Polerad, patetisk och förfärlig - läsning av Åkesson

Det finns säkert ett namn för sjukan: att tvångsmässigt läsa mer och mer om det vi avskyr allra mest. Som ett utslag av denna åkomma läste jag Jimmie Åkessons bok Satis polito, vilket betyder ”tillräckligt polerad”.

Utöver det faktum att han är tillräckligt Lundagård-studentikos för att mysa åt latin undrar jag vad titeln står för. Att äntligen ha blivit rumsren? Eller en livslång önskan om att passa in? Troligen det senare, eftersom Åkesson inleder boken med att poängtera sin vanlighet.

Boken skildrar perioder i Åkessons liv varvat med (förmodligen fiktiva) dagboksinlägg från valrörelsen 2010. Den är lite tradig, fyrkantig, skriven utan driv. Därför är det svårt att fixera obehaget den väcker. 

Åkessons blandning av självgodhet och gnällighet känns patetisk, samtidigt som mannen haft en exempellös framgång; en spricka som svider vid läsning. 

Han är tillräckligt politiskt skarpsinnig för att inse hur mycket de skapade likheterna mellan socialdemokrater och moderater har haft att erbjuda Sverigedemokraterna. Detta extremparti lockar avsiktligt fram det sämsta hos medborgarna, eftersom partiet själva anser att det är det bästa – behovet att att forma in- och utgrupper.

Åkesson är skrämmande på ett för mig nytt sätt. Han är en till sägandes vanlig människa och en fanatiker, och en ovanlig fanatiker eftersom han är satis polito, tillräckligt polerad. Det är inte mordlust som lyser ur den stirrande blicken utan övertygelsen om sin egen normalitet, den som ingen kan ifrågasätta därför att den är självklar och undandrar sig ifrågasättanden. ”Vi vet ju alla” säger Åkesson, så att det blir den som säger nej som måste motivera.

Den retoriken i sig vore ingen orsak att vara rädd, om det inte vore för att den har fungerat.

Ett av de mest obehagliga avsnitten i boken är när Åkesson ägnar flera sidor åt att komma fram till att det inte var så klokt att tillgripa metallrör ”för att försvara sig” ute på stan. Han vet så väl hur hyggliga grabbarna är, han förstod att de kände sig hotade, det var därför de betedde sig sådär klumpigt valpigt, så som vi alla har gjort… och så berättar Åkesson om andras dumheter, bara som jämförelse. Alla har vi väl tänt till och langat fram tillhyggen någon gång? Sedan, när hela situationen är ursäktad, redogör han noga och med stor personlig känsla för hur gärningsmannen Almkvist ändå måste avgå. Han hade skadat partiet, och just det får inte ske. Pang, sedan är vi raskt över på strategin för nolltolerans! Detta är en retorisk fullpoängare.

Men var är vår svenska kulturella samsyn, den som Åkesson är så mån om? Det är inte alla vare sig svenskar eller andra människor som i sin hygglighet beväpnar sig under en fyllkväll på stan. Många spyr eller somnar, som alternativ.

Eller som Åkesson själv en vanlig vardagsmorgon. Hukande och darrande under grannens trädgårdsmöbel fruktar han ett överfall – detta i bokens enda sympatiska stycke.

Åkesson känner sig bestulen på sitt land. En orsak till det är att det idag är tillåtet enligt ordningsstadgan med ett minaretutrop per vecka i ett industriområde i Fittja.

Jag känner mig bestulen på mitt lands tillgångar av kapitalisterna. En orsak till det är att de redan har gjort det när de sålde ut välfärden och spelade bort de pensioner som Åkesson säger sig värna.

Vi kommer aldrig att bli överens om detta. Som Åkesson så riktigt säger, det finns en värdegemenskap som förenar människor. Men han borde ha sagt: det finns flera.

En värdegemenskap är ”socialkonservativ nationalism” – för Åkessons parti. En annan är socialism, för oss inom arbetarrörelsen. Men att vara svensk utgör inte tillräcklig grund för en värdegemenskap. 

Att vara svensk är en födelseort eller ett medborgarskap – inte en uppsättning moralvärden, inte en aldrig så djupt åtrådd normalitet. Detta framgår, bland många kanske viktigare exempel i vår samtid, av Åkessons bok.

Sången om Sverige / är inget annat / än det vi väljer att tro

ur Patriotisk sång, HD

Det är synd om valets vinnare - bra människor röstar Sd

Bra människor röstar på Sd – det är budskapet i en nästan likalydande insändare i Dalademokraten och Sydsvenskan. Bra människor (i både Skåne och Dalarna) är upprörda över situationen inom skola och sjukvård, och det är därför de väljer Sd, för att välfärden ska fungera!  

Inget annat parti tycks ha brytt sig om välfärden, inte ens när den fick sammanfattningen vårdskolaomsorg. Medan Sd verkligen har visat att de tycker synd om människor! 

Kom inte här och försök ge människor verktyg för att förbättra sin situation. Det som ska tyckas är synd om!

Ett annat skäl till att hyggliga människor röstar på ett nationalistiskt parti är märkligt nog internationellt: för att flyktingar, som det också är synd om, äntligen ska få hjälp på plats, i sitt närområde.

Den mest hjärtlösa lösningen av alla är, enligt insändaren, att bo i Rosengård eller Rinkeby-Tensta. Det säger ungefär allt om skribentens kunskap om våra mest namnkunniga förorter*.

Mest synd om är det iallafall om Sd:s väljare. De är utsatta för ”hetsjakt” och blir kallade för rasister; ”ni förstår inte hur det känns!” enligt insändaren. (Vilka vi? Hur vet hen det? etc)

Tamejfan: Sd gick sta och vann ett val, och fortfarande är det synd om dem!

För en gångs skull ska jag helt seriöst citera en sd-are, nämligen den tappra medlem som i en hatstorm på Flashback skrev: ”Om du inte vill bli kallad för rasist, följ då vårt partiprogram och skriv ingenting rasistiskt!” Inte för att jag tycker partiprogrammet är vattentätt. Men det var en vacker vädjan till mobben. 

Den mobben bortförklaras av insändarskribenten som jämförbar med de ”rötägg” som finns i alla partier. Och visst har alla partier medlemmar som är straffade för större eller mindre brott. Men alla partier har inte en svans som med systematik skickar hat- och hotmejl.

Sd:s stackars väljare bör med det snaraste gå tillrätta med sin svans. Inte med oss som blir utsatta för den.

Det måste gå att få ordning på utfrysning, påhopp, smutskastning och hat!

Så säger insändaren. Det låter mycket klokt. Men vem är främsta målgrupp för eländet?

Skribenten menar att det är Sd:s väljare. 

Allt som händer utanför den gruppen är osynligt för hen. Det interna tyckasyndommandet liknar sektbeteende.

Insändaren utmynnar i att ”vi”, alltså alla som har något att invända, bör läsa Sverigedemokraternas program för att inse att de inte är rasister. Hen beskriver kritik mot Sd som en total faktabrist, vilket är ett igenkännbart led i taktiken: de som är emot oss har bara inte förstått!

En taktik som jag känner igen från min fascistiske konfirmationspräst: ”Har ni några frågor, eller fattar ni vad jag säger?”

Det råkar vara så illa att jag har läst Sverigedemokraternas program. Särskilt svårt hade jag för den kulturpolitiska delen, som förmedlar en rasistisk grundsyn. 

Om du inte vill bli kallad för rasist, följ då något annat partiprogram…

Och även om det kanske någon gång kan vara synd också om rasister, så är situationen långt mer allvarlig för dem som blir utsatta för rasism. Då är det verktyg som behövs, inte medlidande.

* ”I Rinkeby lever vi med hjärtat” sa generationer rinkebybor

Stockholm - i avsaknad av saker

Får ibland frågan om vad jag saknar i Stockholm. Eller, låt mig förtydliga:

Dalfolket frågar lätt nedlåtande om jag har kommit över Stock’om nu, eller om det faktiskt finns något jag saknar. Nollåttor frågar med bävan om jag verkligen inte saknar storstaden.

Låt gå, här kommer svaret.

På det stora hela nej – jag saknar inte Stockholm. Jag saknade det mer när jag körde under och förbi det varje dag på vägen mellan Sundbyberg och Botkyrka, när det jag såg av storstaden var bilköerna på Essingeleden, Sundbybergs kyrka i kvällsljus och Tumba centrum till lunch. Då saknade jag Stockholm – staden av ljus och musik, taxidäckens vinande mot asfalten längs mörka vatten, det Stockholm som jag en gång bebodde och befolkade, Stockholms strövtåg och sevärdheter, politik och poesi, med kamp, kamrater och krogar.

Det hann jag sakna färdigt när jag, alldeles i dess närhet, var utan det.   

I det lilla, i detaljerna jo – då saknar jag saker i och runt Stockholm. Mest de ädla lövträden. Ekarna på Ekerö och i Botkyrka, lindarna i Huvudsta allé, almarna i Kungsträdgården. Jag saknar Mälarens badvatten och promenadvägarna i Råsunda eller på Kungsholmen.

NK:s julskyltning kommer jag att sakna, och ibland kommer det för mig att jag saknar ABF-huset på Sveavägen, vilket är förvånansvärt.

Jag saknar att slinka in på Rydbergs på Drottninggatan och ta ett glas rött och skriva, och att hänga med poeterna i källaren till Biljardpalatset.

Rinkeby har jag saknat sedan sekelskiftet. Det är ungefär som med byn jag bor i sommartid, den saknar jag sedan förra sekelskiftet.

Så vad är saknad? Talar vi om en plats eller en tid? Sannolikt ett tid-rum, det jag försöker ringa in via skönlitteratur.

Politik och poesi. Om vi återgår till det förra, så saknar jag Hagaparken som borde fått vara park - och att i årets val inte få kryssa Ali Esbati på Vänsterpartiets riksdagslista för Stockholms län!

Nazimarsch, klockklang och frånvarande liberaler

När nazisterna marscherar och kyrkklockorna slår, då må det väl vara allvar.

Men var är ni då, ni liberaler?

Dessvärre är ni på precis samma plats som då, en gång i tiden. Kommer ni ihåg det: hur nazzarna skulle ta hand om kommunisterna på gatorna, så skulle de konservativa sköta landet och ni själva stå osmutsade när det smutsiga kriget var slut.

På sin tid en lönsam kalkyl. Och där har ni liberaler blivit kvar.

Ni ställer er vid sidan av, snett över det som pågår. Ni funderar över principer, till exempel med vilken regel man bäst ursäktar sig för att låta nazister än en gång ta upp plats. Ni underlåter till och med att säga ”än en gång”.

Och detta nu, när ni omedelbart borde göra något för principen om alla människors lika värde! Den princip som nazisterna gärna skulle göra snus av med ett hånskratt delvis på er bekostnad; ni de eftertänksamma dörrröppnarna.

Bli liberaler nu! Ställ upp för upplysningsidealen eller FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och försök hitta någonting i dem som har med människors levnadsvillkor att göra!

Utan att ha deltagit i motdemonstrationerna i vare sig Falun eller Stockholm har jag läst ett tjog uppdateringar på fejsbok.

Det var nästan fullsatt i Kristine kyrka i Falun när det hölls gudstjänst för mänskliga rättigheter. Tack, Svenska kyrkan som gör rätt saker!

Att det är gott att vara stockholmare tycker den som demonstrerar under de almar som folket en gång räddade: ”Vi var tiotusen eller mer som samlades där, leende människor! Stort tack till poliserna som hade tilliten att möta oss utan hjälmar!”

Enligt polisens siffror var ni 14000, stockholmskamrater! Och att poliserna är klokare i Dalarna och Stockholm än i Skåne, det konstaterar så kallat vanligt folk på gatan.

De partier och ungdomsförbund som var synliga i Kungsträdgården var, enligt en skribent: Vänsterpartiet, Ung vänster, Piratpartiet, SSU, FI och RKU, Miljöpartiet.

Var var de övriga? Var var SSU:s stora moderparti?

Och var farao var liberalerna?

Det är möjligt att social-liberaler tycker att det är viktigare att nazister ostört får hålla tal, än att vi som demokratiskt samhälle visar att vi inte accepterar brott mot mänskliga rättigheter.

I detta avseende är media fullständigt makttrogna. Enligt en anna fejsbokvän: ”Nyheterna i P1 flyger med autopilot. Polisen påstods ha hållit isär ’de båda grupperna’. Det är missvisande intill lögnens gräns och över. Det var inte två grupper. Det var 14000 som protesterade mot nazism.” 

Till liberaler, socialdemokrater, massmedia:

Antifascister är inte extrema. Vi är en folkrörelse. Minns ni överhuvudtaget vad en folkrörelse var? Har ni någon historiemedvetenhet?

Folkrörelsen fyller kyrkan i Falun och äter glass i Kungsträdgården. Hela tiden sårade och upprörda av att ni tycker det är rimligt att nazister fortsätter med upprepade kränkningar av allas lika värde.

Det är inte mötes- eller yttrandefrihet vi ifrågasätter.

Vi ifrågasätter att frivilligkrafter rids ned av polis och att t ex hyresgästföreningen måste boka om sitt sedan tidigare annonserade möte för att ge lugn och ro åt nazisterna. Vi ifrågasätter  att lugn och ro överhuvudtaget kan förknippas med nazism, som om det vore 1930-tal.

Då, på 30-talet, var det begripligt. Då fanns inte FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. På grund av nazisternas folkmord finns den nu; det enda sekulära globala rättesnöre som existerar. En ny idé, i ett historiskt sammanhang. 

Idag ser det ut som att kristendomen lättare än liberalerna tar till sig nya idéer. Borde ni inte vara en liten smula bekymrade över det?

Läs också:

förre polischefen 

Åsa Linderborg

Postkolonialt pianospel pre valdagen

Dikten nedan skrevs under en tid av introvert postkolonial personlig insiktskamp. Låt den inte besannas!

Låt oss inte döda det vi älskar. Låt oss vara konstnärliga kamratliga solidariska soloister. Låt oss minnas historien och gå till val på att försöka göra någonting en liten smula bättre!

Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning

Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen

påhängt kött och artefakter

påklätt hudceller, sensibla

rede redo för kulturen

implantat i revbensburen

Hear hear!

Tillhörig plingplongar elfenben

högt över tandlösa vildar

På gluckande glyckliga ängder

spelas till glädjen Führer Elise

G för galopp, i dur, i dur

Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar

darra gåshud, fjädra g-dur!

Bara barbarer oberörs

Fioliolej, hur

ovetande felar!

Ess stöts i hornet

när jägarna går ut!

          I skymningen levereras hudarna

          prydligt numrerade

Att ta debatten - i fyrtio år

Många gånger har vi hört argumenten för att ta debatten. Eller alla argument för att inte ta den. Märkligt nog låter det ofta så lika!

Att ta debatten är att acceptera rasistiska problemställningar. Att inte ta debatten är att respektera rasistiska problemställningar. Bara ettpar stavelser som skiljer.

Att ta debatten innebär på massmediska att fundera på hur många immigranter som ryms i det glesbefolkade Sverige, alternativt ryms inom högerns budgetramar, eller att delta med dem som blivit rånade av en svarthårig person eller tror att de ska bli det.

Att inte ta debatten innebär att avstå från att reta hyggliga mäniskor genom att prata om andra hyggliga människors problem, och att lägga skulden för diskriminering på de diskriminerade, så att ingen annan blir ledsen än den som redan är utsatt.  

I detta debattklimat får den antirasistiska rörelsen ofta höra att vi är kontraproduktiva. Att demonstrera mot Sd gynnar Sd (finns det källa på det?) Att säga att Sd för en rasistisk politik är att kränka alla som röstar på Sd. Och så vidare.

Som om väljarna inte kunde tänka. Om de kan det, kanske de gillar en rasistisk politik? Bara den inte får sin rätta benämning.

”Kan det främja naturliga kontakter mellan olika befolkningsgrupper att med - - anknytningar till trede rikets illgärningar anklaga genomsnittssvensken för att vara rasist - -?”*

Det är omkring fyrtio år sedan detta skrevs. Med samma naiva uppriktighet då som nu. Det handlade om Katarina Taikons ihärdiga gärning för att ge romer mänskliga rättigheter. Samma gärning som motverkades genom hänvisningar till ”den svenske arbetaren” och ”hans” känslor.

Föreställ dig att Taikon sagt: Ursäkta, vad tokigt det blev. Förtrycket av romer har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!

Hur skulle hon då ha kunnat ta debatten?

Nog kan vi tycka att det finns mycket kvar att göra i förhållade till romerna. Men vad Taikon med flera kämpade för var rätten till bostad och utbildning, så låt oss vara glada för att hon inte la ned sin penna och röst!

Föreställ dig att vi idag säger: Ursäkta, vad tokigt det blev. Diskrimineringen av utlandsfödda har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!

Hur kommer det då att se ut om fyrtio år?

Om vi vill ta debatten, om vi vill krossa rasismen, om vi vill förändra samhället till ett med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – om vi vill det, måste vi kalla saker vid deras rätta namn, och det är ändå bara början. Allt det andra, själva görandet, är mycket svårare. Det kan inte utföras så länge vi förväntas hålla igen och ta hänsyn till hyggliga människors känslor. Om vi gör det kommer många andra hyggliga människor att få än svårare villkor att leva under.  

Att inte namnge förtrycket, att förvandla varje hinder till en personlig upplevelse eller kränkning – det är att inte ta debatten.

Att vara antirasist, är att ta den. I hopp om att kunna uträtta något lite av vad Taikon gjorde. 

*Den dag jag blir fri, En bok om Katarina Taikon, Lawen Mohtadi 2012

Folkkultur i skön blandning

Folkmusikfesten i Stjärnsund firade tioårsjubileum idag. I Stjärnsund möter varje år lokala musiker impulser och inspiration från annat håll. Det är marknad, det är herrgårdslunch, det är husbilsparkering utanför den nedlagda skolan, det är buskspel utanför lanthandeln, det är några improviserade loppisar, det är mc-gäng som mumsar korv och glass, allt detta i vitkalkad bruksmiljö. Och så är det konserter, spelmansstämma, kortkurser, dans och poesi.

Den som går genom bruket hör kantorn lära ut grunderna i orgelspel i kyrkan, eller ukulele-eleverna som tränar Lilla söta fröken Fräken, eller ett gäng på brukskontoret som tränar skotska folkvisor.

Själv medverkade jag i en lokalpatriotisk programpunkt i blandteknik. Spelmannen Kalle Sjöblom och jag erbjöd en ånglokstur genom tiden med text, ljud och musik. Sedan gick jag och hörde klezmer. Andra valde jazzpianisten.

Kultur betyder odling, och odling innebär blandning.

Ingen har uttryckt det bättre än Folkmusikens hus vars text jag lånar i förkortning: 

Folkmusiken har använts i olika politiska syften; under 1800-talet för att skapa nationell identitet i samband med nationalstaternas bildande i Europa. Nazisterna använde folkmusiken för att manifestera den ariska kulturen. Vänsterrörelser adopterade folkmusiken under 70-talet som ett uttryck för det arbetande folkets musik i motsättning till den kommersiella amerikanska. I konflikterna på Balkan under 1990-talet användes folkmusiken och folkdanserna som propagandavapen, med blodbad som följd. Kultur är för nationalismen vad hudfärg är för rasismen – redskap för förtryck och föreställningar om ”vi och dom andra”.

Idag anser sig extremhögern företräda folkmusikens och folkkulturens intressen i syfte att skapa föreställningen om en ren, nationellt avgränsad svensk kultur, i motsättning till ”främmande” kulturella uttryck. Denna föreställning är historiskt falsk och dess yttersta konsekvens intolerans, främlingsfientlighet och rasism.

Nedan finns ett foto från Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Se på skorna! 

Politik och poesi gillar blandningar. Och just i prajd-veckan är knätofs och rosa pumps helt rätt!

Folkrörelsen som aktivt står stilla

En rolig händelse under Sd-mötet häromdagen var när en kvinna kom ut från köpcentrum med välfyllda kassar och fick syn på raden av antirasister. Hon gick raskt fram och ställde sig bredvid, med rygge mot talaren och kassarna på marken. Hon stod inte kvar längre än en minut innan hon hastade vidare till sina egna sysslor. Men hon hade markerat.

En tråkig händelse var när två tonårspojkar gick förbi, en med ljust och en med mörkt pigment. De stirrade på oss motdemonstranter och jag hörde dem fnysa:

- Här står dom!

- Dom kunde väl göra nånting istället!

Men vi är rörelsen som gör något medan vi står still! Inte vet jag vad just dessa pojkar såg för sig när de talade om att göra. Ska jag som har fast jobb avstå det till någon av dem? Ska de vältränade antirasistiska männen sparka sönder torget istället för att blogga? Eller är det hundägarna som borde hetsa sina väluppfostrade djur mot Herrstedt? Nej, jag vet inte.

Men en sak tror jag mig veta. Det värsta som har drabbat svensk folkrörelse är Svenskt Näringslivs och Alliansens mest lyckade insats i klasskampen. De gick in för, och klarade av, att radera ut såväl kunskap om som känsla för att göra någonting gemensamt och organiserat.   

Högern insåg tidigt att folkrörelser var ett hot. Först motarbetade de dem, sedan ingick de kompromiss, och under sent 1970-tal valde de att utrota dem. Att skapa en ny diskurs, eller som det heter idag; komma med en ny berättelse. 

Idag tror sig människor veta att det bara handlar om dig själv. Du är ensam ansvarig. Dina olyckor drabbar bara dig själv. Du kan gå en kurs i själsstyrka för att inte tro på det. Du kan tänka positivt. Du kan bli entreprenör i din egen framtid.

Det djävulska med detta är att också de som inte går på skiten, går på den. Ty de som inser orättvisorna vill göra någonting alldeles Själv. Inom diskursen: Du är ensam ansvarig. Du kan starta ett fejsbokupprop eller slänga en bomb. Du kan bjuda hem alla hemlösa, lyssna på alla olyckliga. Du kan bli entreprenör i din egen samtid, utan att be någon annan hänga på.

Det är givetvis inget ont i en eldsjäls engagemang. Men det är tragiskt att varje tillstymmelse till organiserad, gemensam aktion sticker i ögonen som något  löjeväckande onödigt.

Högern gick in för att slå sönder fackföreningsrörelsen och solidariteten, och socialdemokratin kommer nog aldrig att hämta sig från det. Det vore en kliché att säga att en generation är förlorad. Men när till och med delar av fackföreningsrörelsen hellre talar om ”erbjudanden och service” än om medlemmarnas aktivitet, då har det urartat totalt. 

Detta är ytterligare ett skäl för att stå här, på ett torg. Stå här och demonstrera mot rasism. Stå här och demonstrera för möjligheten till gemensamt engagemang.
Stå här som en påminnelse om att det finns gemensamma alternativ till det privata entreprenörskapet. 

Välfärd och skrämsel - nationell taktik mot en rad av ryggar

Det blir lång väntan på gågatan i Avesta. Omkring 25 antirasister med banderoller, kamera och anteckningsblock står och hänger i tjugo minuter för att få vända ryggen åt Sverigedemokraternas Carina Herrstedt som sitter på ett fik. Möjligen hoppas de på att trötta ut oss. 

Omkring sex Sd-sympatisörer är också beredda att lyssna och applådera. Möjligen blir de besvikna, eftersom Herrstedts tal handlar mycket om de stora likheterna mellan Sd och andra partier. De vill också ha ordentlig skola, rejäl sjukvård och goda levnadsvillkor för pensionärer. Skillnaden är att andra partier bara lovar, men att Sverigedemokraterna vet hur de ska finansiera kalaset.

Herrstedt inleder med att tala om levande landsbygd. Eftersom detta är något som ligger mig varmt om hjärtat lyssnar jag uppmärksamt i väntan på framåt förslag, men det går mest ut på att man ska satsa mer pengar.

Herrstedt framstår som en jordnära förnuftig kvinna, en hygglig morsa. Hon inskärper med kraft att svensk lagstiftning ska gälla i Sverige! Men på denna svenska gågata är det ingen som blir överraskad av denna sunda princip.

Och finansieringen? – Jo, ”de flesta vet väl” att Sd är emot den invandringspolitik som gäller idag. Minska invandringen med 90 procent, så är deras förslag finansierade!

Carina Herrstedt till höger

Det är inte alls något dumt upplägg. Eftersom folk vill ha välfärd talar man om välfärd. Eftersom vi haft en borgerlig regering i många år talar man lite extra om välfärd, snor några vänsterförslag som till exempel rätten till heltid. (En kamrat säger att de har röstat emot det i riksdagen!) Och eftersom ”de flesta vet” var Sverigedemokraterna står ifråga om immigration, det är ju därför antirasisterna står här och hänger, så behöver de inte längre prata om det! Bara att invandringen ska minska med 90 procent, som ett rent finansieringsförslag. På så vis behåller man alla sina väljare, de som redan vet. Och har chansen att vinna några välfärdsröster till.

Det måste vara utnötningstaktik, tänker jag då Mikael Jansson börjar tala. Han mal sig igenom försvarssituationen och de 24 miljarder kronor som Sd vill lägga där.

Detta är den Jansson som föregick Åkesson som partiledare. Den Jansson som ansåg att hatsajten Avpixlat ”tar upp saker som måste belysas då vanlig media inte gör det”. Vad den Jansson sysslar med idag är att måla upp hotbilder.  

Under kalla kriget var ryssarna beredda att invadera Europa och hindrades enbart av USA och Nato. Idag är det ”endast militärt motstånd som stoppar Putin”, och tvivlar vi på det ska vi fråga estländarna. Om det svenska försvaret inte säkrar Gotland kommer balterna inte att kunna nås av någon hjälp.

Inte för att jag gillar vare sig Putin eller rysk utrikespolitik. Men Janssons tal handlar om skrämseltaktik. Ryssen står för dörren igen – precis som på 1700talet – och de tänker ta tillbaka Narva!

Så talar en nationalist. Det är en sådan vi är här för att lyssna på. Och talarna är artiga, försäkrar oss att det inte gör något om de inte ser oss, för huvudsaken är att vi hör deras budskap.

Detta verkar dock inte stämma helt, eftersom en i deras skara ser till att fotografera antirasisterna framifrån.

Under vår väntan såg det såhär fint ut:  

I Dalarna demonsterar vi med kurbits

Mycket tidig inlärning

Hemspråk

När mitt svagt pigmenterade modersmål

ska benämna maktrelationer i folkvandringstid

leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen

bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara

om ni vandrar randat, bara

bortom oljig asfalts kaos.

Vita strecken rensat gränssnitt

gång på gång

men inte över

Min likbleka likhet,

inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.

Vart jag mig i världen vänder

ser jag mellan vita ränder.

Du förbliver. 

Jag reproducerar.

Idag är kronprinsessans dag, kan man också tycka

Vill inte se nyheterna, de är för plågsamma. Situationen i Gaza är för hemsk. Har bloggat om det förr, alla vet vad jag tycker, många tycker samma sak, det räcker inte. 

Situationen i Gaza är hemsk och inte tillräckligt många bryr sig om den. 

Men jag hör nyheterna: 

"Barn dör i Gaza"

"Det är kronprinsessan Victorias dag idag"

"Estelle nästan stal showen"

Ja du lilla Estelle, det är tungt att födas in i en familj som ständigt lyckas stjäla showen så till den grad att några döda barn i Gaza förbleknar till ointresse. 

Inte behöver du lilla unge skämmas. Det är många andra goda medborgare och nyhetsbevakare som borde göra det. 

För övrigt hänvisar jag till Pelaseyed som har bättre koll på läget än borgarmedia. 
Eller till Edith Piaf, som vet vems dag det är.
Eller till Palestinagrupperna som inte sörjer, utan organiserar!

En gammal invandringspolitisk fråga

I Värmlands urskogar finns Finnmarka, en del av vårt land historia av immigration. Från och med 1500-talet sökte sig fattiga finska familjer hit för att fylla ut skogarna, röja mark och odla upp landet. Gläntor och grödor öppnade granskogen. Små grå stugor beboddes av kvinnor, män och barn beredda att slita hårt.

     De slet verkligen hårt. Men barnadödligheten var mindre hos dem tack vare den hygieniska bastukulturen.

     

Ritamäki är en finngård på höjden, senast bebodd år 1964, därefter bevarad av hängivna frivilliga. Idag en stilla atmosfär – en gång i tiden koskit och snövallar och fjorton timmars arbetsdag. 

Finnmarkas historia berättas på ett välskött litet museum i Lekvattnet. Men inte en enda skylt, inte en enda informationsruta, knappast en bok i hyllorna är på finska.

Det är en sida av svensk kultur som har en lång historia. 

Ett antal biblar på finska mer eller mindre smugglades in till församlingarna i Finnmarka. Livet var hårt, så man ville åtminstone höra Guds ord så som det en gång lät; på det språk som gick in i hjärtat.  

Långt senare uppvaktade finnbönderna Karl XIV Johan. Han lyssnade med uppmärksamhet och sympati på deras svårigheter. Hans förslag till lösning var att de skulle lära sig svenska. Märk väl; till skillnad från honom själv.

Språk och kultur är en klassfråga.

Immigration är en av flera livsmöjligheter för ett land. 

Jag tror säkert att Sd håller med om att kungen borde ha lärt sig svenska. Men vad säger de om bastubaden? 

Skulle Svea rike ha sagt nej till dem för att behålla sin rena barnadödlighetskultur?

Om detta må vi berätta - en signal från några av alla dem som är i Almedalen

Så mycket brus från Almedalen. ”Maxtak i förskolan!” sa det stora partiet. Max femton i barngrupperna. Folk som kan branschen skrattade bara: ”och vem sa att ungarna lär sig mer av det?”

Det stora partiet – så kallade vi alltid Socialdemokraterna. Idag är de det hjälpligt största bland sju. Maxtak må vara roligt (på nivån Max lampa, Max potta, Max tak…) Men ett parti som imploderar för att de inte fått lära sig hantera besvikelser är inte roligt.

I mitt lilla skitparti är vi iallafall bra på en sak: att förlora. Som om nu det skulle vara så roligt.

Asch, spretar här olika ämnen? Jo men så kan det bli i det brusiga sorlet från Almedalen. Vänta, vad sa Hägglund? Något fånigt som ingen bryr sig om. Hade han sagt något klokt hade ingen brytt sig om det heller, eftersom också han är med i ett litet skitparti.

Och så var det nazister där, i Almedalen, och alla ledarsidor tyckte det var hemskt. Också de som i überliberalt nit försvarar den typen av yttrandefrihet.

Men är det INGEN som hör på längre?

Det var nazister i Almedalen!

Ja, sen var det Max potta och Max tak för hela nyhetsapparaten. Och Banks katt. Och om S och Sd har ett liknande förslag är de kanske överens, eller inte, och om detta kan man skriva i tidningen. 

Östersjön susar och brusar längs raukarnas och rosornas kust. Nyhetsflödet reducerar allt till trivia. Vad ska man göra med det, mer än skämta?  

NEJ. Det kommer signaler, som det numera heter när man uppfattar någonting som kan tänkas vara viktigt.

De signaler jag får går ut på att kamrater eller fejsbokbekanta som jag inte ens känner uppfattar Almedalen i år som ett hot. Nazisterna har inte åkt hem. Sverigedemokrater har setts umgås med dem eller bära en nazi-symbol. Antirasister och rasifierade känner sig iakttagna, och med kännedom om framfarten på den högerextrema kanten är redan att vara iakttagen ett hot.

Almedalen -14 är för många ett urvattnat skämt. För andra är det ett nytt politiskt klimat, en imploderad socialdemokrati, en liberalism som rullar ut dörrmattan för extremism, en närvaro av uttalat hotfulla rasister.

Läs blogginlägget på Politism. Så är det för den som är där, och om detta må vi berätta!

Läs den texten igen, ty det är så det låter när bruset tystnar och signalerna går fram.

Citat: ”Vi kommer orka så länge vi måste. Så länge vi kan. När jag inte orkar så kommer ni orka åt mig. När du inte orkar så orkar vi. Vi går inte själva.”

Politik och poesi stöder ett litet skitparti. Men kom detta ihåg – du är inte ensam, kamrat!

Let's vomera

Soooh tired! - sådär brukar de skriva ibland. Vänner och fiender som tror att de blir mer uttrycksfulla på utrikiska. När Kulturkollo för ungar heter Summer camp är det dags att fråga sig vilken kultur det är de ska skolas in i. För redan nu blir det, när de vill skriva något riktigt vackert om bygden där vi bor, Dalarna forever.

Men inget modespråk och ingen stormakt varar för alltid. 

Jag har försökt – REALLY! som folk brukar tillägga som betoning – att bortse från privat språkpurism och politiskt USA-hat. Självklart ska vi låna användbara ord; mejla till exempel. Till och med coacha har jag accepterat, eftersom det trots sin gräsliga stavning täcker in en betydelse som svenskan saknar, något mellan att leda och stödja. Och en sabotör på internet är förstås en hackare. Men hen facerapear inte folk, inte ens fejsrejpar dem, utan attackerar eller våldtar ansiktet eller rollen. 

Nyligen öppnade mitt eget parti en feministblogg som heter Ladiesroom. Det är ett förträffligt initiativ, så jag går gärna in som följare (några säger follower. Oklart varför). Det enda jag inte uppskattar är bloggens namn. Vad är det för fel på Kvinnorummet? Eller kanske damrummet, tjejtoan?

Det var på tjejtoan jag klottrade mina första otympliga enradingar. Senare har jag vid åtskilliga tillfällen gråtit, skrattat eller spytt i damrummet. Det är en upplevelse som delas med flera – hur kan Ladiesroom vara mer intresseväckande?  

År 1977 utkom Marilyn Frenchs bok Kvinnorummet som skildrar olika grader av instängdhet i kvinnolivet. Vid något tillfälle i boken klottras dörrskylten Ladies’ room över med Women’s room. Om det är kvinnor vi är, ska vi väl heta det. French ansåg att benämningen ladies närmast är till för att dölja vilka vi är; ta ifrån oss sexualiteten och göra oss omöjliga för makten.

Åter till nutid. Jag försöker som sagt bortse från privata idiosynkrasier och hålla mig till Språkrådets riktlinjer. Språkrådet är inte purister, utan brukar ange användbarhet och begriplighet som kriterier på hyfsat svenskt språkbruk. Jag har bland annat frågat om det nu är dags att erkänna –s som svensk pluraländelse eftersom det används ideligen och onekligen är begripligt, men Språkrådet ansåg inte det. Plural-s bildar grammatiska problem. Dock tycks attraktionen i ett inlärt språk oemotståndlig.

Det är inte direkt nytt. Det är mer likt 1700-talet. De belästa skikten anpassade sig till den tidens ekonomiska och kulturella hegemoni och parlerade franska så fort de fick en chans. När Gustav III blev skjuten lär han ha sagt: ”Je suis blessé” (jag är sårad) eftersom det var de ord som först kom för honom. Ungefär som man idag skulle kunna säga ”it’s only a scratch” eller ”I ain’t dead yet”, om man prompt vill vara sådan. 

Gamla brev och dagböcker från 1700-talet ger ett pinsamt löjligt (ridicule!) intryck. Det gör dagens blandspråk också. Kom bara ihåg det. Men ur den dåtida språkmeléen (röran) fick vi mängder av idag oundgängliga lånord, och så kommer det naturligtvis att bli också med dagens svengelska. 

Vilka de viktiga lånorden är får vi veta först längre fram. Men är det verkligen en ursäkt för den urbota fånigheten att förtydliga ett svenskt uttryck med ett engelskt ("uppriktigt sagt, jag menar, in earnest")

Det är iallafall inte en ursäkt för att organiserade socialister fjantar efter tidens ekonomiska och kulturella hegemoni. Krossa imperialismen - genom efterapning!

Storm, peace, love, solkighet

Nu stormar det i Borlänge. Peace & Love-festivalen är betydelsefull för den lilla staden. Förra året var det allmän sorg när festivalen ställde in på grund av konkurs, i år var glädjen stor när festivalen återuppstod, därtill i uttalat antirasistisk anda.

Men nu stormar det i Borlänge. Bolaget MittMedia som äger de flesta tidningar i Dalarna ställde in sin sponsring av festivalen eftersom musikgruppen Kartellen spelar. Kartellen uppmanar till våld, som ni vet. Till skillnad från vilken biografthriller som helst, alltså. Vad som då händer är att Peace & Love avbokar Kartellen. Eftersom festivalen är i mycket stort behov av pengar. Eftersom det vore självmord att konka två år i rad.

Stormvindarna i Borlänge blåser upp flera frågor. Några av dem är rentav viktiga:

- Ska våldsmusiker få framträda?

- Ska raptexter bedömas som politiska program?

- Är man för våld om man lyssnar på Kartellen?

- Är man demokratisk om man styr innehållet i folkfestivaler?

- Är Peace & Love fega som avbokar?

- Är profitstyrda media storhetsvansinniga?

- Är det rätt att profiten styr allt?

Det finns en hel del att ventilera på kaféer och arbetsplatser. Andra musiker planerar nu att avboka sig själva i protest.

Risken finns att Peace & Love dör en gång till. Mord eller självmord var frågan.

Läs här i Dalademokraten.

Innan beslutet om avbokning var fattat jämförde Greider med andra artisters hyss.

Och här är en musikgrupp som ifrågasätter sin egen medverkan vid evenemanget.

Det stormar med rätta i Borlänge. Det blev en så förtvivlat solkig historia när det visar sig att Dalarnas tidningar är partner till Rockstad Falun. Där ska ett band spela som tagit tydlig ställning för Israels krigföring genom aggressivt våldsbejakande texter. Detta enligt en källa på Facebook.

Nu fredag kväll kommer AB ut med att avbokningen är ändrad eller kommer att ändras till en bokning. Låt oss hoppas det - och isåfall, grattis till alla som protesterat, annars hade det inte gått!

Nationaldag ja - helgdag av högst oklara skäl

Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion.

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur de debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare och minoriteter 2004.

6-juni-utredningen

När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå.

     Enligt SOU var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men beslutet var fattat och måste genomföras.

Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar antogs tänka och känna. Motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.

     Som exempel på vad gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”.

     Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad svenskarna har utfört för att vara stolta över; det var underförstått.

     Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.

                                                                                                                             

Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för detta fanns inte.

Arbetstid och religion

Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag.

     Huvudutredare var Anita Gradin, socialdemokrat.

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annadag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.

     Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

- - -

På www.nationaldagen.se finns ingen information om utredningen eller beslutsfattandet. Där står bara att dagen sedan år 2005 är arbetsfri helgdag och en massa förslag om hur den kan firas.