Att ta debatten - i fyrtio år

Många gånger har vi hört argumenten för att ta debatten. Eller alla argument för att inte ta den. Märkligt nog låter det ofta så lika!

Att ta debatten är att acceptera rasistiska problemställningar. Att inte ta debatten är att respektera rasistiska problemställningar. Bara ettpar stavelser som skiljer.

Att ta debatten innebär på massmediska att fundera på hur många immigranter som ryms i det glesbefolkade Sverige, alternativt ryms inom högerns budgetramar, eller att delta med dem som blivit rånade av en svarthårig person eller tror att de ska bli det.

Att inte ta debatten innebär att avstå från att reta hyggliga mäniskor genom att prata om andra hyggliga människors problem, och att lägga skulden för diskriminering på de diskriminerade, så att ingen annan blir ledsen än den som redan är utsatt.  

I detta debattklimat får den antirasistiska rörelsen ofta höra att vi är kontraproduktiva. Att demonstrera mot Sd gynnar Sd (finns det källa på det?) Att säga att Sd för en rasistisk politik är att kränka alla som röstar på Sd. Och så vidare.

Som om väljarna inte kunde tänka. Om de kan det, kanske de gillar en rasistisk politik? Bara den inte får sin rätta benämning.

”Kan det främja naturliga kontakter mellan olika befolkningsgrupper att med - - anknytningar till trede rikets illgärningar anklaga genomsnittssvensken för att vara rasist - -?”*

Det är omkring fyrtio år sedan detta skrevs. Med samma naiva uppriktighet då som nu. Det handlade om Katarina Taikons ihärdiga gärning för att ge romer mänskliga rättigheter. Samma gärning som motverkades genom hänvisningar till ”den svenske arbetaren” och ”hans” känslor.

Föreställ dig att Taikon sagt: Ursäkta, vad tokigt det blev. Förtrycket av romer har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!

Hur skulle hon då ha kunnat ta debatten?

Nog kan vi tycka att det finns mycket kvar att göra i förhållade till romerna. Men vad Taikon med flera kämpade för var rätten till bostad och utbildning, så låt oss vara glada för att hon inte la ned sin penna och röst!

Föreställ dig att vi idag säger: Ursäkta, vad tokigt det blev. Diskrimineringen av utlandsfödda har förstås ingenting att göra med genomsnittssvensken!

Hur kommer det då att se ut om fyrtio år?

Om vi vill ta debatten, om vi vill krossa rasismen, om vi vill förändra samhället till ett med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – om vi vill det, måste vi kalla saker vid deras rätta namn, och det är ändå bara början. Allt det andra, själva görandet, är mycket svårare. Det kan inte utföras så länge vi förväntas hålla igen och ta hänsyn till hyggliga människors känslor. Om vi gör det kommer många andra hyggliga människor att få än svårare villkor att leva under.  

Att inte namnge förtrycket, att förvandla varje hinder till en personlig upplevelse eller kränkning – det är att inte ta debatten.

Att vara antirasist, är att ta den. I hopp om att kunna uträtta något lite av vad Taikon gjorde. 

*Den dag jag blir fri, En bok om Katarina Taikon, Lawen Mohtadi 2012