Under stjärnbaneret

Flaggor på bussarna en vanlig dag. Fyller drottningen år? Nej det är på vintern. Kungen avfirades alldeles nyss, och prinsessan brukar visst göra något behjärtansvärt på sin stora dag i juli. Nu är det maj. En vanlig tisdag i maj. Med flaggor. Svärmor fyller år, men det har Connex hittills aldrig uppmärksammat. Nåja, så länge det inte flaggas på halv stång får man vara tacksam.

Nästa buss har också flaggor, fast med stjärnor. A-ha! EU:s stora EU-dag. Dagen som är så stört omöjlig att komma ihåg att det till och med är enklare att dra sig till minnes Bernadotternas familjehögtider. Detta säger något. Men jag vet inte vad.

Risken är att det tolkas: Tänk så mycket nationalstaten och kungahuset ändå betyder för oss. Vilket är fel, för kungliga födelsedatum är bara en mild form av hjärntvätt, som gamla schlagertexter ungefär.

Eller så tolkas det: Tänk att EU:s EU-dag är så ofantligt obetydlig att den av alla små fjuttiga dagar hamnar sist i minnet. Men det är också fel.

Dagen har en sorts betydelse, eftersom hjärntvätten håller på att iscensättas en gång till. Denhär gången av ett etablissemang som verkligen besitter makt och som inte kommer att ge sig förrän vi viftar med gula stjärnor och hurrar för den västerländska kolonialcivilisationen.

Och jag vet inte om vi bäst motverkar det genom att komma ihåg det eller glömma bort det.

Fp och oföränderligheten

Kurdiska riksförbundet bjuder in till integrationsdebatt. Den består av V, S och Fp. Vet inte vad övriga partier gör. De sitter iallafall inte i ABF:s funkisbunker nu när solen äntligen lyser. Men det gör en publik på åtminstone femtio personer som vill veta hur vi tänker bryta diskriminering och utanförskap.

Jag var nyfiken på hur Folkpartiet skulle motivera sin politik i detta sammanhang. Här, när de inte ska mjölka röster ur missunnsamma etnosvenskar. Men deras integrationssamordnare är en besvikelse. Hon papegojar troget Fp:s valmaterial, nöter in slagord istället för att argumentera, och raljerar med socialdemokratin i tron att detta ska få skratt - här, när deltagarna är väljare i fyra nyanser av rött.

Folkpartiet föreslår bl.a. validering och anonyma ansökningar för att ”ge invandrare jobb”. Jaha? Visst kan vi prova fler, nyare och bättre åtgärder riktade mot minoriteten. Mer försöksverksamhet och projekt och extra insatser. Gärna kravmärkta föralldel, det får man lov att unna de missunnsamma.

Jag påpekade att Vänsterpartiet visst inte motarbetat validering (vilket hon påstod). Att vi i mitt parti tycker det är helt okej att ge folk ett handtag på vägen. Det kan de behöva, när de flyttat till ett rasistiskt samhälle som absolut inte får förändras.

”Det är väl rasisternas dag idag?”
Det var den 30 november. Skinnskallarna och nazisterna firade Karl XII:s dödsdag. Den som frågade var en elvaåring som bott mindre än ett år i Sverige. Så mycket hade han fattat som att rasisterna hade en egen dag.

Nu tio år senare är det inte lika stormigt 30 november. Rasisterna hade faktiskt ingen egen dag. Å andra sidan har nationalisterna fått en.

Alla riksdagspartier utom vi och Mp var överens om att göra nationaldagen 6 juni till helgdag. Firandet hade pågått tidigare, på Skansen, idrottsanläggningar, i skolor. Men av dunkla skäl ansågs vi behöva förstärka vår nationella identitet och stolthet genom statlig styrning.

Jodå, jag har hört allt detdär om att det inte är en rasistisk dag utan att vi tvärtom tar den tillbaka från de svensknationella kretsarna. För min del har jag aldrig begripit hur man kan ta tillbaka något genom att säga samma sak. "Att göra det rumsrent" är vad det brukar kallas.

Inte så farligt

"Det var väl inte så farligt" sa fullmäktigekolleger om söndagens Dokument Inifrån där V granskades. Nej, det var det väl inte. Det brukar faktiskt inte vara farligt med lite granskning. Inte om den genomförs med en ansats till verkligt intresse för objektet, vilket JosefssonII lyckades med.

Dessvärre tror jag inte att det idag går att göra ett teveprogram om Vänsterpartiet som är bra för Vänsterpartiet. Inte efter fjolårets turbo-inkvisition. Medborgarna har fått veta vad allmänintresset kräver: att vi är odemokratiska och aggressiva. Detta har de fått veta så länge, ofta och tjatigt att de helst vill slippa höra tala om oss. Ett tämligen sakligt och rättvist program om reella konflikter ändrar inte på den saken.

Men visst var det kul - i synnerhet Lönnroths pudel. "Dom som är kommunister är inte alls kommunister och Ohly han är ju demokrat." Ja var det inte det jag kände på mig.

Några tittare på SVT:s forum var besvikna på programmet. En av dem funderade på anmälan till granskningsnämnden eftersom produktionen inte var så ensidigt negativ som den i objektivitetens namn borde ha varit. Ny-logiken gör nya framsteg.

Ufo & exfeminist

Linda Skugge är inte längre feminist. I en gallsprängd krönika (Expressen 0411) skriver hon att ordet inte funkar, ”man blir ett ufo i folks ögon om man säger att man är feminist.”
Hon kanske är ett ufo? Eftesom varken statsministern eller jag betraktas som ufon,ja iallafall inte p.g.a vår respektive feminism.

Skuggan gillar heller inte att insorteras i ett kollektiv under en etikett. Och det stör henne att det var svårt att få jobb som författare till (den i och för sig utmärkta) boken Fittstim.
Men etiketterandet är en cementerad praxis i den medievärld där Skugge sparkar sig fram. Allt från AIK-are till Traditionalister får finna sig i att buntas ihop, beskrivas och bespottas. Av Murvelmuppar. (Ursäkta, jag liksom halkade in i det.) Så hur kunde mänskan få för sig att Fittstim skulle vara en merit?? Här kommer JAAAG som har skrivit den berömda boken... Nej. Under en period kanske hon hade det likadant som alla andra tjejer som vill komma nånvart.

Som värsta moralmorsan äcklas Skugge över de yngsta feministflickornas klädsel och ögonmejk. De borde istället kamma sig, satsa på sig själva och få ett jobb. ”Att ’höja kvinnolöner’ är bullshit. Det leder till att ni fastnar i låglönejobb, era liv blir som ett fängelse. Fixa en bra utbildning, se om ert eget hus” förmanar krönikören.
Vad hon menar är: Vad ni än gör, agera inte kollektivt. Folk tycker inte om det!

Rätt skönt att Skuggan inte är feminist längre. Men det är inte så individualistiskt som hon tror, eftersom Expressen tänker köra en serie på fenomenet. Ex-populist vore i det bladet en aning mer originellt.

ur citatsamlingen:
Mimi Pond: Det är viktigt att vara populär. Annars tycker folk kanske inte om en.

Den svenska idyllen

Varför inga rasupplopp i de svenska förorterna? frågades under höstens franska kravaller. En förklaring som faktiskt gavs av den konservativa franska tidningen le Monde var att det i Sverige ännu finns ett funktionellt välfärdssystem. Våra borgerliga tidningskolleger hade lite svårt att ta in den synpunkten. Bråk blir det väl när man ger bidrag till slashasar - eller?

Möjligen bidrog jag till le Mondes slutsatser när jag under sent 90-tal var förortens talesperson under en reportageresa tidningen gjorde. Journalisten undrade vad vi gjorde med ungdomar som inte gick i skolan, och jag förklarade att de gillade den så till den grad att de aldrig gick därifrån. De fick mat, sysselsättning och vänligt bemötande, och de flesta passade på att lära sig något när de ändå var där. Ett fåtal fördrev sin tid med att spela biljard och håna personalen, men de brände inte ned huset. De satt ju i det själva.

Ungdomar som tidigt dragits in i kriminalitet höll sig inte i förorten överhuvudtaget, utan skötte sina affärer i city. Hemma blev man ofelbart igenkänd och omhändertagen. Det är svårt att sätta eld på bilar när ens gamla dagisfröknar tittar på. Eller att råna butiken där kompisens morsa jobbar.

”Är detta en idyll?” frågade le Monde, något jag förnekade. Men sen kom några störiga killar med spadar och verktyg förbi och ville gärna uttala sig. De var inte på väg för att vandalisera köpcentrum, utan hade fått kommunalt praktikjobb på idrottsplatsen.

Jag tycker inte att vi överöser ungdomarna med framtidsutsikter, men någonting tycks fortfarande fungera. Det är när man fått ingenting, som man måste slåss.

Gammal, äldre, äldst

Satt på seminarium med Fi, V och Kd. Temat var äldreomsorgen. Att alla ville de gamla väl var uppenbart. Att ingen var överens om hur det ska gå till var inte lika tydligt, ty publiken ville hellre höra visioner än budgetposter.

Vad jag mest tänkte mest på var språkbruket. Inte för första gången, det går igen i all kommunal planering: inte en jävel är gammal. Det finns bara äldre.
Den idiotin avslöjar, lika väl som budgetposterna, den bristande respekten för dem som levat länge och faktiskt är gamla.

Jag är 50 år. Jag är äldre. Äldre än Ali Esbati, exempelvis. Men jag är inte ”äldre”. CH Hermansson är äldre än jag, och han är dessutom ”äldre”. Det betyder att han är gammal. Fast yngre än de äldsta, hundraåringarna.

Ordet gammal undviks konsekvent därför att det tänks föra med sig negativa associationer. Tänk bara på gammal köttfärs!
Nej, varför det? Tänk gammal skulptur, gammal åkermark, gammal filosofi.

Får jag välja, vill jag nämligen inte ha äldre köttfärs heller. Däremot vårdar jag gärna ett gammalt fruktträd.

Kålsuperiet i SvD

Under rubriken ”Sverige tillät raslagar” skriver SvD idag (0405) om den svinaktiga behandlingen av judar under åren 1935-45. I Sverige alltså. 430 par tvingades bevisa att de inte var judar för att få gifta sig (=skaffa avkomma). Detta av respekt för Nürnberglagarna i grannlandet Tyskland. Ännu mer förödande för den som drabbades var återsändandet av 80 tyska desertörer (till garanterat dödsstraff). Och på längre sikt bidrog avväpnandet och interneringen av nazimotståndare från Danmark och Norge till att förlänga kriget och nazisternas övertag.

Om detta må man berätta. Det är vad Vetenskapsrådet gjort i en rapport.

Nyheten beledsagas av några finstilta rader. Fakta eller teoribakgrund brukar trycks på så vis. Men detta handlar om en helt annan forskningsrapport: Svenska media var tysta om Sovjetunionens brott mot mänskliga rättigheter på 1930-talet!

Den mediegranskningen hade säkert varit intressant i en fristående artikel. Men vad fyllder den för funktion kopplad till en text om antisemitiska raslagar och nazifjäsk?

Ny-logisk objektivitet! Kålsuparmodellen ska hädanefter tillämpas så konsekvent att kritik av nazismen endast får publiceras i samband med kritik av sovjetkommunismen.

Annars skulle det bli orättvist. Någon kunde känna sig sårad. Till exempel riktigt gamla läsare, som inte vill bli påminda.

Torsk på fotboll

Bra med en Jämo som tar ut svängarna. Även om han i fotbollssvängen hamnar en aning över målet.

”Det är inte fotbollen som ska bojkottas, utan prostitutionen” säger Vänsterpartiets partistyrelse. Det kan bara de tilltänkta kunderna göra. Och vilka är det? Jo varenda pojke och man som reser till VM i sommar.

Finns det något sätt att få er att säga ifrån? Göra klart att ni vägrar att betraktas som torskar?

Undrar vad det skulle till för att få folk att helt enkelt avstå från Berlin-resan? Ritualistiska barnamord, kanske. Det finns en gräns där människor inte står ut, inte vill vara i närheten. Men tyvärr, Jämo - den gränsen är inte nådd av fyrtiotusen organiserade prostituerade.

De och deras kunder är alldeles för normala.

Ta dig i bananen, Ebba!

Nån som vet vad gullig blattesvenska är? Enligt Ebba Witt Brattström (Sydsvenskan 0327) det språk som lärs ut i rasistiska svenska skolor för att barnen i Rosengård ska kunna stå i stånd och sälja bananer.

Underskatta aldrig överklassens enfald! Inte heller dess okunnighet: Vad EW-B är ute efter är att modersmålsundervisningen inkräktar på barnens möjligheter att lära svenska.

Bortsett från att modersmålsundervisningen är så nedskuren och bortflyttad att den knappast kan inkräkta på mycket mer än schemaläggarens samvete -
bortsett från att EW-B:s professorskolleger på lingvistiken ur sin forskning dragit den logiska slutsatsen att flerspråkig undervisning ger fler språk -
bortsett från att EW-B visar att hon tycker bananförsäljning är ett skitjobb -
bortsett från det, är det en skam att se hur de bildade klasserna självklart tar sig rätten att tycka vad som helst om vilket ämne som helst.

En bananförsäljare som begår samma totala blundrar skulle åka av ståndet. Men i EW-B:s värld räcker det med att rätt sorts människor inte kan ha fel. Fett kefft, är vad det är.

Teori, Brink och politik

I en Flamman-artikel av Josefin Brink fanns en utmärkt genomgång av hanteringen av några frågor inom feministisk debatt. Hon nämner bl.a. det sexuella ”bejakandet” på 60- & 70-talen. Det var islossningstiden då männen skulle garanteras villiga kroppar att ta för sig av, utan den risk för att dra på sig en radda ungar som vi kvinnor tidigare så lömskt utsatt dem för. Med visst understatement konstaterar Josefin: ”Analyser av könsmaktstrukturen i heterosexualiteten stod inte direkt i första rummet”. Något som jag i efterhand kan bestyrka - det var på den tiden man kallades nunna om man fann sex med främmande människor totalt ointressant.

Det finns mycket att ta upp i artikeln, bland annat frågan om kampanjen mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” som Josefin raljerar lite med. Eftersom jag hör till dem som finner det avskyvärt att se mitt kön behäftat med prislapp på varenda annonspelare tar jag frågan på större allvar (men skulle hellre kalla det ”pornofiering”). Dock är vi överens om problemets kärna: den ständiga kommersialiseringen av såväl det offentliga rummet om sexualiteten och kvinnokroppen.

Den omdiskuterade queerteorin benämns av Josefin som ”teoretiskt sprängstoff i sitt bejakande av det avvikande, sin aggressiva utmaning av alla ’sanningar’ om kön och sexualitet”. Hon påpekar också att den inte är användbar som utgångspunkt för politisk handling. Det idoga upplösandet av kategorier ser jag som queer-teorins styrka. Den fungerar ifrågasättande, ögonöppnande. Men det är inte meningen att vare sig den eller andra nya byggstenar inom vetenskapen ska omsättas i praktisk politik. Vi behöver inte skriva in D-uppsatser i partiprogrammet.

Detta gäller givetvis också alla de uppfattningar om samlag som är möjliga att hysa. Artikeln har kritiserats för att gå vissa radikalfeministiska strömningars ärenden, när de i själva verket ifrågasätts. Motivet till kritiken är gåtfullt. Ska varje politiker redovisa sin principiella ståndpunkt ifråga om samlag - när själva poängen är att den inte går att göra politik på!?

Den feministiska debatten blir ofta svart-vit eller riktas mot pseudofrågor. Josefin frågar sig retoriskt om det verkligen är så illa att ”debatten styrs av den mediala logikens krav på sensationer, konflikter och snaskighetspotential”. Jo - så illa är det förstås. Därför får vi - helt enkelt! - vara våra egna media.

Motvärn

Det nya moderata partiet värnar omsorgen. Det är ett uttryck de lånat från vänster, och för min del får de gärna behålla det.

Värna kvinnor, barn, djur och andra svaga grupper... Sådär höll även vi på och värnade alldeles för länge. Men det är inte socialism att följa socialtjänstlagen. Möjligen kan det vara en nyhet för de nya moderaterna.

Någon säger att uttrycket springer ur det 70-tal då socionomerna äntrade vänsterpolitiken. Andra menar att det bitit sig fast under de nedskärningsår då försvar var den enda linjen att tillgå. Naturligtvis ska vi göra vårt yttersta för att behålla välfärden oavsett om det är gammelsossar eller nymoddar som är ute efter den. Men principiellt ska vi vara mot värnandet!

Folk måste få möjligheten att göra något själva. Att skapa våra liv, utan att hela tiden ha prislappar på oss. Det är därför vi bearbetar villkoren, inte individerna. Det är därför vi upprepar att politik är ett verktyg.

Himmelsblått

De nya moderaterna. Himmelska makter, vad allt hittar dom inte på. Ljusblå som på änglabokmärken. Hyggliga och lågmälda. De som värnar, de som förstår.

De nya moderaterna har fattat att alla måste ha ett jobb - skitsamma vilket. McJobb, påhugg till lägstbjudande. En syssla jag måste utföra eftersom sänkt a-kassa inte är nåt överlevnads-kit precis. Den sortens jobb som berövar mig värdigheten till och med mer effektivt än ekonomiskt bistånd.

Att ”leva på bidrag” är det ingen som tycker är roligt. Det är bara en nödvändig rättighet att kunna få stöd under en period av fattigdom.
På de nya moderaternas marknad finns inga rättigheter alls.

Hat och enfald

Såg en av de primitiva fanatikerna i teve igen. Med lysande ögon, beredd att offra livet för sin tro. Varken egen eller andras död var viktigare än budskapet om Frihet. Hon var nämligen soldat i Förenta Staternas armé, och längtade ner till Irak igen.

Amerika-hat är ett uttryck som används på ledarsidorna om sådana som mig. Nu har jag inget emot vare sig Canada eller Chile (som mig veterligt ligger i Amerika), men att vara USA-hatare tar jag gärna på mig. Det är så enkelt att hata på av alla krafter, så i dethär fallet ger jag äran att vara måttfull och omdömesgill till någon annan.

USA ”är ett imperium med en egendomlig benägenhet att vilja förneka detta faktum”, enligt Niall Ferguson (citerad av Åsard i dagens SvD). De saknar ”imperialistisk mentalitet”.

USA är ett imperium med en patetiskt paranoid förmåga att världen över snoka upp de lömskaste små fiender. Ett imperium som hos sin befolkning lyckats ingjuta en motbjudande sentimental identitetskänsla av självgod patriotism parad med en häpnadsväckande skräckslagen ödmjukhet. Miljoner usa-ner lever med en malande rädsla för alla farligheter som likt en moskitsvärm hotar att stinga hål på deras livsstil och beröva dem värden som de bara kan uttrycka genom att rabbla substantiv: Gawd, Freedum, Demahcracy, Amurrrica och som de nu låter.

Den mentaliteten är kanske inte imperialistisk. Det ligger närmare till hands att se det som institutionaliserad enfald.

En sexuell lärare

Kan inte släppa detta med enkätfrågor.
En av mina favoritantipatier är: ”Vill du att ditt barn ska ha en homosexuell lärare?” Den frågan användes i Europabarometern för några år sedan. En stor majoritet européer svarade nej, föga förvånande. För om det finns något en stor majoritet av oss fruktar och hatar så är det väl sammanställningen barn - sexuell.

”Vill du att ditt barn ska ha en heterosexuell lärare?” Jag tror många européer skulle svara nej av bara farten. Vill du att ditt barn ska ha en sexuell lärare? NEJ NEJ NEJ. Mitt barn ska bo i isolerad cell och få garanterat hormonfri service av hermafroditiska sniglar!

Min avsikt är inte att förminska homofobin. Den finns. Den finns så till den grad att folk lever halvhemliga liv, så att en stor majoritet européer inte får en chans att begripa att av alla barnens lärare är cirka 10% homosexuella. Om skolgången inte fungerar har det en förkrossande mängd andra orsaker - exempelvis usel fördelningspolitik, kristet patriarkat, dominans- & underkastelsekultur och en nonsensbetonad uppfattning om vad kunskap är.

”Om du inte är nöjd med ditt barns skola, beror det på att hon haft en flata i geografi?” Så kunde man också ställa frågan. I det fall man vore det minsta intresserad av homofobins absurditet.

Det är för många av dem i Sverige

Fem procent av svenskarna är antisemiter, enligt en undersökning genomförd av Forum för levande historia. Chefen Helene Lööw påminner oss om att det räcker för en riksdagsplats. Men allt kan bli värre: en hel tredjedel av de undersökta litar inte på muslimer.

Jag tvivlar inte på att läget är så illa. Men jag måste kolla frågorna också. Mycket riktigt: som brukligt är i denna typ av undersökning är frågorna stereotypa, bygger på redan fixerade vi-dom-kategorier. Insamlingen av variabler är i och för sig generös. Men när det gäller tecken på intolerans får du kommentera samtliga följande påståenden om såväl judar, muslimer som homosexuella:

De är säkert hyggligt folk
Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam person (ur nämnd grupp)
Det är alldeles för många av dem i Sverige
(Den gruppen) går det inte att lita på
Det borde vara förbjudet för dem att rösta

Vid dethär laget börjar till och med jag inse att det måste vara något skumt med de utpekade grupperna. Det är ju ingen som frågar mig om jag litar på kristna. På heterosexuella. Eller varför inte på människor i största allmänhet.

Påståendena stärker mig också i tron att jag förväntas, rentav bör, hysa uppfattningar om diverse olika kategorier av människor. (Bara inte alltför negativt.)

Att rasismen är utbredd och undersökningens resultat riktiga tvivlar jag inte på. Men jag menar att de bygger vidare på föreställningen om att det finns ett subjekt = vi, och objekt = folkgrupper. Dem kan vi välja att bo med, eller ge och ta ifrån vissa rättigheter.

Det är vi som värderar. Vad har muslimen för anledning att känna tillit då?

En fråga om gungor

Nu är Milosevic död, saknad endast av sina domare.

Strax efter kriget besökte jag Sarajevo. Jag såg kvinnor hugga ved, tvätta, stapla ved. De köade för tvättmedel, lagade bönor, tvättade i hinkar, diskade i kallvatten, hängde tvätten. När de fick en stund över högg de ned parkträden, sågade upp dem och delade stockarna lika, högg ved gemensamt, och staplade den var och en på sin balkong. Under all denna aktivitet hade även männen sitt att sköta. De monterade parabolantenner. Fanns det en upprättstående vägg kvar, nog skulle det fästas en parabol där. Krångligt bara om den fastnade i tvättlinorna.

Ett annat minne är sockerpaketen. Små papperspåsar som serverades överallt, på kaféer, FN-kontor, flyktingförläggningar. Inne i stan stod det ”secer sugar sucre zucker” på paketen. På andra sidan gränsen i Pale, Republika Srpska, fanns lika gott om sockerpaket. På dem stod det "SP;CKO CAPAJEBO”; det serbiska Sarajevo.

Körsbärsblom regnade över ruinerna, stadsparken var full av gravstenar, och på lekplatsen var alla repen avskurna från gungorna. I en krigsekonomi var väl repen bra att ha.

Alla jag mötte: parlamentariska gruppen som jag reste med, dåvarande ambassadören och EU-representanterna på plats, alla var eniga om att allt detta är kommunismens fel.

När broarna har exploderat, böckerna bränts, passen är värdelösa. När symboliska örnar och liljor kvävts i separatistisk flaggduk och bilarnas registreringsskyltar är en het stridsfråga. När kvinnorna är våldtagna oc sockerpaketen propagandistiska - då finns det politiker som nöjer sig med förklaringen att allt är kommunismens fel.

Hur mycket som var Milosevics fel får vi inte veta. Men jag saknar honom inte. Jag vill bara veta varför alla repen var avskurna från gungorna.

Ont lymmel och grunk

I dystra stunder tror jag inte att folket vill ha det så värst mycket bättre. Iallafall inte om det innebär att vi måste göra något själva. Mycket bekvämare och enklare är att fnysa över felen som begås av odugliga politiker. För lilla jag har ju inte gjort nåt.

Nej det var just det. Bristen på aktivitet märks sannerligen.

Under Johan III:s långa och hetsiga regeringstid var det som uppfattades ur svenska hjärtans djup mestadels misstro och motstånd, då för tiden formulerat som ”ont lymmel och grunk”. Visst kan man se oss för sig: i femhundra år har vi trögrörliga bonnläppar stått med tårna i lerjorden, lymlandes och grunkandes.

Den svåröversättliga gamla frasen låter ändå som att den står för något mer än självgott fnysande i soffan. Den låter som ett folk som åtminstone börjat titta sig om efter hötjugan.

Johan III försökte tillfredsställa adeln och skaffa makt i Östersjöområdet. Vår regering försöker tillfredsställa näringslivet och utmärka sig inom unionen. Arrogansen gentemot bonnläpparna här hemma är ungefär densamma. Så vad jag önskar inför denhär valrörelsen är mindre av grums och grymt och grunk, och betydligt mera lymmel.

Visa regeringen inte bara vad vi vill, utan att faktiskt vi tänker göra det. Gärna med en liten hötjuga klädsamt bakom örat.

GLAD 8 MARS

För kvinnors rörelsefrihet och rätt till sina kroppar - mot prostitution, mot mäns våld. Idag firas 8 mars med namninsamling, flygbladsutdelning, manifestationer och temamöten över hela landet.

Det tog tid innan jag blev feminist. Långt innan Göran Persson blev det föralldel, men jag tog ändå god tid på mig för att inse och acceptera att jag redan från början tillhörde en förlorargrupp. Det kan delvis bero på att jag hela uppväxten spelade teater. Där var det alltid fler flickor än pojkar, och pojkarna hörde inte till de mest uppumpade hockeyoffren. Även om de förde lite mer oväsen behövdes faktiskt alla, för rollbesättningarna. Adamsäpple är inte klädsamt på prinsessor. Senare skrev vi egna pjäser för rollerna A, B, C så att ingen fast uppsättning krävdes utan vi kunde byta med varandra. När vi repeterade tänkte vi knappast på A:s eller C:s könstillhörighet, det var en kort unisex-period. Den övergick i perioden när vi låg på golvet och skrek "det är jag som är mest avantgardistisk!" En kanske inte så fruktbar, men på inget vis förtryckande inställning.

Att gå ner från scenen var att komma ut i en värld där kvinnor inte behövdes. Inte ens till prinsessrollerna. Män kunde göra allting bättre själva. Om kvinnor skulle vara med, var det något särskilt. Ett måste, något besvärligt. Blev det en plats över kunde vi kanske kvalificera oss för den.

Jag har fortfarande inte accepterat det: att det ska särskild ansträngning till för att vi ska få vara med och spela bland män som inte ens är så värst avantgardistiska.

"Män är inte djur, men hade vargar orsakat så här mycket skada och död skulle en viss avskjutning utan tvekan bli aktuell"

Lars Lindström, Expressen

Konst och politik

Kultur som bärare av förändring - det var temat för ett vänsterkafé på ett kommunalt slott. Se där, redan i inledningsfrasen har vi klarat av två kulturella sammansättningar: vänstern driver kaféverksamhet, kommunen håller ett slott. Utmärkt!
Med rappare under barocktaket, Amelin i trapphuset, en landstingspolitiker och en estradpoet blir det inte sämre. Blandning är bravo. Kultur är förändrande och föränderligt.

Vänstern rymmer åtminstone två kultursyner, möjligen fler. I detta sammanhang syftar jag inte på odling eller matvanor eller barnuppfostran eller idrott, utan det mer begränsade ”konst”. Och menar att ena vänstern säger att konsten är något som ska erövras från överklassen och användas som ett verktyg, medan andra vänstern, dit jag hör, ser konst som frigörande i sig.
På vänsterkaféet i slottet sa jag: politiken är vårt verktyg för att förändra samhället, konsten är det vi gör för att bli mer och mer människa. Genom ord, färg, ton, steg och form berättar vi för oss själva vilka vi är.

En obetingad och primitiv tro på den ädla människovilden kan leda till uppfattningen att vi skulle klara oss bäst utan samhällsbygge, civilisation och därmed politik. En motsatt men lika obetingat primitiv tro på förnuftskonstruktioner kan leda till en uppfattningen om att konst är lyx eller att den går att reducera till enbart verktyg.

Men människan har alltid, oavsett stadium av primitiv civilisation, byggt samhällen och skapat konst. Vi tycks inte ha kunnat existera ett halvsekel på jorden utan att göra det.
På något vis har de båda som mål att vi ska stå ut med varandra. Politiken begränsar oss, konsten gör oss fria. Båda är nödvändigt.