Leve Rinkeby, ett halvsekel av början

Rinkeby, världens by… 50-årsjubileum, det är stort det. I femtio år har Rinkeby stått som exempel på miljonprogrammet, förorten. Ett halvsekel som modernismens sista utpost!

Detta firas i traditionell stil – självklart har förorten tradition! – med sång och dans från en scen på torget. För länge sedan var det Rinkebyfestivalen, en dygnetrunt-orgie som samlade folk från hela stan. Den finns inte längre. Det gör inte heller posten, arbetsförmedlingen och stadsdelsförvaltningen. Så mycket har berövats orten, och det märks. Fattigdomen, kriminaliteten och hopplösheten har ökat.

Men idag är det jubileum med svenska flaggor, ansiktsmålning, bullar… allting på torget. Torget har alltid varit dit man går när det är något. Där festar man, där handlar man, där demonstrerar man. Det är på torget det rör sig. Behöver du få tag i någon i Rinkeby går du till torget; förr eller senare ses ni.

Pratar med en av frivilligaktivisterna på träffpunkten, den som förut var restaurang Anadolu där poesitävlingarna hölls. Först tycker jag det är tråkigt att Anadolu är borta. Sedan inser jag att det är själva tecknet på en ort med historia: ”allting är före detta något” sa en inflyttad om Hedemora, som har över 600 år att jubilera. Nu börjar saker bli före detta något också i Rinkeby. Det är när tiden går, som minnena växer.  

Som sagt: pratar med en av frivilligaktivisterna. Pratar om vågorna, befolkningsvågorna. Först kom svenskar och finnar, klafsade i lervälling på nybyggena. Sedan kom gästarbetare från Jugoslavien, Turkiet, Grekland. Sedan kom flyktingarna från Kurdistan, Chile och Eritrea, sedan Bosnien, sedan Somalia. Många andra folk och språk kom och gick. Denna ut- in- och omflyttning har karaktäriserat Rinkeby, orten som alltid börjat om från början.

Är det någonting Rinkeby har lärt ut åt sina trogna så är det att börja om från början. Och också i ett oavbrutet nybygge skapas traditioner, minnen och före-detta-platser, vilket är ett fantastiskt bevis på ihärdigheten och kärleken hos kvarvarande rinkebyiter.

Inte så att det är särdeles myspysigt i denna by. (Det brukar inte vara det i byar.) De som bott här länge är de som är argast, eftersom de ser vad som gått förlorat. ”De tog ifrån oss allt” ryter de och går på råttjakt mellan sandlådorna där barnen ska leka.

Jag är en av dem som lurat en rinkebygeneration. Vi lärare på 80-talet sa, ”om du bara lär dej svenska och är duktig i skolan ska du se att du får ett bra jobb”, och de lärde sig svenska och var duktiga i skolan men några jobb fick de inte, och där bröts en av alla tänkta överenskommelser. Fler har det blivit. ”Om du går med i en förening, om du går in i politiken, om du startar ett företag…” och det gjorde de, men det dög inte ändå. I Rinkeby har såväl föreningsaktivitet som företagsamhet varit hög och intensiv, är säkert fortfarande. Men det räckte inte. Dels för att en del av befolkningen byts ut i cykler, dels av en annan orsak som förefaller tydlig, fastän så svår att ringa in…

Det är inte aktiva, skapande, engagerade människor som behövs. Det är inte att leva med hjärtat. Det är inte vänskapsband över hela jorden. Det är inte människor som är beredda att börja om varje dag, från början.

Det är konsumenter som behövs för att hålla samhället igång, konsumenter av såväl marknadens som politikens färdiga paket. Rinkebyiterna har alltid varit för fattiga för att kunna sätta sprätt på den tunga konsumtionen, och av olika skäl röstar de i alltför låg grad för att kunna sätta sprätt på Stockholms stadshus; det behövs fler än 16000 hjärtliga entreprenörer för att levitera den kolossen.

Det pratas en hel del om det på torget, under jubiléet. Men mest pratas det om hur gulliga barnen är, hur duktiga de indiska dansarna är, hur häftigt det är med en äkta operasångerska, hur fina festivalmärkena är och hur pass sambosa duger till lunch.

Och frivilligaktivisten och jag pratar vidare om hur fantastiskt allting var förr – fastän media skällt ut Rinkeby sedan det byggdes – och om hur allting borde bli, och vi behöver inte ens börja om från början för att komma dit, för idag finns nämligen 34 punkter att utgå ifrån. 

Föräldrar och nattvandrare har överlämnat 34 punkter till ointresserade politiker i Stockholms stadshus. 34 punkter som handlar om välfärd, trygghet, förebyggande arbete, tålamod och tillit. 34 punkter som kommer från människor som vet hur det är och vill bidra till att göra det bättre. Dessa punkter är vad Rinkeby vill, precis nu.

Förorten firar halvsekel. Det är stort.

Så stort att en hel miljonstad inte kan begripa det.

De förtrycktas pedagogik, ett verktyg på Paulo Freires hundraårsdag

Paulo Freire hundra år! Den store latinamerikanske pedagogen, kristen socialist, dog 1997, men hans teorier och framför allt praktiker lever, det blev tydligt under ett panelseminarium som Mångkulturellt centrum förtjänstfullt erbjöd.

Under det sena 70talet hade vi Freires De förtrycktas pedagogik som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Medvetandegörande! Lära i och av sitt sammanhang! Att en metod för vuxna analfabeter inte var direkt omsättningsbar med förortsungar upptäckte vi så småningom. Men tanken… det var någonting med själva idén om att möta och bekräfta, se och förklara… och ikväll förstår jag att den tanken hållits levande i synnerhet inom folkhögskolor och bildningsförbund samt i förortens självorganisering. Vid ett besök i Sverige blev Freire djupt imponerad just av bildningsverksamheten som till och med fick stöd av det allmänna! – men han ansåg att vi inte använde möjligheterna fullt ut.

Idag riskerar Sverige att få en regering som minskar stödet till folkbildningen. Det är lätt att se varför. En pedagogik som iståndsätter de förtryckta att förstå hela sammanhanget, det är inget som de nationalkonservativa önskar.

- Medvetandegörande, conscientizacão, kritiskt medvetande, är ett kärnbegrepp inom Freires pedagogik och står för ett ”medvetenhetsskapande som leder till handling”, som en i panelen förklarar det. Lärarna på Lärarhögskolan kunde själva inte förklara och sa att det var oöversättligt, förmodligen därför att de inte kunde föreställa sig medvetande som agent, inte kunde ta in detdär mellanledet -som-leder-till- och så handling på det! Det blev för mycket för hyggliga uppsaliensare som med goda resultat lotsat akademikerbarn igenom grundskolan.

Medvetandeskapandets kedja förklaras idag av att se – benämna – sätta i relation till det samhälleliga sammanhanget – förstå – handla.

Andra viktiga ståndpunkter hos Freire är

- att deltagarna är subjekt och att också läraren lär genom dialogen som förs

- att ett ständigt samspel sker mellan individ och omvärld, och att den kontext som finns också erkänns, vilket gör situationen mindre alienerande

- att ingen neutral undervisning finns; du måste antingen ta kampen mot förtrycket eller gå med på det

Visst finns kritik att rikta mot Freire. Han har en alltigenom västerländsk kanon av tänkande män, och han tar inte upp något om kvinnliga arbetares erfarenheter. En av hans mest värdefulla slutsatser är ändå: solidariteten måste vara praktisk! Det räcker inte att åka ut till verkstan, förorten, flyktinglägret eller bruksorten och bara prata med folk

På 2020-talet är orättvisor och exkludering mycket starkare i Sverige än på 1970-talet, så Freire är mer aktuell än någonsin. Men då väcks samtidigt frågan i dagens panel: Hur ska sådana metoder kunna användas i en grundskola som är uppbunden av kursplanekrav, mätning, dokumentation och betygssättning på små barn? Stämningen i panelen och i salen fördystras. När de förtrycktas pedagogik verkligen behövs hindras den, inte som på Freires tid av godsägare och kravallpolis, utan av vårt lands mer förfinade sätt att klistra in ungarna i exceltabeller och anmäla till Skolinspektionen om tio minuter matematik gått åt till att exempelvis lägga moraliska aspekter på skattesatser.

Freire ville inte vara guru, han ville att vi skulle göra, handla, använda. Men i den betryckta stund som uppstår är det gott att en i publiken kommer med ett Freirecitat: Var och en av oss kan ta ett pedagogiskt ansvar i de situationer där vi befinner oss.

Kanske var det var vi gjorde, då när vi gick ut som nyexaminerade så kallade progressiva pedagoger.

Socialdemokratin saboterar samhällsklimatet - svek samt signalpolitik! - solidaritetens slut

Hur har det blivit rumsrent, allmänt accepterat? är det många som frågar sig. Hur kommer det sig att rasistiska känslor inte bara yttras, utan ska tas hänsyn till? Hur kommer det sig att folk kan begära ”svensk läkare” och att vissa regioner bemödar sig om att erbjuda det? Är det så att rasismen växer, eller har den alltid funnits och kan nu bli synlig? – ibland utan att folk ens förstår att det är rasism.

Det finns flera förklaringar. En av dem, kanske inte den största, men en viktig därför att den förefaller så svår att tro, är socialdemokratins svek.

År 2015 då massor av människor sökte sig till tryggheten i Sverige svängde regeringen helt om och beslöt att det måste bli ett stopp. Miljöpartiet gick med på det under tårar, och har därefter inte gjort något väsen av sig. Socialdemokraterna däremot har vuxit in i sin nya roll av flyktingbekämpare, och idag faktiskt stoltserar Morgan Johansson (på twitter) med den låga prognosen för asylsökande; Sverige "har tagit sig igenom flyktingkrisen" (och då är det inte ens Sverige som har flyktingkris utan krigsdrabbad befolkning!) Inlägget adresserades till M och SD, som trodde att antalet asylsökande skulle öka. Han ville visa att de hade fel. Ingenting i det han sa tyder på något intresse för flyktingarna. Det är enbart potentiella regeringsinnehavare han tänker på.

Ändå påstår han att Sverige ”tar ansvar för människor som flyr”, eftersom vi ju fortfarande tar emot kvotflyktingar! Johansson föreställer sig att lågt mottagande ger bättre förutsättningar för integration - men de få som tas emot får tillfälliga uppehållstillstånd, något som uppskjuter och försvårar varje människas försök att känna sig tillhörig och delaktig. 

När socialdemokratin, som trots allt många människor fortfarande tänkt rösta på, intar en flyktingfientlig position, då är det fritt fram för alla! Även om man inte uppskattar allt regeringen gör, är den ändå Regeringen. Det inger respekt, en respekt som ministrarna kan och bör använda för att påverka opinionen. Det är vad Johansson gör; han påverkar. Och inte i humanistisk riktning! Men själv tror han att han snor tillbaka röster från SD.

Detta har pågått länge. Redan med det så kallade Luciabeslutet om asylpolitiken år 1989 förändrades stämningen. Mottagandet hade problem med för låg kapacitet, och på vissa orter förekom protester. Socialdemokraterna i regeringen räknade med att en stramare politik skulle hejda dessa reaktioner – men det blev tvärtom! De som inte ville ha något flyktingmottagande överhuvudtaget kände att de fått en godkäntstämpel. Fritt fram!  Samtidigt förändrades den politiska debatten, fick en ny gemensam utgångspunkt: det var nu flyktingarna som var det största problemet. (Tack till Ali Esbatis bok Utöya för resonemanget!)

Så som 1989, så idag.

Signalvärdet i regeringsbeslut får inte underskattas. S tror att de drar röster från SD, när de i själva verket visat att det är helt okej att tycka som SD. Människor som är i stånd att hysa deltagande med sina medmänniskor på flykt riskerar att invaggas i tron att de nog klarar sig lika bra någon annanstans. Dessa inhumana signaler är Socialdemokraternas bidrag till vad de kallar för ”integrationen”!

Ett integrerat samhälle kan inte och kommer inte att bygga på en politik där orättvisor och otrygghet ökar medan människor söndras, sorteras, delas, splittras, körs ut, hålls tillbaka, sugs ut och föraktas. Låt oss återgå till solidariteten! Märkligt nog finns en och annan klok person kvar inom socialdemokratin, så försök få ministrarna att lyssna på dem. Det är visst kongress i det stora partiet i höst. 

Stolthet och nationalism

I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.

Lite svårt det, just den dagen. Stolt över att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?

 Stolthet är för mig en känsla förknippad med något jag åstadkommit. Detta kan diskuteras, det är möjligt att en abstrakt känslomässig stolthet ryms inom begreppet, men med min definition av stolthet är det en orimlighet att vara stolt över AIK, Sverige, månlandningen eller föräldraledigheten. Jag har inte på minsta vis bidragit till dem. Med den definitionen blir orsakerna till stolthet inte så omfattande. Mina böcker är jag stolt över, och för vissa arbetsplatser har det varit bra att ha mig på plats. Barn har jag inga, annars måste de vara den djupast tänkbara källan till stolthet.

Detta kan vara ett skäl till nationalismens lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är vi genast inne på nationalism.

 Jag tycker om Sverige. Huvudsakligen för att jag är van vid det. De flesta tycker nog bäst om det land där de är födda och/eller har vuxit upp, och också de som tvingas fly är fästade vid det land de är vana vid. Den känslan unnar jag var och en överallt i vår värld. Att ha ett hemma, en plats att tycka om, i värsta fall bara en saknad.

Men jag är ytterst skeptisk till en abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller ofrånkomligen drar med sig nationalism.

Och vad nationalism drar med sig vet vi. Man dör av den.

Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:

Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.

Det andra alternativet var vad den gamla flaggdagen var bra till.

Den nya helgdagen är inte bra till någonting.

En vårdag som är VÅR dag

Så många 1 Maj, så många demonstrationer. Nu, för andra året, i stillhet hemmavid. Vi går ut på morgonen med röda draperiet och hänger det i rönnen så har vi hissat fanan. Mitt på dagen håller partiordförande Nooshi Dadgostar årets tal, som vi lyssnar till i telefonen. Hon är bra.

Demonstration när jag var liten: att stå inklämd mellan tusentals vuxna för att se en liten morfar tåga förbi med en banderoll. Sedan var det inget mer. Morbröderna lärde mig sjunga Arbetets söner. Pappa lärde mig sjunga Sköna maj, välkommen, som motvikt. Jag brydde mig mest om att jag tappat min lilla pärlring i folkmassan.

I gymnasiet gick jag med Enhet-solidaritet, bokstavsvänsterns storsamling. ”Krossa USA-imperialismen!” "Internationell Solidaritet, Arbetarklassens kampenhet!" Tills den underbara 1 Maj 1975, då USA-imperialismen åkt på stryk och det var fred i Vietnam. 50000 pers samlades på Norra Bantorget, Palme höll tal och även vi maoister uppskattade det.

Vänsterpartiets tåg alla år som följde. ”Daghem ska vi ha, och dom ska vara bra”, "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" och så ”Stoppa borgarna i papperskorgarna”. Utanför banken: "Känner ni stanken från Enskilda banken", vilken var från en teaterpjäs, men banken bytte namn så ramsan höll en begränsad tid. När vi gick förbi Slottet var det "Var ska vi bo? - DÄR ska vi bo!" eller ”Ockupera Slottet, 800 rum!” Ung Vänster och min systerdotter gjorde det till slut; sprang uppför en trappa med röda fanor som togs om hand av högvakten. Så har vi "Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen!" Min favorit har alltid varit dendär om USA-imperialismen som är så kusligt gångbar i alla tider, men de här känns mer personliga: ”Svarta och vita, tillsammans mot dom rika!” eller ”Huka er borgare, darra och fly – Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Promenaden går över Slussen där ett gäng kulturgubbar förut alltid hängde på balkongen med röd flagga. Några år samlades vi på Gärdet långt bortanför allt, mamma hade med sig solbullar. Sedan folkfesten i  Kungsträdgården där hela stan kunde delta eller iallafall vara nyfikna. Under partiledarens tal hade vi, ett gäng vänner och kamrater, för vana att samlas på gamla krogen Victoria. Det hände några år på 90-talet att vi inte kom hem förrän sent på natten, mången en pub senare, något som känns mycket avlägset idag. 

På 70-talet slängde folk på gatan ofta ur sig otrevliga kommentarer med stick-till-Sovjet som klassikern. På 2000-talet glor de mest, glor generat, som om vi gör något opassande.

Har till och med demonstrerat med socialdemokrater, på fackligt enhetståg i Borlänge. Har demonstrerat med partilösa när det gällt att visa motstånd mot organiserade fascister. Har demonstrerat med clowner när Dalarna mot rasism arrangerar och statyn av Jussi Björling bär clownnäsa och röd halsduk.

Har fått frågan varför vi gör det, det spelar väl ingen roll, är väl ingen som lyssnar. Ååå så lätt det är för likgiltiga Svensson att vara hånfull mot dem som tar ställning för Svenssons egen situation: varför-håller-ni-pååå?

För att det är VÅR högtidsdag. Den internationella arbetarrörelsen är för långt att säga, det räcker med att dagen är VÅR. Nej, vi menar inte som i trevlig promenad en vårdag. Vi menar VÅR dag som VÅRA förföräldrar kämpat sig till. Den dagen vi talar om VÅRA bekymmer med låga löner och pensioner, med nedskärningar i skolor och vårdinrättningar som går på sista öret. Den som inte har dessa bekymmer behöver alls inte höra på!

När det är pandemi, då blir det i stillhet hemmavid. Förra året stod vi framför datorn och sjöng med i Internationalen. I år gjorde vi inte ens det. För 1 Maj, VÅR dag, har som sin själva mening att vi är många tillsammans som bryr oss om rättvisa.

Vi hoppas, liksom förra året, på nästa år. Men ett blogginlägg ska det bli. Det hör till på 1 Maj.

Missnöje, oförstånd och bristande tillit - läsning av Lindell och Pelling

Det svenska missnöjet är en bok som redovisar en intervjuundersökning av Johanna Lindell och Lisa Pelling, i vilken människor i några av Sveriges utsatta områden får lufta sin missnöjdhet. I boken kopplas resultatet till SOM-undersökningar liksom till franska och tyska studier.

Boken är lättläst och effektiv! Mycket i den känns igen från vad vi tidigare vet eller tror oss veta om förhållandet stad-land, fattigdom och maktlöshet. Att många av dessa människor väljer Sverigedemokraterna är också bekant.

Det som förvånar i de åsikter som kommer fram är att de missnöjda ser olika problem i sin egen vardag, och i riket som helhet. Deras egna problem är sjukvården, ekonomin, och oro över klimatet. Men problemet på riksnivå uppfattas som för stor invandring. De missnöjda har ingen svårighet att identifiera ojämlikhet och en urholkad välfärd som akuta hot, men de har accepterat Sverigedemokraternas förklaring att det är invandringen som orsakar dessa problem. Ingen ser skattesänkningar och privatiseringar som en orsak – ingen uppfattar den ekonomiska makten som ett hot. De menar att invandrarna har ”fått” pengarna som skulle gått till välfärden, ty de stora rikedomarna syns överhuvudtaget inte.

Det förefaller också som att de intervjuade inte alls kan förstå politiken som en kamp mellan olika intressen. Respondenterna ser politiker som någon sorts förvaltare som ska sköta samhället till allas bästa, och de blir irriterade när politikerna inte kan eller vill samarbeta och komma överens. Att politikerna avsiktligt vill gynna helt olika grupper har gått dem förbi! Det är gåtfullt att en sådan självklarhet inte har gått in, när rent trams har slagit igenom. Så t ex finns det de som tror att regeringen aktivt gör reklam i utlandet för att locka hit fler immigranter som ska "ta" välfärdspengar. 

Arbetarrörelsen har misslyckats fullständigt med att förklara politiken som en intressekonflikt, det är uppenbart. Näringslivets kampanj för företagande, individualism och vinst, som påbörjades redan på 1980-talet, hade framgång – men kanske inte fullt ut. Troligen var högerns ideal ett samhälle där varje människa kämpar för sig själv utan fack och krångel i drömmen om att bli mångmiljonär på sitt företag. Men de missnöjda i denna undersökning har inga stora drömmar, ingen tillit till att det ska bli bättre. De är oroliga för hälsa och ekonomi och har bara ett håll att sparka mot: nedåt. På Reinfeldts tid sparkade man på de så kallade fuskarna, idag på immigranterna och deras barn. Det är både orättvist och sorgligt.

I bokens avslutning hänvisar författarna till en SOM-undersökning som visat att ”den största skillnaden i inställning till utvecklingen finns mellan olika ideologiska grupper: de som säger sig stå till höger är mycket mer missnöjda med utvecklingen än de som står till vänster”. Detta är uppochnervända världen! Högern som fått genomslag för sin politik och sina idéer klagar ändå, medan Vänstern som förlorat både ekonomiska och idémässigt har ändå  fördragsamhet med samhällsutvecklingen.

Möjligen är det snarare tillit än förnöjsamhet som ligger bakom detta förbryllande resultat för Vänsterns del. Att vi inte är nöjda syns i vår politik. Och den klassiska högern har väl aldrig varit nöjd, den vill alltid ha mer. Den nationalistiska högern ser endast ett problem; människor med utländsk härkomst. Vänstern har fortfarande tillit till de politiska systemen, till kampen och möjligheten att förändra.

De missnöjda fattiga, de lurade, de hyser ingen tillit alls. Tror de verkligen att ”Jimmie” och hans medskurkar ska hjälpa dem, eller ser de bara fram emot att han ska sätta dit någon annan?

SD motionerar eller Jo det är odemokratiskt att staten ska styra bildning och föreningsliv

Det var dethär med om Sverige blir mindre demokratiskt med en regering över vilken Sverigedemokraterna har inflytande. Gå till källan! Här är en färsk motion i riksdagen med förslag på åtgärder mot institutionaliserad korruption.

Det är väl bra! Vi är väl mot korruption? Jodå. Men motionen riktar sig inte mot enskilda som berikar sig på att göra upp affärer med sina polare. Den handlar om vad SD och inga andra kallar institutionaliserad korruption, och den utgår ifrån föreställningen att landets myndigheter är korrupta.

Så må man ju tycka, eller tro. Men nu handlar det om ett stort politiskt parti som i riksdagen verkar för att försvåra eller stoppa myndighetsarbete som man ogillar.  

Låt se:

- Reformera och banta public service. Det vill säga, slut på statligt uppdrag om saklighet, fritt fram för vem som helst att göra sina egna media

- Ta bort presstödet. Endast stora tidningar som går med vinst ska finnas kvar.

- Halvera partistödet. Endast stora partier som klarar sig på donationer ska finnas kvar.

- Avskaffa stödet till genusvetenskap, inför ett regelverk för fördelningen av forskningsmedel, sänk anslagen till universitet och högskolor där antivetenskapliga ideologier ges näring. Ett sällsynt vidrigt litet förslag om hur en konservativ regering ska styra undervisning och forskning. Här förutsätts, som du ser, att antivetenskap idag får näring på våra bildningsinstitutioner! Och det är inte vetenskaparna som ska avgöra vad som är vetenskap, utan den konservativa regeringens förlängda arm.

- Lägg ned Jämställdhetsmyndigheten och Brottsförebyggande rådet, BRÅ. För att de är korrupta? Nej, för att de presenterar statistik som inte tilltalar det parti som vill styra landet.

- Lägg ned Allmänna arvsfonden. Men vem har nu de korrumperat? Ger de pengar åt fel projekt? Och vem ska ta hand om de överblivna arv som idag ingår i fonden?

- Lägg ned Sida och minimera Sveriges engagemang i FN. Sverigedemokraterna vänder ryggen åt världen och verkar inte särskilt intresserade av att ge hjälp på plats!

- Förbjud offentligt stöd till föreningar som producerar ideologi eller propaganda. Än en gång är det den konservativa regeringen som ska avgöra var gränsen går för medborgarnas engagemang.

- Ta ifrån fackföreningarna rätten att administrera a-kassan. Framgår inte vem som ska få äran att göra det.

- Reglera tillsättningen av myndighetschefer, landshövdingar och ambassadörer. Eftersom varken du eller jag har nån chans på dessa jobb verkar det som att det är rätt väl reglerat redan idag. Här lutar det åt att SD vill ha andra personer på posterna.

Idag kommer denna motion inte att röstas igenom i riksdagen. Hur tror du det ser ut 2022?

Läsning i coronatid

Under det trista coronaåret blev det 168 böcker lästa, och ovanligt nog kan jag enkelt säga vilken som var den bästa: Carina Burmans Bellman-biografi. En gedigen skildring av Bellmans hela liv och diktning, med levande inblickar i 1700talets Stockholm. Skalden och trubaduren görs fullt ut mänsklig i miljöer som du efter ett tag tycker dig vara välbekant med. 

Fler bi0grafier av värde var Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö, samt Klas Gustafssons Cornelis Vreeswijk, ett bluesliv. Båda innehåller betydelsefulla konstnärsgärningar att följa, med Stockholmsskildringar även här. Ett plus var att människor som jag känt passerar i periferin.

Apropå människor jag för länge sedan känt, läste jag förstås om det mesta av Kristina Lugn när hon tyvärr dog. Här finns svart humor, bisarra språkvindlingar och originella iakttagelser. Kanske är det hennes dramatik jag föredrar. Ännu en som jag känt, nu genom politiken, är America Vera Zavala, och det var med stort intresse jag köpte hennes bok Svartskalle, en bok som berörde mig djupt. Utan att dela Vera Zavalas bakgrund känner jag en liknande förtvivlan över hur Sverige utvecklats. En viktig bok när det gäller antirasism och nutidshistoria!

Slut med namndropp och över till mer bisarra läsupplevelser. Lost Japan av Alex Kerr är en inkännande skildring av traditionell japansk kultur av en britt som levde och lärde den på insidan med hjälp av japanska hantverkare och konstnärer. Allt är tusenårigt, allt är märkvärdigt och specialiserat. En lätt övermättnad uppstår, jag läste boken i omgångar. Detsamma gäller intressanta och detaljerade If walls could talk av Lucy Worsley. Det är en etnohistorisk genomgång av hur vi bott, med tonvikt på hur man löste avlopp, toaletter, bäddning; behov som sällan beskrivs. 

Slutligen kan jag nämna Ulf Lundells Vardagar. Det går inte riktigt att förklara varför denna stadigt rullande prosa av just vardagen, hemmet och alla de tusen sysslor vi där utför, är fascinerande, men Lundell har ett språk och en värld där jag gärna vistas. Som politisk analys är det dock magert. Hans klasskänsla och stöd för folkhemmet uppväger inte de hatiska utfallen mot religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Som politisk litteratur vinner Sennertegs Allt jag känner… förhören med Rudolf Hess. Än en gång häpnar man och blir illa berörd över hur en individs trista medelmåttighet möjliggjorde massmord utan att ens reagera på det.

Enda glädjen av coronan var att jag återupptog mina franskastudier. Astrid Lindgrens Les frères coeur-de-lion (Bröderna Lejonhjärta) var väl värd att kämpa lite med, hur sorglig den än är.