Några minnen av Lars Werner

foto: Kalle Larsson

Såg på fejan att Lars Werner är död. Det känns konstigt.
Han var min förste partiledare. Som medlem, alltså. Den förste och störste är nog CH. Och mest min är nog Lasse den andre, alltså Ohly, den partiledare jag jobbat ihop med, pläderade för och ville ha. Schyman och Sjöstedt har många förtjänster vardera, för att inte tala om Ulla Hoffman, den så kallade övergångslösningen som kanske gick över lite för fort.

Lars Werner. Så konstiga samtal man kunde ha med den mannen. Han kände mina släktingar väl, begravde min svärfar. Så när han fick höra att jag begravt en annan Duroj sa han bara: ”Fan så det kan gå!”
Eller när han, under en kongress, stod och dunkade på en pelare i Stockholms Folkets Hus* och omständligt förklarade för Ulla Hoffman att de här pelarna, de hade Stickan Duroj gjort. Det stämde men var kanske inte så mycket att orda om, i synnerhet inte med Hoffman när jag var precis bredvid. Ulla visade med sitt kroppsspråk att det stod en levande Duroj också där under pelaren, men det sket väl Werner i. Han ville impa på Ulla. Som inte gärna kunde begripa vad det var som var så viktigt, utom att det handlade om murarkamrater.

Social kompetens var inte uppfunnet på Werners tid. Inte heller uttrycket oneliner. Men det senare var han bra på. Kärnfulla, fyndiga repliker som någon gång rymde motvillig uppskattning.

Trots mitt för Werner bekanta efternamn låtsades han med framgång att han aldrig sett mig ideligen i cirka tjugo år. Men så kom där en kongress där jag kandiderade till programkommissionen. En fin kamrat gick upp och pläderade och tog till alla stora ord hen kom på i febrilt tempo under en halvminut. Då tornade Werner plötsligt upp sig framför mig och sa:
- Vad fan, ska det behövas så mycket snack för att få in dig på ett partiprogram?

Ett annat minne av Werner var den kongress när jag var funktionär och dörrvakt. Dörren jag vaktade var mellan offentliga utrymmen och partiprivata. I kongressalen var det pläderingar för ny partiledare: Werner eller Schyman? I de nedre regionerna gick Werner fram och tillbaka, som en björn i bur. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Schyman pratade med kompisar och media, Werner gick fram och tillbaka. Jag vaktade dörren, såg till att media inte fick tag i honom just då.

Werner vann den gången. Men han visste att den lilla dörrvakten bara försvarade en dörr, inte hans position.
Alla politiker har gått igenom svåra ögonblick. Jag fick den nyttiga erfarenheten att orörlig stå och se på när Werner gick igenom torktumlaren.
Sådant gör intryck.

Lars Werner blir svår att glömma. Han ledde partiet genom brytningar och utmaningar och den folkkärhet han vann var en arbetsseger, inte genom utan trots media. Men säkert genom sin närvaro, sin jordnära karaktär och inte minst sina barska enradingar.

Politik och poesi har just gjort misstaget att skriva mer om sig själv än om den döde i en minnesruna. Men jag ville återge de få tillfällen jag verkligen kommer ihåg, och Sveriges radio lyckas faktiskt ännu sämre. De skriver en men-text om Werners misstag.

Så bör man inte göra.
Inom arbetarrörelsen har vi alltid varit bra på att ta farväl av kamrater. Ska vi här, i en text om Werner av alla människor, behöva påminna borgarna om gott uppförande också?

Kamrater och hyggliga motståndare uttalar sig här, och Vänsterpartiet säger såhär. Ung Vänsters minnesruna finner du här

* numera City conference centre, vilket växeln uttalar på engelska

Storstad VII: Stockholm då och nu

Storstadsserien avslutas förstås i den enda riktiga storstaden, Mälardrottningen eller Fjollträsk eller helt enkelt Ståckom som man säger. I gammalt och nytt.

Gavel vid Hornstull

och höghus vid Hornsberg

Modern passage vid Globen, och gammal passage vid Slussen

 

 

Vad de än hittar på - Gamla Stan må bestå!



 

 

Politik och poesi beklagar att bloggverktyget skapar komplikationer. Nu måste Picasa användas för att ladda upp foton, och det blir mest rörigt på sidan.

Riv murarna!

Bra gjort, Ung Vänster! - de har inlett en kampanj för en human flyktingpolitik.

Idag utvisas människor trots att de behöver skydd och har uppenbara asylskäl. Även om de riskerar livet i hemlandet på grund av sin religion, sexuella läggning eller sina politiska åsikter skickas de tillbaka dit.

”Vi går inte på rasisternas skitsnack om påhittade motsättningar mellan människor” skriver Ung Vänster, som också kritiserar det hårda regelverket inom EU som i praktiken gör det omöjligt att på lagligt vis fly till Europa. Det är då människosmugglarnas får utrymme för sin cyniska verksamhet. 

Alla människor som faller in under FN:s flyktingkonvention måste få stanna, och vårt lands flyktingpolitik måste bygga på medmänsklighet och solidaritet

Läs hela uttalandet här.

Stöd Fristadsfonden som hjälper flyktingar som hotas av utvisning. Genom fonden bidrar du till juridisk hjälp, tortyrutredning, tolkar med mera.

Fristadsfonden har plusgirokonto 26 31 25-7.

 

 

Orsak och verkan hos de borgerliga

”Sverige har en humanistisk flyktingpolitik, därför har vi också integrationsproblem”, sa Jan Björklund (Fp) alldeles nyss i nyheterna.
I någon av ordets bemärkelser kan landets flyktingpolitik beskrivas som humanistisk – den lär i vart fall inte vara naturvetenskaplig eller fysiologisk. Men det ord som vanligen används i sammanhanget är human.
Vänstern har i många år krävt en human flyktingpolitik, men det har aldrig slagit igenom.

Den flyktingpolitik som Sverige har idag kan bäst karaktäriseras som EU-anpassad. De mest uppenbara fallen av förföljelse måste släppas in, men om minsta misstag har begåtts ifråga om dina utresehandlingar från den stat där du haft ett hemligt liv, då ska du ut. För att inte tala om dina familjemedlemmar, dem för vilka migrationsminister Billström nu vill höja ribban.

Den flyktingpolitik ett land håller sig med påverkar stämningarna inom landet, den ger signaler om vilka som är främlingar, den antyder måtten för hur vi bör förhålla oss till dem. 

En ogenerös flyktingpolitik visar att landet håller sig med normen att främlingar ska hållas utanför.
En generös flyktingpolitik visar att landet har som norm att ge förföljda människor skydd.

I Sverige utmärks vi av den riskabla situationen att en restriktiv flyktingpolitik utmålas som human, vilket visar att det finns utrymme för åtdragningar. Som Billström sa.

En helt annan fråga är vad eller vem som förorsakar integrationsproblem. Ett samhälle som inte är integrerat, som inte heller vill vara intregrerat, ett samhälle som inte gör någonting för att minska arbetslösheten, förstärka välfärden eller öka det demokratiska deltagandet, ett sådant samhälle är själva integrationsproblemet.

Ett problem som förvärras om folk som bor här sedan tidigare tror att det flyttar hit för många, eller om folk som flyttar hit tror att de inte är välkomna.
Vilket är precis vad Björklunds som vanligt illa underbyggda uttalande i nyheterna bäddar för.

Om det vanliga

En tisdag vid tiotiden

i korridorernas dolska dis

vänder vishetslärarna blad

 

Välavvägda beslut fattas fortsättningsvis

i mandarinernas vana bekräftelse

av varandras malande

om mänsklighetens framtid

 

En disig tisdag ler klockans visare

segt sitt ständiga tio över tio

över beslutsfattare och bladvändare
strängt engagerade i sin egen kompetens
då de upphör att be för människorna, de som utgör
arbetsmaterialet

Tiden slöt sig en tisdag
om klockornas malande innanmäte

och framtiden tonades ut

konformistiskt

Storstad VII: Tillbaka till Malmö

 Få svenska städer har kvar den rustika ruffighet i innerstan som Malmö har - och de reklammålade gavlarna som oftare ses i Danmark eller Tyskland

 Tidig förortsmiljö i Sofielund

 Brutal öststatsarkitektur vid Triangeln

 och det bästa av allt: möjligheten att vinterbada i öppet Öresund, vid Ribersborgs kallbadhus

Storstad VI: Blandade känslor för Uppsala

Uppsala var med som småstad, nu kommer hon igen som storstad. Och Gamla Uppsala behöver inte betyda hedniska högar på ett gärde - det kan också vara kvarblivna förråds- och dasslängor mitt inne i centrum

 De klassiska backarna runt domkyrkan är Pelle Svanlös kvarter

Djäknegatan. Brutala 60-70-talsbyggen som smälldes upp för att ta emot studentanstormningen, då när underklassen fått tillgång till akademierna. Trista rum i trista korridorer på vindpinade fält var allt underklassen behövde. Idag är det ombyggt till lägenheter.

 Nyklassicism runt Vaksala torg, ett av Uppsalas finaste områden

Nya konserthuset, en arkitektonisk upplevelse! Också det i Vaksala

De goda, de onda, de snurriga

Två vänsterpartister har idag lyckats få in en så kallad brännpunktsartikel i SvD, vilket är något av en prestation. De beskriver i sin text näthatets utveckling och funderar över hur företaget Facebook ska förmås att ta sitt ansvar för alla verbala hatbrott som begås på dess sidor.
Samma dag hamnar artikeln på nätforumet Flashback. Vad som där sägs om vänstern ska jag inte gå närmare in på, låt oss stanna vid att de smartare gör om det till en yttrandefrihetsfråga; nu idkar vänstern åsiktsförtryck, som vanligt.
Det vore för dåligt så vore fallet. Men texten handlade om ansvar – yttrandefrihet med ansvar – eftersom frihet utan ansvar barkar iväg vart som helst.

En kommentar var dock värd viss eftertanke: ”... det vanliga kommunistdravlet att förbjuda andra åsikter än de egna och kalla det omtanke. Men vem FAN är avsändaren? Jag hittar ingen förening eller organisation som heter Vänsterpartister, Antirasister och Feminister. Vilka är dessa stolpskott taleshen för egentligen? Glömde de Djurvänner? Varför undertecknar man inte med De Goda direkt?”

Den som skrev detta glömde i hastigheten bort att det verkligen finns en organisation för just vänsterpartister (det finns också flera föreningar för antirasister och minst en för feminister). Men låt gå för osynliggörande.

Pysslingar finns inte för vi är så små
Ett oherrans liv, det vållar vi ändå!

 

Sedan kommer det orimliga skuttet till den sista meningen: ”Varför undertecknar man inte med De Goda direkt?”

Det låter som om den som skrivit detta bar på en underliggande misstro mot sin egen eventuella godhet. Hen verkar ha insett att solidaritet och omtanke visserligen inte regerar världen som den idag ser ut, men att de ändå vanligen åberopas som goda krafter. I den skrivandes skrämt aggressiva magtrakt känns detta ruskigt obehagligt.

Redan som trettonårig kristen pacifist undrade jag över varför varje uttalande MOT krig, mot våld, mot apartheid, mot kärnvapen, och FÖR medmänsklighet och hjälp till fattiga barn – varför denna uppräkning av goda ting omedelbart associerades med kommunism, och detta i synnerhet av folk som hatade kommunism.

Det är ett ologiskt fenomen som tycks leva kvar än idag. Hur kan en Flashback-skrivare tycka att vänsterpartister, antirasister och feminister som kommer med kommunistdravel borde kalla sig De Goda?

Nätforum får de anhängare de ber om, och Flashback är egentligen inget att fästa avseende vid. Utom när man får en så kallad flashback, en återblick.

Är det så att fascisterna vet om att de är De Onda och innerst inne är olyckliga över det, som riddar Kato hos Astrid Lindgren?

Eller är de bara avundsjuka på att den parlamentariska vänstern i borgarnas ögon ändå framstår som legitima motståndare? (ty borgarnas ögon är de ögon som räknas)

I sin utmärkta bok Främling framkastar Marcus Priftis förslaget att rasisterna bär på ett undertryckt dåligt samvete. När jag läste det misstänkte jag honom för att hänge sig åt idealistiska eller individuellla förklaringar. 

Det var hen som kom upp med De Goda på Flashback som för en stund återgav mig tron på att De Onda kanske känner på sig att de har fel.

Kännetecken på dold, offentlig rasism

”Vi är inte rasister” brukar Sverigedemokraterna säga. Och inte bara de. Finns väl ingen som är rasist idag?

Nej, inte om vi tänker oss förintelseläger. Men om vi tänker oss det som faktiskt finns här och nu: vardagens avståndstagande, diskrimineringen från arbete och bostäder, tron på nedärvda och åtskilda kulturer.

Förra veckan hörde jag en forskare som gav oss sju kännetecken på hur den dolda rasismen låter i det offentliga samtalet. Hans exempel var från USA, men genant igenkännbara också i den svenska debatten varifrån jag hämtat exemplen.

#1. Semantiska förskjutningar
t.ex. massinvandring, flyktingström, ”hur många..?”

#2. Projektion
t.ex. att det är immigranterna som vill leva för sig själva och är fientliga mot svenskar

#3. Diminutiver
t.ex. att immigranter är hjälplösa och okunniga och väljer fel särskilt kvinnorna

#4. Osammanhängande retorik
t.ex. sunda förnuftet säger... snart kommer alla att fatta… och byte av samtalsämne

#5. Storyline
t.ex. att vi borde komma över Förintelsen, eller att rasism är ett påhitt från överklassen

#6. Vittnesbörd
t.ex. att man sett immigranter begå brott, eller själv råkat ut för det

#7. Undvikande av hörbar rasism
t.ex. att man bara vill framföra viss kritik mot flyktingpolitiken

Den sista punkten är väl vad det hela går ut på: undvikande av hörbar rasism. Något vi i Sverige är skickliga på. Efter rasistiska incidenter är det lätt att säga: hon var klumpig, han uppförde sig illa, hen visste inte… Hellre vilken anklagelse som helst, än den som den drabbade just upplevt; de dumheter som klumpigheter som stammar ur rasism - kanske omedveten rasism. Eller icke hörbar.

Finns väl ingen som är rasist idag? När svarta barn kommer hem från skolan och gråter, för att de inte orkar med att vara svarta längre.

Dags för rättvisa

Vi har det roligt i småstaden. Idag var det högmässa med tema Star Wars, där lasersvärden hade smitts om till processionsljus. Vi läste en trosbekännelse som, innan vi gick över till det andliga, innehöll följande:

- Jag tror inte på den starkes rätt, på vapnens makt eller att våld kan lösa konflikter

- Jag tror på allas rättigheter, på den utsträckta handen, och på det rätta i att älska sin nästa som sig själv

- Jag tror inte på rikedomens privilegier, på rasåtskillnad, eller på en oförändrad världsordning

- Jag tror på en rättvis resursfördelning, och att alla människor har lika värde, och att en orättvis ordning är en oordning

- Jag tror inte att jag kan bekämpa förtrycken långt borta om jag tål orättvisan här

- Jag tror att rättvisan är en enda, där och här, och att jag inte är fri så länge som en enda människa är ofri

 ”May the force be with you”

Motbeskyllningar är Sd:s enda försvar

Om en person i det politiska parti jag tillhör gör bort sig, blir jag ledsen. Begår hen ett brott, blir jag både ledsen och arg. Men när en högt uppsatt Sd-ledamot gör bort sig finns det gott om skällande knähundar till hans försvar.
Inte ordförande Åkesson. Kort efter att ha gått ut med förmaningar om nolltolerans var han klok nog att fatta vad trovärdigheten hängde på. Åkesson som inte själv slåss, ”bara” skriver artiklar som hetsar mot islam, såg till att göra sig av med Almqvist. Återstår att se vad han gör med Ekeroth.

Men för sympatisörer på internet gäller försvar och motbeskyllningar, nästan vilka som helst. Göteborgsposten citerar ur stödet för Almqvist på fejsbok: ”Väldigt lågt att dra upp något som hände för över 2 år sedan. Vad du än gör låt inte detta påverka dig negativt. Stå på dig!” Hen skulle också kunnat skriva att det är väldigt lågt att förolämpa folk. Men här är det mest synd om Almqvist. Taskigt att åka fast i efterskott, liksom.

Många sverigedemokrater klarar inte av att gå utanför sin bubbla av konspirationer. ”Massmedier kommer att utnyttja detta till max, vänta er kanoner av angrepp!” Oavsett vad som utspelades på filmen ser de påföljden enbart som en långsint och illasinnad medieattack. Oavsett vem som först blev hotad och kränkt är slutklämmen att det är just Sd som alla är emot. Ett fåtal säger också rakt på sak att beteendet inte var något att skämmas för.

Relativisering är en annan defensiv metod: ”Babbe är väl inte värre än att säga svenne”. Ty det går alltid att leta upp någon som har gjort något lika illa, och då är det det andra som ska framhållas: ”Lööf hon får sitta kvar när dom festar upp miljoner av våra skattepengar.”.

Nästa gång jag kör för fort ska jag hänvisa till att det finns folk som kör ännu fortare, och se om det hjälper mig i kontrollen, och inbrottstjuven som står i rätten kan försöka få försvaret att dra upp Lööfs festande. Om många är irriterade på det, håller det väl som ursäkt?

Vilken rättskänsla har man när måttstocken inte är det goda, utan de fel som begås av andra?
Ingen rätt som stöder sig på svensk tradition iallafall.
Ingen annan tradition heller, bland hederliga människor.  

Fler som stöder Almqvist finns på Interasistmen

Storstad V, inland och kust

 Örebro - den stora småstaden i inlandet med imponerande fasader

där vattnet finns vid sjötomter, för de besuttna

 Göteborg - den lilla storstaden vid kusten, ovan trähus i Majorna

 Rejäla innerstadshus sedda från kongresshallen Gothia towers

...och en stämningsbild från Masthugget i november

De förlorade idag

Denna dag är bättre än någon annan dag att rekommendera kuslig höstläsning:
Martin Gelin, Den republikanska högern: republikanernas revolution och USA:s framtid. Med all rätt är denna reportagebok nominerad till Augustpris för årets svenska fackbok.

I boken får vi följa Gelin i spåren härs och tvärs över USA:s kontinent. Här möter vi reaktionärer och rasister, anarkistiska libertarianer, kristna fundamentalister. Alla är de överens om en sak: demokrater och liberaler måste tystas, de hotar nationens storhet.
Boken är lite överlastad och spretig, men spänningen upprätthålls genom de vedervärdigheter som avslöjas. Här finns nästan inga spår av författarens egna ståndpunkter, utan hela skildringen är beskrivande, utom att Gelin ibland påpekar ett faktafel. Den republikanska högern talar för sig själv.

Hur bibehålls och sprids den snedvridna världsbild som går ut på att sjukvårdsreformen är nazism, att foster har rösträtt och att det väldiga USA hotat av undergång om spanskan sprids som samtalsspråk?  
Delvis upprätthålls den genom gott fotarbete, som alla politiska aktivister vet. Men också genom korrupt lobbning på gränsen till utpressning, genom uppköp av mediakanaler som sprider propaganda och låtsas att de är avslöjande nyheter, genom att spela på människors rädsla med en effektiv lögnapparat. Sist men inte minst genom att undergräva demokratin genom att avsiktligt se till att skapa lagar och regler som försvårar röstandet.
Jo jag sa: regler som försvårar röstandet.

Jag önskar Obama lycka till. Det är inte mycket han kan göra, det är inte heller så mycket han vill göra sett ur en socialists synvinkel, men han höll reaktionärerna stången trots deras miljardkampanj.
 
Dessvärre kommer de igen, deras ihärdighet framgår också tydligt i boken. Och det är inte mycket vi kan göra, härifrån andra sidan jorden.
Utom att hjälpas åt att här i Sverige se till att de uppblåsta lögnerna och paranoian hos högerextremisterna aldrig står oemotsagda.

Sd och den svenska historien, kärlek med förhinder

Ännu en titt på Sverigedemokraternas riksdagsmotioner. En som tar oss till nya bottennivåer är 2012/13:K384: Avskaffa 1 Maj


Sd vill inte förstå att Första Maj för hundratusentals människor världen över är en högtidsdag. De skriver ”Till skillnad från våra övriga helgdagar är den inte knuten till en tradition som har omfattats av hela folket, utan endast av en ideologisk och politisk gruppering.”
Den ”ideologiska och politiska gruppering” som i slutet av 1800-talet började demonstrera på 1 maj gjorde det främst för åttatimmars arbetsdag och allmän rösträtt. Man kan med fog tänka sig att ”hela folket” idag är tämligen belåtna med att vi segrade i den kampen.

Sd anser att helgdagar ”bör inte vara kopplade till vissa politiska särintressens historia och till det konfliktskapande och söndrande”. Hur tänker Sd att den tidiga arbetarrörelsen skulle ha gjort? Skulle de för den allmänna enighetens skull ha gått med på att arbeta dygnet runt och att låta ett smalt skikt av överklassmän välja regering?
Det hårt arbetande folk som Sd säger sig värna (sålänge de är är födda i Sverige) utpekas plötsligt som ett särintresse – men vad det handlar om är att minnas dem som gick före oss i kampen för demokrati!

Sverigedemokraterna förnekar sig aldrig när det blir tal om klassamhället. De väljer alltid att glömma de motstridiga intressena mellan fattiga och rika för att tråckla ihop sin krampaktiga idé om den nationella sammanhållningen – en sammanhållning kring värden som alla omöjligtvis kan dela eftersom det handlar om makt. Den enas frihet går ut över den andra.

Som ersättning för Första Maj föreslår Sverigedemokraterna på fullaste allvar statschefens födelsedag eller Engelbrektsdagen. Tanken att jobb och skolor skulle stänga för att kungen fyller år är inget att spilla ord på. Men hur är det med Engelbrektsdagen? Hur många vet ens att det finns en sådan?

Inget ont om Engelbrekt, men han ställde till med en del kaos i dåtida statsapparat och som upprorsledare betraktades han knappast som den helande och enande gestalt som Sd flera hundra år senare gör sig illusioner om.
Men ska vi så långt tillbaka i historien bör vi också plocka lite bland recenta fynd: Om man får tro wiki gick Sverigedemokraterna år 1991 i ett demonstrationståg på Engelbrektsdagen den 27 april. Bland de 150 deltagarna fanns många skinnskallar och uniformerade aktivister från Vitt ariskt motstånd. Bland talarna fanns en veteran från Waffen-SS.

Det är genom rad på rad av omtolkningar, dåligt omdöme, förtigna ställningstaganden och illvilja som Sd snarare skändar än hedrar vår svenska historia.

Storstad IV: Växande Västerås

 Är Västerås en storstad? Den har vuxit snabbt, den har självmedvetande och framåtanda och stora klasskillnader. Ändå är det alltid i det gamla Västerås som vi besökare gärna dröjer...

 

Stadshuset i Västerås, ett kassiskt 60-talssmycke















Men idag är stadens främsta kännetecken: Galleriorna!

Storstad III, blick för Malmö

Malmö, den roligaste av svenska storstäder. Några korsvirkeskvarter är kvar från den danska tiden

medan kvarteren på Väster inte ser ut som någonting annat

 Från övre våningen ser man havet, om man står på ett bord!

 Mitt favorithotell påminner om ett Dakota i miniatyr

 När Malmö går in för arkitektur, gör de det med stil!

Politik och poesi återkommer till denna intima men vassa metropol.

Storstad II

Från den stora storstaden till den lilla. Norrköping var storstad men kom i bakvatten under industrikriserna. Här finns inga bilder på stadens stora sevärdhet, Arbetets museum. Bara några bilder på själva staden...

 som har genuin stenstadscharm.

Spårvagnstrådarna bildar spindelnät över gatorna

 Även en liten storstad kan vara ståtlig.

 Inte riktigt Östermalm, men bra likt

Stadsbibliotekets brutalstil ger ett annat intryck. Men det är snyggt på sitt sätt och fungerar alldeles utmärkt även för en tillfällig besökare!

Sverigedemokraterna mot folkbildning

Det var hos Motargument som jag fann gårdagens exempel på sverigedemokratisk motionsteknik – och i detta sammanhang betyder inte motion att spräcka blindtarmen på vasor och maror, utan att dra fram ett förslag inför riksdagen.

idag ska vi ägna oss åt motion nummer 2012/13;Ke328. Den kommer från Sverigedemokraterna och handlar om folkbildning.

Det verkar vara något som behövs. Folkbildning alltså, inte Sd.

Enligt Sd har folkbildningen sina rötter hos Grundtvig. Visserligen skriver de inte namnet, men om man redan hunnit skaffa sig lite folkbildning ser man Grundtvig rakt igenom beskrivningen av ”den tidens nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell samverkan”.

Grundtvig är i Danmark en odiskutabel storhet, vars remarkabla framgångar i vissa avseenden kan diskuteras. Men i Sverige är han inte särskilt uppmärksammad. När det gäller undervisning har vi hämtat vårt inflytande främst från tyskpråkiga länder och USA. När det gäller folkbildning, frivillig bildning utanför skolan, härstammar den främst från folkliga rörelser: nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Även från kvinnorörelsen och frikyrkan, men kanske i första hand arbetarrörelsen. Folket.

De socialkonservativa nationalistiskt sinnade ville av god vilja och omsorg om nationen dela ut bildningen i lagom doser.

Folket ville ta för sig själva, och skapade studiecirkeln, bildningsförbunden.

Sd:s motion kan vara lånad av Dansk Folkeparti och måttligt modifierad. Det försvarar inte förtigandet av arbetarrörelsens solidariska och upplysta bildningsverksamhet.

Förslagen då? Jo, de går ut på detta...

- Ensidig politisk eller religiös påverkan bör inte kunna uppbära statligt stöd inom ramen för folkbildningen

- Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap
- Allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, bör dras in. Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund

Sverigedemokraterna är bra på att säga vad de inte önskar. Men hur ska en myndighet som beviljar föreningsmedel kunna precisera exakt vilken verksamhet som ensidigt utövar politisk eller religiös påverkan och vilka som avstår från det?  

Hur pekar man ut vilka projekt det är som leder till motsättningar, när välformulerade ansökningar står mot varandra?

Förresten, vad är det för fel på motsättningar, när vi nu har motstridiga intressen?

Den enda konsensus vi kan begära att folk håller sig inom, är lagarna. Är det en annan, för oss andra obekant konsensus som Sverigedemokraterna vill fålla in oss i? 

 

För kännedom: Föreningar som uppmuntrar till lagbrott får inte bidrag idag heller. Det kan föreningar ljuga sig ur. Det behöver kontrolleras. Ju fler inskränkningar som införs, desto mer ökar kontrollen.  Hur går det då med folkets förmåga att bilda sig självt?  

Slutligen har jag alltid undrat över Sverigedemokraternas aversion mot det ”mångkulturalistiska” och vad de är ute efter. Det lär ju inte vara den på fransk terminologi grundade och etniskt blandade Operabaletten. Inte heller den på engelsk terminogi grundade, etniskt blandade fotbollen. Kanske vill de stryka Akropolis blandade basketlag och ungdomsverksamhet, saz-undervisningen i kommunala musikskolan eller möjligheten att läsa Haaretz på biblioteket?

Att lagstifta mot mänskliga motsättningar och skillnader är att lagstifta mot det mänskliga.

Föreställ dig ett sverigedemokratiskt maktövertagande.

Föreställ dig vilka myndigheter som skulle behövas föra att bevaka lagarnas upprätthållande mot kulturavvikare.

Föreställ dig vilka kvasivetenskapliga metoder som skulle tas till för att rensa bort splittrarna och rensa fram de sanna nationella gemenskaperna.

Sverigedemokrat, såklart. En inblick i självutnämnd självklarhet

”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek!” En länge missförstådd, god och vacker rörelse, det är vad Sverigedemokraterna vill vara. Politik och poesi har läst deras kommunikationsplan.

I planen beskrivs ganska många gånger i ganska yviga ordalag hur en sverigedemokrat ska vara - eller synas vara? Det är svårt att veta vilket.
Partitoppen är inte nådig mot de medlemmar som via internet sprider sitt hån och sitt förakt. Sådana tilltag kan få folk att tro att Sverigedemokraterna är arga och missnöjda! När det istället är tvärtom:
”Sverigedemokrater är förtroendeingivande, ansvarsfulla, omtänksamma och värnar gemenskap och likabehandling samt hyser en stark framtidstro.”

Länge har partiet varit den ”lilla idealistiska rörelsen som för döva öron påpekat att kejsaren faktiskt är naken”*, och detta så till den grad att de ”utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld” medan media tiger. Men nu ska de sluta vara martyrer, och detta trots sådana ”grova övergrepp /- - / som uteslutning ur fackförbund”**.
Nu ska de vara ännu mer idealistiska: ”Inte obildade och arga människor som drivs av hat och aggressioner.” Nej, det måste ju vara ruskigt att dra med sig obildade människor i politisk kamp – eller är det ruskigt bara när det märks? Så här ska det vara:
”Sverigedemokrater är engagerade, sakliga, omtänksamma och positiva.”

Det kändes kanske svårt att ge upp det länge lönsamma martyrskapet, men Sd:s ledning verkar ha insett att gnällperspektivet helt enkelt inte stämmer längre. De noterar ”den utveckling som både Sverigedemokraterna och medieklimatet i Sverige har genomgått de senaste åren har inneburit en betydande förändring rörande /--/ våra möjligheter att få komma till tals”.
Det vill säga, just det klimat som vi antirasister varnat för, där gränsen förflyttats och så att bilden av migration som problem börjar bli till norm.

Målgrupperna för Sverigedemokraternas ansvarsfulla, omtänksamma, gemenskapsvärnande budskap är:
- Värdekonservativa arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän
- Kvinnor: ”Vi har mycket att vinna på en ökad politisk bredd, ett lugnt och städat intryck samt en mindre konfrontativ och mer resonerande framtoning”***
- Förstagånsväljare

Du som fortfarande tvivlar, öppna ögonen:
”Det är den mest självklara saken i världen att vara sverigedemokrat”!

På Motargument finns en förträfflig granskning av Sd:s aktuella riksdagsmotioner. Några av deras konkreta förslag är:
- Märkning av skäktat / halalslaktat kött
- Avskaffad jämställdhetsbonus
- Intensifierat arbete mot svenskfientlighet
- Bevara de svenska ortnamnen i fjällvärlden

Självklart kanske, för en snäv och förskrämd skara. Men det mest självklara i världen? Nej, den är tack och lov större än så.


* = Kan någon tala om vad de menar?
** = Sd tror att facken är en sorts myndighet. Det beror inte på obildning förstås, utan på ovilja
*** = Det är väl självklart att vi kvinnor har behov av att det går lugnt och städat till

Storstad I

Nu kommer fotoserien Storstad*...
Den börjar i den största stad vi har, staden av glas och järn - här stenstaden Stockholm

 Birkastans nyklassicism

 Husrader sedda från Karlbergs station

 Markelius ritade kollektivhuset på Kungsholmen. Där har Birgit Cullberg bott.

 

 Östermalm är Stockholms enda verkligt vackra stadsdel -

även om Vasastan bildar fascinerande mönster när man ser den som Karlsson på Taket gjorde, eller som här uppifrån Wennergren center

* Förort och Småstad har körts tidigare i Politik och poesi