Häromdagen kom jag in på frågan om Sverigedemokraternas (och för den delen, Miljöpartiets) plats på höger-vänster-skalan, och igår nämnde jag moralens position i valet. Dessa frågor hör ihop, så till vida att det förutom skalan höger-vänster finns en som kan kallas konservativ-progressiv.
Vid den konservativa polen ligger det som en gång i Tyskland kallades Kirche-Kinder-Küche (kyrka, barn, hushåll). JA till allt som ter sig som på farfars tid, från glättiga hembiträden till cellerna på gamla Långholmen. NEJ till alla udda intressen, och dit räknas kvinnor, homosexuella, svartskallar... och ungefär det som min far brukade sammanfatta i slängen ”ungar och jävulstyg”.
Den progressiva polen är den som ger utrymme för individuella rättigheter och alternativa livsstilar, för förändring av allting – till snart sagt vilket pris som helst.
Lägg skalorna vinkelrätt mot varandra i ett koordinatsystem, och politiken blir en aning lättare att förstå.
Till exempel varför folkpartister och vänsterpartister tills för bara några år sedan gemensamt kunde försvara asylrätten (progressivt). Eller varför socialdemokratin i många år tappat kvinnornas rättigheter precis på tröskeln till genomförande (konservativt). Eller varför Mp var i stånd att samregera med S och oss (progressivt), och varför detta ur vår synvinkel fungerade bättre, än om S hade geggat ihop sin konservativa sida med C och Kd. Slutligen, varför vi i någon mån föredrar USA:s demokratiska högerparti framför det republikanska.
Men kvar blir frågan varför skalan konservativ-progressiv idag förefaller så viktig i svensk politik. Varför det handlar om de ”värden” som berör ”vanligt folk” medan höger-vänster-skalan utropats som gammaldags och ointressant. När vi behöver hela koordinatsystemet.
fredag, maj 18, 2007
torsdag, maj 17, 2007
Moderatombytet passar fokusflytten
Att läsa: "George W Reinfeldt, konsten att göra en politisk extrem makeover"
Forstorp och Palmer har undersökt Fredrik Reinfeldts totala omdaning av Moderaterna, och jämfört den med George W Bushs omvändelse till ”medkännande konservativ”. Visst finns det paralleller. Och visst framgår det att vad Moderaterna har åstadkommit är att förpacka gamla högervaror i så nytt omslagspapper att paketet blev historiskt.
Men hänvisningarna till Bush saknar egentlig poäng. Författarna utgår från att läsaren tänker som de själva: Bush – usch! Och vi som tänker så gillar inte Reinfeldt heller, med eller utan kejsarens nya kläder. Men den eventuella läsare som ser hyvens sidor hos Bush ser dem också hos Reinfeldt, så hon kommer inte att drabbas av någon avslöjandets klarsyn.
De bästa avsnitten i boken är de som tar upp propagandaapparatens betydelse och samverkan mellan media och kapital, liksom reflektionerna över demokratins tillstånd och den aktuella fokuseringen på moralfrågor. En del arbetarväljare tycker att könsroller och lag & ordning idag är viktigare än klassorättvisor, och det är något vi har all anledning att fundera mer över.
Förskjutningen av politikens fokus är egentligen viktigare än kejsarens kläder eller presidentkandidatens frisyr. Alldeles oavsett det att Forstorp & Palmer gjort ett gott jobb.
Forstorp och Palmer har undersökt Fredrik Reinfeldts totala omdaning av Moderaterna, och jämfört den med George W Bushs omvändelse till ”medkännande konservativ”. Visst finns det paralleller. Och visst framgår det att vad Moderaterna har åstadkommit är att förpacka gamla högervaror i så nytt omslagspapper att paketet blev historiskt.
Men hänvisningarna till Bush saknar egentlig poäng. Författarna utgår från att läsaren tänker som de själva: Bush – usch! Och vi som tänker så gillar inte Reinfeldt heller, med eller utan kejsarens nya kläder. Men den eventuella läsare som ser hyvens sidor hos Bush ser dem också hos Reinfeldt, så hon kommer inte att drabbas av någon avslöjandets klarsyn.
De bästa avsnitten i boken är de som tar upp propagandaapparatens betydelse och samverkan mellan media och kapital, liksom reflektionerna över demokratins tillstånd och den aktuella fokuseringen på moralfrågor. En del arbetarväljare tycker att könsroller och lag & ordning idag är viktigare än klassorättvisor, och det är något vi har all anledning att fundera mer över.
Förskjutningen av politikens fokus är egentligen viktigare än kejsarens kläder eller presidentkandidatens frisyr. Alldeles oavsett det att Forstorp & Palmer gjort ett gott jobb.
måndag, maj 14, 2007
Förenklingar är för svåra
Politiker från höger till vänster har svårt att möta sverigedemokrater och andra rasister i öppen debatt. Oavsett om de välkomnar dem till tevestudion eller inte. Detta framgår av en utmärkt artikel i DN.
Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?
I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.
En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.
Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.
Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.
Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.
Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?
I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.
En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.
Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.
Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.
Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.
fredag, maj 11, 2007
Asvardag, regnbågsdröm
Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.
En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.
Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.
Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.
Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.
Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.
En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.
Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.
Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.
Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.
Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört
torsdag, maj 10, 2007
Platsen som huvudsak
Vi måste möta människor i deras vardag, vi måste vara där människor är... är lösningsförslag som i åratal har upprepats inom vänstern. Visst vore det kontraproduktivt att vara där inte en människa är – men som alla recept är fraserna ganska förenklade.
Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.
Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?
Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.
Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.
Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.
Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?
Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.
Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.
måndag, maj 07, 2007
Tulpanen
Jag är där bokstäver faller till marken
i det jag trodde var
i det jag trodde var
mitt möjliga land
Då, i legendtiden
slog bokstäverna ut som solrosor
och fanorna i våd på våd,
dem jag var ute efter
sista stora färdiga.
Bokstäver och blommor
är inte farligt
Då, i legendtiden
slog bokstäverna ut som solrosor
och fanorna i våd på våd,
dem jag var ute efter
sista stora färdiga.
Bokstäver och blommor
är inte farligt
Fanor
riskabelt
lördag, maj 05, 2007
Jämställdhet och omvändhet
”Å så ska vi jobba mycket med jämställdhet framöver. En av våra viktigaste frågor, faktiskt. Men då så ska vi inte prata så mycket om dethär att män och kvinnor har olika löner och sånt. För så är det inte i vår kommun. Utan det ska vara sånt som berör våra ungdomar! Ta bara detta att killarna har så mycket sämre skolresultat. Så får det inte vara. Nej, vi ska jobba med detta med jämställdhet, vi ska ju vara en förebildlig kommun!”
Så kan det låta. För så fort en orättvisa drabbar pojkar/män är det som att säga killevippen – då måste saker och ting förändras, förvandlas. Nu genast. Men vi lever med könsskillnader varje dag, i varje situation. Eftersom vi räknar med två kön blir det ett av dem som får det sämre varje gång. Nackdelarna borde teoretiskt vara jämnt fördelade. Men istället drabbas flickor nästan jämt. Utom i skolsammanhang. Och då jädrar ska här åtgärdas!
Lika dumt som när det dillas om omvänd rasism. Dvs det faktum att det finns trista svartskallar som inte vill vara med svennar.
För det första, de kanske inte ser nån anledning till det. För det andra, de kan faktiskt sitta där och sura. Utan att det diskriminerar bort oss från en enda position som vi vill ha, utom kanske grillen på kolonilotten, eller jobbet på pizzerian som de ger till sin brorson. Men då jädrar ska det åtgärdas igen!
Därför kan man säga det femtielva gånger om dagen: Det handlar om makt. Inte om livets allmänna förtretlighet.
- - -
Fotnot: Killevippen fungerar som magiskt ord Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”. Om du är i Stockholm, gå på Kulturhuset och se den gedigna fotoutställningen om vårt lands största skönlitterära berättare. Det ger mer än att läsa min neggo blogg, och det säger en del om flickor och pojkar också.
Så kan det låta. För så fort en orättvisa drabbar pojkar/män är det som att säga killevippen – då måste saker och ting förändras, förvandlas. Nu genast. Men vi lever med könsskillnader varje dag, i varje situation. Eftersom vi räknar med två kön blir det ett av dem som får det sämre varje gång. Nackdelarna borde teoretiskt vara jämnt fördelade. Men istället drabbas flickor nästan jämt. Utom i skolsammanhang. Och då jädrar ska här åtgärdas!
Lika dumt som när det dillas om omvänd rasism. Dvs det faktum att det finns trista svartskallar som inte vill vara med svennar.
För det första, de kanske inte ser nån anledning till det. För det andra, de kan faktiskt sitta där och sura. Utan att det diskriminerar bort oss från en enda position som vi vill ha, utom kanske grillen på kolonilotten, eller jobbet på pizzerian som de ger till sin brorson. Men då jädrar ska det åtgärdas igen!
Därför kan man säga det femtielva gånger om dagen: Det handlar om makt. Inte om livets allmänna förtretlighet.
- - -
Fotnot: Killevippen fungerar som magiskt ord Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”. Om du är i Stockholm, gå på Kulturhuset och se den gedigna fotoutställningen om vårt lands största skönlitterära berättare. Det ger mer än att läsa min neggo blogg, och det säger en del om flickor och pojkar också.
torsdag, maj 03, 2007
Mer eller mindre pinsamma helger
Firade 1 Maj i Falun. 80 demonstranter, varav en stor del irakier och palestinier. Internationell solidaritet var alltså ett starkt tema. Mycket sång; Internationalen, Bandiera Rossa, Ååå tjejer. Till min förvåning medverkade några i Fi!
Sedan dess har jag sett att inte bara Fokus utan snart sagt varje borgerlig kolumnist har kastat sig över 1 Maj. De bara måste få dela med sig av sin upplevelse: de har inte demonstrerat. De känner sig främmande för högljutt kravställande. De har grillat i trädgården. De tycker det är pinsamt att gå i grupp. De tillhör verkligen arbetarklassen, men har insett hur komplicerat det är med förändringar. Med mera rundsnack.
De är så många, så sinsemellan likartade och så genant surriga att det måste innebära någonting. Till exempel att 1 maj fortfarande har en fantastiskt provocerande potential. Tack för upplysningen, generade borgare!
Ryding i SvD gick ordentligt igenom årets helger för att se vilka som spelat ut sin roll och fundera över vilka vi kan införa istället. Ja, när borgarna + S utropade en särskild helg för nationalismen föreslog jag att både FN-dagen och 8 Mars borde komma ifråga, om det vore så att folket känner för förnyelse. Men det verkar som att folket är mest intresserat av att få fler helger. Inte istället för. Det kallas arbetstidsförkortning.
Ryding verkade se det som omoraliskt att somliga får ledigt för att demonstrera. Men om vi, i likhet med våra förmödrar, helt fräckt tog oss ledigt för att göra det – vore inte också detta omoraliskt? Är det så att rättvisekrav a priori är omoraliska, för att nu inte tala om pinsamma? Sedan jämförde han 1Maj-firandet med det hypotetiska tilltaget av borgarna att fira bildandet av sin allians.
Att de kan uträtta mycket på kort tid, det är jag medveten om eftersom jag bor i en liten stad där hyresrätterna fladdrar förbi som flyttfåglar. Men att borgarna skulle få självaste historien att rulla så anmärkningsvärt fort att folkliga helger skapas på ett par år, det var nog bara ett utslag av hybris. Eller, kanske, av klasshat.
Sedan dess har jag sett att inte bara Fokus utan snart sagt varje borgerlig kolumnist har kastat sig över 1 Maj. De bara måste få dela med sig av sin upplevelse: de har inte demonstrerat. De känner sig främmande för högljutt kravställande. De har grillat i trädgården. De tycker det är pinsamt att gå i grupp. De tillhör verkligen arbetarklassen, men har insett hur komplicerat det är med förändringar. Med mera rundsnack.
De är så många, så sinsemellan likartade och så genant surriga att det måste innebära någonting. Till exempel att 1 maj fortfarande har en fantastiskt provocerande potential. Tack för upplysningen, generade borgare!
Ryding i SvD gick ordentligt igenom årets helger för att se vilka som spelat ut sin roll och fundera över vilka vi kan införa istället. Ja, när borgarna + S utropade en särskild helg för nationalismen föreslog jag att både FN-dagen och 8 Mars borde komma ifråga, om det vore så att folket känner för förnyelse. Men det verkar som att folket är mest intresserat av att få fler helger. Inte istället för. Det kallas arbetstidsförkortning.
Ryding verkade se det som omoraliskt att somliga får ledigt för att demonstrera. Men om vi, i likhet med våra förmödrar, helt fräckt tog oss ledigt för att göra det – vore inte också detta omoraliskt? Är det så att rättvisekrav a priori är omoraliska, för att nu inte tala om pinsamma? Sedan jämförde han 1Maj-firandet med det hypotetiska tilltaget av borgarna att fira bildandet av sin allians.
Att de kan uträtta mycket på kort tid, det är jag medveten om eftersom jag bor i en liten stad där hyresrätterna fladdrar förbi som flyttfåglar. Men att borgarna skulle få självaste historien att rulla så anmärkningsvärt fort att folkliga helger skapas på ett par år, det var nog bara ett utslag av hybris. Eller, kanske, av klasshat.
lördag, april 28, 2007
Första Maj i Fokus
Tidningen Fokus brukar jag framhålla som ett sällsynt exempel på aktuell, balanserad journalistik. Men säg mig, hur länge får man vara glad? I senaste numret har en raljant redaktion samlat sig till skitlöjliga ”allt du behöver veta om Första maj”. Läsare som antas vara ”trötta på uttjatade slagord” erbjuds alternativa sysselsättningar såsom: att gå i borgerlig demonstration, att fira EU:s utvidgning, att fika och se på teve, eller att frossa i brittisk nationalism vilket åtminstone är originellt. Men att vara borgerlig eller att slötitta på teve - hur kan det kännas fräscht, ens för blaserat gnöliga krönikörer?
Krönikörernas förhållningssätt till samhällsfenomen är att betygsätta deras underhållningsvärde. Men ett motförslag mot slagordströtthet är att genast genomföra reformerna. Då blir det tyst på oss gaphalsar! Ingen vettig människa skulle tråka ut omgivningen med rop på 6-timmarsdag, Socialism, Individualiserad föräldraförsäkring och Krossa rasismen NU, om det redan vore avklarat. Ingen vettig människa ligger heller hemma och ser på teve innan det blir avklarat.
Fokus tror en massa saker om en högtid de inte firar. Till exempel att det är obligatoriskt att hålla varandra i handen när Internationalen sjunges. Med min något större erfarenhet av Första Maj-demonstrationer har jag aldrig varit med om detta, men har hört talas om att seden förekommer hos Socialdemokraterna. Säkert kan det vara trevligt. Eller pinsamt, som Fokus för sin del tycker.
De är välkomna till oss i Vänsterpartiet som höjer knytnäven eller inte gör något särskilt med händerna mer än gestikulerar i våra evinnerliga interna diskussioner (om var vi ska ta en öl sen). Obligatorium förekommer inte - så möjligen är det därför vi på många orter har de största Första Maj-tågen. Sedan är det en ren bedömningsfråga om våra tåg är eller inte är journalistiskt intressanta.
Även på litet spaltutrymme kan illa bli värre. Fokus tror att texten till Arbetets söner handlar om en sliten kavaj som blir en mantel av renaste guld (sic). Faktakoll tycks alltså vara lika uttjatat och antichic som att ställa rättvisekrav.
Folk som stundom sjunger Arbetets söner vet att texten inte handlar om kavajer. Ture Nermans Första Maj-visa gör det, däremot. Det är i denna som en sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, rimmar på vårvindars sus.
Alltså, inte en siffra rätt – för att använda ett uttryck lika nött som kolumnisternas fräschhetsmagi, lika slätstruket som demonstranternas paltor från KappAhl.
(Som Fokus påpekar, inte Armani.) (En korrekt men kanske inte så trendnära upplysning.) (Hetare designare finns, Armani är så gammalt att det blivit till stående uttryck.) (Dvs, sånt som funkar i mediokra krönikor.) (Nog om detta.)
Det mest uttjatade - värre än mediajargong, värre än stereotypa uttryck, värre än socialistiska slagord - det mest etablerade, väl genomförda och till träsmak i själen nedmalt är tidernas värsta tråkmonster: borgarklassens indiskreta egoism.
Den tråkar ut hela arbetarrörelsen. Och inte bara det – den kan driva oss till fullständigt raljansfritt ursinne.
Krönikörernas förhållningssätt till samhällsfenomen är att betygsätta deras underhållningsvärde. Men ett motförslag mot slagordströtthet är att genast genomföra reformerna. Då blir det tyst på oss gaphalsar! Ingen vettig människa skulle tråka ut omgivningen med rop på 6-timmarsdag, Socialism, Individualiserad föräldraförsäkring och Krossa rasismen NU, om det redan vore avklarat. Ingen vettig människa ligger heller hemma och ser på teve innan det blir avklarat.
Fokus tror en massa saker om en högtid de inte firar. Till exempel att det är obligatoriskt att hålla varandra i handen när Internationalen sjunges. Med min något större erfarenhet av Första Maj-demonstrationer har jag aldrig varit med om detta, men har hört talas om att seden förekommer hos Socialdemokraterna. Säkert kan det vara trevligt. Eller pinsamt, som Fokus för sin del tycker.
De är välkomna till oss i Vänsterpartiet som höjer knytnäven eller inte gör något särskilt med händerna mer än gestikulerar i våra evinnerliga interna diskussioner (om var vi ska ta en öl sen). Obligatorium förekommer inte - så möjligen är det därför vi på många orter har de största Första Maj-tågen. Sedan är det en ren bedömningsfråga om våra tåg är eller inte är journalistiskt intressanta.
Även på litet spaltutrymme kan illa bli värre. Fokus tror att texten till Arbetets söner handlar om en sliten kavaj som blir en mantel av renaste guld (sic). Faktakoll tycks alltså vara lika uttjatat och antichic som att ställa rättvisekrav.
Folk som stundom sjunger Arbetets söner vet att texten inte handlar om kavajer. Ture Nermans Första Maj-visa gör det, däremot. Det är i denna som en sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, rimmar på vårvindars sus.
Alltså, inte en siffra rätt – för att använda ett uttryck lika nött som kolumnisternas fräschhetsmagi, lika slätstruket som demonstranternas paltor från KappAhl.
(Som Fokus påpekar, inte Armani.) (En korrekt men kanske inte så trendnära upplysning.) (Hetare designare finns, Armani är så gammalt att det blivit till stående uttryck.) (Dvs, sånt som funkar i mediokra krönikor.) (Nog om detta.)
Det mest uttjatade - värre än mediajargong, värre än stereotypa uttryck, värre än socialistiska slagord - det mest etablerade, väl genomförda och till träsmak i själen nedmalt är tidernas värsta tråkmonster: borgarklassens indiskreta egoism.
Den tråkar ut hela arbetarrörelsen. Och inte bara det – den kan driva oss till fullständigt raljansfritt ursinne.
fredag, april 27, 2007
Återfunna liberaler
Häromdagen hörde jag Bengt Westerberg och Göran Rosenberg i P1, ett riktigt intressant intervjuinslag. Dessa båda sympatiska herrar skulle diskutera vård, men var ense om det mesta.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.
Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.
Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.
Ännu roligare om de vore fler än två.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.
Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.
Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.
Ännu roligare om de vore fler än två.
lördag, april 21, 2007
Tullinge-tanternas analys
I Tullinge stiger de på, två välklädda och sannolikt högavlönade tanter. Högröstade också, eftersom halva pendeltågsvagnen hör deras bekymmer för en närstående pensionärs sommarsemester. Tanterna är tillräckligt lika för att vara systrar, deras inblick i varandras privatekonomi tyder också på det (”sålde inte du fonder?” – ”var hon inte med och betalade när du köpte Lilltorp?”) De är helt överens om att de ska ställa upp och betala för den närståendes (sannolikt moderns) resa, och låter som två hyggliga borgartanter ända fram till denna snabba analys:
- När hon jobbade reste hon faktiskt oftare än vad jag gör! Och nu har hon plötsligt ingenting alls.
- Då måste vi åtminstone ge henne den reinfeltska tusingen. Vi som fick den.
- Det är klart. Fast den skulle vi väl sätta in i pensionsfonder, annars blir ju vi lika utblottade sen.
- Nej, jag är säker på att vi fick den för att försörja vår familj. Finns ju ingen annan som gör det.
- Om det är samma tusenlapp tycker jag det vore bättre om det allmänna förvaltade den. Och gav till pensjisarna.
- Går inte ihop med den hägglundska familjemoralen.
- Det förstås. Vilken tur att vi är så moraliska.
- Undrar vem som ska vara lika moralisk när vi blir fattiga?
- Kanske Allan, om han nu får gå i den leijonborgska uppförandeskolan..?
Mwahaha! skrattar tanterna, rått och samfällt. Men auditoriet på pendeltåget suckar, ser ut genom fönstren, ser södra förorterna fara förbi, ett halvt län i löneslaveri med endast fattigdom att se fram emot. Vems moral var det en gång - att det skulle löna sig att arbeta?
- När hon jobbade reste hon faktiskt oftare än vad jag gör! Och nu har hon plötsligt ingenting alls.
- Då måste vi åtminstone ge henne den reinfeltska tusingen. Vi som fick den.
- Det är klart. Fast den skulle vi väl sätta in i pensionsfonder, annars blir ju vi lika utblottade sen.
- Nej, jag är säker på att vi fick den för att försörja vår familj. Finns ju ingen annan som gör det.
- Om det är samma tusenlapp tycker jag det vore bättre om det allmänna förvaltade den. Och gav till pensjisarna.
- Går inte ihop med den hägglundska familjemoralen.
- Det förstås. Vilken tur att vi är så moraliska.
- Undrar vem som ska vara lika moralisk när vi blir fattiga?
- Kanske Allan, om han nu får gå i den leijonborgska uppförandeskolan..?
Mwahaha! skrattar tanterna, rått och samfällt. Men auditoriet på pendeltåget suckar, ser ut genom fönstren, ser södra förorterna fara förbi, ett halvt län i löneslaveri med endast fattigdom att se fram emot. Vems moral var det en gång - att det skulle löna sig att arbeta?
fredag, april 20, 2007
Mon Dieu
Använder omväxlingsvis www.dn.se i det att jag förbereder mig på franska presidentvalet. Det förra blev en chock, om ni minns?
(Om inte.: Nationalisten le Pen knep alla rösterna från en självupptagen, splittrad vänster - så kan det gå. Sagda vänster pallrade sig ödmjukt upp för att rösta konservativt i andra omgången. Som jag ser det för mig, iklädda sånadär mantlar för penitens som saluförs i dammiga ecklesiastiska affärer på landsbygden i Roussillon.)
Dystert läge i Frankrike - usel ekonomi, utbildning, jobb, framtid… Så onödigt, i Europas rikaste land. Denna jord, denna kultur, detta humör! I en DN-artikel skildras en liten ort i Normandie där fabriken förklarades i blockad för att hindra nedläggning. Den kommunistiske borgmästaren, den engagerade kyrkoherden och andra borgmästare från olikfärgade kommuner deltog, för jobbens skull. Och jobben blir kvar än en tid. Men fackföreningsledaren misstänker att de vann slaget, inte kriget. Fabriken kan ännu flytta, och oron för arbetslöshet gynnar le Pens enkla lösningar.
I Sverige har vi inga kommunistiska borgmästare och ett ytterligt fåtal engagerade kyrkoherdar. Det är därför vi så sällan räddar jobben ens kortsiktigt med utomparlamentariska aktioner. Sådana är ju olagliga. Jag lovar att samma DN skulle skriva ytterst osympatiska saker om oss på ledarsidan.
Enligt dagens opinionsmätning blir det klar vinst för Sarkozy, den konservative kandidaten. Eftersom alla är missnöjda med Chirac, den konservative presidenten. !?!?
Direkt logiskt är det inte. Men kanske indirekt logiskt. När den socialistiska kandidaten Ségo Royal beskrivs som en visionslös person som närmar sig svensk socialdemokrati – när mittenkandidaten tycks motsvara svensk gladhöger – när återstoden är en gaggig nationalist eller en partilös globaliseringsmotståndare - och om man dessutom minns att man förra valet måste rösta konservativt i alla händelser. Då kan en väljare mycket väl få för sig att börja i rätt ände denhär gången.
Mon Dieu.
(Om inte.: Nationalisten le Pen knep alla rösterna från en självupptagen, splittrad vänster - så kan det gå. Sagda vänster pallrade sig ödmjukt upp för att rösta konservativt i andra omgången. Som jag ser det för mig, iklädda sånadär mantlar för penitens som saluförs i dammiga ecklesiastiska affärer på landsbygden i Roussillon.)
Dystert läge i Frankrike - usel ekonomi, utbildning, jobb, framtid… Så onödigt, i Europas rikaste land. Denna jord, denna kultur, detta humör! I en DN-artikel skildras en liten ort i Normandie där fabriken förklarades i blockad för att hindra nedläggning. Den kommunistiske borgmästaren, den engagerade kyrkoherden och andra borgmästare från olikfärgade kommuner deltog, för jobbens skull. Och jobben blir kvar än en tid. Men fackföreningsledaren misstänker att de vann slaget, inte kriget. Fabriken kan ännu flytta, och oron för arbetslöshet gynnar le Pens enkla lösningar.
I Sverige har vi inga kommunistiska borgmästare och ett ytterligt fåtal engagerade kyrkoherdar. Det är därför vi så sällan räddar jobben ens kortsiktigt med utomparlamentariska aktioner. Sådana är ju olagliga. Jag lovar att samma DN skulle skriva ytterst osympatiska saker om oss på ledarsidan.
Enligt dagens opinionsmätning blir det klar vinst för Sarkozy, den konservative kandidaten. Eftersom alla är missnöjda med Chirac, den konservative presidenten. !?!?
Direkt logiskt är det inte. Men kanske indirekt logiskt. När den socialistiska kandidaten Ségo Royal beskrivs som en visionslös person som närmar sig svensk socialdemokrati – när mittenkandidaten tycks motsvara svensk gladhöger – när återstoden är en gaggig nationalist eller en partilös globaliseringsmotståndare - och om man dessutom minns att man förra valet måste rösta konservativt i alla händelser. Då kan en väljare mycket väl få för sig att börja i rätt ände denhär gången.
Mon Dieu.
måndag, april 16, 2007
Jösses fittor!
I pjäsen ”Jösses flickor, återkomsten” kallar sig den yngre generationen för Jösses fittor. Ett så kallat reclaimande - alltså återtagande - som gav upphov till befriat skratt.
Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.
Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.
Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.
Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.
Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.
Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.
Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.
Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.
söndag, april 15, 2007
Jösses flickor
Tillslut såg jag Jösses flickor. Återkomsten, förstås. De förra flickorna såg jag på 70-talet, precis som alla andra grånade tanter i publiken.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?
Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.
Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.
I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.
När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.
Vänta ni. På Återkomsten.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?
Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.
Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.
I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.
När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.
Vänta ni. På Återkomsten.
lördag, april 14, 2007
Nation, litteratur, president och andra storheter
Att en roman feltolkas för att användas som slagträ i en valkampanj kan bara hända i Frankrike – är vad jag skulle vilja säga om jag trodde på nationella egenheter. Min beundran för det franskt rationella och litterära existerar i sig, oberoende av om dess föremål existerar. Ja tyärr, på precis samma sätt som de svenska nationalisterna hyser en uppriktig kärlek till ett diskutabelt och möjligen imaginärt objekt.
Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.
En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.
Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.
Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.
En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.
Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.
fredag, april 13, 2007
Ingen tebjudning
”Fp och M lanserar Sverigedemokraterna på riksplanet” är rubriken på ett utmärkt hemsides-inlägg av Lars Ohly.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
tisdag, april 10, 2007
Lång blick på delad stad
Vi har ägnat sex månader åt att få en överblick – så säger Kristina Alvendal, moderat ordförande i Stockholms integrationsberedning, en arbetsgrupp som efter valet inte haft ett enda möte enligt gratistidningen City.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
söndag, april 08, 2007
Duktig flicka klarar skivan
I december skrev jag om Theanders avhandling om flickboken, efter att ha läst recensionen. Nu har jag läst självaste Theander och kan bara konstatera att avhandlingen var till och med bättre än jag trodde. Inte ett ”försök” till äreräddning – utan med belägg i över tusen flickböcker utgivna under åren 1945-65 kan Theander visa att de beskyllningar som riktats mot genren i stort sett saknar grund.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
fredag, april 06, 2007
Långfredagslek
Har ni tänkt på det när ni läser bloggen, att jag är så osedvanligt lik Gandhi?
Det tycker iallafall http://similarminds.com/leader.html - vilken politisk ledare är du? Varsågod och prova, men passa dig, både Saddam och Hitler finns med som möjliga resultat.
Det framgår inte av testet vilka stora politiska ledare som älskar att fördjupa sig i personlighetstest men vi utgör säkert en attraktiv undergrupp.
söndag, april 01, 2007
Den trygga euronationalismen
Man skulle ju ha kunnat gilla Ségo. Den enda socialistiska och kvinnliga presidentkandidaten inom synhåll i en av Europas största stater. Men man kan inte gilla Ségolène Royals flörtkampanj med patriotiska väljare. SvD beskriver hur hon framhåller nationalismen som en trygghet för folket, vars nationella identitet inte ska dränkas i globalisering utan gullas med via Marseljäsen och Tricoloren; känt från fotbollsmatcher.
Tidningen tycks betrakta det som en paradox att nationalismen får ett uppsving samtidigt som EU firar 50-årskalas. Men Ségo hänger bättre med. ”Tryggheten i nationalsången innebär ingen motsättning till att vara europé” säger hon, så fruktansvärt rätt. Ty hela EU-projektet är extremistiskt, och överstatligt är inte detsamma som internationellt. Den vita euronationalismen blir bara mysigare om vi klämmer i med muntra marscher och viftar med flaggor på murarna.
Den förra muren graffitades i pastellfärg och såldes som grus när den efter berättigat uppror fallit. En mur som byggs i folkets huvuden är av en helt annan beständighet.
Den franske högerkandidaten Sarkozy å sin sida tänker inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet om han blir vald. Både han och Ségo profiterar på le Pens idéer.
Den som påstår det är inte HD, extremist-antirasist, utan le Pen själv som ju borde veta.
Faktiskt lät det likadant i Sverige när Lucia-beslutet mot asylrätten antogs under 90-talet. ”Våra idéer” sa Karlsson & Wachtmeister, nydemokrater. Men idag, när exempelvis Folkpartiet driver liknande idéer, beskylls den som påpekar det för att vara antidemokrat. Förklara det..?
Det var en gång när nationalsången innebar en trygghet. En liten Rinkeby-kille tog mig i handen och stämde upp ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” med en rent personlig lättnad som gjorde mig tårögd. Men idag, i en union av konsekvent kapitalistisk otrygghet, betyder nationella markörer bara ett halvt löfte till arbetarna om att det iallafall finns somliga som inte kommer att få plats.
Tidningen tycks betrakta det som en paradox att nationalismen får ett uppsving samtidigt som EU firar 50-årskalas. Men Ségo hänger bättre med. ”Tryggheten i nationalsången innebär ingen motsättning till att vara europé” säger hon, så fruktansvärt rätt. Ty hela EU-projektet är extremistiskt, och överstatligt är inte detsamma som internationellt. Den vita euronationalismen blir bara mysigare om vi klämmer i med muntra marscher och viftar med flaggor på murarna.
Den förra muren graffitades i pastellfärg och såldes som grus när den efter berättigat uppror fallit. En mur som byggs i folkets huvuden är av en helt annan beständighet.
Den franske högerkandidaten Sarkozy å sin sida tänker inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet om han blir vald. Både han och Ségo profiterar på le Pens idéer.
Den som påstår det är inte HD, extremist-antirasist, utan le Pen själv som ju borde veta.
Faktiskt lät det likadant i Sverige när Lucia-beslutet mot asylrätten antogs under 90-talet. ”Våra idéer” sa Karlsson & Wachtmeister, nydemokrater. Men idag, när exempelvis Folkpartiet driver liknande idéer, beskylls den som påpekar det för att vara antidemokrat. Förklara det..?
Det var en gång när nationalsången innebar en trygghet. En liten Rinkeby-kille tog mig i handen och stämde upp ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” med en rent personlig lättnad som gjorde mig tårögd. Men idag, i en union av konsekvent kapitalistisk otrygghet, betyder nationella markörer bara ett halvt löfte till arbetarna om att det iallafall finns somliga som inte kommer att få plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)