Meningen med allting

Är inte detta

när allt kommer omkring

själva den innersta meningen?

Klotter på elskåp i Hudiksvall. Foto HD

Bok- & klimattips

Jag gnäller oftare på vädret än diskuterar klimatet. Mer berorende på okunskap än på ointresse. Men om jag får för mig att göra något åt klimatet, rättare sagt att lindra något av skadan jag ständigt tillfogar det, gör jag det enligt Tell.

Resejournalisten och författaren Johan Tell har skrivit en utmärkt handbok: Hundra sätt att rädda världen. Alla är inte enkla, men de allra flesta. Alltså, så enkla förändringar av vardagsrutinerna att du knappast märker det. Ekologi för latoxar.

Med enligt-Tell-metoden har jag upptäckt att kravmärkt vin är fullt drickbart. Att eko-kaffe är alldeles utmärkt. Och att jag faktiskt har råd att betala lite mer för ekobananer, även om de blir bruna och liksom mulna efter en dag. Man får helt enkelt köpa en om dan istället. Så länge man inte åker bil till butiken.
Vardagsshoppandet har fått en ny etisk dimension. Vilket bör jag välja; krav- eller rättvisemärkt?

Tell hade också något gott skäl för att vi ickevegetariska slentrianätare ska välja morot framför tomat. Morot har jag inte ätit sen jag var barn. Men det var rätt kul. Jag kom att tänka på mjölktänder. Det tänker man inte ofta på.
Alltså går det att förändra miljöomsorg från dyster pålaga till något som alstrar oväntade tankar.

Äntligen!?

SvD:s ledare utropar: Äntligen förlorar terrorismen sin popularitet! De stöder sig på en undersökning från Pew research center som mätt människors attityder till terror (det vill säga, till islamistisk terror). Människor i Libanon, Jordanien och Pakistan fördömer idag terrordåd mot civila. Endast muslimer i palestinska territorier kan förklara eller försvara självmordsbombare.
Orsaken till detta är, enligt SvD, kriget mot terrorismen. Invasionen av Afghanistan och Irak innebär att ”slagfältet flyttats” så att människor i de drabbade områdena nu förstår att självmordsbombare är ett hot också mot dem själva.

Om slagfältet flyttats, var låg det förut? SvD får det att låta som att det värnlösa EUSA plågats av ständig terror från en överlägsen fiende tills vi äntligen samlats (i ”världshistoriens bredaste militära koalitioner”, något som skribenten tydligen tycker låter tjusigt) för att ge tillbaka. Mot andra civila. Hämnd, alltså.

Vad ledaren uttrycker är att det visst är möjligt att bomba in insikter i folk. Att hot, skrämsel och våld är bra sätt att nå sina mål. (Samt, om jag förstått det rätt, att Israel misslyckats för att de varit för släpphänta. Men det kan vara en vantolkning.)
Men om metoderna fungerar - är det då inte bra egendomligt att terroristerna inte har lyckats?
Kan det vara den överväldigande maktapparaten som saknas?

Rowling i nobelprisklass

Nu kommer den, det har ni väl fattat? Sista Harry Potter. Och idag är jag inte ute efter att raljera med massmarknadsfenomen, för jag hör till dem som beställt boken från förlaget via utmärkta bokhandeln Bokus. Det lär ska finnas glädjedödare på nätet som talar om Hur Det Går, men bästa indikationen hittills var de engelska vadhållningsbyråerna som numera utgår från att Potter ska dö, så att man bara får spela om hur eller av vem.

Den senaste veckan har frågan ofta ställts vad är det som orsakat septologins enorma framgång? Kort svar: den har allt. Om man alltså gillar fantasilitteratur, utvecklingsromaner, pusseldeckare, långserieböcker och/eller internatskoleberättelser. Den häxan Rowling har lyckats muta in minst fem uppskattade boktyper!

Av den orsaken får kritiken mot Rowling/Potter svårt att fästa vid den hala lilla gynnaren.
- Dåligt språk, hävdar någon. Visst, om man jämför med Lindgren eller CS Lewis. Däremot överlägset Blyton och många andra serieböcker. Ett flytande vardagsspråk som förvånande adekvat täcker jordens undergång, nära-döden-upplevelser och andra obehagliga överraskningar.
- Inget sex, har andra påpekat. Tonåringarna tycks sakna libido och ett i övrigt normalt tonårsliv. Det ser jag som en ren genrekonvention. Fantasilitteraturen som helhet är i stort sett knullfri. Dessutom är Rowling som sämst när hon försöker få sina karaktärer att flamsa på fjortis-vis. Genrer må vara till för att överskridas, men Rowling är säkrast när hon håller sig inom ramarna.
- Konventionella familjemönster. Ja, fast med en liten generationsinnovation: vuxna och barn arbetar faktiskt tillsammans.
- Patriarkat, går också lugnt att fastslå. Ack ja, magiker är lika genusbundna som mugglare. Rowling har några hyfsade flickporträtt, samt en hel del olidliga pojkfigurer. Men feministiskt skriver hon inte. Ska man gå efter det, är hon gott och väl i nobelprisklass.

Sammanfattningsvis; vi har att göra med en habil och helt professionell produkt som genererar miljoner pengar till en kvinna och en handfull barnskådisar. Så undra på att det finns folk som retar upp sig. De pengarna skulle ju kunna tillfalla en flock strömlinjeformade karlar inom nåt mediasyndikat istället – utan att någon skulle reagera.

EA Karlfeldt gratuleras idag på födelsedagen! Han var en större författare. Men en mindre feminist.

Motsatsen till arbete ÄR arbetslöshet

Nu har jag närmare granskat DN-artikeln där Folkpartiet redogör för ett lyckat flyktingmottagande. Efter att ha arbetat med frågorna har jag en hel del synpunkter på Fp:s text, citerad i kursiv:

”Den stora utmaningen i flykting- och integrationspolitiken handlar om att nyanlända ska skaffa egen försörjning så fort som möjligt i Sverige. Utmaningen är enorm med tanke på det misslyckande som socialdemokraternas integrationspolitik resulterat i.” – Utmaningen är enorm, med tanke på att regeringen inte verkar för full sysselsättning.
”I slutet av juni publicerade Integrationsverket rapporten Integrationspolitikens resultat. Det är ett förödande bokslut över den socialdemokratiska integrationspolitiken och introduktionen av nyanlända i kommunerna." – Nja. Integrationsverket sa att politiken inte har genomförts, och att introduktionen inte är den viktigaste faktorn.
”Utanförskap i stället för jobb.” – Mosatsen till arbete är inte utanförskap. Den är arbetslöshet. Vilken minskas av en politik för full sysselsättning.
”Trots likartade förutsättningar fungerar integrationen olika väl i olika kommuner. - - - En genomgående framgångsfaktor är - - en lokal strategi för introduktionen.” – Ja, detsamma slog mig när jag var i branschen. Jag noterade också att kommunens politiska färg inte var avgörande, utan tjänsteutförarnas medvetenhet och professionalism och konsekvensen i deras arbetssätt, nästan oavsett vilka metoder man valt att använda. Detta kom som en överraskning för mig. Det borde det göra också för Fp.
”Jobbfokus. Den första frågan till de nyanlända i introduktionen bör vara hur de ska skaffa egen försörjning i Sverige.” – Om de kunde svara på det vore de väl för farao redan på jobbet!?
”Aldrig socialbidrag, alltid löneliknande ersättning för introduktionen. Ersättningen betalas ut för att introduktionsplanen och de lokala reglerna följs.” – Jag instämmer i och för sig. Men en av de saker som överraskade mig när jag jämförde kommuner var att ersättningens art faktiskt inte verkade spela så stor roll för resultatet.
”Varva språkundervisning med praktik. Personer med olika yrkesbakgrund från sina hemländer ska få en yrkesintroduktion på arbetsmarknaden i kombination med studier i svenska språket. Det här överensstämmer med de nya instegsjobben.”
Men det överensstämmer i högre grad med Vänsterpartiets politik. Vi önskar Fp lycka till med att påverka storebrorsan i regeringen.
”Validering av utbildning och yrkeserfarenheter. Satsa kommunala resurser på validering. Inrätta om så behövs egna valideringskanslier. Likaså är det viktigt att samarbeta med de närmaste högskolorna för certifiering av utländska akademiker så att de kan verka i Sverige.” – Validering och certifiering/ekvivalering är inte samma sak. Det senare sköts av Verket för högskoleservice. Innehållet i ingenjörsexamina eller juridikdisputationer ska inte bedömas lokalt. Inte heller validering är en kommunal fråga, utan bör hanteras av exempelvis Arbetsmarknadsverk och Länsstyrelse, med stark inblandning av näringsliv, branschorganisationer och fack.
”Det handlar om ledarskap.” – Det kan man säga. Det gör snart sagt allting. Det handlar också om mänskliga rättigheter. Det gör också nästan allting. Sedan är frågan vilken självklarhet man väljer att betona.

Slutligen: ”Vi folkpartister tar därför mängder av lokala initiativ för att sprida de bästa erfarenheterna av flyktingmottagande.” – Ledsen att göra er besvikna, men det har faktiskt inte märkts alls. Men ni kanske började precis i förrgår?

Hellre muta än veckopeng, tycker Fp

Nyamko Sabuni vill med ”några tusen kronor” belöna flyktingar som snabbt lär sig svenska. Samtidigt hävdar hon att vuxna människor inte ska ha ”veckopeng” utan egen inkomst. Men om introduktionsersättningen är ens inkomst, varför ska ministern då prata barnspråk med en och kalla det veckopeng? En minister som ckså tror att man är ett litet barn som måste mutas för att läsa svenskläxan.
På samma sätt brukar sommaruppehållet i flyktingintroduktionen kallas för ”sommarlov”. Semester är tydligen något som bara vi riktiga människor har. Och tusenlapparna i språkbelöning kallar Sabuni ”en signal om att vi tycker språket är viktigt”. Något som alltså immigranter inte kan förstå, om de inte får en påse glaspärlor för besväret.

Asyl- och introduktionsprocessen är en ytterst krävande period. För många kan den också vara infantiliserande. Det beror inte i första hand på socialdemokratisk politik. Det beror på att på alla nivåer i samhället finns svenskar som betraktar utlänningar som barn. Denna reflexartade rasism har Folkpartiet så fullständigt gått ner sig i, att det mest konsekventa i deras så kallade integrationspolitik är hånfullheten.

Om du inte gjort det, läs Esbati om Fp:s hets mot asylsökande. I den DN-artikel som Esbati hänvisar till står bl.a. att den första frågan till nyanlända ska vara hur de tänker skaffa sig egen försörjning. Det tycks gå långt över den liberala horisonten att det är skillnad på arbetskraftsmigration och flyktingskap.
Men fråga på ni bara. För en vacker dag ryker denhär regeringen, och en flock arbetslösa ex-politiker ska själva besvara frågan. Visserligen bara i sitt hemland, där de utbildats och skaffat kontakter. Det kan ändå vara så pass besvärligt att en och annan slutar att driva med människor som försöker dra sig fram så gott det går.

Normalfascismen

Mera rötmånadssyndrom: Jag hörde en dam i radio beklaga sig över hur hon ”testats” för att utröna om hon var arbetsför eller ej, pga någon neurologisk skada. Testet var inte yrkesrelaterat, utan gick ut på allmän livsföring. Bland annat skulle hon tillreda en måltid samt utföra enklare städning. Det gjorde hon också - fast fel! Hon gjorde nämligen saker i fel ordning eller flera saker samtidigt, bytte uppgift och verkade inte ”fokuserad”.

Hur många av oss ”fokuserar” frivilligt på något sådant som städning? Hur många tar inte en liten paus i dammsugandet för att kolla posten eller vadsomhelst? Och vem i hela världen har rätt att anlägga synpunkter på i vilken ordning jag hackar och pytsar och slevar i mitt eget kök?

Kvinnan poängterade att hon inte jobbade inom hemtjänsten. Hon poängterade också att hon var jävligt sur. Med all rätt. Jag vet inte om hela historien verkligen stämmer - men den ger en allvarlig indikation på...
- bristande respekt inom både sjukvård och arbetsmarknad
- förkvävande makt hos myten om det normala

Så löd mitt inlägg nr 200.

LO i rötmånaden

Har jag blivit tokig?
Sa min teve imorse att Vanja Lundby-Wedin, LO-basen, är beredd att diskutera inskränkningar i konflikträtten? av det skälet att den av näringslivet uppfattas som att den ger arbetstagarsidan ett orättvist övertag?
Nej något så orimligt kan min teve aldrig ha sagt. Rättvisa i all ära... ja just det. I all ära.
Uttalandet måste vara ett rötmånadssyndrom.

Mer om stadsutveckling

”Storheten i storstädernas framväxt, en befruktning och utveckling endast jämförbar med jordbävningarna och flodvågorna som skapade kontinenter, men så mycket mer fascinerande därför att den innefattar myriader av människor; sålunda en helhet större än sina beståndsdelar. Vi talar om storstäder som hade de planerats, och stadsplaner förekommer, storvulna planer, finurliga planer, men alla utmynnade de i anonym kraftalstring - exakt när blir det Staden som styr?

Osedd möda. Determinerat kärnande av folks liv och arbete. När Staden förtjänat sin identitet tuggade och kärnade den på egen hand. De som stod i vägen för dess utveckling försvann, medan de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste överlevde. Detta skedde oberoende av naturens eller människans lagar. Staden är slav bara under sina egna behov. Storstaden förtär och kräks. Konstruktionen är kannibalisk.

En by följer natur och klimat, i någon mån sina bybor. Ett hus föder och fostrar sina invånare, under det att de vänligt, nästan omärkligt, knådar dem till att följa husets vanor; det må handla om gradtalet på väggarnas vinkel mot taket, bäddarnas placering enligt väderstrecken. En gata eller ett torg är mer än ett hus, men ännu under växelverkan med människan. Gatan och torget rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en följd av år.”
ur Tåget ska strax gå, europeisk mosaik (2003)

Bygg gärna

I både tidningar och bloggar har jag sett begreppet ”kulturkonservativ” användas om dem som vill ta det försiktigt med byggandet i Stockholm. Medan de spektakulära byggivrarna förstås är framstegs- och företagsvänlig, liberala, progressiva, visionära och dessutom modiga (?)

Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.

Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.

Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...

Moderat magi och snörpig mälardrottning

Stockholms borgarråd Axén-Olin klampade sta för nåt tag sen och utropade Skandinaviens huvudstad.
Frågan är om det finns någon efterfrågan?

Jo, stadens näringsliv behöver konstant ökad omsättning. Den får man genom x antal fler besök på stadens attraktioner. Besöken värvar man eventuellt genom kaxig reklam. Såsom att proklamera fyra länders huvudstad och se ut som om man tror att den blir det. För det är Axen-Olin bra på: hon ser alltid ut som om hon tror att det hon säger skulle aktivera ett objektivt resultat. Med andra ord, en sorts magiskt tänkande.

Men konstruerade huvudstäder som Canberra, Ottawa och den Haag var alltid svåra att lära ut till skolbarnen. Huvudstäder skapas av folkströmmar och deras idéer. Här i Europa är Paris konstens huvudstad. Aten och Rom tävlar om att vara historiens huvudstad. Berlin satsar på att bli EU:s huvudstad, oavsett kolossalbyggena i det skräpigt anonyma Bryssel. Och London är en global stad.

Jag påstår inget annat än att Stockholm har goda förutsättningar i den smala skandinaviska klassen. Vacker, ytlig, och inte fullt så dyr som Oslo. Visserligen är denna lite snörpiga Mälardrottning inte lika personligt uppkäftig som Köpenhamn och inte lika betagande provinsiell som Helsinki, men det finns goda skäl att besöka henne, se det som finns att se.
Mellan besöksmål och ”Skandinaviens huvudstad” - om begreppet alls godkänns – ligger decennier av resor, investeringar, utbyte, flyttströmmar, ända tills dess att folk söker sig till staden utan att veta varför. När de har hört talas om läget, stämningen, spänningen. När de har på känn att andra träffas där, att historiska korsvägar möts där, att viktiga beslut fattas där.
När en kritisk massa av människor på tillräckligt goda grunder vet att modet är modigt, vernissagerna visioinära, filmerna finstämda, företagten framträdande och barerna bra, då skapas en huvudstad.

Är ni säkra på att det gäller Stockholm? Det är inte Axen-Olin heller. Vad hon hoppas på är att kunna sälja in ett märke. Som politik är det billigt, även om det kostar en del kommunalskatt i marknadsföring. Och som marknadsföring är det faktiskt bara platt.

Erfarenheten talar

Kristdemokraten Per Kronlid är initiativtagare till ett antiabort-parti (SvD 0704). Enligt honom är det...
"bättre för kvinnan att föda, eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort".
Vilka makalösa erfarenheter den mannen måtte ha!

Malmö-Stockholm, ett-noll

Min första reaktion inför planen på ett badhusbygge i Riddarfjärden var – äntligen! Vatten är till för att badas i, helst året om.

Men Stockholm är inte Malmö och Riddarfjärden är inte Ribersborg. Detta blir inte en samlingsplats över generationerna med utsikt mot världen, Stockholm funkar bara inte så. Det blir ett dyrt skrytbygge som ytterligare krymper vyerna och låser våra redan låsta vatten.
Att det inte är Riban utan snarare snurrande torson som stockholmspamparna avundas framgår av ett inlägg i dagens SvD. Tre centerpartister rör ihop skyskrapor, framtidstro, affärssinne och mindervärdeskomplex under närmast erotiskt gläfs.
Vad vår stad behöver är, menar de, spektakulära byggnader.
Om att bada - inte ett ord.

Namninsamling mot badhusbygget finns på www.namninsamling.com/badring

Under Stockholms broar

”Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar”
Dan Andersson, Vårkänning

Även under spannen i stadens broar
spinns och spänns näten
mikroperspektiv på stålkonstruktionerna

EU:s fördrag - rösta eller rusta?

EU:s så kallade nya så kallade fördrag innehåller inte alltför mycket nytt. Det var väl heller inte meningen, eftersom det skulle sammanfatta ett alltför stort antal alltför utspridda texter. Förespråkarnas slutsats är därför att vi inte behöver folkomrösta. Detta stöds av att fördragsförslaget numera inte kallas konstitution (om vilket de flesta stater folkomröstar) utan ”reformfördrag”. De flesta stater genomför ju reformer ibland, inte sant? Hursomhelst innehåller det reformerade fördragsförslaget ett alltför stort antal saker som är alltför dåliga för att bara trummas eller hummas igenom. Till exempel:

- Överstatligheten ökar kraftigt både när det gäller straffrätt och civilrätt.
- EU-parlamentets makt ökar på en rad nya områden, på bekostnad av de nationella parlamenten.
- De stora medlemsländerna vinner inflytande på bekostnad av de små.
- Utrikesministerposten kvarstår med annan titel (”hög representant”), och militariseringen fortsätter. En ändrad formulering går ut på att EU kan, istället för ”ska”, utveckla ett gemensamt försvar, men en krigsmaterielbyrå ska inrättas. Medlemsländernas militära upprustning ska uppmuntras, och hela EU görs till en militär allians som samordnas med Nato*.
- Den fria markanden är överordnat mål och har företräde framför nationella lagar om miljöskydd, konsumentskydd eller alkoholpolitik, om dessa begränsar varornas fria rörlighet. Liksom budgetdisciplin och låg inflation är överordnade mål om låg arbetslöshet eller social trygghet.

Tack till Hanna - som i sin tur tackar Jonas Sjöstedt, fd EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Texten var för viktig för att inte bli lånad och spridd.


* Så att medlemsländer som inte är med i Nato kan fundera över vad alliansfrihet betyder. Om det överhuvudtaget finns någonting att inte vara allierad med längre.

Tack för det, Integrationsverket

Hörde ni nyheten från SR Ekot:
Immigranter som inte kommer från de sk västländerna har sämre värden på sjukdom, arbetslöshet, bostadsstandard, inkomst och skolframgång för barnen. ”På samtliga områden är läget sämre för invandrare” står det i Integrationsverkets sista rapport.

Javisst är det ett eko. Vi har hört det förut. Det är en sanning som kanske inte tål att... men ändå måste upprepas.
Den vanliga slitna kommentaren brukar vara att integrationspolitiken har misslyckats. Detta har ekat från höger till vänster, mellan medborgare och politiker: det är integrationspolitikens fel, så låt oss tävla i uppfinningsrikedom om vilka felen var. Förtryck av entreprenörer, dalt med hedersmördare, brist på hemspråksundervisning - eller var det tvärtom hemspråksundervisningen?

Men Integrationsverkets analytiker Mikael Rundqvist orkar bryta ekoeffekten: ”Det är inte integrationspolitiken som har misslyckats. Vi tycker inte den har genomförts riktigt. För att kunna säga att den har misslyckats måste den ha genomförts. Sedan vet vi ju inte vad som hade hänt om vi inte hade gjort någonting alls.” Det är alltid glädjande att möta människor med ett sakligt förhållningssätt och insiktsfull historieskrivning. Tack, Rundqvist.

Tack & adjö, för Integrationsverket stänger på fredag. För ett drygt tiotal år sedan skrev jag Vänsterpartiets reservation mot dess tillkomst. Sedan dess har vi också motionerat om dess nedläggning. Ändå känns det beklämmande. För att vara självironisk: vi tänkte förstås lägga ned det på ett mycket mer progressivt sätt! Verkets stora och värdefulla insats har varit kunskapsinsamlandet, som nu riskerar att i bästa fall spridas. I värsta fall att ingen längre frågar efter denna sortens kunskaper.

Mer ur Ekots inslag: ”Integrationsverket har haft tydligt ett ansvar när det gäller introduktionen av nyanlända. Där är vi rätt självkritiska. Vi kan se att introduktionen inte har speciellt stor betydelse för människors fortsatta liv i Sverige.”
Jag är en av dem som trott på introduktionens av nyanlända stora betydelse och som upprepat det som ett illa underbyggt eko. Så tack än en gång, för den sista intressanta rapporten.

Högtidsdikt

Vartenda år JA
sommar blev, då andens dräkt näringsfattig mull
erbjöd varje vildblommas ansikte
Där höljet av levande trä
generationers rottrådar i svenska ramar
hade väntat, och min ökenfötter nu står
och skall stå

Med gudomen fick jag syrenen att blomma
törnrosorna invid sömnens rand, ängen full av leenden
Midsommarblomster vartenda år
då buketterna lyser rummen och stegen gräset
Då stången och ringen, köttet och höet
mognande kransar
det dansar

Ängsklockan mot hällen
solklockan mot kvällen
barn som buketter, solfångare i hagen
JA vartenda år, kransarna ska bindas
åt oss
åt barnen
för barnen
för nödvändighetens och årets skull
för så skall vara
för fröna i såningsraden

för någots skull

(utdrag ur JA eller Det enda som blev, HD)

Den ojämna kampen mot klichén

Är det bra med poesi-slam eller inte?
Med p-s menar jag inte verbal gegga. Inte heller syftar jag på min egen metafor om poeter som ”renhållningsarbetare, civilisationers friskhetstecken” (Manifestation -04 ) Jag menar den uppskattade tävlingsformen poetry slam. Och ”uppskattade” innebär att det kan komma sjutton pers i Skärholmen eller åtta i Ö-vik. Verkligt uppskattade arrangemang såsom ligamatcher när hundratals ligister klår upp varandra över hela stan är en kulturform som helt undandrar sig mitt bedömande.

Så: är det bra med poesi-slam eller inte?
Författaren Malte Persson anser: ”Ett spamfilter för klichéer står definitivt på önskelistan och skulle, är jag rädd, förpassa 99 procent av all slam-poesi till en kloak för poesi-slam.”
Men problemet med ett dylikt spamfilter vore att 99% av Allting skulle spolas. Klichéernas övervåld gäller inte huvudsakligen muntlig eller tryckt poesi/”poesi”, utan allt verbalt ut-inflöde.Från pendeltågperrongtyckande till promemorior, tjänsteutlåtanden och... gode jävvlar, har ni sett den kletigt floskulösa variant av kontaktannons som kallas personalrekrytering?
Under poesitävlingar kan vi som lider av klichéer få unna oss att rösta bort dem. Fler goda skäl att tävla i poesi skriver Istvan Molnar sedvanligt utmärkt om i sin krönika på Estradpoesi.

Är det bra med språkmaterialism eller inte?
Malte Persson överraskar mig på www.nypoesi.net : ”Den så kallade språkmaterialismen - - undviker klichéer på bekostnad av att komma att likna spam på riktigt, och gör därmed en dygd av att inte fastna, vare sig i filtret eller minnet. - - Under alla omständigheter: «the War against Cliché» - - kan bedrivas med både konventionella och okonventionella vapen.”
Men vaddå, var det inget mer? Är det bara det de menar, de som konstruerar en poesi som så att säga handlar om sina egna skiljetecken? Att döda klichén försökte vi oss på, helt schablonmässigt, som studenter. Det var bara en i raden av alla våra impossibla missioner - om nu slagorden låter bättre på utrikiska. Jag önskar språkmaterialisterna lycka till i kampen. Själv fortsätter jag ett tag till med poesi av annan sort.

Men - är det bra med poesi eller inte?
Vad jag har att säga om den saken, sa jag i Manifestation. Av detta framgår att jag ligger närmare romantikerna än materialisterna. Är den positioneringen viktig? Nej. Möjligen kan det ha sin betydelse, att jag håller mig i närheten av renhållningsarbetarna.

Tvångsskola för barn, för kunskap, för livet

I frågan om skolstart för sexåringar går min sympati til Kd, som ensamma i regeringen driver den liberal-individualistiska linjen att barn är olika. Visst vore det bäst med en skolövergång just den dag när lilla jag är mogen för det. Men uppriktigt sagt tror jag inte att vi vuxna klarar av det – inte mer än vad vi har idag, när barnen i praktiken börjar skolan vid 5-8 års ålder, beroende på personlig mognad eller föräldrarnas ambitioner.

Det som stör mig ifråga om obligatorisk skolstart vid sex års ålder, det är inte obligatorisk och inte start, ej heller sex eller ålder. Det är förleden ”skol” som ger mig onda aningar.
Det finns idag en utmärkt sexårsverksamhet med kreativa gruppaktiviteter i lärande miljö. Detta är vad som väljs av en majoritet av föräldrarna*. Om barnet redan läser och räknar kan hon börja första klass, och verkar hon allmänt sent utvecklad kan hon gå kvar i förskolan/dagis. Det kanske finns en poäng med att införa tvång på sexårsverksamhet, men jag är inte säker.

Ännu mindre säker är jag om det verkligen är denna utvecklande verksamhet som borgarna (minus Kd) avser. Hör Jan Björklund (enligt SvD): ”Vid sex års ålder är barn väldigt mottagliga för inlärning.” Förvisso, men hittills har vår björkruska till minister aldrig avsett något barnasinnat när han talar om inlärning. Inte blir det bättre när Fjelkner på Lärarnas riksförbund, ofta en vettig person, nu hänger på med att barnen ska läras att läsa, skriva och räkna.
Att en del av dem faktiskt lär sig detta i förskoleklassen förbigås av båda talespersonerna.

”Sanningen är ju att sexåringar vill gå i skolan” säger ministern. Alltså, han med ett brinnande intresse för kunskap. Men obs: varje utsaga som börjar med ”sanningen är”, är a priori misstänkt. Om sedan ett litet förrädiskt inklusivt ”ju” ingår, gör det inte sagan mer trovärdig. Och om innehållet går ut på vad andra människor tror, vill, tycker och tänker... säger jag ack och ve för den kunskapen.

Av de tvångsmedel ett samhälle behöver är skolan ett. Men det är de borgerligt liberala, de som vill ha mindre styrning av den enskildes liv, som nu förespråkar att tvångsmedlen flyttas längre ned i åldrarna.

Är det förresten någon som kan räkna upp alla de reformer som alliansen genomfört för att öka den enskildes frihet?

Fotnot: 96% av sexåringarna går i förskoleklass, 3% går i grundskola, källa SvD. Den återstående procenten då? Min gissning är att det är sjuka barn, barn under utredning, eller barn som hålls hemma mot sitt eget bästa.

Gör något för ditt land

Här är dom. Ungefär tusen manifesterande nazister.
En del av den 6 juni i huvudstaden.

För bara några år sedan hade vi ett som jag minns det stillsamt, värdigt nationaldagsfirande på skolor, i kommunalhus och på idrottsplatser. Svenska sånger sjöngs, tal om gemenskap hölls. Även viss flaggviftning förekom trots att det är en osvensk vana; som jag minns mitt hemland brukades här vanligtvis seden att hissa flaggan.
Sen krängde någon en helgdag över oss som en gammal tehuva. I dess dunkel kan vad som helst kräla fram.

Till exempel tusen nazister, fullt lagliga och med polisskydd. Eller hemma på gatan i min lilla stad: feta svettiga karlar i blågula tröjor som vrålade SVÄÄRRJEE! bara rakt ut. Uppenbarligen i tron att de var i sin fulla rätt till det.
Dessa ettusenfyra personer såg alla till att göra dagen till årets mest deprimerande helg.

Men i min hemsocken delades stipendier ut till lantbrukseleverna. Grattis! Oavsett om de ämnar driva ett mer eller mindre ekologiskt jordbruk kommer de att bidra till öppna landskap för oss alla, vilket är vad som behövs.
I denna ljuva sommartid håller de fagraste av nejder på att kvävas av småbusk och ogräs. Rönnplantorna står som spön i backen, vajande vass försumpar redan dyiga insjöar. Vägrenarna som tidigare fick utmärkelser för sin artrikedom maskinrakas idag från fibbla och tistel för trafiksiktens skull.

Så till er som har för sig att ni vill göra något för vårt land kan jag bara säga: sätt igång, nu basta pronto! Börja med att hugga sly, rycka nässla och tistel, slå vass. Vandra gamla stigar, så att de hålls öppna. Räfsa i dikesrenen och se om smultronen kommer tillbaka. När ni sedan sätter er ned och tittar på utsikten kan den som absolut vill ropa ”sväärrjee” göra det. Tyst och försynt, på vårt undvikande svenska vis. Då blir nog allting bra.
Fast i de stekheta gathörnen denna högtid för nationell desktruktion tvivlade jag på någonting som helst någorlunda bra.