Högtidsdikt

Vartenda år JA
sommar blev, då andens dräkt näringsfattig mull
erbjöd varje vildblommas ansikte
Där höljet av levande trä
generationers rottrådar i svenska ramar
hade väntat, och min ökenfötter nu står
och skall stå

Med gudomen fick jag syrenen att blomma
törnrosorna invid sömnens rand, ängen full av leenden
Midsommarblomster vartenda år
då buketterna lyser rummen och stegen gräset
Då stången och ringen, köttet och höet
mognande kransar
det dansar

Ängsklockan mot hällen
solklockan mot kvällen
barn som buketter, solfångare i hagen
JA vartenda år, kransarna ska bindas
åt oss
åt barnen
för barnen
för nödvändighetens och årets skull
för så skall vara
för fröna i såningsraden

för någots skull

(utdrag ur JA eller Det enda som blev, HD)

Den ojämna kampen mot klichén

Är det bra med poesi-slam eller inte?
Med p-s menar jag inte verbal gegga. Inte heller syftar jag på min egen metafor om poeter som ”renhållningsarbetare, civilisationers friskhetstecken” (Manifestation -04 ) Jag menar den uppskattade tävlingsformen poetry slam. Och ”uppskattade” innebär att det kan komma sjutton pers i Skärholmen eller åtta i Ö-vik. Verkligt uppskattade arrangemang såsom ligamatcher när hundratals ligister klår upp varandra över hela stan är en kulturform som helt undandrar sig mitt bedömande.

Så: är det bra med poesi-slam eller inte?
Författaren Malte Persson anser: ”Ett spamfilter för klichéer står definitivt på önskelistan och skulle, är jag rädd, förpassa 99 procent av all slam-poesi till en kloak för poesi-slam.”
Men problemet med ett dylikt spamfilter vore att 99% av Allting skulle spolas. Klichéernas övervåld gäller inte huvudsakligen muntlig eller tryckt poesi/”poesi”, utan allt verbalt ut-inflöde.Från pendeltågperrongtyckande till promemorior, tjänsteutlåtanden och... gode jävvlar, har ni sett den kletigt floskulösa variant av kontaktannons som kallas personalrekrytering?
Under poesitävlingar kan vi som lider av klichéer få unna oss att rösta bort dem. Fler goda skäl att tävla i poesi skriver Istvan Molnar sedvanligt utmärkt om i sin krönika på Estradpoesi.

Är det bra med språkmaterialism eller inte?
Malte Persson överraskar mig på www.nypoesi.net : ”Den så kallade språkmaterialismen - - undviker klichéer på bekostnad av att komma att likna spam på riktigt, och gör därmed en dygd av att inte fastna, vare sig i filtret eller minnet. - - Under alla omständigheter: «the War against Cliché» - - kan bedrivas med både konventionella och okonventionella vapen.”
Men vaddå, var det inget mer? Är det bara det de menar, de som konstruerar en poesi som så att säga handlar om sina egna skiljetecken? Att döda klichén försökte vi oss på, helt schablonmässigt, som studenter. Det var bara en i raden av alla våra impossibla missioner - om nu slagorden låter bättre på utrikiska. Jag önskar språkmaterialisterna lycka till i kampen. Själv fortsätter jag ett tag till med poesi av annan sort.

Men - är det bra med poesi eller inte?
Vad jag har att säga om den saken, sa jag i Manifestation. Av detta framgår att jag ligger närmare romantikerna än materialisterna. Är den positioneringen viktig? Nej. Möjligen kan det ha sin betydelse, att jag håller mig i närheten av renhållningsarbetarna.

Tvångsskola för barn, för kunskap, för livet

I frågan om skolstart för sexåringar går min sympati til Kd, som ensamma i regeringen driver den liberal-individualistiska linjen att barn är olika. Visst vore det bäst med en skolövergång just den dag när lilla jag är mogen för det. Men uppriktigt sagt tror jag inte att vi vuxna klarar av det – inte mer än vad vi har idag, när barnen i praktiken börjar skolan vid 5-8 års ålder, beroende på personlig mognad eller föräldrarnas ambitioner.

Det som stör mig ifråga om obligatorisk skolstart vid sex års ålder, det är inte obligatorisk och inte start, ej heller sex eller ålder. Det är förleden ”skol” som ger mig onda aningar.
Det finns idag en utmärkt sexårsverksamhet med kreativa gruppaktiviteter i lärande miljö. Detta är vad som väljs av en majoritet av föräldrarna*. Om barnet redan läser och räknar kan hon börja första klass, och verkar hon allmänt sent utvecklad kan hon gå kvar i förskolan/dagis. Det kanske finns en poäng med att införa tvång på sexårsverksamhet, men jag är inte säker.

Ännu mindre säker är jag om det verkligen är denna utvecklande verksamhet som borgarna (minus Kd) avser. Hör Jan Björklund (enligt SvD): ”Vid sex års ålder är barn väldigt mottagliga för inlärning.” Förvisso, men hittills har vår björkruska till minister aldrig avsett något barnasinnat när han talar om inlärning. Inte blir det bättre när Fjelkner på Lärarnas riksförbund, ofta en vettig person, nu hänger på med att barnen ska läras att läsa, skriva och räkna.
Att en del av dem faktiskt lär sig detta i förskoleklassen förbigås av båda talespersonerna.

”Sanningen är ju att sexåringar vill gå i skolan” säger ministern. Alltså, han med ett brinnande intresse för kunskap. Men obs: varje utsaga som börjar med ”sanningen är”, är a priori misstänkt. Om sedan ett litet förrädiskt inklusivt ”ju” ingår, gör det inte sagan mer trovärdig. Och om innehållet går ut på vad andra människor tror, vill, tycker och tänker... säger jag ack och ve för den kunskapen.

Av de tvångsmedel ett samhälle behöver är skolan ett. Men det är de borgerligt liberala, de som vill ha mindre styrning av den enskildes liv, som nu förespråkar att tvångsmedlen flyttas längre ned i åldrarna.

Är det förresten någon som kan räkna upp alla de reformer som alliansen genomfört för att öka den enskildes frihet?

Fotnot: 96% av sexåringarna går i förskoleklass, 3% går i grundskola, källa SvD. Den återstående procenten då? Min gissning är att det är sjuka barn, barn under utredning, eller barn som hålls hemma mot sitt eget bästa.

Gör något för ditt land

Här är dom. Ungefär tusen manifesterande nazister.
En del av den 6 juni i huvudstaden.

För bara några år sedan hade vi ett som jag minns det stillsamt, värdigt nationaldagsfirande på skolor, i kommunalhus och på idrottsplatser. Svenska sånger sjöngs, tal om gemenskap hölls. Även viss flaggviftning förekom trots att det är en osvensk vana; som jag minns mitt hemland brukades här vanligtvis seden att hissa flaggan.
Sen krängde någon en helgdag över oss som en gammal tehuva. I dess dunkel kan vad som helst kräla fram.

Till exempel tusen nazister, fullt lagliga och med polisskydd. Eller hemma på gatan i min lilla stad: feta svettiga karlar i blågula tröjor som vrålade SVÄÄRRJEE! bara rakt ut. Uppenbarligen i tron att de var i sin fulla rätt till det.
Dessa ettusenfyra personer såg alla till att göra dagen till årets mest deprimerande helg.

Men i min hemsocken delades stipendier ut till lantbrukseleverna. Grattis! Oavsett om de ämnar driva ett mer eller mindre ekologiskt jordbruk kommer de att bidra till öppna landskap för oss alla, vilket är vad som behövs.
I denna ljuva sommartid håller de fagraste av nejder på att kvävas av småbusk och ogräs. Rönnplantorna står som spön i backen, vajande vass försumpar redan dyiga insjöar. Vägrenarna som tidigare fick utmärkelser för sin artrikedom maskinrakas idag från fibbla och tistel för trafiksiktens skull.

Så till er som har för sig att ni vill göra något för vårt land kan jag bara säga: sätt igång, nu basta pronto! Börja med att hugga sly, rycka nässla och tistel, slå vass. Vandra gamla stigar, så att de hålls öppna. Räfsa i dikesrenen och se om smultronen kommer tillbaka. När ni sedan sätter er ned och tittar på utsikten kan den som absolut vill ropa ”sväärrjee” göra det. Tyst och försynt, på vårt undvikande svenska vis. Då blir nog allting bra.
Fast i de stekheta gathörnen denna högtid för nationell desktruktion tvivlade jag på någonting som helst någorlunda bra.

HD som rasist

Ni har gissat rätt: jag gillar kor. Här har ni en rödkulla. Hon är en Skansen-representant för en urgammal nordisk lantras. Liten, rödbrokig och hornlös. Från ungefär 1930-talet improduktiv, relativt sett. Men från sent 70-tal blev entusiasterna intresserade av att försöka bevara och föda upp gamla raser. Då fanns endast halvtannat tjog rödkullor kvar i Svärdsjö, Dalarna. För att få upp populationen importerades några tjurar från Norge som hade väldigt lika gener.

I detta sammanhang är jag rasist. Eftersom jag gillar kor, gillar jag folk som har tillräcklig kunskap och intresse för att tillvarata de gamla raserna. Raser som var anpassade för magert bete i skogsbygd och mjölkade bra, ”under betingelserna”.

Sedan ändrades betingelserna, gång på gång. Det var ingen idé att nöta på magert skogsbete när mjölken kunde köras upp i lastbil och virke kunde odlas kubikkilometervis överallt norr om Dalälven.

Korna rotade man ut, mänskorna sög man ut. Att det idag finns råd och tid, kunskap och intresse, för att återupprätta rödkullor tyder på att vi är ett land av visst välstånd – ett välstånd skapat delvis genom utsugning. Detta är att betrakta som normalt.

Ett av nutidens villkor syns på fotot: rödkullan har sitt gula EU-clip i örat. Till och med på Skansen. Det får inte slarva omkring några omärkta, byråkratiskt olovliga kor. Inte ens på museum.

Normalt – eh?

Dumbommarnas paradmarsch

Minns någon dessa satiriska verser? De cirkulerade runt år 1990 till förskräckelse och förtjusning. Texten går utmärkt att sjunga på melodi Finska Rytteriets Marsch, så blir den ännu lite hejigare.

”Nu är det tid att vi alla tar strid
och förvaltar det vinkinga-arv som vi fått
och gör oss av med varenda jugoslav
och skickar iväg varenda slemhottentott.
Kom låt oss jaga dom dit där dom kom
och sen inte släppa nån jävel över bron.
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!

Ja bort med Bernadotte från vårt kungliga slott
och ut med hans invandrarkärring, och sen
sätter vi Refaat el Sayed på en kamel
och skickar iväg den till öknen igen.
Och Miro Zalar, honom förklarar vi
för en inte längre önskvärd person
Ner med...

Så ut med Mercedes och Ford och även Levis
kamera och klocka, telefon och kompass
lägg av med Johnny Walker, och bingo och poker
och fotboll och glass och fralla och negerjazz!
Ner med bananerna, utländska vanerna,
ut med pekingesern och av med joggingskon!
Ner med...

Ta bort alfabetet och sifferhelvetet
och stryk alla utländska ord likaså
Tro inte en sekund på att jorden är rund
för det är det nån svartskalle som har hittat på.
Ner med vetenskaperna, länge leve aperna
för vi är storsvenska, saliga i tron!
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!”

Okänt upphov (så vitt jag vet)

Inte stolt, men inte heller ogin

Läste Herman Lindqvist om nationaldagen (ännu ej utlagdpå www.fokus.se). Först kommer några slängar mot ”liberala fosterlandsförnekare” – ett rätt kul epitet, men på Lindqvist låter det som att vi vore ett helt mediadrev. När det i själva verket var en mycket klar minoritet som var emot att på oklara grunder helgdagsförklara nationaldagen. Jag vet. Jag låg nämligen bakom en del av den. Minoriteten, alltså.
Sen drar Lindqvist fram den svårutrotliga missuppfattningen att motståndet mot att ge nationalismen sin egen högtidsdag skulle vara att ogilla Sverige; tycka det är dåligt, fult eller skämmigt.
Nejvars. Jag tycker bra om Sverige, iallafall sommartid. Men detta är mig inte någon källa till stolthet. Jag har inte dragit fram Dalälven just så där perfekt mellan de uppodlade sluttningarna och hängbjörkarna. Det var inte någon större prestation att låta mig födas på Vireberg i Solna bland en hoper andra musblonda snorungar med munsår. Jag kan inte ta åt mig äran av att Sverige är så trevligt.
Men enligt förarbetena till helgdagens instiftande var detta vad vi skulle känna: stolthet, identifikation.

I andra sammanhang har jag skrivit vad jag anser om statligt påbjudna identiteter... så här kunde dagens blogg vara slut. Om inte Lindqvist kommit upp med en lite rolig liten idé: Betrakta nationaldagen som Sveriges födelsedag (med ungefär samma historiska ackuratess som Jesus’ dito). Se där: nu känner jag mig som de muslimska ungarna som inte visste om de fick fira jul eller ej. Men som, när de fick sammanhanget klart för sig, sa: ”Det är klart han ska få sina födelsedagspresenter!”

Jag är ingen ogin typ. Det är klart Sverige ska få sina födelsedagspresenter.
Så skulle jag kanske ha sagt, om detta hade varit motiveringen till nationaldagshelgen. Men det var det inte.

Motiv saknades i stort sett i såväl utredning som proposition. Nationaldagens betydelse var ett illa dolt utslag av nationalism som de ansvariga inte trodde skulle märkas, för det var ändå så litet och förresten gör alla andra också... Förarbetena var ett dravel från början till slut.
Så, alla lindqvistare - alla liberala fosterlandsmostrar - tycker ni inte det är trist? På usla grunder genomdrevs en helg som ingen visste vad den skulle vara till för. Utom de som verkligen står för att de är ”nationellt sinnade”.

Nationalitetspolitik; något för pissminkar

Försökte läsa Sverigedemokraternas invandringspolitiska program, antaget vid deras senaste stora möte. Försökte tänka mig in i att detta är politiker med visst folklig förankring som presenterar en politik som ska bemötas seriöst.
Försökte, alltså.

Första raden, första meningen, lyder: ”Sverigedemokraterna betraktar nationalitetspolitik, biståndspolitik, flyktingpolitik och invandringspolitik som en helhet. Inom detta område...”
Men vänta: nationalitetspolitik???
Idag finns inget vedertaget politikområde som heter så.

För några år sedan fanns inga vedertagna politikområden för jämställdhet, hbt-frågor, ekologi, diskriminering, eller EU. Vi har skapat dessa områden genom envis problemformulering, eller tjat som det brukar kallas.
Sådant tjat är vad Sd håller på med nu, angående nationalismen, och även om jag ville kan jag inte ta ifrån dem den demokratiska rättigheten. Men som de manipulativt populistiska småråttor de är låtsas de att politikområdet redan finns, att det redan är något som diskuteras, att frågor om nationalitet engagerar oss alla, och att de ska röras ihop med frågor om bistånd och migration. Samt givetvis att Sd har goda lösningsförslag.

Att driva sin fråga är en sak. Att låtsas som att alla redan är engagerade i den är måhända listigt, och likafullt något för fega små pissminkar.

Nationalitetsfrågor finns inte.
Min demokratiska tjat-rätt kommer att användas till att blockera dem.
Men varje arrangemang där Sd får träda fram i seriös debatt öppnar för frågor om ”nation” och folk och tillhörigheten i dessa.

För cirka sjuttio år sedan var det utrotningspolitik som bedrevs i Europa. Fullständigt obsolet är den inte. Men enligt min mening är det postulat och diskurser som ska utrotas för att de saknar tillhörighet. Inte folk.

Läsning för svennar

Chefredaktören Selda Evgin om den nya gratistidningen Förort (källa DN):
”Det kommer inte att handla om ’svennar och blattar’ för det finns ju även svennar i förorten.”

Konfunderad vrider jag på meningen. Att Förort blir en nöjestidning och inte ”politisk” som Gringo är ju en sak. Men att en text inte ska handla om svennar och blattar därför att den också har svenska läsare - i detta ser jag ingen logik.

Är det som med barn- och flickböcker? Att barnboken måste handla om en pojke, annars vill inte pojkarna ta del. Och handlar boken om relationer, då blir den en flickbok. Seriös och med lågt underhållsningsvärde.
”Den ska inte handla om förhållandet mellan pojkar och flickor, för det finns ju även pojkar i klassen.”
Mjaa, lite så är det nog.

Många svennar läser Gringo och många blattar läser DN. Men frågor om etniska relationer antas fortfarande ha en målgrupp. Några som ”berörs”. Som går omkring och är etniska och skaffar sig komplicerade relationer. Till skillnad från normalnollorna utan egenskaper.

Låt oss hoppas att den färdiga nöjestidningen Förort får oss att tänka i något mer nöjsamma banor!
För Evgin och jag är säkert lika förtjusta i förorten. Den bloggade jag om här.

Han var väl två

Historisk bildning är nödvändig, och ett ställe att skaffa den på kan tänkas vara i skolan. Men när jag upptäcker att barnen fortfarande svarar på frågor om Sten Sture på prickade rader är jag färdig att ge upp hoppet. Om skolan eller om historien, eftersom båda lider katastrofal brist på förnyelse.

Jag frågade en god vän, en verkligt framgångsrik god vän, en av mina få vänner i karriärbranschen – kort sagt en välutbildad, välanpassad, väluppfostrad person i sina hittills bästa år, vad hon vet om Sten Sture.
- Var han inte två, sa hon efter visst övervägande.

Det är ungefär all kunskap vi behöver om Sten Sture. Att han vid närmare eftertanke var två. Så varför ska då skolbarn i sina hittills bästa år behöva svara på frågor om deras illgärningar – på prickade rader! – medan åtminstone en halv vuxenvärld råmar efter bättre historiekunskaper?

Tålamod och beredvillighet är goda egenskaper. Men är de av så oöverträffat värde att de systematiskt måste tränas in i nio års tid, påhejade av politiker av alla möjliga färger, men på bekostnad av bildningen?

Varför trycka allt som tycks?

Inte många kan ha missat Rojas’ debattartikel om att skolornas läromedel är förtäckt socialistpropaganda innästlad via, hör och häpna, familjen Bonnier. Inte många kan heller ha missat bloggarna om saken. Josefin Brink är bara ett gott exempel.
DN läser jag så sällan att jag vanligen är för sent ute när de kommer med någon riktigt ångande hästskit. Men några smärre reflektioner unnar jag mig:

1. Vetenskap är fakta och fakta är inte politiska – inte förrän de används. Att samma fakta kan användas för att dra olika slutsatser (exempelvis om läget i klasskampen år 1932) brukar med ett normalt språkbruk kallas både demokratiskt och teoretiskt.

2. I en till gymnasieskola förklädd fornlämning lät jag mig under några ungdomsår undervisas i historia av en reaktionär officer som med pedagogisk iskyla och intellektuell passion lärde ut att någon alltid tjänar på förhållandena - och mer eller mindre under hot satte i oss att utan undantag ställa frågan varför; språkets viktigaste ord.

3. Varför låter DN, Bonniers’ guldkalv, mjölkko och flaggskepp, trycka detta generalangrepp på ägarfamiljens kryptokommunism? Månne det är ett hedersamt exempel på civilkurage - eller ett mindre hedersamt försök att ta kål på den stackars förvirrade Rojas utan att det märks stort mer än i bloggosfären.

Internationell solidaritet, nationellt gnäll

”Flamman utpekades som ’säkerhetsrisk’ och nekades att närvara vid Sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlskoga. Men vår norska systertidning Klassekampen var där och bevakade händelserna” läser jag i veckans Flamman. Internationell solidaritet – jag gillar sånt! Men hittar inte den utmärkta artikeln i nätupplagan, så ni får jaga tidningen i pressbyrån.

Inte ett välunderbyggt ord hittar jag i de rikliga citaten från Sd:s Mattias Karlsson som är en friskus på lösa antaganden: ”Muslimerna är... Ta emot fler än vi klarar av... Invandrarna är ett hot...Känslan av gemenskap minskar...” Inga fakta. Mycket känsla.

”Svenskarna har en absolut rätt till att behålla och vidareutveckla sin kultur och identitet i Sverige” säger Karlsson. Och där uttalar han sig korrekt. Den rätten har vi ju. Så vad farao gnäller han om? Eller - vilka skumma kulturyttringar är det sverigedemokraterna ser sig förhindrade att utöva?

Vems är staden?

Igår tog jag in ett citat ur min dikt Vems är staden. Här är den i sin helhet:

Vems är staden?
Privatiserat privilegierade eliter i urbana utrymmen
tillåter tystlåtet maktlysten
att via telefonsignalerade transaktionsmönster äga rum
utan att någonsin
Gatlyktor och grävskopor sköt bort skräcken och träcken
Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under
Där myllret, skvallret
gälla modershjärtan över kikhostorna
tills grannlåtens dragharmonium eldade tanklösheten
där likvakan för strejkvakten
svett och beska, svek
då gula lyktor längs kajerna
belyste bakgårdsbråten,
osynligt
drunknad i Vater Rhein

Innanför nedisade fasader
bakas kunskapsmassan av miljoner program
in i freonnätterna
Olympiskt lugn härskar i kulturhuvudstaden

ur Möjligt Land, -01
foto gratis från www.fotoakuten.se

Småaktig samtid

”Ökningen av fattiga kvinnors migration för att söka arbete över nationsgränserna har medfört en ökning av den internationella ’maid trade’ (pighandeln), liksom av internationell sextrafik och –turism. Många globala städer kräver, och är helt beroende av, tjänster och hemarbete utfört av immigrantkvinnor. ”

Så skriver Chandra Talpade Mohanty i Feminism without borders. En bok jag inte skulle rekommendera annat än till akademiker, eftersom den befinner sig på en för oss lekpersoner olidlig abstraktionsnivå. Det är inte kvinnors villkor hon diskuterar, det är inte ens feministiska teorier. Mohanty fördjupar sig i den diskussion som förs eller borde föras om förtjänsterna hos olika argumentationer och interventioner angående feministisk teoribildning om kvinnors villkor.
Ändå är det rätt roligt med en författare vars uppfattning om en fallstudie inte är att nån tjej berättar om sitt liv, utan faktasamlingen om tvåhundratusen textilarbetare i Narsapur, Indien. Sådant ger perspektiv.

Men den största behållningen var meningen jag inledde med. Maid trade. Detta, och de globala städernas beroende av sina uppassare i privatsfären, får de så kallade reformen med kallade hushållsnära tjänster att framstå inte bara som som småaktig utan som pinsamt, ängsligt samtida.

Första gången jag hörde talas om globala städers krav på hushållerskor var i en föreläsning av Saskia Sassen, sent 1990-tal. Det gav mig raderna nedan.
Ofta undrar jag vad de håller på med på universiteten. Men jag är väldigt tacksam över att de håller på.

”Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under”

Ditt Paris

”Vilken stad är ditt Paris?” frågades i lördagens understreckare i SvD. Artikeln var bitvis snårig med hänvisningar till Bourdieu och fransk litteraturkritik, men den bottnade, tror jag, i frågan om Paris’ betydelse för konst och kultur i Europa, med en hel del ganska intressanta hänvisningar till bland annat Strindberg.
Artikeln tog också upp frågan om vad vi egentligen menar, vi som har svagheten att ibland häva ur oss sådana generaliseringar som att Paris är kulturens huvudstad, eller varför inte världens när vi riktigt får spelet. I artikeln argumenteras, i någon mån onödigtvis, mot dem som blåser upp denna förhoppning i oskrymtad fransk nationalism. Men säkert är vi fler som hyser Paris-illusioner utan att vara nationalister – för oss är det tvärtom avigsidan av en internationell dröm.

Paris har byggt på sitt rykte sedan 1100-talet, och konstnärligt i åtminstone ettpar sekler. Dess kosmopolitiska storhet är helt avhängig drömmarna hos poeter och artister världen över. ”À Paris!” Pärlemorljuset åt målarna, gyttjedunklet åt författarna, åt livsälskarna möten och mosaik; allt som är roligt från ost och mode till blod. ”Paris framträder som cent­rum för våra föreställningar, ett centrum som var och en kan tillägna sig och göra till sitt,” citeras en usansk forskare i artikeln.

Globala reseskribenter brukar i inverterad snobbism inskärpa att världens kulturella centrum idag är exempelvis Shanghai eller Sofia. (Ungefär som Jan Myrdal på sin tid ansåg att de mest kvalificerade intellektuella samtalen bedrevs i just de städer där han råkade befinna sig!) Men den mentala staden, eller begreppet (”Paris” att skilja från ”Frankrikes huvudstad”) är summan av de bilder den genererat.
Alla städer värda namnet återföder sig själva i bilder. Men Paris är fortfarande ett kraftfullt europeiskt exempel även jämförelsevis, eftersom den så länge har varit centrum för så många människors föreställningar. Envar som kommer dit kan inte undgå att påverkas av det, från namnplattor på väggarna till drömmar i stenarna. Men frågan är om Paris idag är något mer än sin historia?

Allt sedan mitten på 1970-talet försökte jag tillägna mig ett Paris. Låt oss säga att jag nästan lyckades – och att staden i detta lyckosamma ögonblick förvandlades och förfulades.
Antalet konstgallerier per capita är fortfarande imponerande, men för övrigt förefaller den allt utslätande uttråkande unionen att lyckas. Samma reklam, samma utbud i galleriorna, samma kapitalistiska hegemoni. Allt det som var udda, den älskade intra-inter-kulturella odlingen, finns naturligtvis kvar, men den blir allt svårare att urskilja.

”Vilken stad är ditt Paris?” I värsta fall, den från i förrgår. I bästa fall, den där alla impulserna möts och magin uppstår på nytt. Och inte i galleriorna, utan på gallerierna.

Foto HD, från Shakespeare & co på Seine-stranden

Kosläppet

Igår skrev jag om koordinatsystem. Idag om kor. För trots att helgen varit dystert kall och regnig väntar vi på kosläppet.
I hagar och backar, kilometervis stängslade med vita elband, ska inom kort korna att råma och rusa och skutta och stirra tosigt vildögt.
Ronjas vårskrik. Fyrbent i sättning för kohorn.

Utan kor vore vårt landskap en risbacke. Kosläppet är befrielse för en hel livsform – inte bara kornas, utan vår egen. Siktvidden!

Jag minns sextiotalets familjejordbruk om tio mjölkkor som vi drev uppåt skogen med rispiskor. Då behövdes ännu slåttervall, så att sluttningarna ned mot vattnen markerades av guldgula hässjor. Idag talar jag om halvtidsdrivet eu-bruk för biff, där minsta kalv måste brysselberäknas och därför har gult clip i örat. Men ibland rymmer de fortfarande in bland äppelträden. Och i ett väsentligt avseende är resultatet av ko-bruket detsamma; öppna landskap, för oss som vill se ängarna slutta ned mot sjöarna.

Om kornas betydelse har jag tidigare skrivit andra krönikor (8 juli och 11 aug på Estradpoesi).

Koordinatsystem

Häromdagen kom jag in på frågan om Sverigedemokraternas (och för den delen, Miljöpartiets) plats på höger-vänster-skalan, och igår nämnde jag moralens position i valet. Dessa frågor hör ihop, så till vida att det förutom skalan höger-vänster finns en som kan kallas konservativ-progressiv.

Vid den konservativa polen ligger det som en gång i Tyskland kallades Kirche-Kinder-Küche (kyrka, barn, hushåll). JA till allt som ter sig som på farfars tid, från glättiga hembiträden till cellerna på gamla Långholmen. NEJ till alla udda intressen, och dit räknas kvinnor, homosexuella, svartskallar... och ungefär det som min far brukade sammanfatta i slängen ”ungar och jävulstyg”.
Den progressiva polen är den som ger utrymme för individuella rättigheter och alternativa livsstilar, för förändring av allting – till snart sagt vilket pris som helst.

Lägg skalorna vinkelrätt mot varandra i ett koordinatsystem, och politiken blir en aning lättare att förstå.
Till exempel varför folkpartister och vänsterpartister tills för bara några år sedan gemensamt kunde försvara asylrätten (progressivt). Eller varför socialdemokratin i många år tappat kvinnornas rättigheter precis på tröskeln till genomförande (konservativt). Eller varför Mp var i stånd att samregera med S och oss (progressivt), och varför detta ur vår synvinkel fungerade bättre, än om S hade geggat ihop sin konservativa sida med C och Kd. Slutligen, varför vi i någon mån föredrar USA:s demokratiska högerparti framför det republikanska.

Men kvar blir frågan varför skalan konservativ-progressiv idag förefaller så viktig i svensk politik. Varför det handlar om de ”värden” som berör ”vanligt folk” medan höger-vänster-skalan utropats som gammaldags och ointressant. När vi behöver hela koordinatsystemet.

Moderatombytet passar fokusflytten

Att läsa: "George W Reinfeldt, konsten att göra en politisk extrem makeover"

Forstorp och Palmer har undersökt Fredrik Reinfeldts totala omdaning av Moderaterna, och jämfört den med George W Bushs omvändelse till ”medkännande konservativ”. Visst finns det paralleller. Och visst framgår det att vad Moderaterna har åstadkommit är att förpacka gamla högervaror i så nytt omslagspapper att paketet blev historiskt.

Men hänvisningarna till Bush saknar egentlig poäng. Författarna utgår från att läsaren tänker som de själva: Bush – usch! Och vi som tänker så gillar inte Reinfeldt heller, med eller utan kejsarens nya kläder. Men den eventuella läsare som ser hyvens sidor hos Bush ser dem också hos Reinfeldt, så hon kommer inte att drabbas av någon avslöjandets klarsyn.

De bästa avsnitten i boken är de som tar upp propagandaapparatens betydelse och samverkan mellan media och kapital, liksom reflektionerna över demokratins tillstånd och den aktuella fokuseringen på moralfrågor. En del arbetarväljare tycker att könsroller och lag & ordning idag är viktigare än klassorättvisor, och det är något vi har all anledning att fundera mer över.

Förskjutningen av politikens fokus är egentligen viktigare än kejsarens kläder eller presidentkandidatens frisyr. Alldeles oavsett det att Forstorp & Palmer gjort ett gott jobb.

Förenklingar är för svåra

Politiker från höger till vänster har svårt att möta sverigedemokrater och andra rasister i öppen debatt. Oavsett om de välkomnar dem till tevestudion eller inte. Detta framgår av en utmärkt artikel i DN.

Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?

I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.

En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.

Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.

Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.

Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.

Asvardag, regnbågsdröm

Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.

En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.

Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.

Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.

Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.

Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört