Var var ögonen när orden
Var var ord i ögonblicket
Var var ni som skulle veta?
Var var vi?
Med blasten, barnet
var vi det? – och vilket av dem?
Ingen som är här kan veta.
Endast här kan envar leta.
Stenen trampas, stegen blandas
något i dem
måste andas.
Här på torget var det.
Är det?
Att vi väntar –
ja kamrater!
Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.
För och alltid
finns imorgon.
Vem är du
med ditt imorgon?
Blott den dag
när
vi ska finnas
ur Manifestation, HD -04
fredag, november 09, 2007
Anschluss!
Rinkeby nämnde jag igår, i samband med utförsäljningen av Kista. Var inte Rinkeby den fria republiken? undrar kanske någon minnesgod.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.
Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.
Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.
Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.
Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.
Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.
Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.
torsdag, november 08, 2007
Privat attentat i större skala
Kista stadsdelsnämnd i Stockholm ska sälja ut i stort sett all sin kommunala verksamhet. Se Flamman! Från stadsdelsförvaltningens reception till stödet för psykiskt sköra, handikappomsorg och missbruksvård.
Storskaligt. Småsint.
Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.
Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.
Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.
Och början av en politisk strid, förstås.
Storskaligt. Småsint.
Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.
Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.
Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.
Och början av en politisk strid, förstås.
måndag, november 05, 2007
Antikultur
Arbetarkultur, vad är det? frågade jag i inlägget nedan. Svaret kom på direkten. Arbetarkultur är fortfarande farlig. Läs om hur värdefulla konstverk skyfflas bort från halvoffentlig miljö på grund av sitt motivval!
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.
Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?
Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.
Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.
”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.
Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?
Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.
Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.
”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels
söndag, november 04, 2007
Kultur II*
Arbetarkultur, vad är det? Moa Martinson, studiecirkel i italienska, Ulf Lundell, att sjunga Inatt jag drömde på FN-dagen eller att skråla Bajen & bärs?
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.
Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.
Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.
Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.
Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)
Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.
*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.
Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.
Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.
Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.
Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)
Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.
*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07
lördag, november 03, 2007
Kultur del I
Stor kulturartikel i senaste Flamman! Intervju med idéhistorikern Per Sundgren som skrivit avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen (som jag dessvärre inte läst, och recensionen saknas i Flammans nätupplaga, dock hittar jag en annan i UNT). Flammans artikel är så intressant att jag kommer att ägna två bloggar åt den.
Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.
Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.
Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!
Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger
Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.
Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.
Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!
Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger
onsdag, oktober 31, 2007
Privat attentat
Förorten där jag växte upp har förändrats.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.
Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.
Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.
Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.
Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.
Barndomens, nybyggartidens och rekordårens frihetliga upptäckaranda förbytt till inskränkt fyrkant.
En farlig midsommarnatt kommer kanske Snusmumriken och river ner alla skyltar.
Fram till dess undrar jag om vi får andas på platsen där ute?
tisdag, oktober 30, 2007
Tiotusen läsare har fel eller Det grandiosa misslyckandet
Bloggarna har inte haft någon som helst betydelse för den politiska opinionsbildningen, sa journalistikprofessor Asp i gårdagens DN (hittar det inte i nätupplagan). Han tillägger att de politiska bloggarna är ”en flopp”. Hur då, för vem? För att ta två exempel, Esbati och Jinge. Vad är det de har misslyckats med?
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!
Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.
Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!
Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.
Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.
Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!
Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.
Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!
Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.
Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.
Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.
lördag, oktober 27, 2007
Allmänt nyttig blandning
I vår lilla stad kommer vi, efter en omgång parlamentarisk vändåtta, att hejda utförsäljningen av hyreslägenheterna i stadskärnan. Vad vi kan tänkas oss är viss privatisering i lågstatusområdena, och eventuell försäljning i utbyte mot allmännyttigt nybygge.
Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.
I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.
Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.
”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.
Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.
I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.
Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.
”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.
fredag, oktober 26, 2007
Kunskap igår och idag
För tio år sedan slutade jag arbeta i grundskolan, och några år senare slutade jag också i branschen barns-utveckling-och-lärande. Den sista fortbildningsdag för skolledare som jag arrangerade handlade om framgångsrika skolor. Föreläsare var forskaren Lennart Grosin.
Idag är jag tillbaka i grundskolan, möjligen också tillbaka i barns-utveckling-och-lärande. Jag kan inte se att särskilt mycket har förändrats, ett intryck som DN bekräftar med en intressant artikel om forskaren Lennart Grosin. Han påverkades ”av helt andra strömningar inom vänstern och socialdemokratin under 1970-talet; han hörde till dem som betonade att kunskap är makt...” - en mening som gott kan läsas om några gånger, i den rådande diskurs där vänster står för flum och höger för kunskap, och ingen talar om makt.
”Allt fler idag ansluter sig” till Grosins linje, står det i artikeln. Som om forskningsresultat vore något man ansluter sig till. Eller som om Grosin skulle ha varit okänd igår.
Om Grosin får större utrymme idag beror det väl på hur det redovisas; att detta minsann handlar om att inte skylla ifrån sig på sociala förhållanden, utan det som gäller är starka ledare och effektiv kunskapsförmedling.
Jadå. Det handlar också om respekt för varje barn, om sympatiskt bemötande. Det handlar om att ha höga förväntningar också på barn i svåra sociala situationer, och om att undervisa på barnets nivå. Det handlar om samarbete, motivation och demokrati, i en levande pedagogisk diskussion. Och om att belöna goda prestationer snarare än att straffa.
I minst tio års tid har Grosin presenterat intressanta forskningsrön om vad som gör en bra skola bra. Dessa rön kan man ta till sig eller ta ställning till. Man kan praktisera, revidera eller negligera dem. Men den som håller på och ansluter sig har inte hajat ett piss om kunskap.
Glädjande är att Grosin diskuteras än idag – än mer glädjande vore om forskningen hade fått större genomslag i grundskolan redan igår.
Idag är jag tillbaka i grundskolan, möjligen också tillbaka i barns-utveckling-och-lärande. Jag kan inte se att särskilt mycket har förändrats, ett intryck som DN bekräftar med en intressant artikel om forskaren Lennart Grosin. Han påverkades ”av helt andra strömningar inom vänstern och socialdemokratin under 1970-talet; han hörde till dem som betonade att kunskap är makt...” - en mening som gott kan läsas om några gånger, i den rådande diskurs där vänster står för flum och höger för kunskap, och ingen talar om makt.
”Allt fler idag ansluter sig” till Grosins linje, står det i artikeln. Som om forskningsresultat vore något man ansluter sig till. Eller som om Grosin skulle ha varit okänd igår.
Om Grosin får större utrymme idag beror det väl på hur det redovisas; att detta minsann handlar om att inte skylla ifrån sig på sociala förhållanden, utan det som gäller är starka ledare och effektiv kunskapsförmedling.
Jadå. Det handlar också om respekt för varje barn, om sympatiskt bemötande. Det handlar om att ha höga förväntningar också på barn i svåra sociala situationer, och om att undervisa på barnets nivå. Det handlar om samarbete, motivation och demokrati, i en levande pedagogisk diskussion. Och om att belöna goda prestationer snarare än att straffa.
I minst tio års tid har Grosin presenterat intressanta forskningsrön om vad som gör en bra skola bra. Dessa rön kan man ta till sig eller ta ställning till. Man kan praktisera, revidera eller negligera dem. Men den som håller på och ansluter sig har inte hajat ett piss om kunskap.
Glädjande är att Grosin diskuteras än idag – än mer glädjande vore om forskningen hade fått större genomslag i grundskolan redan igår.
tisdag, oktober 23, 2007
Allhelgona ett hot mot assimilationen
Här kommer några plock från Sverigedemokraternas kommunkonferens. De vill ha...
- kommunal folkomröstning om flyktingmottagning
- assimileringsfrämjande verksamhet istället för integrationsinsatser
- förbud mot moskébyggen
- ”mångkulturella bokslut” i kommunerna för att visa konsekvenserna av ett etniskt blandat samhälle
- återvandringsbidrag, återvandringshandläggare
- slut på modersmålsundervisning och ”mångkulturella lovdagar”, varför jag förutsätter att sverigedemokratiska barn inte har spökfester med pumpagubbar (USA), och att deras stackars förmödrar och förfäder vilar ensamma i den svenska myllan på Alla helgons dag (katolskt).
Men tro inte att jag hittade kraven på Sd:s hemsida. Källan är ett referat i DN, som i sin tur citerar Sd-kuriren, deras egen tidning.
Avslutar med ett nysvenskt ordstäv: ”Trevligare om man klär sig svenskt” sa sd-politikern, gick hem och vävde vadmal.
- kommunal folkomröstning om flyktingmottagning
- assimileringsfrämjande verksamhet istället för integrationsinsatser
- förbud mot moskébyggen
- ”mångkulturella bokslut” i kommunerna för att visa konsekvenserna av ett etniskt blandat samhälle
- återvandringsbidrag, återvandringshandläggare
- slut på modersmålsundervisning och ”mångkulturella lovdagar”, varför jag förutsätter att sverigedemokratiska barn inte har spökfester med pumpagubbar (USA), och att deras stackars förmödrar och förfäder vilar ensamma i den svenska myllan på Alla helgons dag (katolskt).
Men tro inte att jag hittade kraven på Sd:s hemsida. Källan är ett referat i DN, som i sin tur citerar Sd-kuriren, deras egen tidning.
Avslutar med ett nysvenskt ordstäv: ”Trevligare om man klär sig svenskt” sa sd-politikern, gick hem och vävde vadmal.
söndag, oktober 21, 2007
Bush i radio
Tjuvlyssnat – en vits ur bilradion.
President George W Bush tillfrågas av en journalist om den viktigaste frågan för närvarande. ”Tredje världskriget”, svarar Bush på sitt pojkaktigt öppenhjärtiga vis. Vad planerar Mr President då? vill journalisten veta.
– Vi ska ta kål på 1,4 miljarder muslimer och en dagisfröken, säger Bush.
– En dagisfröken, men varför då??
– Jo, då kommer alla att bara tala om henne. Och ingen tänker på muslimerna.
Tack till okänt upphov!
President George W Bush tillfrågas av en journalist om den viktigaste frågan för närvarande. ”Tredje världskriget”, svarar Bush på sitt pojkaktigt öppenhjärtiga vis. Vad planerar Mr President då? vill journalisten veta.
– Vi ska ta kål på 1,4 miljarder muslimer och en dagisfröken, säger Bush.
– En dagisfröken, men varför då??
– Jo, då kommer alla att bara tala om henne. Och ingen tänker på muslimerna.
Tack till okänt upphov!
onsdag, oktober 17, 2007
Kunden har alltid fel
Trodde aldrig jag skulle instämma med Göran Hägglund, Kd, som enligt Fokus har sagt: ”Hantverkare är väl den enda yrkesgruppen som kan säga ’jag ska bara hämta en grej’ och sen vara försvunnen i flera veckor”. Fokus misstänker att Hägglunds syn på entreprenörskap inte är densamma som regeringens – ett starkt misstänkliggörande i Fokus’ ögon.
Så nu är det Göran & jag, alltså. Och vad vi tycker om hantverkare...
Småföretagare utläses småpåvar. De tar sig rätten att tala om att ditt hus är för litet, din tomt för stor, dina pengar för vita eller för svarta. De arbetar inte åt pysslingar som du om de inte är alldeles sysslolösa – vilket de inte kan veta förrän samma morgon. Men då kanske de ringer. Så du ska släppa bil- & jobbnycklarna och skynda hem och vara tillbörligt tacksam för att du fick bli kund åt Upptagen Kompetent Karl. Som sitter kvar i bilen och väntar på sin medhjälpare. Som bara åkt för att hämta en grej.
Det entreprenöriella i denna inställning kan diskuteras. Noll risker, bara god chans att flyta ovanpå. Det fungerar på den marknad där kunden alltid har fel, men som mellanmänsklig anda är det småskuret.
Men om du blir avsnäst i sjukhusväxeln finns det genast en liten hägglund där som föreslår att hela skiten ska säljas ut.
När du dinglar som en marionett i hantverkarens telefonsladd, då är det ingen som föreslår att hela skiten ska köpas upp.
Så nu är det Göran & jag, alltså. Och vad vi tycker om hantverkare...
Småföretagare utläses småpåvar. De tar sig rätten att tala om att ditt hus är för litet, din tomt för stor, dina pengar för vita eller för svarta. De arbetar inte åt pysslingar som du om de inte är alldeles sysslolösa – vilket de inte kan veta förrän samma morgon. Men då kanske de ringer. Så du ska släppa bil- & jobbnycklarna och skynda hem och vara tillbörligt tacksam för att du fick bli kund åt Upptagen Kompetent Karl. Som sitter kvar i bilen och väntar på sin medhjälpare. Som bara åkt för att hämta en grej.
Det entreprenöriella i denna inställning kan diskuteras. Noll risker, bara god chans att flyta ovanpå. Det fungerar på den marknad där kunden alltid har fel, men som mellanmänsklig anda är det småskuret.
Men om du blir avsnäst i sjukhusväxeln finns det genast en liten hägglund där som föreslår att hela skiten ska säljas ut.
När du dinglar som en marionett i hantverkarens telefonsladd, då är det ingen som föreslår att hela skiten ska köpas upp.
tisdag, oktober 16, 2007
Veta, visste, vetat - göra, borde, gjort
Tänkte inte ta upp det först, inte göra en nyhet av det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla.
Men SvD:s rubriksättning fick fart på mig: ”Sverige bäst i Europa på att ta hand om invandrare.”
Jaså. Men den eller de som tror att det handlar om att ta hand om invandrare, de skjuter upp det integrerade samhället på oöverskådlig tid.
Journalister kan föralldel inte veta allt. Det ska professorer göra. Så det blir bara värre när Bernitz, professor i europisk integrationsrätt, säger att integrationen har misslyckats där ”vi har stora invandrargrupper som lever isolerat”.
Vem är ”vi” som ”har” grupper - grupper vars liv vi diskuterar?
Vem är invandrare? Och vem lever isolerat? Från vem?
Centrum-periferi-frågan. Igen. Och igen.
Men Bernitz har lösningar. Jag tvivlar dock på att de är sprungna ur professorskapet, då de är betänkligt politiska. Starta eget, lägga anbud på vård och omsorg...
Privatiseringslösningarna. Igen. Och igen.
Hur kan en fullkomligt harmlös undersökning om det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – hur kan den ge upphov till så mycket puckat kringsnack?
När vi istället kan säga: Bra! Då klarade vi en sak, nu går vi vidare!
Genomförandefas - kom igen!
Men SvD:s rubriksättning fick fart på mig: ”Sverige bäst i Europa på att ta hand om invandrare.”
Jaså. Men den eller de som tror att det handlar om att ta hand om invandrare, de skjuter upp det integrerade samhället på oöverskådlig tid.
Journalister kan föralldel inte veta allt. Det ska professorer göra. Så det blir bara värre när Bernitz, professor i europisk integrationsrätt, säger att integrationen har misslyckats där ”vi har stora invandrargrupper som lever isolerat”.
Vem är ”vi” som ”har” grupper - grupper vars liv vi diskuterar?
Vem är invandrare? Och vem lever isolerat? Från vem?
Centrum-periferi-frågan. Igen. Och igen.
Men Bernitz har lösningar. Jag tvivlar dock på att de är sprungna ur professorskapet, då de är betänkligt politiska. Starta eget, lägga anbud på vård och omsorg...
Privatiseringslösningarna. Igen. Och igen.
Hur kan en fullkomligt harmlös undersökning om det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – hur kan den ge upphov till så mycket puckat kringsnack?
När vi istället kan säga: Bra! Då klarade vi en sak, nu går vi vidare!
Genomförandefas - kom igen!
söndag, oktober 14, 2007
Våld
Manifestation mot våld – det kan nog vara bra. Det finns ett värde i att många människor gemensamt visar hur mycket vi värdesätter ett humant beteende i staden.
Samtidigt reagerar jag mot fraser som ”stoppa våldet”. Som om våldet vore något som funnes i sig självt. En smog som flyter omkring mellan människor och plötsligt självantänder. Men våldet har en utförare. Det är alltid en människa som gör, och förstör. För att kunna stoppa dem som förstör måste vi förstå varför de gör det. Då leder det inte särskilt långt att gå omkring och känna.
Jag gillar inte heller att våld och ungdomar kopplas ihop. Flickor är också unga, men våldet utförs nästan alltid av pojkar. Ungdomsvåldet betyder pojkvåld, även om de kvinnliga slagskämparnas andel ökar. Och våldet har de unga pojkarna lärt sig av vuxna. Det finns ingen väg runt den insikten: kvinnor och män misslyckas kapitalt med att fostra pojkar.
Manifestation mot våld – det måste också vara en manifestation för humanistisk fostran.
Om normal pojkuppfostran och hur den hänger ihop med det till synes onormala våldet, se Stephan Mendel Enk: Med uppenbar känsla för stil, om manligheten
Samtidigt reagerar jag mot fraser som ”stoppa våldet”. Som om våldet vore något som funnes i sig självt. En smog som flyter omkring mellan människor och plötsligt självantänder. Men våldet har en utförare. Det är alltid en människa som gör, och förstör. För att kunna stoppa dem som förstör måste vi förstå varför de gör det. Då leder det inte särskilt långt att gå omkring och känna.
Jag gillar inte heller att våld och ungdomar kopplas ihop. Flickor är också unga, men våldet utförs nästan alltid av pojkar. Ungdomsvåldet betyder pojkvåld, även om de kvinnliga slagskämparnas andel ökar. Och våldet har de unga pojkarna lärt sig av vuxna. Det finns ingen väg runt den insikten: kvinnor och män misslyckas kapitalt med att fostra pojkar.
Manifestation mot våld – det måste också vara en manifestation för humanistisk fostran.
Om normal pojkuppfostran och hur den hänger ihop med det till synes onormala våldet, se Stephan Mendel Enk: Med uppenbar känsla för stil, om manligheten
torsdag, oktober 11, 2007
Äntligen!
Så roligt och så riktigt att Lessing får nobelpris. Jag minns gymnasiet, temuggarna, problemen utan ord, och flickorna som bytte Lessing-volymer som bokmärken. Det är lite av lång och trogen tjänst över utmärkelsen!
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.
Lessing är någon sorts feminist. Hon har också varit någon sorts kommunist, men ångrat det, sa de i radio. Är väl en himla tur att vi inte behöver ångra att vi är feminister, ännu.
Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.
Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.
Löjligt, tyckte Lessing. Rätt bra sagt det med.
Äntligen! hördes inte denna gången, men skulle ha varit ännu bättre sagt. Lessing fick säga det själv.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.
Grattis till den självkänslan!
Det behövs många anteckningsböcker för att nå dit.
onsdag, oktober 10, 2007
Det är politik, dummer
Apropå...
Ord som gammalt och nytt är inte så intressanta i politiken, som är ett sammanhang där man räknar resultat.
Arbetarrörelsen är gammal. Kapitalismen är äldre.
Jag ogillar inskränkningar i arbetsrätten. Liksom i varje rättighet som den gamla värderade arbetarrörelsen har slitit till sig från det gamla förbenade kapitalet.
Men mitt ogillande bottnar inte i att förtryck är urgammalt. Det bottnar i att förtryck är inhumant.
Låt oss anta att rösträtten aldrig hade införts. Skulle vi då ha slutat tjata om den? Sagt att vi hellre provar fräscha grepp, låta folk köpa sig makt och befogenhet eller slåss om saken?
Nästa som vill säga ”det känns gammalt”, ta och känn på idén att kompostera din farmor.
Sen kan du börja prata politiska lösningar.
Ord som gammalt och nytt är inte så intressanta i politiken, som är ett sammanhang där man räknar resultat.
Arbetarrörelsen är gammal. Kapitalismen är äldre.
Jag ogillar inskränkningar i arbetsrätten. Liksom i varje rättighet som den gamla värderade arbetarrörelsen har slitit till sig från det gamla förbenade kapitalet.
Men mitt ogillande bottnar inte i att förtryck är urgammalt. Det bottnar i att förtryck är inhumant.
Låt oss anta att rösträtten aldrig hade införts. Skulle vi då ha slutat tjata om den? Sagt att vi hellre provar fräscha grepp, låta folk köpa sig makt och befogenhet eller slåss om saken?
Nästa som vill säga ”det känns gammalt”, ta och känn på idén att kompostera din farmor.
Sen kan du börja prata politiska lösningar.
tisdag, oktober 09, 2007
Fjäsket som frasmakarens framtidsinriktning
Att umgås med miljöpartister är som att åka karusell. Det vill säga, kul ibland, men man blir lätt illamående. I vår lilla stad där vi framgångsrikt samarbetat i fyra år läste vi lokaltidningen att V inte går att samarbeta med! Nåja, de tog tillbaks det - men inte i pressen, förstås.
Men vad är dessa småstadsbekymmer jämfört med en helsidesintervju i SvD? Här framträder Peter Eriksson som vill organisera samarbete med enbart Socialdemokraterna. Erikssons motiv för detta är en liten absurdistisk pärla: ”Det känns friskt och framtidsinriktat. Vi två har någonting att erbjuda svenska folket.”
Logiken säger att om dessa två partier har någonting att erbjuda, men höll inne med det i fyra års tid, måste de ha stoppats av Vänsterpartiet. Konstigt att vi aldrig märkte vår maktposition – att ha blockerat vartenda friskt och framtidsinriktat förslag från Eriksson-Persson, utan att någon fick reda på det! Men Eriksson använder inte logik. Mona Sahlin och han har nämligen så mycket att snacka om att känslorna tar överhanden, och han glömmer hur S förlorade valet bland annat beroende på sin förre, plågsamt bedagade ledare.
I en sekunds klarsyn minns Eriksson att ”socialdemokraterna är lite för betonginriktade, och i första hand vill gynna den gamla, tunga industrin”. Sen rycks han med av sina känslor igen: ” Vänsterpartiet känns lite bakåtsträvande och gammalmodigt.”
Hur fick han till det? Betongsossarna som förnyare och den ekologiska vänstern som bakåtsträvare? Tyvärr, Eriksson talar inte politik. Han bluddrar på för att ställa sig in, ett fjäsk som driver honom till rena gissningar: ”Det låter som om V tänker driva en valrörelse bara på återställare”, säger han, utan insyn i en valplanering vi ännu inte påbörjat.
”Det är oklart om V ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ,” säger Eriksson. Men gud i brallan karl, det finns ju inget alternativ ännu! Och när det ska tas fram, ska det handla om politiskt innehåll. Ju fler privatiseringar och orättvisor – desto lättare att hålla V utanför. Säg det rent ut nästa gång.
Men lite beröm får vi faktiskt: ”Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill”. Detta kan inte vara annat än uppriktiga lovord från ett parti som har som metod att göra andra osäkra och att kokettera med sin opålitlighet.
Men vad är dessa småstadsbekymmer jämfört med en helsidesintervju i SvD? Här framträder Peter Eriksson som vill organisera samarbete med enbart Socialdemokraterna. Erikssons motiv för detta är en liten absurdistisk pärla: ”Det känns friskt och framtidsinriktat. Vi två har någonting att erbjuda svenska folket.”
Logiken säger att om dessa två partier har någonting att erbjuda, men höll inne med det i fyra års tid, måste de ha stoppats av Vänsterpartiet. Konstigt att vi aldrig märkte vår maktposition – att ha blockerat vartenda friskt och framtidsinriktat förslag från Eriksson-Persson, utan att någon fick reda på det! Men Eriksson använder inte logik. Mona Sahlin och han har nämligen så mycket att snacka om att känslorna tar överhanden, och han glömmer hur S förlorade valet bland annat beroende på sin förre, plågsamt bedagade ledare.
I en sekunds klarsyn minns Eriksson att ”socialdemokraterna är lite för betonginriktade, och i första hand vill gynna den gamla, tunga industrin”. Sen rycks han med av sina känslor igen: ” Vänsterpartiet känns lite bakåtsträvande och gammalmodigt.”
Hur fick han till det? Betongsossarna som förnyare och den ekologiska vänstern som bakåtsträvare? Tyvärr, Eriksson talar inte politik. Han bluddrar på för att ställa sig in, ett fjäsk som driver honom till rena gissningar: ”Det låter som om V tänker driva en valrörelse bara på återställare”, säger han, utan insyn i en valplanering vi ännu inte påbörjat.
”Det är oklart om V ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ,” säger Eriksson. Men gud i brallan karl, det finns ju inget alternativ ännu! Och när det ska tas fram, ska det handla om politiskt innehåll. Ju fler privatiseringar och orättvisor – desto lättare att hålla V utanför. Säg det rent ut nästa gång.
Men lite beröm får vi faktiskt: ”Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill”. Detta kan inte vara annat än uppriktiga lovord från ett parti som har som metod att göra andra osäkra och att kokettera med sin opålitlighet.
måndag, oktober 08, 2007
Fula, skitiga och elaka
”Sämst i Sverige” är rubriken på en artikel om Vänsterpartiet i http://www.fokus.se där fotona visar en gäspande partiordförande och citaten kryddas av svordomar. Av artikeln framgår att vi som håller på med vänsterpolitik är dammiga och lite bakom. Utom det fåtal som själva erkänner att allt är kass. Visst har Fokus rätt i att ”Svenska vänsterpartiet klarar inte att nå ut”. Inte lär det gå bättre efter denna skopa ovett.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.
onsdag, oktober 03, 2007
Finns konst?
I veckan blev det en nyhet att en kille slutade blogga. En kille som jag inte ens visste vem han var förrän han la av. Då visade det sig att han a/ var en betydelsefull person, och b/ kanske inte ens finns.
Oförskämd var han, antingen han finns eller ej, men om det är viktigt är det ingen som riktigt vet.
Mina försök att reda ut denna pseudohändelse är otillräckliga. Rosenberg, en kille som förmodligen finns, ger däremot goda infallsvinklar.
Att skilja på liv och litteratur är svårt. Somliga bara skiter i det, och det tycks gå bra det med. Eller illa, och inte för att det spelar någon roll.
Men var blev konsten av, dansen på gränsen?
Oförskämd var han, antingen han finns eller ej, men om det är viktigt är det ingen som riktigt vet.
Mina försök att reda ut denna pseudohändelse är otillräckliga. Rosenberg, en kille som förmodligen finns, ger däremot goda infallsvinklar.
Att skilja på liv och litteratur är svårt. Somliga bara skiter i det, och det tycks gå bra det med. Eller illa, och inte för att det spelar någon roll.
Men var blev konsten av, dansen på gränsen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)