Reklam, graffitti, konst. Slavar och fria.

Hos Alliansfritt Sverige hittade jag den första bilden: Fascination, skapad i Bromsten av Circle.

I enlighet med stadens antiklotterpolicy riskerar konstverket att tas bort, trots att det utfördes lagligt och med ägarens tillstånd. Rena vanvettet.

Den andra bilden är från tunnelbanestationen Sundbyberg där konstverken klottrats ned så många gånger att de inte längre går att sanera. De är saboterade av klottrare som vågar påstå att de minsann också skapar konst. Rena vanvettet.

För många år sedan läste jag en intervjubok med graffittare, där frågan ställdes varför de förstör konst och gör turlistor oläsliga, men skonar reklamskyltarna. Svaret var att konsten kom ”uppifrån” medan reklamen var deras eget språk. Rena vanvettet.
Senare har jag även hört konstnärer – hippa eller uppgivna? – som accepterar att bli nedkladdade och ödmjukar sig med att deras konst då blir en dialog med samtiden. I analogi med det skulle den som lånar min Möjligt land på biblioteket och skriver över sidorna bli poet av det, och min poesi en replik i en dialog som jag inte har bett om att föra. Rena vanvettet.

Sabotera reklamen! Den kommer inte bara uppifrån utan nerifrån, utifrån, inifrån, runtomkring och mitt ibland oss, och är så förrädiskt manipulativ att den kan inge känslor inte bara av lockelse utan av tillhörighet. Ett språk för slavhjärtan!

Leve konsten!

Självständigt tänkande är inte heller att förakta.

Politik eller cement

Att vara allians är som bekant gott och dugligt. Att endast allierade kan regera, det är något som Alliansen och deras allierade media måste få folket att fatta före 2010.
Men i vår lilla stad har den rödgröna majoriteten just presenterat sin gemensamma budget, medan de borgerliga partierna i opposition inte bara kommer med var sin budget, utan också med var sitt förslag till skattesats!

Så lägg av med allt harvande om det arma folkets behov av gemensamma cementerade planer på tjugo år av enighet. Det är inte där dugligheten sitter. Utan i politiken.

I vår lilla stad vill moderaterna privatisera så mycket som möjligt, sänka skatten med 50 öre och skrota kultur och fritid. Vänsterpartiet har drivit jämställdhet, heltidsanställningar och förbättrad arbetsmiljö för skolbarn. Bara som ett exempel.

Sextimmarsdag även för barn

I dagens tidning utlovade Socialdemokraterna i Stockholm läxhjälp åt alla barn. Idag bedriver både föreningar och företag läxhjälp, så att det blir svårt att kontrollera kvaliteten. I det senare fallet kan det dessutom bli kostsamt för familjen.

Det folkpartistiska skolborgarrådet menar att läxorna är föräldrarnas ansvar, vilket är enkelt att instämma i om man med läxor förstår uppgifter som ska utföras i hemmet efter skoldagens slut - men variationerna i kvalitet kvarstår.

Hur kan S så lättvindigt utlova något för andras räkning? Om de lägger undan öronmärkta läxpengar, hur kan pedagogerna då utveckla studier utan läxor? Eller ska de ålägga rektorerna att prioritera in läxhjälp istället för något annat?

Några forskare menar att ett bättre sätt vore att förlänga skoldagen. Då kan barnen få kvalificerad undervisning efter behov. Vill man se resultat får man betala för det. Forskarna påpekar också svårigheten för föräldrarna att hjälpa till eftersom barnen idag ska lära sig andra saker, ibland på andra sätt.

Ta bort läxorna, som Vänsterpartiet föreslagit. Se till att barnen får studera i sin takt med den hjälp de behöver. Ge dem en fast arbetstid, och fyll fritiden med aktiviteter, föreningsliv, kultur, idrott och för den delen också hemma-mys och hänga-i-centrum.
Barn har flera behov - och olika.

Mer vänster i Uppsala har också bloggat

BARNTEVE?

Förr i tiden, när den fria republiken Rinkeby fanns, diskuterade vi hur fler medborgare skulle börja gå på de öppna nämndmötena. Slutsatsen blev att de kommer om politikerna hotar med att lägga ner ett dagis.

Femton år senare och fem mil därifrån håller allmänheten stilen. När offentlig verksamhet ska stänga måste de reagera. Plötslig närvaro, upprop, namnlistor. Det är bra. De kan ha fel, men den dag de inte reagerar är allting fel.
Nu står vi här med massor av folk, två politiker som ska förklara sig och en ur dvalan uppryckt lokaltidning. Plötsligt har vi också tevekameror mitt ibland oss – här ska den lilla människans kamp skildras! Turligt nog för teve är det en massa riktigt små människor här, så fotografen börjar hetsa dem till att hoppa, skrika och vifta med knytnävar.

Jag tvivlar på att den fotografen har någon större erfarenhet av knutna nävars kamp, och ser genast att han inte har någon erfarenhet alls av förortsungar. De behöver inte precis uppmuntran för att illhojta, och snart blir de påträngande, börjar klättra i hans stativ så han vädjar: Men jag är ju här för att hjälpa er!

Det var en intressant upplysning. Utan förundersökning, utan faktagranskning, utan någonting som helst utom ett nödrop från en bekant, utgår teve från att de ska hit och hjälpa folket. Genom att visa upp det mest rörande folket har; sina barn.

Men finns det ännu någon utom media själva som tror att deras uppgift är hjälp till den så kallade lilla människan? På kapitalismens villkor ska de till varje pris säkra läsar- och tittarsiffror. Detta gör de genom upplevelsevärdet hos den mänskliga lilla faktorn i en omänsklig värld; ett enkelt koncept.

Tidningarna är hybrider som på ledarplats med patos kan hylla den sittande regeringens förtryckande nytänk, samtidigt som de på vardagssidan visar jättevanliga människors livspussel med silverkant av positivt tänkande.
Men teve har ingen ledarsida, och enda gången de skäms är om de skulle tvingas säga: ett impopulärt beslut kan vara riktigt under dessa förutsättningar.
Hellre hetsar man då gapiga ungar för att få dem ännu gapigare.
Men inget barn har någonsin blivit hjälpt av det.

Romantisk rörelse

Tvärtemot vad som påstås, är det inte alla romantiker som har huvet i det blå. En hel del av oss tänker också. En av de saker vi brukar tänka är att dikten ska verka i förbund med människan, röra och beröra, ge språk åt ickespråkliga tillstånd.

En romantiker som nyligen tänkt väl är Andreas Björsten som i SvD påpekar bristen på mångfald i tidskriftsstödet. Kulturrådets satsning på några få stora tidskrifter skapar likriktning, in i den huvudfåra som idag heter språkmaterialism. Det betyder att den som vare sig roas eller oroas av det estetiskt korrekta laborerandet med skriv- och skiljetecken får veva stencilapparat.

Som Björsten påpekar: Det var meningen att staten ska stöda kulturtidskrifterna - inte styra deras inriktning!

På sikt kan det medföra att människor slutar läsa poesi och uteslutande vill höra den från scenen. Idag är det huvudsakligen inom estradpoesin som vi finner den röriga rörliga rörande lyriken.

Läkare om lärande

Gunnar Ågren, läkare och före detta generaldirektör för Folkhälsoinstitutet har kloka synpunkter på barn och betyg:
”I en skola där eleverna trivs och har inflytande följer bra inlärning. Hälsofrämjande arbete går hand i hand med bra pedagogiskt arbete. En lärare som är bra pedagog i sitt ämne är den mest hälsosamma läraren för eleverna.” Ågren är väldigt tveksam till betygsliknande omdömen från år ett, eftersom det inte finns några bevis för att de skulle förbättra skolan. Däremot kan han se en rad negativa effekter, så som ökad stress. ”Det bidrar förmodligen till att på ett tidigare stadium demoralisera vissa elever så att de inte upplever skolan som meningsfull,” säger Ågren, som tror mer på uppmuntran för att styra mänskligt beteende. ”Istället för att titta på betygsnivåer och kunskaper kanske vi skulle titta på elevernas och lärarnas hälsa, det är en väldigt bra indikator på om vi har en bra skola.”

Källa: Lärarnas tidning, pappersupplagan

Förr i tiden...

En sympatisk bloggare är HBT-sossen som här har en rak, konkret uppgift om Sverigedemokraterna.
I påföljande kommentarer hittar jag en sd-väljare som tänker på hur det var i ett obestämt förr, nämligen ”när jag var mellan 20 och 30 så kunde man lifta när som helst dygnet runt utan att vara rädd för att något skulle hända. Man våldtog inte, man rånade inte, man gav sig inte på flera mot en, man gav sig inte på tjejer.”
Kanske hade inte jag heller vett att vara försiktig när jag var ung. Men det har aldrig funnits en tidsperiod när våldtäkt, stöld och slagsmål inte skulle ha förekommit. Att just lilla jag har klarat mig helskinnad är inte ett politiskt argument.

Socialistisk reklam

Socialistiskt forum var storstilat. Tusentals personer trängdes i det härliga ABF-huset som bågnade av koldioxiden. Josefin Brink var där för att diskutera och kritisera privatiseringsvågen – men fotot är lånat* från Flamman, Sveriges enda oberoende socialistiska veckotidning!

SSU samsades med Ung Vänster vid samma bokbord. Grön ungdom är ju inte socialister, så de var inte där. Låt barnen fixa regeringsalternativet!
Men mängder av inbördes olika organisationer, så som Verdandi och Kubas vänner, höll låda och bjöd på kola, liksom feministiska tidskriften Bang som tog upp de intellektuellas roll, men var för tung. Inte att läsa, men att bära.

Här har vi välkända bloggaren Hanna i roligt arbete och samspråk vid Flamman-bordet. Se där så lätt det går att förena gammal och ny media!

Alla kan inte ranta på huvudstadens Forum, men alla kan få vänsterperspektiv på nyheterna! Flamman på papper kommer hem till din gamla vanliga svenssonbrevlåda för endast 43:- kr i månaden.

*fotograf: Anne-Li Lehnberg

Mäktigaste makten

Opretentiös undersökning i Fokus av Sveriges hundra mäktigaste. Den bygger på uppgifter från wikipedia och sedan en rankning av bland annat mediagenomslag. Inget viktigt men man undrar ändå... Någon fp-ledamot Camilla finns med på listan, liksom två sekreterare i statsrådsberedningen; Anna-Karin Alterå och Helena Dyrssen. För mig helt anonyma. Schyman är också med, en såväl ryktbar som beryktad person, men idag helt utan makt.

Ej med på listan är Josefin Brink och Katrin Kielos, alltså en framgångsrik vänsterpartist och en s-märkt opinionsbildare. Ej heller ser vi V:s viceordförande Alice Åström, eller Ulla Andersson som är vänsterns finanspolitiska talesperson och förhandlare, eller Siv Holma, kulturutskottets ordförande. Så förfärligt mäktiga är de väl inte. Men det är inte de andra heller.

Romsk kamp

Läs Lisa Bjurwald i DN om hur skolan sviker de romska barnen.

Svårigheten att få modersmålsundervisning i romani kan till en del förklaras med bristen på pedagoger. Svårigheten att nå skolframgång kan till en del förklaras med att många romska barn har hög frånvaro. Svårigheten med att gå i skolan varje dag kan till en del förklaras med ett bemötande av låga förväntningar och misstro; skolan sviker de romska barnen.

Att det är bättre i Sverige än i många andra länder kan till en del förklaras med engagerad romsk kamp mot diskriminering från 1960-talet och framåt.

Forum för förtryckta

Du som är i Stockholm på lördag 15 nov har all anledning att titta in i ABF-huset på Sveavägen. Inte bara för den sobert brutala arkitekturen, utan för Socialistiskt forum som pågår mellan kl 10 coh 18.

Forumet innehåller i år 79 programpunkter och är Sveriges största arena för vänsterdebatt. Den breda debatten som många efterlyser, den som ger plats både åt parlamentariker i plantskola och drömmande världsförbättrare. Kom och möt fackliga feminister under finanskris eller privatiseringsdrabbade papperslösa! Bland talarna finns Åsa Linderborg, America Vera Zavala, Tiina Rosenberg, Josefin Brink, Katrine Kielos och över hundra till! Jättegratis!

Om en annan värld är möjlig, det är jag inte säker på. Men den är nödvändig.

Symboler och stereotyper

11 kvinnor skriver i en debattartikel angående Halal-TV att ”beslöjade programledare ges oinskränkt rätt att kränka alla medborgare som avskyr patriarkala värderingar”. Men i det första programmet, det enda jag sett, kom programledarna inte ut med mer än fnitter och naiva frågor. Kränkningen verkar för de 11 vara framkallad av programledarnas sätt att klä sig, då de skriver: ”Slöjan är ingen klädsel. Den är ett religiöst påbud med tydliga patriarkala värderingar och en symbol för förtryck.”

Ja, dessvärre är den det. Också. Lika väl som den faktiskt är ett klädesplagg. Somliga bär det. En del trivs i sjalen, andra bär den av tvång eller gruppkonformism. Åter andra avskyr och fruktar den, då den övergått från tygstycke till symbol.
Ett sätt att värna dem som kränks av sjalbruket är att svensk television aldrig ger ett jobb åt en kvinna i sjal och helst inte visar beslöjade kvinnor utan en förklarande fotnot om riktiga och felaktiga värderingar.
Ett sätt att verka för ett jämlikt samhälle är att även kvinnor som döljer håret ska ha en möjlighet att arbeta som journalister eller filmare på lika villkor.
Observera: Halal-TV är ett inte exempel på det senare. Det är rena exotismen, en programidé som verkar bygga på att stereotypen Slöjtjejer ska ersättas av stereotypen Gulltjejer.

De 11 skriver: ”Halal-TV är en skymf mot det sekulära samhället i synnerhet vid en tidpunkt när det i dagarna rapporterats hur en trettonårig flicka offentligt stenats till döds i Somalia av islamistisk milis som straff när hon försökt anmäla en gruppvåldtäkt. ”
Det var stora ord om ett litet teveprogram. Men jag kan hålla med om att det jag såg var åtminstone skämmigt. Eftersom det bekräftade hur långt vi är ifrån de media vi skulle behöva.

Media med plats för nyheter om trettonåringar i Somalia lika gärna som stormorsor i Alaska.
Media med allvarligt menade diskussioner om etik och ideologi med plats för eftertanke och oliktanke.
Media med uppdrag granskning, inte av vem som hälsar på vem utan av makt – och även av sekter med makt. För det senare, se Jinge om wahhabismen (som jag kortfattat hört omtalas som den saudiska missionen, bland annat av folk med sjal).

Något att se fram emot

Detta är inte inte grinden till en uppfostringsanstalt, entrén till ett adligt residens eller infarten till en lantlig asyl för vanvettiga.
Det är ett servicehus för gamla* människor. På gården finns en flagga med texten: ”Ett boende att se fram emot.”
Bevare oss alla!

Passa även på att läsa Hanna om ättestupan



* Finns det fortfarande någon mer än jag som säger gamla om folk som är gamla? Istället för äldre som vi faktiskt är allihop, jämfört med den som är yngre.
Gammal är inte ett fult ord. Gamla ting har stort värde. Och människor borde vara värda mer än ting.

Moderaterna om diskriminering

Det är ingen nyhet att större delen av Alliansen numera delar nationalisternas uppfattning att immigranter skapar problem och att diskrimineringen är något av en myt. Det är ändå förskräckande när Åse Petersen på Aftonbladet ger en första inblick i Moderaternas rapport om flyktingpolitiken.

”Lyckas vi inte bättre än i dag att se till att de som flyttar till Sverige både försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället, skapar vi grogrund för allvarliga konflikter”, är vad Billström m fl konstaterat.
”Vi” ska läsas som både majoriteten och de aktiva. Vi som fixar, vi som ser till saker, vi som eventuellt ger folk jobb och som kontrollerar vilka ideal de respekterar. ”De som flyttar till Sverige” är en passiv potentiell konflikthärd för ”oss” att lyckas med.

Enligt Petersen använder Moderaterna ordet diskriminering en enda gång i sin rapport, nämligen här:
”Numera tar Sverige nästan bara emot asylsökande och deras anhöriga och vi skapar alltför ofta områden med trångbodda bidragsmottagare och skäms lite till mans över känslan att även svenskar verkar diskriminera.”

Petersens lysande sammanfattning lyder: ”Diskriminering är alltså mest en ’känsla’ hos infödda svenskar. Tydligare kan moderaternas perspektiv inte bli. ”

Tack till Ett hjärta rött som upptäckte det först!

När moderaterna skriver "även svenskar" låter det som en ofrivillig parafras på Allen Preds bok "Even in Sweden" (se foto) där denne usa:n och forskare ger en kraftig spark åt självbelåtenheten över att problem är något som andra har.

Bildt mot diskriminering

Kalle Larsson (V) har i riksdagen frågat vad den svenska regeringen gör mot förföljelsen av romer i Europa. Han tar upp Neapel-pogromerna och den italienska regeringens uttalanden om ”fördrivning” när romerna jagas ifrån sina tältläger, liksom registrering av romska barn genom fingeravtryck. Larsson sätter detta i samband med säkerhetspolitiken mot illegal immigration som också den syftar till att uppfylla vallöftet om att ”jaga romerna ut ur Italien”.
Eftersom Sveriges regering hittills inte har kritiserat den italienska, frågar Larsson hur nu Sverige inom EU-samarbetet ska ställa krav på att medlemsstaterna efterlever konventionen om de mänskliga rättigheterna?

Larsson får svar av utrikesminister Carl Bildt, som inskärper betydelsen av minoriteters rättigheter och vikten av att leva upp till de överenskomna normerna inom EU. Han upplyser om att regeringen visst inte saknar insikter i den italienska situationen. Man känner bland annat till att Italien tidigt informerat EU-kommissionen om sina planer på folkräkning av laglig och olaglig bosättning. Det visade sig då att folkräkningen alls inte är diskriminerande utifrån EU:s ramverk, eftersom ingen specifik folkgrupp var utpekad.
Men den svenska regeringen ska följa utvecklingen. Den tar nämligen avstånd från diskriminering.

Den gör det helst lite på avstånd, skulle jag vilja tillägga.

Skolkrisen

Skolan nästa krisbransch! utropar Fokus i en artikel om överetableringen av skolor. När lycksökarna ska in och konkurrera på marknaden måste någon slås ut. Kanske en skola nära dig..?

Mer om segregationsspiralen skolor och områden emellan och hur den förstärks av skolvalet kan ni läsa i senaste Invandrare och Minoriteter. Där skriver sociologen Nihad Bunar:

"Valfriheten är ett instrument som hittills har betonat gränsdragningar snarare än gränsöverskridande. Det viktigaste just nu för skolor i mångkulturella områden är att bryta den fysiska, sociala och mentala isoleringen. För detta krävs en skolpolitik som befrämjar skapandet av mötesplatser mellan barn coh ungdomar som växer upp i olika delar av staden, till exempel genom att inrätta gemensamma profiler, ha fler utbyten och gemensamma aktiviteter. Att bussa barn mellan olika skolor eller rita om upptagningsområdena kommer inte att fungera därför att valfriheten öppnar möjligheten för medelklassen att rösta med fötterna och lämna ’integrerade’ skolor. Krasst uttryckt behöver vi en skolpolitik som ger föräldrar och elever med migrationsbakgrund det de efterlyser, nämligen mötesplatser med majoritetsefolkningen, utan att för den delen skrämma bort den breda svenska medelklassen.
Samverkan och samarbete istället för ensidig konkurrens kan vara en bra utgångspunkt i ett perspektivskifte som skolan måste genomgå om den ska präglas av ökad likvärdighet och ha en integrationsroll i samhället.”
(citatet något kortat)

Babbelteve och halal-hälsning

Har läst hundrasjutton bloggkommentarer till Jinge om hur man bör eller inte bör hälsa korrekt (eller halal). Det borde jag väl ha begripit: det är handslaget som är den stora frågan, inte televisionens innehåll och standard!

Och riksmedia hänger på. SVT1 ikväll kl 22 påannonserar:
”Kan man leva i Sverige och samtidigt vägra att ta folk i hand? Frågan ställdes på sin spets i Halal-tv i måndags. Sedan dess har debatten rasat. Är det ohyfsat och avståndstagande av en muslim att inte inte skaka hand? Eller är det rent av rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim? Vem har rätt?”

Låt oss ta det långsamt så att alla televisionshjonen förstår:
1. Ja, man kan leva så i Sverige. Folk har gjort det i flera år och det är inte dödligt.
2. Nej, frågan väcktes i Halal-tv genom ett avslöjande som strängt taget låg utanför programmet. Spetsa till en fråga kan man bara göra under en pågående diskussion. Som i tablåtexten ovan där två beteenden ges kategoriska omdömen.
3. Det är inte någon fruktbar öppning att gå in i en diskussion genom att hårdra en fråga och söka efter vem som har RÄTT.

Detta mediaspråk är under all kritik. Inte konstigt att programmen blir nojsiga och debatterna spårar ur när de inte ens försöker tänka.


För att återgå till hälsningsritualer...
så mycket ohyfsat folk som man möter, har Koran-stödd ohyfs åtminstone en förklaring.
Utvisning till jordhåla skulle jag däremot gärna vilja se av dem som högljutt babblar på tunnelbanan.

Den som avstår från att handhälsa visar sin sorts hyfs inför en för mig ogiltig auktoritet. Jag kan säga att jag blir ledsen, och personen i fråga kan beklaga det, men likväl föredra att behålla sina vanor.
Det kan helt enkelt inte vara någonting så besynnerligt i att vi i ett modernt, rörligt samhälle gör saker annorlunda och stör varandra.
Det kan inte heller komma som en nyhet att människor kan vara ganska besvärliga.

Grattis

Grattis Obama! skriver Vänsterpolitik
Min USA-hatande vana trogen blev jag lite sur. Hade inte tänkt mig att de nånsin skulle göra rätt däröver. Men nu gjorde de det, så: Grattis Obama.

Hoppas han håller. Och isåfall att han överlever.
Om ni minns så löd frågan från början: Vad står Förenta Staterna lättast ut med, en svart eller en kvinna?

Om bittra och intelligenta personer

Kielos har ofta en del att säga. Senaste toppformulering var: ”Sen när är det ’bittert’ att prata om jämlikhet? Och om det är bittert, kan inte Mona Sahlin bli lite mer bitter? För att inte tala om Reinfeldt. Bitter är det nya vänster. Tydligen.”

Så är det. En smula kritisk till vinstmaximering? En smula skeptisk till att marknaden löser alla problem? Aha, gammal och bitter.
Jag skulle kalla det någorlunda klarsynt. Men jag är ju gammal och bitter själv. Eller med ett normalt språkbruk, vänster.


Därutöver kommer Kielos med upplysningen att Pär Nuder är intelligent. Minsann - så lät det inte när han skulle presentera EMU och pratade om hur underbart det var för ungdomar i öststaterna att få resa utomlands.
Det verkar faktiskt som om han trodde att vi som lyssnade inte var särskilt intelligenta. Men det är ju ett misstag som vem som helst kan göra..?

Tyst i DN, fnitter i teve = halal?

Vad är det främsta hotet: vänstern, eller fyra år till med en borgerlig regering?
Det frågar sig vänsterföreträdare i Stockholms län i en replik till de lokala s-politiker som försökte sig på ett ultimatum till Ohly.

DN tog inte in repliken. Den saken får vi som vanligt sköta själva.


Eftersom datorn strular passade jag på att se Halal-tv. Det var fnissigt, fjantigt och ytligt som teve brukar. Ett positivt inslag var bilden på en hijab-försedd väderuppläsare. Den gick okommenterad förbi, men faktum är att den dag det går att urskilja någon språklig eller utseendemässig mångfald i den grå raden av nyhetsankare, väderspåmän och frågesportbabblare, den dagen behöver inte särskild halal-tv göras.

Svensson har bloggat