Klassiker utan klasser

Mediagnällaren numro ett kan man kalla mig. Men jag känner igen god journalistik när jag ser den. Tack Anna Tiberg i Dagens Arbete! för en lysande serie intervjuer som granskar Sverigedemokraterna. Som kommunalpolitiker, som arbetskamrater och fackliga företrädare, som partistyrelseledamöter.

Intervjun med Per Björklund, den arbetsmarknadspolitiske talespersonen, kan bli en liten klassiker av imbecillitet. Eller en rysare, om du tillhör den plågade minoritet som skäms när andra gör bort sig. Björklund, visar det sig, vet ingenting om sitt partis politiska ställningstaganden, och det han vet vill han inte diskutera.

Alla i en partistyrelse kan inte förklara alla andras politikområden. Det är inget konstigt med det. Men att någon i en partistyrelse inte vare sig kan eller vill förklara partiets övergripande mål är ändå anmärkningsvärt.
SD:s modell för att få förtjänta företrädare tycks vara: Ta dina barndomsminnen och några klichéer och rör ihop till en karamellsmet som känns bra i maggropen, kanalisera ditt livs förödmjukelser i politisk revansch, bli förorättad om någon ifrågasätter det, och ta dig rätten att tro att tankeverksamhet är ett påhitt av eliten, för här vet väl ingen mer än nån’ ann’...

Det som blir tydligt genom P Björklunds (och andra SD-företrädares) grodhoppande är att en mycket skickligare politisk rörelse, högern och näringslivet, har lyckats väl i sitt uppsåt av avpolitisering och konfliktreducering. Det märks i det att SD, som betraktar sig som ett mittenparti, utöver sin halvt omedvetna rasism har tagit tydlig ställning för ännu en ideologisk linje: att hellre minska motsättningar, än klyftor.

Det vill SD därför att de drömmer om gemenskap, rentav folkgemenskap. ”Klass är ingenting vi har funderat över", säger P Björklund.
För människor som har valt bort att bilda sig framstår det förstås som en absurd anklagelse när jag kallar detta för ett typiskt drag av fascism.

Moderaternas diskriminerande innanförskap

De nya Moderaterna jobbar på. I min hand fick jag deras direktiv till en arbetsgrupp mot utanförskap och segregation. Positivt i det är att det inte skuldbelägger immigranter utan ser dem som fullt kapabla människor, en tillgång för vårt land (=näringslivet). Problemet är ”utanförskapet”; att människor inte får ”komma in”. Inte att vi har ett samhälle som definierar sig självt så som centrum och periferi, och placerar ut människorna som schackpjäser i mönstret.
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.

Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.

I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.

Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.

Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?

Föremålens hemligheter

”Museer, till vad nytta?” frågade Linder i den artikel jag skrev om igår. Han ställer en rad vassa frågor om varför museerna backar från att samla kunskap och ha den till grundbult i verksamheten: ”Var det när den sammanbindande nationalismen vittrade bort? - - Var det när postmodernismen började torpedera tilltron till humanioras kanon? - - Var det när de gammaldags auktoriteterna blev omoderna på 60-talet, eller när pengarna började tryta på 90-talet? Eller kanske när allt som liknade trista texter - - kunde förpassas till webben?”

Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.

Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.

I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!

Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.

Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.

Transithall eller Ismannen

Museum är underbara platser. Allt sedan min barndom har jag tagit dem för givna, dessa mystiska rum fulla med tusen förbryllande ting och bilder. Men det är länge sedan museer tystlåtet fick tända fantasin. De är absolut inte avsedda som poetens verkstad, och de är inte heller vetenskapen själv. De är snarare dess marknadsföring.

Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.

Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.

En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.

Överklass och övergrepp

Dagens SvD-ledare gör upp med något han kallar “svaghetens moral”. Tydligen en socialdemokratisk politik som går ut på att dadda människor och ständigt veta bäst, en tendens som är högst irriterande eftersom det är beskyddar- och inte arbetarrörelsementalitet. Men det framgår inte av skribenten Linder om det är styrkans moral eller ingen moral alls som jagar sjuka människor och spionerar på enskilda, eller på vilket sätt det är sporrande att bli av med a-kassan. Han hyllar Sabuni för hennes klarspråk gentemot immigranter, men nämner inte hur vi ytterligare ska sätta press på dessa tappra men hårt prövade människor som möts av krav och mästrande från dag ett.

Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.

Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.

Kvasilitterär patetik

Bra, vass skildring av de småsinta författarkrigen. De där man berättar om alla oförrätter man lidit, och kan sälja på det för att man haft turen att bli förfördelad av någon lika stingslig halvkändis. Jag menar, jag har också gått på en del smällar i livet, men vem vill ha taskiga avslöjanden om den ena eller andra chefsnollan?

SvD:s artikel visar bland annat hur jämförelserna med Strindberg haltar. Han hade något att säga, förde den tidens debatt i ideologiska och konstnärliga frågor. Sedan bar sig Strindberg också åt som en mink på arsenik när han kände sig förödmjukad – men hans litterära fajter handlade inte om det, utan han använde förolämpningen för att avrätta med bläcket som vapen.

Minns ni Jack? Boken där Lundell hade med ett nidporträtt av Maria-Pia Boëthius. Sen gav hon motbilden genom att använda den egotrippade Jack-figuren i en egen bok. Men ingen av böckerna går ut på att komma åt sitt ex. Skvallret är en bieffekt, en sidohandling, välskrivet och ganska underhållande. De har ansträngt sig för att nå så kallad verkshöjd.

Konstnärlig verksamhet går ut på att förädla, förädla, förädla.
De förorättade författarna behöver inte det. De ser att det räcker med uppräkning och uppkräkning, för läsarna kommer ändå till detta småttiga tävlande i vem som är mest kränkt. Eller för att citera SvD:s skribent: ”Det personliga är patetiskt”...

Kunskap åsikt upplysning

En gång höll vi på att få en partipolitisk spricka inom vänstern. Mina kamrater tyckte att Forum för Levande Historia ska läggas ned. Det tyckte inte jag. Visserligen kan jag dela det principiella ställningstagandet – att myndigheter inte ska syssla med opinionsbildning och att staten inte ska skriva historia – men jag var och är imponerad av Forums verksamhet och ville inte vara utan den. När jag idag läser Flamman och ser hur flagrant och närmast pinsamt ledande politiker vimsar till det om vad som är kunskap och vad som är åsikt, börjar jag tro att mina kamrater hade rätt.

”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.

Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.

Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!

Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.

Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse

Löneslaveriets vinnare

Få saker får mig att bläddra i näringslivsdelen. Men ”finanselitens saftiga löner” var oemotståndligt.
28 män och 9 kvinnor ligger i täten med årslöner mellan 1.3 och 13 mille. De har haft en fantastisk löneutveckling och ska få lite till nu.

Någon från handelshögskolan i Lettland misstänker att det är en stor pedagogisk uppgift att förklara det rimliga i lönerna. Fint om han vill ta på sig uppgiften, för jag som pedagog står över. Förresten har de rika ändå aldrig behövt förklara sig.

SvD:s analytiker Leif Petersen konstaterar att det är en myt att det inte går att bli miljonär på lönearbete i Sverige. Det går visst, om man jobbar i rätt bransch och ser till att pengarna fastnar på en. Är det provocerande? Blir du avundsjuk? frågar Petersen.

JA. Glöm att avund är en dödssynd. Det är fel att bete sig småaktigt och grinigt av enbart avundsjuka, om den som fått guldet inte gjort något orätt. Men att surna till på guldregnet över dem som inte gjort något egentligt rätt tyder åtminstone på viss urskiljning. Petersen antyder det själv, i det att han avslutar med att det ”absolut verkar vara viktigare att syssla med pengar än att syssla med människor”.
Det var inget nytt. Men hyggligt av honom att säga det.

Barnkonventionen gäller!

I senaste Flamman berättar Inger Stark om nätverksarbetet mot hedersrelaterat våld. Ett viktigt och nödvändigt arbete som delvis drivs av och med immigranter. Men det finns en vändning i artikeln som jag inte förstår vad eller vem den riktar sig till. Det är när ett ”vi” tydligt uppmanas att säga ifrån om att alla barn ska få gå och simma, att barnkonventionen, mänskliga rättigheter och kvinnokonventionen är jätteviktiga och att lagarna gäller alla.
Det är nog ingen som har ifrågasatt det. Majoriteten är överens om lagar och konventioner. Den minoritet som tycker att underkastelse inom familjen är jätteviktig, väljer ibland dessvärre att sätta sig över lagarna. Och vem är ”vi” som ska tala? Är det flyktingmottagningen, SFI-undervisningen, skolan, socialtjänsten, SVT? Alla med olika uppdrag och olika sätt att bearbeta dem, men ingen direkt känd för att negligera barns villkor.

Från skolans sida kan jag konstatera att det inte är särskilt svårt att tala om vad som gäller, befästa och motivera det. Men att förhandla om det och med barnets bästa för ögonen hitta lösningar, det är svårare. Och verkligt svårt är det om skolan måste välja: att ställa kompromisslösa krav med risk för att barnet hålls hemma eller sätts i privatskola, eller att tänja på reglerna för att behålla familjens förtroende i hopp om att barnet ska få utvecklas i egen takt. Praktiken är mer mångtydig än politiken. Barnkonventionen gäller, men vilket är bäst för barnet idag och i övermorgon?

Det som krävs, av skolan och av samhället i övrigt, är att erbjuda en livsform och livschanser som uppfattas som angelägna och eftersträvansvärda. När politiken och dess utförare misslyckas med det finns det alltid människor som vänder frustrationen inåt, mot familjen. Detta visar inte på svagheten i feminismen, som artikeln tycks mena, utan på styrkan i konservatism och patriarkat.

Vi vill fortfarande ha sex

Roligt med en fullständigt normalt refererande artikel om Vänsterpartiet. Det uttryckliga kravet på sex timmars arbetsdag tas bort ur förslaget till nytt partiprogram, istället talar vi om en sänkning av normalarbetstiden.
Jag minns inte exakt hur vi diskuterade i programkommissionen, men det var ingen jättefråga. Det bästa med sextimmarskravet var att slog igenom, förknippades med vårt parti och funkade i talkörer*.
Det sämsta var att det uppfattades som absolut, som om varje annan arbetstidsförkortning skulle vara ett misslyckande och inte ett steg mot målet. Det fanns också vulgärtolkningen att alla måste gå hem efter sex timmar, inklusive kirurgen mitt i gallblåsan.
Därför är sänkning av normalarbetstiden mer adekvat, mer ändamålsenligt. Dags att diskutera olika vägar att komma framåt med det vi är överens om, som Esbati säger i artikeln.
Även om det inte låter så bra i talkör.
För övrigt har medlemmarna möjlighet att på kongressen rösta in kravet på sextimmarsdag igen, om de anser formuleringen omistlig. Varenda kongress håller medlemmarna på sådär. Ändrar och står i. Demokratiska partier, som inte slänger ut något tankesmitt ur ledningsbunkern, har delete- och klistraknapparna ständigt under fingrarna.

Ett litet men, bara. Vi vet att SvD tycker vänstern är gammaldags. Men för den skull ska vi inte behöva dra på vår gamla logga! Vi har en alldeles utmärkt nejlika, tids- om också inte naturtrogen.

*”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”

Privat attentat igen

Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.

Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.

Du befinner dig då på bostadsrättsgården.

Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.

Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.

Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.

Statskupp inte god ton

Det är visserligen ett gammalt inlägg. Men sen såg jag att någon av riksdrakarna länkat till Hökmarks rugguggla. Men inte ens de borgerligaste av tidningar tyckte det var jämnt skägg att likna Sundbybergs på borgerliga avhopp beroende maktsktifte vid statskuppen i Pakistan eller Putins manipulationer.

Hökmark tror att lärarna i Sundbyberg kommer att få det svårt att förklara vad demokrati är. Med förbehållet att demokrati alltid varit svårt att förklara, eftersom den innehåller mycket av frivilligt tvång, tror jag inte Sundbybergs pedagoger får det svårare än andra. De kan, till exempel, berätta vad som hände och låta de studerande reflektera över det med utgångspunkt i tidningsartiklar, bloggar och fullmäktigeprotokoll. Det är en rätt avancerad övning. Liksom den demokratiska processen.

I sin predikans slutstycke har Hökmark skiftat fokus från pedagogerna, och undrar nu om makthavarna i Sundbyberg kan förklara för skoleleverna vad demokrati är.
Tja, jag känner dom. Våra lokala makthavare, alltså. Och jag kan på rak arm räkna upp två som kan förklara det (Johan Reuterham och Nathalie Sundesten Landin) och minst två som skulle ha mycket svårt att klara av det, på grund av sina kommunikationsproblem till och med i fullmäktige.

Det är väldigt olika med sånt där.
Hur man uttrycker sig.
Och vilka liknelser man tycker hör till god ton.

Sex & våld, eller elände utan dansbana

Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).

DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.

Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.

Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...

Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.

De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.

Ordning utan motivation

Senaste Fokus presenterar betygskritisk forskning. Betygen fungerar sällan eller aldrig som prestationshöjare. De ”dödar den inre motivationen, eleven upplever inte att den lär sig för sin egen skull” konstaterar tidskriften.

Sorgligt att säga är det nog så att mycket få även av betygsförespråkarna som uppriktigt tror på betygen som morot för ökad kunskap. De är istället piskan för bättre ordning. Och jag är varm anhängare av en trygg och ordnad arbetsmiljö, men anser att betyget som instrument skadar mer än det tillför.

Betyg drar åt sig fokus för undervisning och planering, tar över makten från studerande och pedagoger. De mäter aldrig det som de avser att mäta, utan ger en platt, stereotyp bild av vad kunskap är. Dessutom, som forskarna säger, dödar de den inre motivationen. Så för att få lugnt i klassen bör man ta till något annat. Meningsfulla arbetsuppgifter kan vara en god början.

”Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar här i forskningen,” skriver Fokus. Men borgarnas skolpolitik har aldrig bottnat i pedagogisk insikt. Borgarna tycks tro att kunskapen ökas mest av den som säger det oftast, och deras skolpolitik i övrigt är mest dunk på sköldarna, visa tänderna och tut i jakthorn.
Ungefär det som skiljer auktoritativ och auktoritär, alltså.

Kunskapskrav

Jag är glad att Ohly gavs utrymme i DN för en bra artikel om skolan. En artikel där äntligen en prominent partiföreträdare lyfter frågan om kunskap i skolan, och det därmed sammhängande kravet på skolan att göra kunskapande möjligt - och att detta har en hel del med ordning att göra, men inte fullt så mycket med straff och utsortering som nuvarande regering fått för sig.

Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.

Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**


* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94

Konst hängs ut

Fd Folkets hus i Stockholm, nu City conference centre, avstår från marknadsmässig censur! De kommer att låta Amelin hänga kvar tills man finner en bättre placering. Kanske utomhus, varnar eller lovar ledningen.

Nu vill jag inte tro att de avser att hänga en olja i snörusket. Så jag utgår ifrån att de lovar att fler ska få se målningen när den i skyddat skick placeras på allmän plats. Tally-ho! Liten seger är också en seger.

Strejk igen

Sista dagen i Paris strejkar kollektivtrafiken. Jag svär, förbokar taxi och går ut och tittar på – vadå? kaoset? Nja, kanske lite fler bilar. Svårt att säga, de är alltid fler än nödvändigt. Men absolut fler cyklar, vilka stillsamt och konstant har blivit fler för varje gång jag är här. Men idag är de fler ändå. Liksom antalet respektabla medborgare på rullskridskor eller sparkcykel. En del bussar går i trafik, men de är faktiskt inte till bristningsgränsen fullpackade. Och taxi får köra i bussfilen, så det ser ut att flyta på. Löpsedlarna innehåller inte ett ord om den lamslående strejken. Lokalteve bekräftar att det är strejk. Jaha.

Paris’ metro och pendeltåg är blodomloppet i en högst vital och stridbar kropp. Jag hade väntat mig apokalyps-scenerier. Ni vet, som när SL strejkar i Stockholm och media på dubbla uppslag skildrar undantagstillståndet hos de tappra medborgarna som till och med talar med varandra på parkeringen för att hra om grannen ska köra åt samma håll.

Alors, detta var på nivån lustig iakttagelse. Men det som verkligen retar mig är tongångarna i svensk politik. Arbetsorätten. Borgare som får det att låta som om svenska arbetare går hem och strejkar så fort det inte passar. Pampar som yrar om anpassning till europeisk arbetsmarknad, den där man skickas hem för evigt så fort chefen tycker att det inte passar.

Det som retar mig är att folk som tar betalt för att bestämma fortsätter med sitt dumma gnöl trots att de vet:
att socialismen i Sverige har överlevt i samförstånd
att kapitalismen i Frankrike har överlevt med ideliga strejker
att inget av systemen verkar bättre eller sämre än det andra

att det inte verkar spela så stor roll vad vi tar oss till

att plus ca change, plus c’est la même chose; ju mer det förändras, desto mer detsamma

Erotik à Paris

Eftersom Paris’ symbolistmuseum var stängt gick jag på erotikmuseum istället. Vad det nu är; erotik?
Museet ligger uppe vid Pigalle. Det är kvarteret där vi har Moulin Rouge med världens dyraste ”visa-benen!”. Utanför denna idag industriellt drivna turistfälla finns flärdfulla butiker med gummikorsetter och hundkoppel för icke-hundägare.
Samt ett museum som lovar att visa erotiken ur alla dess aspekter worldwide.

De håller löftet såtillvida att samlingarna är ganska imponerande. Ska jag dra en slutsats ur dem är det att:
- asiatisk erotik är ett finstämt, svårbemästrat hantverk
- afrikansk och ur-amerikansk erotik är religiös fruktbarhetskult
- europeisk erotik är en handelsvara
...

Dystert är då att vara europée.

Kanske, men bara kanske, hade det funnits mer av passion på symbolistmuseet.

van Gogh

Semester i Paris. Tog pendeltaget ut till Auvers sur Oise dar Vincent van Gogh levde sina sista manader. Det dystra lilla rummet dar han dog bevaras fortfarande pa vardshuset. Ingen ville hyra sjalvmordarens rum, sa det blev kvar i sin kala enkelhet, tills det blev besoksmal. Ironiskt - men vardigt, respektfyllt, tyst.

"Fargerna i maleriet ar detsamma som entusiasmen i livet" sa van Gogh.
Det behover vi inte tvivla pa.

ur Revolutionstorget

Var var ögonen när orden
Var var ord i ögonblicket
Var var ni som skulle veta?

Var var vi?
Med blasten, barnet
var vi det? – och vilket av dem?

Ingen som är här kan veta.
Endast här kan envar leta.
Stenen trampas, stegen blandas
något i dem
måste andas.

Här på torget var det.
Är det?


Att vi väntar –
ja kamrater!

Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.

För och alltid
finns imorgon.

Vem är du
med ditt imorgon?

Blott den dag
när
vi ska finnas


ur Manifestation, HD -04