HD som rasist

Ni har gissat rätt: jag gillar kor. Här har ni en rödkulla. Hon är en Skansen-representant för en urgammal nordisk lantras. Liten, rödbrokig och hornlös. Från ungefär 1930-talet improduktiv, relativt sett. Men från sent 70-tal blev entusiasterna intresserade av att försöka bevara och föda upp gamla raser. Då fanns endast halvtannat tjog rödkullor kvar i Svärdsjö, Dalarna. För att få upp populationen importerades några tjurar från Norge som hade väldigt lika gener.

I detta sammanhang är jag rasist. Eftersom jag gillar kor, gillar jag folk som har tillräcklig kunskap och intresse för att tillvarata de gamla raserna. Raser som var anpassade för magert bete i skogsbygd och mjölkade bra, ”under betingelserna”.

Sedan ändrades betingelserna, gång på gång. Det var ingen idé att nöta på magert skogsbete när mjölken kunde köras upp i lastbil och virke kunde odlas kubikkilometervis överallt norr om Dalälven.

Korna rotade man ut, mänskorna sög man ut. Att det idag finns råd och tid, kunskap och intresse, för att återupprätta rödkullor tyder på att vi är ett land av visst välstånd – ett välstånd skapat delvis genom utsugning. Detta är att betrakta som normalt.

Ett av nutidens villkor syns på fotot: rödkullan har sitt gula EU-clip i örat. Till och med på Skansen. Det får inte slarva omkring några omärkta, byråkratiskt olovliga kor. Inte ens på museum.

Normalt – eh?

Dumbommarnas paradmarsch

Minns någon dessa satiriska verser? De cirkulerade runt år 1990 till förskräckelse och förtjusning. Texten går utmärkt att sjunga på melodi Finska Rytteriets Marsch, så blir den ännu lite hejigare.

”Nu är det tid att vi alla tar strid
och förvaltar det vinkinga-arv som vi fått
och gör oss av med varenda jugoslav
och skickar iväg varenda slemhottentott.
Kom låt oss jaga dom dit där dom kom
och sen inte släppa nån jävel över bron.
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!

Ja bort med Bernadotte från vårt kungliga slott
och ut med hans invandrarkärring, och sen
sätter vi Refaat el Sayed på en kamel
och skickar iväg den till öknen igen.
Och Miro Zalar, honom förklarar vi
för en inte längre önskvärd person
Ner med...

Så ut med Mercedes och Ford och även Levis
kamera och klocka, telefon och kompass
lägg av med Johnny Walker, och bingo och poker
och fotboll och glass och fralla och negerjazz!
Ner med bananerna, utländska vanerna,
ut med pekingesern och av med joggingskon!
Ner med...

Ta bort alfabetet och sifferhelvetet
och stryk alla utländska ord likaså
Tro inte en sekund på att jorden är rund
för det är det nån svartskalle som har hittat på.
Ner med vetenskaperna, länge leve aperna
för vi är storsvenska, saliga i tron!
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!”

Okänt upphov (så vitt jag vet)

Inte stolt, men inte heller ogin

Läste Herman Lindqvist om nationaldagen (ännu ej utlagdpå www.fokus.se). Först kommer några slängar mot ”liberala fosterlandsförnekare” – ett rätt kul epitet, men på Lindqvist låter det som att vi vore ett helt mediadrev. När det i själva verket var en mycket klar minoritet som var emot att på oklara grunder helgdagsförklara nationaldagen. Jag vet. Jag låg nämligen bakom en del av den. Minoriteten, alltså.
Sen drar Lindqvist fram den svårutrotliga missuppfattningen att motståndet mot att ge nationalismen sin egen högtidsdag skulle vara att ogilla Sverige; tycka det är dåligt, fult eller skämmigt.
Nejvars. Jag tycker bra om Sverige, iallafall sommartid. Men detta är mig inte någon källa till stolthet. Jag har inte dragit fram Dalälven just så där perfekt mellan de uppodlade sluttningarna och hängbjörkarna. Det var inte någon större prestation att låta mig födas på Vireberg i Solna bland en hoper andra musblonda snorungar med munsår. Jag kan inte ta åt mig äran av att Sverige är så trevligt.
Men enligt förarbetena till helgdagens instiftande var detta vad vi skulle känna: stolthet, identifikation.

I andra sammanhang har jag skrivit vad jag anser om statligt påbjudna identiteter... så här kunde dagens blogg vara slut. Om inte Lindqvist kommit upp med en lite rolig liten idé: Betrakta nationaldagen som Sveriges födelsedag (med ungefär samma historiska ackuratess som Jesus’ dito). Se där: nu känner jag mig som de muslimska ungarna som inte visste om de fick fira jul eller ej. Men som, när de fick sammanhanget klart för sig, sa: ”Det är klart han ska få sina födelsedagspresenter!”

Jag är ingen ogin typ. Det är klart Sverige ska få sina födelsedagspresenter.
Så skulle jag kanske ha sagt, om detta hade varit motiveringen till nationaldagshelgen. Men det var det inte.

Motiv saknades i stort sett i såväl utredning som proposition. Nationaldagens betydelse var ett illa dolt utslag av nationalism som de ansvariga inte trodde skulle märkas, för det var ändå så litet och förresten gör alla andra också... Förarbetena var ett dravel från början till slut.
Så, alla lindqvistare - alla liberala fosterlandsmostrar - tycker ni inte det är trist? På usla grunder genomdrevs en helg som ingen visste vad den skulle vara till för. Utom de som verkligen står för att de är ”nationellt sinnade”.

Nationalitetspolitik; något för pissminkar

Försökte läsa Sverigedemokraternas invandringspolitiska program, antaget vid deras senaste stora möte. Försökte tänka mig in i att detta är politiker med visst folklig förankring som presenterar en politik som ska bemötas seriöst.
Försökte, alltså.

Första raden, första meningen, lyder: ”Sverigedemokraterna betraktar nationalitetspolitik, biståndspolitik, flyktingpolitik och invandringspolitik som en helhet. Inom detta område...”
Men vänta: nationalitetspolitik???
Idag finns inget vedertaget politikområde som heter så.

För några år sedan fanns inga vedertagna politikområden för jämställdhet, hbt-frågor, ekologi, diskriminering, eller EU. Vi har skapat dessa områden genom envis problemformulering, eller tjat som det brukar kallas.
Sådant tjat är vad Sd håller på med nu, angående nationalismen, och även om jag ville kan jag inte ta ifrån dem den demokratiska rättigheten. Men som de manipulativt populistiska småråttor de är låtsas de att politikområdet redan finns, att det redan är något som diskuteras, att frågor om nationalitet engagerar oss alla, och att de ska röras ihop med frågor om bistånd och migration. Samt givetvis att Sd har goda lösningsförslag.

Att driva sin fråga är en sak. Att låtsas som att alla redan är engagerade i den är måhända listigt, och likafullt något för fega små pissminkar.

Nationalitetsfrågor finns inte.
Min demokratiska tjat-rätt kommer att användas till att blockera dem.
Men varje arrangemang där Sd får träda fram i seriös debatt öppnar för frågor om ”nation” och folk och tillhörigheten i dessa.

För cirka sjuttio år sedan var det utrotningspolitik som bedrevs i Europa. Fullständigt obsolet är den inte. Men enligt min mening är det postulat och diskurser som ska utrotas för att de saknar tillhörighet. Inte folk.

Läsning för svennar

Chefredaktören Selda Evgin om den nya gratistidningen Förort (källa DN):
”Det kommer inte att handla om ’svennar och blattar’ för det finns ju även svennar i förorten.”

Konfunderad vrider jag på meningen. Att Förort blir en nöjestidning och inte ”politisk” som Gringo är ju en sak. Men att en text inte ska handla om svennar och blattar därför att den också har svenska läsare - i detta ser jag ingen logik.

Är det som med barn- och flickböcker? Att barnboken måste handla om en pojke, annars vill inte pojkarna ta del. Och handlar boken om relationer, då blir den en flickbok. Seriös och med lågt underhållsningsvärde.
”Den ska inte handla om förhållandet mellan pojkar och flickor, för det finns ju även pojkar i klassen.”
Mjaa, lite så är det nog.

Många svennar läser Gringo och många blattar läser DN. Men frågor om etniska relationer antas fortfarande ha en målgrupp. Några som ”berörs”. Som går omkring och är etniska och skaffar sig komplicerade relationer. Till skillnad från normalnollorna utan egenskaper.

Låt oss hoppas att den färdiga nöjestidningen Förort får oss att tänka i något mer nöjsamma banor!
För Evgin och jag är säkert lika förtjusta i förorten. Den bloggade jag om här.

Han var väl två

Historisk bildning är nödvändig, och ett ställe att skaffa den på kan tänkas vara i skolan. Men när jag upptäcker att barnen fortfarande svarar på frågor om Sten Sture på prickade rader är jag färdig att ge upp hoppet. Om skolan eller om historien, eftersom båda lider katastrofal brist på förnyelse.

Jag frågade en god vän, en verkligt framgångsrik god vän, en av mina få vänner i karriärbranschen – kort sagt en välutbildad, välanpassad, väluppfostrad person i sina hittills bästa år, vad hon vet om Sten Sture.
- Var han inte två, sa hon efter visst övervägande.

Det är ungefär all kunskap vi behöver om Sten Sture. Att han vid närmare eftertanke var två. Så varför ska då skolbarn i sina hittills bästa år behöva svara på frågor om deras illgärningar – på prickade rader! – medan åtminstone en halv vuxenvärld råmar efter bättre historiekunskaper?

Tålamod och beredvillighet är goda egenskaper. Men är de av så oöverträffat värde att de systematiskt måste tränas in i nio års tid, påhejade av politiker av alla möjliga färger, men på bekostnad av bildningen?

Varför trycka allt som tycks?

Inte många kan ha missat Rojas’ debattartikel om att skolornas läromedel är förtäckt socialistpropaganda innästlad via, hör och häpna, familjen Bonnier. Inte många kan heller ha missat bloggarna om saken. Josefin Brink är bara ett gott exempel.
DN läser jag så sällan att jag vanligen är för sent ute när de kommer med någon riktigt ångande hästskit. Men några smärre reflektioner unnar jag mig:

1. Vetenskap är fakta och fakta är inte politiska – inte förrän de används. Att samma fakta kan användas för att dra olika slutsatser (exempelvis om läget i klasskampen år 1932) brukar med ett normalt språkbruk kallas både demokratiskt och teoretiskt.

2. I en till gymnasieskola förklädd fornlämning lät jag mig under några ungdomsår undervisas i historia av en reaktionär officer som med pedagogisk iskyla och intellektuell passion lärde ut att någon alltid tjänar på förhållandena - och mer eller mindre under hot satte i oss att utan undantag ställa frågan varför; språkets viktigaste ord.

3. Varför låter DN, Bonniers’ guldkalv, mjölkko och flaggskepp, trycka detta generalangrepp på ägarfamiljens kryptokommunism? Månne det är ett hedersamt exempel på civilkurage - eller ett mindre hedersamt försök att ta kål på den stackars förvirrade Rojas utan att det märks stort mer än i bloggosfären.

Internationell solidaritet, nationellt gnäll

”Flamman utpekades som ’säkerhetsrisk’ och nekades att närvara vid Sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlskoga. Men vår norska systertidning Klassekampen var där och bevakade händelserna” läser jag i veckans Flamman. Internationell solidaritet – jag gillar sånt! Men hittar inte den utmärkta artikeln i nätupplagan, så ni får jaga tidningen i pressbyrån.

Inte ett välunderbyggt ord hittar jag i de rikliga citaten från Sd:s Mattias Karlsson som är en friskus på lösa antaganden: ”Muslimerna är... Ta emot fler än vi klarar av... Invandrarna är ett hot...Känslan av gemenskap minskar...” Inga fakta. Mycket känsla.

”Svenskarna har en absolut rätt till att behålla och vidareutveckla sin kultur och identitet i Sverige” säger Karlsson. Och där uttalar han sig korrekt. Den rätten har vi ju. Så vad farao gnäller han om? Eller - vilka skumma kulturyttringar är det sverigedemokraterna ser sig förhindrade att utöva?

Vems är staden?

Igår tog jag in ett citat ur min dikt Vems är staden. Här är den i sin helhet:

Vems är staden?
Privatiserat privilegierade eliter i urbana utrymmen
tillåter tystlåtet maktlysten
att via telefonsignalerade transaktionsmönster äga rum
utan att någonsin
Gatlyktor och grävskopor sköt bort skräcken och träcken
Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under
Där myllret, skvallret
gälla modershjärtan över kikhostorna
tills grannlåtens dragharmonium eldade tanklösheten
där likvakan för strejkvakten
svett och beska, svek
då gula lyktor längs kajerna
belyste bakgårdsbråten,
osynligt
drunknad i Vater Rhein

Innanför nedisade fasader
bakas kunskapsmassan av miljoner program
in i freonnätterna
Olympiskt lugn härskar i kulturhuvudstaden

ur Möjligt Land, -01
foto gratis från www.fotoakuten.se

Småaktig samtid

”Ökningen av fattiga kvinnors migration för att söka arbete över nationsgränserna har medfört en ökning av den internationella ’maid trade’ (pighandeln), liksom av internationell sextrafik och –turism. Många globala städer kräver, och är helt beroende av, tjänster och hemarbete utfört av immigrantkvinnor. ”

Så skriver Chandra Talpade Mohanty i Feminism without borders. En bok jag inte skulle rekommendera annat än till akademiker, eftersom den befinner sig på en för oss lekpersoner olidlig abstraktionsnivå. Det är inte kvinnors villkor hon diskuterar, det är inte ens feministiska teorier. Mohanty fördjupar sig i den diskussion som förs eller borde föras om förtjänsterna hos olika argumentationer och interventioner angående feministisk teoribildning om kvinnors villkor.
Ändå är det rätt roligt med en författare vars uppfattning om en fallstudie inte är att nån tjej berättar om sitt liv, utan faktasamlingen om tvåhundratusen textilarbetare i Narsapur, Indien. Sådant ger perspektiv.

Men den största behållningen var meningen jag inledde med. Maid trade. Detta, och de globala städernas beroende av sina uppassare i privatsfären, får de så kallade reformen med kallade hushållsnära tjänster att framstå inte bara som som småaktig utan som pinsamt, ängsligt samtida.

Första gången jag hörde talas om globala städers krav på hushållerskor var i en föreläsning av Saskia Sassen, sent 1990-tal. Det gav mig raderna nedan.
Ofta undrar jag vad de håller på med på universiteten. Men jag är väldigt tacksam över att de håller på.

”Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under”

Ditt Paris

”Vilken stad är ditt Paris?” frågades i lördagens understreckare i SvD. Artikeln var bitvis snårig med hänvisningar till Bourdieu och fransk litteraturkritik, men den bottnade, tror jag, i frågan om Paris’ betydelse för konst och kultur i Europa, med en hel del ganska intressanta hänvisningar till bland annat Strindberg.
Artikeln tog också upp frågan om vad vi egentligen menar, vi som har svagheten att ibland häva ur oss sådana generaliseringar som att Paris är kulturens huvudstad, eller varför inte världens när vi riktigt får spelet. I artikeln argumenteras, i någon mån onödigtvis, mot dem som blåser upp denna förhoppning i oskrymtad fransk nationalism. Men säkert är vi fler som hyser Paris-illusioner utan att vara nationalister – för oss är det tvärtom avigsidan av en internationell dröm.

Paris har byggt på sitt rykte sedan 1100-talet, och konstnärligt i åtminstone ettpar sekler. Dess kosmopolitiska storhet är helt avhängig drömmarna hos poeter och artister världen över. ”À Paris!” Pärlemorljuset åt målarna, gyttjedunklet åt författarna, åt livsälskarna möten och mosaik; allt som är roligt från ost och mode till blod. ”Paris framträder som cent­rum för våra föreställningar, ett centrum som var och en kan tillägna sig och göra till sitt,” citeras en usansk forskare i artikeln.

Globala reseskribenter brukar i inverterad snobbism inskärpa att världens kulturella centrum idag är exempelvis Shanghai eller Sofia. (Ungefär som Jan Myrdal på sin tid ansåg att de mest kvalificerade intellektuella samtalen bedrevs i just de städer där han råkade befinna sig!) Men den mentala staden, eller begreppet (”Paris” att skilja från ”Frankrikes huvudstad”) är summan av de bilder den genererat.
Alla städer värda namnet återföder sig själva i bilder. Men Paris är fortfarande ett kraftfullt europeiskt exempel även jämförelsevis, eftersom den så länge har varit centrum för så många människors föreställningar. Envar som kommer dit kan inte undgå att påverkas av det, från namnplattor på väggarna till drömmar i stenarna. Men frågan är om Paris idag är något mer än sin historia?

Allt sedan mitten på 1970-talet försökte jag tillägna mig ett Paris. Låt oss säga att jag nästan lyckades – och att staden i detta lyckosamma ögonblick förvandlades och förfulades.
Antalet konstgallerier per capita är fortfarande imponerande, men för övrigt förefaller den allt utslätande uttråkande unionen att lyckas. Samma reklam, samma utbud i galleriorna, samma kapitalistiska hegemoni. Allt det som var udda, den älskade intra-inter-kulturella odlingen, finns naturligtvis kvar, men den blir allt svårare att urskilja.

”Vilken stad är ditt Paris?” I värsta fall, den från i förrgår. I bästa fall, den där alla impulserna möts och magin uppstår på nytt. Och inte i galleriorna, utan på gallerierna.

Foto HD, från Shakespeare & co på Seine-stranden

Kosläppet

Igår skrev jag om koordinatsystem. Idag om kor. För trots att helgen varit dystert kall och regnig väntar vi på kosläppet.
I hagar och backar, kilometervis stängslade med vita elband, ska inom kort korna att råma och rusa och skutta och stirra tosigt vildögt.
Ronjas vårskrik. Fyrbent i sättning för kohorn.

Utan kor vore vårt landskap en risbacke. Kosläppet är befrielse för en hel livsform – inte bara kornas, utan vår egen. Siktvidden!

Jag minns sextiotalets familjejordbruk om tio mjölkkor som vi drev uppåt skogen med rispiskor. Då behövdes ännu slåttervall, så att sluttningarna ned mot vattnen markerades av guldgula hässjor. Idag talar jag om halvtidsdrivet eu-bruk för biff, där minsta kalv måste brysselberäknas och därför har gult clip i örat. Men ibland rymmer de fortfarande in bland äppelträden. Och i ett väsentligt avseende är resultatet av ko-bruket detsamma; öppna landskap, för oss som vill se ängarna slutta ned mot sjöarna.

Om kornas betydelse har jag tidigare skrivit andra krönikor (8 juli och 11 aug på Estradpoesi).

Koordinatsystem

Häromdagen kom jag in på frågan om Sverigedemokraternas (och för den delen, Miljöpartiets) plats på höger-vänster-skalan, och igår nämnde jag moralens position i valet. Dessa frågor hör ihop, så till vida att det förutom skalan höger-vänster finns en som kan kallas konservativ-progressiv.

Vid den konservativa polen ligger det som en gång i Tyskland kallades Kirche-Kinder-Küche (kyrka, barn, hushåll). JA till allt som ter sig som på farfars tid, från glättiga hembiträden till cellerna på gamla Långholmen. NEJ till alla udda intressen, och dit räknas kvinnor, homosexuella, svartskallar... och ungefär det som min far brukade sammanfatta i slängen ”ungar och jävulstyg”.
Den progressiva polen är den som ger utrymme för individuella rättigheter och alternativa livsstilar, för förändring av allting – till snart sagt vilket pris som helst.

Lägg skalorna vinkelrätt mot varandra i ett koordinatsystem, och politiken blir en aning lättare att förstå.
Till exempel varför folkpartister och vänsterpartister tills för bara några år sedan gemensamt kunde försvara asylrätten (progressivt). Eller varför socialdemokratin i många år tappat kvinnornas rättigheter precis på tröskeln till genomförande (konservativt). Eller varför Mp var i stånd att samregera med S och oss (progressivt), och varför detta ur vår synvinkel fungerade bättre, än om S hade geggat ihop sin konservativa sida med C och Kd. Slutligen, varför vi i någon mån föredrar USA:s demokratiska högerparti framför det republikanska.

Men kvar blir frågan varför skalan konservativ-progressiv idag förefaller så viktig i svensk politik. Varför det handlar om de ”värden” som berör ”vanligt folk” medan höger-vänster-skalan utropats som gammaldags och ointressant. När vi behöver hela koordinatsystemet.

Moderatombytet passar fokusflytten

Att läsa: "George W Reinfeldt, konsten att göra en politisk extrem makeover"

Forstorp och Palmer har undersökt Fredrik Reinfeldts totala omdaning av Moderaterna, och jämfört den med George W Bushs omvändelse till ”medkännande konservativ”. Visst finns det paralleller. Och visst framgår det att vad Moderaterna har åstadkommit är att förpacka gamla högervaror i så nytt omslagspapper att paketet blev historiskt.

Men hänvisningarna till Bush saknar egentlig poäng. Författarna utgår från att läsaren tänker som de själva: Bush – usch! Och vi som tänker så gillar inte Reinfeldt heller, med eller utan kejsarens nya kläder. Men den eventuella läsare som ser hyvens sidor hos Bush ser dem också hos Reinfeldt, så hon kommer inte att drabbas av någon avslöjandets klarsyn.

De bästa avsnitten i boken är de som tar upp propagandaapparatens betydelse och samverkan mellan media och kapital, liksom reflektionerna över demokratins tillstånd och den aktuella fokuseringen på moralfrågor. En del arbetarväljare tycker att könsroller och lag & ordning idag är viktigare än klassorättvisor, och det är något vi har all anledning att fundera mer över.

Förskjutningen av politikens fokus är egentligen viktigare än kejsarens kläder eller presidentkandidatens frisyr. Alldeles oavsett det att Forstorp & Palmer gjort ett gott jobb.

Förenklingar är för svåra

Politiker från höger till vänster har svårt att möta sverigedemokrater och andra rasister i öppen debatt. Oavsett om de välkomnar dem till tevestudion eller inte. Detta framgår av en utmärkt artikel i DN.

Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?

I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.

En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.

Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.

Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.

Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.

Asvardag, regnbågsdröm

Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.

En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.

Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.

Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.

Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.

Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört

Platsen som huvudsak

Vi måste möta människor i deras vardag, vi måste vara där människor är... är lösningsförslag som i åratal har upprepats inom vänstern. Visst vore det kontraproduktivt att vara där inte en människa är – men som alla recept är fraserna ganska förenklade.

Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.

Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?

Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.

Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.

Tulpanen

Jag är där bokstäver faller till marken
i det jag trodde var

mitt möjliga land

Då, i legendtiden
slog bokstäverna ut som solrosor
och fanorna i våd på våd,
dem jag var ute efter
sista stora färdiga.

Bokstäver och blommor
är inte farligt

Fanor

riskabelt

Jämställdhet och omvändhet

”Å så ska vi jobba mycket med jämställdhet framöver. En av våra viktigaste frågor, faktiskt. Men då så ska vi inte prata så mycket om dethär att män och kvinnor har olika löner och sånt. För så är det inte i vår kommun. Utan det ska vara sånt som berör våra ungdomar! Ta bara detta att killarna har så mycket sämre skolresultat. Så får det inte vara. Nej, vi ska jobba med detta med jämställdhet, vi ska ju vara en förebildlig kommun!”

Så kan det låta. För så fort en orättvisa drabbar pojkar/män är det som att säga killevippen – då måste saker och ting förändras, förvandlas. Nu genast. Men vi lever med könsskillnader varje dag, i varje situation. Eftersom vi räknar med två kön blir det ett av dem som får det sämre varje gång. Nackdelarna borde teoretiskt vara jämnt fördelade. Men istället drabbas flickor nästan jämt. Utom i skolsammanhang. Och då jädrar ska här åtgärdas!

Lika dumt som när det dillas om omvänd rasism. Dvs det faktum att det finns trista svartskallar som inte vill vara med svennar.
För det första, de kanske inte ser nån anledning till det. För det andra, de kan faktiskt sitta där och sura. Utan att det diskriminerar bort oss från en enda position som vi vill ha, utom kanske grillen på kolonilotten, eller jobbet på pizzerian som de ger till sin brorson. Men då jädrar ska det åtgärdas igen!

Därför kan man säga det femtielva gånger om dagen: Det handlar om makt. Inte om livets allmänna förtretlighet.

- - -
Fotnot: Killevippen fungerar som magiskt ord Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”. Om du är i Stockholm, gå på Kulturhuset och se den gedigna fotoutställningen om vårt lands största skönlitterära berättare. Det ger mer än att läsa min neggo blogg, och det säger en del om flickor och pojkar också.

Mer eller mindre pinsamma helger

Firade 1 Maj i Falun. 80 demonstranter, varav en stor del irakier och palestinier. Internationell solidaritet var alltså ett starkt tema. Mycket sång; Internationalen, Bandiera Rossa, Ååå tjejer. Till min förvåning medverkade några i Fi!

Sedan dess har jag sett att inte bara Fokus utan snart sagt varje borgerlig kolumnist har kastat sig över 1 Maj. De bara måste få dela med sig av sin upplevelse: de har inte demonstrerat. De känner sig främmande för högljutt kravställande. De har grillat i trädgården. De tycker det är pinsamt att gå i grupp. De tillhör verkligen arbetarklassen, men har insett hur komplicerat det är med förändringar. Med mera rundsnack.
De är så många, så sinsemellan likartade och så genant surriga att det måste innebära någonting. Till exempel att 1 maj fortfarande har en fantastiskt provocerande potential. Tack för upplysningen, generade borgare!

Ryding i SvD gick ordentligt igenom årets helger för att se vilka som spelat ut sin roll och fundera över vilka vi kan införa istället. Ja, när borgarna + S utropade en särskild helg för nationalismen föreslog jag att både FN-dagen och 8 Mars borde komma ifråga, om det vore så att folket känner för förnyelse. Men det verkar som att folket är mest intresserat av att få fler helger. Inte istället för. Det kallas arbetstidsförkortning.

Ryding verkade se det som omoraliskt att somliga får ledigt för att demonstrera. Men om vi, i likhet med våra förmödrar, helt fräckt tog oss ledigt för att göra det – vore inte också detta omoraliskt? Är det så att rättvisekrav a priori är omoraliska, för att nu inte tala om pinsamma? Sedan jämförde han 1Maj-firandet med det hypotetiska tilltaget av borgarna att fira bildandet av sin allians.
Att de kan uträtta mycket på kort tid, det är jag medveten om eftersom jag bor i en liten stad där hyresrätterna fladdrar förbi som flyttfåglar. Men att borgarna skulle få självaste historien att rulla så anmärkningsvärt fort att folkliga helger skapas på ett par år, det var nog bara ett utslag av hybris. Eller, kanske, av klasshat.