Kvalitetsutbildning kostar

En utredning om dansarutbildningen har tillsatts av utbildningsdepartementet. Kvaliteten på Riddarfjärdsskolan är för låg, dansarna håller inte internationell standard. Chefen för baletten på Operan, Madeleine Onne, vill vanligen inte anställa avgångseleverna.
En förklaring till detta är att alla som studerar på skolan faktiskt inte har den talang eller tekniska skicklighet som krävs. När det inte finns tillräckligt många kvalificerade sökande måste fyller man på i leden med mindre kvalificerade.

Björklunds kommentar är att man måste gallra fler. Så urbota symptomatiskt.
Briljansen hos dem som går kvar förstärks inte av att några måste sluta! Det handlar rimligen om att in färre. Driva en liten skola med ett fåtal platser för dem som har en så god underbyggnad att de kan tänkas platsa i eliten. Men en gymnasiebudget går inte ihop med så små klasser och många pedagoger.

Å ena sidan kanske en internationellt högklassig dansarutbildning inte behövs? Kungliga baletten kan rekrytera utomlands och avgångseleverna kan söka jobb i mindre kompanier världen över. Å andra sidan ligger en stor del av ett balettkompanis karaktär i att man har en bra lokalt förankrad utbildning. Därför kan en utredning vara på sin plats - om den granskar det pengsystem som leder till industritänkande och massproduktion.

Stort lyft, eller tungt

Betygsliknande tester stort lyft för nioåringar – så lyder rubriken på en S- & M-gemensam artikel om fördelarna med att testa barn. Innehållet är sedan inte lika ruskigt barnafrämmande som det låter, utan går i stort sett ut på att pedagogerna i Haninge inte kunde vare sig bedöma barnens kunskaper eller göra något åt dem utan skriftliga prov, varför ledningen såg till att skaffa sådana.

Det är ett betyg på hur undervisningen bedrivits, om inte annat. Proven är ett sätt att mäta skolans och lärarnas insatser, säger artikeln, och det ligger mycket i det. Så varför inte göra något åt det. Testa personalen!

Rubrik: Regelbunden yrkesprövning stort lyft för fyrtiosjuåringar!

Nu orkar jag inte med er mer. Har jobbat med att implementera allians-reformen med betygsliknande omdömen på små barn. Häpp!

Förbryllad av myggor

Har tillbringat några frustrerande timmar med Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Förstod aldrig vem som var vem.

Vad är det författaren vill? Djärvt, ja i en viss bemärkelse är det djärvt att ge röst åt en så osympatisk, ointressant jag-person som har samma namn, yrke och utseende som författaren själv; en inverterad narcissism. Men varför, om det inte är den meningslösa, grandiosa gesten som lockar?

Ändå förefaller Lundgren övertygad om att hon driver en idé, att boken har ett syfte. Hon upprepar att hennes slutsatser är ”politiska” – men bara i så måtto att det privata är politiskt, för att krossa patriarkatet innebär för Lundgren att ropa skällsord åt varje karl som betett sig otrevligt, och med vänster menar hon kvinnoföraktande mediamänniskor som lever biodynamiskt. Hon är inte i närheten av politik.

En subjektivt kåserande skildring av en indignerad flanör skulle föralldel också gå an. Men inte när boken är tradigt och inskränkt skriven med futiliteterna staplade. Meningen ”Avskedsmiddag med Tomas” får gå som helt stycke. En längre dialogtext handlar om att jaget fick ett sms med fel nummer. Inget man vill veta mer om.

Men kom till sak! Hur är det med bokens höjdpunkt - skvallret? Jo det var skoj bitvis. Men som existensberättigande för utgivning är det för tunt.

Mer om Myggor och tigrar

Fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet

I läroplanen beskrivs kunskapens fyra former: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. När jag runt 1994 arbetade med implementation, som det heter, det vill säga när jag förklarade för personalen hur vi skulle arbeta,använde jag liknelsen kunskapens hus. Huset vilar på fyra pelare: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. Om en pelare brister, lutar huset oroväckande. Jag hade också en liten förstukvist som hette förförståelse, en portnyckel som kanske var läskunnighet, och perspektivfönster utåt som kunde öppnas vid behov: historiskt perspektiv, ekologiskt perspektiv, osv.

På seminariet i förra veckan fick jag träffa Ingrid Carlgren, under 90-talet rektor för Lärarhögskolan och läroplansutredare. Det var hon som kom på benämningen för de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet. (Nu begagnar jag repetitionens metodik!) Sammanfattningen är utomordentlig. Ingen del går att kringgå utan att kunskapsbygget rasar. När jag gav min uppskattning till Carlgren för detta sätt att beskriva kunskap, en beskrivning som jag använt i femton år, konstaterade hon lite förbryllat att javisst var det väl bra, men så konstigt att det aldrig slog igenom.

Javisst är det väl konstigt. Sedan 1994 har läroplanen systematiskt undergrävts genom förtal. De som ville sabotera grundskolan har jobbat med monoman ihärdighet på att skaffa sig monopol på något de kallar kunskap. Utan att kunna göra annat än hänvisa till hur det ”var förr”, utan intresse för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.

Kamrater politiker och kolleger pedagoger, hjälps åt att återupprätta en skola för bildning medan tid är!

Han har rätt

Bästa formulering om Forum för levande historia kommer från Ola Larsmo:
”- - - en klumpighet från alliansregeringens sida /var/ när man plötsligt förändrade /uppdraget/ från att uppmärksamma brott mot mänskligheten till ideologikritik. I det ursprungliga direktivet från 2001 står nämligen att ’forumets uppdrag skall vara att främja arbete med, diskussion om och reflexion över demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i samtiden utifrån historiska perspektiv med utgångspunkt i Förintelsen’. Där stod ingenting om vilka ideologier man skulle vara emot - utan vilka värden som skulle försvaras.”

Nödvändigt villkor, tillräckligt villkor, brukar man säga i filosofin. Det vill säga, nu räcker det med snack.

Ideologi & akademi

Även jag har läst historikeruppropet och står på deras sida. Med viss bestörtning har jag också tagit del av diverse bloggkolleger som omedelbart tar uppropet som ett tecken på att universiteten blivit diktaturkramare och att kommunister gillar folkmord.

Hur dum får man va. Hur fel kan man läsa. Hur trött vill jag bli.

Bara ett (1) påpekande: På flera ställen läste jag att ”ingen” var kritisk mot Forum när de upplyste om nazismen. Detta är fel. Vänsterpartiet krävde på tidigt stadium dess nedläggning, med motivet att staten inte ska bedriva historieforskning eller opinionsbildning.

Jag var emot det kravet då, men har svängt. Ett institut av denna typ blandar ihop ideologi och akademi och bidrar till att snedvrida debatten, hur goda avsikterna än var. Istället borde universiteten få tillräckliga medel för den så kallade tredje uppgiften (utåtriktat arbete), så att de förmår ta hand om folkupplysningen.

Kunskapsarbete

Centrum för marxistiska studier och ABF anordnade skoldebatt med två forskare i pedagogik och två vänsterpolitiker, en S och en V. Med tanke dels på den enorma respons som skolfrågor alltid väcker, dels på den vedertagna uppfattningen att vänstern struntar i dem, var det konstigt att deltagarna inte var fler.

Det stod snart klart att det finns betydande skillnader mellan olika syn på kunskap och olika syn på lärande, men också en skillnad i hur hög grad man vill betona kunskapen respektive lärandet. Skillnaderna behöver inte vara ideologiska på en höger-vänsterskala. Ändå har kunskap blivit ett intrikat ideologiskt inflätat begrepp, sa forskaren Ingrid Carlgren, som efterlyste en nedtoning av metodfrågorna och problematisering av kunskapsbegreppet. Kunskap kan inte vara detsamma i alla tider och situationer.

Forskaren Lennar Grosin påpekade att det bevisade sambandet mellan lågutbildade föräldrar och skolmisslyckande på inget vis uttrycker ett orsak-verkan-förhållande. Den orsak forskarna isolerat ligger i förväntningarna. Som också teveserien 9A visade kan höga förväntningar ge helt nya förutsättningar.

Detta sagt, låter det egendomligt i mina öron att stå och tala om allt som arbetarbarnen inte klarar, allt de måste kompenseras för. Ständigt detta bristtänkande. Invandrarbarn saknar språk, arbetarbarn saknar hyfs, flickor saknar penis.

Höga förväntningar kan ge det vi behöver: Fakta, förståelse, färdighet, förtrogenhet.
"Kunskap, insikt, frigörelse" skrev min ungdoms guru Paolo Freire.
"Kunskap, bildning, arbete" ligger närmare den mer bekante Celestin Freinet.
Vi kommer ingenvart förutan det.

Välkommen till alla vi gillar

Århundradets immigrationsreform är på väg. Åtminstone om man får tro Alliansen, uppbackad av de gröna lustigkurrarna som tycks tro att det handlar om gränslöshet. Härmed öppnas för fri rörlighet, arbetskraftsinvandring och mindre regler!

Låter som om vi öppnat upp för fri bosättning, allra minst. Som om vi struntade i krångliga asylregler och sa välkommen! Så som det skulle kunna vara i den bästa av världar, men inte i denhär.

Så var det inte heller ett särdeles gränslöst förslag. Det handlar bara om att ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra."

”En rädsla för konkurrens från utländsk arbetskraft har stått i vägen för öppnare regler” säger Billström&Valtersson i artikeln. Tänk att så fort man inte är överens med näringslivet ska man bli beskylld för att vara rädd!

När det handlar om utsugning av utlänningar och pressade löner skulle det finnas anledning att vara rädd, om man inte vore så förbannad. Men i dethär fallet verkar det mer vara en fråga om import av min polares polare, ett efterliknande av den kanadensiska brain-drain-modellen, eller helt enkelt det att - ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra”. Inte arbetsförmedlingen!

Frågan är om det är så rasande många som absolut vill dra iväg och jobba i Sverige, av alla ställen. De som redan är här, däremot, skulle gärna ta sin chans.

Ett stort steg framåt

Så skrev vi ett partiprogram... iallafall stora stycken av ett, när vi besvarade vänstermedlemmarnas förslag under orgier av automatkaffe medan den första vårhelgen förflöt oss förutan.

Av allt vi diskuterade men inte gjorde kan jag nämna...
- att stryka patriarkatet så vi är av med det
- att principiellt fastslå vilka djur som är söta
- att avfärda socialismen som en detaljfråga
eller
- att värna det sista vilda beståndet av frigående programkommissionärer

För flera år sedan funderade vi på arbetsnamn till nuvarande partiprogram. Ett av våra mer ödmjuka förslag var: ”Ett stort steg framåt är bra, men ett litet steg bakåt är inte dåligt det heller!” I den diskussionen fick jag min politiska inställning beskriven som:
- Det är hon som vill säga till arbetarklassen att skärpa sig!

Ja - och då kan ett partiprogram vara till viss hjälp.

Hej alla du

Hej alla du -
så sa Robert Broberg på 70-talet. Det var jönsigt, vilket ingick i hans roll. Det kommer för mig ibland, eftersom jag allt oftare blit tilltalad med ”ni” av tjänstvilliga ungdomar i butiker eller per telefon. De små liven tror att det är extra artigt. Men sedan snart fyrtio år är korrekt tilltal på svenska ”du”. Den som vill bjuda på extra vänlighet får lägga det i tonfallet.
Teoretiskt sett vore det finaste av allt att säga ”ers majestät” eller ”O Gud”. Men det är inte korrekt, och därmed löjligt överallt utom i sitt sammanhang. Detsamma gäller tilltalet ”ni”, när det inte avser flera personer.
Jag betvivlar inte att barnen hyser goda avsikter. Arg blir jag inte förrän de säger att det är svårt att veta vilket uttryck som är det riktiga. Hur kan det vara svårt? Vem har fått dem att tro det? Mormor på Östermalm? som förstås är språkvårdare till professionen?
Nä sluta jönsa. Nu genast.
Hej då alla ni.

Socialistisk skoldebatt

Senaste numret av Socialistisk debatt (som numreras 3-4/07) är tjockt och läsvärt. Inte enbart därför att jag har skrivit i det förstås, utan därför att det handlar om rätten till kunskap och därmed lyfter en fråga som många anser att vänstern har misslyckats med.
Det behövs, som baksidestexten säger, kunskap för att diskutera kunskap.

Ett citat ur förordet: ”Bildningsdebatten rör sig mellan två poler: nyttorationalitet och värderationalitet. - - - En skola som inte är till konkret nytta för samhälle och individ förlorar sitt syfte, men det gör också en skola som inte ser till de större bildningsvärdena.”

När hörde du senast en borgare lyfta frågor om skolans syfte, om bildningsvärden? Skribenterna som kommer till tals i den socialistiska debatten är inte överens - då vore det ingen debatt. Men vi vägrar att nyttja slagträt antingen-eller. Bildning handlar om att se fler saker samtidigt och sålunda skaffa sig ett omdöme. Till exempel genom att tillvarata det bästa hos stora pedagoger i historien, såsom Piaget eller Vygotskij.

De borgerliga anses ha monopol på skolfrågan, eller till och med på kunskap. Men när hörde du dem senast anföra skolforskning, vare sig historisk eller modern, som stöd för sina krav? När ville de lägga tyngdpunkten på det kompetenta barnet, den sociala lärandesituationen, eller för den delen Barnkonventionen?
Nej, de talar om hur de tror att det var förr. Eller om vad alla tycker. Eller vad de flesta föräldrar vill ha. Sammanfattningsvis, om hur de tror att de flesta föräldrar hade det förr. Säga vad man vill, men välunderbyggt kan det inte kallas. Och vänstern har inte heller varit på offensiven utan ofta ställt upp på den socialdemokratiska kompensatoriska skolan. Det är lite av den skadan som Socialistisk debatt nu försöker reparera.

Lösnummer ska finnas att köpa hos www.redplanet.se

Om dom inte håller med, är det inte kunskap!

Ska aldrig mer berömma SvD, för nu går dom in för att reta mig! Dagens brännpunktare är en uppvisning i kunskapsförakt från moderatpolitikern Naess. Han bemöter Scherp, docent i pedagogik, genom att först och främst ifrågasätta om det verkligen är forskning Scherp håller på med (”gör anspråk på att...” eller ”utövarna må kalla det vetenskap...”). Sen påpekar Naess att det är svårt att mäta och utvärdera Scherps forskningsresultat (vilket verkligen ingen har förväntat sig att Naess ska behöva göra). Slutligen klämmer han till med att den som inte delar Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser (vilket får mig att undra hur Naess förhåller sig till relativitetsteorin?)
De goda ledstjärnorna för Naess är sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet. (Ja, vi hör ju hur långt han kommit med ödmjukheten.) Dessa tre vill han applicera på – utvärdering av forskningsresultat!
I sin iver att försvara alliansens skolpolitik har Naess avskaffat forskningen utan att märka det själv. Med såna vänner behöver Björklund inte sina fiender.

Dumskallar i bäverdammen

Sahlin har aldrig varit roligare än när hon sa: Maud Olofsson, dendär bäverkvinnan som gnager sig igenom vartenda trygghetssystem vi har!
Flamman citerar Olofsson: ”Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag.”
Jo, det kan verka fel att överklassen sätter in den lilla struntsumman i Puppes egna fonder, medan andra familjer knappast kan bekosta gummistövlar åt My och Sumeya för pengarna. Det kan verka rätt att snåla in på bidraget till Puppes kommande förmögenhet – men känns det lika rättvist och rättmätigt att se Mys och Sumeyas mammor tävla i fattigdom för att se vem som ska få gummistövelbidraget?

Bävern bor torrt och fint i sitt bo, men dess ut- och ingång ligger långt under ytan, och när man väl börjar gnaga i trygghetssystemen finns det liksom ingen botten. En som inte funderade särskilt var en vanlig borgerlig person i en insändarspalt, som ville ha igen något av det hon betalar i skatt. Hon drog säkrare slutsatser än sin minister, vilket för övrigt inte kan vara så svårt.

Efter att ha umgåtts med dumskallar en hel dag tar jag med nöje in SvD:s Gudmundson i samlingen. Han tycker det är urlöjligt att Ohly medverkar i teveprogram, och urvidrigt att Ohlys dotter är politiskt aktiv. Det senare förmörkar Gudmundsons sinne så till den grad att han landar i Kuba och Nordkorea ”där ju revolutionerna permanentats i socialistiska arvsmonarkier”. Föreställ dig hur småsintheterna skulle lyda om Ohly sturigt vägrade tevetjosan medan dottern snöade in på nån dekadent spybar?

Bara en sak, Gudmundson: Det går inte att permanenta den socialistiska revolutionen i Sverige. Inte därför att permanent är ett typiskt icke-revolutionärt ord, utan därför att den aldrig har ägt rum.
I dethär landet har vi en bäverdamm. Förhoppningsvis temporärt.

Mera Mao

Ett förtydligande angående gårdagens inlägg:
Det var faktiskt inte en uppväxt i den erlanderska erans version av parlamentarism som gjorde mig till demokrat. Den hade så när kunnat göra mig till antidemokrat. Alla förändringar skulle malas genom alla karlars kvarnar. Kvinnliga förebilder var bimbo eller bombnedslag, verkliga kvinnor var morsor. USA-dyrkan gränsade till fanatism i kalla krigets efterföljd, och det inhemska konfliktundvikandet uppfattade jag bara som förljugenhet.
Det var när uppväxten i denna påstådda konsensus punkterades av maoistiska upprop, som jag så småningom blev demokrat. Inte lamt instämmande, utan aktivt övertygat. Folket skapar självt sin historia.

Maoismen var fel. Ändå lyckades den påverka mig rätt. Men jag bara väntar på att bli tillfrågad om jag fortfarande förespråkar massmord...

Liten, röd, folklig och ofanatisk

SvD, tidningen som bara blir mer kvalitetsjournalistisk ju mer Adelsohn låter sig irriteras, har givit stort utrymme åt Kina och maoismen. Tre personer får förklara varför de en gång lät sig inspireras av ordförandens tänkande, och efteråt följer ett utdrag ur Arvidssons bok om den maoistiska väckelsen hos rebellerna. Det senare är intressant som uddapsykologi men knappast politiskt viktigt idag.
I en av intervjuerna konstaterar Bergcrantz att det är för mycket snack om -68 och Kårhusockupationen. Hon och hennes kamrater höll på med så mycket annat frivilligarbete. Det var insamlingar, facklig kamp och dagiskamp, studiecirklar och solidaritetsrörelse.
Men det är inte många som är intresserade av sånt. Utrensarsekter är både mer spännande och mer förutsägbara än det som faktiskt borde vara politiskt riktigt idag.

Under 70-talets första år traskade jag runt med Maos lilla röda i skolväskan. ”Det är rätt att göra uppror, Revolutionen är ingen tebjudning, Låt hundra blommor blomma, Massorna äger en skaparkraft som inte känner några gränser” är citat som ännu står sig. Och så denhär: ”Slå inte människor och svär inte åt dem. Övertyga dem med argument. Om de inte är överens med dig, övertyga dem en gång till.”
Det var många gånger som jag väntade med att sätta eld på håret därför att någon tröstade mig med påminnelsen: ”Övertyga dem en gång till.” Frasen lär ska ha dolt indoktrineringslägren – men det visste ju inte jag, som läste den lilla Röda som överlevnadshandbok. Ordföranden var en god pedagog, och senare, på lärarhögskolan, turades vi om att stryka för i väl begagnade ex av Edgar Snows Kina-skildringar. Våra lärdomar från kulturrevolutionen blev: att ifrågasätta allt, att alltid vara konstruktiv, att aldrig vara rädd för folket.
När jag idag hänvisar till folkviljan är det både för att jag är demokrat och för att jag en gång var maoist. Insikten om mördandet kom senare, en ledsam omvärdering av ordföranden och Kinas nutidshistoria, men inte av slutsatserna som sådana. Eftersom: "Folket och folket allena är den drivande kraften som gör världshistorien”.

Morian har bloggat om Mao och trosvissheten. Hans slutsats är att fanatism är farligt. Det har han alldeles rätt i.

Död åt kategorierna, leve moralen

Svensson går i sin blogg i polemik med Farrokhzad och Gerge som anser att queer är socialism. Att det inte har något med socialism att göra belyser Svensson tydligt och väl. Men hur angelägen är frågan? Queer är en teoretisk inriktning som när situationen kräver det övergår i aktivism, i syfte att upplösa kategoritänkande. Det är bra. Är queeristerna vänster är det ännu bättre, det borde många fler vara!
Jag tycker det är ett tusenfalt större problem med inlåsningen i kategorier, med snusförnuft och vardagliga förgivettaganden, med tvärsäkerheten på konventioner och faktoider som vore de sanningar, än att en grupp akademiker med tvivelaktigt stöd i en bänglig vokabulär försöker lösa upp smeten.

Men Farrokhzad och Gerge skrev faktiskt att queer är socialism, och då gör Svensson förstås rätt i att reagera. Till hans påpekande av olikheterna, t.ex. det queera individperspektivet, vill jag tillägga att vetenskaplig teori inte ska vara, eller utge sig för att vara, höger eller vänster. Det är människorna som väljer att vara det.

Svensson förklarar och bemöter följande famösa stycke hos F & G: ”Det är en missuppfattning att poststrukturalistisk teori innebär en fullständig relativisering av alla berättelser. Metanarrativens fall och upplösningen av distinktionen mellan de privata och offentliga rummen medför inte nödvändigtvis ett förkastande av alla värden.”
Här vill jag invända att jo, poststrukturalistisk/-modern teori leder ofta nog till relativisering och rentav värdenihilism. Än en gång: det är människan som väljer värderingar. Livsåskådning och moral motiveras inte i första hand av teoretisk underbyggnad, utan av subjektets ställningstagande mellan (sina tolkningar av) ont och gott.
Det är här, i valet och ställningstagandet, som politiken hör hemma.

Jesus hoppar fram

En långfredag nästan lika snöig som denna gick jag till numera nedlagda biografen Vinterpalatset. Enda filmen som fanns att se denna långa kalla dag var Mannen från Nasaret med Max von Sydow som Jesus. Jag minns att kassörskan inte trodde att en ung tjej skulle vara intresserad av en sån film. Men jag blev djupt gripen, handlingen ligger mycket nära evangelierna.
När jag många år senare var i Jerusalem stannade jag till på Via Dolorosa, än en gång djupt gripen. Jag såg just den portal där Jesus stod och flåsade när han bar korset! Sedan insåg jag förstås att det var Max von Sydow som flåsat där. Detta säger något, men jag vet inte om vad.

I efterhand har jag omvärderat både filmen och von Sydows tolkning. Han gör Jesus till en salvelsefull långpratare, bitvis sentimental. När det sista den karln hade råd att vara var just sentimental. Klipp av! Följ mig! Ingen tid att fjanta runt, ledsen mamma, men jag måste göra dethär. Den radikaliteten saknas ofta i Jesus-bilden.
Ännu oftare saknas hans humor. Jesus som trickster, den som alltid är någon annanstans, slår igen från oväntat håll. Vem tror du att du har korsfäst, en människa? Hoppsan, det står en gud bakom ryggen på dig! Varför tittar du in i tom grav? Trodde du för ett ögonblick att Jesus snällt skulle ligga där man lagt honom? Sånt gör han aldrig!

Om du inte gillar att prata om Jesus kan jag tillägga att den 21 mars också är internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering samt världspoesidagen. Leve det!

Etikett eller innehåll?

Andreas Malm bemöter här några av de kritiker som menar att islamofobi inte finns. Inlägget visar hur viktigt det faktiskt är att hålla isär saker och vårda sin begreppsapparat. Bland annat av det enkla skälet att de fullständigt rena begreppen inte finns.
Att man sedan ändå kan bli missförstådd med vilje handlar mer om anständighetsnivå.

Enbart populister debatterar med hänvisning till att ”alla vet ju hur det är”. De som Malm har mött i debatten är de som istället försöker plocka poäng på att genom snäva avvägningar finna fel i begreppsapparaten. De i någon mån kvasiintellektuella.

Googlar man på ordet islamofobi kan man dels hitta texter där en Elensky tycker att det är ett skrämselord, dels Gustav Fridolin som ser det som en del av muslimers brutala vardag. Detta är bara ett exempel på hur de som vill hårklyva terminologi inte kommer så mycket längre än till just terminologi. Det är som när jag började i integrationsbranschen och folk varje gång på nytt påpekade att "ingen vet" vad integration är. Mitt svar var att det stod var och en fritt att definiera eller förhålla sig till begreppet, och om de ville vara snälla och göra det fort så vi kunde fortsätta därifrån.
Nu hävdar somliga att "ingen känner igen sig" i islamofobin. Nej föralldel, bara de som drabbas.
Är det viktigaste då om de använder en obekväm glosa, eller – att de drabbas?

Vad vet DN om vänsteridentitet?

Zarembas slutreplik är bättre än början. Han återger en episod från universitetet där vänsterveteranen Johan Lönnroth blev anmäld för att han upplyste om att han håller sig med åsikter. I efterhand förvånades Lönnroth över att studenten ”inte försökte väcka diskussion i gruppen eller ens bråka med läraren, utan rände direkt med anmälan till högre ort”. Zaremba beskriver det som att studenterna ser sig som ”kunder i ett snabbköp där lärdomen är en vara och läraren en expedit”. Det ligger mycket i det.

Men reaktionen borde inte vara förvånande. Inte med den individualisering av medborgarskapet, marknadifiering av varje mänsklig relation och simplifiering av varje möjligt förhållningssätt som vi lever under.
Att tillsammans med kamraterna solidariskt kämpa för sin rätt beskrivs i samhällsdebatten som något fullkomligt pinsamt musealt. Så att kolumnisterna kan utfärda Staffan-Westerberg-varning och utan att känna sig det minsta tjatiga greppa ännu ett tillfälle att avhåna 70-talets Tillsammans-idealism.
Därför gör egocentriker med rättspatos hellre en anmälan. ”Diskriminering är svårt att komma åt. Men de ömmande fallen riskerar att försummas när myndigheter förleder oss att anmäla sådant som de själva vet inte går att beivra,” skriver Zaremba med viss rätt – men enbart viss rätt eftersom både antalet anmälningar och antalet åtal faktiskt inte har nått de inflatoriska höjder han antyder.

Ävenledes med viss rätt knyter Zaremba ihop fenomen som ”identitetspolitik, medborgarskapets sönderfall”, men fullkomligt felaktigt gör han det till vänsterpolitik. Såhär tror han att vi tänker: ”när proletariatet har lämnat återbud letar de nya klasser och hoppas att ’transvestiten’ och ’muslimen’ skall vara det på heltid för deras skull, underordnad och kränkt, så att man kan göra politik av det hela”.

Tre obs! åt Zaremba:
Vänstern behöver inte leta efter förtryckta.
Vänstern behöver inte hitta på någon förevändning för att göra politik.
Vänster begär inte att folk ska vara eller göra saker för vår skull. Tjäna på andras insatser låter mera som... tja, låt oss säga höger.

Inte heller Esbati anser att identitetspolitik är så särskilt vänster.

"I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk
Skifta bild
Skifta paradigm"
ur Paradigmskifte, Möjligt land, HD -01

Varje medlem värdefull

Årsmöte i föreningen i förorten. Gamla styrelsen avtackas, helhjärtat uppriktigt. De gjorde ett fint jobb och aktiviteten har varit så hög man kan förvänta sig. Men ordförande avgår och vi har ingen ny.

En ordförande kan göra allt och ingenting. Man kan vara en postadress för info in & ut. Man kan vara timanställd pol.sek, organisera föreningen på kommuntid och kalla det insats för lokal demokrati. Man kan med dunkla metoder försöka styra kamraterna in på en obekant politisk linje eller fixa poster åt sina kompisar. Man kan leda möten, hålla tider och försöka förmå folk att gå på distriktets arrangemang. Man kan dra igång studiecirklar, torgmöten, dörrknackning, biokvällar och folkrörelse (i betydelsen gemensamma promenader) och ställa upp vid uppvaktningar och begravningar.
Men när ingen orkar göra allt, finns risken att alla gör ingenting.

Om detta lär oss något så är det att de fick rätt, de som sa att fritids- och frivilligpolitikernas tid är förbi. Men det vore fel att tro att arbetsformen i sig är meningslös eller otidsenlig. Det är vi, människorna, som förändrats. Det vardagliga varat påverkar oss, och vi har en levnadsstandard och tidsbrist som gör att vi idag behöver ersättning för mängden nedlagt arbete. När behovet av kamp och solidaritet inte är kännbart direkt på huden längre börjar vi kräva något för egen del.
Det enda som är bra, är att vi vågar anse oss värda det.