Fin liten krönika i LO-tidningen om service i glesbygd. Eller om näringspolitik, eller om apoteket. Dessa tre saker hör nämligen ihop.
Det handlar om Horndal, ett litet ställe du säkert aldrig har hört talas om. Stället ser förskräckligt ut och har gång på gång försökt lyfta sig ur depressionen. Det överlever, trots att varje kulturell eller kommersiell inrättning undan för undan lagts ned. Dock har Horndal, påpekar LO-krönikören, förnämlig apoteksservice. Men hur länge?
I stan har jag så förnämlig apoteksservice att jag kan köpa nikotintuggummin en söndageftermiddag. Det är marknad.
Marknad är inte vad som behövs.
lördag, augusti 16, 2008
fredag, augusti 15, 2008
Produktionsprocess, logistik och logik
Oavsett hur väl inläst man är på nazi-Tyskland och utrotningen av människor tillkommer alltid nya detaljer. Om teknik, om motivbild, om lägervardag och om hur den enskilda människan påverkades.
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.
”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.
”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”
Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.
Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.
”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.
”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”
Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.
Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här
torsdag, augusti 14, 2008
Se hantverket!
DN har en intressant ledare om hur toppstudenter i USA och England lockats att bli lärare i storstadsskolor. Jag väntade mig ett halleluja till strikt ämnesundervisning, men faktum är att experimentet i sina framgångar lyckades visa på pedagogyrkets spännvidd.
För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.
Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.
För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.
Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.
onsdag, augusti 13, 2008
Medborgarskapet som juridik eller symbol
I Sverigedemokraternas program står det: ”Svenskt medborgarskap ska vara ett privilegium i första hand för svenskar”, vilket Rödgrönsolidaritet uppmärksammar i ett fint inlägg.
Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.
Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.
Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.
Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.
- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet
Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.
Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.
Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.
Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.
- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet
måndag, augusti 11, 2008
Hur stormar vi hemmen?
”Med hänvisning till tradition eller religion inskränks ibland människors frihet. Jag tror på pluralism och mångfald, men vissa saker kan inte tolereras bara för att de händer inom hemmets ram.”
Vem sa det? Död-åt-familjen Schyman?
Nej statsministern. När han lanserar en trygghetsreform med ökat antal poliser som ”fyller rättssalarna med nya fall”.
Så bra. Jag gillar när skurkar åker dit.
Men jag fattar inte hur en konservativ familjepolitik, stärkt valfrihet för föräldrar, färre barn inom omsorgen, fritt fram för skoletableringar och allmänt ökad privatisering ska kunna motverka övergrepp i hemmen?
Ska poliserna bryta sig in?
Ja föralldel. I varenda Fritzls källare. Det finns absolut tillfällen när det är motiverat. Liksom det kan finnas skäl att försvara ett ökat omhändertagande av barn. Jag vill bara än en gång påpeka att den frågan är svår - med hänvisning till integritet och mänskliga rättigheter samt det mer diffusa privatlivets helgd.
Förtryck och övergrepp går inte att moralisera bort.
- -
Andra som bloggat:
Esbati
Irmeli Krans
Vem sa det? Död-åt-familjen Schyman?
Nej statsministern. När han lanserar en trygghetsreform med ökat antal poliser som ”fyller rättssalarna med nya fall”.
Så bra. Jag gillar när skurkar åker dit.
Men jag fattar inte hur en konservativ familjepolitik, stärkt valfrihet för föräldrar, färre barn inom omsorgen, fritt fram för skoletableringar och allmänt ökad privatisering ska kunna motverka övergrepp i hemmen?
Ska poliserna bryta sig in?
Ja föralldel. I varenda Fritzls källare. Det finns absolut tillfällen när det är motiverat. Liksom det kan finnas skäl att försvara ett ökat omhändertagande av barn. Jag vill bara än en gång påpeka att den frågan är svår - med hänvisning till integritet och mänskliga rättigheter samt det mer diffusa privatlivets helgd.
Förtryck och övergrepp går inte att moralisera bort.
- -
Andra som bloggat:
Esbati
Irmeli Krans
söndag, augusti 10, 2008
Två mördade barn i veckan
I Flamman denna vecka berättar en volontär från International Solidarity Movement om det fasansfulla läget i Palestina. Ulrika Andersson skriver veckobrev, en till synes vardaglig syssla - och två barn har mördats.
”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”
Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...
Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.
”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”
Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...
Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.
lördag, augusti 09, 2008
Rasism ny, gammal eller medium
Redan sista juli hade Esbati en intressant, lite skrämmande artikel i Aftonbladet om utvecklingen i Norge, där Höyre förbereder sig på att regera med rasistiska Fremskrittspartiet. I artikeln nämnde han bland mycket annat sajten HonestThinking som (enl Esbati) skrivit om ”islamiseringen” av Norge, och ett tänkt samband mellan ras och intelligens.
Detta ogillade HonestThinkings redaktör Anfindsen, som fått möjlighet att svara. Men istället för att belägga Esbati med felcitat beskyller han honom för att använda härskartekniker och att ha anklagat Anfindsen för ”nyrasism”*.
Anfindsen tar upp tre kriterier som måste vara förefintliga för att en utsaga ska kallas rasistisk: faktafel, förtigande eler kränkningar. Visst. Men stereotypisering, egendomliga faktasammanställningar, individualisering och skuldbeläggande, acceptans av nuläget med mera kan också räknas in. En man som är så uppenbart förtjust i fri debatt som Anfindsen får nog finna sig i att de kriterier han själv väljer inte omfattas av alla.
Till mannens mera besynnerliga idéer hör att han lider av att vara censurerad och tystad – med en hel sajt till sitt förfogande, en sajt som citeras i norska dagstidningar!
Inte på någon punkt vederlägger han Esbati genom att påvisa hur grovt han blivit missförstådd. Nej – en kritisk artikel om hur de demokratiska partierna påverkas av närvaron av ett stort rasistiskt parti uppfattas av Anfindsen enbart som ett försök att tysta honom själv och hans meningsfränder. De som tycker att ”utmaningarna som knyts till det multikulturella projektet är större än vad man trodde på 1970-talet” och som vill ta upp en debatt om ”det obehagliga temat ras”.
Vilken debatt? Om ras finns ingenting annat att säga än att en enda mänsklig ras existerar.
Allt annat är faktafel.
Och faktafel är enligt Anfindsen ett tecken på rasism.
- -
*Ordet nyrasism finns inte i Esbatis artikel och är för övrigt ett uttryck vi inom den antirasistiska rörelsen inte alls brukar använda eftersom vi menar att det är samma gamla rasism som vanligt.
Detta ogillade HonestThinkings redaktör Anfindsen, som fått möjlighet att svara. Men istället för att belägga Esbati med felcitat beskyller han honom för att använda härskartekniker och att ha anklagat Anfindsen för ”nyrasism”*.
Anfindsen tar upp tre kriterier som måste vara förefintliga för att en utsaga ska kallas rasistisk: faktafel, förtigande eler kränkningar. Visst. Men stereotypisering, egendomliga faktasammanställningar, individualisering och skuldbeläggande, acceptans av nuläget med mera kan också räknas in. En man som är så uppenbart förtjust i fri debatt som Anfindsen får nog finna sig i att de kriterier han själv väljer inte omfattas av alla.
Till mannens mera besynnerliga idéer hör att han lider av att vara censurerad och tystad – med en hel sajt till sitt förfogande, en sajt som citeras i norska dagstidningar!
Inte på någon punkt vederlägger han Esbati genom att påvisa hur grovt han blivit missförstådd. Nej – en kritisk artikel om hur de demokratiska partierna påverkas av närvaron av ett stort rasistiskt parti uppfattas av Anfindsen enbart som ett försök att tysta honom själv och hans meningsfränder. De som tycker att ”utmaningarna som knyts till det multikulturella projektet är större än vad man trodde på 1970-talet” och som vill ta upp en debatt om ”det obehagliga temat ras”.
Vilken debatt? Om ras finns ingenting annat att säga än att en enda mänsklig ras existerar.
Allt annat är faktafel.
Och faktafel är enligt Anfindsen ett tecken på rasism.
- -
*Ordet nyrasism finns inte i Esbatis artikel och är för övrigt ett uttryck vi inom den antirasistiska rörelsen inte alls brukar använda eftersom vi menar att det är samma gamla rasism som vanligt.
torsdag, augusti 07, 2008
Déjà vu-debatt
Pripp & Ölanders bok ”Fallet Nogger Black" spridet nytt ljus över gammal debatt. Utan att ännu ha läst den tillåter jag mig att citera Politik och poesi från i mars:
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”
Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.
- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom
Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”
Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.
- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom
Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana
tisdag, augusti 05, 2008
Ny & bra
Föreningslivet är i starkt behov av förnyelse, konstateras i SvD. Javisst – nya medlemmar.
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.
Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?
Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.
Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.
Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?
Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.
Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...
lördag, augusti 02, 2008
Gulligt, chict, vaa?
Skytte skriver en patetisk ledare om medias ”gullande med gayrörelsen”. Som om inte media skulle gilla alla ytliga, festliga, näringslivsanpassade livsstilar – för det är på så vis de utmålar Pride. Inte som den dynamiska sociala rörelse det skulle kunna vara. Att begulla företeelser är ett oskadliggörande, det borde Skytte veta.
Men nu är han avundsjuk. Eftersom ingen sa emot popkillen Bard som sagt att kristendomen är dum. Den som yttrar sig nedsättande om gaykulturen blir minsann anmäld för det, gnölar Skytte, medan Bard anses ”chic” .
Det senare är en besynnerlig uppfattning. Jag visste inte vem Bard var förrän jag såg honom i Allsången i tisdags, och visste inte att han var en gayprofil förrän Skytte underrättade mig om saken. Om vi ska tävla i världsfrånvänd konservatism, alltså.
Om inte, gå då och anmäl Bard för religiös diskriminering. Nu. Varför är det alltid någon annan som ska göra allting?
Men nu är han avundsjuk. Eftersom ingen sa emot popkillen Bard som sagt att kristendomen är dum. Den som yttrar sig nedsättande om gaykulturen blir minsann anmäld för det, gnölar Skytte, medan Bard anses ”chic” .
Det senare är en besynnerlig uppfattning. Jag visste inte vem Bard var förrän jag såg honom i Allsången i tisdags, och visste inte att han var en gayprofil förrän Skytte underrättade mig om saken. Om vi ska tävla i världsfrånvänd konservatism, alltså.
Om inte, gå då och anmäl Bard för religiös diskriminering. Nu. Varför är det alltid någon annan som ska göra allting?
fredag, augusti 01, 2008
Europa och den röda bollen
SvD varnade för badleksaker, Svensson för extremhögern i Europa.
Säger det något om mediaklimat? om dagordning? om var väsentligheterna finns?
I sitt läsvärda inlägg skriver Svensson att det som krävs för att hejda en högerextrem utveckling i Europa är ett enande av extremvänstern – för mig oklart vilka det innebär – samt ”en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”
Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.
Svensson tillägger: ”I Danmark är det ännu värre. Där har ett vänsterparti, SF valt att bli främlingsfientliga för att kunna växa i opinionen.” Detta är en katastrof för socialismen, mycket farligare än de misstag i regeringsställning som hör till parlamentarismens nödvändiga avigsidor.
Ett hopp nu till Cordelia Edvardson som avslutar sina krönikor (för sommaren eller in i pensionen?) genom att be oss ta hand om följande minne:
Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau - - - /Jag/ hade till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster – mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.
Till CE:
Jag lovar att inte släppa taget om den röda bollen.
Säger det något om mediaklimat? om dagordning? om var väsentligheterna finns?
I sitt läsvärda inlägg skriver Svensson att det som krävs för att hejda en högerextrem utveckling i Europa är ett enande av extremvänstern – för mig oklart vilka det innebär – samt ”en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”
Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.
Svensson tillägger: ”I Danmark är det ännu värre. Där har ett vänsterparti, SF valt att bli främlingsfientliga för att kunna växa i opinionen.” Detta är en katastrof för socialismen, mycket farligare än de misstag i regeringsställning som hör till parlamentarismens nödvändiga avigsidor.
Ett hopp nu till Cordelia Edvardson som avslutar sina krönikor (för sommaren eller in i pensionen?) genom att be oss ta hand om följande minne:
Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau - - - /Jag/ hade till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster – mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.
Till CE:
Jag lovar att inte släppa taget om den röda bollen.
torsdag, juli 31, 2008
Djupdyk i bloggosfären
Allasmutsigadetaljer har ett bra inlägg om Fejan; facebook.
Hanna har ett bra om vädret och folks töntkommentarer.
Vädret självt har gjort bra inlägg hela veckan.
Själv står jag över denna gång.
Hanna har ett bra om vädret och folks töntkommentarer.
Vädret självt har gjort bra inlägg hela veckan.
Själv står jag över denna gång.
onsdag, juli 30, 2008
Vad tror du på?
Tror du på Gud, på Livet eller på Vetenskapen?
En stor vetenskapare har sagt:
”Kommunismens filosofi har många förtjänster eftersom den handlar om att avskaffa exploateringen av vanliga människor och att fördela varor och arbete efter behov och förmågor. Kommunismen som politisk teori är ett storslaget experiment, men i Ryssland är den oturligt nog ett experiment som utförs i ett dåligt utrustat laboratorium."
Gissa vem?
Det kan du läsa hos Röda raketer som först citerade citatet!
En stor vetenskapare har sagt:
”Kommunismens filosofi har många förtjänster eftersom den handlar om att avskaffa exploateringen av vanliga människor och att fördela varor och arbete efter behov och förmågor. Kommunismen som politisk teori är ett storslaget experiment, men i Ryssland är den oturligt nog ett experiment som utförs i ett dåligt utrustat laboratorium."
Gissa vem?
Det kan du läsa hos Röda raketer som först citerade citatet!
Stöd Expo!
Att stöda Expo är att långsiktigt bidra till arbetet mot rasism. .
Expo är en stiftelse, tidskrift och webbsida som studerar, kartlägger och motverkar högerextremism och rasism. De grupper som sprider rasistiska budskap bevakas sedan flera år av Expo som idag är en en djup och ändå lättillgänglig kunskapskälla i dessa frågor.
Expo är partipolitiskt obunden och stöds av bl.a. Rädda Barnen och Vuxenskolan. De erbjuder också föreläsningar i skolor och på arbetsplatser.
Eftersom Expos verksamhet är ideell drivs den med tidsbegränsade projektpengar. Det långsiktiga arbetet är helt beroendet av stödet till donationsfonden. Privatpersoner, organisationer och företag kan ansluta sig. För en privatperson kostar det 600 kr.
Se: http://www.expo.se/donationsfond.html
Expo är en stiftelse, tidskrift och webbsida som studerar, kartlägger och motverkar högerextremism och rasism. De grupper som sprider rasistiska budskap bevakas sedan flera år av Expo som idag är en en djup och ändå lättillgänglig kunskapskälla i dessa frågor.
Expo är partipolitiskt obunden och stöds av bl.a. Rädda Barnen och Vuxenskolan. De erbjuder också föreläsningar i skolor och på arbetsplatser.
Eftersom Expos verksamhet är ideell drivs den med tidsbegränsade projektpengar. Det långsiktiga arbetet är helt beroendet av stödet till donationsfonden. Privatpersoner, organisationer och företag kan ansluta sig. För en privatperson kostar det 600 kr.
Se: http://www.expo.se/donationsfond.html
tisdag, juli 29, 2008
Mödomsmyten och landstinget
Svårsmält nyhet: att landstinget opererar tillbaka mödomshinnor som aldrig har funnits. Ger ett kortsiktigt handtag åt flickor och kvinnor som säkerligen behöver hjälp - men kanske med någonting helt annat. Visst kände jag till ingreppet, men trodde att det utfördes som privat plastikkirurgi, liksom med andra konstlade, medicinskt tvivelaktiga men svårt upplevda behov.
Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.
Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget
Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.
I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.
Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.
Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget
Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.
I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.
måndag, juli 28, 2008
Grabbarna i grottan
George W Bush som satanist? Åtminstone lätt djävulusiskt anstucken, ser jag i Clas Svahns bok ”Sekter och hemliga sällskap”.
Världens mäktigaste krigsherre ingår i Skull & Bones, en klubb på Yale där årligen ett litet urval väljs in med riter influerade av svart magi och – oförklarligt nog – även av den stackars don Quixote. Med tramset som kitt grottar de i hop sig för att allt framgent under obrottslig lojalitet ta över alla viktiga poster i Förenta Staterna.
Det är så man börjar tycka Lundsberg är rena kulturinstitutionen i jämförelse. Bara för att den svenska överklassen inte är såna förbannade hycklare och aldrig blandar in moraliska skäl för att flyta ovanpå, iallafall inte när vi hör dem.
Så nej, jag tror inte GWB tillber Satan, vilket han gärna skulle få göra om han bara lämnade världen ifred. Men det var intressant att läsa om det fascistoida kamaraderi som fortplantar sig självt, bland annat genom frammjölkade kompishemlisar som ger en framtida utpressningsrisk.
Lockelsen med de här kretsarna sägs vara att de utvalda känner att de tillhör en elit.
Men... första kännetecknet på en elit är väl att det inte ingår en massa andra i den?
Världens mäktigaste krigsherre ingår i Skull & Bones, en klubb på Yale där årligen ett litet urval väljs in med riter influerade av svart magi och – oförklarligt nog – även av den stackars don Quixote. Med tramset som kitt grottar de i hop sig för att allt framgent under obrottslig lojalitet ta över alla viktiga poster i Förenta Staterna.
Det är så man börjar tycka Lundsberg är rena kulturinstitutionen i jämförelse. Bara för att den svenska överklassen inte är såna förbannade hycklare och aldrig blandar in moraliska skäl för att flyta ovanpå, iallafall inte när vi hör dem.
Så nej, jag tror inte GWB tillber Satan, vilket han gärna skulle få göra om han bara lämnade världen ifred. Men det var intressant att läsa om det fascistoida kamaraderi som fortplantar sig självt, bland annat genom frammjölkade kompishemlisar som ger en framtida utpressningsrisk.
Lockelsen med de här kretsarna sägs vara att de utvalda känner att de tillhör en elit.
Men... första kännetecknet på en elit är väl att det inte ingår en massa andra i den?
lördag, juli 26, 2008
fredag, juli 25, 2008
Stolt och onormal
En riktigt lyckad Pride önskas alla!
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!
Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!
Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?
Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.
Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.
- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!
Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!
Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?
Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.
Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.
- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet
torsdag, juli 24, 2008
Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör!
Häpp – Lotta Gröning skriver historia! Ja hon skriver i vart fall om den: ”Det var socialdemokraterna och vänstern som banande vägen för Hitler på sin tid i Tyskland”.
Nej, som jag skrev den 19 maj var det ”de borgerliga i Tyskland som gav Hitler diktatorisk fullmakt. Socialdemokraterna röstade nej. Kommunisterna var redan fängslade. ”
Visst kan man långsökt få det till att arbetarrörelsen gjorde fel genom att misslyckas med sin påbörjade revolution. Inför en militaristisk tradition, svaga regeringar, ekonomisk kris och med gator kokande av politiskt våld var det så att vi föga ärorikt förlorade.
Varje gång vi förlorar banar vi väg för de enkla lösningarna.
Gröning kommer med en av dem: att "hylla fosterlandet".
Sverigedemokraternas knep, som hon uppenbarligen finner rekommendabelt.
Hon verkar tro att makt och motstånd är ett attitydfråga. Att det bara är den käcka fosterlandskänslan som saknas.
Mänska, försök samla tankarna!
- - -
Andra som bloggat:
Promemorian som bl.a. rätar upp Grönings totalmiss ang antisemitismen
S-info som bättrar på kunskaperna i tysk mellankrigshistoria
Nej, som jag skrev den 19 maj var det ”de borgerliga i Tyskland som gav Hitler diktatorisk fullmakt. Socialdemokraterna röstade nej. Kommunisterna var redan fängslade. ”
Visst kan man långsökt få det till att arbetarrörelsen gjorde fel genom att misslyckas med sin påbörjade revolution. Inför en militaristisk tradition, svaga regeringar, ekonomisk kris och med gator kokande av politiskt våld var det så att vi föga ärorikt förlorade.
Varje gång vi förlorar banar vi väg för de enkla lösningarna.
Gröning kommer med en av dem: att "hylla fosterlandet".
Sverigedemokraternas knep, som hon uppenbarligen finner rekommendabelt.
Hon verkar tro att makt och motstånd är ett attitydfråga. Att det bara är den käcka fosterlandskänslan som saknas.
Mänska, försök samla tankarna!
- - -
Andra som bloggat:
Promemorian som bl.a. rätar upp Grönings totalmiss ang antisemitismen
S-info som bättrar på kunskaperna i tysk mellankrigshistoria
tisdag, juli 22, 2008
Berättigad tilltro?
I juni arrangerade Delegationen för romska frågor ett viktigt seminarium på Rosenbad. Huvudfrågan var: Hur ska den svenska staten kunna försonas med romerna, efter flera sekler av svåra övergrepp och diskriminering?
”I ett integrerat samhälle hyser individen berättigad tilltro till myndigheterna” är ett konstaterande vi gjort i Vänsterpartiet. Många romer ser än idag bara att myndigheterna förtryckt dem. Nu är det allt fler som anmäler diskriminering till DO, vilket kan tyda på att förtroendet ökar. Men utan uppmärksamhet och respekt försvinner det förstås igen.
Som delegationens ordförande Maria Leissner sa apropå pogromerna i Italien: ”Till skillnad från antisemitismen finns ingen skamgräns när det gäller antiziganismen.”
Bra biografier om roma-liv i Sverige:
I betraktarens ögon av Hans Caldaras
Nadia Taikon, tjejen från Tanto av Karine Mannerfelt och Ann Eriksson
samt en fackbok:
Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola av Christina Rodell Olgac
- - -
Rätt ska vara rätt: även Pastey har bloggat i ämnet
Och se, det tar sig: även Gröning, på sitt sätt
”I ett integrerat samhälle hyser individen berättigad tilltro till myndigheterna” är ett konstaterande vi gjort i Vänsterpartiet. Många romer ser än idag bara att myndigheterna förtryckt dem. Nu är det allt fler som anmäler diskriminering till DO, vilket kan tyda på att förtroendet ökar. Men utan uppmärksamhet och respekt försvinner det förstås igen.
Som delegationens ordförande Maria Leissner sa apropå pogromerna i Italien: ”Till skillnad från antisemitismen finns ingen skamgräns när det gäller antiziganismen.”
Bra biografier om roma-liv i Sverige:
I betraktarens ögon av Hans Caldaras
Nadia Taikon, tjejen från Tanto av Karine Mannerfelt och Ann Eriksson
samt en fackbok:
Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola av Christina Rodell Olgac
- - -
Rätt ska vara rätt: även Pastey har bloggat i ämnet
Och se, det tar sig: även Gröning, på sitt sätt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)