Hitta en centerpartist!

Dags att plocka svamp! Olofsson avgår som centerledare. Jippii – eller gör det någon skillnad?
”Det var magiska och historiska dagar. Högfors kommer att vara platsen man pratar om när man ska beskriva svensk politisk historia” säger Olofsson.
O hjälp härreguu… Bara de anonyma ”man” slutar prata badtunna, händelsen som aldrig ägt rum, får vi väl vara glada. Sedan kan ”man” tala om tryggat borgerligt maktövertagande, det är åtminstone historiskt belagt. Under maktövertagandet spelade Högfors-överenskommelsen sannolikt någon roll, men inte större roll än att svenskt näringsliv hade tröttnat för gott på sin gamla uppgörelse med arbetarrörelsen, en modell som EU dissat för längesen.

Skrivs historia via någon med ashögt självförtroende som talar om att detta är historia? Dessvärre; det är ett av de sätt som finns.

SVT vet inte vem som ska bli nästa partiledare i C. Det vet inte Politik och poesi heller. Vad som är anmärkningsvärt är att media avstår från sin beslutanderätt, den som de brukar nyttja så väl när det gäller vänstrare partier.
Däremot pekar SVT ut kärnkraften som Centerns hjärtefråga. Gulligt är det, men gammalt. Vem som helst som föddes före journalisten vet hur C har misshandlat den frågan.

Med all respekt för mina förföräldrar bönderna – ajö, Centern, tack för ett gott försök. Jag hoppas bara att ni hittar en centerpartist nästa gång.

Monark utan vilja

Nu har jag läst den, skandalboken, Sjöbergs Den motvillige monarken.
Den var både bättre och värre än jag trodde. Bättre därför att jag väntat mig mer av lättviktigt skvaller. Värre därför att överklassmännens föraktfulla nöjen faktiskt verkar vara återgivna så gott det är möjligt för den som inte varit med, men som talar genom dem som varit med. Talar för dem som inte vågar skylta med namn, därför att överklassmännens nöje, löje och möjliga misshag går före sanningen.

Den bäst belagda delen i boken handlar om kungens förhållande med artisten Camilla Henemark. Det är också det minst intressanta; vi vet att utomäktenskapliga förhållanden förekommer och historiskt sett är en kunglig tradition.
De sämst belagda avsnitten handlar om huruvida kungen köpte sex, eller lät det köpas för sin räkning. Det är den enda brottsliga handling som isåfall skulle ha skett, även om den inte var brottslig då för tiden. Inte heller kan jag utläsa att monarken skulle ha varit särdeles motvillig. Monarken verkar ha fötts in i ett fait accompli som omöjliggjorde till och med motvilja eller egen vilja överhuvudtaget.

Observerta att boken inte är ett debattinlägg ifråga om statsskicket. För monarkins förespråkare skulle boken kunna komma som en räddning. Om de ser till att snabbt rensa i slasken och placerar ett fräscht par på uppdraget så kommer tronen att stå kvar i hundra år till.
För republikens förespråkare återstår då en oerhört trist fråga: Ska vi driva det därhän att kungen åker dit på tjugo år gamla moraliska övertramp? Eller ska vi framhärda i att Carl-Gustaf Bernadottes personliga tillkortakommanden är ointressanta för andra än hans maka?

Ändå är den fråga boken avser att väcka konstitutionell, om än komplicerad: I vilken mån är statsöverhuvudet någonsin privatperson?
Mot den bakgrunden gjorde Vänsterpartiet klokt i att ifrågasätta kungens roll som ordförande i utrikesnämnden. Det är enbart där privatpersonens leverne skapar risker för statschefen.

Återstår de tämligen alldagliga men pinsamma avsnitten om överklasskarlarnas barnsliga festande då ”tjejer” behandlades som ett njutningsmedel bland flera. Så fungerar patriarkatet, och då är det i första hand patriarkatet som ska vältas över ända, inte monarkin, hur irriterande den senare än är.

Ett intressant efterord i pocketupplagan skildrar reaktionerna efter bokens tillkomst. Undersåtarna verkar ha ett närmast mytiskt förhållande till sin kung: Han kan inte begå några fel, och om han gör det är de inte fel, och om de ändå är det ska vi inte tala om dem ty de kan skada kungen...
Som borde ha tänkt på det lite tidigare.

Prata goja eller papegoja

Sverigedemokraternas språkbruk har spritt sig, konstaterar SvD. Deras uttryck används numera även av andra partier. Ofta är det för att kritisera och bemöta, men att överhuvudtaget lufta terminologin ger den spridning, säger tillfrågade experter.
Det är värt att fundera över även i andra sammanhang:

De borgerliga har redan spritt ett otal ord över det offentliga samtalet, ord som styr tanken och formulerar problem och lösningar enligt borgerlig synvinkel. Ta bara vurmen att säga ”friskola” istället för fristående skola…

Eller entreprenörskap! En gång betydde det företagande. Nu betyder det summan av alla goda egenskaper. Efter intensiv lobbning har näringslivet fått in entreprenöriellt lärande i senaste läroplan, en propagandaseger utan motstycke i svenskt skolväsende.

Eller utanförskap. Utanför vadå? Fattigdom är klarspråk.

Vi kan inte försvara oss från alla skamgrepp från borgerligheten. De säljer våra skolor och apotek och skambelägger de sjuka. Men vi kan låta bli att äta ur handen på dem genom att papegoja deras nyspråk.

Rut grubblar nog hon också

Läs Linderborg vs Koljonen angående Rut!
Koljonen är en DN-skribent som berättar att det luktar pyton hemma hos henne så att någon annan måste städa, och eftersom arbetsvillkoren är så goda för städaren är allting bra utom att Koljonen ibland undrar hur hon fick det så bra.
Linderborg på Aftonbladet tar ner människan på jorden.

Det värsta med Koljonens spalt är inte att hon köper hushållsnära tjänster. Det är lagligt, alla som har råd kan göra det. Själv brukar jag köpa ny bil. Det är kostsamt och klimatosmart, men lagligt.
Visst ser det värre ut att köpa en människa än att köpa ett ting, men tinget har tillverkats av människor så det är ingen himmelsvid skillnad.
Vi lever inom kapitalismen och så länge folk handlar enligt lagen finns det inte så mycket att moralisera över.

Men jag skulle kunna moralisera i timmar öve Koljonens sätt att beskriva saken. Kokett! – hon har det så skitigt men är ändå så efterfrågad att hon jobbar en-och-en-halv-tid i veckan, och ändå grubblar hon så på om hon borde ha Rut!
Vem bryr sig? Förhoppningsvis inte Rut.
Men jag grubblar på varför somligas grubbel får betalt i landets största tidning. Inte är det för att människan flörtar lite med feminismen, utan bara för att landets största tidning gillar Rut.
Ett sådant anställningsförhållande skulle få mig att grubbla betydligt värre än vid inköpet av en laglig bil eller husa.
Vad är det Koljonen känner "skam" för? Att betala för städning eller att få betalt för skräpkolumner?

Istället för att skriva texten borde Koljonen ha sprungit ett varv med wettextrasan. Sålunda hade hon fått ned både sin monstruösa arbetstid och sin dekorativa skamkänsla.
Man kan städa medan man grubblar. Tro mig. För att inte tala om Rut!

Rädda Invandrare och Minoriteter!

Ett nödrop från etnologen Åke Daun: Tidskriften Invandrare och Minoriteter ska läggas ned, vilket är en katastrof.

Invandrare och minoriteter har i närmare fyrtio år varit en nödvändig kunskapskälla för oss som arbetar med migrationsfrågor. Här finns forskarrapporter, här finns intervjuer med immigranter, här finns utblickarna och samhällskritiken.
Men nu drar Statens kulturråd in utgivningsstödet, eftersom de inte anser att I&M är en kulturtidskrift.

Kulturbegreppet är som bekant tänjbart. Det kan stå för konstnärligt skapande, för idrott och hobbyer, för uppfostran och sedvänjor, för människors försök att leva tillsammans. I&M skriver uteslutande om mänsklig sammanlevnad, och om andra kulturformer när de är av betydelse för eller belyser just detta. Alltså kan den mycket väl sägas vara en kulturtidskrift - men när den borgerliga regeringen snävade in ramarna för Kulturrådets verksamheter var det faktiskt med avsikten tysta just de tidskrifter som kommer med vederhäftig kritik eller som ökar vår kunskap.
Det är inte bara I&M som drabbas

Regeringen är kunskapsfientlig. Vuxna människors självbildning och professionella utveckling intresserar dem inte. De enda forskningsresultat regeringen vill sprida är de som handlar om sänkta löner.
Regeringen är kulturfientlig. För dem är kulturen idealistisk och oföränderlig. Den saknar innehåll och aktion.
Regeringen motverkar integration. Beslutsfattare i kommuner och myndigheter som använt I&M har skaffat sig bättre underbyggda ståndpunkter. Utan den inspirationen och tillgången till extern kunskap ökar risken för att känslobetonade rykten tar över.
Och känslobetonade rykten, det är Sverigedemokraternas allra bästa gren, det.

Leve måndag!

Imorgon är det helg, långlediga är vi, strunt samma varför – nej.
Frågan varför är aldrig strunt samma. Varför följs av därför: Att Annandag pingst avlövades skadar ingen, men orsaken var att den ingrodda nationalismen ansågs behöva sin egen dag, vilket måste genomföras utan att arbetsgivarna gick miste om ett dygns produktionstid.

Så var det. En nationaldag hade vi redan tidigare med flaggviftning på skolorna och idrottsgalor och kanske en kommunal medborgarceremoni på kvällen, hur trevligt som helst. Att dagen skulle vara helgdag beslöts av alla dåvarande riksdagspartier utom V och Mp. Motiveringen var att vi skulle göra som alla andra och vara stolta över att vara svenska.
Märk väl, det var inte några sverigedemokrater eller andra extremister som gick först. De var försumbara när den etablerade folkvalda makten i Sverige ansåg att folket behövde få njuta sin svenskhet.
Folket kan visserligen njuta på vilken arbetsfri dag som helst, men svenskheten är kollektiv och måste avnjutas i gemensam formation. Den som föredrar stillsam söndagsnjutning på egen hand längs motionsspåret, i bäddsoffan eller på groggverandan riskerar att upptäcka att vår förbannelse är löneslaveriet - inte alla de andra länderna!

Numera är förstås Sverigedemokraterna på. Nationaldagen ska de tåga till Skansen för att fira, de som har all anledning. Ett parti som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den av en regering som hade makten att ge bort den efter en pinsamt usel och obekant utredning, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination. Det är något att fira det, för somliga.

Nätverket Mot Rasism uppmanar till samling för att protestera när rasisterna intar våra gator. Här på det lilla bruket välkomnar Parkföreningen till samling i Engelska parken för att röja sly och ta fram de vackra gångbroarna över kärret – det vill säga att genom hårt arbete verkligen skaffa sig anledning till att känna stolthet över traktens lokala historia.
Bägge dessa uppmaningar finner Politik och poesi vara verkligt goda idéer.

Värderingar enligt Brecht

Idag har DN hittat de nittonåringar som aldrig hörde ett ljud om demokrati under hela sin skoltid. Därmed faller mitt förra inlägg om vad vi tutar i barnen, det var väl bara under min tid som pedagog.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.

Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.

Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.

Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?

Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.

De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.

De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.

Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.

Unga vuxna och demokratin

Utmärkt artikel i DN där statsvetaren Lindberg redogör för en opinionsundersökning: Unga vuxna (18-29 år) visar en milt talat bristande uppskattning av demokratin.
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.

Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.

Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.

De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?

Att finna början

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa kommit mig för med att läsa Framtidsdokumentet, Vänsterpartiets nyligen framtagna strategi, som jag finner mer kommunikativ än strategisk.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.

Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.

Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.

Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.

Tysk vår

Aldrig aldrig aldrig
aldrig ger vi opp!
Tyskland avvecklar kärnkraften till 2022
Vi står som trän med djupa djupa rötter
och aldrig ger vi opp!

Miljöminister Carlgren tycker inte att det är så bra. Ska han säga, han som borde tycka det är skämmigt att rädslan hos de konservativa gör Tyskland till ett förgångsland idag.

1980 ägde den svenska kärnkraftsomröstningen rum. Nej-sidan skulle antagligen ha vunnit om inte Socialdemokraterna börjat leka med en medelväg. Hur en avveckling med förnuft ser ut? Som dagens kärnkraftsberoende Sverige.

Tyskland kommer att få problem, varnar Carlgren. Javisst, ju längre man väntar desto svårare blir det. Om det inte tar slut med en hejdundrande härdsmälta förstås, för då är allting slut.
Aldrig ger vi opp!

Stort och litet i litteraturen

Vi kom att tala om den svenska litteraturens monument. Raskt dissade vi Eyvind Johnson och Harry Martinson för att gå in på Karlfeldt, Lagerlöf, Lindgren, Strindberg – och Olof Lagercrantz.

Nyligen läste jag Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk, om Lagercrantz som kritiker. Det starkaste intrycket gjorde det lilla Sverige som vi då bebodde, en gång på 50-talet när jag var nyfödd. Då ägnade sig intelligentian mestadels åt att titta på de andra i intelligentian. Seriöst bedömde de riskerna för världssamfundet när en eller annan bedagad herre hade formulerat sig på tidningarnas högtidliga ledarsidor. Att Lagercrantz lyckades bli en stor kulturpersonlighet i det klimatet är en prestation bara det. Den värld han debuterade i var pinsamt liten. Några gubbar på Norrmalm som när de citeras låter närmast pårökta.
Otterbergs avhandling hade vunnit på ett feministiskt perspektiv.

Monumenten då? Jo, de var också ganska små. Strindberg var visserligen modern, men så rotlös att hans personliga tillkortakommanden framstod som monstruösa. Omoderne Karlfeldt behöll, stundom något krampaktigt, sin samhörighet med groningsgrunden, varför hans småttigheter trots allt bättre smälte in.
Lagerlöf och Lindgren var ju bara kvinnor, så där begärdes inga intellektuella storverk och därför satt de inte heller och kurade på kultursidorna och klagade över alla som sa fel. De byggde in sina personliga svagheter, eller gjorde konst av dem. Så som den ska göras.

I ett så litet Sverige med så små monument var det en liten skit som hade oväntad påverkan på sin lilla tid. Olof Lagercrantz, i rollen som kritiker och så kallat vänstervänlig. Det senare innebar liberal. Riktig.
Liberala var Karlfeldt och Lagerlöf också, dem jag har saknat sedan dess. Inte bara de bästa författarna, utan de riktiga liberalerna.

Lagercrantz gjorde politik och poesi av kritiken, men låt oss inte tro att han alltid hade rätt. Tvärtom! som en riktig liberal skulle säga. I sin briljanta recension skriver Thente: ”Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig.”
Tänk att någonting så smått faktiskt innebar en öppning för sin tid.

Tvångsavvisning, deportation

I två dagar tänkte jag blogga om tvångsavvisningarna från Sverige. Om människor som hålls i förvar och som för varje dag väntar på signalen, nu går transporten.
Men jag hinner inte, för jag är upptagen av ett utlåtande om bättre mottagande av nyanlända barn och unga.

Alla som vill flytta till Sverige kan inte göra det, det är en sak. Men den fasansfulla stämningen av väntan-på-transport som beskrivs i artikeln kan dock bara jämföras med den som rådde i transitlägren under Förintelsen.

Förortsexposé XII - slutet

Sista avsnittet om den mytiska, mystiska förorten visar några exempel på udda boende. I Spånga, runt: Permanent husvagnsboende i Slagsta, Botkyrka:

Exklusiv husbåt i Pampas marina, Solna:

Godnatt jord. Godnatt, Alby. Botkyrka bygger, det är alltid något.

En skymt av Råsunda i Solna, helt upp och ned:

Hela mitt liv har jag tillbringat i dem,

förorterna, mellanrummen...

Politik och poesi tackar för all uppskattning förortsserien fått, och återkommer kanske med småstaden eller byn så småningom

Två brev för humanitet och sanning

Idag ägnar sig Politik och poesi åt att läsa andras brev.

Först ut är Dunderhugo som skrivit ett öppet brev till Bamses chefredaktör. Han uppmanar, nästan vädjar, att Bamse ska ta tillbaka och be om ursäkt för det nummer där de sprider falsk information för Migrationsverkets räkning. Till exempel att det är tryggt och mysigt att skickas tillbaka "hem" som Migrationsverket kallar platsen barnen flytt ifrån.

Det påminner om den gamla skämtteckningen där Invandrarverkets personal klappar om den som stiger på flygplanet och säger: ”Åk nu hem igen till Libanon och klara upp dethär lilla missförståndet!” Med den skillnaden att den gången var det satir.

Bamse är gjord på allvar, på ett flertal språk, för att lugna, det vill säga lura, de barn vars brinnande önskan att få stanna i detta land tar dem till hysteri eller apati.

En skarpt genomskådande mening ur brevet är denna:
”Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse?
För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?”

Nästa brevskrivare är Läkare utan gränser som idag på en helsida i tidningen hade ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt om den inkonsekventa Libyen-politiken. Läkarnas kritik går ut på att EU:s deltagande i Libyen leder till fler flyktingar, men att EU vägrar att ta emot dem. 630000 personer har flytt till Egypten och Tunisien trots att situationen även där är svår. Men det är EU:s bombflyg som gjort dem till flyktingar. Läkare utan gränser skriver bland annat:

”Vi vill uppmana er att omedelbart respektera den flyende civilbefolkningens rättigheter genom att garantera principen /att/ ingen ska avvisas från Europa - - till en krigszon. De civila som flyr våldet i Libyen måste få bättre mottagningsvillkor och möjlighet att söka asyl - -. Idag respekteras inte de grundläggande rättigheterna och tusentals människor får betala priset för europeiska länders inkonsekventa politik.”

- - -
Bamsebilden är lånad från Facebook

Villkorad tolerans

I en artikel i SvD skildras ett seminarium om integration, och det gamla begreppet mångkultur nagelfars. Nu ska här bli annat av, är budskapet.

Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.

Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.

Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.

”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.

Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.

Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!

Media eller verkligheten

Vad är sant? Media eller verkligheten?
Ena veckan sitter högsta staben i Vita huset och ser en krigshandling eller möjligen ett mord genomföras i realtid. Det är så suspekt så det måste vara sant.

Nästa vecka tillsätter drottningen av Sverige en privat utredning om sin familj. En familj som av någon anledning är i rikets intresse, trots att kungafamiljen saknar makt. Men massmediakändisar är de, och på så vis får de större makt än den som de konsitutionsligt tilldelats.
Det är media som avgör.
Media kan berömma sig av att ha ”avslöjat” familjen Sommerlath.
Media kan gratulera sig till att få hundra spalter till om familjen Bernadotte.

Granskningen av Sommerlatharna ingår, eller borde göra det, i en granskning av den europeiska kapitalismen, den som utan alla skrupler tillgodogjorde sig allt vad de fick klorna i. Utan hänsyn till klass eller ras, ty så är kapitalismens logik och moral.

Men det har ingenting alls att göra med svensk monarki. Den blir inte sämre eller bättre av att kungen knullar runt, att hans hustru har en tvivelaktig förfader eller av att döttrarna hyllar heterofamiljen.
Monarkin är odemokratisk i sig – utom i så måtto att svenska folket av någon sentimental orsak tycks uppskatta dess existens. Men ingenting i monarkins konstitutionella ställning förändras av vad den aktuella familjen eller dess förfamiljer har bidragit med. Statsskick är inte en fråga om moral!

Om vi håller oss till verkligheten har vi sedan sekler ett demokratiskt underskott i Europa.
Om vi håller oss till media har vi bara en ny story…

Jinge har också skrivit

Vapenexporten

Idag har en folkpartist något vettigt att säga. Sverigedemokraterna vill som enda parti fortsätta vapenexporten till diktaturer, vilket avhyvlas rejält i denna artikel.
Att sedan Fp tillskrivs hela äran för skärpningen av vapenexportlagen är bara absurt. Andra partier har äntligen förstått, gratulerar sig folkpartiet.
Andra partier som Vänsterpartiet har på ett otal kongresser debatterat: om Sverige ska sluta tillverka vapen, om Sverige ska sluta sälja vapen, eller om Sverige ska sluta sälja vapen enbart till diktaturer. Den tredje, ickepacifistiska linjen har hittills alltid vunnit. Men inte är det för att kongressmajoriteten sett ljuset hos Fp.

Förortsexposé XI

Näst sista delen i följetongen. Förortsbyggen som förvandlats, omvandlats...
Förr i världen, i början på 00-talet, låg bensinmackarna inne i stan, till exempel i den lilla staden Sundbyberg. Men se namnet: "Allé-service". Den allén är det ingen som har sett, inte sedan förra 00-talet.

Cykelverkstad i Västertorp. En för sin tid modernt upplyst ljusskylt. En i vår tid mycket stillsam verksamhetsgren.

Filmstaden; en liten sevärdhet i Solna. En gång SF:s ateljéer och inspelningsstudior, idag fotoutställning, kafé och biograf. Plus bostadsrätter som ovanligt nog är värda sitt pris.

Resterna av en fabrikslänga i Sundbyberg. Den ingick i ett planerat galleriabygge. Nåja, gallerian kanske inte skulle ha blivit så bra. Men borgarna förhalade projektet så att det inte blev någonting alls. Hur bra blev det, då?

Här: en utsikt från hus som inte finns mot flaggor som inte finns.

Huset är rivet och verksamheten nedlagd; Rinkeby stadsdelsförvaltning.

Flaggorna var, till vänster Rinkebyflaggan, till höger en kortvarig propagandaduk för OS i Stockholm.

Men mittenflaggan med St Erik (alternativt döskallen) ser ut att överleva ett tag till i Alliansens huvudstad. Ett litet men signifikant exempel på hur centrum behåller sitt grepp om periferin.

Kom inte och säg att förort är likriktning.
Förort är förändring och förvandling, allt som börjar på för...

Förortsexposé X

Från förort ful till förort vacker. Ovan, en härligt designad arbetsplats i Tumba, Botkyrka.
Nedan höghus, vilka gör sig bäst på håll. I en extrem innerstadsmiljö som Manhattan ser man dem inte alls. Man myrkryper under dem. Men se Liljeholmen..!

Lamellhus i Storskogen, Sundbyberg. Antagligen engelskt inspirerade. Visst ser det ut som om någon skulle sätta ut mjölkflaskan vid ytterdörren? Vanliga kommunala hyreslägenheter är det. Än så länge. Flemingsberg, Huddinge. Färggrant, högt, brett, smaklöst och ganska härligt faktiskt. Med sjukhus och högskola som grannar.

Ointressant miljonprogrambygge, södra Huvudsta i Solna. Den enas barndom, den andras by. Med vårar som ingen annanstans, i lindallén ned mot sjön.

Raden i Penny Lane: "Beneath the blue suburban skies/ I see them with my eyes" handlar egentligen inte om någonting annat

Förortsexposé IX

Det finns mycket i förorten som är vackert. Dit räknar jag inte miljonprograms- nej - dit räknar jag inte miljonärsvillan ovanför.

Inte heller de bilder jag samlat här.

Det finns förorter som ser ut som om ingen borde sätta sin hand eller fot där. Ändå bor det folk där. Överallt bor det folk, överallt bor deras käraste i porten bredvid, överallt finns mötesplatsen under stjärnorna.

Från centrum beskrivs förorten som antingen instängd eller utestängd. Fotot ovan bekräftar detta. Men fotot nedan...

...är inte mycket vackrare, bara en förort bland så många.

Men där det bor folk finns det hjärtan

och där hjärtat finns, där ser det liksom vackert ut.