsdag, december 13, 2007
Ack det Folkpartiet!
Det börjar likna en fixering. En besatthet. Utbildningsmajorens förhållande till betyg. Att skolorna inspekteras oftare och åläggs att ännu tydligare än idag kunna påvisa insatser som ger resultat är bara bra. Men bedömningen ska kallas betyg. Den måste vara anpassad till att lätt kunna brytas ned och jämföras i tabeller.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?
Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.
Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.
Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?
Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.
Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.
Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.
onsdag, december 12, 2007
Vad du än gör så är det Fel
Hört talas om dubbelbestraffning? Eller på utrikiska, damned if you do, damned if you don’t. En härskarteknik mot kvinnor som motsvarar deckargenrens trubbiga föremål. Inget raffinemang, bara total golvning.
Kom att tänka på det när jag bläddrade i boulevardpressen. Aftonbladets kvinnohat går bland annat ut på att visa upp misslyckad plastikkirurgi. Det vill säga, här har vi kvinnor som snabbare än oss andra fattat detta att ingen duger som hon är. Logiskt nog har de investerat xxtusen kronor i en förbättring. Sedan har de tråcklats ihop till något artificiellt fult istället för bara vardagstrist, och kan hållas upp som varnande exempel. Av en tidning som förstås visste från början hur det skulle bli - eller? Vad jag saknar är en sedvanlig kvällspressens vi-har-hela-listan på de klåpare till fältskärer som sålt en undermålig tjänst.
Kom att tänka på det när jag bläddrade i boulevardpressen. Aftonbladets kvinnohat går bland annat ut på att visa upp misslyckad plastikkirurgi. Det vill säga, här har vi kvinnor som snabbare än oss andra fattat detta att ingen duger som hon är. Logiskt nog har de investerat xxtusen kronor i en förbättring. Sedan har de tråcklats ihop till något artificiellt fult istället för bara vardagstrist, och kan hållas upp som varnande exempel. Av en tidning som förstås visste från början hur det skulle bli - eller? Vad jag saknar är en sedvanlig kvällspressens vi-har-hela-listan på de klåpare till fältskärer som sålt en undermålig tjänst.
tisdag, december 11, 2007
Kyrkan för Gud och gallerian för Mammon
Då och då hörs röster försvara den gamla fina seden att hålla skolavslutningen i kyrkan. Kanhända är det en lokal sed, på bruksorter där den lilla folkskolan låg bredvid den gamla kyrkan. Men jag som bodde i förort hade skolavslutning i matsalen. Min far gick i byskola och där var de inte fler än att de rymdes i klassrummet. Mamma gick i flickskola i stan, och hade aula.
Är aulan bortglömd? Detta egendomliga lånord för samlingssal med scen, ridå, talarstol, strålkastare och sluttande bänkrader. Vilka skolavslutningar man kunde producera! Visst hade vi på skolgården i Rinkeby fantastiska multimediaföreställningar med 400 medverkande, men vi var ruskigt väderberoende.
En skolavslutning borde lika lite som ett femtioårskalas eller en kick-off äga rum i en gudstjänstlokal. Det är generöst av kyrkan att låna ut utrymme när samlingssal saknas, men ingen tradition påbjuder att sekulära festligheter ska firas i religiösa lokaler – tvärtom. Om det en tradition har den, som många andra traditioner för övrigt, uppstått ur brist.
Och den första som säger ”det spelar väl ingen roll” avslöjar att de glömt bort eller blankt struntar i vad Svenska Kyrkan är till för.
Är aulan bortglömd? Detta egendomliga lånord för samlingssal med scen, ridå, talarstol, strålkastare och sluttande bänkrader. Vilka skolavslutningar man kunde producera! Visst hade vi på skolgården i Rinkeby fantastiska multimediaföreställningar med 400 medverkande, men vi var ruskigt väderberoende.
En skolavslutning borde lika lite som ett femtioårskalas eller en kick-off äga rum i en gudstjänstlokal. Det är generöst av kyrkan att låna ut utrymme när samlingssal saknas, men ingen tradition påbjuder att sekulära festligheter ska firas i religiösa lokaler – tvärtom. Om det en tradition har den, som många andra traditioner för övrigt, uppstått ur brist.
Och den första som säger ”det spelar väl ingen roll” avslöjar att de glömt bort eller blankt struntar i vad Svenska Kyrkan är till för.
söndag, december 09, 2007
Fakta om massinvandringen
Igår skrev jag om en utmärkt artikelserie i Dagens arbete. Den avslutas med några fakta som kan vara bra att komma ihåg:
Enligt den högerextrema skrämselprogandan tar Svge emot mest flyktingar i världen, och det talas om massinvandring. Detta är långt ifrån sanningen. Enligt FN var ca 20 miljoner människor på flykt under år 2005. Få av dem sökte sig till Europa.
Detta år beviljades drygt 56000 uppehållstillstånd beviljades i Sverige, och av dem var 8076 flyktingar. 22028 var anhöriga till personer i Sverige (tio procent anhöriga till flyktingar). Invandring under EES-avtalet, alltså av personer boende i Europa, var 18000, och cirka 6800 var gäststudenter.
Få asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. År 2005 beviljades endast tretton procent. Under hela 2000-talet har siffran legat mellan tio och tjugo procent.
Sjutton procent av dem som invandrar till Sverige är hemkommande svenskar. 31% av invandrarna är från Norden, hemkommande svenskar inräknade.
Källa: Anna Tiberg, Daniel Poohl, Dagens Arbete 071127
Enligt den högerextrema skrämselprogandan tar Svge emot mest flyktingar i världen, och det talas om massinvandring. Detta är långt ifrån sanningen. Enligt FN var ca 20 miljoner människor på flykt under år 2005. Få av dem sökte sig till Europa.
Detta år beviljades drygt 56000 uppehållstillstånd beviljades i Sverige, och av dem var 8076 flyktingar. 22028 var anhöriga till personer i Sverige (tio procent anhöriga till flyktingar). Invandring under EES-avtalet, alltså av personer boende i Europa, var 18000, och cirka 6800 var gäststudenter.
Få asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. År 2005 beviljades endast tretton procent. Under hela 2000-talet har siffran legat mellan tio och tjugo procent.
Sjutton procent av dem som invandrar till Sverige är hemkommande svenskar. 31% av invandrarna är från Norden, hemkommande svenskar inräknade.
Källa: Anna Tiberg, Daniel Poohl, Dagens Arbete 071127
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)