Med stort intresse har jag följt Sundgrens och Hammarlunds diskussion om kulturpolitiken i Flamman. Inte bara följt faktiskt, jag skrev två blogginlägg här och här, och sa egentligen det mesta då. Men eftersom debatten är herrarnas antar jag att det är dem jag ska förhålla mig till. Så, helt kort: Hammarlund har mera rätt.
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
lördag, december 22, 2007
fredag, december 21, 2007
Respekt!
Ny bok på Nixon förlag: Respektguiden, redigerad av Amineh Kakabaveh och Maria Ekholm, översatt från franskan av Monica de Hagar.Det är Varken hora eller kuvad som låter oss ta del av handfasta råd till flickor och pojkar som kämpar för sitt individuella liv, utan att styras av familjen och bindas av traditionen. Respekt skildras som en ömsesidighet. Den som inte respekterar andra, är inte värd respekt.
Boken är enkel, tilltalet direkt. Tanken är att unga människor ska få en vägvisare som omedelbart går att följa – det finns lagar till ditt skydd, det finns hjälp att få. Res
Det är inte en teoretisk bok som går i polemik om hur förtrycket uppstod. Den stöder sig på feministiska och sociala förklaringsmodeller snarare än antirasistska, men den tar inte ställning till ”det kulturellas” eventuella betydelse. Detta tycker jag är en fördel. Boken har en tydlig målgrupp. Men jag hade trott att den dessutom skulle rikta sig till socionomer, skolsköterskor, pedagoger och andra som träffar flickorna i vardagen men är osäkra på tilltalet. Det gör den knappast. Iallafall inte i handledarform med samtalsnycklar eller värderingsövningar. Det är ungdomarna som står i centrum, och det genomgående rådet till dem är: ”tala om det, våga tala om det!”
Utmärkt! - men jag undrar fortfarande hur vi stöder den flicka som verkligen försökte tala men som inte fick någon hjälp. Hon som bara utsattes för starkare kontroll tills hon drog slutsatsen att det är meningslöst, eller att det lilla jag har betyder mer än de stora riskerna.
Det bestående minnet av boken är rösterna av ungdomarna själva som klippts in som citat. Modiga, rädda, anpassade eller upproriska. Var och en har sin historia. Var och en är på ett alldeles eget trappsteg i livet. Det finns inget recept, utom kanske det som i boken blir lite tjatigt: Tala om det. Våga tala om det.
Respektguiden på Nixon förlag (bokrecensioner)
torsdag, december 20, 2007
Sagoskadad
Vilken mardröm – Svenskt näringslivs julsagor. Ett så jolligt pseudo-infantilt tilltal får mig att längta efter det strängt avskalade språkbruket under aztekernas människooffer.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
onsdag, december 19, 2007
Text är otrendigt
En trevlig kille skriver vers om sig själv, ges ut i bokform och belönas med recension i SvD. Detta är en prestation, även om recensionen inte är odelat positiv och knappast kan vara det att döma av de trivialrara utdragen. ”Viss charm” blir omdömet. Så frågan är varför denhär boken överhuvudtaget har givits ut. Eller recenseras. Inte ens kopiös charm brukar räcka så långt.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
tisdag, december 18, 2007
Kulturarv, kult och varför inte lite kunskap?
Tänkte väl det. Att utbildningsmajoren skulle rycka fram för att bevara minnet av de gamla klosterskolorna. Debatten om skolavslutning i kyrkan kallas av Björklund såväl intensiv som infekterad, vilket var att ta i. Men kanske den kan bli det! Jag skrev ett hövligt inlägg i förra veckan, men det var innan Björklund hänvisat till ”rasisterna” som rörelse och att de ”redan tycker att invandringen leder till att vi måste ge upp vårt kulturarv”.
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
söndag, december 16, 2007
Skuldbördan
I en utmärkt understreckare berättar Merete Mazzarella om den brittiske sociologen Les Back, som i en ny bok försöker ge röst åt dem som tystas ner, för att ”ta sig bakom dimridan av högljudd och förenklad masskommunikation”. Om Back lyckas belysa de globala villkoren underifrån vet jag inte. Men en ryslig händelse måste förmedlas:
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
lördag, december 15, 2007
Ess dur eller ciss moll beroende på procenten?
Man borde ha vant sig. Men rubriken Stora lönelyft för Stockholms chefer sticker mycket riktigt i ögonen, precis som underrubriken påpekar.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
fredag, december 14, 2007
Var gjorde jag av järnröret?
Ibland är kommentarerna bättre än inlägget och måste spridas. Nisse Sandqvist tipsade om feministsatirikern Nina Hemmingsson, som ritar i Aftonbladet. En njutbar skörd finner du här.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Med ett schyst järnrör*
Humor kan man inte recensera. Man har den, eller har en annan sort, eller har den i värsta fall icke. I dessa de mörkaste av tider kan jag ändå inte avhålla mig från lite gratisreklam för dessa de svartaste av humrar:
- Socker-Conny av Joakim Pirinen. Den skitigaste fulaste och elakaste tabubrytaren härifrån till kloakerna. ”Ni simulerar hår på tungan!” vore något för Försäkringskassans läkare, och ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!” drömmen för varje försvarslös offentliganställd. Conny är så kvinno- och blattefientlig så vi tamefan känner oss inverterat hemma.
- Många nollor av Robert Nyberg. Boklig sammanfattning av offentliga sektorns riddare, Kommunals favoritpoet, valrörelsens vykortsmästare. ”A-kassan är till för den som vill unna sig en liten guldkant på arbetslöshetstillvaron” var en ny guldkant för mig, andra rader kan man utantill. Men det glädjande är själva erinran om att någon sett oss när vi säger hej-&-hå här på kapitalismens bakgård.
- Jan Berglin, stornäsornas upphov med strippar i SvD och ett flertal album. Mannen som vet allt om medelåldern, och resten vet hans fru. Man kan ju inte bjuda hem faster till jul, hon går bara omkring och säger Vad Härligt, Vad Härligt hela tiden... Inse hur litet steget är mellan att vara stadgad och tappa greppet, känn på det jävliga i att vara från Gävle och tämligen jämnstruken, osedd femtiotalist.
- Jan Stenmark upptäckte jag på en utställning på Kulturhuset, hittade sedan de märkliga collagen i bokform. Han klistrar vardagsplatta repliker i sextiotalets veckotidningsbilder och resultatet blir en ny grym värld... eller en möjligen bekräftelsen för bakfulla poeter. Omöjlig att citera utan bilder, men här är ett approximativ, fotot på en hysteriskt uppskruvad kille som knyter slipsen med bildtexten: Vem som helst hade kunnat se att jag var utom mig av ångest. Men jag var inte vem som helst.
Å detta liv och dess bakdelar! Men är det bara män som är roliga? Nej jag gillar Ackebo och Hon-djuret också. Har dock inga gratiscitat redo.
*kan man slå hela världen med häpnad. Enligt Pirinen
- Socker-Conny av Joakim Pirinen. Den skitigaste fulaste och elakaste tabubrytaren härifrån till kloakerna. ”Ni simulerar hår på tungan!” vore något för Försäkringskassans läkare, och ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!” drömmen för varje försvarslös offentliganställd. Conny är så kvinno- och blattefientlig så vi tamefan känner oss inverterat hemma.
- Många nollor av Robert Nyberg. Boklig sammanfattning av offentliga sektorns riddare, Kommunals favoritpoet, valrörelsens vykortsmästare. ”A-kassan är till för den som vill unna sig en liten guldkant på arbetslöshetstillvaron” var en ny guldkant för mig, andra rader kan man utantill. Men det glädjande är själva erinran om att någon sett oss när vi säger hej-&-hå här på kapitalismens bakgård.
- Jan Berglin, stornäsornas upphov med strippar i SvD och ett flertal album. Mannen som vet allt om medelåldern, och resten vet hans fru. Man kan ju inte bjuda hem faster till jul, hon går bara omkring och säger Vad Härligt, Vad Härligt hela tiden... Inse hur litet steget är mellan att vara stadgad och tappa greppet, känn på det jävliga i att vara från Gävle och tämligen jämnstruken, osedd femtiotalist.
- Jan Stenmark upptäckte jag på en utställning på Kulturhuset, hittade sedan de märkliga collagen i bokform. Han klistrar vardagsplatta repliker i sextiotalets veckotidningsbilder och resultatet blir en ny grym värld... eller en möjligen bekräftelsen för bakfulla poeter. Omöjlig att citera utan bilder, men här är ett approximativ, fotot på en hysteriskt uppskruvad kille som knyter slipsen med bildtexten: Vem som helst hade kunnat se att jag var utom mig av ångest. Men jag var inte vem som helst.
Å detta liv och dess bakdelar! Men är det bara män som är roliga? Nej jag gillar Ackebo och Hon-djuret också. Har dock inga gratiscitat redo.
*kan man slå hela världen med häpnad. Enligt Pirinen
torsdag, december 13, 2007
Ack det Folkpartiet!
Det börjar likna en fixering. En besatthet. Utbildningsmajorens förhållande till betyg. Att skolorna inspekteras oftare och åläggs att ännu tydligare än idag kunna påvisa insatser som ger resultat är bara bra. Men bedömningen ska kallas betyg. Den måste vara anpassad till att lätt kunna brytas ned och jämföras i tabeller.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?
Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.
Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.
Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?
Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.
Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.
Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.
onsdag, december 12, 2007
Vad du än gör så är det Fel
Hört talas om dubbelbestraffning? Eller på utrikiska, damned if you do, damned if you don’t. En härskarteknik mot kvinnor som motsvarar deckargenrens trubbiga föremål. Inget raffinemang, bara total golvning.
Kom att tänka på det när jag bläddrade i boulevardpressen. Aftonbladets kvinnohat går bland annat ut på att visa upp misslyckad plastikkirurgi. Det vill säga, här har vi kvinnor som snabbare än oss andra fattat detta att ingen duger som hon är. Logiskt nog har de investerat xxtusen kronor i en förbättring. Sedan har de tråcklats ihop till något artificiellt fult istället för bara vardagstrist, och kan hållas upp som varnande exempel. Av en tidning som förstås visste från början hur det skulle bli - eller? Vad jag saknar är en sedvanlig kvällspressens vi-har-hela-listan på de klåpare till fältskärer som sålt en undermålig tjänst.
Kom att tänka på det när jag bläddrade i boulevardpressen. Aftonbladets kvinnohat går bland annat ut på att visa upp misslyckad plastikkirurgi. Det vill säga, här har vi kvinnor som snabbare än oss andra fattat detta att ingen duger som hon är. Logiskt nog har de investerat xxtusen kronor i en förbättring. Sedan har de tråcklats ihop till något artificiellt fult istället för bara vardagstrist, och kan hållas upp som varnande exempel. Av en tidning som förstås visste från början hur det skulle bli - eller? Vad jag saknar är en sedvanlig kvällspressens vi-har-hela-listan på de klåpare till fältskärer som sålt en undermålig tjänst.
tisdag, december 11, 2007
Kyrkan för Gud och gallerian för Mammon
Då och då hörs röster försvara den gamla fina seden att hålla skolavslutningen i kyrkan. Kanhända är det en lokal sed, på bruksorter där den lilla folkskolan låg bredvid den gamla kyrkan. Men jag som bodde i förort hade skolavslutning i matsalen. Min far gick i byskola och där var de inte fler än att de rymdes i klassrummet. Mamma gick i flickskola i stan, och hade aula.
Är aulan bortglömd? Detta egendomliga lånord för samlingssal med scen, ridå, talarstol, strålkastare och sluttande bänkrader. Vilka skolavslutningar man kunde producera! Visst hade vi på skolgården i Rinkeby fantastiska multimediaföreställningar med 400 medverkande, men vi var ruskigt väderberoende.
En skolavslutning borde lika lite som ett femtioårskalas eller en kick-off äga rum i en gudstjänstlokal. Det är generöst av kyrkan att låna ut utrymme när samlingssal saknas, men ingen tradition påbjuder att sekulära festligheter ska firas i religiösa lokaler – tvärtom. Om det en tradition har den, som många andra traditioner för övrigt, uppstått ur brist.
Och den första som säger ”det spelar väl ingen roll” avslöjar att de glömt bort eller blankt struntar i vad Svenska Kyrkan är till för.
Är aulan bortglömd? Detta egendomliga lånord för samlingssal med scen, ridå, talarstol, strålkastare och sluttande bänkrader. Vilka skolavslutningar man kunde producera! Visst hade vi på skolgården i Rinkeby fantastiska multimediaföreställningar med 400 medverkande, men vi var ruskigt väderberoende.
En skolavslutning borde lika lite som ett femtioårskalas eller en kick-off äga rum i en gudstjänstlokal. Det är generöst av kyrkan att låna ut utrymme när samlingssal saknas, men ingen tradition påbjuder att sekulära festligheter ska firas i religiösa lokaler – tvärtom. Om det en tradition har den, som många andra traditioner för övrigt, uppstått ur brist.
Och den första som säger ”det spelar väl ingen roll” avslöjar att de glömt bort eller blankt struntar i vad Svenska Kyrkan är till för.
söndag, december 09, 2007
Fakta om massinvandringen
Igår skrev jag om en utmärkt artikelserie i Dagens arbete. Den avslutas med några fakta som kan vara bra att komma ihåg:
Enligt den högerextrema skrämselprogandan tar Svge emot mest flyktingar i världen, och det talas om massinvandring. Detta är långt ifrån sanningen. Enligt FN var ca 20 miljoner människor på flykt under år 2005. Få av dem sökte sig till Europa.
Detta år beviljades drygt 56000 uppehållstillstånd beviljades i Sverige, och av dem var 8076 flyktingar. 22028 var anhöriga till personer i Sverige (tio procent anhöriga till flyktingar). Invandring under EES-avtalet, alltså av personer boende i Europa, var 18000, och cirka 6800 var gäststudenter.
Få asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. År 2005 beviljades endast tretton procent. Under hela 2000-talet har siffran legat mellan tio och tjugo procent.
Sjutton procent av dem som invandrar till Sverige är hemkommande svenskar. 31% av invandrarna är från Norden, hemkommande svenskar inräknade.
Källa: Anna Tiberg, Daniel Poohl, Dagens Arbete 071127
Enligt den högerextrema skrämselprogandan tar Svge emot mest flyktingar i världen, och det talas om massinvandring. Detta är långt ifrån sanningen. Enligt FN var ca 20 miljoner människor på flykt under år 2005. Få av dem sökte sig till Europa.
Detta år beviljades drygt 56000 uppehållstillstånd beviljades i Sverige, och av dem var 8076 flyktingar. 22028 var anhöriga till personer i Sverige (tio procent anhöriga till flyktingar). Invandring under EES-avtalet, alltså av personer boende i Europa, var 18000, och cirka 6800 var gäststudenter.
Få asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. År 2005 beviljades endast tretton procent. Under hela 2000-talet har siffran legat mellan tio och tjugo procent.
Sjutton procent av dem som invandrar till Sverige är hemkommande svenskar. 31% av invandrarna är från Norden, hemkommande svenskar inräknade.
Källa: Anna Tiberg, Daniel Poohl, Dagens Arbete 071127
lördag, december 08, 2007
Klassiker utan klasser
Mediagnällaren numro ett kan man kalla mig. Men jag känner igen god journalistik när jag ser den. Tack Anna Tiberg i Dagens Arbete! för en lysande serie intervjuer som granskar Sverigedemokraterna. Som kommunalpolitiker, som arbetskamrater och fackliga företrädare, som partistyrelseledamöter.
Intervjun med Per Björklund, den arbetsmarknadspolitiske talespersonen, kan bli en liten klassiker av imbecillitet. Eller en rysare, om du tillhör den plågade minoritet som skäms när andra gör bort sig. Björklund, visar det sig, vet ingenting om sitt partis politiska ställningstaganden, och det han vet vill han inte diskutera.
Alla i en partistyrelse kan inte förklara alla andras politikområden. Det är inget konstigt med det. Men att någon i en partistyrelse inte vare sig kan eller vill förklara partiets övergripande mål är ändå anmärkningsvärt.
SD:s modell för att få förtjänta företrädare tycks vara: Ta dina barndomsminnen och några klichéer och rör ihop till en karamellsmet som känns bra i maggropen, kanalisera ditt livs förödmjukelser i politisk revansch, bli förorättad om någon ifrågasätter det, och ta dig rätten att tro att tankeverksamhet är ett påhitt av eliten, för här vet väl ingen mer än nån’ ann’...
Det som blir tydligt genom P Björklunds (och andra SD-företrädares) grodhoppande är att en mycket skickligare politisk rörelse, högern och näringslivet, har lyckats väl i sitt uppsåt av avpolitisering och konfliktreducering. Det märks i det att SD, som betraktar sig som ett mittenparti, utöver sin halvt omedvetna rasism har tagit tydlig ställning för ännu en ideologisk linje: att hellre minska motsättningar, än klyftor.
Det vill SD därför att de drömmer om gemenskap, rentav folkgemenskap. ”Klass är ingenting vi har funderat över", säger P Björklund.
För människor som har valt bort att bilda sig framstår det förstås som en absurd anklagelse när jag kallar detta för ett typiskt drag av fascism.
Intervjun med Per Björklund, den arbetsmarknadspolitiske talespersonen, kan bli en liten klassiker av imbecillitet. Eller en rysare, om du tillhör den plågade minoritet som skäms när andra gör bort sig. Björklund, visar det sig, vet ingenting om sitt partis politiska ställningstaganden, och det han vet vill han inte diskutera.
Alla i en partistyrelse kan inte förklara alla andras politikområden. Det är inget konstigt med det. Men att någon i en partistyrelse inte vare sig kan eller vill förklara partiets övergripande mål är ändå anmärkningsvärt.
SD:s modell för att få förtjänta företrädare tycks vara: Ta dina barndomsminnen och några klichéer och rör ihop till en karamellsmet som känns bra i maggropen, kanalisera ditt livs förödmjukelser i politisk revansch, bli förorättad om någon ifrågasätter det, och ta dig rätten att tro att tankeverksamhet är ett påhitt av eliten, för här vet väl ingen mer än nån’ ann’...
Det som blir tydligt genom P Björklunds (och andra SD-företrädares) grodhoppande är att en mycket skickligare politisk rörelse, högern och näringslivet, har lyckats väl i sitt uppsåt av avpolitisering och konfliktreducering. Det märks i det att SD, som betraktar sig som ett mittenparti, utöver sin halvt omedvetna rasism har tagit tydlig ställning för ännu en ideologisk linje: att hellre minska motsättningar, än klyftor.
Det vill SD därför att de drömmer om gemenskap, rentav folkgemenskap. ”Klass är ingenting vi har funderat över", säger P Björklund.
För människor som har valt bort att bilda sig framstår det förstås som en absurd anklagelse när jag kallar detta för ett typiskt drag av fascism.
fredag, december 07, 2007
Moderaternas diskriminerande innanförskap
De nya Moderaterna jobbar på. I min hand fick jag deras direktiv till en arbetsgrupp mot utanförskap och segregation. Positivt i det är att det inte skuldbelägger immigranter utan ser dem som fullt kapabla människor, en tillgång för vårt land (=näringslivet). Problemet är ”utanförskapet”; att människor inte får ”komma in”. Inte att vi har ett samhälle som definierar sig självt så som centrum och periferi, och placerar ut människorna som schackpjäser i mönstret.
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.
Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.
I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.
Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.
Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.
Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.
I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.
Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.
Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?
onsdag, december 05, 2007
Föremålens hemligheter
”Museer, till vad nytta?” frågade Linder i den artikel jag skrev om igår. Han ställer en rad vassa frågor om varför museerna backar från att samla kunskap och ha den till grundbult i verksamheten: ”Var det när den sammanbindande nationalismen vittrade bort? - - Var det när postmodernismen började torpedera tilltron till humanioras kanon? - - Var det när de gammaldags auktoriteterna blev omoderna på 60-talet, eller när pengarna började tryta på 90-talet? Eller kanske när allt som liknade trista texter - - kunde förpassas till webben?”
Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.
Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.
I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!
Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.
Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.
Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.
Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.
I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!
Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.
Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.
tisdag, december 04, 2007
Transithall eller Ismannen
Museum är underbara platser. Allt sedan min barndom har jag tagit dem för givna, dessa mystiska rum fulla med tusen förbryllande ting och bilder. Men det är länge sedan museer tystlåtet fick tända fantasin. De är absolut inte avsedda som poetens verkstad, och de är inte heller vetenskapen själv. De är snarare dess marknadsföring.
Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.
Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.
En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.
Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.
Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.
En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.
söndag, december 02, 2007
Överklass och övergrepp
Dagens SvD-ledare gör upp med något han kallar “svaghetens moral”. Tydligen en socialdemokratisk politik som går ut på att dadda människor och ständigt veta bäst, en tendens som är högst irriterande eftersom det är beskyddar- och inte arbetarrörelsementalitet. Men det framgår inte av skribenten Linder om det är styrkans moral eller ingen moral alls som jagar sjuka människor och spionerar på enskilda, eller på vilket sätt det är sporrande att bli av med a-kassan. Han hyllar Sabuni för hennes klarspråk gentemot immigranter, men nämner inte hur vi ytterligare ska sätta press på dessa tappra men hårt prövade människor som möts av krav och mästrande från dag ett.
Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.
Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.
Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.
Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.
lördag, december 01, 2007
Kvasilitterär patetik
Bra, vass skildring av de småsinta författarkrigen. De där man berättar om alla oförrätter man lidit, och kan sälja på det för att man haft turen att bli förfördelad av någon lika stingslig halvkändis. Jag menar, jag har också gått på en del smällar i livet, men vem vill ha taskiga avslöjanden om den ena eller andra chefsnollan?
SvD:s artikel visar bland annat hur jämförelserna med Strindberg haltar. Han hade något att säga, förde den tidens debatt i ideologiska och konstnärliga frågor. Sedan bar sig Strindberg också åt som en mink på arsenik när han kände sig förödmjukad – men hans litterära fajter handlade inte om det, utan han använde förolämpningen för att avrätta med bläcket som vapen.
Minns ni Jack? Boken där Lundell hade med ett nidporträtt av Maria-Pia Boëthius. Sen gav hon motbilden genom att använda den egotrippade Jack-figuren i en egen bok. Men ingen av böckerna går ut på att komma åt sitt ex. Skvallret är en bieffekt, en sidohandling, välskrivet och ganska underhållande. De har ansträngt sig för att nå så kallad verkshöjd.
Konstnärlig verksamhet går ut på att förädla, förädla, förädla.
De förorättade författarna behöver inte det. De ser att det räcker med uppräkning och uppkräkning, för läsarna kommer ändå till detta småttiga tävlande i vem som är mest kränkt. Eller för att citera SvD:s skribent: ”Det personliga är patetiskt”...
SvD:s artikel visar bland annat hur jämförelserna med Strindberg haltar. Han hade något att säga, förde den tidens debatt i ideologiska och konstnärliga frågor. Sedan bar sig Strindberg också åt som en mink på arsenik när han kände sig förödmjukad – men hans litterära fajter handlade inte om det, utan han använde förolämpningen för att avrätta med bläcket som vapen.
Minns ni Jack? Boken där Lundell hade med ett nidporträtt av Maria-Pia Boëthius. Sen gav hon motbilden genom att använda den egotrippade Jack-figuren i en egen bok. Men ingen av böckerna går ut på att komma åt sitt ex. Skvallret är en bieffekt, en sidohandling, välskrivet och ganska underhållande. De har ansträngt sig för att nå så kallad verkshöjd.
Konstnärlig verksamhet går ut på att förädla, förädla, förädla.
De förorättade författarna behöver inte det. De ser att det räcker med uppräkning och uppkräkning, för läsarna kommer ändå till detta småttiga tävlande i vem som är mest kränkt. Eller för att citera SvD:s skribent: ”Det personliga är patetiskt”...
torsdag, november 29, 2007
Kunskap åsikt upplysning
En gång höll vi på att få en partipolitisk spricka inom vänstern. Mina kamrater tyckte att Forum för Levande Historia ska läggas ned. Det tyckte inte jag. Visserligen kan jag dela det principiella ställningstagandet – att myndigheter inte ska syssla med opinionsbildning och att staten inte ska skriva historia – men jag var och är imponerad av Forums verksamhet och ville inte vara utan den. När jag idag läser Flamman och ser hur flagrant och närmast pinsamt ledande politiker vimsar till det om vad som är kunskap och vad som är åsikt, börjar jag tro att mina kamrater hade rätt.
”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.
Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.
Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!
Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.
Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse
”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.
Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.
Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!
Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.
Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)