Stockholm - i avsaknad av saker

Får ibland frågan om vad jag saknar i Stockholm. Eller, låt mig förtydliga:

Dalfolket frågar lätt nedlåtande om jag har kommit över Stock’om nu, eller om det faktiskt finns något jag saknar. Nollåttor frågar med bävan om jag verkligen inte saknar storstaden.

Låt gå, här kommer svaret.

På det stora hela nej – jag saknar inte Stockholm. Jag saknade det mer när jag körde under och förbi det varje dag på vägen mellan Sundbyberg och Botkyrka, när det jag såg av storstaden var bilköerna på Essingeleden, Sundbybergs kyrka i kvällsljus och Tumba centrum till lunch. Då saknade jag Stockholm – staden av ljus och musik, taxidäckens vinande mot asfalten längs mörka vatten, det Stockholm som jag en gång bebodde och befolkade, Stockholms strövtåg och sevärdheter, politik och poesi, med kamp, kamrater och krogar.

Det hann jag sakna färdigt när jag, alldeles i dess närhet, var utan det.   

I det lilla, i detaljerna jo – då saknar jag saker i och runt Stockholm. Mest de ädla lövträden. Ekarna på Ekerö och i Botkyrka, lindarna i Huvudsta allé, almarna i Kungsträdgården. Jag saknar Mälarens badvatten och promenadvägarna i Råsunda eller på Kungsholmen.

NK:s julskyltning kommer jag att sakna, och ibland kommer det för mig att jag saknar ABF-huset på Sveavägen, vilket är förvånansvärt.

Jag saknar att slinka in på Rydbergs på Drottninggatan och ta ett glas rött och skriva, och att hänga med poeterna i källaren till Biljardpalatset.

Rinkeby har jag saknat sedan sekelskiftet. Det är ungefär som med byn jag bor i sommartid, den saknar jag sedan förra sekelskiftet.

Så vad är saknad? Talar vi om en plats eller en tid? Sannolikt ett tid-rum, det jag försöker ringa in via skönlitteratur.

Politik och poesi. Om vi återgår till det förra, så saknar jag Hagaparken som borde fått vara park - och att i årets val inte få kryssa Ali Esbati på Vänsterpartiets riksdagslista för Stockholms län!