Landets hjältar. Fäbod i drift, öppna marker i storskogen. Ost åt oss, ängsblommor åt fjärilarna, fler insekter åt fåglarna.
Mitt i allt detta finns hoppet om livet efter detta.
lördag, juli 19, 2008
måndag, juli 14, 2008
Hemuler bär klänning
Det verkade inte vara så mycket att bry sig om. Högerslynglar som glor och pekar finger, klart Ida Gabrielsson blir irriterad. Men inte var det så viktigt... utom en rad: ”Intressant är det i alla fall att klasskampen nu förs i moderiktiga kläder,” säger Assarsson. Ja-ha?
Det skulle göra skillnad alltså?
Tyvärr, nej. Grabbhalvan lovar mer än han kan hålla. Inte tänker han låta sig imponeras av vänsterrörelsen, om än aldrig så väklädd. Han är bara en omedveten decimal i den pågående trenden titta-jag-kan-också-skriva-mode.
Greiders & Hedvalls Stil och politik vore säkert rolig att läsa, men känns alltför helrätt 2008. Och i intervjun med Greider görs samma trista kategorisering som i Assarssons blogg: att en trasig, ovårdad person ser ut som en typisk vänsterpartist.
Jag väntar mig inte precis att borgerskapet ska vara hyggliga emot oss. Men det vore tacknämligt om de levde upp till sin egen fina uppfostran, ty den innehöll bland annat att man inte skulle peka på människor eller genera dem genom kommentarer om deras utseende.
Det vore också roligt om någon kunde skriva om kläder nångång.
Alltså inte om var man köper kläder (”grymmaste fyndet, want!!”) som modebloggarna.
Inte om vilken livsstil du förväntas iaktta i vissa kläder ("city woman" eller ”långa lata dagar”) som modejournalisterna.
Inte om vilka ståndpunkter och statusanspråk dina kläder förmedlar, som modesociologerna.
Utan låta kläderna tala.
Estetiska, kreativa, kulturhistoriska och biografiska som de är.
- - -
Fler som bloggat: Esbati, Ung vänster
Det skulle göra skillnad alltså?
Tyvärr, nej. Grabbhalvan lovar mer än han kan hålla. Inte tänker han låta sig imponeras av vänsterrörelsen, om än aldrig så väklädd. Han är bara en omedveten decimal i den pågående trenden titta-jag-kan-också-skriva-mode.
Greiders & Hedvalls Stil och politik vore säkert rolig att läsa, men känns alltför helrätt 2008. Och i intervjun med Greider görs samma trista kategorisering som i Assarssons blogg: att en trasig, ovårdad person ser ut som en typisk vänsterpartist.
Jag väntar mig inte precis att borgerskapet ska vara hyggliga emot oss. Men det vore tacknämligt om de levde upp till sin egen fina uppfostran, ty den innehöll bland annat att man inte skulle peka på människor eller genera dem genom kommentarer om deras utseende.
Det vore också roligt om någon kunde skriva om kläder nångång.
Alltså inte om var man köper kläder (”grymmaste fyndet, want!!”) som modebloggarna.
Inte om vilken livsstil du förväntas iaktta i vissa kläder ("city woman" eller ”långa lata dagar”) som modejournalisterna.
Inte om vilka ståndpunkter och statusanspråk dina kläder förmedlar, som modesociologerna.
Utan låta kläderna tala.
Estetiska, kreativa, kulturhistoriska och biografiska som de är.
- - -
Fler som bloggat: Esbati, Ung vänster
lördag, juli 12, 2008
fredag, juli 11, 2008
Jane Austens bokklubb har talat!
I dagens Flamman hittar jag en recension av Martina Haags senaste bok. Den verkar inte vara särskilt bra. Därför blir jag ordentligt uppretad när jag mitt i den försiktiga sågningen ser en komplett onödig referens till en av de allra största engelska författarna. Haags bok tänks vara ett modernt svar på Jane Austen, som till och med benämns ”föregångare”.
Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.
Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.
I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.
Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?
Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.
Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.
Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.
Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.
I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.
Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?
Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.
Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.
torsdag, juli 10, 2008
Beslutsfattande via prästkrage
En lättnadens suck i kvällningen när jag går igenom dagens bloggerier. Jag får bekräftat att mitt parti inte behöver "markera" avstånd till högerextremister. Vi håller det.
Men S och Mp presenterar det som världsnyheten: nu har de bestämt sig, de ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna!
Gick det åt mycket svett för att komma fram till det?
Och så fort de bestämt sig tänker de följdriktigt att alla andra inte har det utan går där och tvekar med prästkragsbladen: rasism ja, nej, ja, nej...
”Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten,” skriver S och Mp.
Men gode makter, våra tänkta samarbetspartier: Var hade ni foten förut? Bakom örat??
Det är inte dags att lova. Det är inte heller dags att spekulera i valutgången.
Det är dags och i senaste laget att föra ut en politik så uppenbart skild från högerextremister och populister att ett samarbete utesluts på sin egen orimlighet. Nolltolerans, som vi brukar kalla det inom vänstern.
Tack Ohly, för att du inte undertecknade något så patetiskt som detta "beslut". Hade det hänt skulle jag fanimej sätta ner alla fötter jag har. Hårt.
Fler som bloggat är die Quelle och Jinge
Men S och Mp presenterar det som världsnyheten: nu har de bestämt sig, de ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna!
Gick det åt mycket svett för att komma fram till det?
Och så fort de bestämt sig tänker de följdriktigt att alla andra inte har det utan går där och tvekar med prästkragsbladen: rasism ja, nej, ja, nej...
”Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten,” skriver S och Mp.
Men gode makter, våra tänkta samarbetspartier: Var hade ni foten förut? Bakom örat??
Det är inte dags att lova. Det är inte heller dags att spekulera i valutgången.
Det är dags och i senaste laget att föra ut en politik så uppenbart skild från högerextremister och populister att ett samarbete utesluts på sin egen orimlighet. Nolltolerans, som vi brukar kalla det inom vänstern.
Tack Ohly, för att du inte undertecknade något så patetiskt som detta "beslut". Hade det hänt skulle jag fanimej sätta ner alla fötter jag har. Hårt.
Fler som bloggat är die Quelle och Jinge
Under Stockholms broar
På Stockholms stadsmuseum kan man under sommaren se en bild som ser ut ungefär såhär, som denna jag tog någonstans under Slussen.
Bilden på muséet är fotograferad av Andreas Feininger, "en av de ledande arkitekturfotograferna" och avbildar ett brospann i svartvitt.
Skönheten i Stockholm finns på udda platser.
onsdag, juli 09, 2008
Än slank hon hit, än slank hon dit
Att S sedan tidigare inte var främmande för avlyssning visste vi. Antingen det gällde kommunister i fackföreningarna eller FRA-spaning. Det har därför varit glädjande men inte helt övertygande med deras stöd i den senaste tidens intensiva proteströrelse.
Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.
Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.
Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge
Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.
Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.
Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge
tisdag, juli 08, 2008
Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap
”Sahlins integrationspolitik gynnar sverigedemokrater” är den föga tilltalande rubriken på en
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.
I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!
Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.
Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.
Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!
Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?
De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.
”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.
- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.
I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!
Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.
Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.
Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!
Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?
De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.
”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.
- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati
Forskningsillusioner
Jag läste nyss Heather Pringles Härskarplanen, en bok om Himmler och ”Ahnenerbe”, det vill säga det nonsens som under vetenskaplig täckmantel försökte få fatt på den germanska rasens urhem. En mycket speciell bok som ger ett specifikt utsnitt av denna ytterst välbeforskade period.
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.
Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.
Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.
För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.
Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.
Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.
För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?
måndag, juli 07, 2008
Vilken värdegrund?
I DN uppmärksammar Ramqvist att Sverigedemokraterna i en artikel formulerat sig likadant som Nationalsocialistisk front.
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?
Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.
Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.
Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.
- - -
Trollhare m fl har bloggat
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?
Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.
Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.
Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.
- - -
Trollhare m fl har bloggat
lördag, juli 05, 2008
Dator+dans+demo = finns!
I en i övrigt helt okej ledare tycker Sanna Rayman att torsdagens FRA-demonstration inte var nåt vidare. Nja, den var liten. Men i övrigt helt okej, liksom hennes text var det.
”FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan”, skriver Rayman. Kritikens överlevnadspotential återstår att se – än så länge lever den. Att överleva är något annat, något man gör i isigt klimat som bister minoritet.
FRA-kritiken lever idag på sin mångfald. Stekarnas party på Café Opera var som Alla-smutsiga-detaljer sa en ”hysteriskt rolig” idé, och att demonstrera ihop med Liberal ungdom och Piraterna är en sanslöst ny upplevelse för SSU och vänsterut.
En del av oss är de människor Rayman inte tror finns – vi som verkar bakom en datorskärm OCH gillar allmän gatudans.
Rayman konstaterar: ”Alla vill de ’Stoppa FRA!’ – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod.”
Jodå, hon har rätt. Oenigheten ligger runt hörnet, så fort vi slutar komma med rappa kommentarer och börjar prata ideologi. Därför tror jag det är bra om konstruktiviteten får vänta bara lite till, till i höst och riksdagens öppnande ungefär.
FRAm till dess kan FRA-motståndarna FRA-ternisera!
”FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan”, skriver Rayman. Kritikens överlevnadspotential återstår att se – än så länge lever den. Att överleva är något annat, något man gör i isigt klimat som bister minoritet.
FRA-kritiken lever idag på sin mångfald. Stekarnas party på Café Opera var som Alla-smutsiga-detaljer sa en ”hysteriskt rolig” idé, och att demonstrera ihop med Liberal ungdom och Piraterna är en sanslöst ny upplevelse för SSU och vänsterut.
En del av oss är de människor Rayman inte tror finns – vi som verkar bakom en datorskärm OCH gillar allmän gatudans.
Rayman konstaterar: ”Alla vill de ’Stoppa FRA!’ – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod.”
Jodå, hon har rätt. Oenigheten ligger runt hörnet, så fort vi slutar komma med rappa kommentarer och börjar prata ideologi. Därför tror jag det är bra om konstruktiviteten får vänta bara lite till, till i höst och riksdagens öppnande ungefär.
FRAm till dess kan FRA-motståndarna FRA-ternisera!
fredag, juli 04, 2008
Fourth of July
Kort besök i Förenta Staterna
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
otäcka tecken ogrundat grunda
skallen i sanden var
liket av läsaren
ur Manifestation, -04
Håll käften och var söt
Hold kaeft og vaer smuk, det var titeln på en dansk 70-talsroman. Boken minns jag inte, bara titeln som var en såndär enrading som under en period upprepas ivrigt.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.
Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!
Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.
Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.
Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!
Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.
Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.
torsdag, juli 03, 2008
Protestfest i den sovjetiska bananrepubliken
Med sambarytmer och många tuffa tal hölls bananrepubliksfest utanför Riksdagshuset i eftermiddags. Varför vänta tills efter valet med att avskaffa FRA? Se till att den aldrig genomförs! sa Alice Åström, V. Någon från Mp sa också att om ett lagförslag får kritik från höger, vänster, folket eller eliten kan det vara värt att genomföra ändå - men med kritik från samtliga dessa håll borde Reinfeldt ha tänkt sig för.
Amanda som grundat nätverket Svart måndag påminde om att detta inte är första, sista eller enda gången vi samlas i protest. När riksdagen öppnar igen 16 september är vi här igen!
http://stoppafralagen.nu/
http://www.svartmandag.se/
Tre som liknar Fem fast med sex
Stieg Larsson, tredje delen... Ja, tredjedelen hade räckt. Men det är inte i första hand Larsson som irriterar mig, utan de recensenter som fullständigt tappar både byxor och ansikte inför hans Millenniumtrilogin.
- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.
Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)
Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.
* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.
- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.
Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)
Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.
* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.
onsdag, juli 02, 2008
Statlig historisk vånda
På den tiden när jag skrev som mest om Europa fick jag kritik för att jag rörde ihop fiktionen och kartan. Konstruktiv kritik - eftersom jag valde att medvetet fortsätta det spåret. Europa är både karta och fiktion; geografi och ideologi.
Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.
Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.
Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.
Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.
Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.
Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.
tisdag, juli 01, 2008
Äntligen
Bekymrad över medias bristande uppmärksamhet inför romernas situation läser jag med glädje denna DN-ledare!
Litteratur och internationalism
Waltic, internationell kongress för författare och översättare, pågår just nu i Stockholm. En spännande samling som för kanske första gången kanaliserar litteraturen som positiv global kraftkälla. ”Med litteraturens hjälp kommer man närmare det annorlunda” som DN-kultur skriver.
Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.
Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!
Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.
Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.
Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!
Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.
I sin skröplighet har även detta en internationell prägel.
måndag, juni 30, 2008
Ett upprört hmmm från eliten
I maj skrev jag under rubriken Kulturarv och pogromer om upploppen i Napoli när romer tvingades bort från sina enkla bostäder av en italiensk mobb.
Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.
Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.
EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?
Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?
När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?
Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.
Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.
EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?
Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?
När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)