Jul i Betlehem

“Korset restes redan i Betlehem. Och krubbans plats är på Golgata.”
Så skrev Dag Hammarskjöld. Det ligger både politik och poesi i det, förutom religion.

Poetiskt vinklat säger det att alla tider är samtidigt och det som hände då, händer nu. När barnet föds höjer Döden taktpinnen och slår in tempot för barnets färd i det brusande flöde som är livet tills Maestro slår av.

Politikens vinkel är tårarna hos mödrarna i Gaza, tårar som inte får räknas om hennes döda barnen kastat sten över gränsen, gränsen som är en mur över vilken de visa inte kan ta sig fram.
Krubban i Betlehem, ett hot. Vilka barn ska få leva idag?

Sett ur religionens vinkel talar citatet om livet och döden som den stora cirkeldansen. När bebin drar sitt första skrik börjar plågan, när askan efter en kropp hamnar i jorden kan nytt liv spira.

Korset restes redan i Betlehem, och krubbans plats är Golgata.
Varje födelse och död är länkar i ringen, i det under vi alla är delar av.

Två snabba

Dagens bästa kvitter:
Carema tar över driften av Nord-Korea!

För övrigt har jag gästbloggat hos Clarté med en kommentar till Ulf Lundells senaste bok Allt är i rörelse. Vilket det inte är i den boken.

Med tvekan godkänt till regeringssajten

Avslöja myter? Eller ge dem extra tyngd? Med all respekt för inriktningen känner jag ändå skepsis inför regeringens hemsida där olika integrationsrelaterade påståenden bemöts.
Till att börja med uppskattar jag inte att sidan söks på www.regeringen.se/tolerans. Varje gång vi använder ordet tolerans bekräftar vi att några sitter hemma med normen och andra håller sig med ovanor som vi kan välja att tolerera.

En smula smidighet och tolerans i vardagslivet skadar aldrig, men rasism är inte en fråga om privata attityder.
Om den frågan har regeringen och jag aldrig varit överens. Det förtar inte att sidans uppsåt är gott och det mesta av innehållet likaså.

Regeringen kallar sin artikel för att bemöta ”nätmyter om invandrare”, men lika mycket handlar myterna om situationen i Sverige, om anpassning eller brist därpå hos såväl minoritets- som majoritetsbefolkning. Och vad regeringen har valt att koncentrera sig på är några av de grövsta myterna. Jag saknar de i vardagskonversationen ofta förekommande ”men barnen måste väl iallafall lära sig svenska först” eller ”tror du vi skulle få göra som vi vill i Saudi-Arabien”.

Fler oemotsagda uppfattningar är Folkpartiets idé om att folk måste mutas med pengar för att lära sig landets umgängesspråk och Moderaternas okänslighet för grymma utvisningar genomförda på Lucia-morgonen.

I en DN-artikel framförs kritik från Bjurwall och Lodenius, som kan de här frågorna. De menar att sajten kan ge fördomarna extra tyngd genom att de bemöts officiellt. Varje gång en myt upprepas - även i god avsikt - riskerar vi att förstärka den. I artikeln påpekas också att frågorna måste drivas från föreningshåll eller av en oberoende aktör, inte av regeringen.

Inte av den regering som la ner Integrationsverket, kan tilläggas. Men Centrum mot rasism finns kvar, och detta är en uppgift för dem - vem synliggör deras verksamhet, utom för att förlöjliga den?

Men okej, Alliansen. Så här strax före jullovet får ni godkänt för ert försök. Men ni kan säkert jobba mer med läxorna!
Vänstepartiets Christina Höj Larsen har ett inlägg mot er inhumana flyktingpolitik. Ta den till er, så kan ni satsa på VG sedan.

Kunden har aldrig rätt

Häromdagen anmärkte jag på ett hotellrum, i tron att jag skulle bli erbjuden ungefär en glass som ersättning. Men istället sa receptionisten att jag hade fel. När jag envisades med att mörker om natten är ett vanligt krav att ställa skrattade hon åt mig: ”Ska tänka på det till nästa gäst!"
Affärsvärlden bygger på individens behov, så nästa gäst intresserar inte mig.
Det är en annan sak i offentlig verksamhet, där kan vi verka för kommande generationers behov. Kunde, iallafall.

Man föds inte till gnällkärring, man blir det. Som ung beklagade jag mig aldrig över dålig service. Arbetarklassen gjorde inte det. Det var något som måste läras in, att säga att man ville ha det man betalat för. När det lönade sig fick man ungefär en glass.

Som ung offentliganställd lärde jag mig något annat också: att vi byråkratiska regelryttare inte skulle läxa upp folk, utan lära av de privata affärsidkarna, de som på praktiskt taget ideell basis slet ihjäl sig med att alltid ge kunden rätt. Förvisso fanns det lärdomar att dra ur det – men trettio år senare måste de ”offentligt ansatta” (som det heter på danska) slicka golven för att på ett artigt sätt krångla sig ur det för allmänheten tydligen kränkande faktum att en tjänst ska levereras i enlighet med politiska beslut.

Under de trettio år som gått märkte jag så småningom att de stackars förtryckta hantverkarna i sitt lidande under statliga regelverk inte längre ville ha mina simpla uppdrag. Snickaren fnös åt mina skåp, rörmokaren skulle hämta en grej i bilen och höll sig borta i tre veckor, målarna krävde att mitt jobbschema skulle läggas om för att göra ett dyrbart besök. Under samma tid lärde sig servicepersonalen att det inte kostar dem något att vara oförskämd.

Ett uselt hotellrum är värt en snorkig kommentar. Det felvända dörrhandtaget slipper jag betala för efter ett halvårs väntan, som om det vore en förmån att få oanvändbara varor gratis.

Kunden har aldrig rätt. Utom när hon vill ta hämnd på de nedskurna tjänsterna inom offentlig verksamhet.
Kunden har knappast rätt att vara kund. Hon är ett råmaterial som håller den privata företagsamheten igång.
Vill hon inte gnälla kan hon väl låta bli att köpa något.

Luciabeslutet

Luciabeslutet fattades år 1989 då socialdemokrater och moderater ingick en uppgörelse om att inskränka flyktingmottagandet som fram till dess varit tämligen generöst och humant.

Lucia 22 år senare kan de fira genom ett grymt avvisande av en barnfamilj i Ånge?
Vill du veta mer om det, läs Kalle Larsson på Flyktingbloggen

Att någonting är i enlighet med lagen betyder inte att man inte får protestera mot det. Polisen kan vägra utföra sådana order.
Och folket i Ånge protesterar.

Är det partiets fel?

Idag kan man läsa en intressant intervju med en av dem som kan bli ledare för Vänsterpartiet; Jonas Sjöstedt. Något urtypiskt i sammanhanget är att tidningen inte kan eller bryr sig om att skriva rätt namn på övriga kandidater. Andersson och Dinamarca klarar de, men sedan ska det vara Hans Linde (inte Jens Holm, även om han också är en hyvens prick).

Sjöstedts politiska ståndpunkter är förträffliga – som denna till exempel: ”Vi går faktiskt igenom en kris för det kapitalistiska systemet. Då måste vi våga vara systemkritiska och föreslå reella maktförändringar där demokratin växer på spekulationens bekostnad. Det är vår själ i politiken.”

Sjöstedt beskrivs ofta som tydlig och rak, den skarpaste politikern av de fyra kandidaterna. Enligt tidningen säger han själv att han är den enda ”som vågar prata i termer av ekonomisk makt och att vi är ett socialistiskt parti” (nej: han är inte den enda). Men han ”tänker inte driva fråga om att förstatliga näringslivet”. Detta kan vålla bekymmer. Inte att han avstår från utspel i utopiska frågor! – det är inte en partiledares uppgift, hen ska arbeta på lång sikt och med förnuft. Bekymren kan uppstå ur de enorma förhoppningar som många kamrater knutit till Sjöstedt. Honom ska vi ha! – och då tänker man sig att han tufft och rakt och skarpt och tydligt och medryckande dra med sig massorna i kampen för socialism...
Men han kommer inte att driva frågan om att förstatliga näringslivet. Han kommer inte att se till att privatskolorna läggs ned. Han kommer inte att införa sex timmars arbetsdag och lika lön för lika arbete. Hur i alla helgons mörker skulle han kunna göra det?

Politik är inte en show, den utspelas i ett sammanhang. Dagens sammanhang är kapitalets hegemoni. Och i slutet av intervjun börjar jag undra hur Sjöstedt tänker om det, om politikens idag mycket trånga villkor. Det är när han får frågan om Vänsterpartiet kan exploatera ett politiskt vakum, och svarar: ”Absolut, det är bara vår egen förmåga som hindrar oss. Men det har den gjort förut.”
Det är inte mycket till förklaring. Att det är partiets fel. Det är framför allt inte den förklaring jag vill höra av någon som eventuellt ska leda sagda parti.

Bortsett från det kan Sjöstedt nog bli bra. Bara ingen förväntar sig att han ska flytta berg eller motsvarande hos svenska folket. Det kunde inte Ohly heller, som också var en bra karl, skicklig politiker och god socialist.
Det är ett försök till lösning som kallas "mera av detsamma".

Intervjun finns här.

Normalläge?

Börjar vi närma oss normalläge igen? I brist på nyheter om islamistisk terrorism återbrukar tidningarna de gamla. Breivik däremot är mentalsjuk medan Sverigedemokraterna är ett ansvarskännande, regeringsstödjande parti.

Den som vantrivs med normalläget rekommenderas att läsa Mustafa Cans artikel.
Den handlar om diagnosen av Breivik och därmed om vårt samhälles sätt att hantera ondska. ”Utøya lär oss att det inte måste finnas en motsättning mellan galenskap och ideologi, att ’galenskapen’ kan vara själva grundförutsättningen för ideologin” - så lyckas Can förklara det komplexa.

Breivik är lika klok som vilken kallt kalkylerande massmördare som helst. Eller omvänt: alla som hyser extrema livsåskådningar och är beredda att dra konsekvenserna av dem ska sjukförklaras. ”Extremister, oavsett politisk färg, religion och etnicitet, lever på sätt och viss i en helt schizofren sinnevärld, men det betyder inte att de per definition måste vara schizofrena” säger Can.

- - -

Roligt påhitt / påhopp från fejsbok: ”Lena Mellin: ’Trots all dynga jag spridit om Håkan Juholt i månader och så fort jag kommit åt, så ligger Alliansen och de rödgröna lika i mätningen. Fan, vad gör jag för FEL?!’

I verklighetens Aftonblaska ägnar sig Mellin åt icke-nyheten att blocken ligger opinionsmässigt lika trots att Socialdemokraterna backar. För att förmedla detta krävs 2400 tecken och lika storslagna ordval som när viktiga saker som klimatkrisen eller schlagertävlingen står på spel: rekordhögt - historiskt lågt - nästan exakt lika många - historiskt mönster - tvekampen - historiskt skifte - genombrott - historiskt låga - krisen - världsbild - historiskt maktskifte - -

Försök till historieskrivning i all ära, men jag tycker jag historieberättandet på fejsan var bättre.

Nya caremor att vänta

Hörde i radionyheterna att det kommer att bli tvång för kommunerna att privatisera sin äldreomsorg. Med hjälp sitt extrema stödparti, Sd, kommer regeringen att genomdriva sin högsta prioritet: privat ägande. Kapitalism - ja! Demokrati - nej!
Lagtvång innebär att det kommunala självstyret sätts ur spel. Det är en del i Alliansens framgångsrika kamp såväl ideologiskt som praktiskt för att sabotera välfärden och berika företagarna. Därför kan det göras utan att kommunmedborgarna tillfrågas, utan att kvaliteten ökar, och utan att några som helst lärdomar dras av Carema-affären.

Kjell Hanseklint har bloggat. Även Hanne Kjöller skriver bra, fast hon har den uppfattningen att Vänsterpartiet inte har sagt någonting. Det tillkommer kanske inte henne som skribent på landets största tidning att hålla så noga reda på sådant?
Vänsterpartiets principiella hållning till vinstdrivande omsorg borde vara klar. Riksdagsledamoten Eva Olofssons uttalande i det aktuella fallet finns här.

Retoriken i antipolitiken

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.

Speldjävulen sitter i landstinget

Spelberoendet är en farsot som går genom landets kommuner och landsting. En av de som sitter värst fast i spelandets träsk är borgarna i Stockholm.

Röda korsets förnämliga vård och rehabilitering av tortyroffer tvingas lägga ned. Inte därför att de sköter sin verksamhet illa - tvärtom. Inte därför att de saknar erfarenhet - 25 år skulle väl räcka. Inte därför att de saknar förtroende - tvärtom, människor från andra länder känner ofta till Röda korset som en human och opartisk organisation.

Röda korsets behandlingscenter i Stockholm läggs ned därför att Alliansen för kapitalism funnit ett billigare lösning. Nu ska ett privat företag utan erfarenhet på området ta över de marknadsandelar som heter traumatiserade och olyckliga människor.
Även Danderyds sjukhus måste göra nedskärningar inom rehabverksamheten när spekulanterna vunnit upphandlingen.

Röda korset kommer att överklaga beslutet, men förhoppningarna är inte stora.
När speldjävulen slår till ryker humanismen, antingen det är gamla mormor eller tortyrskadade flyktingar som drabbas.

Källa: Sändaren

Föraktet på Lundsberg

Pennalism är ett annat ord för mobbning, som bara används när det är fråga om internatskolor. Just nu pågår en utredning om Lundsberg, och att det förekommer våld där likaväl som på andra skolor är inget anmärkningsvärt. Det obehagliga är att barnen bor på skolan så att den som är utsatt är utsatt hela tiden. Ännu mer obehagligt är att en del barn inte vill berätta för sina föräldrar, vilka ofta är gamla lundsbergare som månar om skolans rykte, sina egna festliga minnen och sitt barns image.
Det är aldrig roligt att ses som förlorare, men det måste kännas totalpest när en enig omgivning uteslutande går in för att fostra vinnare. Oavsett vad som hänt i det nu aktuella fallet verkar Lundsberg vara en egendomlig miljö att växa upp i.

Överklassen och de som gärna vill köpa sig in i den har Lundsberg som sitt kontaktcentrum. Där ska barnen träffa Betydelsefulla Personer som de i fortsättningen kommer att möta i bankpalats och styrelserum. Där ska man knådas till deg och bakas i form. Individuella behov har ingen plats, förutom att du kan få välja mellan ridning och segling.

”Skolan har funnits i över 100 år så risken är stor att det bland eleverna finns något som inte passsar in, de blir oftas entledigade enligt skolans regler” skriver en kommentator på nätet.
Elever som inte passa in i skolans form blir - entledigade? Menar han ”relle” som det heter i Guillous roman Ondskan?
Tydligare än så kan inte Lundbergs berömda skolanda uttryckas.

Hur tänker eleverna själva? Så här berättar Expressen: När de yngre eleverna fick tillåtelse att använda köket om kvällen reagerade flera av de äldre med att ”skolan sjunker ner i den kommunala dyn”.

Har vi egentligen en aning om hur mycket överklassen föraktar oss?
Isolerade i sin trånga lilla värld blickar de ut på oss, patrasket. Om det bara inte drabbade barn kunde de gärna för mig få banka skiten ur varandra därinne.

Kom detta ihåg: Du ska inte avundas överklassen, ty de har aldrig fått lära sig något bättre.

Ryck upp er, unga feminister

Seminarium om jämställdhet. Trevligt att få lyssna på forskare på arbetstid och roligt att se engagerade kolleger som förstått genussystemets betydelse. Mindre roligt var det dock att upptäcka att de här unga kvinnorna skaffat sig en helt andra kategoriseringsproblem.
En tyckte det var hopplöst att jobba på en arbetsplats där alla ser ut som hennes mormor.
En undrade vad hon ska ta sig till för att de gamla tanterna ska höra på henne, för männen har man ju med sig på ett annat sätt.
En liten grupp målade upp det formliga skräckscenariot: Hur kommer det att bli när man är 37 och bara går där på jobbet och ingen ser en längre!?

Om horisonten går vid 37 år är man inte så litet begränsad. Jag upplyste småtjejerna om att jag har jobbat i ytterligare nitton år och lever än. För även om ingen ser mig är jag alldeles säker på att någon hör mig.
De skruvade lite generat på sig. Typiskt tanter att bara såga dem sådär.

Att skylta med sin genuskunskap och missa sin åldersfixering är inte bara inskränkt och småelakt utan dessutom kontraproduktivt. Gubbarna har alltid sagt ”vi måste se till att släppa fram de unga tjejerna” - men inte är det för tjejernas skull!
Äldre män har alltid velat ha unga kvinnor omkring sig, dels därför att det är behagligt (eftersom man inte hör dem), dels därför att de är rädda för de unga männen. Det är ju de som är konkurrenterna, som ska ta över.
De äldre kvinnorna sitter där på hönspinnen strax under glastaket, och så enkelt var det inte att ta sig ens dit. Så det är bara att fortsätta...

När jag fick mitt första jobb var också jag besvärad av tyngden hos äldre kolleger, men då för tiden sa vi inte sådant högt. Det stred mot de värden vi höll på, som jämlikhet och solidaritet. Idag har samhällets åldersfixering gått så långt att det ingår i normen att yttra sig negativt om och till äldre personer, som att det visar på verklig självkänsla och framåtanda.

Så ryck upp er, unga feminister. Slåss mot de mönster som fångar oss, istället för de rynkor som fårar oss. Bli 37 år och kom igen!

Riskerna med kapitalism

Kanske borde jag bloggat tidigare om min upprördhet över Carema. Men det verkade så förutsägbart. Eller också var jag inte så upprörd som det förväntades.
Regeringen har sålt välfärden, spelat bort skattepengarna och sänkt skatterna. Precis som de lovat. Företagare använder våra skattepengar som startkapital för att skapa växande vinster och fler företagare. Precis som de lovat.
Upprörda är vi väl varenda dag - inte bara när det går för långt.

När det går för långt träder företaget fram och ber ödmjukt om ursäkt. De har insett att det är fel - på personalens utbildning. De kommer de på idén att satsa mer på kvalitet, den kanske lönar sig bättre? Den största risken i dethär är att ett enskilt bolag sanerar sin verksamhet så att spelet underlättas för de övriga, eftersom det är vad regeringen vill.

Riskkapitalister kallas de här företagarna. Inte därför att de riskerar våra liv och vår hälsa. Inte heller för att de riskerar att bli av med allt och stå på bar backe, för det gör de inte. De kallas så därför att det så länge har varit omodernt att tala om kapitalism att när inget annat begrepp finns att ta till måste det snyggas upp med en förstavelse som antyder mod och dådkraft.

Kapitalister har chansen och tar chansen, det är vad systemet bygger på. De som gillar detta system gillar att vinsten är överordnat intresse, men de kommer ändå och gnäller när de upplever att det gått för långt i det enskilda fallet.
Med borgarnas oförmåga att urskilja strukturer förblir Carema-skandalen ett undantag, inte ett symtom. Eller så kan den ses som en katastrof - för företagets rykte.

Kort efter Kristallnatten

Larsmo skriver i DN om den kritik som finns mot att göra fiktion på Förintelsen. Han menar att det väsentliga i fiktion är att det är bra fiktion, oavsett ämne, och i grund och botten är det nog så. Ändå anser jag att vi författare bör vara mycket stränga mot oss själva innan vi börjar fabla om Förintelsen.

Genren är inte ny, den fick sitt genombrott med teveserien Holocaust. Det otäcka då liksom nu var att få höra av vanliga normalbegåvade personer att historien blev trovärdig först när den fick en intrig om några välspelade huvudpersoners spännande men sorgliga livsöden.
Skrynkliga svartvita foton omsorgsfullt bevarade från plattformar och lägerplatser tycktes platta och oskarpa i jämförelse med Meryl Streeps tårfyllda ögon. Är mänskliga förståndsgåvor så futtiga?

Larsmo hänvisar till den viktiga oenigheten mellan Wiesel och Kertész:
”För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare - -: ’Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.’ Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till - -: att närma oss det som annars knappast går att förstå.”

Om det är så – om! – att vi inte kan närma oss en förståelse genom vittnesbörd utan endast genom litteratur och film, då har de goda verken självfallet ett berättigande.
Men när i stort sett vartenda koncentrationsläger går att googla fram med kartor, historia och foton, när de sista överlevarnas sista berättelser samvetsgrant insamlas för tryckning innan det är för sent, då verkar det väl så beskäftigt, om inte något ännu värre, att sätta sig och hitta på.

Låt oss se på Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Den är alldeles utomordentlig. Ämnet är hanterat med respekt och värdighet, och jag som först var skeptisk blev omvänd när jag läste den. På detta vis tycktes det faktiskt möjligt att behandla Förintelsen skönlitterärt genom återbrukade fakta.

Men sedan gick jag till fakta: Yosef Zelkowicz: In those terrible days, en del av ghettokrönikan. Den var svårsmält. Långsam, fumlig, grå. Inte alls samma flyt som i Sem-Sandbergs roman. Bara elände och grymhet nogsamt redovisat av en alltför trött krönikör.
Det var mycket mödosamt att ta sig igenom den. Den blev liggande i veckor, jag mådde illa av att se boken. Vilket jag menar ger förståelsen – nästan fysiskt.

Att säga till dem som dog i ghettot att de är tråkig läsning är skändligt, och det är i denna skändlighet en del av förståelsen uppstår. Ghettoinvånarna tog sig igenom månader och år av liv utan hopp, medan vi har svårt att ta oss igenom ens reportaget. Då är det rätt att må illa.

Det kommer att skapas fler romaner och filmer om Förintelsen, och de som görs med respekt och konstnärlig integritet, utan spekulation, har givetvis ett värde.
Men glöm inte platsen därborta, där det fortfarande pågår.

Högern kommer med rättvisa

Jan Björklund talade igår kväll på Stockholms universitet. Sju gånger på 35 minuter sa han att kunskap är helt centralt. Men själv använder han sig inte av kunskap i någon större utsträckning. Han drar slutsatser från sin egen skoltid, sa han. Och humanistisk forskning avfärdade han med att 2+2 inte alltid blir 4.

Här är ett exempel på utbildningsministerns kunskapssyn:
Kunskaper är själva förutsättningen för kreativitet. För att skriva en bok behöver man lära sig grammatik, för att komponera måste man lära sig noter! Och kritiskt tänkande, vart kommer man med det utan kunskaper, nej då blir det ju bara att man tjafsar emot i allmänhet. Man måste börja i fakta! Fakta är inte allt, det säger jag inte, nej förståelse är viktigt också, men kunskaper är helt centralt, den som inte tycker det kan inte förstå målen i läroplanen.

Detdär är helt enkelt inte sant. Men det värsta är inte Björklunds upprepande av de förnumstigheter som hjälpte honom vinna ett val. Det värsta är att han tänker vinna ett val till genom Alliansens nya strategi att använda arbetarrörelsens argument.
Det enda överraskande i hans framställning var betoningen av likvärdigheten. Grupper med sämre förutsättningar förlorar mest om skolan är passiv, en aktiv skola behövs för ett mer jämlikt samhälle, vi får inte svika dem som behöver mest... ja Björklund talade också om nödvändigheten av socio-ekonomisk utjämning!

Utbildningsministern har samma teknik som statsministern. Om vi säger att det ska bli bra för alla, spelar det ingen roll vad vi gör (eftersom ett starkt förtroende för Alliansen leder till ett starkt förtroende för Alliansen.) Men vad var det som gick snett i skolan? Enligt Skolverket var det segregation, decentralisering, differentiering och individualisering, förändringar som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomdrev. Men eftersom Björklund föredrar att tycka själv hänvisar han till helt andra förklaringar: Det började i läroplan 1962 med dess blygsamma demokratireformer, och sedan kom de så kallade progressiva metoderna som bara ökade klasskillnaderna.

Högern kommer med rättvisan, nu igen. Det är som att de inte ens behöver anstränga sig längre.

Hela tiden för ett år sedan

För ett år sedan publicerade jag Hela tiden. Första delen är en parad från mitt 1970-tal, andra delen en dialog mellan ett syskonpar om livet och döden.

Korta omdömen om boken lyder:
"Du lyckas verkligen fånga en tidsperiod på ditt speciella sätt!"
"I den första delen känner man igen sig helt och hållet, det var ju precis så det var."
"När jag läste teaterpjäsen tyckte jag att jag liksom flöt in i den, jag såg för mig hur de rör sig och dansar ibland och pratar, de kom nära, allting var så nära, till och med att dö kan kännas nära."

Bibliotekstjänst skrev i sin recension, om första delen: "I sanning en lyckad parad där författaren har fångat bilder och miljö på kornet." Och om dialogen: "Hur förlänger man tiden, med klockor, genom att upprepa, återanvända? Man gläds åt en del rappa repliker och funderar över vad som finns att läsa mellan raderna, i undertexten."

Boken kan köpas här

Jag är tillgänglig för uppläsningar och poetiska temakvällar.

Intelligensen och dess användning

Hänvisar till inlägg på Clartébloggen om högintelligenta personer.

Hegemoni

Hegemoni. Varför har vi slutat använda det ordet? När moderatledaren företräder allmänintresset och vi lever i ett konsensussamhälle där högern skapat välfärden (Altstadt i Flamman), då är vi inneslutna i en borgerlig hegemoni som vi uppenbarnligen har mycket svårt att ta oss ur.
Med det menar jag inte enbart arbetarrörelsens gemensamma oförmåga att vinna val, utan syftar på den antipolitiska världsbilden, den som innebär att alla ideologiska kompasser plockats bort så att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället (Greider i Dalademokraten).

Den erövrade hegemonin är resultatet av en lång och strävsam maktkamp. På 1970-talet var det Eskilsson som anförde arbetsgivarna i att ta det ideologiska greppet om frihet och ägande. På 1980-talet var det Engellau som sa:
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.” (Källa här)
Det värsta är att han hade alldeles rätt, och att vänstern idag kan upprepa det ord för ord.

Ungefär lika länge som Eskilsson har jag talat om ordets makt att styra tanken. Ofta har jag av mina kamrater kallats idealist och förmanats om att det är ”verkligheten” som skapar förändring, inte språket.
Som om språket vore overkligt. Och som om det inte vore ett växelvis förhållande. Och som om kamraterna inte hade läst partiprogrammet:
”Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att män­niskor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. - - Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedve­tet.”*

Idag blir jag bedrövad av att höra vänstermänniskor anlägga någon sorts sluta-tjata-perspektiv. ”Hegemoni, ja ja det vet man ju... men nu lever vi i dethär samhället och måste förhålla oss till det!”
På vilket vis då?
”Håll inte på och gnäll på media, vi ska bara lära oss hantera dem!”
På vilket vis då?
”Allt detdär är ju bara ord, men vi måste prata om makt!”

Gång på gång måste vi göra det. Inom en hegemoni och för mestadels döva öron måste vi tala om makt, ifrågasätta makt, avslöja makt och efter bästa förmåga hålla förståndet fritt från maktens språk.
Antipolitikens vida spridning har inte genomförts med bajonetter, utan med ord.

---
Ännu en röst ur hegemonins dunkel: Åsa Linderborg begär en avbön från Moderaterna och ger en kort historiegenomgång.
Be om ursäkt! brukar Politik och poesi säga.

*Vänsterpartiets program, avsnittet Makt och medvetande

Favorit i repris

Listan har lagts ur förut, men den blir aldrig inaktuell:

1916 var högern emot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet.
1918 var högern emot allmän och lika rösträtt för män.
1919 var högern emot kvinnlig rösträtt.
1919 & 1923 var högern emot 8 timmars arbetsdag.
1921 var högern emot dödsstraffets avskaffande.
1927 var högern emot folkskolereformen.
1931 var högern emot statliga bidrag till sjukkassorna.
1933 var högern emot beredskapsarbeten.
1934 var högern emot statliga bidrag till arbetslöshetskassorna.
1935 var högern emot förslaget om folkpensioner.
1938 var högern emot två veckors semester.
1941 var högern emot sänkt rösträttsålder.
1946 var högern emot fria skolmåltider.
1946 var högern emot allmän sjukvårdsförsäkring.
1947 var högern emot allmänna barnbidrag.
1951 var högern emot tre veckors semester.
1953 var högern emot fri sjukvård.
1959 var högern emot ATP.
1963 var högern emot fyra veckors semester.
1970 var högern emot 40-timmars arbetsvecka.
1973 var högern emot möjligheten till förtidspensionering vid 63 år.
1976 var högern emot förslaget om en femte semestervecka.
1983 var högern emot löntagarfonderna.

Särskilt värt att notera är det konsekventa motståndet mot allt som hindrar folk från att arbeta ihjäl sig. Med tanke på situationen för dagens sjuka...

Moderaternas självbelåtenhet får dem att se syner

Det är inte bara nutiden som Moderaterna gör till sin med språkets makt. Nu försker ”det nya arbetarpartiet” också lägga under sig det förflutna. Förut var det socialdemokraternas ledord, nu är det vänsterns. Du vet, vi som knappast får säga "kamp för rättvisa" för att det inte låter mysigt nog?

I sitt nya idéprogram är det Moderaterna som utmålar sig som kämpande rättviseförespråkare. Och som kämpande rättviseförespråkare skryter de med att ha varit en drivkraft i rösträttskampen och mot apartheid.

Lögn är det, men ska det kallas självbedrägeri eller falsk varudeklaration?

Att Moderaterna inte minns hur de motarbetade rösträtten och ursäktade aparthed är uppenbart. Kanske minns de inte heller vad de sa om stater där sådan historierevisionism ingick i det politiska livet?
Diktatur. Propagandalögner. Indoktrinering. Verklighetsförfalskning.

Har deras självbelåtenhet gått så långt att de lyckas intala sig att de någonsin har brytt sig om någon sorts rättvisa? Kan de idag rentav se det för sig: hur deras moderata arbetare till mor- och farföräldrar i sin kamp för rättvisa och rösträtt piskades ner i kullerstenarna av beridna vänsterpoliser och socialistmilitärer?
Den som utan att blinka presenterar de mest hårresande påståenden brukar anses behöva hjälp.

Moderaterna är ur stånd att skämmas eller be om ursäkt för sin historia.
Överklassen känner sällan behov av sådant.
Nog behövs här kamp för rättvisa.

Läs i Aftonbladet om unga moderater på 80-talet. Kanske en del av dem som har makten idag. Jag tilltalas särskilt av att "Amnestys aktivister avfärdades som kommunister." Detdär minns jag mycket väl. Varje ställningstagande för fred, solidaritet, antirasism, lika värde och framför allt rättvisa kallades för kommunism... det vill säga, det värsta de visste.